Den brinnande clownen

På 70- och 80-talet uppträdde han för hundratusentals svenskar vecka efter vecka. I dag ringer dåtidens barn nattliga fyllesamtal för att höra honom säga: »En banaaan!« Filter tvättade sminket av Clownen Manne och fann en man vars plågsamma uppväxt skapat ett omutligt engagemang för de svagaste – och ett omättligt behov av publikens kärlek och skratt.

Det första Manne af Klintberg gör när han kommer in i Stenkullaskolans dragiga omklädningsrum är att plugga in sin röda vattenkokare i vägguttaget. Ingen har frågat om han vill ha kaffe. Manne vet att lärarna har mycket att göra, det är precis därför han har kokare och pulverkaffe med sig. Men ändå. Bemötandet gör honom bekymrad. De som inte frågar om han vill ha kaffe brukar inte heller fråga om han vill stanna och äta lunch.

Medan kaffevattnet kokar upp klär han om. Han hänger den nötta herdebaskern över en krok på väggen, lossar den handknutna flugan och tar av sig kavaj, skjorta och byxor. Med bara kalsonger på klickar han ut en rejäl klutt hårgelé som han masserar in i den silverfärgade kalufsen. Han ställer håret på ända med en kam, tillsätter några doser barnpuder och ryster huvudet så att det vita fördelas jämnt över det yviga krullet. Sedan häller han rykande vatten i sin mugg, stöter i snabbkaffe och rör om med en bläckpenna.

När Manne spänner på sig livremmen med de två prickiga skumgummikuddarna skrattar han högt; han tänker att han måste vara den enda mannen i Sverige som spänner på sig en leopardrumpa innan han börjar jobba. Så drar han på sig de ärtgröna manchesterbyxorna, den lika ärtgröna kavajen och skorna av storlek 52. Därefter slår han såpa i en kopparkittel och testblåser munstycket på ett märkligt hemmabygge – fem stora bubblor flyter ut i rummet. Till sist: ett ögonblick av koncentration. Som vanligt kommer han inte att få något gratis. Som vanligt är det en helt ny publik, en grupp sjuåringar som inte har en aning om vem som är Sveriges mest kända clown, som inte kan minnas någonting av alla de där åren då Clownen Manne underhöll hundratusentals TV-tittare vareviga tisdagseftermiddag.

Annons

Sorlet inne i gymnastiksalen lägger sig så fort clownen dyker upp vid ingången till scenen. Manne börjar med att gå rakt in i väggen. Förstaklassarna skrattar högt när han låtsas slå pannan i ribbstolen.

– Hej, piper Manne och vinkar.

– Se! Han kan ju prata, ropar en liten flicka till sin lärare.

Manne vickar på höfterna och ler brett. Han svassar bort till golvmoppen som står lutad mot cirkustältet, plockar upp den och börjar dansa i takt till positivmusiken som sipprar ut från högtalaren bakom tältduken. När clownen upptäcker att moppen luktar illa räcker han ut tungan. Barnen skrattar. Clownen ställer tillbaka moppen i hinken och tappar sin hatt.

– Hatten! tjuter publiken.

Manne böjer sig ner men hans 52:or kommer emellan och föser huvudbonaden utom räckhåll.

– Dumma hatt, varför går det inte?

– Du sparkar ju på den!

– Jaha, ska jag sparka på den?

Manne drämmer till hatten så att den landar i publiken.

– Yeah, 1-0 till Sverige! Jag är ju lika bra som Zlatan.

– Näää! ropar en kille med huvtröja.

Manne ignorerar killen och vänder sig till en liten flicka i röd fleecetröja som fångat hatten och nu reser sig för att ge den till clownen.

– Vilken bra idé, säger Manne. Man sparkar på hatten, så får man tillbaka den av någon som är snäll.

Han tackar, bugar och tappar hatten igen.

Annons

Hela föreställningen är en kavalkad av missförstånd och dråpligheter. Manne halkar på de egna såpbubblorna, lyckas inte kontrollera sin dammråtta som skuttar ut i publiken och förstår inte vad han ska göra med ballongen som han hittar i fickan. Barnen ligger hela tiden steget före: »Neeej! inte blåsa ballongen, blåsa i ballongen!«

Enstaka elever himlar blaserat med ögonen men merparten lever sig in. Lärarna på den främre raden måste gång på gång hålla tillbaka barn som är på väg ut på scenen för att hjälpa den klumpiga clownen. Manne avslutar föreställningen med att bocka och buga:

– Ni är faktiskt den bästa publik jag haft. Och det säger jag inte för att smickra … Det säger jag alltid!

 

Efter föreställningen plirar ett stim barnaögon i dörrspringan till omklädningsrummet.

– Antingen kommer ni in eller så stänger ni dörren, säger Manne.

En liten kille äntrar omklädningsrummet med ett jätteleende:

– Manne, kan jag få din autograf?

Clownen skriver sin standardhälsning: »Varma hälsningar till Kevin, från Manne.«

– Manne, säger Kevin innan han går. Du är ju världsbäst på att vara clown!

Manne pressar handflatorna mot varandra och bugar med slutna ögon. Efter Kevin följer horder av autografjägare. Omklädningsrummet är snart proppfullt med förstaklassare som snörvlar, viskar och kliver varandra på tårna. En pojke som har fått clownens namnteckning knackar en flicka i ryggen för att visa sin skrivbok:

– Titta vad jag har!

– Men är han känd då?

Upptryckt i omklädningsrummets hörn står en kvinna från Södermanlands Nyheter och väntar tålmodigt. När alla fått autografer låser Manne dörren. Reportern ler artigt och påpekar att det fanns saker för de vuxna också, »det var inte bara barnen som hade roligt i dag«.

– De vuxna får inte se uttråkade ut, så jag ger dem alltid lite att skratta åt. Det är viktigt. När barnen ser att de vuxna har roligt, då vet de att det är OK att skratta ännu mer.

Annons

Reportern nickar och antecknar. Manne tar fram en trasa och börjar sminka av.

– Men hur tycker du att det ser ut för barnen i dag? Hur är deras situation i samhället?

Manne lägger ifrån sig våtservetten och spänner ögonen i journalisten.

– Uselt! Det märks i både skolpolitik och stadsplanering. Parkerna försvinner, skolgårdar byggs över, barnen börjar skolan ett år tidigare. Vi har alltså stulit ett år av lek från barnen.

Reportern öppnar munnen för att ställa en följdfråga men Manne bara höjer rösten.

