Ironiskt. »Eftersom jag jobbar på Spotify antar alla att jag är intresserad av musik«, säger Ludvig. »Men jag lyssnar väldigt lite på musik – jag tycker mest om det tekniska bakom.«

Den osynlige

Han är upphovsman till världens största nedladdningsprogram och a­rkitekten bakom Spotify. Så varför har ingen hört t­alas om Ludvig Strigeus?

Colt Correa var 33 år gammal, bosatt ett par mil utanför Detroit och döpt efter sin pappas favoritrevolver. Enligt egen utsago var han dessutom världens bästa ingenjör och en person som blev mycket olycklig när saker och ting inte fungerade som de skulle. Våren 2003 var han därför nära att dra på sig en kronisk, stickande huvudvärk.

Colt arbetade som utvecklingschef på ATI, ett företag som sålde mjukvara till bilindustrin, och hade precis utvecklat ett program som luktade succé. Det hette NoHooks, och gick kortfattat ut på att ge bilföretag möjlighet att ändra eller lägga in nya funktioner i en bils styrenhet utan att gå via företaget som tillverkat den. Han hade lagt ner nio månader på programmet, som fungerade perfekt på datorer med Power PC-processorer. Problemet var att nästan bara västerländska företag använde sig av sådana. NoHooks behövde anpassas till den japanska marknaden, och Colt Correa hade inte tid eller kraft att göra det själv.

Under sommaren hörde han av sig till en mängd ansedda tekniska högskolor och bad att få komma i kontakt med deras mest ambitiösa studenter. Han valde ut sju personer, förklarade sitt problem och satte dem i arbete. De flesta gav upp efter ett par månader. En av dem höll på i nästan ett år utan att närma sig en lösning. Den mest begåvade studenten lyckades färdigställa 50 procent av programmet på sex månader. Sedan tog det stopp.

Annons

I början av 2004 ringde en uppgiven Colt till Niklas Ivarsson, en handelsutbildad boråsare som styrde ATI:s Europaverksamhet – strategiskt nog placerad i bilstaden Göteborg. Ivarsson erbjöd sig att hitta en ny medhjälpare till Colt på stadens tekniska högskola Chalmers, som uppmanade studenter att göra sina examens­arbeten som projekt hos lokala företag.

Fyra av de sökande var hungriga sistaårselever som sålde in sig själva med översvallande frenesi. Den femte var deras raka motsats: en 23-årig kille som närmast betedde sig som om han ville tona ned sin kompetens. Niklas Ivarsson gav honom jobbet på ren magkänsla och förklarade målbilden: kunde han slutföra 80 procent av NoHooks på fyra månader skulle de bli mycket imponerade.

När Ludvig Strigeus hade varit på firman i fyra dagar flög Colt Correa till Sverigekontoret för att hälsa på. Han hade fortfarande inte träffat sitt nyförvärv, och gjorde sig redo att förklara programmets grunder.

– Jag sade åt Colt att sätta sig en timme med Ludvig, säger Niklas Ivarsson. Men han kom utspringande efter en kvart, helt uppspelt, och skrek: »Var har du hittat den här killen?«

Ludvig hade inte bara färdigställt en fjärdedel av programmet – han hade dessutom börjat om från grunden och var i full färd med att förbättra Colts ursprungliga kod. Tre veckor senare var NoHooks färdigt.

I was amazed, säger Colt Correa. Jag trodde inte att det han hade gjort var möjligt för en människa. Jag trodde att han var en maskin. Jag tänkte: »Vem är det där?«

 

När Ludvig Strigeus var 17 månader gammal noterade hans mamma Birgitta att han rörde sig annorlunda. Det var som om han vaggade fram istället för att gå. Birgitta, en före detta sjuksköterska som sadlat om till säljare inom läkemedelsbranschen, tog med sin son till Östra sjukhuset i Göteborg för att ta reda på om sonen led av något fel på höfterna. Efter en lång serie prover konstaterade läkarna att Ludvig hade spinal muskelatrofi – en sällsynt, obotlig muskelsjukdom som drabbar ungefär tre av 100 000 nyfödda barn. Sjukdomen bryter ner de motoriska nervcellerna i ryggmärgen och försvagar signalerna som skickas ut till kroppens muskler. När musklerna inte får den stimulans de vill ha bryts de långsamt ner och blir svagare. Ju tidigare sjukdomen bryter ut, desto svårare blir symptomen. Barn som diagnosticeras i fosterstadiet blir bara några månader gamla. Majoriteten av dem som drabbas som spädbarn dör av andningssvikt innan de hunnit fylla tre.

