Den röda faran

Under 20 år har opinionsbildaren Daniel Suhonen försökt vrida socialdemokratin åt vänster. Nu har han ett nytt mål: att rädda hela det demokratiska systemet.

Finansminister Magdalena Andersson och hennes kostymklädda entourage skär med målmedvetna steg genom folkmassan i mässhallen. Med Stefan Löfven på EU-toppmöte är det hon som har högst rang i huset. I vimlet får Andersson syn på en skäggig man med Moscot-glasögon, glänsande hjässa och grå yllekavaj. Hon höjer sarkastiskt på ena ögonbrynet och tittar åt ett annat håll.

Men även Daniel Suhonen har fått syn på henne.

– Tjena Magda!

Annons

Finansministern tar den utsträckta handen, bortvänd och fortfarande utan att möta hans blick. Suhonen frågar om hon ska hålla något tal, egentligen en artighetsfras eftersom hon står uppskriven som föredragande under den allmänpolitiska debatten. Av någon anledning blir svaret ändå ett snäsigt: »Nej.« Sedan vänder hon på klacken och går.

Daniel Suhonen spärrar förtjust upp ögonen och är okaraktäristiskt tyst i ett par sekunder.

Officiellt är han här på Socialdemokraternas 40:e kongress i Örebro som kongressombud. Det är en avslagen tillställning där partimedlemmarna inte ens fått skriva motioner och politiska journalister suckar över hur innehållslöst programmet är. Temat är kompetensförsörjning och organisationsutveckling, men det folk pratar om är naturligtvis den kaosartade regeringsbildningen som slutade i en uppgörelse med Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. Suhonens egentliga syfte på kongressen är att fånga upp de partikamrater som är missnöjda med den nu tydligt manifesterade högersvängen, och värva dem till sin nystartade förening Reformisterna.

»Han applåderar så energiskt att axlarna skakar, tar sedan av sig glasögonen och rycker en ögonfrans.«

Det är »Tjena, tjena!« hit och »Har du gått med i Reformisterna än?« dit. Ett samtal hinner inte avslutas innan ett nytt tar vid. Daniel Suhonen ser en rund figur i ögonvrån:

– Tjena Kålle!

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson morsar tillbaka, frågar hur det går och om de ska ta en lunch snart.

– 1 200 medlemmar, vet du! 40 möten! Jag går inte hungrig, om det är det du undrar.

Thorwaldsson höjer en uppmuntrande hand men har redan hunnit två meter bort.

– Oj, där är Byggnads ordförande, konstaterar Suhonen och piper själv iväg.

I nästan varje konversation trycker han in siffran 393 miljarder. Det är den summa Magdalena Andersson planerar att minska statsskulden med under mandatperioden.

– Det är ju perverst! frustar Suhonen. För det kan vi bygga bostäder! Järnvägar! Men den enda planen Magda har med ekonomin är att amortera.

Daniel Suhonen på S-­kongressen i Örebro. Han beskriver själv sitt arbete som att »lobba för social­demokrati för social­demokrater«.

Emellanåt tvingar han sig själv att gå in i kongressalen. Under partisekreteraren Lena Rådström Baastads invigningstal växlar Suhonen mellan chattprogrammen Whatsapp och Messenger och mobilens SMS-funktion. När Rådström Baastad entusiastiskt tackar medlemmarna för »den fantastiska valspurten«, utan att nämna att partiet har gjort sitt sämsta val genom tiderna, stämmer han dröjande in i applåden med några ljudlösa handklapp. Sedan återvänder han till mobilen för att skriva fler meddelanden. Han bläddrar i en tidning, gnager på nagelbanden.

När partisekreterarens tal övergår i en berättelse om hennes farfar, statarungen och plåtslagaren som slutade sina dagar i trädgårdsstolen framför sin egen villa tack vare socialdemokratisk rättvisepolitik, lyssnar Suhonen däremot lätt framåtlutad. Han applåderar så energiskt att axlarna skakar, tar sedan av sig glasögonen och rycker en ögonfrans.

Till slut får Suhonen nog av det passiva lyssnandet. På väg mot utgången stöter han på Marita Ulvskog som glatt kramar om honom och frågar hur han har det.

Annons

– Efter valet brukade jag säga att det är bra med mig, men att allt annat är för jävligt. Men nu, nu är det bra.

Ulvskog berömmer hans nya initiativ och Suhonen berättar översvallande om hur glada alla är på Reformisternas möten.

– Allt som kan tända partiet är bra, säger Ulvskog. Vi behöver samla folk och få dem engagerade igen!

Daniel Suhonen fortsätter mot dörren och Marita Ulvskogs sällskap ropar efter honom:

– Hallå, borde inte du vara med härinne?

Daniel Suhonen skrattar och viftar avfärdande med högerhanden.

– Äsch, den här skiten!

 

Väl utanför kongressalen blir han intervjuad av Ekots Erik Ridderstolpe om Socialdemokratins kris. Expressens Torbjörn Nilsson smyger fram och mumlar: »Vad är på gång, då? På riktigt?« TT:s politiska reporter Owe Nilsson rycker Suhonen i skägget och undrar när han ska klippa av det. Svenska Dagbladet ringer, och Daniel Suhonen pågår i en kvart innan han avbryter sig själv:

– Jag förstår att du ville ha ett par pratminus och inte en hel jävla avhandling, men du får plocka lite.

Nästa anhalt: sajten Kvartals poddpanel. Suhonen stävar mot presscentret, men stannar upp när han känner igen ett ansikte i vimlet.

– Ulf! Uffe, för fan! Konstig kongress det här.

Ett par steg till och ännu en bekant dyker upp.

– Hörru! Hörde du låten de spelade i kongresssalen: shall we stand or shall we fall … Tror du partiet valt den?

Uppspelt och fnissig lyckas han ta sig till podden i tid. När inspelningen drar igång samlar Suhonen ihop sig och börjar med att kommentera Rådström Baastads tal, som han uppenbarligen tagit in trots mobilpill och tidningsbläddrande. Efter en timme påminner programledaren Staffan Dopping honom om att han har ett Reformistmöte att gå till.