– Är det något som är viktigt så är det att leka. Om det inte finns lek så får vi människor som är hårda. Man skapar Skandiadirektörer, folk med bristande empati. Vi borde införa lektest på barnavårdscentralen så att vi kan fånga upp ungar som inte lärt sig att leka.

Manne rekommenderar Birgitta Knutsdotter Olofssons böcker om lek, citerar barnpsykologer och pratar om spegelneuroner – nervcellerna som gör att barn skrattar när en vuxen gör det, och vice versa. Han rabblar forskarnamn och bokstaverar dem som är svårstavade.

Reportern raspar förbryllat i blocket.

 

När Manne af Klintberg var tre och ett halvt år tyckte hans pappa Rolf att det fick vara nog. Saker hade gått sönder där hemma, dessutom bar Manne sig illa åt mot sin nyfödda lillebror Lasse. Rolf kallade Manne till sig, drog ner hans byxor och slog honom över stjärten. Vid den här tiden, på 40-talet, rekommenderade uppfostringsgurun Benjamin McLane Spock att man tillrättavisade barnen med lite »kärleksfull aga«. Pappa Rolf hoppades att lite smisk skulle korrigera sonens beteende.

Slagen fick motsatt effekt. Manne började kissa i sängen och fick mera smisk just därför. Oftast straffades han precis före middagen; Rolf var som mest irriterad innan han fick mat i magen. Och mamma Carin stod på makens sida. Hade Manne hittat på något bus skvallrade hon för Rolf som genast kallade Manne till sig.

– Känslan efteråt. Alla andra sitter runt ett bord och äter något varmt och gott medan du själv sitter i en mörk trapp och tittar på… Det var vidrigt. Jag kände mig avvisad och förnedrad. Att få byxorna neddragna och få smisk, det låter kanske inte så farligt. Men för mig var det en kränkning.

Situationen blev inte bättre av att Manne var vänsterhänt. I skolan fick han slag över fingrarna så fort han skrev med fel hand. Manne protesterade och blev allt vildare.

– Jag var så jävla arg att jag gjorde hur dumma saker som helst. Jag hade sönder drivbänkar och pangade fönsterrutor, stal godis och cigaretter. Min gosehund Tusse högg jag av huvudet på. Jag var ju tvungen att avreagera mig. »Kärleksfull« och »aga« borde inte få finnas i samma mening. De orden är kontradiktoriska.

Manne kämpade för att vinna tillbaka föräldrarnas kärlek, för att få tröstande närhet i stället för stryk.

Han utsatte sig själv för faror, ramlade ner från höga träd och skar sig på vassa saker. Det var smärtsamt, men han fick i alla fall uppmärksamhet.

Agan upphörde när Manne var elva år. Då hade hans lillebror Lasse precis börjat få smisk.

– Lasse lade av en brakare rakt upp i ansiktet på farsan. Pappa började skratta och i och med att han skrattade så kunde han inte slå. Det var sista gången han försökte slå någon av oss överhuvudtaget. Tänk om han hade varit med när jag föddes. Pappor som är med när deras barn föds är mindre benägna att slå dem, det finns forskning på det.

– För mig var skadan redan skedd när farsan slutade slå. När jag var tolv år ville jag inget hellre än att vara en flicka. Jag kände mig defekt som hade fötts som kille. Jag ville kunna ge liv och se till att det barnet hade en bättre utgångspunkt än vad jag hade. Jag kände mig utstött. Totalt.

Manne började söka förebilder utanför familjen. Hans svåger Olle Tesch besökte familjen Klintberg med jämna mellanrum. Tesch jobbade på Institutet för reklamutbildning och omgav sig med några av landets kvickaste hjärnor.

– När vi åt middag drog Olle alltid en massa vitsar. Han kunde berätta om Thorvald Gahlins sammanfattning av en perfekt fest: »Det är när man dricker champagne ur kvinnors skor och äter rysk kaviar med hålfotsinläggen …« Haha! Han började med en historia, lyssnaren köpte premisserna och sedan ryckte han liksom undan mattan för en. Lysande! Sedan dess har jag älskat den typen av humor. Jag lärde mig tekniken och började skoja. På det sättet fick jag uppmärksamhet utan att först behöva trilla ner från ett träd.

– Under en lång period var jag nog rätt odräglig i sällskapslivet. Jag skojade om allting, det kom aldrig ett allvarligt ord ur munnen på mig. Sedan, när jag började clowna, så lugnade jag ner mig. Men jag får fortfarande återfall, då börjar jag dra en massa göteborgare, de bara ramlar ur mig.

I skolan gick det sådär. Manne läste aldrig några läxor men lyckades ändå hanka sig fram genom att hänga med i diskussionerna runt det Klintbergska middagsbordet. När Manne skulle söka vidare till gymnasiet tog det stopp. Manne hade blygsamma betyg och tvingades till ett extra år för att ta realen.

– Man skulle bli något om man hette Klintberg. Civilingenjör, arkitekt, läkare, officer … eller jurist som pappa och farfar. Det var inte direkt uttalat men det fanns alltid underförstått hemma hos oss. Jag accepterade inte de där värderingarna och ville revoltera, men jag visste inte hur. Jag hade en religiös fas men den gick över när jag insåg hur illa kvinnliga präster blev behandlade inom Svenska kyrkan.

Förberedelser. Manne sminkar sig alltid en kvart före föreställning: »Det är som meditation. Jag skalar bort världens ljud och tänker bara på pennan som målar ansiktet.«
Vardag. Dagis, förskolor, skolbibliotek … Manne tackar ja till det mesta. »Men jag gör inga julgransplundringar, då är ungarna helt uppe i varv efter allt socker.«

Isen låg tjock över sjön Uttran den där februaridagen 1964. Det hade frusit på flera nätter i rad och den svarta isen sjöng när man skrinnade över den. Manne var inte särskilt road av bollspel men bandy var det man gjorde på sportlovet och var det prestigematch i släkten Klintberg så var det. Mannes lillebror Lasse var också med – han fick dispens eftersom han var så storväxt – men annars var det bara vuxna. Och Manne var en sådan nu, det återstod bara några månader tills han skulle ta studenten. Han hade ryckt upp sig och siktet var inställt på att bli jurist, precis som pappa och farfar.