Ludvig visade sig ha spinal muskelatrofi av tredje graden, en lindrigare variant av sjukdomen som främst angriper bålmuskulaturen och som inte är livshotande. Läkarna berättade att han skulle få ryggbesvär, svårt att resa sig från sittande position och problem att gå i trappor. I Socialstyrelsens informationsmaterial om sjukdomen uppmanades föräldrarna också att välja leksaker på ett medvetet sätt, så att »muskelsvagheten inte hindrar barnets lek«. För Birgitta Strigeus var det inget problem. Ludvig Strigeus var nämligen totalt ointresserad av traditionella leksaker. Istället kom släktingar och vänner med brödrostar, kaffemaskiner och andra tekniska apparater. Han tyckte om att plocka isär dem och studera konstruktionen. I ett av familje­albumen finns ett kort där en knappt tvåårig Ludvig sitter i en säng med sina åtta och tio år äldre halvbröder, och ett knippe sladdar i handen. Därtill den Göteborgstypiska bildtexten: »Är det här vad man kallar ett sladdbarn?«

En gång när Ludvig gick på dagis gick diskmaskinen sönder. En av fröknarna ringde en reparatör, men han fick vända i dörren. Ludvig, fyra år gammal, hade redan lagat maskinen. Familjen Strigeus bodde i ett äldre, fyra våningar högt hus i stads­delen Örgryte. När Ludvig var fem hade han sådana problem med trapporna att ­familjen flyttade till en enplansvilla i Onsala, tre mil söderut. Han började grundskolan i närheten, och utmärkte sig tidigt.

– Redan när läkarna diagnosticerade Ludde konstaterade de att han var klart över medel­begåvad, säger Birgitta Strigeus. Vanliga böcker eller serietidningar brydde han sig aldrig om. Han intresserade sig bara för sådant som hade med teknik, datorer eller uppfinnare att göra. Vi såg honom aldrig någonsin plugga, men han var ändå alltid bäst.

På sin lediga tid byggde Ludvig Lego och Meccan­o, samlade på frimärken och kapsyler och följde med ut i backarna under familjens skidsemestrar. Varje morgon och varje kväll tränade han och mamma sträckningar, lyft och situps i en halvtimme för att stärka hans muskler. Många med Ludvigs typ av spinal muskelatrofi kan använda benen långt upp i vuxen ålder, men Ludvigs höftproblem förvärrades när han var åtta år gammal, och smärtan tvingade honom att sitta under allt längre perioder. Till slut var han inte kapabel att resa sig igen.

Ungefär samtidigt fick han ta över sina store­bröders VIC-20 – en hemmadator med svartvit skärm och 3,5 kilobyte RAM-minne.

– Jag satt och pillade på den där ganska mycket, säger Ludvig. Jag spelade inte, utan ville mest lära mig hur datorn fungerade. Att jag kunde få datorn att göra som jag ville, det tyckte jag var f­ascinerande. Nästan hela min fritid skrev jag olika program.

Ett av de första han slutförde beskriver han som »lite udda«.

Annons

– I och med att jag satt i rullstol åkte jag mycket taxi. Så jag byggde en taxameter. Man låtsades att man åkte med i bilen, och så räknade den ut priset.

Ludvigs pappa jobbade på stadsbyggnadskontoret i Halmstad, och något år senare tog han med sig en överbliven PC därifrån. Den var gammal och saknade färgskärm, men var tillräckligt avancerad för att Ludvig skulle kunna använda programmeringsspråket Basic för att skapa enklare spel. Han lusläste alla böcker han kunde få tag på från områdets bokbuss. När han började på högstadiet hade han läst samtliga böcker om programmering som fanns på Kungsbacka bibliotek och bland annat lyckats snickra ihop kortspelet Idioten, en enkel midispelare och ett anteckningsprogram som hette Note-It – elva år innan Microsoft byggde in ett liknande program i operativsystemet Windows Vista. Han skickade in programmen till olika datortidningar, och ibland kom de med på de disketter och skivor där tidningarna samlade lovande shareware-produkter; program som var gratis under en pröva på-period, men som därefter kostade pengar. När det svenska dator- och IT-intresset väcktes på allvar vid mitten av 90-talet hade Ludvig redan skaffat sig ett rejält försprång.

En av hans kompisar hade fått låna National­encyklopedin på nymodigheten CD-ROM, men insåg att han var tvungen att stoppa in skivorna i datorn varje gång han ville använda programmet. Eftersom han snart måste lämna tillbaka skivorna bad han Ludvig att knäcka kopieringsskyddet. Det tog honom två timmar. Ludvig Strigeus blev så förvånad att han mejlade det danska säkerhetsföretaget och påpekade samtliga brister i deras system.

– Några dagar senare ringde det en man från Köpenhamn och erbjöd honom jobb, säger Birgitta Strigeus. »Det går inte«, sade Ludde, »för jag har fem år kvar i skolan.«

Vid samma tid drog ett stort svenskt elbolag igång ett enkelt plattformsspel på nätet, där man varje dag kunde tävla om en digitalkamera. Ludvig lyckades ta sig in i systemet som skickade information om vem som fått högst poäng till elbolaget, och räknade ut hur det fungerade. Av de 20 digitalkameror som elbolaget delade ut gick åtta till hans kompisar.

Han kom dessutom över lösenordet till skolans datoriserade bibliotekssystem, så att han kunde låna ut böcker till sig själv. Tyvärr var han inte helt införstådd med systemet och råkade vid ett tillfälle lägga en skuld på flera tusen kronor på en av sina kompisar. Bibliotekarien kliade sig i huvudet och skrev av den.

