Foto: Magnus Bergström

Jacob Frössén

Sveriges främsta musikfilmare brukar komma med en dokumentär vart fjärde år. 2019 kommer två: en om rytmmästaren som fick Sverige att börja svänga och en om den »skitjobbige« tysken bakom världens rakaste trumtakt.

Trumtakten motorik är så basal att det är svårbegripligt att någon ens har orkat namnge den.

Du tar den vanligaste grundrytmen, markerade fjärdedelar – ett, två, tre, fyr – och spelar de två första med bastrumman, den tredje även med virveltrumman, och sedan enbart bastrumman igen. Upprepa till ett malande bom-bom-pscht-bom-bom-bom-pscht-bom-bom-bom-pscht-bom-bom-bom-pscht och så vidare. För att få till lite variation: dräm till cymbalen eller dubblera virvelslagen efter några takter. Börja sedan om från början.

Denna trumtakternas svar på köttbullar med makaroner är ett av adelsmärkena för musikstilen krautrock. Den mest arketypiska utövaren, tysken Klaus Dinger, trummade först åt Kraftwerk – under den tid då Ralf och Florian fortfarande var långhåriga och spelade instrument som tvärflöjt och fiol – och startade sedan bandet Neu!

Annons

Dinger var frenetisk, han bara pågick: bom-bom-pscht-bom-bom-bom-pscht-bom-bom-bom-pscht … I evighet. Över detta bankande lade gitarristen Michael Rother atmosfäriska ljudmattor och själva upprepandet gjorde att lyssnaren sögs in i ett slags flummigt gung; om något upprepas tillräckligt slaviskt uppfinner hjärnan egen variation, och den lilla variation som trots allt finns upplevs som enorm. Schamaner och naturfolk har följt samma princip sedan tidernas begynnelse.

När Jacob Frössén träffade Michael Rother berättade denne om en tidig konsert där Dinger harvade på som vanligt bakom trummorna och han själv var försjunken över sin gura. Så tittade Rother upp, och reagerade på att publiken var ovanligt förhäxad och stirrade med öppna munnar på Dinger. Någonting rött skvätte från trummisens ena hand och ut över konsertbesökarna. Dinger hade skurit sig illa på en av cymbalerna, men hamrade vidare som om ingenting hänt.

Motorik. Termen sägs utgöra en kombination av orden »motor«, som i rörelse, och »musik« – samma på tyska som på svenska. Även om krautrocken sedermera influerade otaliga världsartister nådde Neu! ingen vidare kommersiell framgång. Därtill var Klaus Dinger av allt att döma omöjlig att ha att göra med. Bandet splittrades 1975, därefter ägnade tysken sin tid åt den mer lyckosamma gruppen La Düsseldorf. 1983 splittrades även den och Dinger övergick till en solomusicerande och eremitliknande tillvaro i ett hus på landsbygden – emellanåt avbruten av något återföreningsförsök med någon gammal kollega – fram till sin död 2008.

Hursomhelst är Jacob Frössén också trummis, och när han för fyra år sedan hörde av sig till SVT:s K Special för att undersöka om de var intresserade av hans fjärde dokumentär löd projektbeskrivningen: »Jag vill göra en film om en trumtakt.« Närmare bestämt den idiotenkla motorik och dess obskyra portalgestalt Klaus Dinger. SVT nappade direkt.

– Jag tycker förstås att det är väldigt bra att de vågar satsa på sådant här, säger Jacob Frössén. Det är ju ganska … smalt. Utan SVT skulle jag inte kunna göra någonting.

Samtidigt underlättades beslutet rimligen av de musikfilmer Frössén levererat tidigare: både En film om Olle Ljungström och Henric de la Cour tillhör de mest hudnära, gripande och allmänt genialiska dokumentärer som gjorts i Sverige.

Dessutom är idén bakom trumtaktsfilmen naturligtvis något mer utvecklad.

Foto: Magnus Bergström

Tankefröet såddes när Jacob Frössén läste en gammal intervju med Dinger i den nedlagda tidningen Pop. Reportern Michael Dee ställde frågor om musik, men den excentriske tysken envisades med att prata om en svensk tjej han var tillsammans med i början av 1970-talet. Tydligen utgjorde hon anledningen till att den folkskygge Dinger alls lät sig intervjuas; på något sätt hoppades han återknyta kontakten genom att prata med ett svenskt magasin.