Matchen hade precis börjat när Manne och Lasse gav sig in i en duell om bollen. Båda satte högsta fart och smällen blev kraftig. Manne fick Lasses panna över munnen och föll baklänges ner i den tjockfrusna isen. Utan hjälm. Allt blev stilla, alla ljud liksom mojnade. De andra stod böjda över honom. »Det är OK«, sade Manne efter ett tag. »Spela ni vidare, men jag går nog hem nu.«

Efter studenten ryckte Manne in i lumpen. Under tremilamarschen mådde han så illa att han fick hänga i kamratens ryggsäck för att orka fram. Blodet trängde fram i ögonvitorna och ljuden lät så skarpt att han grät under skottövningarna. När han kom hem till Stockholm på skördepermis gnydde han av smärtor. Efter att ha ätit mammas svampgratinerade kyckling drabbades han av tunnelseende och kräkningar. Rolf körde sin son till Sabbatsbergs sjukhus där han undersöktes på ögonjouren för att sedan köras i ilfart till Södersjukhuset för neurologiska undersökningar.

Läkarna konstaterade att 18-åringen led av subduralhematom. Smällen mot skallen hade gjort att hjärnvätska och blod trängt upp mellan den mjuka och den hårda hjärnhinnan. Hinnorna – som ska ligga direkt på varandra – var åtskilda med sex centimeter, vilket pressade ihop Mannes hjärna. Tillståndet orsakade syrebrist och ett enormt tryck i skallen. På Södersjukhuset hade han en nära-döden-upplevelse.

– Det var häftigt, som en rymdresa. Jag måste ha läst Sagan om ringen ganska nyligen för Gandalf var med mig. Vi flög omkring i rymden och såg ner på jorden. Vi hade ett instrument så att vi kunde se rakt in i människors själar. Jag såg min egen kropp. Jag svävade runt som ett öga och såg mig själv ligga och sova.

Under tiden som Manne svävade med Gandalf kördes han i en ambulans till Karolinska för omedelbar operation. Kirurgen borrade två hål i Mannes skallben och körde ner plasttrattar för att tappa ut hjärnvätska. Hade Manne inte kommit in till sjukhuset skulle han troligen dött av syrebrist i hjärnan dagen därpå.

Manne vaknade upp med ett enormt bandage om huvudet. När han fingrade på bandaget var det fuktigt av hans egen hjärnvätska – han har fortfarande inte glömt den sötaktiga doften. Manne kände sig omtumlad men lycklig. Smärtan var borta och känslan av att ha fått en andra chans stark. Under konvalescensen på sjukhuset skakade han av sig alla förväntningar. »Nu skiter jag i pliktlivet«, tänkte han.

 

Manne började ändå med juridiken, i väntan på att han skulle hitta sin egen väg i livet. Han tyckte om att lyssna till föreläsaren Folke Schmidts utläggningar om juridiken som ett sätt att värna de svaga. Men när han såg sig om i klassrummet såg han uteslutande personer från övre medelklassen och överklassen.

– De flesta av mina klasskamrater verkade vilja använda juridiken för att göra sig själva eller andra som tillhörde deras krets rikare.

På lektionerna om avtalsrätt, nationalekonomi och företagsekonomi gick Jan Guillou, en ung student som delade Mannes frustration. Tillsammans drack de »kopiösa mängder rött vin« och diskuterade hur juridiken borde se ut.

– Jan och jag såg det juridiska spelet från det misshandlade barnets perspektiv och tog instinktivt parti för de svagare. Den misshandel han var utsatt för var grövre, mer långvarig och systematisk. Men där fanns ändå en likhet.

Efter en tid lärde Manne känna konstnären Beatrice Heybroek. Bea målade tavlor och diskuterade konstnärliga villkor – »varje människa kan vara konstnär«, menade hon. Vad för slags konstnär Manne kunde bli hade han ingen aning om, men Bea och hennes konstnärsfamilj tände något i honom. Efter två år hoppade han av juridiken och började plugga litteraturhistoria, religionshistoria och pedagogik.

– Det var faktiskt inte så farligt att berätta för pappa. Han jublade inte men min storebror Bengt hade hoppat av juridiken före mig så farsan var väl inte helt oförberedd.

Mannes bror Bengt af Klintberg minns att Beatrice far – den karismatiske skulptören, målaren och keramikern Folke Heybroek – hade en stark inverkan på Manne. Den bohemiske muminpappan var raka motsatsen till Mannes pappa.

– Konstnärlig verksamhet hade aldrig uppmuntrats i vår familj. Jag tror Folke fick Manne att inse att det fanns ett helt annat sätt att leva. Manne tog efter honom. Ett tag bröt han till och med på holländska som Folke. Fast det tror jag aldrig han tänkte på själv, säger Bengt.

Manne och Beatrice gifte sig i januari 1968 och fick en dotter, Juli, några månader senare. Manne var överlycklig över att ha blivit pappa men Beatrice drabbades av en förlossningspsykos och förmådde inte känna någon glädje över dottern. När Juli var ett år gammal konstaterade läkarna att hon inte kunde höra.

– För Bea var Julis dövhet en katastrof, det var som att ta en klubba och drämma till henne. Hon hämtade sig aldrig efter det. För mig blev det en utmaning, säger Manne.

 

Manne är sen. Han knäfaller framför kollegan Jianu Iancu. »Bussen kom aldrig«, tecknar han. Han tar av sig panamahatten och bugar devot framför sin vän: »Kan du någonsin förlåta mig?« Jianu skrattar och kramar om honom innan de båda går ut och inspekterar scenen som Riksteaterns tekniker riggat. Manne tar upp en vedklabbe av skumgummi och drämmer till Jianu som spelar skadad. När jag frågar om de repeterat mycket inför föreställningen skrynklar Manne ihop ögonen i en bekymrad min.

– Repeterat? Det ordet kan du inte använda. Vi har gått igenom texten så att den sitter men det är situationen, att reagera på ögonblicket, som är det viktiga. Det är som jazzmusik.

Föreställningen Sagolikt bygger på Bröderna Grimms klassiska sagor och även om Jianu och Manne driver handlingen framåt, så är de viktigaste rollerna reserverade för barnen. Föreställningen blandar tal och teckenspråk och bygger helt på interaktion.

En rysk delegation såg föreställningen på Bibu, en barn- och ungdomskulturfestival i Lund, 2008 och blev överförtjusta. Det återstår några veckor tills Manne, Jianu och personal från Riksteatern reser till Moskva för att medverka på The Gavrosh Festival, en ansedd festival för barnkultur. I  dag värmer man upp med en föreställning för eleverna på Manillaskolan, läroverket på Djurgården som utbildat döva och hörselskadade i 200 år. Mannes dotter Juli gick sina grundskoleår här.

– De flesta eleverna har antagligen sett den här föreställningen tidigare men det finns så lite dövkultur så de får hacka i sig skiten en gång till, säger Manne.