Annons

– Äsch, jag kan stanna, svarar Suhonen.

När han väl har fotograferats med de övriga paneldeltagarna är han tio minuter sen till sitt eget seminarium. Ute i korridoren vänder han sig till en skäggig partiombudsman:

– Var fan ligger Handskmakaren?

Istället för att svara berättar partiombudsmannen att folk har undrat om han själv är Reformisternas grundare.

– Säg bara ja! säger Suhonen. Suget efter mig är så stort att de nöjer sig med vem som helst som är lik. Vet ni var Handskmakaren ligger, eller?

Varken partiombudsmannen eller dennes kollega vet vägen till den salen, och medan Suhonen går iväg ropar han över axeln:

– Ni är som den typiska partiombudsmannen alltså – bara sitter här, utan att ha varken någon riktning eller något mål.

Själv hittar han till slut rätt i de klaustrofobiska korridorerna. På Handskmakarens scen projicerar Reformisternas medgrundare Markus Kallifatides grafer och diagram över hur klyftorna ökar och skattesatserna är ojämnt fördelade över landet, samt presenterar de sju punkter som föreningen hittills enats om att jobba för.

Reformisterna

I varje partidistrikt finns ett antal S-föreningar som antingen driver lokala stadsdelsfrågor eller sakpolitik såsom HBTQ-frågor, kristna värderingar eller idrottspolitik. Den 4 februari lanserades Reformisterna, en ny S-förening i Stockholm. Den fokuserar på ekonomisk politik och ska driva opinion för att få Socialdemokraterna att gå mer vänsterut. Ordförande är ekonomen Markus Kallifatides, Daniel Suhonen är studieorganisatör. 

Sammanfattningsvis går de ut på att partiet ska ta en skarp vänstersväng inom den ekonomiska politiken genom att förstatliga vissa samhällsfunktioner, omforma skattesystemet så att det gynnar låginkomsttagare och införa ett skatteutjämningssystem bland kommunerna. Reformisterna förespråkar reformer inom bostadsbyggande, infrastruktur och klimatet. Finansieringen ska till stor del ske genom att staten avskaffar överskottsmålet, slutar betala av på statsskulden och istället lånar mer pengar.

Daniel Suhonen betraktar publiken för att se hur den reagerar. Flera av de samlade är journalister, några av dem har redan avfärdat föreningens ambitioner. Lanseringen i februari möttes av lika delar intresse och skepsis. DN slog fast att Reformisterna var helt ofarliga för partiet, SvD konstaterade att Socialdemokraterna aldrig kommer att föra Daniel Suhonens vänsterradikala politik, Aftonbladet menade att det var en SSU-klubb för B-kändisar.

Från scenen beskriver Suhonen sin förening på ett helt annat sätt:

– Det här är en av de största kärlekshandlingarna som gjorts till det Socialdemokratiska partiet.

Han berättar om hundratusentals aktiviteter på deras Facebooksida, och att de med sina 1 200 medlemmar redan är en av de största S-föreningarna.

– Hur det går för den här föreningen kommer att avgöra hela partiets framtid och dess politiska öde.

Efter att mötet är avslutat kramar reformisterna om varandra. När en sen insläntrare frågar hur det har gått svarar Suhonen glädjestrålande:

– Fantastiskt! Halva salen var proppfull!

Mycket av Reformisternas arbete görs i Daniel  Suhonens lägenhet. Här syns bland andra ­ordföranden Markus Kallifatides (med ­ryggen till) och kassören Enna Gerin (till höger om ­Kallifatides), som tillsammans med Suhonen är de främsta företrädarna för föreningen.

Efter mötet väntar den allmänpolitiska debatten, ett stafettmaraton av två minuter långa anföranden från kongressombuden. Suhonen drar sig motvilligt tillbaka till kongressalen.

Innan det är hans tur ska 45 andra ombud dra en lans för sina hjärtefrågor: bättre vägar, utbyggd järnväg, lägre bensinskatt, fler poliser, fler myndigheter än Systembolaget på orten. Suhonen kastar då och då en blick på sitt utskrivna A4 medan han väntar vid scenens ena talarstol, viker sedan ner pappret i bröstfickan igen. Det rycker lite i hans överläpp.

Så blir det dags: Han lutar sig över pulpeten och målar upp en scen vid en lekpark, där barn och föräldrar med olika bakgrund möts och samtalar. Men varnar för att vissa kommer att sluta gå till sandlådan om det börjar sticka upp spikar och bli skräpigt.

– Vår dröm kräver ett samhälle som slutar att svälta. Och jag vill vända mig direkt till partiordförande Stefan Löfven och säga: »Du har chansen nu och ansvaret.« Ska den här regeringsperioden gå till historien som då vi bröt utvecklingen mot brutala klasskillnader och hopplöshet? Eller ska vi säga till dem som ställde sig på rätt sida om historien tillsammans med oss att vi orkade inte? Vi betalade av på statsskulden. 393 miljarder är regeringens plan att amortera de kommande fyra åren. Alla här inne vittnar om andra behov.

I publiken vänder sig civilminister Ardalan Shekarabi till Magdalena Andersson och viskar i hennes öra. Hon skakar misstroget på huvudet och skrattar till.

På scenen avrundar Suhonen:

– Demokratins låga flackar i kallraset från marknadssamhället, en stark välfärd är lyktans glas mot natten.

Nästa talare tar vid och Daniel Suhonen blir omkramad av uppmuntrande partikamrater på vägen till sin plats. Väl framme slår han upp sin laptop. Någon skickar ett filmklipp med hans tal, som han genast delar på Facebook. Efter tjugo minuter kollar han lajksen: 59 stycken. De fortsätter att ticka in.

När det är Magdalena Anderssons tur att tala börjar hon med att berätta om allt bra Socialdemokraterna har gjort, och övergår till att räkna upp allt bra de ska göra: ett kunskapslyft, 20 miljarder till välfärden, höja pensionerna och driva en skattepolitik för att utjämna klyftorna. Hon håller hårt i talarstolens kanter och ser ut över publiken:

– Och en sak kan Daniel Suhonen vara alldeles lugn för – när vi gjort det här finns inga 393 miljarder att betala av på statsskulden.

