Vår bästa ovän

Vi slåss mot dem med gift, elektroniska fällor och preventivmedel – ändå kommer ständigt nya rapporter om att råttorna blir fler. Så vad är lösningen?

Det börjar bli en tradition. Varje år när temperaturerna stiger, varje gång ett nytt byggprojekt påbörjas – eller när en gammal byggnad rivs – kommer larmen. Rubrikerna skriker: »Råttinvasion!« »Risk för ny råttepidemi!«

Reportrar och fotografer skickas ut för att fånga djurens framfart. Ibland med otillfredsställande resultat: en suddig, gråbrun gnagare som pilar in i något buskage. Ibland med framgång, som när några rabatter häromåret grävdes upp vid Stockholms centralstation och mängder av råttor förvirrat vällde fram ur jordhögarna.

Bilderna kompletteras alltid med alarmerande siffror. Som att antalet råttanmälningar i Göteborg ökat med 390 procent på fem år, att det 2017 fanns »fler råttor än invånare« i Malmö och att beståndet i hela landet mer än fyrdubblats. Likaså att antalet saneringar från skadedjursbekämpningsföretag mer än fördubblats de senaste åren – och fortsätter att öka.

Annons

Ska man tro larmrapporterna bekämpar vi alltså råttorna som aldrig förr – samtidigt som de förökar sig mer än någonsin.

Så vad gör vi för fel?

 

Brunråttan – den vanligaste arten i dag – är till sin natur inte någon upptäcktslysten varelse. Så länge den har tillgång till vatten, föda och skydd rör den sig sällan utanför hemområdet. Länge fanns brunråttorna därför enbart i sina ursprungstrakter i Mongoliet och norra Kina. Först när människan började resa längre sträckor följde brunråttorna med. För omkring 500 år sedan slog de följe med handelsresande – först till Sydostasien, sedan via Sidenvägen genom Centralasien in i Europa. Och när kolonisatörer nådde Australien, Afrika och Amerika hade de råttorna i släptåg. Till New York, nu världens okrönta råtthuvudstad, kom brunråttan exempelvis först på 1750-talet.

Michael H Parsons, forskare med inriktning på beteendeekologi vid Fordhams universitet i New York, säger att de sedan dess levt i tät symbios med människan.

– Råttor anses leva i kommensalism med människor. Det vill säga: de lever bredvid oss som skuggor, följer efter oss dit vi går och har nytta av oss – oftast utan att de syns och utan att vi märker något.

114: Så många miljarder kronor beräknas skador orsakade av råttor årligen kosta USA, enligt en rapport från Världshälsoorganisationen år 2008. I  Storbritannien beräknades kostnaderna till 0,7–2,5 miljarder kronor.

I sin bok More Cunning Than Man från 1983 beskriver författaren Robert Hendrickson kärnfullt den ironiska orsaken till råttornas framfart: de är så lika oss människor. »De är våldsamma, allätare, acklimatiserar sig till alla klimat, förökar sig oansvarigt året runt […] är totalt destruktiva och tar över alla levande ting för egen vinnings skull.«

Länge var människan utlämnad till primitiva lösningar för att hålla skadedjuren i schack: enklare mekaniska fällor, professionella »råttfångare« – vilka ofta använde händerna för att få tag på gnagarna – samt naturliga fiender till råttan, som katter och hundar. Med vetenskapens framfart kom bekämpningsmedlen. På 1890-talet rekommenderades exempelvis salmonellabakterier som gift, innan det uppdagades att metoden också utgjorde en fara för människor. Man använde också stryknin, sjölök och tungmetaller som arsenik och tallium innan de första så kallade antikoagulantia utvecklades: gift som fick djuren att dö av inre blödningar. Men redan på 1950-talet upptäcktes råttor med motståndskraft mot bekämpningsmedlen, vilka också kunde föra vidare sin resistens till sina avkommor.

När forskare vid Huddersfields universitet år 2012 undersökte råttor i södra England uppskattade de att hela 70 procent var resistenta mot olika typer av rodenticider, och när skadedjursbekämpningsföretaget Anticimex genomförde en liknande studie i Sverige året därpå påvisade man resistens i 5 av 80 tagna prover. Gifternas verkan försvåras ytterligare av att råttor saknar kräkreflex och därför har utvecklat en fantastisk förmåga att lära sig undvika gifter. Råttan kan associera sin sjukdom med vilken föda den intagit och undviker därefter liknande mat. Likaså lär de sig att undvika mat som gjort andra råttor sjuka.

Så människan har fortsatt att utveckla avrättningsmetoder. 2015 installerade man exempelvis elektroniska giljotiner i Uddevallas avloppssystem: en sensor känner av när en råtta passerar och triggar en cylinder försedd med små spjut som slår till djuret över ryggen. I Göteborg installerade man 2017 omkring 150 parkbänksliknande betongbehållare, dit råttorna lockas med hjälp av material som luktar kött eller fisk. Väl inne i behållaren dödas råttan med en elstöt och faller ner i ett avfallskärl.

I New York har man valt en annan inriktning och bekämpar råttorna med ett medel som steriliserar honorna genom att försätta dem i klimakteriet. Och i Chicago har man återinfört den historiskt mest traditionella metoden: programmet »Cats at Work« är en sorts anti-råttpatrull bestående av hemlösa katter som placeras i råttdrabbade områden där de dödar och skrämmer bort gnagarna.