Medan lokalen fylls av elever står Manne och Jianu ombytta bakom sagohuset. När alla satt sig klappar de om varandra och tecknar: »Nu går vi ut och har roligt.« Några minuter senare har Jianus varg ätit upp Mannes mormor. En flicka i rosa mjukisbyxor har utsetts att spela Rödluvan. Nu står hon och glor på vargen som förklädd till mormor ligger och slumrar efter måltiden. Manne står bakom sagohuset och säger de repliker som Rödluvan och vargen tecknar.

– Varför har du så stora ögon?

– Det är för att jag ska kunna se dig bättre.

– Varför har du så stora öron?

– Det är för att jag ska kunna höra dig bättre.

– Men varför har du så stora händer?

– Det är för att jag ska kunna teckna bättre!

MANNE AF KLINTBERG

Född: 28 juni 1945

Familj: Gift med Karin af Klintberg, barnen Juli, Maria, Olle och Anders.

Clownen Manne i urval: Tisdagskul med teckenspråk (barn­program på SVT 1974–1986). Ett femtiotal clownföreställningar, bland annat Min bror! Min bror!, Apkonster och Ett rent nöje!

Utmärkelser i urval: Cirkus­akademiens Årets Charlie 1990, Sveriges Dövas Riksförbunds Guldtecken 2002, Expressens barn- och ungkulturpris Heffaklumpen 2008. Har som enda clown statlig konstnärslön.

Övrigt: Ordförande för IPA – Barns rätt till lek, en organisation som arbetar för att göra FN:s barnkonvention till lag i Sverige.

Från början visste Manne ingenting om de dövas värld. Juli tilldelades en hörapparat och Manne fick lära sig att den var ett sätt för henne att uppfatta ljud och utveckla en egen röst. Lyckades hon bara låta så skulle man nog kunna fixa resten med läppavläsning. Manne tillverkade en liten sadel som han monterade framtill på sin cykel och sedan trampade han omkring med Juli i Stockholm. Han pekade och pressade sig tätt mot dotterns öra för att berätta vad de såg. När Juli utstötte ett ljud som lät som ett ord skrev Manne ner det i en bok.

– Vi kom så långt man kan komma med hörselträningen. Juli lärde sig att använda sin egen röst men hon hörde ju fortfarande ingenting. Hörselträning är inte kommunikation, det är envägskommunikation. Man får det döva barnet att låta och så blir man glad för att det verkar normalt.

Det gjorde ont att tvinga på dottern apparaten som hon gråtande slet av sig. Och Manne fick kämpa ensam. Beatrice gled djupare in i en depression och paret bestämde sig för att skiljas.

– När jag förstod att Juli inte kunde höra slutade jag att lyssna på musik. Min skivsamling avstannade 1969. »Varför ska jag njuta?« tänkte jag. Det kändes fel att uppleva saker som var oåtkomliga för henne. Men jag gav mig fan på att hitta ett sätt att nå fram till henne.

1970 började Manne på Statens dansskolas mimlinje för att lära sig att kommunicera utan ljud. Teckenspråk var en del av utbildningen och Manne sög i sig tecken som en svamp. Snart insåg han att det fanns en döv värld med egen kultur och egna värderingar. Manne började teckna hemma och det dröjde inte länge innan hans dotter hade gjort språket till sitt. En dag plaskade Juli i badkaret, Manne satt bredvid och räknade antalet ord som Juli kunde ljuda så att det gick att förstå. Han kom upp i 250 stycken.

– När jag kollade hur många tecken hon kunde så bara rasslade det till, det fanns inget stopp. Hon kunde fler tecken än vad jag kunde fråga om.

Mannes utbildning utlokaliserades till den jämtländska byn Storhögen och det var där han sprang på Arne Ångquist från Dövas förening i Östersund. Ångquist hade hört talas om den teckenspråkskunnige clownen och föreslog att Manne skulle uppträda på dövföreningens luciafest. Manne tackade för erbjudandet men sade att han inte hade någon föreställning att underhålla med. Ångquist gav sig inte, han satt och blängde på Manne en hel dag. På kvällen kom Ångquists flickvän dit: »Nu åker vi Arne, han vill ju inte.«

När paret gått ut till gårdsplanen for fan i Manne. Han rusade efter och bankade på Arnes bil som redan börjat röra sig: »OK, jag gör det, men det är ditt fel att det blir fiasko.«

Den natten drömde Manne fram sin första clownföreställning. Han vaknade med idéer om en banan som satt fast med ett snöre i handen, hattar med ansikten på och fiollådor med händer i. Han gick upp, antecknade några fragment och somnade om bara för att vakna igen en halvtimme senare. Vid gryningen hade han stoffet till föreställningen Min bror! Min bror!

 

Debuten blev ett misslyckande. Publiken hade roligt men den nervöse huvudrollsinnehavaren kände att han inte hade kontroll över situationen. Han hade för bråttom att komma till poängerna och hettan i lokalen gjorde att sminket rann av och fastnade i clownkostymen.

Några veckor senare ringde Moderna museet till Institutet för scenkonst i Storhögen och undrade om de kunde tipsa om några bra familjeföreställningar. Manne råkade höra samtalet och bad kanslisten framföra att det fanns en ny föreställning, Min bror! Min bror!, som lämpade sig utmärkt för barnfamiljer.

Den 5 januari 1973, bara några veckor efter att Clownen Manne genomlidit sin skakiga debut i Jämtland, var det premiär för en omarbetad Min bror! Min bror! på Moderna museet i Stockholm. På händerna hade Manne ett par diskhandskar som publiken fick hjälpa honom att dra av. Den högra satt stenhårt och killen från publiken fick ta i allt vad han kunde. Både clownen och den frivillige gick i golvet innan de lyckades avlägsna den bångstyrige handsken. Clownen gick omtöcknad vidare till en flicka i publiken och räckte menande fram den vänstra handsken. Manne grimaserade oroligt och flickan blåste upp kinderna för att ta i. Då gled handsken av hur lätt som helst – Manne hade preparerat insidan med babypuder.

I publiken satt femårige Pelle och skrattade mer och högre än vad han någonsin gjort tidigare. Pelles mamma Susann Frennberg var producent på SVT:s barnredaktion. Efter föreställningen gick hon fram till Manne och frågade om han ville vara med och göra TV-program för lite mindre barn. Manne tackade ja. På ett villkor. Programmen skulle vara på teckenspråk.