– Det var lite roligt med det förbjudna, säger Ludvig. Men jag gjorde aldrig någonting grövre än så. Jag satt där i biblioteket och var rädd att någon skulle upptäcka mig, så jag tror inte riktigt att det där var min grej. Jag ville nog hellre använda mina kunskaper till annat.

Ironiskt. »Eftersom jag jobbar på Spotify antar alla att jag är intresserad av musik«, säger Ludvig. »Men jag lyssnar väldigt lite på musik – jag tycker mest om det tekniska bakom.«

Under gymnasietiden växte Ludvigs samlade produktion till ett mindre bibliotek. Där fanns ett glosförhörs­program, ett tärningsspel och WebWorks – ett program för att bygga hemsidor som Lindälvsgymnasiet köpte in och använde i undervisningen.

– Programmering handlar mycket om att tänka som en dator, säger han. Ett program är en lista med instruktioner på hur du vill att datorn ska bete sig: »om det här värdet är sju, gör det här. Annars, gör det här istället.« Man måste gå igenom alla steg i huvudet och försöka räkna ut hur användarens val påverkar fortsättningen. Matte är samma sak: det är logiskt, man måste följa ett antal grundregler. Så har man bra koll på matte har man bra förutsättningar för att lära sig att programmera.

Ludvig visste sedan länge att han ville gå på C­halmers tekniska högskola, och beställde hem delar av kursmaterialet flera månader före skolstart. Han insåg snabbt att stora delar av litteraturen var böcker som han hade läst flera år tidigare. Att plugga till civilingenjör med inriktning på dator­teknik blev därmed inte särskilt ansträngande.

Istället kunde Ludvig Strigeus lägga tid på sitt första riktigt stora projekt.

Sedan ett par år tillbaka hade han varit fascinerad av datorspelen i Monkey Island-serien: peka och klicka-äventyr i vilka spelaren antar rollen som den unge drömmaren Guybrush Threepwood, vars högsta mål i livet är att bli pirat. Eftersom han tyckte om Monkey Island ville han naturligtvis veta hur det fungerade, och för att göra det behövde Ludvig i minsta detalj förstå spelets motor – den mjuk­varukomponent som hanterar grafik, ljud, rörelser, artificiell intelligens och spelarens interaktion med omvärlden. Just den här spelmotorn hette Scumm, och låg till grund för flera av företaget LucasArts spel. De flesta spelen var dock släppta i slutet av 80- eller början av 90-talet, och gick inte att spela på moderna datorer.

Ludvig Strigeus tänkte att om han lärde sig hur spelmotorn var uppbyggd, skulle det vara möjligt att konstruera en egen, liknande spelmotor som gick att köra på vilken dator som helst.

Eftersom ett projekt som Scumm sysselsätter flera programmerare är den ursprungliga koden förhållandevis pedagogisk – de funktioner som styrde Guybrush Threepwoods möjlighet att föra en dialog med andra figurer i Monkey Island-världen borde till exempel heta någonting i stil med »TalkTo«, medan de som var kopplade till hans förmåga att titta på saker sannolikt hette »LookAt«.

Ludvig Strigeus kunde inte veta säkert, för han hade inte tillgång till den  ursprungliga koden. Scumm var closed source – den sortens slutna kod som de flesta kommersiella spel, program och applikationer är skrivna i, och som försvårar för konkurrerande företag att »inspireras« när de bygger liknande program. Det enda Ludvig hade var den exekverbara filen – den man klickar på när man öppnar programmet. Den filen innehöll bara så kallad assemblerkod – instruktioner som datorns processor förstår, men som strippats på alla pedagogiska förklaringar. De funktioner som tidigare kallades »TalkTo« bestod nu av en samling för människohjärnan obegripliga siffror och bokstäver.

Annons

– Normalt fungerar det så att man skriver någonting i exempelvis programmeringsspråket C++, säger Ludvig. Sedan kör man det igenom en kompilator, som förvandlar det till instruktioner som processorn förstår. Jag gjorde samma sak, baklänges. Jag var tvungen att titta på assemblerkoden och försöka lista ut vad varje rad gjorde.

Han satt med projektet från och till på kvällar, helger och sommarlov under flera års tid. Slutligen släppte han det som ScummVM – där det sista stod för Virtual Machine. Ludvig hade då räknat ut innebörden av de drygt 50 000 rader kod som styrde Monkey Island, och översatt dem till ett mer läsbart programspråk. Koden släppte han som Open Source – ett format som innebär att vem som helst får använda, läsa, modifiera och vidaredistribuera koden. Nu kunde vem som helst – i alla fall vem som helst med tillräcklig kunskap och begåvning – använda koden för att konvertera Scumm-spel så att de fungerade på i princip vilka operativsystem som helst. Dessutom kunde de bygga vidare på projektet.

