Cajsa von Zeipel

Konstvärlden älskar hennes jättelika ­skulpturer av magra tonårsflickor. Men hur rör man sig framåt när alla hyllar det man gjorde i går?

Det är tidig vardags­kväll på Sven-­Harrys konst­museum i Stockholm och vimmel­fotografen svettas. Med objektivet i vädret kryssar han fram mellan kindpussande politiker och finansmän, skålande musiker och regissörer. En samlingsutställning med Sveriges hetaste unga konstnärer ska invigas. Det doftar cava och cologne.

Kvart i sju skrider kulturministern in genom dörren. Utställningens curator, Oscar Carlson, välkomnar och ledsagar henne upp genom den vertikala konsthallen, förbi animationer, väggtextilier och installationer.

På det översta planet möts de av en låst dörr. När Carlson väljer 14 personer ur vimlet som tillsammans med ministern ska släppas in påminner han om en dörrvakt utanför en nattklubb.

Annons

Snart står de utvalda på en handvävd Måås-Fjetterströmmatta i konsthallsgrundaren Sven-Harry Karlssons hem och beundrar den nordiska konsthistoria som pryder väggarna: Strindberg, Hill, Munch, Josephson, Bror Hjort … De som har varit här tidigare vet att våningen är en replika av Sven-Harrys herrgård på Lidingö, och att dess fasta samling anses för dyrbar för att besökare ska få fritt tillträde.

Den här dagen fastnar dock blickarna på de jättelika gipsskulpturer som tillfälligt placerats bland designmöblerna: en smal figur i vingliga platåskor och kort kjol spejar ut genom ett av de spröjsade fönstren. Bakom hennes rygg halv­ligger en barbröstad gipskvinna i en fåtölj med en utspilld Red Bull i knät. De ser ut som ett tonårsgäng på efterfest i någon förmögen förälders förortsvilla.

Carlson berättar att upphovskvinnan Cajsa von Zeipel inte själv är på plats; hon befinner sig i Rom där SVT spelar in en timslång dokumentär om henne.

Sedan genombrottet med sin examens­utställ­ning på Mejan för sex år sedan har hennes karriär gått spikrakt uppåt. Hon var 28 när hon gjorde sin första separatutställning på prestigegalleriet Andréhn-Schiptjenko. Året därpå visades ­hennes verk i New York, Hong Kong och Halifax. Skulpturerna såldes för hundratusentals kronor. Hon intervjuades av Andy Warhols ­Interview ­Magazine. Flyttade till Manhattan vid 30.

Även Alice Bah Kuhnke är inläst. Hon ­känner väl till Cajsa von Zeipels signaturverk före­ställande magra tonårstjejer. Men hon är uppen­barligen inte lika bekant med de fåtaliga verk som avbildar manskroppar.

Inne i salongen blir hon stående framför en skulptur av en man som står lutad med ena ­handen mot väggen. I andra näven håller han sin erigerade penis. Läpparna är särade, anklarna hävda. Ministern utbrister:

– Heter den Runkbullen? Fy, vad snuskigt!

Curator Carlson rättar:

Runkballe heter den faktiskt.

– Skönt, kluckar ministern. Tänkte väl det.

 

En anekdot från Cajsa von Zeipels barndom: När hon var åtta flyttade familjen från Göteborg till Ljungskile, ett litet kust­samhälle utanför Uddevalla. Cajsa, som dansade balett och klädde sig i cykelbyxor och kjol, trivdes »inte asbra«. Hon var utanför, men hade en bästis.

– En dag hittade vi en trasig heliumballong i skogen. I Ljungskile var det som att hitta en glittrande guldskatt: »Wow, vad ska vi göra med den?« Min kompis blev ofta attackbajsnödig, och det blev hon nu också. Så hon satte sig uppe på en stång, medan jag stod under och höll upp ballongen så att hon kunde pricka i den. Sedan knöt vi ihop den och gick till fotbollsplanen. Vi hängde upp den i målet och väntade tills killarna kom. Naturligtvis var det en av dem som bara: »Kolla, en heliumballong! Det är något i den.« Och så stoppade han ner handen i bajset. Vi blev jagade därifrån.

Mamman var chef för den lokala konsthallen. Pappan miljökonsult.

– Mamma blir alltid sur när jag kallar dem ­hippies. Men de har nog haft sina dagar. De reste till Indien för att »lära sig se«. Pappa har sovit i ett kristallformat tält i Botaniska trädgården i Göteborg för att hans drömmar skulle kanaliseras i universum. Och de ville att deras barn skulle växa upp på landet.