Suhonen tittar perplext på sin bänkgranne under rynkade ögonbryn. Flera vänder sig om och ler menande upp mot Suhonen.

Han skakar på huvudet och fortsätter läsa sin artikel.

 

I kongressvimlet pustar försvarsminister Peter Hultqvist ut på en soffa. Daniel Suhonen klappar om honom och berömmer hans arbete. Infrastrukturminister Tomas Eneroth sitter upptagen i ett samtal vid ett bord, men Suhonen går ändå fram och kommenterar hans tal:

– För att genomföra de där reformerna behövs pengar. Då kan man inte betala av på statsskulden.

Han springer nästan in i migrationsminister Heléne Fritzon, som ger honom en kram. De diskuterar Stefan Löfvens politik och Suhonen skjuter in:

– Allt han säger skulle kunna genomföras – om han bara får en ny ekonomisk politik.

 

Vid 23-tiden på kvällen börjar presidiet gå igenom alla yrkanden. Vid det laget är pressläktaren tom och stora matkassar med godis skickas runt bland de utpumpade ombudsmännen. Utanför kongresshallen klagar Daniel Suhonen över processen som pågår bakom dörrarna.

– Ja, nu ska vi gå igenom yrkande 29 av 10 000! Det är inte klokt vad segt det är.

Ljudet av bestämda klackar närmar sig: delar av partistyrelsen dyker upp, omringade av livvakter och pressekreterare.

– Hej Morgan, ropar Suhonen till inrikesministern. Sov gott!

Ardalan Shekarabi kommer springande med mobilen mot örat.

– Ardalan! tjoar Suhonen. Hallå Ardalan!

Efter en avmätt blick till svar ropar han ännu högre:

– Du måste vara mer i verkligheten, Ardalan! Inte vara på mobilen hela tiden!

Sedan kommer Magdalena Andersson.

– Hej Magda!

När svaret uteblir vänder sig Suhonen mot en kompis och fnissar nöjt.

– Alltså, hon replikerade ju mig därinne för att hon blev arg! Det är enda anledningen. Och så vet hon inte vad hon ska säga. Det står ju i finansplanen att de ska spara 400 miljarder, de får väl ändra i den i så fall. Ingen blir gladare än jag. Det enda folk pratar om därinne är att de vill ha pengar till järnväg och infrastruktur och jämställdhet och landsbygdsfrågor. Och det finns ju en massa pengar. Som bara ligger där! Ja, ja …

Två timmar av yrkanden återstår innan Daniel Suhonen kan gå till sitt hotellrum. Han gnuggar sig i ögonen.

Daniel Suhonen

Ålder: 40 år

Bor: Södermalm i Stockholm

Gör: Chef för tankesmedjan Katalys och ledarskribent på Aftonbladet.

Aktuell: Har startat S-föreningen Reformisterna, som jobbar för att Socialdemokraterna ska föra en mer vänsterinriktad ekonomisk politik.

Övrigt: Älskar att laga mat. Som köttätare tycker han det är viktigt att ta vara på hela djuret: »Jag har nästan gjort slut med folk som typ lämnar en hel kyckling kvar på tallriken.« Äter därför ofta lever, sylta och blodpudding. När han är stressad lagar han en bolognese, som tar flera timmar att göra, för att varva ner.

 

Daniel Suhonen får ofta frågan, särskilt sedan han startade Reformisterna, varför han inte bara blir vänsterpartist istället. För Suhonen är svaret enkelt: han ÄR socialdemokrat. Eller som Reformistkollegan Markus Kallifatides säger:

– Daniel är socialdemokrat till tusen procent, i varenda millimeter av sitt väsen.

Denna identitet cementerades redan under uppväxten i Västertorp i de sydvästra delarna av Stockholm.

Daniel Suhonens pappa Erkki lämnade Helsingfors som sextonåring, efter en strulig uppväxt med bilstölder, ungdomsvårdsskola och en massa »fixande och trixande«. De följande fjorton åren rev han på byggen, jobbade som flyttkarl och söp och härjade i hela Norden. I en fabrik i Köpenhamn kapade han av sig halva lillfingret. Då fick han ledigt för dagen.

Mamma Margitta var mods, slogs med polisen under Hötorgskravallerna och arbetade som kocka på en av de första så kallade värstingresorna, som anordnades för att få stökiga ungdomar att ändra kurs. Som tjugoåring blev hon ensamstående mamma till en dotter och drabbades av depression och panikångest. Medicinerad på tung psykofarmaka blev hon gravt överviktig och lämnade knappt rummet i barndomshemmet på ett år. Hennes föräldrar och bror tog det mesta ansvaret för barnet.

I trettioårsåldern träffades Erkki och Margitta på Hötorgets tunnelbanestation, dit Margitta irrat ner efter att ha blivit utslängd från en nattklubb. Och där var Erkki, nästan lika full.

De gifte sig och flyttade in med Margittas dotter i en trea i Västertorp. Margitta jobbade deltid på fritidsgården, Erkki knegade på olika byggen. Två år efter natten i tunnelbanan föddes Daniel Suhonen in i en numera väldigt skötsam familj.

– De var fortfarande skitjobbiga och gapiga båda två, säger han. Men de var väldigt fina människor, väldigt varma och kärleksfulla.

Ingen av föräldrarna hade gått klart grundskolan, men de satte en ära i allmänbildning. Hemma stod radion alltid på: P3 eller P4 om Margitta fick bestämma, P2 när Erkki rattade in frekvensen. De 63 kvadratmeterna fylldes av bokhögar som Margitta och Daniel plöjde igenom. Erkki tyckte att böcker, dem lånade man på biblioteket. Det där med pengar var viktigt. När Margitta gått med i ytterligare en bokklubb smugglade hon avierna till Daniel så att han kunde hämta ut leveranserna utan att pappan märkte något.

