Varning för barn

Därför upplevs det som värre att bli förälder än att förlora sin partner.

En gång i tiden var det trevligt att ha barn. Åtminstone verkade det så för den som besökte internet, där allt var rentvättat och soligt och det gick att klicka runt bland bekantas familjealbum och inom loppet av någon minut få syn på ett spädbarn som jollrade på en pläd, ett syskonpar som fiskade krabbor i motljus samt den obligatoriska leende treåringen med famnen full av trattkantareller.

Föräldraböcker hade dessutom trevliga titlar som Bebishandboken och pryddes av studiofotograferade lintottar med gnistrande ögon. I magasinet Family Living poserade trevliga par i fläckfria sekelskiftesvåningar, och enligt sponsrade mammabloggar var föräldraskapets största utmaning vilken sufflett man skulle välja till sin jättedyra barnvagn av märket Bugaboo. Svaret: den begränsade upplagan med Andy Warhols banan från skivomslaget han gjorde åt Velvet Underground.

För några år sedan inleddes en motreaktion. Föräldraböcker fick titlar som Nödrop från lyckobubblan, Överlevnadstips för småbarnsmammor och Orka torka. Den sistnämnda bygger på innehåll från Facebookgruppen »Family Living – The True Story«, ett slags socialrealistiskt långfinger riktat mot alla som anser att begreppet lifestyle går att kombinera med småbarn. Bloggar som Ensam mamma röker och Hormoner och hemorrojder började frossa i vardagsångest, och författaren Manne Forssberg gjorde succé med Pappapodden, vars vid det här laget hundratals avsnitt ägnas åt föräldraskapets våndor. Hålögda föräldrar med gallskrikande barn kämpade sig in i medelsvenssons Instagramflöde.

Till och med Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor greps av tidsandan. I våras försökte hon sig på två svåra saker samtidigt: att få med en tvååring från en parkeringsplats och att vara rolig. »Ska vi åka hem?« frågade hon sin son Birger. Han svarade genom att vika sig dubbel och sjunka ner på asfalten där han blev liggande i sin lila overall. Innan Busch Thor lyfte in sonen i bilen knäppte hon en bild med sin mobiltelefon och lade upp den på Instagram tillsammans med texten: »Jag har valt att kalla detta foto: stark vilja – scener ur en tvåårings liv.«

Mindre än ett dygn senare publicerade Expressens kultursida en artikel med rubriken: »Ebba Busch Thor gör sig rolig på sitt barns bekostnad.« I den anklagades hon för att sälja ut sitt barns integritet för en näve likes, och därmed »placera sig i ett obekymrat kollektiv av asgarvande föräldrar«. Artikeln delades så många gånger att Busch Thor tvingades bemöta kritiken i talkshowen Bara politik.

Ett par månader senare läste journalisten och programledaren Jenny Strömstedt den nyutgivna barnboken Olle och Bolle är bröder, som här återges i en sammanfattning: Olle och Bolle bråkar, mamma djupandas; Olle och Bolle bråkar lite till, mamma går ut på balkongen i det snöblandade regnet och räknar bilar; Olle och Bolle slåss, mamma packar in dem i kombin och kör planlöst runt kvarteret tills Bolle somnar och Olle äntligen kan titta på Youtube ifred; mamma sjunker ihop över ratten; slut.

Jenny Strömstedt skrev att hon egentligen ville tycka om en så här rättfram skildring av småbarnsåren, men att den istället gjorde henne nedstämd eftersom den illustrerade ett växande fenomen: »Samtidens föräldraskap framställs allt oftare som så ensidigt betungande. Asjobbigt. Fängelseliknande. Ett svep genom bloggosfären och det handlar om helger i pina med barn som biter, kastar och stökar till.«

De negativa utsagorna hade helt enkelt nått en så kritisk massa att det inte längre var den glättiga fasaden som var destruktiv, utan den osminkade vardagen. Eller som Jenny Strömstedt uttryckte saken: »Det är helt enkelt orimligt att det finns ett behov av sagan om mamman som trycker in de hopplösa barnen i bilen och bryter ihop.«

Hur jobbigt är det egentligen att ha småbarn? Forskare som vill ta reda på svaret formulerar sig naturligtvis inte så, eftersom den sortens rättframhet riskerar att göra svaren värdelösa. Att raljera på internet är en sak, att få sina livsval vetenskapligt granskade en annan. För att citera metodkapitlet i en tysk studie: »Det är ogynnsamt att ställa direkta frågor om barnafödande eftersom det är tabu att säga negativa saker om ett nytt barn.«

