Foto: Martin Adolfsson

Patrik Andersson

Det var en kometkarriär få hade sett maken till ens på Manhattan. Han gjorde Kate Moss första modeomslag i USA, porträtterade Bill Clinton under Lewinskyaffären och fotograferade åt världens mest prestigefyllda magasin. Sedan bjöd han in vännerna till lägenheten vid Broadway, sade åt dem att ta allt de kunde bära med sig – och försvann till ett buddhistkloster i Burma.

Ibland låter det mer som om de beskriver ett naturfenomen än en människa, de bransch­kollegor som minns Patrik Anderssons väg från anonymiteten till den internationella kändisvärldens absoluta centrum. Han hade ett så orubbligt självförtroende. Han jobbade så hårt. Han klättrade snabbare och högre än de sett någon göra vare sig förr eller senare.

De flesta minns ögonen.

Håkan Ludwigson, en respekterad reklamfotograf som Patrik Andersson var assistent åt i början av sin karriär, säger:

Annons

– Han hade en manisk blick. Den var nästan skrämmande. Han kom in på morgonen, tittade på mig och sade: »Vad ska vi göra i dag?« Jag har aldrig träffat någon annan människa, någonsin, med det drivet.

Vad Ludwigson inte visste, och inte heller någon annan av de formgivare, fotografer, fotomodeller, frisörer, stylister, redaktörer och agenter som fortfarande minns Patrik Anderssons enorma driv, var att han bar på en bomb. Och att den var tidsinställd.

Nedräkningen började en vardagseftermiddag efter skolan när Patrik var åtta år gammal.

Varken storebror Peter eller pappa Lasse hade hunnit hem till hyreslägenheten på Briljantgatan i Tynnered i sydvästra Göteborg den där dagen. Mamma Vivi-Ann bad Patrik att sätta sig ner med henne i köket. Hon berättade att hon fått veta att hon bar på samma sjukdom som tagit död på hennes pappa.

Den mycket ovanliga muskelsjukdomen dystrofia myotonica är genetisk och beror på en störning i den nittonde kromosomen. Den kan bryta ut när som helst i livet, men har egenheten att den ofta bryter ut tidigare för varje generation. För Vivi-Ann Andersson började den märkas i tjugofemårsåldern.

Oftast tacklar ansiktsmusklerna av först: käken blir slapp och den sjuke »tappar« ögonlocken. Därefter förtvinar musklerna i nacken. Händerna försvagas, liksom underbenen. Under en nedbrytningsprocess som kan pågå i tiotals år blir kroppen allt vekare, den sjuke blir sömnig och orkeslös. Till slut försvagas även hjärtat – och man dör.

Det finns inga kända botemedel.

Risken är femtio procent att sjukdomen går i arv.

Tick, tack.

 

När Apollo 11 landade på månen 1969 följde knappt femårige Patrik Andersson dramat från TV-soffan. Till skillnad från de flesta andra kände sig familjen Andersson personligen delaktig – mamma Vivi-Ann var en av dem som tillverkat Nasas rymdkamera. Som blästrare på Hasselblad gick hon över alla kamerahus för att runda av skarpa kanter och slipa bort ojämnheter.

I det enkla hemmet fanns sprängskisser på nya kameror, produktkataloger och samtliga exemplar av Hasselblads eget fotomagasin, dit världens främsta fotografer skickade sina allra bästa bilder. Det fanns aldrig någon tvekan om vad Patrik Andersson skulle ägna sitt liv åt.

– Han var fotograf redan som nyfödd, konstaterar barndomskompisen Joakim Neander.

Tio år gammal byggde Patrik en fungerande hålkamera av kartong och svart tejp. Arne Stenborg – en vän till Patriks pappa som arbetade som pressfotograf och som sjukhusfotograf på Sahlgrenska – hjälpte Patrik att tejpa igen dörrspringan till toaletten när han byggde det första egna mörk­rummet, och lärde honom egenskaperna hos de olika framkallningsvätskorna. Vivi-Ann lånade hem och lät sonen testa vad han ville från Hasselblads sortiment.

Patrik umgicks i ett tävlingsinriktat gäng där man triggade varandra att testa gränser och ta sig an utmaningar. De klättrade i berg. De lånade en segelbåt som läckte, men struntade i det och var nära att sjunka utanför Smögen. De turades om att provocera medpassagerare på spårvagnen medan resten av gänget tittade på. Patrik fick de andra att läsa Jack Kerouacs På drift och Luke Rhineharts Tärningsspelaren – 70-talets kultklassiker om psykologen som bestämde sig för att låta livet styras av slumpen.

Annons

Av sin pappa fick Patrik Pärlfiskaren av Victor Berge. Han blev fullständigt tagen av den sanna berättelsen om den föräldralöse grabben från Ockel­bo som gick till sjöss 15 år gammal, gjorde sig en förmögenhet på att fiska pärlor och byggde upp en hel pärlfiskeflotta i Stilla havet. Att komma från ingenstans, och få uppleva så mycket!

Själv 15 år gammal åt Patrik Andersson och kamraten Roger Byvald favoriträtten ris och stekt köttfärs i familjen Anderssons trånga kök. Diskussionen landade som så ofta i vad som var det mest omöjliga man kunde göra. Hur visste man att man hade lyckats? Roger ville bli kock. Han funderade en stund, och kom på att det nog inte var så lätt att få laga mat åt kungen. Det fick bli målet för hans del. Roger Byvald:

– Patrik sade: »Mick Jagger, det är en cool gubbe. Han har allt. När jag plåtar honom!«

Målen var satta – och den som lyckades först skulle genast ringa den andre.