Klokt nog lät Dee honom hållas, och läsaren fick ta del av en besatthet som föreföll direkt osund. Dinger och flickvännen hade semestrat i Sverige en sommar och sedan gått skilda vägar. Trots att hon uppenbarligen inte ville veta av honom hade han fortsatt att skicka brev på brev, och musiken och trummandet blev Dingers sätt att hantera sin frustration och saknad.

Hela hans musikaliska produktion visade sig vara nedlusad med referenser till denna korta romans. Det märkliga kluckande ljud och de dämpade röster som hörs i början och slutet av debutalbumets Im Glück: inspelade med en bärbar bandspelare under en båttur med svenskan på en sjö utanför Södertälje. Titeln på plattans slutspår, Lieber Honig: så inledde Dinger sina obesvarade kärleksbrev. La Düsseldorfs sista singel innan gruppen splittrades, Ich Liebe Dich: ännu ett desperat rop ut i tomma intet.

– Den här trumtakten, det här drivet, har inspirerat folk i hela världen, säger Frössén. Och så bottnade allt i en vilja att imponera på en tjej. Det fanns något storslaget och romantiskt där som jag kände att jag bara måste göra en film om.

Michael Dee hade sparat kassettbandet med sin telefonintervju, och med den som grund började Frössén skissa på dokumentären The Heart Is a Drum. Ett stipendium från Konstnärsnämnden finansierade 2014 en resa till Brighton där han filmade Emma Gaze, trummis i indierockbandet Electrelane, för att se om idén höll måttet. »Den trumtakten«, sade Gaze. »Första gången jag hörde den, och jag kan fortfarande känna det, som om det finns en … beslutsamhet bakom den. Det är liksom: Håll ut, för det här kommer bara att pågå. Och när du tror att det är över så är det inte det, för den kommer bara att fortsätta och fortsätta, längre och längre, tills du tänker: ›Jösses, hur länge kan du hålla på?‹ Som Klaus, min Jack Russell, vilket alla vet är en väldigt bestämd och ettrig liten hundras, ja, han är en Klaus Dinger. Vill han ha sin boll, och den ligger där han inte kan nå den, så kan han sitta och stirra på den i tre timmar.«

Foto: Jacob Frössén

Sedan rullade det på: utanför Prenzlau träffade Frössén electronica-artisten Gudrun Gut, med ett förflutet i band som Einstürzende Neubauten, Malaria! och Mania D; i London togs han emot av Bobby Gillespie, sångare i Primal Scream och tidigare trummis i The Jesus and Mary Chain.

Foto: Jacob Frössén

Bobby Gillespie var väldigt blyg, säger Frössén. Överlag har alla de här artisterna jag träffat för filmen varit väldigt ödmjuka, väldigt snälla. Gillespie undrade vilka mer som skulle vara med, och när jag nämnde att jag inte lyckats få tag på Stephen Morris sa han bara: »Jag SMS:ar honom.«

Annons

Foto: Jacob Frössén

Några minuter senare var nästa intervju inbokad. New Orders och Joy Divisions legendariska trumslagare välkomnade Jacob Frössén till sitt stora hus utanför Manchester, med oändliga gröna fält med betande får utanför panoramafönstret i hemstudion. Stephen Morris nämnde spontant sin uppskattning för det »organiska« hos Neu! och tog de svårdefinierade ljuden i Im Glück som exempel: »Man hör att det är verkliga människor som befinner sig någonstans.« När han fick höra om bakgrunden med den svenska flickvännen blev Morris djupt fascinerad.

Annars visade han gärna upp sin samling med små Star Wars-gubbar i plast, och i ett garage fanns hans verkliga hjärtebarn: en kollektion utrangerade pansarvagnar. Dem körde han runt i när andan föll på.