SVT var skeptiska men bestämde sig för att ge Manne en chans. Ett pilotavsnitt spelades in där Manne sover på ett bord, vaknar och märker att han har på sig mammas diskhandskar. Mycket mer än så hände inte. Det mest anmärkningsvärda var att clownen tittade rätt in i kameran – ett grepp som barnen föll pladask för. SVT ordnade en fokusgrupp där barnen fick se Mannes klipp, en tecknad film, och en julsaga som lästes rakt upp och ner. När barnen fått saft och bullar fick de välja vilken av de tre filmerna de ville se igen. 90 procent av barnen valde clownen.

Totalt blev det 120 halvtimmesprogram mellan 1974 och 1986. Varje tisdag klockan halv fem var det Tisdagskul med teckenspråk i TV1. I en av de populäraste serierna sitter Manne uppflugen på en rutschkana och läser sagor fastspänd i ett guldfärgat bilbälte. Efter ett tag åkte han ner från kanan och hoppade upp på en cykel som tog honom till miljöerna i sagorna. Manne trampade mot en bakgrund med rörliga miljökulisser. Programmet avslutades alltid med att Manne fick syn på en banan som han glupskt satte i sig. Det nasala utropet »En banaaaan!« etsade sig fast i svenskarnas kollektiva medvetande.

– En banan väcker så många associationer. Den kan se ut som en telefon, en pistol eller något väldigt manligt. Jag klämmer fortfarande alltid i mig en banan i mina föreställningar. Den ger en sockerkick och så får jag tillfälle att prata med mat i munnen. Ja, sedan har vi ju bananskalet…

– Och cykelsekvensen var avsiktligt tafflig. Det var meningen att barnen skulle se att det var fusk. Jag ville att de skulle få känna sig smarta. Så är de flesta av mina föreställningar uppbyggda, den vuxne klantar sig och barnen rättar till. Dessutom ville jag visa att saker kan vara på låtsas, de som ville tro att jag cyklade kunde göra det. Så funkar lekens överenskommelse, säger Manne.

De till synes banala programmen var i själva verket minutiöst konstruerade. Manne hade läst en forskningsrapport om hur barn med särskilda behov uppfattade TV. Han såg därför till att hans program inte hoppade i tiden och att handlingen gick långsamt framåt så att alla barn hängde med.

Den inkluderande tanken genomsyrade allt. Manne ägde ett positivspel som han gärna ville ha med i programmet men han tyckte fortfarande att det kändes diskriminerande mot döva att använda musik. Då kom Manne på att han kunde ha en positivapa. När positivet spelade så kunde apan dansa, på så sätt kunde alla ta del av upplevelsen. Manne kontaktade akrobaten Seved Bornehed och frågade om han kunde tänka sig att spela apa. Resultatet Clownen och Koko blev den mest omtyckta programserien Manne gjorde för SVT. Programmet gav upphov till den fem år långa spinoff-turnén Apkonster och repriserades på SVT:s barnkanal så sent som 2008.

För många småbarnsföräldrar blev 16.30 ett klockslag att se upp för – man hämtade ungarna på dagis före eller efter programmet, aldrig mitt i. Dagispersonal ringde SVT för att fråga om Manne skulle äta banan i nästa avsnitt; vissa barn kände en så stark anknytning att de blev oroliga om de inte fick äta banan samtidigt som clownen. SVT:s barnredaktion tog varje vecka emot drivor av teckningar föreställande en clown ätandes banan.

Tisdagskul med teckenspråk sändes varje tisdag under skolterminerna och hade bara uppehåll under loven. Så fort en programserie fått några år på nacken repriserades den. På så vis fick SVT 120 halvtimmesprogram att räcka i 13 år. Vissa avsnitt sågs av närmare en halv miljon tittare. Den imponerande tittarsiffran för ett eftermiddagsprogram kan tillskrivas det direkta tilltalet, clownens förmåga att få barnen att känna sig smarta – och den obefintliga konkurrensen.

Manne var på TV året om men programmen tog inte mer än några enstaka veckor att spela in. Så fort inspelningarna var över drog han ut på turné för att möta sina fans. 1974, samma år som Manne debuterade på SVT, fastslog kulturpropositionen att eftersatta gruppers kulturbehov skulle stillas. Kommunerna hade pengar att lägga på barnkultur och TV-clownen var ofta det givna förstavalet. Manne besökte folkparker, skolor och bibliotek ute i landet. Hemma i Stockholm hade han stående åtaganden på Komediteatern och Parkteatern. Manne gjorde drygt 300 föreställningar om året. Från och med 1974 dubblade han sina inkomster fyra år i rad.

Hans fru Karin noterade tidigt makens oförmåga att tacka nej och gjorde upp ett schema som reglerade hur mycket han fick arbeta. Detta schema hängde med fram till början av 2000-talet då stora vita vakuum gapade i den vanligtvis fulltecknade kalendern. »Fan också«, tänkte Manne. »Är det slut nu?« Kommunerna hade börjat få ont om pengar och kultursekreterarna, de specialiserade personer som köpte in kultur till för- och grundskola, skar ner brutalt eller såg sina egna tjänster försvinna.

För första gången i sitt liv ringde Manne Arbetsförmedlingen för att ta reda på vad som krävdes för att få A-kassa. Efter att ha suttit hemma och misströstat några dagar tog han sitt positivspel och gick ner på stan. Manne stod och vevade på Hamngatan och folk stannade till för att muntra upp den modstulne clownen. Stärkt gick han hem och funderade. »Vem vill jag jobba för?« tänkte han. »Barnen. Vilka barn vill jag helst jobba för? De barn som inte skrattar så ofta.«

Manne skrev ihop en säljande text som han mejlade ut till omkring 250 svenska särskolor, han blev anlitad av 25 av dem. Efter en föreställning på Värmdö kom en rörd lärare fram och tackade.

– De barnen du plockade upp på scenen – hur kunde du veta att det var just de som behövde det mest?

Kvinnan rekommenderade föreställningen för andra skolor och sedan dess har det rullat på.

 

Festivalgeneralen Thorsten Andreassen kommer in i Mannes loge iklädd en turkos paljettkostym.

– Något du behöver?

– Så här mycket uppassning brukar jag inte få – kan du dra in lite folk också?

– Ska försöka, flinar Thorsten. Det blir nog rätt mycket kollegor.

– Kul, säger Manne. Vissa blir nervösa när det är branschfolk och kollar men jag tycker bara det är roligt. Enda gången jag blev nervös var när Allan Edwall satt i publiken. Ojojoj, då kom jag av mig.