Annons

Stackars sate, 2005

»Efter min första termin på Göteborgs konstskola bröt jag mig in i en lokal på övervåningen och gjorde den till min ateljé. Verket föreställer en blödande stackare av skumgummi på en bår. När jag skulle göra droppflaskan kände jag att det var för övertydligt med coca-cola-flaskan – det tolkas automatiskt som samhällskritik när man använder varumärken. Men flaskan låg i studion så jag tog den. Det var första gången jag bestämde mig för att säga ›whatever‹ och bara köra. Så har jag gjort sedan dess.«

En kort tid efter flytten till Ljungskile separerade föräldrarna. Mamma Agneta minns:

– Jag försökte integrera barnen i mitt liv. Cajsa hjälpte till att servera cider vid vernissager. Så hon fick ju se den sidan av konsten där alla är glada, och inte mödorna.

Hemma tapetserade Cajsa sitt rum med bilder på nittiotalets supermodeller. Hon och bästisen utmanade varandra att göra så många situps de orkade. I tonåren började de jaga äventyr utanför kommungränsen.

– Min bästis mamma bodde någonstans i Närke, säger Cajsa. Så på fredagarna åkte vi till Örebro eller Kumla. Resan tog fyra timmar och vi sminkade oss hela vägen. När vi kom fram bytte vi om till våra magtröjor och gick på skoldisko och tittade på kickers. Där såg jag buffaloskor för första gången.

När det blev dags att välja gymnasium tillämpade Cajsa uteslutningsmetoden.

– Jag ville inte sitta vid en bänk hela tiden, så jag kunde inte välja samhällsvetenskap. Jag var för dålig på musik och för rädd för teater. Så det blev konst och form.

Cajsa von Zeipel

Född: 23 november 1983 i  Göteborg.

Bor: New York.

Familj: Flickvännen Sophie, som är fotograf, hundarna Pirate och Cicciolina.

Karriär: Slog igenom med sin examensutställning på Mejan 2010. Har haft flera internationella utställningar. Hennes skulpturer säljs för hundratusentals kronor. Utanför Mood­gallerian i Stockholm står Pretty Vacant, det verk som torde vara mest känt bland svenskar.

Övrigt: Vill inte kalla skulpturerna för självporträtt: »Eftersom min kropp är den jag har tillgång till utgår jag från den. Så vi har samma genuppbyggnad. Men jag ser dem snarare som ­syskon eller kusiner.«

Efter studenten började hon på en förberedande konstskola i Göteborg, där hon experimenterade med omsydda kläder, animerade filmer och konceptuella installationer. Under en kurs i idégestaltning hittade Cajsa på två egna projekt: hon skulle isolera sig från andra människor i två veckor och gå från Alingsås till Göteborg.

Annons

– Jag har alltid trott att saker blir bättre om man plågar sig och sätter sig i extrema situationer, för att kapa bort all skit. Jag var extremt stressad och ville komma in på en riktig konstskola så snart som möjligt.

På tredje försöket antogs hon till Mejan, ­Kungliga konsthögskolan i Stockholm.

– Jag gjorde stora, överlastade installationer, där allt blandades: mattor, kläder, byggnads­ställningar, improviserad porr. Jag intresserade mig för hur man promotar sig själv som konstnär och tryckte upp mina bästa profilbilder från Facebook och gjorde affischer med texten: »Vote for CVZ!« Väldigt narcissistiskt alltihop.

Inför tredje terminen hade eleverna sparat till en flera månader lång road trip från Houston till Los Angeles, och fått i uppgift att fördjupa sig i varsitt projekt under resan. Cajsa letade fort­farande efter en idé när hon sommaren 2007 satt och drack vin med några vänner på Pride­festivalen. En av dem berättade att festivalen ställt in en spelning med bandet Kitty on the ­Catwalk. Cajsa, som träffat bandmedlemmarna flera gånger på krogen, undrade varför. Det visade sig att bandet öppet stödde pro-ana, en rörelse som upphöjer anorexi till subkultur. Cajsa hade sedan tidigare förstått att de hade »en weird relation till mat«, men blev chockad när hon förstod att de så uttalat var »emot att äta«.

– Samtidigt tyckte jag det var intressant att någon var så öppen med sitt förhållningssätt till sin kropp. Många äter inför andra för att visa att de har en normal relation till mat, men skippar middagen när de är ensamma. De här människorna svalt sig själva och var stolta över det. Jag blev fascinerad av att deras ärlighet var så provocerande.