De forskare som studerar förhållandet mellan föräldraskap och välmående använder därför ett slags bakdörr. I nästan alla världens länder genomförs årliga socioekonomiska undersökningar där invånarna får svara på hundratals frågor om allt från civilstånd till hur många minuter om dagen de lägger på att läsa en dagstidning. En av standardfrågorna i formuläret lyder: »Med allt i åtanke, hur tillfreds är du med livet på en skala från ett till tio?«

De medborgare som är rättskaffens nog att svara på massiva enkätundersökningar gör det ofta år efter år. Den som vill ta reda på hur lyckonivån påverkas av föräldraskap behöver därför bara isolera dem som fått barn under svarsperioden, och sedan jämföra deras respons med de svar de angav åren innan barnet kom till jorden. Det finns en uppsjö av sådana här studier, och slutsatsen är förvånansvärt ofta följande: att bli förälder är fan rätt bedrövligt.

I fjol ägnades ett helt kapitel av FN:s årliga World Happiness Report åt att sammanställa forskning om lycka och föräldraskap från 105 av världens länder. Föräldrarna i 69 nationer betraktade sig själva som mindre lyckliga åren efter att de fått barn. Endast i nio av de undersökta länderna var det möjligt att med statistisk säkerhet bevisa motsatsen, alltså att förstagångsföräldrar kände sig lyckligare än tidigare.

Dessa länder är heller inte de man kanske tror; i likhet med flera andra studier fastställer World Happiness Report att »den negativa effekten av föräldraskapet är avsevärt större i länder med hög BNP«. Föräldrar våndas i Japan, Danmark och Luxemburg – men njuter i Vietnam, Kirgizistan och Guatemala. Det enda pengar bidrar med är ett slags sorglig form av jämställdhet: i de fattiga länder där lyckan sjunker tar framför allt mammorna smällen, i rika länder blir mor och far däremot lika miserabla.

Inte heller ett lands sociala skyddsnät ser ut att påverka i den utsträckning man skulle kunna tro. Trots relativt generösa föräldraförmåner betraktar sig även finländare, engelsmän och fransoser som lyckomässiga förlorare. Å andra sidan är de nöjdare än amerikaner, som ofta hamnar i det absoluta bottenskiktet i den här sortens undersökningar. Att tvingas återvända till jobbet efter en kort tids obetald frånvaro tycks inte göra underverk för livsglädjen. I en oerhört deprimerande studie från 2006 bad Nobelpristagaren Daniel Kahneman amerikanska mammor att ranka 16 vardagliga sysslor efter hur positiva känslor de väckte. Barnomsorg hamnade på tolfte plats. Det ansågs mer njutbart än att arbeta, men värre än att shoppa, se på TV och ta en tupplur.

Sverige då? Det beror på vem man frågar. I World Happiness Report tillhörde Sverige inte de nio länder där föräldrar blev bevisat lyckligare, i andra studier har vi placerat oss strax över brytpunkten. För ett par år sedan väckte en amerikansk studie – Parenthood and Happiness: Effects of Work-Family Reconciliation Policies in 22 OECD Countries – medial uppmärksamhet, för enligt forskarna utmärkte vi oss som ett av få länder där folk med barn var lyckligare än de utan. Rapporten bör dock tolkas försiktigt då deras data var tio år gammal och det svenska underlaget utgjordes av endast något hundratal småbarnsföräldrar. Det sistnämnda är ett återkommande problem i globala undersökningar, och ett av skälen till att de bör ses som fingervisningar snarare än obestridliga fakta.

Den som söker starkare samband måste gå ner på nationell nivå. Någon större undersökning om förhållandet mellan lycka och föräldraskap har inte gjorts i Sverige, men däremot i Tyskland – ett land som gärna vill vara Sverige. För att blidka tyska par, som skaffar alarmerande få barn, införde regeringen för tio år sedan en reform baserad på den svenska modellen: betald föräldraledighet i upp till ett år, subventionerade förskolor och incitament för att även pappor ska vara hemma med barnen.