Manne går och hämtar en »stor stark« i kaffeautomaten, en dubbel espresso som toppas med bryggkaffe. Han har fått en egen loge i dag. Ett rejält rum. Och namnskylt på dörren. Det är visserligen bara ett A4 upptejpat på dörren, men någon har ansträngt sig för hans skull. Det gillar han.

På Fringefestivalen i Eskilstuna är det annorlunda norm. Bland programpunkterna märks buktalaren John Houdi, country and westernvarietén Big Ass BBQ och punkcirkusen Burnt out Punks. Titt som tätt dyker medlemmar från Störningsjouren upp och förvandlar stadens gator till skådeplats för lesbisk möhippa, oljebrottning eller fyllebrazilianwax.

– Jag känner mig som ett minnesmärke här. Många av dem som är här gör grejer som är som ett långfinger i luften. De söker upp folk på gatan och sånt. Personligen uppträder jag hellre för en handfull frivilliga än inför en fulltalig publik som är där av någon annan anledning. Men det är kul att träffa folk som håller till i samma avkrok inom konsten. Att dessutom vara ett slags ålderman, det känns lite maffigt.

Från början tackade han nej till festivalen men lät sig övertalas när Thorsten Andreassen lovade att det skulle komma barnfamiljer också. Manne och Thorsten lärde känna varandra när de startade Gycklargruppen i slutet av 80-talet. Gruppen varvade trolleri, akrobatik och traditionellt clowneri. Manne hängde med på folkparksturnén 1989 men hoppade av när Gycklargruppen valde att rikta in verksamheten mot krogshower.

– Jag har alltid tyckt att det är jobbigt med renodlade vuxengrejer. Att jobba för berusade vuxna, det har jag aldrig gillat.

Fringefestivalen arrangeras av Manegen, en nybildad ideell organisation som vill höja statusen för cirkus, varieté och gatuperformance. Thorsten är ordförande och Manne sitter i styrelsen som representant för den traditionella clownkonsten.

– Manne har ju varit the clown i Sverige i 35 år. Jag ser upp till Manne som en stor scenkonstnär, en riktig estradör som har en fantastisk kontakt med publiken. Den klassiska clownen med den masken som Manne har, den är på väg bort. Det som växer fram i dag är något annat, mer åt det anarkistiska hållet. Det är fasadklättrare som är starkt influerade av streetkultur. De siktar in sig på tonåringar och vuxna. Det känns viktigt att ha med Manne som kan visa upp det gamla, säger Thorsten.

– Clownföreställningar ingår inte i den etablerade kultursynen, säger Manne. Om jag gör en ny föreställning på Parkteatern så recenseras den inte i DN. Det är inte konst. När Dario Fo fick Nobelpriset blev folk som galna, många tyckte att han var en simpel pajas. Det händer att jag får samtal från företag som undrar om jag kan komma och vara rolig. »Visst«, säger jag, »en clownföreställning kostar sextusen«. Då säger de: »Men det räcker att du kör tio minuter, en kvart. Då blir det väl billigare, va?« Då har man inte fattat någonting! Vissa tror att clowneri är någon köttfärs. Om man tar lite mindre så blir det billigare. Sådana samtal tror jag inte Lars Norén får.

Manne putar med underläppen medan han målar den röd.

– Så är det. Det finns finkultur och folklig kultur. En nyårsrevy bygger på folklig kulturtradition, där ser man publiken, låtsas inte som att den inte finns. Det draget återfinns i all cirkus och all varieté. Finkulturens signum är att man inte låtsas se publiken. Klassisk teater är mer textbaserad, tar flera intellektuella språng. Det är någon som skriver texten, en annan tolkar den, en tredje framsäger den, en fjärde ordnar dekor, en femte ljussätter… Det jag gör, det gör jag själv, med hjälp av min familj och mina kompisar. Jag sysslar med här och nu-teater.

Familj. Manne anser att han hade en fin barndom. Trots agan. »Lite stryk ingick i en normal uppfostran på 50-talet, men jag var nog lite känsligare än mina generationskamrater. Tur för mig att jag hade många kamrater, kusiner och syskon att leka med.« Här med pappa Rolf, 97, och barnbarnet Alvar, 1.

Högtalaren sprakar: »På scen, Manne. På scen, Manne.« Manne joggar genom korridoren. Gycklare, fakirer och varietéartister uppenbarar sig i dörröppningarna för att ge åldermannen tummen upp.

– Får jag presentera Scalateatern, säger Manne och drar fram en banan ur fickan.

När han tryckt i sig frukten återstår att kasta skalet i skurhinken.

– En, två, tre, fyra, fem meters avstånd, säger han medan han tar två små pyttesteg.

– Nähäää, du fuskar! ropar barnen.

Manne missar kastet och låter bananskalet ligga kvar på scen, som ett löfte om en annalkande katastrof. Han föreslår att de ska sjunga låten om pappa.

– Den kan ni väl? Om-pa-pa, om-pa-pa, om-pa-pa, om-pa-pa.

Manne blåser såpbubblor över scenen medan publiken klappar och sjunger med.

– Den här musiken kommer förresten från en såpopera, ropar Manne och drattar på ändan:

– Hallå, ni får inte sjunga så halt!

Barnen slår sig för knäna och skrattar så att de måste torka ögonen.

Manne tar publiken till förtvivlans rand, sedan förlöser han den. Det spelar ingen roll att han gjort föreställningen tvåtusen gånger tidigare. Att balansera på den där yttersta vågtippen ger honom en lyckokänsla som rusar genom hela kroppen.

Manne avslutar med att försöka blåsa upp en flyktbenägen ballong. Gummit pruttar iväg medan clownen står kvar och blåser rakt ut i luften. När Manne väl lyckas hålla fast ballongen fyller han den med så mycket luft att den exploderar i ansiktet på honom. Han står snopet kvar och blåser i den lilla flärpen som fladdrar mellan läpparna. Clownen upptäcker att plastbiten låter som en moped och låtsasgasar snart runt i lokalen. Det hela avslutas med att han slår en framlänges kullerbytta och plockar upp hatten som ligger kvar på golvet sedan entrén. Rungande applåder.

– Mina damer och herrar, Clownen Manne! Vilken legend! ropar Thorsten Andreassen.

– Det här var en rolig publik, säger Manne efteråt. Det finns ju en del fördomar om mig. Eftersom jag inte gör något barnförbjudet så tror folk att jag är väldigt barnslig. Många som inte sett mig förr säger: »Oj, men det där var ju kul ju…« Ja, vad hade de förväntat sig?