Några dagar senare gick hon på ett seminarium om melankolin i konsten, där föreläsaren uppehöll sig vid Caravaggios oljemålning Narcissus, föreställande en vacker yngling som lutar sig över vatten­ytan och förtrollas av sin egen spegelbild. 

– Jag trodde att det skulle bli skittråkigt, men kände: »Herregud, det här är ju samma sak vi var inne på när vi talade om pro-ana: den villkorade kärleken, idén om att man bara kan nå kärlek om man uppfyller vissa ideal.« I jakten på dem fastnar man i sin egen spegelbild. Och tar långsamt död på sig själv.

Cajsa började fundera:

– Hur kan jag knyta ihop pro-ana med Narcissus­myten? Jag insåg att jag var fast i för­dömande. Visst, jag hade haft supermodell­saffischer och velat vara smalare, men aldrig haft så djupa ­problem. Jag ville förstå.

Under resan genom USA slutade Cajsa att äta.

– Jag tog bantningspiller som jag köpte på vägen och drack bara vitaminvatten med massa tillsatser. Mitt kiss blev neonfärgat och mina klasskamrater tyckte att jag var dum i huvudet. Framför allt tjejerna blev provocerade: »Jag har haft riktiga problem med det här, och du tar det som en lek. Det är disrespectful, ät nu!«

Efter resan flyttade Cajsa till Frankfurt för ett utbytesår på den anrika konstskolan ­Städel­schule. Där blev leken allvar.

Virgin Practice of Henry T Laurency, 2008

»Jag hade läst De vises sten, en esoterisk livslära som en släkting till mig skrev på fyrtiotalet, utan att fatta vad gubben menade. När Uppsala stadsteater bad mig göra en performance bestämde jag mig för att åkalla hans ande med hjälp av ett medium. Men mediumet svarade inte så jag anlitade en skådespelare istället. Allt var väldigt pinsamt, och efteråt kom ett gäng gubbar från något esoteriskt samfund fram och sa att jag skändat Laurency. Allt mynnade ut i den här ­installationen, som var ett ödmjukt sätt att utforska något jag inte visste något om.«

1:1, under arbete

»När min fåfänga besatthet av kroppen hade övergått i ett anatomiskt intresse ville jag avsluta den perioden med att fånga mitt eget skelett utan att gå ner i vikt igen. En  bekant som hade en tjänst innestående hos en röntgenläkare hjälpte mig att få göra en skiktröntgen. Av de 500 bilderna beställe jag en 3D-modell av mitt skelett som jag skrev ut i skala 1:1. Min första reaktion när jag fick möta skelettet var chock. Jag såg en fot, och den var så graciös. Jag tänkte att den inte kunde vara min.«

– Tidigare hade jag tagit anteckningar för att utforska hur jag och omgivningen reagerade på att jag inte åt. Men när jag hamnade i ett sammanhang där folk inte visste vem jag var började det handla mer om fåfänga. Jag somnade på nätterna medan jag iakttog hur huden spände över skelettet. Jag älskade att se de där skuggorna på kroppen.

Efter åtta månader hoppade hon av och ­flyttade hem till Stockholm och Mejan. Tillbaka i sin gamla miljö såg hon sig själv genom klasskamraternas ögon.

– Jag hade varit borta i över ett halvår och ägnat mig åt ett projekt som inte mynnat ut i något verk.

Hon började äta mikrade färdigpajer och återfick långsamt sitt fokus på studierna.

En dag följde hon med en vän till skulptur­studion.

– Jag hade inget intresse för skulptur, det kändes så antiprogressivt och dumt. Jag ville bara hänga med min kompis. Men jag började karva i något frigolitblock, och både jag och min kompis blev chockade: det såg verkligen ut som ett ben!

Hon drog slutsatsen att åtta månaders när­studier av den egna kroppen hade givit henne en detaljerad känsla för den mänskliga anatomin.

Eftersom hon skämdes över att hålla på med skulptur började hon smyga till studion på nätterna. Hon sågade ut proportionerna i frigolit. Detaljerna arbetades sedan fram med gips och det vita akrylmaterialet jesmonite.

– Jag gick igång för det var helt nytt, och för att jag märkte att jag kunde lägga så mycket av mitt utforskande av pro-ana i det.

