Cajsa von Zeipel

Konstvärlden älskar hennes jättelika ­skulpturer av magra tonårsflickor. Men hur rör man sig framåt när alla hyllar det man gjorde i går?

Det är tidig vardags­kväll på Sven-­Harrys konst­museum i Stockholm och vimmel­fotografen svettas. Med objektivet i vädret kryssar han fram mellan kindpussande politiker och finansmän, skålande musiker och regissörer. En samlingsutställning med Sveriges hetaste unga konstnärer ska invigas. Det doftar cava och cologne.

Kvart i sju skrider kulturministern in genom dörren. Utställningens curator, Oscar Carlson, välkomnar och ledsagar henne upp genom den vertikala konsthallen, förbi animationer, väggtextilier och installationer.

På det översta planet möts de av en låst dörr. När Carlson väljer 14 personer ur vimlet som tillsammans med ministern ska släppas in påminner han om en dörrvakt utanför en nattklubb.

Snart står de utvalda på en handvävd Måås-Fjetterströmmatta i konsthallsgrundaren Sven-Harry Karlssons hem och beundrar den nordiska konsthistoria som pryder väggarna: Strindberg, Hill, Munch, Josephson, Bror Hjort … De som har varit här tidigare vet att våningen är en replika av Sven-Harrys herrgård på Lidingö, och att dess fasta samling anses för dyrbar för att besökare ska få fritt tillträde.

Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!

Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filter­prenumerant.

Testa nu

Har du redan ett konto? här.

Publicerad 6 december 2017 och uppdaterad 14 november 2023. Artikeln är skriven av .