Foto: Jacob Frössén

Den forne Kraftwerktrummisen Wolfgang Flür väntade på Düsseldorfs flygplats med en liten vit skylt med Jacob Frösséns namn på. Prydligt klädd i kostym tog han Jacob till ett kafé, och medan han noggrant rörde ner två sacketter i sitt kaffe jämförde han Klaus Dinger och hans upprepande rytmer med floden Rhen, som bara flyter på. Inte bra, menade Flür: »Krautrockbeatet upphör inte heller. Bara om inspelningsbandet blir fullt, kanske, eller om publiken blir uttråkad. Musik ska vara korta berättelser. Efter fem minuter ska de upphöra!«

Foto: Jacob Frössén

Wolfgang Flür var mer intresserad av sin nya passion: italiensk glass.

Dingers livskamrat mot slutet, japanskan Miki Yui, visade sig vara minst lika säregen. Åtta år efter att tysken dött av hjärtsvikt stod deras hus kvar orört, som ett museum över deras gemensamma liv. Själv tältade hon i trädgården.

Yui ingick i en grupp unga japaner som attraherats av Düsseldorfs historia som avantgardistiskt centrum. Kring Dinger bildade de ett slags sentida krautkollektiv under namnet Japandorf, som skapade konst och musik tillsammans. Efter läromästarens bortgång publicerade de en bok och ett musikalbum.

– Jag tror att han var skitjobbig som person, säger Jacob Frössén. Dinger stod för kaos och skröt om att han tagit över tusen LSD-trippar. Jag tror ingen stod ut med honom, förutom det här japanska gänget. Själv sa han: »Jag är trött på min generation, jag har mött roligare människor nu.«

Miki Yui släppte in Frössén i huset där varenda yta var täckt av ett lager med muslort och fågelspillning. Dingers gamla träskor stod kvar där han sist klivit ur dem. På ett bord låg hans armbandsur med frusna visare. Frössén visade sig ha hunnit dit i sista minuten: huset var sålt, till sist, och skulle snart totalrenoveras av sina nya ägare.

Foto: Jacob Frössén

På en grenklyka i trädgården hängde Dingers karaktäristiska skärmkeps, den han exempelvis bar under den filmade konstperformance från 1980-talet där han sprang runt och sprejmålade »Ich Liebe Dich!« och ett stort hjärta på trottoarerna i Düsseldorf. Miki Yui konstaterade att maken förblivit besatt av sin svenska ungdomskärlek livet ut. »Det gjorde mig inget«, sade hon. »Konstnärer har ofta ett motiv som de ständigt återkommer till.«

Foto: Jacob Frössén

Mötet med Iggy Pop var muntrare. Tillsammans med kompisen David Bowie – som han under en period levde tillsammans med i Berlin – var han den som en gång gjorde mest för att sprida krautrockens evangelium till resten av världen.

Foto: Jacob Frössén

Jacob Frössén var tolv år gammal när han fick Iggy Pops Lust for Life av sin storasyster, det var hans första egna skiva. Han var så spänd inför intervjun att han övervägde att för en gångs skull ta med sig en kameraman – för här fick verkligen inget gå fel. Men han sköt nervositeten ifrån sig, och det första som hände när han började filma var att ljudet lät knasigt i hörlurarna.

– Så jag började kräla runt på golvet bland sladdarna. Till slut förstod jag att det var Iggys manager som surfade på mobilen, vilket skapade något slags elektronisk störning. Jag gillar ju att jobba ensam, det är något slags kontrollbehov jag har, men man försätter sig i situationer som är jävligt stressiga.

Annons

Sedan visade sig även Iggy Pop vara hur tillmötesgående och generös som helst, och berättade om allt från uppväxten i Detroit och karriärstarten som trummis i garagerockbandet The Iguanas till sitt möte med Tyskland och de dekadenta åren i Berlin.

– Det här är lite pinsamt, men jag hade med mig en Iggy-bild och hade bestämt mig för att om han är schyst så ska jag be om en autograf. Han både signerade den och skrev ett tack – till mig. Senare läste jag att han började känna sig gammal eftersom så många ville ta en selfie bredvid honom, och att han trodde att de gjorde det för att de räknade med att han snart skulle dö. Så något slags nivå höll jag ändå.

Jacob Frössén brukar behöva två, tre år för att slutföra en film The Heart Is a Drum slukade fem. Å andra sidan har de tidigare verken handlat om enskilda personer, i Sverige, medan de som medverkade i den här filmades på ett otal platser i fyra olika länder. Av den anledningen tvingades Jacob Frössén först uppsöka en terapeut för att komma till rätta med sin flygrädsla.