Snart hade hon skulpterat fem smala, och tre meter långa, unga kvinnor. En av dem satt på huk med en cigarett och betraktade hur tre av de andra tumlade runt i något som kunde tolkas som antingen ett fumligt gruppsexförsök eller ett övergrepp. Den femte stod bortvänd, som om hon protesterade eller inte vågade delta.

Hon döpte dem till Messy Minors och ställde ut dem på Galleri Mejan ett år före sin examen. Gensvaret kom direkt.

– Folks reaktioner gjorde att jag förstod att jag hade en grund att stå på. Jag fick alla nycklar direkt: »Varför är de så stora?« »Är de starka eller är det synd om dem?« »Den vita ytan får mig att tänka på klassisk skulptur.«

Responsen fick Cajsa att smyga upp på Konst­akademiens tak, där ett antal statyer från 1600-talet blickade ut över Stockholm. För att kopiera deras form lade hon plastpåsar över deras kroppar, som hon sedan täckte med tusentals små bitar av gaffatejp. I gryningen kunde hon klippa upp påsarna och ta med de hemmagjorda tejp­avgjutningarna ner till studion där hon studerade deras proportioner. Eftersom de flesta statyerna föreställde män fick Cajsas kvinnliga skulpturer androgyna drag: smala höfter, stora bröstkorgar, breda axlar.

Läraren Olav Westphalen minns:

– Vi var ovana vid att säga: »Det där är inte riktigt likt en hand.« Sådant brukar inte betraktas som ett problem i samtidskonsten. Så vitt jag vet lärde Cajsa sig klassisk skulptur helt själv. Folk förundras över att hon är så tekniskt skicklig. Hon presenterar sig själv som en flamboyant, dandyaktig emo-goth, men hon är en klassisk hard worker. Hon fattade att det krävs shitloads of work för att lyckas.

Inför sitt examensprojekt, som skulle visas intill de klassiska skulpturerna i Nikesalen på Konstakademien, funderade Cajsa länge på vad hon skulle göra.

– Jag tänkte strategiskt: jag kan inte styra om folk gillar det jag gör eller inte. Det viktiga är att folk inte missar det jag ställer ut. När mitt verk nu skulle visas bredvid alla gamla mästerverk kunde jag inte gömma mig i något hörn, jag var tvungen att gå in med styrka.

Besökarna som klev in i Nikesalen på examensdagen 2010 möttes av en motordriven, åtta meter hög skulptur av en uppochnedvänd kvinna som roterade runt en strippstång.

En av dem som bevistade utställningen var galleristen Marina Schiptjenko.

– Många kan skapa ett bra verk, men alla pallar inte trycket som det innebär att vara konstnär. Det är sällan man ser någon som vågar ta i så mycket. Om man vet något om den här branschen inser man att det inte är lätt att få ­igenom en sådan idé – i den skalan –  och sedan faktiskt bygga det. Det tydde på en ovanlig målmedvetenhet.

En vecka senare hade Göteborgs konstmuseum köpt verket och Cajsa von Zeipel hade skrivit avtal med galleri Andréhn-Schiptjenko.

Under de följande åren turnerade hon och ­hennes överdimensionerade gipsskulpturer ­mellan landets konsthallar. Hon fick beställningar på offentliga skulpturer. Kända konst­samlare hörde av sig. När hon deltog i grupp­utställningar bildsattes tidningarnas recensioner oftast med fotografier av hennes långsmala kvinnor. Kritikerna hyllade hennes tekniska färdig­heter och analyserade de tankar om sexualitet, makt och identitet som skulpturerna väckte: »I  de ihåliga blickarna i von Zeipels verk ruvar den eviga frågan som ingen ungdom har vaccinerats mot: Vem är jag och vem vill jag vara? En i mängden? Eller någon som sticker ut?« skrev Svenska ­Dagbladets Joanna Persman.

I takt med att hennes verk syntes mer i medierna upprördes andra över de kvinnliga skulpturernas kroppar. På Facebook bildades protest­grupper som uppmanade till sabotage och bojkott eftersom de ansåg att verken förmedlade skeva kroppsideal.

Även Cajsa började så småningom känna leda inför skulpturerna.

– Jag kände mig som en jävla jultomte i fabriken, fast utan nissar. Jag kunde känna mig låst och begränsad av förväntningarna på att fortsätta med samma material.

Samtidigt kom uppdragen så tätt att hon inte fann tid att stanna upp och fundera över vad hon ville.