Oavsett metod menar Michael H Parsons på Fordhams universitet att man bortser från det viktigaste problemet: alla är intresserade av att bekämpa råttorna, men ingen är intresserad av att lära känna sin fiende.

– De flesta människor, inklusive många forskare, tror sig veta mer om råttor än vad de faktiskt gör – varje stadsbo är ju bekant med dem. Eftersom råttor är små, så lika varandra till utseendet, kopplade till spridningen av sjukdomar – och eftersom de är socialt tabubelagda på grund av att de förknippas med fattigdom och kriminalitet – har många inom vetenskapen underlåtit att arbeta med stadsråttor och istället valt domesticerade försöksråttor. Men: man kan inte lära sig något om en snöleopards beteende genom att studera huskatter, eller om vargar genom att studera en pudel.

Annons

0,5: Antal miljoner råttor som uppskattades ha dödats av de elektroniska avloppsfällorna i Sverige under 2017, enligt statistik som TT rapporterat om.

Den amerikanske beteendeekologen Parsons började studera hur olika dofter påverkar djurs beteende och rörelsemönster när han arbetade i Australien. Då intresserade han sig för pungdjur som kängurun och vallabyn, men när han flyttade tillbaka till USA behövde han hitta ett nytt studieobjekt. Han läste »tusentals« studier om råttors fysionomi och beteenden och såg att de flesta utförts på labbråttor.

– Då insåg jag hur försummad den vanliga brunråttan var ur forskningssynpunkt. Vi lurar oss själva att tro att vi vet mer om dem än vad vi egentligen gör.

Parsons framhåller att det har gått snart 70 år sedan de första revolutionerande studierna om råttors beteende publicerades, men att det sedan dess tillkommit ytterst lite kunskap om individuella djurs uppförande och variationer inom arten.

– Den framstående veterinärbiologen Chelsea Himsworth har sagt att vi förmodligen har bättre koll på isbjörnens ekologi än vad vi har på råttans.

Parsons menar också att såväl forskare som allmänhet drar slutsatser utifrån extremer snarare än vad han kallar för den »tysta majoriteten«. Vi kommer oftast i kontakt med de djärvaste och mest desperata råttorna, och drar utifrån dem slutsatser om beteendet hos hela den råttpopulation som skuggar oss. I en artikel i Journal of Urban Ecology beklagade Parsons och fyra andra forskare år 2017 att »övergeneraliseringar« – som skriverier i traditionella och sociala medier om »monsterråttor«, »superråttor« eller »attackerande råttor« – tilläts överskugga riktig, ekologisk kunskap.

»Katten utsöndrar ämnen som gnagarna läser av och håller sig borta från.«

I artikeln kallar forskarna råttfrågan för ett »wicked problem« – en term för ett problem som är så resistent att det bara kan lösas om man även beaktar sociala, ekonomiska och ekologiska omvälvningar. Den viktigaste ekologiska förändringen är att temperaturhöjningarna världen över ger råttorna ännu bättre förutsättningar för att livnära och föröka sig. En annan problematik är att det finns för många motsatta intressen i frågan. En fastighetsägare som uppdagar råttproblem vill utrota djuren så fort som möjligt och tillkallar sanerare som av ekonomiska skäl vill avsluta jobbet snabbt. Samtidigt är skadedjursbekämparna intresserade av nya, effektivare och smartare bekämpningstekniker, men dem kan forskarna bara utveckla om de får studera djuren levande – så länge de kan.

På Fordhams universitet har man därför börjat fånga råttor i deras naturliga miljöer och utrustat dem med mikrochip.

– På så vis kan vi studera dem utan att påverka dem, säger Parsons. Genom att studera dem noggrant – och inte dra några förhastade slutsatser – observerar vi ofta beteenden som vi inte förväntat oss. Till exempel märkte vi hur dålig syn råttor har. Och eftersom de dessutom ofta lever i väldigt bullriga stadsmiljöer försöker vi ta reda på vilka »kemiska meddelanden« – dofter eller feromoner – vi kan skicka till dem för att påverka deras beteende.

23: Antal procent av 7 776 restauranger på Manhattan i New York som visade på spår av råttaktivitet vid en undersökning av de amerikanska hälsomyndigheterna 2016.

Grundidén bygger egentligen på samma tanke som att använda katter: utöver att jaga råttorna utsöndrar katten ämnen som gnagarna läser av och håller sig borta från. Men eftersom forskarna vid Fordham även märkt att råttor och katter ibland lärt sig att leva sida vid sida – samt att katter helst verkar välja enklast möjliga byte: fåglar – hoppas Michael Parsons att kemin ska visa sig effektivare.

I slutändan tycker inte Michael Parsons att det är korrekt att prata om »råttinvasioner« överhuvudtaget. Problemen som uppstår kring råttorna har nämligen alltid en annan ursprungskälla.

– År 2050 beräknas 70 procent av jordens befolkning bo i tätorter, säger han. Råttor söker sig till oss för att få mat och husrum. Därför leder fler människor nästan alltid till fler råttor.

Annons