Patrik Andersso­n införde en annan tävling i gänget: Vem kommer längst på en hundra­lapp? Visst kunde man se havet från de rödteglade trevåningslängorna på Briljantgatan, men det var också den enda flärden. Patriks pappa hankade sig fram mellan olika jobb, och hur stolt mamman än var över jobbet på Hasselblad gav det bara en industriarbetarlön. Men varför skulle bristen på pengar vara ett hinder för den som verkligen ville se världen?

Hjälpsamma lastbilschaufförer fixade färjefärden över till Danmark, sedan var det bara att låta tummen jobba. På somrarna spreds Tynneredsgänget över Europa. Man tiggde till sig mat och platser att sova på, skrev hälsningar till varandra på baksidan av vägskyltar vid motorvägarnas rastplatser och väl hemma igen visade man upp samma hundralapp som man haft i fickan när man gav sig av.

Resorna blev allt längre. En dag stod Patrik Andersson nere på klacken i Italiens sydspets. Framför honom fanns bara vatten.

– Sedan var det ingen idé att tävla längre, minns barndomskompisen Joakim Neander. För längre än till Brindisi gick det ju inte att komma på den tiden. Det vore att ta sig landvägen till Asien, men då behövde man komma förbi östländerna och för det krävdes visum och färjebiljetter och då räckte ju inte en hundralapp.

Patrik Andersson 

Född: I Göteborg, 1964.

Bor: I tvårumslägenhet på Manhattan med sambon Angela och dottern Julie.

Bakgrund: Var i slutet av 1980-talet en av Sveriges mest produktiva och uppmärksammade mode- och porträtt­fotografer, och gjorde efter 1990 en inter­nationell karriär. På www.patrikandersson.com finns ett bildspel med sammanlagt 1 000 bilder från framgångsåren samt ett antal reklamfilmer och musikvideor.

Patrik Andersson gick fyra dagar på teknisk linje på gymnasiet, sedan fick han jobb på en fotoaffär i Kortedala och hoppade av. Han sålde hellre kameror och framkallade film än slösade tid på att lära sig en massa annat. En dag glömde han att stänga fönstret när han gick från jobbet och fick sparken.

Han jobbade hos några olika lokala porträtt­fotografer och fick hjälpa Arne Stenborg att ta före- och efterbilder på operationspatienter. När han 17 år gammal kom in på Vasa Fotoskola hade han redan flera års erfarenhet av ljussättning, kemikalier och kopiering.

»Dröm inte om att bli någon jävla konstnär«, var huvudläraren Rolf Svenssons råd till eleverna. Han hade sett så många högtflygande planer landa i småskaligt produktfotografi att han tyckte det var bäst att studenterna fokuserade på yrkets oglamorösa grunder. Dem kunde Patrik Andersson redan, så han fokuserade på att studera de tekniska principerna bakom hur bilder kom till, ner till minsta detalj: Hur reagerar just den här filmen vid exakt den här slutar­tiden, vid exakt den här ljusnivån?

Annons

Att han skulle bli studiofotograf var självklart. I en studio kunde han fortsätta jobba även den dag han hamnade i rullstol.

I Fotoskolans bibliotek upptäckte han en bok av Irving Penn, en av världens mest hyllade mode- och porträttfotografer. Amerikanen blev Patriks idol och förebild; studiofotografierna var tekniskt perfekta och motiven så noggrant koreograferade att de såg ut som skulpturer. Så vem var mest Penn på hemmaplan? Förmodligen den framgångsrike reklam- och produktfotografen Håkan Ludwigson. Efter Fotoskolan såg Patrik Andersson till att bli hans assistent.

– Han sög åt sig det han kände att han behövde, som en svamp, säger Håkan Ludwigson. Sedan försvann han: »Tjoff!«

20 år gammal kände sig Patrik Andersson redo för egna uppdrag. Han fotograferade produkter åt Ludwigsons formgivarkamrat Tore Claesson och byggde upp den egna bildbanken genom att plåta kompisar och förhoppningsfulla modeller. En dag agerade han assistent åt en reklamfotograf som skulle ta en bild av en splitterny Saab 9000. Patrik ombads att köra ner bilen från Trollhättan till en studio i Göteborg. Sin vana trogen testade Patrik gränserna – han gasade upp turbon så mycket han kunde på motorvägen, fick sladd och brakade av vägen i två hundra kilometer i timmen. Fotografen, som kört i en annan bil strax bakom, sade till honom att åka hem, så skulle han slå en signal om Patrik behövdes. Det gjorde han inte, varken den dagen eller någon annan.

Patrik Andersson lät sig inte hejdas – han tog sig till New York och inkvarterade sig hos två svenska au pair-tjejer i Soho. Snart övertalade han Irving Penn att ta en titt på hans bilder, Patrik ville bli hans assistent. Den gamle mästaren tog emot i sin studio och bläddrade varsamt igenom den unge svenskens bildmapp. »Good. You have a good understanding of photography«, sade Penn innan han bjöd farväl med ett handslag.

Patrik var fortfarande hög på berömmet när han några dagar senare hälsade på de båda svenska modefotograferna Mikael Jansson och Mattias Edwall. De mer erfarna svenskarna förklarade för göteborgaren hur man gjorde för att lyckas i New York – hur man först måste bygga en portfolio med perfekta bilder och välkända uppdragsgivare, och sedan skaffa en agent med de rätta kontakterna.

Patrik kunde inte låta bli att berätta om sitt möte med Irving Penn. Innan han hann till slutpoängen berättade Mikael Jansson om sitt eget möte med ikonen, och hur denne avslutat deras träff: »Good. You have a good understanding of photography.«

Patrik var kanske inte redo för New York än.

 

Tick, tack. Nedräkningen fortsatte.