Trots att det var tio år för sent gick Erkki fortfarande klädd i utsvängda jeans. Hittade han ett billigt skåp på Myrorna sågade han av benen och ställde det på ett bord, för att det var »praktiskt«. En av få utsvävningar han tillät sig var Måltipset. I tjocka pärmar förde han statistik över de vinnande raderna och med läsglasögonen på näsan försökte han varje vecka lista ut de inkomstbringande siffrorna. »8 och 10 har inte varit med på samma rad på 40 veckor, Daniel! Nu jävlar smäller det!«

På kvällarna samlades familjen framför TV:n: Jeopardy! och På spåret och sport. Under sommar-OS i Seoul var Daniel sjuk i vattkoppor. Han flyttade in skumgummimadrassen till vardagsrummet och följde brottning och fripistol och singelsculler med sin mamma. När Daniel tillfrisknat fick han vara hemma från skolan ändå: Margitta tyckte det kändes orättvist om bara hon fick vara hemma och se finalerna. Ragnar Skanåker kom tvåa i fripistol, George Cramne vann silver i boxningen.

 

Sverige drabbades av en sträng vinter 1987. Erkki luftade frenetiskt elementen i lägenheten, men de gav aldrig tillräckligt med värme. I trapphusen diskuterade missnöjda grannar. När Hyresrättsföreningen ringde på dörren gick socialdemokraten och den forna SSU:aren Margitta med på studs, och blev sedermera ordförande.

På kort tid tog familjen emot två dödsbesked: först stannade Margittas mammas hjärta när hon var på väg till frissan, sedan dog Erkkis syster i cancer. Daniel hörde hur föräldrarna tisslade i lägenheten efter att han hade lagt sig. Han uppsnappade lösryckta meningar som vittnade om pappans kris: Vad fanns det för mening, skulle han bli religiös?

Snart tillkom mer uppseendeväckande påståenden. Erkki sade att han fått reda på saker om Palmemordet, information som kunde sätta familjen i fara. En dag ringde han till polisen för att berätta vad han visste och hela familjen fick följa med till stationen. Åttaårige Daniel höll hårt i sin nya radiostyrda bil som han fått i julklapp medan de körde in i polisens underjordiska garage vid Fridhemsplan. När familjen återvände till Snöskostigen hade Erkki något vilt i ögonen. Han viskade att de var tvungna att fly för nu skulle »de« mörda familjen och rusade med fru och barn efter sig in i en skogsdunge. Daniels morbror skjutsade Erkki till Långbro. I någon månad fick han vård för sin psykos.

– Det var oerhört mörkt, minns Daniel. Jag var väldigt rädd under en period. Rädd för att slå mig, rädd för att somna, rädd att något skulle hända. Det tog ett par år innan det gick över.

»Jag var nog ett litet socialdemokratiskt underbarn. Redan som tonåring hoppade jag in som ordförande på Hyresrättsföreningens möten om mamma fick förhinder.«

I början av 90-talet diagnosticerades Margitta – som rökt sedan hon var tretton – med lungemfysem, eller kol, som vi känner det i dag. Hon slutade röka samma dag och började leva mer hälsosamt. Även Erkki tog långa promenader och lyckades hålla sitt psyke i schack.

Själv fick Daniel sitt politiska uppvaknande för att »han var otroligt arg på de här borgarna« som då styrde landet. När SSU besökte Fruängsskolan inför valet 1994 skrev Daniel in sig direkt. Under slutspurten var den annars så flitige Suhonen knappt i skolan, han var ute och kampanjade. När valresultatet kom var det värt uppoffringen: 45 procent.

– Det var game over Bildt, säger han. Det kändes som att vara med i ett vinnande lag.

Även barndomsvännen Lasse Magnusson drogs med in i SSU.

– Daniel var ju en storfräsare redan då, skrockar han. Han var omtyckt och folk såg upp till honom. Han läste mycket, höll föredrag och snackade hela tiden.

Daniel håller med:

– Jo, jag var nog ett litet socialdemokratiskt underbarn. Redan som tonåring hoppade jag in som ordförande på Hyresrättsföreningens möten om mamma fick förhinder.

Efter studenten valdes han in i Stockholms kommunfullmäktige och fick en deltidstjänst på ABF, samtidigt som han pluggade sociologi och ekonomisk historia på universitetet. 22 år gammal flyttade han till en etta i Hässelby strand.

Medan han själv klättrade på samhällsstegen sjönk föräldrarna i motsatt riktning. Båda var sedan länge sjukpensionärer. Margitta mådde sämre av sin lungsjukdom och gick återigen upp i vikt, Erkkis händer kröktes av en smärtsam reumatism. Trots det tog han hand om allt i hemmet: han tvättade sin fru och hjälpte henne på toaletten, lagade sin signaturrätt pladuska – ett paket grovmalen köttfärs som trycktes ut i hela stekpannan och sedan skars upp i tårtbitar – och städade.

Efter sin kandidatexamen anställdes Daniel Suhonen som studiesekreterare på ABF. Han var dessutom styrelseordförande för Stadsteatern och satt i kulturnämnden. 2004 skulle dess ordförande gå på föräldraledighet och den då 25-årige Suhonen utsågs till huvudstadens högsta kulturpolitiker. Dagen före tillträdet hoppade han av, han insåg att det skulle bli för mycket, och avslutade därmed sin karriär som »riktig« politiker.

1979. Margitta led av en havandeskapsförgiftning som höll på att kosta både henne och Daniel livet. Hon fick förlösas med akut kejsarsnitt, och Daniel vägde bara 1 670 gram vid födseln.
1991. Varje sommar tillbringade ­familjen Suhonen på Gistholmen i Stockholms skärgård, där Byggnads hade ett gäng stugor som hyrdes ut till ett förmånligt pris till medlemmarna.
1996. Margitta och Erkki vid köksbordet i Västertorp. Daniel hade stekt strömming och gjort potatismos. Under Margittas näsa kan man ana syrgasslangen. Foton: Privat.
1999. Daniel var ordförande i SSU ­Kontakt i Sätra. Här demonstrerade de för att införa republik.
1999. Efter studenten åkte Suhonen på semester till Kuba. Han besökte bland annat Olof Palmes skola, och kände sig stolt över att vara demo­kratisk socialist.
2013. Daniel Suhonen har precis kommit hem efter en skrivsession på Gotland och har äntligen ett manus till Partiledaren som klev in i kylan. Ett års arbete återstod innan boken släpptes. Foton: Privat.