– Jag märkte att jag fick allt svårare att känna engagemang inför nya utställningar och projekt. Jag höll på att bli alldeles för endimensionell. En arg, blond tjej som gjorde smala skulpturer.

Hösten 2013 flög hon till New York och flyttade in på en madrass på ett lutande köksgolv hos en kompis i Williamsburg. Tanken var att hon skulle stanna i några veckor, men efter att hennes andra turistvisum gått ut ansökte hon om ett arbetstillstånd och skaffade en egen lägenhet. Några månader senare visades hennes skulpturer i pirhusen på Manhattans västsida under den inflytelserika konstmässan Armory Show.

Gaffaskulptur, 2008

»Genom skolan fick jag tillgång till en ateljé i Konstakademiens lokaler på Fredsgatan. Vi var där jämt, arbetade och hade fester. ­Fasaden restaurerades, så på sommarkvällar klättrade jag upp på byggnadsställningarna till statyerna på taket. Jag klädde dem i  ­plastpåsar och täckte dem med små bitar gaffa­tejp, sedan klippte jag upp påsarna och fyllde dem med gamla kläder. Ett sätt att stjäla deras form och en förstudie till skulpturerna jag gjorde sedan.«

Seconds of Ecstasy, 2010

»När det blivit klart att jag fick använda Nikesalen till min examensutställning tänkte jag att jag måste göra något som tar plats. Jag upptäckte att alla skulpturer i rummet blickade mot samma punkt uppe i luften, framför den bevingade gudinnan Nike. Jag funderade: När är man i luften? Mitt svar blev en strippa. Jag tycker att hon passar bra bredvid ängeln, för det finns en tradition i romerska kyrkotak av änglar som faller. Strippans ben påminner om vingar, och eftersom hon faktiskt rör sig har hon mer skills än ängeln.«

Bilden är tagen på Göteborgs konstmuseum, där skulpturen, som här är upplyst med en lilafärgad strålkastare, är en del av den fasta samlingen.

Lunchgästerna i den lilla sushikällaren på Torsgatan lyfter blicken från sina maki­rullar när Cajsa von Zeipel kliver in och beställer en tolvbitars. Hennes uppen­barelse fordrar uppmärksamhet. Platåskor stora som slalompjäxor. Midjekort dunjacka med kamoflagemönster. Platinablont hårsvall. Cajsa von Zeipel ser ut som en skidlärare på svartklubb.

Hon är på besök i Stockholm för att diskutera ett framtida projekt med en ny beställare. Under dagen har hon dessutom klämt in ett möte med sin terapeut och sin personliga bankman. Det sistnämnda är den största källan till ångest. Som amerikansk invånare med stor del av sina intäkter från Sverige har hon beslutat att överge Swedbank för en bank som erbjuder dollarkonto. Dessutom har en kompis övertygat henne om att Swedbank är »en töntbank«.

Cajsa slår sig ner och börjar sippa på en skål misosoppa.

– Hon säger att bara lantisar har Swedbank. Jag har haft det här kontot sedan jag var åtta år och satte in min första veckopeng.

Och nu när du börjat tjäna pengar ska du överge dem?

– Exakt. Gud, jag känner mig jätteosympatisk.

Helst av allt skulle hon dock vara i ateljén. Bara några veckor återstår till öppningen av en utställning på Company Gallery i New York. När hon fick uppdraget bestämde hon sig för att pröva helt nya tekniker, men schemat har varit så fullspäckat att hon tvingats tillbaka till skulpturerna. Ännu har hon inte hunnit producera några färdiga verk.

Sedan flytten till New York har Cajsa brottats alltmer med sitt uttryck. När hon funnit sig tillrätta i sin nya studio på Canal Street började hon skulptera en ny kvinnokropp. Efter två veckors arbete tog hon ett steg bakåt och betraktade den. Ett typiskt Cajsa von Zeipel-verk.

– Först kände jag: »Bra, nu är den klar.« Sedan började jag slänga färg på den. Yes! Nu jävlar var jag på väg någonstans.

Efter någon timme backade hon igen.

– Jag vaknade upp och tittade på skulpturen. Vad fan hade jag gjort? Den var förstörd.

Verket fick titeln Lessen Ångest Bajs.

Under de följande månaderna upprepade hon processen: efter flera månaders arbete med att skulptera långa smala kroppar i gips och ­jesmonite bombade hon dem med färg. Resultaten har varit så nedslående att Cajsa gömt undan dem i en lagerlokal.