– Jag kände mig som Stig-Helmer i Sällskapsresan: »Jag kan flyga, jag är inte rädd.« Det är svårt att förklara, men det var en sådan press – jag hade bokat in alla de här intervjuerna och bara måste klara det, måste. Jag fick några råd som funkade, även om flygandet fortfarande är plågsamt, för jag blir så jäkla stressad. Samtidigt har ju det här varit det roligaste jag gjort, att få träffa så många av mina egna tonårshjältar.

 

Själv växte Jacob Frössén upp norr om Stockholm. Pappan var hobbyfotograf som fixade ett eget mörkrum i källaren, och i högstadiet började Jacob låna hans kamera och plåta själv.

– Från åttan och framåt engagerade jag mig i skoltidningen: jag plåtade och intervjuade och redigerade. Och så spelade jag trummor. Efter gymnasiet var jag på Arbetsförmedlingen och där var det en gubbe som frågade vad jag ville göra. Jag nämnde oljemålning och att jag ville spela trummor och fota. »Okej«, sa han, »men om du tänker realistiskt, vad vill du göra då?« Jag blev helt knäckt, kände mig totalt nedtryckt. På något sätt har jag väl fått min revansch. Egentligen gör jag samma saker nu som när jag var tretton, fjorton år.

På Basis konstskola och Forsbergs skola lärde han sig teckna, måla och att komponera bilder. Första, och enda, »riktiga« jobbet blev att illustrera T-shirttryck på H&M:s enorma designkontor på Regeringsgatan.

– Det var ett ganska roligt jobb men … konstigt. Att sitta och rita och vara artistisk vid ett skrivbord i ett kontorslandskap. Kom jag in 08.33 istället för 08.30 satt en mellanchef där och pekade på klockan: »Jacob, tänk på att komma i tid.«

Vid sidan av designade han skivomslag. Det första, åt The Latin Kings, ledde till fler, och 2003 sade han upp sig från H&M för att bli frilansande grafisk allkonstnär inom musikindustrin.

Några år senare stötte han ihop med Olle Ljungström, som skulle gästa proggveteranerna Gudibrallan under en konsert på krogen Big Ben. Frössén mindes Ljungström som en ironiserande fixpunkt med blixtsnabba repliker från ungdomsårens ZTV-tittande; redan då var artisten inne på andra andningen, som 80-talsveteranen som varit försvunnen i ett drygt decennium och sedan gjort en överraskande comeback.

2006 hade det återigen varit tyst om Olle Ljungström i flera år. Från ingenstans fick Jacob Frössén idén att börja följa honom med en filmkamera.

Foto: Jacob Frössén

– Jag hade aldrig gjort film förut och saknade egen utrustning, men när jag ringde Olle för att fråga sa han bara: »Inga problem. Den handlar ju om mitt favoritämne: jag själv.«

Kaos följde. Alkoholisten Ljungström var ständigt pank, svalde för många sömntabletter och tvångsintogs på psyket; han drabbades av blodförgiftning, led av ryggbesvär, tandvärk, ödem och diabetes; fick en vattenläcka i sin lägenhet och bodde ett tag på en soffa hemma hos Jacob Frössén. Mitt i allt: tappra försök av vännerna Heinz Liljedahl och Caroline af Ugglas att skapa något slags normalitet genom att ordna spelningar och bjuda in Olle till körsång. Ansatser till att skapa ny musik, avgiftning på ett behandlingshem, återfall. En sorgsen mamma som resignerat inför sonens livsval.

Hela tiden var Jacob Frössén där med en kamera som han lånat av en kompis. Till slut blev Frössén lika pank som sitt studieobjekt, och för att få ihop pengar till klippningen av filmen återvände han till H&M en period. Efter tre år hade En film om Olle Ljungström premiär på Folkets Bio och mottogs som en ny klassiker inom sin genre, eller som Fredrik Strage formulerade det i DN: »En närgången men ömsint bild av en trasig själ.«

 

Även nästa film handlade om en av den svenska musikbranschens särlingar: Henric de la Cour, sångare i Yvonne och Strip Music och kultfigur inom svartklädda och ångestridna delar av befolkningen.