ScummVM följdes av en stor mängd entusiaster som hängde i chattkanaler och forum på internet. Många av dem följde med när Ludvig strax därpå gjorde samma sak med 90-talsklassikern Transport Tycoon: ett strategispel som går ut på att frakta kol, olja och mineraler över en färgglad världskarta. Även det fungerade bara på äldre datorer, saknade stöd för nätverksspel, hade en låg svårighets­grad och saknade en mängd funktioner som Ludvig tyckte att det kunde behöva. Återigen öppnade han den exekverbara filen, gick igenom tiotusentals rader kod och lyckades slutligen återskapa spelet i en begriplig version. Delar av Ludvigs följe började referera till honom som »King of Code«.

Att han senare lyckades bygga om Colt Correas NoHooks på rekordtid hade alltså en logisk förklaring – han hade gjort nästan precis samma sak förut.

»Jag minns inte ordagrant men de berättade om sin idé, någonting om ›det nya sättet att lyssna på musik på datorn‹. Jag tyckte väl att det lät… ganska kul.«

Det fanns egentligen inga lediga arbeten på ATI, men efter Ludvigs uppvisning med NoHooks uppfann företaget en tjänst till honom. Han bad om att bara få en deltids­anställning – dels var han inte färdig med rapporten till examensarbetet, dels ville han ha tid över till sina egna projekt.

Sedan ett par år tillbaka hade nedladdningen av piratkopierad musik, film och programvara från internet exploderat. Först via tjänster som Napster, senare genom svenskägda Kazaa och det något mer avancerade Direct Connect. Programmen använde den så kallade Peer-to-Peer-tekniken, där en person laddar ner en fil direkt från en annan persons dator. Om den som delade med sig av filen hade en långsam uppkoppling gick överföringen långsamt, och kopplades hon ner från internet bröts den helt. Mot mitten av 2000-talet hade skiv-, film- och spelindustrin dessutom börjat slå tillbaka mot det de såg som den största orsaken till deras dalande försäljningssiffror och minskande inkomster. De nedladdningstjänster som inte stängdes ner helt dränktes i virus och falska filer, eller självdog när branschorganisationer stämde deras användare på mångmiljonbelopp.

Strax därefter dök BitTorrent upp. Tekniken uppfanns av en ung amerikan vid namn Bram Cohen och skilde sig helt från tidigare tjänster. En användare som sökte efter, säg Kill Bill 2, fick hem en torrent-fil, öppnade den med en torrent-klient och kopplades upp mot en server som i sin tur band honom samman med »svärmen«, det vill säga andra personer som hade Kill Bill 2, eller delar av den, på sin dator. Istället för att ladda ner filen från en person laddade användaren alltså ner delar av den från tiotals, hundratals eller rentav tusentals andra användare, samtidigt som han delade med sig av filen till dem. Tekniken var snabbare, stabilare och modernare än alla sina föregångare.

– Det får man kanske inte säga, men jag gillade ju att ladda ner piratkopierat material från internet, säger Ludvig. Och jag kände att BitTorrent var coolt, men att det inte fanns något bra program för det. Jag såg det som en utmaning, och efter tre, fyra dagar hade jag fått fram en tidig version av ett program som hette uTorrent. Grundbitarna fungerade, men det var lite buggigt.

2004 var programmeringsvärlden en helt annan än när Ludvig knåpade ihop sitt första Basic-program. Databaser på internet gjorde det möjligt att plocka färdiga delar av ett program från redan existerande mallar, och nya programmeringsspråk levererades med användarvänliga gränssnitt som gjorde processen extremt mycket enklare genom att minimera mängden kod en människa var tvungen att skriva själv. Nackdelen var att sådana program ofta innehöll mer slagg – onödig kod som gjorde programmet slöare, och som egentligen inte behövdes. Eftersom de nya datorerna blev snabbare och snabbare för varje år var det ingen som brydde sig.

Förutom Ludvig Strigeus. Han skrev uTorrent från grunden, efter premissen: »Om programmet är litet finns det mindre plats för sådant som är onödigt.« Istället för att använda mer lätthanterliga språk som Java eller C-sharp skrev han programmet i C++, ett äldre språk i vilket »du måste skriva kanske tusen rader kod bara för att ett fönster ska komma upp på skärmen«.

– I gengäld blir programmen snabbare. Man har mer kontroll, på hastigheten, på hur mycket minne det tar upp.

Resultatet var häpnadsväckande: den första versionen av uTorrent upptog 50 kilobyte – bara marginellt mer än ett Word-dokument med en sida text.

– När Ludvig började på ATI sade han till mig att han var besatt av att de exekverbara filerna skulle vara små, säger Niklas Ivarsson. Han är verkligen ingen vän av fulkod, snarare är hans driv i livet att optimera koden. Han vill att programmen ska vara små, snabba och riktigt, riktigt bra.

Ludvig Strigeus:

– När jag gick på Chalmers hittade jag en krypteringstävling på internet. Det fanns en mängd uppgifter som man skulle knäcka, och en topplista där de som lyckats hamnade. Jag satt och löste kryptering dygnet runt, i flera dagar. Jag byggde datorprogram som hjälpte mig att lösa uppgifterna tills jag kommit överst på topplistan. Egentligen var det samma sak i skolan, om jag inte var bäst i klassen på ett prov var jag missnöjd även om jag fick femma. Så jag är väldigt mycket en tävlingsmänniska. Nästan för mycket. Ser jag att någon har gjort ett bättre program än jag… Då kan jag lägga ner sjukt mycket tid på att knäcka det.