Patrik Andersson tog sig landvägen till Asien, vandrade en månad genom Nepal tills han stod vid foten av Mount Everest, återvände till Sverige för att göra lumpen som fotograf på Värnpliks­nytt, reste runt jorden en gång till och skaffade sedan, 22 år gammal, en egen studio i Göteborg. Han satsade allt sitt kunnande på de reklamuppdrag han fick av uppdragsgivare som Edets toapapper och han överpresterade hejdlöst när han gjorde en månatlig helsidesannons i Citynytt för de klädföretag som hyrde in sig hos Domus Avenyn – Patrik flög ner modeller från Stockholm och sam­arbetade med de bästa stylisterna och frisörerna.

Efter ett drygt år var han så nöjd med sin port­folio att han åkte ner till modets huvudstad Milano och stegade upp på supermodellen Christy Turlingtons agentur. »Det här har inget med mode att göra«, blev svaret. »Du behöver bättre modeller, bättre kläder, bättre stylister, bättre make up och bättre idéer. Men din teknik är bra.«

Med andra ord: Hur skicklig du än är som fotograf, räcker det inte med kläder från Konsum i Göteborg om du vill slå dig in i den kreativa världstoppen.

Det fick bli Sveriges huvudstad istället.

Stockholm under det sena 80-talet: avregleringar, högkonjunktur, »finansvalpar« och en medie- och reklamindustri som badade i pengar och plötsligt ville mäta sig med omvärlden. Till stadens skönhets­salonger, reklambyråer och magasins­redaktioner strömmade hemvändande kreatörer som gått i lära hos de bästa, och som upptäckt att det nu fanns utrymme att uttrycka sig på hemmaplan.

I tidningen Slitz – flera år före omgörningen till dagens grabbiga sunkmagasin – förenades musik- och modevärlden. I Clic fanns ett mode­magasin av internationell klass. Storsatsande Nöjes­guiden hade som redaktionell idé att ge landets bästa fotografer full artistisk frihet, mot att de nöjde sig med mer begränsad betalning. Så småningom startade även Café – från början ett renodlat mode- och livsstilsmagasin.

Marknaden var med andra ord perfekt för en ambitiös, ung fotograf som ville bygga en portfolio.

– Det räckte att träffa honom, säger Slitz dåvarande art director Björn Kusoffsky. Han gav en den där blicken… och man var tvungen att skärpa till sig. Han var så oerhört fokuserad och full av idéer. Jag minns en fotografering med Titiyo som var fruktansvärt ambitiös. Micael Bindefeld stylade henne i 60-talsoutfit, som en gammal jazz- eller soulstjärna, med en vit sportbil och päls. Ingenting var omöjligt.

För Nöjesguiden gjorde Patrik Andersson en serie Irving Penn-inspirerade porträtt av dem han uppfattade som de »tio mäktigaste svenskarna«, vilket innebar kulturpersonligheter som Ernst-Hugo Järegård, Margaretha Krook och Stellan Skarsgård. Samtidigt strömmade reklamuppdragen in.

– Patrik bad mig om hjälp med sitt visitkort, säger Kusoffsky. Det skulle vara väldigt blankt papper och perfekt tryck. Han uttryckte det ungefär som att det var en stor ära för mig att få göra det. Det är häftigt med folk som kan höja sig själva till skyarna, och ändå få det att kännas självklart.

På kvällarna samlades profilerna inom den svenska design-, mode- och reklamvärlden på PA & Co. Där festade man och utbytte erfarenheter – någon hade jobbat i Miami, en annan i Paris, en tredje i Rio. Fotografen Mikael Jansson hade flyttat hem från New York och höll hov. Internationella modellagenturer kom dit för att få tips om lokal talang.

Ingenting behövde vara sämre än världsklass. När Patrik Andersson plåtade mode åt Åhléns stor­tavlekampanjer skedde fotograferingarna i Los Angeles, New York, London och Paris. Han jobbade jämt. Ingen detalj fick förbises.

Patriks dåvarande assistent John Scarisbrick:

– Patrik kom inte bara ihåg alla bilder han sett, han kom ihåg dem tekniskt till hundra procent – vilket kameraformat de var tagna med, med vilken filmtyp, hur bilden förmodligen hade exponerats och sedan framkallats och tagits fram i mörkrummet, på vilket fotopappersfabrikat, med vilken sorts gradering på papperet, hur länge den framkallats och förmodligen i vad för slags framkallare och med vilken utspädning.

En månad under 1990 var tre av fyra av landets stortavle­kampanjer fotograferade av Patrik Andersson. På PA & Co träffade han illustratören Mats Gustafsson, som använt uppdrag åt bland annat Hennes & Mauritz som språngbräda till internationella prestigearbetsgivare på Manhattan. Tecknaren representerades av Art+Commerce, agenturen bakom världsfotograferna Annie Leibovitz, Steven Meisel och Robert Mapplethorpe. »Din personlighet passar bra i New York«, sade Gustafsson och ordnade så att Patrik Andersson fick träffa hans agent. Det visade sig att Art+Commerce funderade på att expandera. Kanske, kanske kunde de tänka sig att ta sig an Patrik Andersson.

Det räckte.

Han sålde studion, packade ner kameror, kläder och de bilder han var mest nöjd med och sade till John Scarisbrick att han fick följa med om han ville. Nu var det dags.