Foto: Jacob Frössén

– Han skriver väldigt dramatiska texter, säger Jacob Frössén. Man fattar att något inte står rätt till. Jag fick veta att han lidit av cystisk fibros sedan födseln och ville göra en film om hur sjukdomen hade påverkat musiken.

Till skillnad från Ljungström var de la Cour måttligt intresserad av Frösséns tilltänkta huvudperson. Till en början gick han bara med på att prata om sin musik, men med tiden vann Frössén hans förtroende. Henric de la Cour blev ett hudnära porträtt som trots sitt mörker även inrymmer humor, som när den svartsynta depprockaren uppträder på en insamlingsgala för cystisk fibros-forskning tillsammans med Lill-Babs, Tobbe Trollkarl och Babben Larsson. Henric de la Cours minspel när alla radar upp sig på scenen för att sjunga Leva livet tillsammans är obetalbart.

Filmen rymmer också en svårslagen vändning: när Frössén hade följt de la Cour i över tre år och höll på med slutklippningen ledde ett forskningsgenombrott till att artisten erbjöds piller som skulle göra honom symtomfri. Sjukdomen som han sedan barnsben räknat med skulle leda till en förtida död, som vållat honom sådant lidande och sådan ångest, som format hela hans identitet, skulle bara … försvinna.

Resultatet blev ännu en djup depression. »Jag har levt som om det inte finns någon morgondag«, sade de la Cour. »Ska jag behöva ta ansvar för det? Nej, det tänker jag inte göra. Och jag måste i så fall ändra mig helt och hållet, och bli en av er. En av alla andra. Om jag ska kunna fortsätta leva. Och jag är inte så jävla sugen på det, faktiskt.«

Scenen där han trots allt tar emot sina piller av en lika hurtfrisk som peppande läkare är oförglömlig.

Sedan hade Frössén fått nog av sjukdom och tungsinne för ett tag.

– Jag läste att konstnären Sara-Vide Ericsons ateljé heter Ateljé Framstjärten och tänkte att den här personen måste vara kul att följa. Och det var hon. Den filmen var bara glad rakt igenom – enkel att göra, om en inspirerande person som är full av energi och liksom bara … kör.

Foto: Jacob Frössén

Man blir inte fet på att arbeta som dokumentärfilmare i Sverige, ännu mindre så om man envisas med att ägna åratal åt varje projekt.

Jacob Frössén arbetar och bor på halvtid i en 1970-talsetta med kokvrå och sovalkov i norra Stockholm. I lägenheten ryms hela hans liv: bokhyllan med inspirerande verk om konst, foto och musik. Två gitarrer – en akustisk och en elektrisk – påminner tillsammans med en puka och en virveltrumma om hans tid i Skriet, en indierockduo som legat i dvala de senaste fem åren.

När pengarna tog slut, som vanligt, innan dokumentären om Sara-Vide Ericson var klar, använde han instrumenten till att själv skriva och spela in all musik till filmen. Med andra ord: kamera, ljus, ljud, klippning, musik, grafisk design – allt Jacob Frössén.

– Jag har skapat världens ensammaste situation, säger han. Jag sitter här och klipper på dagarna. Sedan kommer jag på någon idé, och då filmar jag ju själv, jag orkar inte ens ha med någon som tar ljudet. Så när jag flyger till Tyskland för att träffa Michael Rother från Neu! kommer jag till Berlin själv, checkar in på något hotell och går ut och äter middag i ensamhet. Allt är väldigt enkelt, för det är ju bara jag. Samtidigt kan man tänka för mycket. Alla behöver någon att bolla med. Jag saknar att spela trummor, för mig är musiken en social grej: man träffas och spelar ihop.

I ett hörn av rummet hänger det signerade porträttet av Iggy Pop över en oljemålning han fick av Olle Ljungström, där Olle infogat bilder på Jacob och hans dotter i verket. Väggen bredvid är täckt av en myriad av sönderklippta pappersutskrifter med minimal text: varenda scen och replik i The Heart Is a Drum, som hjälpmedel inför det avslutande klipparbetet. Under dem trängs en samling med 15 träskulpturer på en liten byrå – mestadels hotfulla dödskallar, men uppblandade med en kanin, en apa, en katt och en reproduktion av utomjordingen i E.T.