En het sensommardag 2005 åt Daniel Suhonen middag med sin mamma i föräldrahemmet. Margitta låg i sängen, bredvid pös syrgasmaskinen med en sövande rytm. Hon vände sig till sonen:

– Jag kommer dö snart. Då måste du ta hand om Erkki. Han kommer bli så ensam.

Margitta och Erkki hade levt tillsammans i 30 år och knappt varit ifrån varandra en dag. Daniel försökte övertyga henne att allt skulle bli bra. När han kom ut i hallen drog Erkki honom åt sidan:

– Gittan har inte långt kvar. Va fan ska vi göra?

Ett dygn senare lyftes hon ut till en väntande specialambulans. Tio minuter efter att Daniel hunnit till Huddinge sjukhus meddelade en läkare att hon gått bort, 56 år gammal. Ett par veckor efter begravningen började Erkki supa igen.

När förtidspensionen tickade in på kontot gick han direkt till Systemet och köpte nio flaskor vodka som radades upp på golvet där hemma; en öppnade han direkt. Det hände att han dök upp blodig och smutsig i Daniels trappuppgång. Då fick han bädda ner sin farsa och kämpa i flera dagar för att få in honom på avgiftning. Ibland gick det, oftast inte.

Fyra år och fyra månader efter sin hustrus död lyckades Erkki supa ihjäl sig.

 

2007 utsågs Daniel Suhonen till chefredaktör för SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag och började skriva på Aftonbladets kultursida. Han uttalade sig om segregation och klassklyftor, och återkom ofta till att socialdemokratin behövde nya visioner för att inte bli överflödig.

I riksdagsvalet 2010 lyckades partiet inte hota Alliansens regeringsställning och slutade på 30,6 procent. Partiledaren Mona Sahlin tillsatte en kriskommission och i medierna tillhörde Daniel Suhonen de mest högljudda kritikerna. En konflikt mellan partiets höger- och vänsterfalang slutade med att Sahlin meddelade sin avgång två månader efter valet.

Från kontakter med insyn i processen att hitta en ny partiledare hörde Suhonen rykten om Håkan Juholt, en dittills ganska anonym figur som stått för en del klassiskt fotarbete inom partiet. När en annan kontakt meddelade att det skulle bli en oväntad lösning slog Suhonen ihop ett och ett och messade Juholt: »Är det dig man ska slåss för nu?« Nästa förmiddag kom svaret: »Din formuleringskonst kommer att vara ovärderlig. Nu ska jag skriva ett installationstal. Vill du hjälpa mig? Håkan.«

Suhonen var överväldigad. Han arbetade hårt med de delar av talet som Juholt delegerade till honom via SMS. De sågs inte i verkligheten förrän den 26 mars, då Suhonen stod i extrakongressens publik när Håkan Juholt klev upp på scenen. Sedan följde ett tydligt ideologiskt tal, som manifesterade partiets kommande vänstersväng.

– Jag var väldigt … påverkad, säger Daniel Suhonen. Han stod för allt som jag hela tiden efterfrågat. Och det var inte vem som helst som stod på en scen och sa de här sakerna, det var partiledaren. Tårarna sprutade ur ögonen på folk. Folk pratade om talet på bussar. Det var en berusande känsla. En bekräftelse på att jag inte var ensam – den politik jag alltid förespråkat skulle kunna funka.

Daniel Suhonen fick jobbet som chefredaktör för partiorganet Tiden, en tjänst som tillsattes direkt av partistyrelsen, och i praktiken var det för att möjliggöra att i hemlighet hjälpa Juholt.

»En sak var alla överens om: detta var spiken i kistan för Daniel Suhonens politiska karriär.«

I opinionsundersökningarna kröp Socialdemokraterna sakta uppåt från det förnedrande valresultatet. Partiledarens hemliga talskrivare, bollplank och vapendragare fascinerades av hur hans tankar nu omsattes i erfarenheter.

– Det var väldigt konstigt och spännande. Och stort.

Men i oktober kom det fram att Juholt fått fullt bidrag för en lägenhet, trots att han delade den med sin »kulbo«. Opinionssiffrorna rasade lika snabbt som drevet drog fram. Suhonen jobbade frenetiskt med att hitta källan till avslöjandet.

– Jag var som en privatdetektiv. När det kom fram att han inte formellt brutit mot någon regel, utan att den lagts till på hemsidan efter att de började fråga om Juholt, var jag med i en medial motattack. Jag var en fördold medarbetare och en öppen krigare.

Efter en förlåt mig-turné verkade Juholt ursäktad, men medierna hade fått vittring och började granska hans uttalanden. Tidningen Resumé kollade upp en historia om att Juholt som 18-åring smugglat tryckpressar till Polen, och fann att ingen av de ansvariga mindes hans medverkan. Expressen avslöjade att han fått dubbel ersättning för bilresor. Siffror och påståenden som Juholt tog till i debatter visade sig felaktiga och han svängde i viktiga politiska frågor.

Tio månader efter installationstalet tog Daniel Suhonen emot ett telefonsamtal på Tidens redaktion: Juholt var avsatt. När han lagt på domnade fingrarna och benen. Efter en ambulansfärd konstaterade läkarna att han fått en panikångestattack.

Några dagar senare var han tillbaka på jobbet, men det märktes tydligt att partistyrelsen inte var intresserad av att ha honom kvar på tidningen: han fick påstötningar om att gå ner till halvtid och frågor om han inte skulle sluta. I det läget kontaktades han av representanter för fackföreningssammanslutningen 6F, som inrymmer några av de mer radikala facken inom LO. De hade tidigare diskuterat möjligheterna att starta en tankesmedja, och nu fanns pengarna och viljan.

Tillsammans med Victor Bernhardz utformade Suhonen hela projektplanen för tankesmedjan Katalys. Deras första rapport handlade om vinster i välfärden, den stora debattfrågan efter Caremaskandalen. Socialdemokraterna verkade inte veta vilket ben de skulle stå på, LO krävde å sin sida att vinsterna skulle begränsas. Eftersom målet med Katalys var att flytta hela debatten åt vänster presenterade tankesmedjan opinionsundersökningar som visade att majoriteten av väljarna ville att vinsterna helt skulle stoppas, samt ekonomiska argument för att det vore det bästa för samhället.