– Alla andra som drog till New York hade satt ner en påle någonstans först, säger Nöjesguidens grundare och dåvarande chefredaktör Ajje Ljungberg. Patrik drog förutsättningslöst. Det var rätt häftigt. Men man tänkte ju: »Ja, ja. Han kommer snart tillbaka.«

Mick Jagger (fotograferad för Esquire i juni 1993). »Hur gammal var jag här, 28? Det hade inte gått så många år från att jag hade pojkdrömmen att få plåta honom. Det gick jävligt snabbt, helt enkelt.«
Karl Lagerfeld (fotograferad för tyska Vogue), Mark Wahlberg (The Face), Vanessa Paradis och Lenny Kravitz (engelska Vogue) samt Gwyneth Paltrow (amerikanska Elle). »Även om man träffar folk ganska kort, får man en känsla för om de kommer att ta sig någonstans. Mark Wahlberg hade precis lämnat sitt band och skulle inleda sin solo­karriär, men det var inget snack om att han skulle lyckas. Gwyneth Paltrow plåtade jag precis innan Seven gick upp på bio, men kunde redan känna vilken power hon hade fått av den.«
En Vogue (fotograferade för amerikanska Vogue) och Kate Moss (Mademoiselle). »Jag gjorde Kate Moss första amerikanska magasinsomslag för W, men den här bilden är roligare, för den är opublicerad. Mademoiselle ville hellre ha en färgbild på omslaget.«

Tillsammans med frisören Sacha Mitic lånade Patrik Andersson en sjavig lägenhet på Mulberry Street på Manhattans Lower East Side. Snart ingick de i gänget av design- och mode­arbetande svenskar som tillbringade kvällarna på baren Jour et Nuit. Fotomodellerna Emma Sjöberg, Pontus Gårdinger och Karin Myrenberg var där, liksom kompisen Joel Berg som lämnat Café för att arbeta som formgivare på det nystartade mode­magasinet Allure.

Varannan vecka ringde Patrik till Art+Commerce för att berätta att han inte hade hört av sig till någon annan agent, och att han tänkte vänta med den saken tills han hade fått ett klart besked från dem. Under tiden hankade han sig fram på sparade pengar. Efter tre månader gav taktiken resultat – agenten Rebecca Lewis tog sig an honom.

Art+Commerce hade gott om kunder som frågade efter någon av byråns stjärnor men som man var tvungna att tacka nej till eftersom Annie eller Steven inte hann med alla. Då var det perfekt att ha en ung, svensk perfektionist att hänvisa till. Patrik blev den pålitliga arbetshästen bredvid agenturens mer kräsna profiler.

Snart fotograferade Patrik Andersson mode för italienska Vogue. Gjorde modejobbet i det första numret av Allure. Plåtade rockstjärnor, stilikoner och supermodeller åt tidningar som Elle, W, amerikanska Vogue, Vanity Fair, Esquire och The Face. Han gjorde kataloger åt klädkedjorna Gap och J Crew, tog över uppdraget att ta bilderna till Calvin Kleins förpackningar från Herb Ritts.

Assistenten John Scarisbrick:

– Allt var här och nu för Patrik, det fanns inget annat. Han slutade aldrig jobba och krävde samma av mig, så klart. Mina arbetstider var från halv nio på morgonen till mellan två och fyra på natten, varje dag, sju dagar i veckan.

Ena dagen kunde de fotografera Vanessa Paradis och Lenny Kravitz i New York för att nästa dag flyga till Paris för två dagars plåtning av Helena Christensen. Sedan tillbaka till New York för en studiosession med Mark Wahlberg, Karl Lagerfeld, Kate Moss eller vem det nu var som var inbokad.

Snart hyrde Patrik Andersson en 300 kvadratmeter stor studio i Soho med två heltidsassistenter och en studiomanager. Hemma i Sverige fascinerades folk av komet­karriären. Med Emma Sjöbergs upphöjelse till supermodell blev mode och modefotografi ett ämne att ta på allvar, och Hennes & Mauritz vågade underklädesreklam med modeller som Paulina Porizkova, Stephanie Seymour och Bridget Hall revs ner från stortavlor och diskuterades i debatt­program på TV. Patrik Andersson gjorde dem också.

Våren 1993 nådde hajpen självaste Moderna Museet. Utställningen Beauty Box uppmärksammade det moderna modefotografiet. Där hängde bilder tagna av liftaren från Tynnered – sida vid sida med verk av hans forna förebilder Mikael Jansson och Mattias Edwall.

 

Sommaren 1993 undrade Rebecca Lewis om Patrik Andersson ville göra ett omslagsjobb åt det manliga livsstilsmagasinet Esquire som hade gjort en exklusiv intervju med en av rockvärldens största profiler inför dennes 50-årsdag. Kunde Patrik Andersson tänka sig att plåta Mick Jagger?

Jagger levde med fotomodellen Jerry Hall på Manhattan och hade inlett en solokarriär efter en uppmärksammad konflikt med Keith Richards. Rolling Stones hade förvisso återförenats, men inför 50-årsdagen var bilden av Jagger den av en distingerad herre i kostym. Hans nya platta Wandering Spirit klättrade på listorna.

Till skillnad från de flesta andra kändisar kom han ensam till Patrik Anderssons studio. Han hade med sig sina egna kläder och visste hur han ville se ut. Patrik höll inte med. För honom var det inte tal om att ta ett lugnt porträtt av en medelålders man. Han ville dra på Jagger skinn­brallor och gummi­tröja och mana fram den där inneboende glöden som fort­farande måste finnas där, energin som gjorde att 50-åringen höll sig kvar i rampljuset.

Inte ens Mick Jagger kunde stå emot svenskens maniska övertalningsförmåga.

Barndomskamraten Roger Byvald:

– Jag lagade mat på ett kryssningsfartyg och hade precis gått av i Australien när telefonen ringde. Det var Patrik. »Roger, jag vann!« sade han. »Vad då?« undrade jag. »Jag har plåtat Jagger!« »Nej fan, din gris!«

Roger, som inte hade planerat in nästa jobb, bokade första bästa flight till New York. Det första han såg i vardagsrummet när han kom in i Patrik Anderssons två våningar stora lägenhet i hörnet mellan elfte gatan och Broadway var en A3-kopia av ett foto på Mick Jagger. Det var en av de bilder Esquire valt bort, för att sångaren såg för aggressiv ut. »Kan jag inte få en kopia?« tiggde Roger. Patrik bara viftade bort frågan.

Någon månad senare knackade ett bud från Federal Express på Roger Byvalds lägenhetsdörr i Sverige. I en platt pappkartong låg en 1,2 x 1,2 meter stor utskrift av Jaggerfotot han sett hemma hos P­atrik Andersson.