Den här gången hade ingen gjort ett bättre program än Ludvig. Tvärtom: de konkurrerande torrent-klienterna upptog tiotals megabyte och belastade datorns arbetsminne så hårt att den tycktes åldras fem år varje gång man startade programmen. Ludvig lät tio personer testa uTorrent, och de var översvallande positiva. Efter att en av dem tjatat på honom i flera månader lade Ludvig ut programmet på internet.

De som fortfarande hängde kvar på forum och i chattrum som ägnade sig åt att vidareutveckla och diskutera ScummVM och OpenTTD fick nys om programmet först, och med deras hjälp spred det sig som en löpeld. Tusentals människor laddade ner det de första dagarna och Ludvig tillbringade kvällarna med att fixa buggar, svara på mejl och bygga in en del av de nya funktioner som användarna efterfrågade.

uTorrent var det första, riktigt stora programmet som Ludvig byggt som closed source, och snart började en mängd företag att höra av sig.

– De ville inte betala tillräckligt bra, säger Ludvig. »Hur lång tid tog det för dig att utveckla programmet? Jaha, men då får du tolv månadslöner.« Det var ju ett billigt sätt för dem. För om de anställer en godtycklig programmerare i ett år hade de inte fått ett sådant program.

När uTorrent röstades fram till det bästa och snabbaste torrentprogrammet av flera inflytelserika tidningar och tekniksajter växte företagens bud. I slutskedet fanns tre kandidater. Den första var Bittorrent Inc, ett amerikanskt företag grundat av BitTorrent-teknikens skapare Bram Cohen. Den andra var Azureus, en uppstickare vars egen klient var populär, men erkänt klumpig och långsam. Den sista kandidaten var ett okänt, svenskt företag som än så länge bara bestod av två personer och en idé. En av grundarna hette Martin Lorentzon, och hade vuxit upp i Borås tillsammans med Ludvigs chef Niklas Ivarsson. Lorentzon hade under slutet av 90-talet grundat webbannonseringsbolaget Trade­doubler – nu värderat till miljardbelopp – och Niklas föreslog att han och Ludvig skulle mötas. Lorentzon dök upp på ATI:s kontor i Gårda med sin kollega Daniel Ek, en ung entreprenör som startat sitt första företag som 14-åring och därefter varit inblandad i framgångsrika webbtjänster som Tradera och Stardoll. De k­allade sin nya tjänst Spotify.

– Jag minns inte ordagrant, säger Ludvig, men de berättade om sin idé, någonting om »det nya sättet att lyssna på musik på datorn«. Jag har aldrig haft någon koll på vad som kommer att bli stort, jag gör bara saker som blir bra. Men jag tyckte väl att det lät… ganska kul.

Ändå var han långt ifrån övertygad. Ek och Lorentzon erbjöd inga svindlande summor för Ludvigs program, och mötet var över på några timmar. Där Spotifyledningen betedde sig som ett typiskt, opretentiöst svenskt IT-bolag agerade de amerikanska företagen dessutom mer… amerikanskt. Azureus flög in från USA och bjöd Ludvig på en fin middag på Elite Hotel. Bittorrent Inc flög ner honom och en kompis till filmfestivalen i Cannes, där företaget stod för kost och logi medan han såg så många filmer han orkade.

1337. »Innan jag träffade Ludvig trodde jag att jag var världens bäste ingenjör«, säger Colt Corea. »Nu vet jag att det inte är så.«

Sommaren 2006 var han till sist tvungen att göra ett val. Azureus skickade tjocka avtal med femtiotals sidor juridisk text som han inte förstod någonting av. Bit­torrent Inc mejlade och ringde. Spotify ville ha besked. Han försökte koppla av i familjens sommarstuga i Grebbestad, men fick inte en lugn stund.

– Jag har till och med svårt att välja vilken hamburgare jag ska ta när jag går till McDonald’s, säger Ludvig. Jag vill välja den som är bäst, men det är omöjligt att veta på förhand. Den här gången innebar valen så stora konsekvenser. Det var så mycket pengasnack, och aktiesnack. Till slut blev det kaos. Jag kunde knappt sova, jag hade huvudvärk jämt. Vid ett tillfälle var jag till och med inne på en magnet­röntgen för att jag trodde att jag hade fått cancer. Men de hittade ingenting, så det var nog bara stress…

Till slut valde han Spotify. Dels hade han fortfarande inte greppat de amerikanska avtalen och kunde inte utesluta att uTorrent – som trots allt var mest lämpat för illegal nedladdning – skulle kunna dra på honom en stämning i framtiden. Dessutom kändes det bättre att arbeta med ett svenskt företag istället för att sitta ensam på ett kontor och jobba mot ett land i en annan tidszon. Spotify betalade med delägarskap i företaget och en summa pengar för uTorrent. Dessutom gav de honom en anställning som gick ut på att han skulle sätta ihop Spotify­klienten – programmet som användaren laddar ner och kör på sin dator. Visionen var att Spotify skulle bli en enorm databas med all världens musik, som användaren fick obegränsad tillgång till, genom att utsätta sig för reklamavbrott ett par gånger i timmen, eller genom att betala 99 kronor i månaden för en reklamfri premiumtjänst.