»Jag var på väg att gå in i väggen när Moderna museet visade utställningen I Have Been to Hell and Back med Louise Bourgeois. Jag kände igen mig i citatet på något sätt, och köpte en duk på Myrorna som jag broderade in det på.« Foto: Magnus Bergström

Jacob Frössén snidar dem själv, som terapi när tankarna låser sig framför datorn. Han har varit sjukskriven för utbrändhet. Men det brukar lösa sig. När även pengarna för trumtaktsfilmen tog slut för några år sedan delades Malik Bendjelloul-stipendiet ut för första gången, från medel som den bortgångne dokumentärfilmaren intjänat på succén Searching for Sugarman. Jacob Frössén tilldelades 100 000 kronor.

Bredvid datorn där han utför nästan allt arbete vilar två svarta hårddiskar: på den ena ryms allt material till Dingerfilmen, på den andra står det »Ahmadu« på en tejpbit. Ahmadu hette förstås Jah i efternamn: den gudabenådade slagverkare som förmodligen gjort mest för att sprida västafrikanska rytmer till Sverige, dessutom pappa till artisterna Titiyo, Neneh Cherry och hiphop-pionjären Cherno Jah. Om honom och hans familj handlar nästa Jacob Frössén-dokumentär, även den en samproduktion med K special.

»Det finns ett standardsätt att göra musikdokumentärer: man intervjuar stjärnan i dennes studio med en gitarr, framför en vägg av guldskivor. Jag fokuserar hellre på deras liv än på musiken. Jag vill komma nära, hänga med en person. Det förutsätter att man först skapar ett förtroende. Jag hoppas att det lyser igenom i filmerna att jag inte bara har klampat in hos folk.« Foto: Magnus Bergström

– Jag hade suttit med den här raka kraut-takten i öronen i flera år när jag och min bandkollega Isak pratade om att göra en skiva till. Vi sa att den borde vara mer levande, mer dansant, rymma lite oväntade instrument som kanske congas. Och vem var bäst på congas? Ahmadu Jah. Jag kände ju till hans livshistoria, att han kom hit på 1960-talet och hade spelat med Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk, och jag hade lyssnat på Titiyos comebackskiva som handlar om hennes familj och tillståndet i Sverige. Så tankarna på en film fanns förstås i bakhuvudet när jag ringde Titiyo för att få tag på hennes pappa. »Tyvärr kan du inte prata med honom«, sa hon, »för han har fått alzheimer.«

Ahmadu Jah hade flyttat till ett äldreboende och just den helgen i slutet av 2016 skulle Titiyo och hennes syskon röja ut pappans gamla träkåk i Solna. Jacob Frössén frågade om han fick komma med sin kamera. Det hela slutade med att han fick ta hand om åtta flyttkartonger med arkivmaterial: Super-8-filmer, fotografier, diapositiv, pressklipp … I SVT:s och Kungliga bibliotekets arkiv fann han sedan radio- och TV-inslag med Ahmadu Jah och hans familj från 1960-talet och framåt.

I den ännu obetitlade filmen vävs dåtiden samman med nuet i form av intervjuer och scener med barnen, ända fram till pappans begravning i uppväxtbyn i Sierra Leone hösten 2018. Innan det blev för sent hann Jacob Frössén filma honom på hemmet.

En dag drog Jacob Frössén ihop ett femtontal medlemmar ur Jahs gamla band The Highlife Orchestra till en spelning på ålderdomshemmet. De riggade upp sina instrument i det sterila samlingsrummet och började jamma omkring Jah, som satt frånvarande i sin egen värld på en stol. För att hedra bandledaren hade man ändå ställt fram hans tam-tams och en tom pall en bit ifrån honom.

Foto: Jonas Rudström

Så drog bandet igång på allvar. Även barnen var där, och började dansa och sjunga med. En glimt tändes i Ahmadu Jahs ögon. Sakta men säkert började han svänga med i musiken. Ett leende spreds i hans ansikte, och plötsligt reste han sig upp och tog några danssteg – fram till pallen vid trummorna. Några stapplande handslag på trumskinnen följdes av allt rappare attacker och snart var han helt inne i rytmen, tog över den – blev rytmmästaren Ahmadu Jah igen, med smattrande tam-tams, och alzheimern var som bortblåst för en stund.