– Jag har den hemma på vardagsrumsväggen fortfarande, säger Roger Byvald. Om man tittar i Mick Jaggers pupill kan man faktiskt se Patrik. Han avspeglas som en mörk siluett i det ljusa blänket.

 

I nästan hela sitt liv hade Patrik Andersson blivit nervös när han öppnade en syltburk. Varje gång det gick trögt tänkte han: »Jaha, är det nu det börjar?« Sedan tog han i lite till, locket gick upp och han insåg att sjukdomen hade gett honom ytterligare lite tid innan den visade sina första tecken.

Nu skulle han fylla 30. Tiden var ute, men bomben smällde inte. Han var helt enkelt frisk.

Patrik Andersson levde i sin drömstad med några av världens vackraste kvinnor, han tjänade bra och festade med kändisar. Han hade lyckats. Det kunde ingen ifrågasätta. Och sedan då?

Patrik jobbade jämt. Tänkte han efter var till och med festandet jobb – det handlade om att träffa rätt modellagenturer, lära känna rätt stylister och makeupartister. Och ingenting gav honom egentligen någon tillfredsställelse.

När han pratade om problemet med kollegor blev han rekommenderad att röka gräs, så att han kunde slappna av. Några rekommenderade yoga och meditation. Andra hade svårt att över huvud taget bry sig:

– Han var för intensiv, för fokuserad på att bara ta sig framåt, säger en gammal vän som i sammanhanget inte vill förekomma med namn. Han var hänsynslös mot människor. I New York funkar det i början, när ingen vet var du hamnar. Det är tjänster och gentjänster. Men om folk som hjälpt dig märker att de inte får igen något, då kommer det tillbaka som en bumerang.

Snart satt Patrik Andersson på en modeshow och tänkte: »Om en enda person till säger ordet fa­bulous, så drar jag.«

Vid sidan av det allt glesare fotograferandet gick han en skådespelarutbildning på New York University, för att bli bättre på att ge personregi och för att bättre förstå film. Uppmuntrad av Anders Birkeland, filmproducenten bakom bland annat G, Älska mig och s/y Glädjen, skrev han utkastet till filmen Henry, om en ung pojke som Patrik hade lastat med allt elände och alla deprimerande historier han snappat upp genom åren. Svenska filminstitutet nappade och bad honom skriva ett manus.

Som liten spelade Pa­trik Andersson in Super-8-filmer med en av kompisarna på gården och han hade spelat in reklamfilm för JC tillsammans med Jonas Åkerlund. Kanske skulle han satsa på film istället? Ett fotouppdrag i Hollywood, där han plåtade skådespelerskan Ellen Barkin, var så upp­lyftande att han skaffade sig en agent i Kalifornien.

Han rökte marijuana, provade LSD och tuggade magiska svampar. Läste Remember Be Here Now av 60-talsprofilen Rich­ard Alpert som gav upp sin professorskarriär på Harvard och förvandlades till guru Baba Ram Dass. Fortsatte med seriösare böcker som tog honom allt närmare den buddhistiska livs­filosofins kärna.

Patrik fastnade snart på nyckelbegreppet »begär«. Enligt buddhismen leder dina begär enbart till olycka, den som vill bli lycklig måste först befria sig från dem. Patrik Andersson blev allt mer övertygad om att det var något grundläggande fel med hans eviga hunger efter framgång. Han sade upp studion och alla assistenter och började söka efter en mindre lägenhet – med krympt organisation skulle han få mer tid för skrivandet. Då meddelade Svenska filminstitutet att Patriks manus inte dög.

Deprimerad sade han till Art+Commerce att han behövde ledigt. Han flög till Sydamerika för att vandra Inkaleden. I Bolivia besteg han ett 6 040 meter högt berg. Han reste till karnevalen i Rio, blev uttråkad och tog sig vidare till karnevalen i Bahia. När inte den heller var kul tog han sig allt längre bort från storstäderna, ut till den lilla fiskebyn I­tacare där han lade sig på stranden.

Under hela resan ringde han till Rebecca Lewis någon gång i veckan för att höra vad som var på gång. Hon föreslog alltid olika jobb, men varje gång svarade Patrik Andersson att han inte var sugen. Till slut sade hon att det var dags för den årliga Calvin Klein-fotograferingen, och »om du vill behålla den kunden ska du nog komma hem«.

Resan hem från Itacare tog 30 timmar, Patrik tog sig mer eller mindre direkt från flygplatsen till studion. Kort därefter slutade Art+Commerce att jobba med honom.

Patrik Andersson hängde liksom i luften ett tag, innan han reste på en elva dagar lång meditationskurs i New England. Där blev han fullständigt övertygad om att de problem han upplevde gick att lösa med meditation.

Han sålde sitt stora bibliotek av fotoböcker och lämnade in alla kameror, negativ och fotokopior till förvaring. De tiotusentals kontaktkartorna – ark med miniatyrbilder som visar en filmrulles samtliga exponeringar – proppade han ner i svarta sopsäckar som han ställde ut på gatan. Han bjöd in alla sina vänner till en avskedsfest i takvåningen och förklarade att han skulle lämna det här livet för att istället resa till Burma och meditera.

Alla som ville fick ta med det de orkade bära. Allt skulle bort.

Småsakerna gick först, sedan de mindre möblerna. En makeupartist fick Sony-TV:n. En före detta flickvän tog stereon, ett annat ex lyckades få med sig sängen. Soffan gick till dörrvakten. Skrivbordet ville ingen ha, så det åkte ut på gatan.