De skulpturer som hon färdigställt och visat har haft en råare finish än tidigare. På flera av skulpturerna har armar och ben ersatts av abstrakta figurer. Synliga armeringsjärn har stuckit ut ur gipsmassan.

Tjejspyan, 2012

»En av de första skulpturala idéerna jag hade. Det handlar dels om vänskap – att hålla upp håret åt någon som spyr. Men också om den där ytligheten som finns i förväntningarna på kvinnan. För gud bevare en om håret börjar lukta äckligt. Jag har själv varit i den här situationen och det är gulligt, men i min skulptur kan man också ana att håret är väldigt hårt spänt. Kanske tittar vännen så på betraktaren för att hon blir påkommen med något olämpligt.«

Hon har fotograferat alltmer, men aldrig visat något offentligt. Även tankarna på att återvända till skoltidens animationer har fastnat på idé­stadiet.

Hon är lika medveten som alla andra om vad gallerister och konsthallschefer förväntar sig när de bjuder in Cajsa von Zeipel.

För samtidigt som hon letat efter nya uttryck har hennes vita skulpturer turnerat mellan ­gallerier och utställningar i New York, Berlin och Venedig. Hemma i Sverige har hon gjort flera uppmärksammade utställningar. Installationen på Millesgården i Stockholm fick SVT:s konstkritiker att utnämna henne till en av Sveriges intressantaste konstnärer. När hon hade sin andra soloutställning på Andréhn-Schiptjenko i vintras tvingades Marina Schiptjenko sätta upp stora skyltar med Cajsas namn ute på gatan för att alla som ville se hennes skulpturer men aldrig tidigare besökt galleriet skulle hitta dit. Häromåret gav det amerikanska tidningsförlaget ­Capricious ut en bok i coffe table-format med bilder på Cajsas verk. I den inledande texten skriver Cajsa att hennes drivkraft kommer från en tillbakahållen vrede.

Över vad?

– Att bli banaliserad som tjej. Att växa upp som kvinna betyder inte automatiskt att man blir utfryst, men det betyder att man inte har samma tyngd i rösten. Framför allt om man dessutom ­gillar kvinnliga saker. Att någon går i skor de inte kan springa i eller har färg i fejset för att de inte vill gå ut som de är födda betyder inte att de ­saknar begåvning eller superkoll på vad de vill.

Hon fortsätter:

– Jag minns när jag gick från att vara barn till att få en kvinnlig kropp, och äldre män började spana in mig. Jag kunde inte gömma mig eller ens uttrycka känslan av att vara utnyttjad. För inget hade ju hänt. Det finns så många nivåer av att känna att man inte blir tagen på allvar i den situationen. På ett sätt har jag tagit hämnd för det där i mitt arbete genom att skulptera tjejer som utsätts för det men ändå inte backar.

Cajsa gör en liknelse mellan sina kvinnliga skulpturer och supermodellerna hon hade på väggen i Ljungskile.

– De hade ett av få yrken där kvinnor tjänade mer pengar än män. De hade power, samtidigt som det hade med deras utseende att göra. Och allihop – Cindy Crawford, Naomi Campbell, Claudia Schiffer, Elle Macpherson – var jävligt stora. Det var något med att se hur löjliga alla ­killar såg ut bredvid de här amasonerna.

Dina skulpturer av män utstrålar inte samma kraft.

– När jag presenterade mina första skulpturer lades det så mycket vikt vid att de var tjejer. Men jag ville inte bli inklämd i någon ram: »Den arga, blonda tjejen som bara gör tjejer för att hon är feminist.« Men om jag placerat en kille i ett ­scenario med mina kvinnliga karaktärer skulle han få för stor plats i verket och hamna i en sexuell maktrelation till dem. Så när jag började göra män lät jag dem stå vid sidan av. Tjejerna har haft platåskor för att markera att de är ett och samma gäng. Jag var inte beredd att gå så långt som att låta killarna ha samma skor, så de är barfota.

Pretty Vacant, 2012

»Jag var en av tre som tävlade om att få göra ett konstverk utanför Moodgallerian. Vi hade väldigt liten markyta att spela på. Så jag jobbade på höjden. Skulpturen är ett slags referens till Atlas som bär byggnaden på axlarna. De flesta stora statyer i Stockholm är kungar på hästar. Jag ville göra en brud, som refererar till Pippi Långstrump. Den är skalgjuten i glasfiber för att kunna stå ute.«

Ponytails, 2014

»Jag gjorde gruppen till en utställning på ­galleriet Company Gallery i New York. Flera av scenerna är inspirerade av 1500-talstavlan Barnlek där Pieter Bruegel illustrerar olika lekar. Här hade jag börjat inspireras mer av människor i New York. Tidigare hade mina skulpturer bestått av ett vitt medelklassgäng från Stockholm.«

Det är lockande att leka med tanken: Hur hade skulpturerna av magra, lättklädda, unga kvinnor uppfattats om konstnären varit man?