– Vi ville ge vänstern någonting att säga, vi gav dem argumenten och analyserna. Då blev vi »kommunisterna« på Katalys, och näringslivet accepterade plötsligt LO:s mycket mer moderata förslag.

Samtidigt växte Suhonens ilska mot hur partiet behandlat Juholt, och han bestämde sig för att skriva en bok. Han ville »verkligen hämnas på de jävlarna«. Under två år kammade han igenom dokumentation och intervjuade människor för att förstå vad som egentligen hade hänt. Han insåg att de allra flesta verkade ha velat Juholt väl, men att det fanns maktstrukturer i partiet som gjorde att en sådan som Juholt inte funkade.

Partiledaren som klev in i kylan blev en skandalös sensation. Suhonen verkade inte ha utelämnat något, och var inte nådig i sin framställning av partikollegornas intrigerande för att fälla Juholt. Han själv kallade det för »vår tids mord på Caesar«. Skildringen av Juholt var lika skoningslös och i boken återgavs SMS från en partiledare som vaggade i fosterställning medan det värsta drevet rasade. Alla pratade om Suhonens bok. En del kallade den konspiratorisk och insinuant, andra menade att den var en viktig skildring av socialdemokratin. En sak var alla överens om: detta var spiken i kistan för Daniel Suhonens politiska karriär.

 

Solen skiner över Kristinehamn och får Daniel Suhonen att kisa när han kliver av tåget från Stockholm. På perrongen väntar en fackföreningsrepresentant som ska skjutsa honom till Byggnads Örebro–Värmlands årsmöte. Hon är lite seg och skyller det på att hon föregående kväll följde en hockeymatch på TV samtidigt som hon städade och drack öl.

– Och så plötsligt hade man druckit sex stycken.

– Det känns ju bra att åka med dig, konstaterar Suhonen. Men du, det är fint här i trakterna. Sista timmen satt jag bara och såg ut över vyerna. Fina hus också, men rätt förfallna. Klassiska röda bygder här, va?

Föraren väntar vid ett stoppljus.

– Det var ju det förr, men nu gick det åt helvete. Tony Ring åkte omkring i en PR-bil genom hela Karlskoga och fick alla att rösta på moderaterna. Ja, vi gjorde så klart ett dåligt jobb vi också.

– Vad vill han, då?

Hon frustar till.

– Han sa att han skulle laga potthål. Och stoppa nedläggningen av sjukhuset då, vilket han inte kan göra som kommunstyrelsens ordförande …

Hon svänger in på parkeringen bredvid Kristinehamn Conference Center, en trevåningsbyggnad som mer påminner om en vårdcentral. Innan de skiljs åt säger hon:

– Vilket jävla härligt drag det blev med Reformisterna då! Jag gick med direkt! Och det blev ett snack, vet du. Riksdagsledamoten i mitt distrikt undrade om jag skulle lämna Socialdemokraterna. Det hade jag gjort om inte ni startat. Jag hade fan varit tvungen att gå till Vänsterpartiet.

Inne i salen hamnar Daniel Suhonen i sitt favoritelement: på en scen framför arbetare. Det dryga femtiotalet, framför allt män, lyssnar uppmärksamt på vad han har att säga. De skrattar, spontanapplåderar och skakar bedrövat på huvudet. Suhonen kladdar ner några sporadiska grafer på whiteboardtavlan och pratar om att föra arbetarklassens intressen, stoppa vinster i välfärden, höja pensionerna.

– När rasister och moderater kommer med sitt jävla gegg, så måste vi driva en politik som gör att vi har någonting vi kan säga tillbaka.

Efteråt fortsätter diskussionen över lasagne och råkostsallad i lunchrestaurangen. Han hälsar på alla vid bordet och tar reda på vilka frågor de tycker är viktiga. En av de äldre männen har gått med i Reformisterna.

– Men det blev inte så god stämning i partiet när jag gjorde det. Nästan lite hotfullt faktiskt.

I Kristinehamn söker en av Byggnads medlemmar upp Suhonen. Han ursäktar om han är provocerande och konstaterar att Suhonen visserligen vuxit upp som arbetarklass, men att han nu inte längre är det. »Hur ska vi få in fler i politiken som fort­farande är arbetarklass?«

Det blir dags att hasta tillbaka till järnvägsstationen för dagens andra tågresa, denna gång till Karlstad. Daniel Suhonen letar upp en hörnplats och drar av sig bootsen. 30 minuters återhämtning innan det är dags för nästa möte.

Det är så hans dagar ser ut: intervjuer, sammanträden, föredrag, debatter; ena dagen i Malmö, den andra i Göteborg, den tredje i Kristinehamn.

I Karlstad har S-studenterna bokat en stor föreläsningssal på universitetet. Ur högtalarna strömmar Internationalen och på projektionsduken bakom scenen lyser: »Vad vilja Reformisterna?« Trots att det är studenter som bjudit in ser endast en handfull av de 40 åhörarna ut att vara yngre än Suhonen själv. Några kända ansikten syns i publiken, bland annat ledarskribenten Peter Franke på socialdemokratiska Värmlands folkblad och det tidigare kommunalrådet Lena Melesjö Windahl.

Daniel Suhonen har svårare att komma igång här, föredraget bygger på diagram med rubriker som »Andel av disponibel inkomst per decilgrupp, 2017«. Först under frågestunden sprakar han till igen.

– Jag kände tidigare ett stöd från kanske 20 procent, men efter kongressen kände jag det från nästan alla: Strandhäll, Hultqvist, Eneroth … Vi måste rädda socialdemokratin och jag tänker ägna mina bästa år åt det här. Hör av er till mig. Jag står i telefonkatalogen. Det vore kul om det inte bara är nazister som ringer!