Den efterföljande morgonen väcktes Patrik i den ekande lägenheten av en telefonsignal. En av hans gamla assistenter stod nere på gatan. Någon lodis på jakt efter värdesaker hade slitit upp en av de svarta sopsäckarna och upptäckt kontaktkartorna. Nu stod ett trettiotal människor och rev runt i säckarna på jakt efter opublicerade bilder på någon av världens mest åtrådda skönheter. Snart fångade vinden bit efter bit av Patriks bildskatt och spred ut den längs Broadway.

 

På Panditarama meditationscenter i Rangoon går morgongonggongen klockan tre på natten. Frukost serveras klockan fem, lunch vid tio och mellan två och fyra på eftermiddagen finns möjlighet att prata med mästaren. Resterande fjorton vakna timmar av dygnet förväntas yogis ägna åt gående eller sittande meditation.

Du får inte prata eller umgås med någon. Läsande och skrivande ska hållas till ett minimum. Du förväntas undertrycka alla sinnesintryck och agera »som en person som är blind, döv och stum«. Alla aktiviteter ska utföras i slow motion. Allt fokus under den sittande meditationen ska ligga på känslan i magen av luften som passerar in och ut. Under den gående meditationen ska du inte tänka på annat än känslan av marken under fötterna.

Patrik Andersson valde centret efter noggrann research, eftersom det var det ställe där man lärde ut Buddhas lära så nära den 2 500 år gamla originaltexten som möjligt, men ändå på engelska.

En morgon greps Patrik An­dersson av en ovanligt vacker sol­uppgång och tittade på himlen istället för att låta blicken vila 1,5 meter framför fötterna. Efter en halvminut knackade en munk honom på axeln: »Fortsätt meditera!«

Patrik stannade i tio veckor och reste sedan runt Burma med en holländare han träffat utanför centret. Han tog sig till ett annat meditations­center i Thailand, till Nepal och till Dalai Lamas hemstad Dharamsala i Indien.

Pilgrimsresan slutade på The Sanctuary Detox Center på thailändska Koh Phangan, där han käkade goda frukostmackor och spelade back­gammon med personalen i en månad. En dag slog det Patrik att han inte visste hur länge man fick stanna utanför USA innan man riskerade att förlora uppehållstillståndet.

Han ringde sin advokat som sade att risken fanns efter sex månader. Då hade Patrik varit borta i nästan tio.

David Lynch (fotograferad för Entertainment Weekly), Kevin Spacey (amerikanska Elle), Ben Stiller (Premiere) samt Laura Dern (George). »Lynch är själv fotograf och fascinerades av min stora bälgkamera. Jag förklarade hur den fungerade, lät honom ta en bild av mig – och han blev superglad! Då fattade jag hur driven han är, och hur han får folk att vilja jobba för honom nästan gratis. Man vill helt enkelt få honom att bli så glad igen.«
Bill Clinton (fotograferad för George) samt Richard Pryor (bildreportage för New York Times Magazine). »Pryor var väldigt märkt av MS, samtidigt som morsan var svårt sjuk där hemma. Det gjorde plåtningen grymt stark. För att han skulle se vad jag gjorde plåtade jag med polaroider, som jag hela tiden visade honom. Han tyckte det var skitbra att jag var så brutalt ärlig med hans sjukdom.«
Bensinmack nära Cape Canaveral, Florida (eget foto­projekt). »Jag reste i en loop från Kalifornien, upp till Alaska, över till Maine, sedan ner till Florida och så tillbaka. I Cape Canaveral gick jag på Kennedy Space Center och kom ihåg mina allra första minnen i livet – hur vi satt hemma och såg på månlandningen.«

Från Thailand var det enklare att ta sig till Los Angeles än till New York, så Patrik flög dit och bestämde sig för att stanna där. Han hade fortfarande gott om pengar och skaffade sig någonstans att bo i lugn och ro.

Så småningom kontaktade han sin agent i staden och förklarade att han var tillbaka. Men inte som förut – den här gången tänkte han inte gå på middagar, inte träffa kändisar, inte över huvud taget sälja sig. Agenten sade att det var helt okej och spred ut att Patrik Andersson var back in business, men i Hollywood.

Många av hans gamla uppdragsgivare tyckte att det var skönt att ha någon de kände på västkusten. Patrik upptäckte att han klarade sig bra utan sitt begär – det han hade gjort tidigare hade fortfarande så stark dragningskraft att den räckte för att jobben skulle trilla in.

Istället för att återvända till tekniknördigt studiofoto med perfekt ljussättning började han nu fotografera enkla porträtt i naturlig miljö. Han gjorde mer reportageliknande bildserier på Larry Flynt åt det politiska magasinet George och på Richard Pryor åt New York Times Magazine. Han använde en gammal Rolleiflexkamera från 30-talet för att plåta gänget bakom filmen The Blair Witch Project åt Premiere.

När John F Kennedy Jr i juli 1999 störtade i havet utanför Martha’s Vineyard med sitt privatplan sörjde USA som om landet förlorat en kunglighet. Tidningen George sörjde att man förlorat sin chefredaktör och grundare. Man bestämde sig för att snabbt göra ett hyllnings­nummer som innehöll porträtt på de förebilder John F Kennedy Jr själv hade haft medan han levde. Uppdraget att ta bilderna gick till Patrik Andersson, som med 14 flygresor på 13 dagar reste kors och tvärs över USA och till London för att fotografera ikoner som Muhammad Ali, Madeleine Albright, Robert McNamara och Bill Clinton. Den amerikanske presidenten var mitt uppe i Lewinskyskandalen men var helt avslappnad och visade total närvaro under fotograferingen.

Tillbaka i Los Angeles drabbades Patrik Andersson av en stark tacksamhetskänsla gentemot fotografiet, som låtit honom träffa de människor han fått träffa och leva det liv han levat. Han ville ge något tillbaka.