Hur mår då föräldrarna i detta systerland? 2015 tog forskarna Rachel Margolis och Mikko Myrskylä reda på just detta i en studie som finansierades av det ansedda Max Planck-institutet. Då tyskarna lever upp till sin nationella fördomsprofil genom att mycket plikttroget och noggrant fylla i enkätundersökningar fick Margolis och Myrskylä tillgång till svaren från tusentals småbarnsföräldrar under en nästan 20 år lång tidsperiod. Dessa visade att inte alla tyska småbarnsföräldrar grät sig till sömns på kvällarna. Somliga upplevde faktiskt att livet blev mer tillfredsställande. De tillhörde dock en minoritet.

Sett till hela gruppen minskade välmåendet bland nyblivna föräldrar – såväl män som kvinnor – i snitt med 1,4 punkter. För nästan en femtedel av föräldrarna minskade det med hela 3 punkter. Människor som tidigare betraktat sina liv som en åtta på en tiogradig skala halkade alltså plötsligt ner till en femma. För att förstå vilken enorm försämring det är kan man jämföra med filmsajten Internet Movie Database. En film som där får snittbetyget åtta kvalar in på prestigefulla IMDB Top 250, som utgörs av västvärldens filmiska kanon. Ett tapp på tre punkter innebär att falla från Federico Fellini-nivå till Adam Sandler-nivå. Och då pratar vi inte om någon av hans mer uthärdliga filmer som Punch Drunk Love, utan om Grown Ups 2 – i vilken Sandler blir kissad i munnen av en ren.

När Washington Post skrev om Margolis och Myrskyläs undersökning roade de sig med att ta fram data om andra omvälvande livshändelsers inverkan på människors välmående. Skilsmässa: i snitt minus 0,6 punkter. Att vara arbetslös en längre tid: minus 1 punkt. Att ens partner dör: minus 1 punkt.

Småbarnslivet upplevs med andra ord som radikalt värre än om den man lever tillsammans med upphör att existera.

Hur kan det vara så?

De flesta studier om föräldraskap och lycka fokuserar endast på åren runt födseln. Det unika med Rachel Margolis och Mikko Myrskyläs data är att de täcker nästan 20 år av deltagarnas liv. Nyligen använde forskarna detta råmaterial till ännu en studie: Happiness: Before and After the Kids. Den här gången hade de även tillgång till tusentals enkätsvar från brittiska medborgare som någon gång under de senaste decennierna blivit föräldrar.

När forskarna studerade hur tillfredsställda dessa människor var med livet under en så pass lång period, noterade de något intressant. För att på ett så tydligt sätt som möjligt begripa deras upptäckt kan vi föreställa oss det fiktiva paret Linus och Linn.

Linus och Linn närmar sig 30 och mår nästan oförskämt bra. Fem år i rad har deras lyckonivåer nått nya toppnoteringar: först när de träffades på ett »legendariskt« slottsbröllop; sedan när de båda – samtidigt – befordrades på sina respektive jobb; därefter när de flyttade till en luftig och inte överdrivet belånad trea med plats för stora och blöta middagsbjudningar; slutligen när de gifte sig under en intim ceremoni vid havsbandet. Linus och Linn jobbar kanske lite väl mycket ibland, men aldrig så att det inkräktar på deras hobbyer, som utöver umgänge med vänner innefattar träning (Linus siktar på nytt personbästa på Vätternrundan), friluftsliv (Linn funderar på att bestiga Kebnekaise) och konserter (helst sittplats, men nära scenen).

Vid de tillfällen då vardagen trots alla glädjeämnen känns lite trist brukar de unna sig en spontanresa. Det är faktiskt just efter en av dessa utfärder – en sexuellt laddad »gastroweekend« till San Sebastián – som det händer. Fortfarande rusiga av pintxos och framtidstro ligger de tätt omslingrade i vardagsrummets benvita soffa för 24 900 kronor när Linn säger:

– Hur skulle livet kunna bli bättre än så här?

Linus, som på sistone har ägnat allt mer tankeverksamhet åt just den frågan, smeker henne försiktigt över den solbrända magen.

– Vi kanske skulle …

Fem veckor senare är Linn gravid. Och först blir livet faktiskt ännu bättre, eftersom både Linus och Linn kan se det framför sig: första gången barnet jollrar på en pläd, första gången det fiskar krabbor, första gången det plockar trattkantareller. De går nu in i den fas Mikko Myrskylä och Rachel Margolis kallar »den fröjdefulla förväntan« och som för förstagångsföräldrar statistiskt sett innebär en sista, kraftig knuff upp mot nya lyckomässiga höjder. Paret vet inte om det själva – men det är här deras liv peakar.