Killen som skapat världens mest effektiva programvara för att ladda ner gratismaterial blev därmed ansvarig för att bygga mjukvaran till ett program vars uttalade mål var att, på ett eller annat sätt, få folk att börja betala för musik igen.

– Det är lite konstigt kan man tycka, säger Ludvig. Men jag har aldrig varit någon frontfigur för piratvärlden. Det var mer att jag tyckte det var en rolig teknisk uppgift. Jag har ingen ideologi i mig på det sättet, mer än att jag gillar saker som är gratis.

Ludvig fortsatte att jobba 80 procent på ATI, och lade de sista 20 på att bygga grunden till Spotify. Även den här gången hade han flera erfarenheter att luta sig tillbaka på: Spotifys tilltänkta system var nämligen inte helt olikt BitTorrent.

När en användare lyssnade på en låt i Spotify sparades den under en kort period på användarens dator, och när någon annan valde att lyssna på samma låt anslöt dennes dator till en eller flera andra användare och strömmade låten ifrån dem, istället för via Spotifys servrar. Lösningen gjorde programmet extremt mycket snabbare än allt annat som fanns på marknaden.

Efter ungefär en månad var Ludvig färdig med den första användbara versionen av programmet. Strax därefter sålde Spotify uTorrent till Bit­torrent Inc. Ungefär samtidigt som Spotifys kärntrupp började bjuda in vänner och bekanta till tjänsten ringde en handläggare från bostadsförvaltningen i Göteborg och berättade att Ludvig fått en lägenhet från stadens särskilda kö för dem som behöver handikappanpassat boende. 26 år gammal flyttade han hemifrån och gick över till Spotify på heltid.

Colt Correa:

– Redan när vi anställde Ludvig sade jag och Niklas: »Den här killen är destined for greater things. Får vi behålla honom i ett år blir vi väldigt glada.« Vi fick behålla honom i två. Så när han sade att han ville gå vidare förstod jag precis.

 

Att sälja in Spotify till musikindustrin var inte lika enkelt som Daniel Ek och Martin Lorentzon hade tänkt sig. Ek ägnade två år åt att flyga runt mellan olika skivbolag för att försöka förhandla fram en lösning som passade alla parter. Efter hundratals timmar i tröstlösa möten med äldre, kostymklädda män gjorde svenskarna någonting radikalt: de erbjöd världens fyra största skivbolag varsin nästan femprocentig andel i företaget. Enligt IT-tidningen Computer Sweden betalade skivbolagen inte mer än några hundra tusen kronor för aktierna. Manövern var likväl ett genidrag, eftersom den innebar att de två unga svenskarna lyckades med någonting som ingen tidigare klarat av: de fick både skivbolagen och användarna på sin sida. De sistnämnda var entusiastiska från första stund – den inbjudan som krävdes för att få tillgång till tjänsten var hårdvaluta på internet hösten 2008, när Spotify äntligen lanserades på riktigt. 40 000 nya användare strömmade till varje dag, och efter ett halvår var de fler än en miljon.

I ryggen hade Ek och Lorentzon både svenska och utländska medier, som i Spotify såg en potentiell katalysator till ett systemskifte inom musikbranschen.

Kanske var tiden där skivbolagen kontrollerade, distribuerade och marknadsförde sina artisters musik efter en medeltida affärsmodell äntligen på väg att dö, och ersättas av någonting nytt och modernt. Till och med artisterna verkade stödja Spotify: flera band förklarade att de av deras skivor som fanns gratis på Spotify av någon anledning nästan alltid sålde i fler exemplar hos Apples Itunes-store än de som inte gjorde det. Alla var dock inte överväldigade. Det norska indiebolaget Junior Racing hade till exempel svårt att glädjas åt den ersättning på 19 norska kronor som de tilldelades efter att låtar med artister ur deras stall hade spelats 55 100 gånger. Magnus Uggla krävde i samma veva att hans musik skulle plockas bort från Spotify, då hans ersättning efter sex månader motsvarade »vad en medioker gatumusikant drar in på en dag«.

Den sortens kritik hindrade dock inte investerarna från att kasta sig över den svenska musiktjänsten. Under 2009 sålde Spotify aktier till investerare för nästan en halv miljard kronor. Bland dem fanns Hong Kong-investeraren Li Ka-shing, v­ärldens elfte rikaste person, som enligt uppgift gick in med 20 miljoner euro. Ett år senare investerade Napster-grundaren Sean Parker 110 miljoner kronor i bolaget, som då värderades till 2,2 miljarder kronor. I dag har den summan enligt de flesta be­dömare stigit till strax över sex miljarder.

Martin Lorentzon och Daniel Ek var plötsligt superstjärnor; de främsta IT-visionärerna Sverige hade sett sedan Niklas Zennström sålde sin IP-telefontjänst Skype till amerikanska eBay för två och en halv miljard dollar.