När han framkallade rullarna från Blair Witch-fotograferingen hos den lika maniskt teknikintresserade Eric Taubman på The Center for Alternative Photography i New York fick Patrik höra att denne byggt en gigantisk storformatskamera som tog 20×24 tum stora negativ – som under fotografins barndom på 1850-talet. Patrik fick låna den och gav sig ut på en två månader lång bilresa runt landet.

Inspirerad av sin buddhistiska erfarenhet bestämde han sig för att inte sätta något personligt avtryck alls på bilderna. Han skulle ta exakt en bild om dagen på det som råkade komma över honom: en vägg med postboxar, ett staket, en bensinmack, ett hotellrum.

När han och Taubman höll på med den mödosamma kopieringen av storformatsbilderna på fiberpapper träffade Patrik en gammal modell­bekant som han inte träffat på flera år. Han och Julie blev ett par, Patrik övertalade henne att följa med honom till Kalifornien och de bosatte sig på en idyllisk gata med blåblommande jakarandaträd i West Hollywood.

När Patrik kuskade runt Amerika med sin jättekamera tackade han nej till omslagsfotograferingar med Meg Ryan och Hugh Jackman och blev ännu en gång tvungen att byta agent. Planen stod ändå fast: han skulle tacka ja till de uppdrag han kände för och hade tid med, för att finansiera det han verkligen ville ägna sig åt – en filmkarriär. Ganska snart rullade det på som vanligt igen.

 

En dag nåddes Patrik Andersson av beskedet att hans barndomsförebild Arne Stenborg var död. Patrik reste hem till begravningen. När han stod vid kistan kom han på att också Arne drömt om att göra film, men aldrig kommit till skott. Patrik bestämde sig för att hans livs första kortfilm skulle bli en hyllningsfilm till den gamle fotografen.

Den nye agenten hade inte betalat ut pengar på uppemot fem månader men Patrik visste hur mycket som var på väg in och tog utgifterna till filmen på sitt kontokort. Den var färdig efter bara en månads intensivt arbete. Snart blev Julie gravid och de båda reste till Sverige för att berätta den glada nyheten och gå på Patriks storebrors bröllop. När de kom fram nåddes Patrik av ett telefonsamtal från Los Angeles. Hans agent hade lämnat landet. Med sig hade han alla pengar Patrik Andersson tjänat det senaste halvåret.

Patrik återvände till en fullständigt kaotisk situation. Agenten hade fått ut pengar i förskott genom att sälja alla sina fakturor till ett fakturerings­företag. Faktureringsföretaget hotade i sin tur uppdrags­givarna – i det här fallet tidningar och reklambyråer – med stämning om de inte betalade, trots att alla parter visste vad som hänt. Patrik blev utan pengar samtidigt som ett antal labb, studior, assistenter, makeupartister, frisörer och stylister ville ha betalt av svensken för sina tjänster i sammanhanget.

Patrik blev skuldsatt över öronen. Och från den dagen var inte längre någon av de inblandade intresserade av att jobba med honom.

Patrik och Julie lämnade West Hollywood och flyttade till den trista förorten Van Nuys med den nyfödda dottern Lily. Patrik tog alla uppdrag han kom över och plåtade snart modebilder åt Cosmogirl och andra magasin han tidigare aldrig skulle ha brytt sig om. Men pengarna räckte ändå inte. Han letade extrajobb på nätet – det enda han kunde få helt utan utbildning var nattjobbet som bilbud åt ett laboratorium.

Patrik hyrde skjortan, komradion och frysväskan som krävdes för jobbet av arbetsgivaren. Varje pass började med att han körde till Quest Labs för att hämta kolsyreis. Sedan fick han köra till ett sjukhus, fråga var blodproven var och återvända till labbet med dem. Ofta blev han stående mitt i natten i timmar på någon öde parkeringsplats med den sprakande komradion som enda sällskap.

Ingen av de gamla vännerna tog sig ut till Van Nuys och Julie längtade tillbaka till New York. Patrik jobbade både dag och natt och de nyblivna föräldrarna gled snabbt ifrån varandra.

En dag tog mannen som skötte budlabbets telefonväxel med sig alla kundkontakterna och öppnade eget. Nästan alla andra följde med till det nya bolaget men Patrik stannade kvar. Han hade precis fått en check på 2 dollar och 48 cent (efter avdrag för den hyrda utrustningen), för två veckors nattjour nästan helt utan inkomstbringande körningar, när barndomsvännen Joakim Neander ringde.

Joakim lyssnade på allt som hänt vännen sedan senast, och sade: »Vi har snackat med varandra minst en gång i halvåret sedan vi var små, och det jag hör i din röst nu, det har jag aldrig hört förut. Du har hamnat någonstans där du inte ska vara. Vad du än gör, ta dig därifrån.«

I ett sista försök att rädda relationen flyttade Patrik och Julie till en fridfull gata på Lower East Side. Ett halvår senare lämnade hon honom och tog med sig Lily hem till sitt föräldrahem i Kanada.

Snart rökte Patrik Andersson gräs i en sunkig etta med kokvrå. Hans skrivbord bestod av en plywoodskiva. Genom de tunna väggarna kunde han höra hur alkisarna skrek och slogs i lägenheten bredvid.

 

På trottoaren utanför galleriet Fredericks and Freiser i Chelsea minglar vernissagebesökare med vitt vin i glasen. Det är sen höst i New York och fortfarande så varmt att de flesta på sin höjd bär en kofta eller kavaj över sina blusar eller stickade tröjor.

Någon nickar åt Red Hot Chilipeppersbasisten Flea som glider ut genom entrén. Skådespelaren Willem Dafoe kramar om aftonens huvudperson. Musikern, skådespelaren och konstnären John Lurie – känd från kult­bandet Lounge Lizards och ett antal bärande roller i Jim Jarmuschs filmer – ställer ut sina senaste verk, en samling absurda akvarellmålningar med invävda underfundigheter och skruvade titlar. Patrik Andersson tar en runda inne i lokalen, hejar igenkännande till höger och vänster, och hamnar sedan ute på gatan med några gamla bekanta.