Sedan kommer barnet.

Knullsemester i Baskien går från faktisk möjlighet till bitterljuvt minne, och i takt med att den danska soffan färgas beige av spyor och modersmjölk dalar lyckokurvan. Linus cykel rostar sönder i ett dåligt isolerat förråd. Linns Kebnekaisebestigning skjuts på framtiden. Konsertbesöken ersätts av dvala framför TV:n, där Kanal 9 en kväll visar Grown Ups 2. Istället för att stänga av i affekt sitter paret håglöst kvar, tills Linn utbrister:

– Herregud, den här Adam Sandler-filmen handlar ju om oss!

Den som letar efter en syndabock att klandra för Linus och Linns olycka pekar gärna ut samtiden, vars ideal om frihet, individualism och en ständigt ljusnande framtid rimmar illa med den självutplånande sysslan att älska och vårda ett litet barn.

God tvåa på syndabockslistan: #TeamTrattkantarell. Det förefaller kanske orättvist att skylla all den förväntan gravida par bygger upp på rosenskimrande utsagor i sociala medier, men med tanke på att snittsvensken ägnar en timme om dagen åt Instagram och Facebook går inflytandet heller inte att bortse från.

Det är ungefär det här som många av landets föräldraskapsprofiler försökt framföra i debatten. Författaren Manne Forssberg, som driver den tidigare nämnda Pappapodden, skrev i ett blogginlägg att vittnesmålen om föräldraskapets baksidor ökat med »säkert en miljard procent« på grund av att dammluckorna helt enkelt öppnats, varför framför allt mammor »äntligen kan belysa föräldraskapets mindre soliga sidor utan att klassas som komplett jävla olämpliga«. »Jag tror att det är positivt«, skrev Forssberg, »både för att det är viktigt att kunna ventilera hela föräldraskapets känslopalett, men också för att blivande föräldrar ska få en mer realistisk bild av småbarnstillvaron än vad som har varit fallet tidigare.«

Ur det perspektivet borde Ebba Busch Thor inte bli utskälld över ett uppslag i Expressen när hon tar ett litet – väldigt litet – steg bredvid den soliga mittfåran. Snarare borde hon uppmuntras för att hon närmar sig det som trots allt är ett av Kristdemokraternas bärande vallöften: att göra livet lättare för barnfamiljer.

Går man till Margolis och Myrskyläs undersökning visar sig dock alla debattörer skjuta bredvid målet. Den lyckonivå som många nyblivna föräldrar upplever som deprimerande visar sig nämligen vara identisk med nivån de själva angav fem år tidigare, utan att de då kände sig särskilt missnöjda. Den tydliga effekt som uppmärksammas – av föräldrar såväl som forskare – utgörs helt enkelt av fallet från toppnivån. Det som spökar är enbart människans allmänna oförmåga att begripa och hantera nedgångar.

Beteendevetaren Daniel Kahneman har påvisat fenomenet genom ett stort antal snillrika experiment – främst inom ekonomi – och döpt det till förlustaversion. Ökade inkomster har exempelvis en begränsad effekt på vårt allmänna mående eftersom vi så snart anpassar oss till den nya nivån. Lönesänkningar sätter däremot djupa spår, konstaterar Kahneman, eftersom de tvingar oss att ge upp saker.

Dessutom: majoriteten av de tyskar som ingick i Margolis och Myrskyläs studie fick barn innan regeringen 2007 lät sig inspireras av Sverige och drev igenom sin mer generösa föräldraförsäkring. När forskarduon i ett så kallat working paper jämförde de föräldrar som fått barn före och efter reformen visade resultaten att den haft en positiv inverkan på deras välmående.

Men det mest upplyftande är att Margolis och Myrskyläs forskning även visar att lyckonivåerna återhämtar sig, och i många fall till och med återgår till Federico Fellini-nivå.

– Trots det initiala tappet är det i det långa loppet snarare så att barn ökar den övergripande lyckan i livet, säger Myrskylä. Åtminstone gäller detta för dem som har upp till två stycken.

Så sammanfattningsvis: härda ut, inse att det är du själv som är problemet och inte ditt barn, och satsa för allt i världen inte på något slags storfamilj.

 

Fotnot: den här texten har uppdaterats med ett förtydligande om hur den tyska reformen »Elterngeld« påverkade välmåendet hos landets föräldrar.