– Det är första gången jag har fått tårar i ögonen medan jag filmar, säger Jacob Frössén. Talet kanske försvinner, man kanske framstår som avstängd, men musiken finns i en helt annan del av hjärnan. Och den kan vara intakt. Jag tänker att det blir filmens slutscen.

 

PORTFOLIO

FILMER

En film om Olle Ljungström, 2009; Henric de la Cour, 2013; Sara-Vide Ericson, 2014. Under produktion: The Heart Is a Drum samt en ännu obetitlad dokumentär om Ahmadu Jah och hans familj. Dessutom har Frössén påbörjat arbetet med en film tillsammans med Touka Voodoo, tidigare känd som rapparen Cream i gruppen Addis Black Widow, som i dag identifierar sig som hybridmänniska och arbetar som tatueringskonstnär. »Toukas studio är en av få som tatuerar hela kroppar, även kön. För Touka är det konstigt att inte fler tatuerar könet och avdramatiserar hela grejen.«

Foto: Jacob Frössén

FILMAFFISCHER

Jacob Frössén tillverkar affischerna och omslagen till alla sina filmer; ett kännetecken är att han brukar teckna rubrikerna för hand. Han har även gjort filmaffischerna och omslagen till Mia Engbergs debutfilm Belleville Baby (2013) och Sara Jordenös dokumentär Kiki (2016). »Mia Engberg är en av de enklaste och bästa personerna jag samarbetat med, hon är rak och tydlig men gav mig samtidigt totalt fria händer.«

 

MUSIKVIDEOR

Jacob Frössén har gjort musikvideor till bland annat Sophie Zelmani, Nicole Sabouné, Ulf Stureson, Laakso och Dödsfest. Måste han utse en favorit blir det videon till Mattias Alkbergs singel Tjugonde (2015): »Jag och min kompis Jonas Teglund, som spelat gitarr med Alkberg, filmade den hemma i Jonas lägenhet. Det var bara vi och Ann Petrén och en enkel idé: en äldre kvinna sitter ensam i sin lägenhet och börjar dansa för sig själv. Dagen därpå åkte jag och träffade Iggy Pop, och upptäckte att han och Ann Petrén påminner om varandra: de är snälla, ödmjuka människor och samtidigt skärpta proffs med total kontroll över uppgiften de ska ta sig an.«

Foto: Jacob Frössén

SKIVOMSLAG

Bland omslag åt bland annat Johnossi, Sophie Zelmani, Nicolai Dunger, Peter Morén och Mats Öberg Trio lyfter Jacob Frössén fram det första han gjorde: The Latin Kings Mitt kvarter (2000). Utrymmet för personligt uttryck var minimalt – det skulle vara samma logotyp som vanligt och precis som alla andra av gruppens omslag skulle det visa tunnelbanan till Alby – men: »Det är så jävla bra musik, och de är så sköna personer. Jag gick förbi Norra Bantorget i fjol när det råkade vara Hyresgästföreningens dag. Dogge stod på scenen och trots att det bara var pensionärer där fick han precis alla att vagga med och vifta med armarna. Han är en riktigt bra frontperson.«

 

MUSIK

Skriet består av Isak Sundström och Jacob Frössén och har gjort tre skivor: Skriet, 2009; Det beslutande organet, 2011; Shanana, 2013. »Efter att vi släppt vårt senaste album hade vi en spelning på Dramaten. På ett sätt känns det som en fin final, och det finns något jämnt med att ha gjort tre skivor. En trilogi. Det låter bra. Men jag vet inte, det kan hända att det blir fler.«

Foto: privat

KLÄDER

Ett av de T-shirttryck Jacob Frössén tog fram som illustratör på H&M.

Foto: Jacob Frössén

GRÖTSLEVAR

»Efter att ha arbetat med The Heart Is a Drum i ett par år började jag tälja – att stänga av skärmen och bara jobba i trä under ett par veckor var väldigt behagligt för hjärnan. Jag gjorde 16 grötslevar av trä som Bob Hund sålde i sin webbshop som ›Årets analoga julklapp 2016‹. Om jag fick välja skulle jag göra mycket mer grejer för hand: måla, teckna, jobba i trä och tyg.«

Foto: Martin Kann