– Fast det här är inget mål, säger Manne och sveper med handen över logen. Röd matta och fruktskål i logen, nej, det där rock’n’roll-köret bryr jag mig inte om. Jag får ju min kick av publiken. En clown får sin recension omedelbart och i dag var det fin kritik. Nu kommer jag att åka härifrån med bilden av deras skrattande ansikten fastetsad på näthinnan. Det är min bensin.

Jag frågar hur länge bensinen varar.

– En vecka, tio dagar max. Sen måste jag fylla på tanken.

 

Det är lunchdags på äldreboendet Alby Äng. Rolf af Klintberg sitter framåtlutad över en tom skål och väntar på att den ska fyllas med ärtsoppa.

– Heeeej pappa!

Rolf vrider huvudet och skiner upp när han får syn på Manne. Far och son kramar om varandra. Manne slår sig ner och hälsar igenkännande på personalen och några av de boende.

– Men titta, du är ju len som en barnrumpa, säger Manne och stryker sin far över kinden.

Han tar upp en rakapparat ur en plastpåse och förklarar att han bytt ut skärhuvudet.

– Om det inte fungerar så får vi prova något annat. En häcksax kanske?

Fadern nickar och tar en klunk lättöl.

– Men vilken tjusig slips du har, pappa!

Manne justerar knuten, drar åt lite.

– Själv har jag fluga.

– Jaha, ja.

– Men en fluga gör ju ingen sommar.

– Nej.

Manne vet att hans 97-årige pappa inte kommer att komma ihåg det som sägs. Precis som med clownföreställningarna för barnen så är allt här och nu. »Lika bra att ha lite roligt under tiden«, tänker Manne. Han låter blicken vandra över den ljusa lokalen. Ibland brukar han och hans pappa leka att de ska råna en bank. De diskuterar vad de ska ha på sig, vilka vapen de ska använda och var de ska gömma sig efter stöten. Det händer ofta att någon av de andra gamlingarna vill vara med men i dag verkar det inte vara läge.

– Hur har ni fått av skägget? ropar Manne till personalen borta vid spishällen.

– Vi har trollat.

– Jag har hört att man kan stoppa in skägget i brevlådan och sedan slår man igen.

– Så har vi gjort.

– Ja, nu ser han inte ut som en get längre… Inte ens en bock i kanten.

En kvinna hämtar Rolfs tallrik för att lassa upp soppa.

– Var är Harriet? undrar Rolf.

Manne tittar på sin far. Harriet bodde på hemmet tidigare. Hon var en av dem som gärna var med och lekte råna bank.

– Harriet har tyvärr gått vidare till sällare jaktmarker.

– Så sorgligt.

– Jaha pappa, nu ser jag att du ska få mat. Då ska jag åka.

Manne reser sig upp och skjuter in stolen. Så böjer han sig fram och kysser sin far på kinden.

– Men jag kommer snart igen.

Manne vet att Rolf trivs bra på Alby Äng. Men vissa dagar känner farsgubben sig ensam. Då pratar han inte i onödan.

– Det känns ändå positivt att hälsa på honom. Ibland får han upp en röd tråd och då håller vi fast vid den tills den tar slut. Men det är klart, väldigt ofta är det som i dag. Jag servar och så slår han tillbaka bollen, när han orkar.

Manne har aldrig talat med sin pappa om vad som hände när han var liten. Smisket. Agan. Kränkningarna. Han hade en period då han var rejält förbannad. Han ville att Rolf skulle erkänna vad han gjort. Men han lät det bero.

– Mamma bad mig att inte ta upp det. »Pappa blir så ledsen då«, sade hon. Jag kommer aldrig att förlåta honom, man slår inte ett barn. Men jag kan försöka förstå. Pappa slog inte av ondska, han slog utifrån den kunskap han hade då.

Mannes bror Bengt af Klintberg, folklivsforskaren, fick också smisk som liten. Han tycker inte att det har påverkat honom.

– Jag har fullständigt förlikats med det där men jag vet att Manne ältat det. Har våra liv gjort oss till dem vi är? I Mannes fall har han haft behov av att fundera över varför han blev den han blev.

Manne säger själv att kopplingen aga-clown är »amatörpsykologisk«.

– Samtidigt känner jag massor av clownkollegor som fick stryk som barn, fast alla barn som har fått stryk har förstås inte blivit clowner. Men ändå, tänk att det finns folk som säger »clowner, det är bara simpla larvpottor« och blir förbannade på oss. Jag var inne på nätet i går och läste en del aggressiva saker.

Det händer fortfarande att folk ringer på fyllan för att be honom dra sin catchphrase. Andra offentliga personer hade högst troligen bett busringaren att dra åt helvete men Manne är tillmötesgående. Han tycker inte att man ska vara taskig mot folk bara för att de »fått i sig lite hojtarolja«. »En banaaan!« kan han säga, även om klockan är tre på natten.

Ett par gånger om året sätter Manne sig vid datorn och googlar »Clownen Manne«. Han börjar med att räkna antalet träffar och konstaterar som vanligt att clownkollegorna fortfarande ligger i lä. Sedan kontrollerar han att det inte finns någon som olovligt använder hans artistnamn som alias. Slutligen slukar han allt som skrivits om honom sedan sist, även bloggar som anklagar Manne för att ha förstört deras barndom. Han kan inte låta bli.

– Jag vill hålla mig à jour. Jag blir ledsen när någon skriver något taskigt men samtidigt vet jag vad det beror på: Avsändaren har inte fått leka när han varit liten. »Aha«, tänker jag, »det där är en som inte fick vara med«. Sedan är ju clownen en antihjälte. Han är inte stark och har ingen koll, det provocerar vissa människor.

– Jag driver gäck med mansrollen, med machokulturen och alla vita medelålders män som tar sig själva på för stort allvar. Det är en allvarligt menad protest som framförs på ett lustfyllt sätt.

Mannes dotter Maria af Klintberg har arbetat med sin pappa många gånger, bland annat i föreställningen Ett rent nöje, där Manne spelar ett busigt barn som vägrar lyda de vuxna.

– Pappa tar ju alltid de svagares parti, säger hon. Jag tror att en person med så låg status provocerar. Han är svag och sårbar, visar strupen liksom. Då triggas vissa att hugga till.

Manne säger att han alltid känt sig som ett sprucket kärl; ett kärl som ständigt behöver fyllas med kärlek och uppmärksamhet. När kärlet är fullt räcker det med att någon på ett obskyrt chatforum kallar honom »äcklig clownbög« för att allt ska läcka ut igen.

Hans fru Karin tjatar ständigt på honom att sluta bry sig.