– De skulle definitivt betyda något annat om, säg, en äldre man gjort dem. Arbetet hade tolkats som mer sexuellt. Men det är komplext: jag attraheras också av kvinnor, men tillåts komma undan med min blick. Det politiskt korrekta i att jag är gay gör att jag inte får samma kritik. Arbetet blir feministiskt istället för objektifierande. Vem avsändaren är har stor betydelse för all konst.

Aktionsgrupperna som protesterade mot hennes återgivningar av kvinnokroppen ger hon dock inte mycket för.

– Jag har själv haft problem med min kropp. I  dag finns ett onödigt fördömande av femininitet, där vi inte låter tjejer vara komplexa. Det är klart att jag inte gör tunna skulpturer för att jag tycker att hela världen ska börja banta. Det är ju ett idiotiskt påstående.

Cajsa sköljer ner de sista sushibitarna med Cola Light. Jag frågar hur hennes förhållande till mat förändrades efter månaderna av självsvält.

– Det tog lång tid bara att komma igång med att äta på riktigt igen. När jag började köpa mikro­pajer var det egentligen bara för att få i mig energi, jag höll noggrann koll på att de inte skulle innehålla för många kalorier.

Vad lärde du dig av projektet?

– Jag uppfostrades att vara ganska politiskt korrekt. Jag hade inte ens några höga skor förrän jag var 19 eftersom jag inte ville bli uppfattad som en bimbo. Pro-ana-projektet var ett sätt att ställa mig på andra sidan om mina egna åsikter. Jag märkte ju att det fanns en blockering även i mig: Varför var det här så provocerande?

Hon lägger ifrån sig ätpinnarna.

– Genom projektet fick jag en förståelse både för åsikter som låg långt från mina egna och för vad anarkistiskt tänkande går ut på. Vad det innebär att ställa sig emot kollektivet. Och jag lärde mig mer om hur komplext det är att bära på en kvinnlig kropp. Pressen kommer från alla håll: du kan inte vara för stor – men du får absolut inte heller vara för tunn. Murarna av normer är höga och bilden av en accepterad karaktär är väldigt trång. Och vem drar egent­ligen ­gränserna?

»Vissa av mina karaktärer börjar jag aldrig riktigt gilla. Men om de duger som skulpturer kan jag ändå släppa fram dem. Andra kommer inte att märka det.«

Cajsa vill att jag följer med till galleri Andréhn-Schiptjenko. Vi går in bakvägen. Hon småpratar med personalen som förbereder aktiviteterna under Stockholms konstvecka: packar ner flyttlådor, bläddrar i pärmar.

– Är det okej om vi bara går in och hälsar?

Cajsa pekar på en av galleriets vita dörrar. Så kliver hon in i ett vitmålat rum med höga industrifönster. Mitt på golvet står tre vita skulpturer som Cajsa gjorde i vintras. En av dem, Public ­Display of Emotions, föreställer en ung man klädd i små, åtsmitande kalsonger. Benen är ersatta med ett podium. En av armarna är kapade med ett rent snitt över armbågen. En armlös hand ­grabbar tag om hans ena skinka.

Cajsa blir stående i dörrposten och granskar gips­figurerna uppifrån och ner. En minut senare stänger hon dörren och går ut i trapphuset.

– Jag hälsar alltid på dem om jag är i närheten, jag vill bara kolla hur de verkar ha det.

Hur avgör du det?

– Jag kollar hur slitna skorna är. Det är lite som att träffa ett gammalt ragg, någon som inte är en aktiv del av ens vardag men som man ändå har en relation till. Man behöver inte säga hej, man bara skannar av hur de verkar må.

Jag frågar hur relationen till skulpturerna växer fram under arbetet.

– Jag har känt mig attraherad av flera av mina egna grejer. Men det är egentligen inte så kons­tigt. De är rätt attraktiva och har inte så mycket kläder på sig. Så det vore konstigt om jag inte brydde mig. Jag har ju svettats på dem. Mina celler är inbakade i deras gips.