När det amerikanska teknikmagasinet Wired besökte Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm i slutet av 2010 beskrev de hur studenterna applåderade artigt åt den inbjudna talaren Steve Ballmer, VD för multimiljardföretaget Microsoft. Först när Ballmer presenterade nästa gäst exploderade auditoriet. »Thank you, thank you«, sade Daniel Ek, medan han intog scenen. »It’s good to be here, back in Sweden!« Senare i artikeln nämnde Wired Ludvig Strigeus i en tre meningar lång utvikning.

Det är det längsta som skrivits om hans inblandning i företaget. Bortsett från ytterligare ett par bisatser i affärspressen har han förekommit i svenska medier en enda gång: när Göteborgs-Posten 2009 uppmärksammade att han hade anmält en nattklubb på Avenyn för att den vägrat släppa in hans nyktra, 23-åriga assistent med hänvisning till att åldersgränsen var 25.

– Man ser inte programmerare i media särskilt ofta, säger Ludvig. De håller sig gärna i bakgrunden, medan det är någon entreprenör som syns. Vanligen är det ju entreprenörerna som står för idéerna. Men jag tycker om att vara behind the scenes. Att synas är ingenting jag drivs av. Det är skönare att kunna jobba på som vanligt, och inte känna så mycket press på sig själv.

Samlare. När Ludvig var liten samlade han på fri­märken och kapsyler. I dag har han gått över till andra saker.

Redan innan Ludvig Strigeus sålde uTorrent till Spotify köpte han en lägenhet i ett nybygge i Gårda. Men projektet drog ut på tiden, och till slut lät han sin pappa ta över den istället. I dag bor Ludvig på första våningen i en hyresrätt i Olskroken i östra Göteborg. Från hans sovrum når man en liten balkong med utsikt över områdets torg. På ett bord vid ena väggen står två lysande skärmar, kopplade till en svart dator på golvet nedanför. Klockan är nästan sju på kvällen, men i en lång, ständigt växande chattlogg diskuterar Ludvig och övriga Spotify-anställda vilka funktioner som ska slipas eller läggas till i närmaste nya version av tjänsten som ska släppas inom kort.

– Jag kan inte berätta någonting alls om den, säger Ludvig, och låter precis lika topphemlig som Lorentzon och Ek, som gärna diskuterar företagets filosofi men ogärna säger någonting konkret om dess framtidsplaner.

Ludvig är fortfarande den som känner till koden bäst av alla, och i dag fungerar han som en »go-to-guy« på kontoret. Alla justeringar som görs går genom honom, och det kan bli mycket att göra – särskilt i intensiva perioder som den här. Ludvigs tävlingsinstinkt är intakt: under hans senaste jobb­utvecklingssamtal påpekade chef­erna att han kanske borde sakta ner ibland, så att de andra kan förstå vad det är han gör. Han försöker ta till sig den kritiken.

– Men om man har en idé i sitt huvud vill man bara få ner den så snabbt som möjligt.

I och med sin heltidstjänst har Ludvig mindre tid till att snickra på sina sidoprojekt. Eller som han säger:

– Har man jobbat med programmering hela dagen är man kanske inte helt sugen på att fortsätta när man kommer hem.

Istället kollar han på film, spelar Xbox eller Playstation, går ut och äter på restaurang, träffar sina föräldrar eller hänger med någon av sina kompisar. I vardagsrummet täcker en projektor­duk stora delar av ena väggen, och nedanför den står tre spelkonsoler, en förstärkare och en hemmabiodator. På ett soffbord ligger fyra olika fjärrkontroller. Ovanför sängen har han proppat en hylla full med en av sina senaste investeringar: 70 stycken Kalle Ankas Pocket som han köpt begagnade på Blocket. Bostaden ser ut att tillhöra en ung, teknikintresserad kille, men kanske inte en ung, teknikintresserad kille som äger ett par procent av aktierna i ett av Sveriges högst värderade IT-bolag.

Ludvigs dator, säger han, »kostar kanske tio tusen«.

Medan jag hukar mig över skärmarna och han visar mig grunderna i ett projekt som går ut på att få spelet Pinball Illusions att fungera i alla operativ­system, påpekar jag att det är lite roligt att han bor i en hyresrätt och har en tiotusen­kronorsdator när han, av allt att döma, borde ha väldigt mycket pengar.

– Jooo, säger Ludvig. Jag hade inte haft någonting emot att flytta, men jag tycker den här lägenheten är ganska bra. Och datorn… vill man ha en som är tio procent bättre så kostar det tre gånger så mycket. Och det där extra ger mig inte så mycket ändå. Då kan jag lika gärna köpa en ny dator vartannat år istället. Jag vet inte, jag tänker inte så mycket på pengar. Bara för att jag har dem behöver jag inte slösa. Jag är ekonomisk kanske. Men det är ju skönt att veta att man kan göra vad man vill.