I dag bor han i en tvåa på tolfte våningen i Stuyvesant Town, det närmaste man kommer ett svenskt hyreshusområde på nedre Manhattan. På gården nedanför ligger en landhockeyplan – Patrik säger att ljudet av klubbor som möter boll väcker sköna minnen av Tynnered. Han och sambon Angela flyttade dit för att det var det enda centrala stället där dottern Lily kunde cykla omkring utan risk för att bli överkörd. Julie bor också i New York nuförtiden, hon och Patrik delar vårdnaden.

Patrik Andersson försörjer sig på att fotografera lokala designe­rs och artister. Ibland gör han reklamfilmer åt gamle vännen Tore Claesson och de senaste åren har han dessutom gjort ett antal musikvideor, mest för att lära sig grundhantverket bakom film. De flesta uppdragen tycks ha uppstått genom tillfälligheter: någon stöter ihop med honom på stan och undrar vad han gör nuförtiden, och visar sig behöva hjälp med det ena eller det andra. Patrik förklarar det med ett buddhistiskt »numera jagar jag inte längre, jag gör det som kommer till mig«.

Vad han upplevde där borta i Burma säger han sig inte kunna förklara – upplevelsen är för djup, för personlig.

Vägen bort från misären vid plywoodbordet gick via vindruvor.

– Det är alltid svårt att sluta med någonting, så jag bestämde mig för att tillföra någonting istället. Jag såg till att äta frukt mellan varje cigg, och letade reda på närmaste meditationscenter. Samma dag försvann röksuget.

Att bli fri från de andra drogerna tog längre tid och krävde en hårdare ansträngning, men så småningom lyckades Patrik med det också.

Barndomsvännen Johan Johansson och Tore Claesson, som en gång i tiden startade reklambyrån som sådde fröet till Forsman & Bodenfors, ordnade sedan så att Patrik fick hjälp med att sammanfatta och summera sin karriär. Patrik skickade två stora kartonger med fotokopior och negativ till formgivaren Anders Kornestedt i Göteborg som satte samman allt – från de första bilderna hemma i Tynnered till storformatsbilderna från den stora Amerikarundresan – till en fotobok. Ett tryckeri bjöd på trycket, Sveriges största pappers­leverantör skänkte pappret.

Snart kontaktades han av agenter som hoppades att han åter skulle bli den han en gång hade varit.

– »Du plåtade ju för de största tidningarna, du höll på med de största kändisarna!« citerar Patrik. Det uppstod en spänning direkt, för jag orkade inte gå in i de trendiga tidningarna igen. Jag levde mitt i det där i tio, tolv år. Kan du den grejen bryr du dig inte om ifall du hamnar i smeten igen eller inte. I slutänden kände jag att det var bättre att slippa agenter och leva på ströjobb, bo i små lägenheter och gå ner i något slags väntan på att nästa grej kommer. För att få tid att utvecklas.

Det innebär inte att han inte förstod frågan.

– Jag får höra: »Fan, du har plåtat Gwyneth Paltrow! Hur var hon?« Det suger till så mycket, alla reagerar. Kändisar har en sådan kraft. Men det är inte där man ska hämta sin energi. Inte för att det är något fel på kändismänniskorna i sig, de är inte mer uppfuckade än andra. Det är mer att… jag är en av dem som har plåtat Gwyneth Paltrow. Men det är det många som har gjort i New York.

Ute på gatan sugs Patriks gamle vän och akupunktör David Baron in i diskussionen om de gamla tiderna. Jag frågar honom om han var på den berömda avskedsfesten.

– Jag tog ditt backgammonspel, säger han till Patrik. Vill du ha tillbaka det?

– Aldrig. Jag vill inte ha tillbaka det livet. Jag lever mycket hellre som jag gör nu.

– Jag menar spelet. Vill du inte ha tillbaka ditt backgammon?

– Åh, det, säger Patrik. Nej, jag är bara glad att det var du som fick det.

David Baron skakar på huvudet.

– Det är det starkaste jag har varit med om. Hela konceptet. Att göra sig av med alla sina ägodelar,
jag vet ingen annan som ens skulle tänka på att
göra så.

I dag skriver Patrik Andersson återigen på ett långfilmsmanus. Att ta sig in i filmindustrin är den där »andra grejen« han känner sig allt mer redo för. Han säger att det första försöket var dömt att misslyckas, och mest ska ses som ett anfall av hybris.

– Jag trodde att framgång inom ett område automatiskt ledde till framgång inom ett annat, men så fungerar det förstås inte.

För att jag riktigt ska förstå vidden av hans naivitet berättar han att han till och med trodde att han skulle kunna bota sin mamma, då när han stod på höjden av sin karriär.

– Jag hamnade i en massa vitaminer och yoga, och läste böcker av folk som hade enkla lösningar. Någonstans hade jag hört att ozonterapi hjälpte mot cancer och tänkte att det kunde hjälpa henne också. Jag försökte övertala morsan att prova vitaminer, bli vegetarian. Hon måste försöka! Men morsan hade redan varit igenom en massa grejer, hon var färdig med allt det där. Hon ville bara ha lugn och ro. Att jag inte lyckades hitta fram till något där, det var en av mina djupa besvikelser. Det är klart den var kopplad till hybris. Och ignorans, kanske? Att jag saknade respekt för hur mycket läkarna som ändå jobbade med saken faktiskt hade jobbat.

Vad manuset han skriver på handlar om har han inte lust att berätta, mer än att det blir annorlunda än det första.

– När jag skrev det där manuset som var så proppfullt av elände, vad visste jag om lidande? För mig var det bara en saga. Jag hade levt i den där krämiga skönhetsvärlden och visste ingenting om smärta. Men det vet jag nu.