Zoo Collective, 2015

»Millesgården lät mig möblera om i samlingen av Carl Milles skulpturer och ställa in sex egna verk. Jag ville kasta nytt ljus på både hans och mitt arbete. Det var roligare än jag förväntat mig. Våra verk kändes som gjorda för att visas tillsammans.«

Faye Valentine, 2015

»Jag skulle vara med på en grupputställning i Venedig. Men projektet saknade budget, så för att frakta verket behövde jag kapa det i två delar och packa det i två resväskor. Då började jag också leka med stramare linjer och abstrakta element. Hon har något slags mangahjälm och håller i något som de flesta tror är en religiös textrulle – jag tänkte att det är en yogamatta. Det är också mitt första lyckade försök med färg. Jag tycker att det liknar fades som raggare har på sina bilar.«

Trading at the Corner of Canal, 2016

»Jag tycker inte att han behöver en kropp, man förstår ändå hans attityd och rörelse. Den här mannen brukar jag se utanför studion där han står och säljer Chanel-kopior. Han är riktigt skillad på att locka till sig folk. Av skulpturens min och hållning att döma snackar han pris och har just fått ett horribelt lågt förslag.«

Några dagar efter vernissagen med kulturministern står Cajsa von Zeipel utanför dörren till Sven-Harrys våning tillsammans med mamma Agneta och hennes pojkvän Magnus. Museichefen Elsebeth Welander-Berggren, en dam med mönstrad sidenscarf och guldbrosch på bröstet, har lovat att visa Cajsas utställning.

– Det pågår alltså en privat visning här nu, säger hon medan hon vrider nyckeln i låset. Men vi går in i alla fall. De kommer att bli så förtjusta när jag förklarar att det är konstnären som är  här.

Inne i salongen avbryter Elsebeth en ung guide som precis är i färd med att berätta för en grupp pensionärer om de tre oljemålningar av August Strindberg som hänger bredvid Sven-Harrys kakelugn.

– Hej, ursäkta att vi stör. Men vi har Cajsa von Zeipel här som är mamma till fyra av konstverken i salongen.

Pensionärerna, som just passerat hennes lättklädda skulpturer, fnissar förläget.

– Så, fortsätter Elsebeth. Hur långt har ni ­kommit? Det är min fråga. Det är alltså jag som är museichefen.

– Vi har några minuter kvar, säger guiden och skyndar vidare till sina inövade anekdoter om Ernst Josephson: syfilisen, Strömkarlen, schizofrenin, sinnessjukhuset.

När han föser ut pensionärerna vädrar mamma Agneta sin oro:

– Sa du något om Cajsas grejer också?

– Jadå, precis innan ni kom. Ingen fara.

Ensamma i rummet överöser Agneta sin dotter med frågor om hur hon tänkte när hon placerade sina skulpturer bland de klassiska konstverken.

Cajsa visar hur den nakna kvinnan i Edvard Munchs Synden blickar rakt mot Runkballe.

Mamma Agneta skrattar.

– Det där har hon längtat efter i hundra år.

Hon ler mot dottern.

– Hur är det Cajsa, får man ta bilder? Kan inte du ställa dig vid någon skulptur?

Cajsa poserar generat bredvid Runkballe och Sometimes I Buy Stuff Just So No One Else is Getting it, kvinnan i fåtöljen med spilld energidryck i knät, innan vi går ut i Vasaparken.

På väg mot tunnelbanan gör jag ett påpekande: trots att hon har hittat ett kraftfullt uttryck som lett till stora framgångar tycks hon skämmas över att vara skulptör och uttrycker ständigt en längtan efter att göra något annat.

– När jag började med skulptur var jag så nykär i mitt arbete att jag bara fokuserade på att bli bättre. Men därefter har jag egentligen alltid tvivlat på om skulptur är ett tillräckligt rikt medium för att uttrycka vad jag vill. Ibland avundas jag folk som inte lyckats definiera något, för de är fortfarande fria att göra vad som helst. Jag måste hela tiden förhålla mig till det jag gjort.

Går det att undvika att stagnera när man hyllas för det man gjort tidigare?

– Det känns konstigt att du överhuvudtaget säger att jag är framgångsrik. Jag accepterar det och tycker att det är intressant. Men om någon snackar för mycket om sina framgångar slutar jag lyssna. För det är ett tecken på att det snart kommer att ta slut. Om man låter det stiga en åt huvudet är man förlorad.