– Det är ungefär som att: »OK, nu ska jag in på nätet och späka mig lite.« Ibland tänker jag bara: »Sluta läs skit som folk skriver på nätet, strunta i att prata med busringare.« Men han är ju så väldigt, väldigt snäll. Och mycket känslig. Jag tror det har med barndomen att göra.

Manne är medveten om att den där känsligheten kan slå över i misstänksamhet. En dag i september 2005 ringde en kvinna som presenterade sig som Konstnärsnämndens kanslichef. Hon sade att Manne tilldelats den statliga inkomstgarantin för konstnärer. Manne var övertygad om att det hela var ett dåligt skämt.

– »Jag är ledsen men jag tycker inte att det här är kul«, sade jag. »Det förstår jag väl att en pajasgubbe som jag aldrig kommer att få konstnärslön.« »Jo, men nu råkar det faktiskt vara så«, sade kvinnan i andra änden. Jag bad om hennes telefonnummer, googlade och såg att numret faktiskt gick till Konstnärsnämnden. Jag var genuint chockad.

Inkomstgarantin går till personer som »bedriver konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv«, personer som filmregissören Roy Andersson och poeten Bruno K Öijer. Som alla andra utvalda är Manne garanterad en årsinkomst på fem basbelopp, motsvarande 214 000 kronor. I höstas beslutade regeringen att slopa inkomstgarantin men de som redan fått konstnärslön behåller stödet livet ut.

– För mig är det ett jäkligt tungt erkännande men det innebär inte att jag drar ner på jobbet. Aldrig. Så fort jag har ett litet uppehåll blir jag rastlös och orolig. Jag känner mig obekväm, ouppskattad, oälskad. Det är mycket på o.

Karin kan bli frustrerad över makens narkotiska behov av att stå på scen. En gång gjorde hon misstaget att boka två veckors semester på Madeira.

– Efter en vecka var Manne rastlös, och sade: »Nu är det bra, nu måste jag åka hem.« När han jobbar är han uppskattad. Ibland kan jag bli galen på hur viktig publiken är för honom.

Maria af Klintberg:

– Pappa är en fighter som gillar att stå på barrikaderna men hans underläge är diskutabelt. Jag menar, han kommer från överklassen och har konstnärslön. Pappa är inget barn längre och det är inte synd om honom. Men hans engagemang är äkta. Han vet att i varje publik finns det någon som inte blir tillräckligt sedd hemma. Det är de barnen han letar efter, det är deras blickar han söker.

 

Han ser ut som vanligt när han kommer in i avgångshallen. Mörk kavaj, vida svarta manchesterbyxor, hängslen, himmelsblå skjorta, väst och – givetvis – den handknutna flugan. Längst upp den enorma baskern som väller ut över det silvertindrande hårsvallet. Han ser ut som en civilklädd clown. Färgerna är inte lika grälla som i en clownkostym men det är samma förskjutning av proportionerna. Han rullar en blå resväska efter sig.

Manne är belåten. Skolverket har bestämt att lek ska bli ett eget mål i förskolans nya läroplan. Synen på lek ska uppgraderas, något som Manne kan ta åt sig en del av äran för.

– Vissa av formuleringarna i läroplanen har Skolverket tagit rakt av från IPA – Barns rätt till lek, en ideell organisation som jag är ordförande för. Nu hoppas jag det här leder till att man blir bättre på att fånga upp barn som inte vet hur man leker, säger han.

Jag undrar vad han tycker om att utbildningsministern vill införa betygsliknande omdömen i förskolan.

– En björklund vore fint för barnen men Björklund är en ren katastrof. Men man får vara glad för det lilla. Jag gläds åt alla remissvar som konstaterar lekens betydelse. Det är en mobilisering mot Jan Björklunds syn på mätbara kunskaper. Barn måste få leka och barn måste få vara barn.

– Jag lär få kämpa för leken tills jag dör. Jag är droppen som urholkar stenen. Men det gäller att fortsätta droppa.

Manne blir tyst ett tag, känner efter i innerfickan att passet ligger där det ska, tittar ut genom fönstret.

– Nu ska man i alla fall till Moskva. Det ska bli spännande att se om vi får föreställningen att fungera. Jag håller tummarna för att tolken är med på att leka. Jag har inte sett hela katalogen över deltagande men jag vet att det är erfarna barnteatermänniskor som åkt världen runt för att hitta programpunkter. Tydligen blev jag utvald. Då får man lov att vara lite mallig.

Manne går fram till Forex och växlar åt sig rubel för tusen kronor. När kvinnan i kassan kontrollräknar sedlarna tar Manne pennan som hänger vid luckan och för den till höger öra.

This is your captain speaking. Hallå ja, chefen. Allt klart? OK, bra. Jag avvaktar ytterligare instruktioner.

Kassörskan ler nervöst.

Riksteaterns Moskvadelegation står borta vid incheckningen och vinkar. Manne kramar om Jianu, producenten Anna Ljungqvist och teknikern Jenny Larsson. Tyst teaters chef Josette Bushell-Mingo har inte kommit. Medan de väntar pratar de om den stora samlingen thailändare som sitter och småpratar på avgångshallens golv.

– Tror du att det kan vara bärplockare? frågar Jenny. Det står något på deras tröjor. Sweden och sen är det någon förkortning. Vad fan står det, B någonting?

– Säkert Blueberry fields forever, säger Manne. Han vänder sig om och försöker förklara skämtet på teckenspråk för Jianu.

Mannes mobiltelefon ringer. Eftersom Manne är borta ännu en helg passar Karin på att besöka sin syster. Är det något gott som kommit ur makens turnerande så är det hans lokalkännedom.

– Något bra lunchställe i Örebro? Ja, det finns ett ställe som heter Lilla Indien, de har en dagens för 50 kronor. Prova det … OK … Puss.

– Äh, ska vi inte checka in så länge? frågar producenten Anna Ljungqvist.

– Vi får vänta på Josette, det är hon som ska betala övervikten för dekoren. Hon är här när som helst, svarar Jenny Larsson.

Den lilla teaterensemblen blir stående med blickarna riktade mot strömmen av människor som jäktar vidare mot passkontrollen. En man i 40-årsåldern höjer handen när han får syn på Manne. Det är en snabb rörelse, upp med handen, ett leende, sedan vidare. Manne höjer handen till svar.

– Vem var det? undrar Jenny.

– Ingen aning, svarar Manne.

Han ler milt medan han följer främlingens ryggtavla med blicken.

– Någon kille som tyckte om att se mig på TV när han var liten antagligen.