Trots att han flängt över halva landet och orerat i timtal verkar Suhonen ha energi kvar. När applåderna klingar av ropar han att alla kan hänga med och ta en öl, var man nu gör det i Karlstad. Efter några förslag ropar han:

– Vi ses på Harry’s, hörni!

Två personer gör Daniel Suhonen sällskap. Klockan närmar sig tio på kvällen när han beställer in tre stora stark. Han suckar nöjt efter den första klunken:

– Så, vad tycker ni behöver göras annorlunda i partiet? Hur skulle ni stå ut i några år till?

Tåget tillbaka till Stockholm avgår klockan 07.36 nästa morgon.

 

Med åldern, han har precis fyllt 40, har Daniel Suhonen trots allt lärt sig vikten av att ta det lugnt. Emellanåt. Då drar han till sitt torp på Gotland där han påtar i trädgården, umgås med grannarna och låter bli att skriva.

Att tänka på socialdemokratin verkar däremot oundvikligt. Innan han visar huset berättar han om den närliggande fabriken som förr var full av socialdemokratiska arbetare men som nu står nästan tom. Och om grannarna som brukade vara aktiva i partiet men inte orkar längre. Sverigedemokraterna har vuxit i bygden.

Daniel Suhonen har ägt sitt torp på Gotland i tio år. Han tycker att det är en fördel att det ligger långt från Stockholm – väl där kan han inte avbryta semestern för att vara med i något TV-program eller i en radiostudio.

På väggen i det lilla köket sitter två teckningar av Moa Martinssons torp, kylskåpet pryds av magneter som bildar frasen »kärlek och socialism«. I vardagsrummet hänger en tavla föreställande två barn, en flicka i rosa klänning och en pojke som kliver ur en sportbil, vars ansikten har ersatts med Carl Bildts.

– Jag såg den i ett skyltfönster när jag följde med grannen till frissan. Jag gick in och frågade om tavlan var till salu. Konstnären svarade: ›Hatar du också Carl Bildt?‹ Så då var jag ju tvungen att köpa den.

Efter en ärtsoppslunch föreslår Daniel Suhonen en skogspromenad. Han drar på sig en vindjacka och ett par rejäla kängor. Ute på grusvägen berättar han att han ska börja jogga igen när han är här. Hemma på Södermalm – han bor numera vid Mariatorget i Stockholm – har han inte vågat sig ut, »halvfet och med dåligt flås«. Överhuvudtaget är målet att använda mobilen mindre, stänga av mejlen, kolla mindre på TV-serier.

– Jag vill generellt ta det lite lugnare. Jag kan jobba helt maniskt, och jag har varit nära utmattningsdepression ett par, tre gånger. Men nu tänker jag på jobbet som ett supermaraton som förhoppningsvis ska pågå i 30 år till. Då behöver man inte springa på varje boll.

Samtidigt är han både chef för en tankesmedja, skribent på Aftonbladets ledarsida och en frekvent gäst i TV och radio. Förra året utsågs Katalys till Europas bästa tankesmedja i välfärdsfrågor av det brittiska magasinet Prospect, tidigare i år visade tidningen Arbetsvärldens sammanställning att Suhonen är den tankesmedjechef som får störst medieutrymme och i mars utsågs han till Årets opinionsbildare av Dagens opinion. Därtill reser han också landet runt för att agitera för Reformisterna.

– Jag vill göra något som är väsentligt varje dag och förändra samhället i den riktning jag vill. Jag känner att jag inte har tid att ägna åt oväsentligheter, som att sitta i riksdagen eller flytta kommatecken på kongressen. Det spelar ingen roll vad som står på den där raden, ingen kommer att läsa den. Det som spelar någon roll är att påverka makten i det här partiet, och få in det på en annan kurs.

Det främsta målet med semestern på Gotland var att kratta den stora trädgården. Men det blev också en ledartext i Aftonbladet – en saga om en vänstertomte som önskade att bergsrået Andersson skulle öppna sin budgetkista för att hjälpa folket, inte bara de tre små borgardvärgarna.

Det har du försökt att göra i nästan tjugo år. Varför skulle det lyckas nu?

– Jag har ju hållit på med en dåres envishet. Juholtaffären lärde mig att det inte ens hjälper att vara partiledare om du i övrigt är ensam. Du måste mobilisera. Själva idéerna har jag ägnat oerhört mycket tid åt att formulera och vässa genom åren. Och nu finns det rörelser i andra länder som stärkt min uppfattning om att det kan funka – se på Alexandria Ocasio-Cortez och Bernie Sanders i USA, se på Corbyn och hans Momentum i Storbritannien. I det här läget är det otänkbart för mig att ge upp idéerna som jag haft sedan jag var tolv.

Han stannar till för att spana in ett gäng svanar på åkern.

– Det som driver mig varje dag är ju faktiskt … ibland rentav klasshat. Jag menar inte mot rika människor, de är ointressanta, dem kan man beskatta. Men jag känner väldigt starka antipatier mot dem som har det väldigt bra och som inte vill att andra ska få ha det bra. Som tycker att det inte är mer än rätt att upprätthålla, eller till och med förstärka, klassamhället. Jag tycker att det nästan blir äckligt när ledande socialdemokrater i decennium efter decennium bara ser på när klyftorna ökar, utan att göra något kraftfullt för att motverka det. Det finns massor av saker att göra: höja socialbidragen och barnbidraget, ha en fastighetsskatt, höja pensionerna. Men man gör ingenting eftersom man är så jävla feg.

Han börjar elda upp sig ordentligt.

– Med den här regeringsbildningen så har man ett så himla högt tonläge om att ställa sig på rätt sida om historien och man håller Hédi Fried i handen och säger: »Det får aldrig hända igen.« Då får man för fan också göra allt man intellektuellt kan tänka sig för att minska kraften i den högerextrema vågen. Och det måste ju för fan vara att minska klyftorna. Det är outhärdligt att de inte gör något. Man har regeringsmakten! Det gör mig nästan sjuk. Hur kan man bara sitta och administrera det här klassamhället? Man borde se en enorm stolthet i att göra allt för att ha en bra skola och bygga bostäder för alla och minska klyftorna. Man måste försöka!

Han suckar.

– Och det är väl det Reformisterna försöker göra då.