Även om de flesta svenskar aldrig har hört talas om Ludvig Strigeus är hans namn desto större i programmerar­kretsar. uTorrent är i dag världens mest populära BitTorrent-klient och används av omkring 100 miljoner människor varje månad. NoHooks har dragit in miljontals dollar till ATI och har dessutom, enligt Colt Correa, bidragit till att mängder av bilmodeller från Honda, Ford, Mercedes och BMW drar mindre bensin och släpper ut lägre halter av växthusgaser än vad de gjorde tidigare. I början av 2010 hade den enorma entusiastgrupp som slutit upp kring Ludvigs Transport Tycoon-förädling OpenTTD ersatt samtliga originalspelets 7 000 grafiska element med egna, modifierade versioner. Man kunde då spela det som ett eget spel, fristående från Microprose original. För tillfället håller de på att göra samma sak med musiken.

ScummVM drivs numera av »The ScummVM team« och stöder, utöver Monkey Island, 83 spel. Att utveckla projektet har varit en del av Googles stipendiatprogram Summer Of Code 2007, 2008, 2009, 2010 och 2011. Google, världens kanske i dag mest eftertraktade arbetsgivare, har själva försökt anställa Ludvig vid ett antal tillfällen. Han har tackat nej varje gång.

En av anledningarna är att han förmodligen skulle behöva flytta utomlands, och det vill han inte. Ludvig skulle hamna långt bort från sin familj och sina vänner, och är dessutom osäker på hur det fungerar med personlig assistans i andra länder. Här hemma får han besök varje dag av någon som hjälper honom att laga mat, städa, gå upp ur sängen och utföra andra sysslor som hans muskelsjukdom hindrar honom från att utföra själv. Spinal muskel­atrofi förvärras under hela livet.

– Finmotoriken är bra, säger Ludvig, så fingrarna är inga problem. Men jag är svag i armarna och kan inte lyfta dem över huvudet. Det går väldigt långsamt, men musklerna blir svagare hela tiden. Om tjugo år kanske jag inte ens kan äta själv.

 

När Ludvig som liten inte längre kunde följa med på familjens skidsemestrar bestämde hans mamma att hon och sonen istället skulle göra en resa tillsammans varje år till en av världens stor­städer. De var i Berlin, London och New York, där de gick på museer, besökte sevärdheter och åt på restauranger. Även om Ludvig Strigeus inte vill flytta från Sverige har han den senare tiden fått »lite dille på resor«. Snart ska han till San Francisco, senare till Rom och därefter ger han sig av på en elva­dagarskryssning i Medelhavet. Vid sådana tillfällen tar han ofta med sig assistenten Besar. Hittills har de varit i USA två gånger, i Spanien, Frankrike, Tyskland, England…

– Man blir ju rätt nära vänner efter ett tag. Åtminstone har jag och Besar blivit det.

Nyligen var de på en treveckors semester i Thailand, där de bland annat besökte Bangkok – »världens mest rullstolsovänliga stad«, enligt Ludvig.

– Det är stora kontraster där, säger han. Om jag hade fötts i Thailand… vad svårt det hade blivit. Ingen av det jag har gjort hade jag kunnat göra där. Jag vet inte ens om jag hade överlevt. Så jag är väldigt glad att jag föddes i Sverige.

Jag säger att Ludvigs mamma berättade att hon under hela uppväxten bara hörde honom klaga på sitt handikapp en enda gång – när han ramlat i en å och ville ha nya ben eftersom de gamla var blöta.

– Mamma är lite… hon vill alltid se allting så positivt, säger Ludvig, så ibland blundar hon kanske för de negativa sakerna. Det är väl klart att jag tänker ibland: »Fan vad dumt att jag sitter i rullstol.« Och jag önskar såklart att jag inte gjorde det. Men jag har ju vuxit upp med det, så jag har vant mig gradvis. Jag är inte särskilt deppig, och ser ändå ganska positivt på livet.

Tror du att du hade varit så grym på att programmera om du inte…

– Om jag inte hade suttit i rullstol? Man undrar ju lite om den delen av hjärnan som normalt hade använts till gång nu istället utnyttjas till någonting annat. Och det är klart att jag har lagt ner mycket mer tid på det här i och med att jag sitter i rullstol. Sedan står det faktiskt i min sjukdomsbeskrivning att personer med den här skadan ofta är ovanligt intelligenta. Så det är möjligt att det finns någon genetisk koppling där.

Du har inte varit sugen på att bara dra dig tillbaka och resa runt?

– Jo, lite grann faktiskt. Men jag vill att det ska gå bra för Spotify. Det är riskkapital inblandat, och alla riskkapitalbolag har något slags tidshorisont: »Om så här många år ska vi ha fått så här mycket tillbaka.« Det är samma med mig. Det här gör jag i några år till. Då vet jag inte vad som har hänt, antingen har någon köpt upp det eller så har det blivit börsintroducerat. Då kanske jag blir delägare i något projekt, eller…

Han tänker efter en stund.

– Jag kanske tar ett jobb på 50 procent bara för att träffa lite människor, och så sitter jag resten med något stort projekt. Eller så… jag gillar språk, och läste en spanskakurs förra året. Det kanske blir någonting sådant. Bara jag får komma ut och träffa folk. Jag tror inte jag kommer klara av att sitta ensam hemma och koda på någonting i tre år.