Den förbannade Daniel Suhonen har fått många epitet genom åren: »sektvänster«, »arbetarklassens självutnämnda profet« och »nostalgisk vänsterradikal«. Liknande ord har återkommit när ledarsidor avfärdat Reformisternas chans till inflytande.

– Man kanske beskriver mig som oerhört radikal, men jag vill ju bara ha vanlig socialdemokratisk politik som gör att klyftorna minskar. Under en period var jag väldigt arg. De senaste åren har jag blivit lite mer cool. Vi har en idé som är enkel och bra, varför inte prova? Jag pratar inte om någon revolution, jag pratar om helt vettiga och jordnära saker som en bra välfärd som kan betalas med lite höjda skatter.

Du använder väldigt stora ord när du talar om Reformisterna, som du inte bara utmålar som socialdemokratins räddning utan även demokratins.

– Så är det. Det behöver egentligen inte vara Socialdemokratiska partiet, men något parti måste gynna vanligt folks intressen. Det låter kanske högtravande, men jag tänker att jämlikhetspolitik och hopp om ett bättre samhälle är det som gör att människor sluter upp kring demokratin. Tappar man det lämnas ett vakuum som andra kan utnyttja. Nu har vi haft en främlingsfientlig våg som i hög grad hotar demokratin. Se hur de i Ungern stänger teatrar och byter ut misshagliga personer.

Demokratins öde vilar på dina axlar?

– Så patetiskt självgod är jag inte att jag tror att det egentligen har med mig att göra. Det som ändå gör att jag måste genomdriva det här är att jag har funderat på de här sakerna så länge att jag måste få dem ur systemet. Jag kan inte garantera att det funkar, men jag tror det.

Vad är ditt mål – att bli partiledare?

– Jag tror att det deformerar en om man har som mål att bli partiledare. Då anpassar man sig och kompromissar och gör allt för att vara så ren som möjligt. Så är jag inte beredd att leva mitt liv. Jag vill kunna säga och göra vad jag vill. De vägval jag gjort har, på gott och ont, fått mig att vässa mitt pennstift allt mer. Jag har hela tiden försökt förbättra min analys, mitt politiska språk och mina kunskaper. Mitt mål är att stärka vänstern och socialdemokratin. Jag har använt mina begränsade resurser och förmågor maximalt. Ibland har jag övertrasserat vad man får göra, som Juholtboken. Jag har slitit på mig själv och andra. Skulle partiet förändras och vilja ha mig för det jag står för, så kan jag absolut tänka mig politiska uppdrag, till och med väldigt högt uppsatta.

Daniel Suhonen var med och startade tankesmedjan Katalys 2012. Sedan dess har de publicerat ett sjuttio­tal rapporter och tiotalet böcker.

Du pushar ju just för den förändringen i partiet.

– Absolut. Och jag tror att jag skulle vara en bra politiker och att det skulle vara kul, men då måste det vara möjligt för någon som mig att vara där. Jag tänker aldrig bli en strömlinjeformad politiker som är helt mentalt död. Folk verkar gilla politiker som Reinfeld, som är så kontrollerade att det nästan är sociopatvarning. Han avgår och måste sticka iväg för att kunna vara fri med sin pressekreterare som han haft en hemlig relation med. Men visst, saker kan hända snabbt, se på Juholt. Antingen händer det, eller så händer det inte. Och då tänker jag leva mitt liv alldeles nöjd ändå.

Suhonen byter ämne till Magdalena Anderssons vårändringsbudget, som bygger på den budget Moderaterna och Kristdemokraterna fick igenom under höstens parlamentariska kaos, med bland annat återinförda jobbskatteavdrag och slopad värnskatt för de rikaste.

– Den visar onekligen på den återvändsgränd partiet har hamnat i. Borgarna tog budgeten och nu ska man jämka med Centern och Liberalerna. Då är det väldigt trångt för sossarna. Partistyrelsen menade att det var en bra idé att sätta sig i den här regeringen. Det är de som har bevisbördan och som måste visa att den går att ro i land. Vi säger att båten håller på att sjunka. Nu kan man väl hävda force majeure, men till höstbudgeten tycker jag att de måste leverera någonting. När Magdalena Andersson nu inte ska betala av på statsskulden heller, så är det ju bara för henne att börja drömma om vilka stora, härliga socialdemokratiska reformer hon kan genomföra.

Suhonen syftar som vanligt på de 393 miljarder som Socialdemokraterna enligt sin amorteringsplan från 2018 ska betala av under mandatperioden. Även om han under våren var ensam om att kalla planen för »pervers«, så kritiserades den också av exempelvis Dagens Industris politiska redaktör P M Nilsson och Nordeas chefsekonom Annika Winsth, vilka ifrågasatte sparniten i ett läge där räntorna är så låga och investeringsbehoven så stora. I april sade så plötsligt Magdalena Andersson i Aktuellt i politiken att hon aldrig planerat att betala av statsskulden med så höga summor, utan att det handlade om ett missförstånd.

– Jag tycker att det är ett löjligt försvar, säger Suhonen. Det står ju i deras plan. Men det är väldigt intressant att hon tar upp det, det betyder att vår kritik tagit i veka livet och att hon måste förhålla sig till oss. Om det är något hon är stolt över och alltid visar upp så är det att Socialdemokraterna betalat av så mycket på statsskulden och att den numera är otroligt låg. Kommer hon nu att investera pengar istället så är ingen gladare än jag. Då har vi ju uppnått någonting direkt.

Men vad är det som säger att Magdalena Andersson har fel? Det låter lite galet att både sluta amortera och låna nya pengar till reformer för 4000 miljarder, som i ert program.

– Hela vänsterns ekonomiska synsätt väcktes till liv på 30-talet med Keynes och Wigforss. Där finns ett humanistiskt perspektiv på ekonomin: livet händer nu, folk dör och föds, folk behöver ett arbete och någonstans att bo. Det finns olika sätt att få in pengar. Jag tycker att man kan höja skatterna. Men man kan också låna pengar för investeringar. Det gör folk hela tiden, till lägenheter och bilar. Det kan även staten göra för att investera i till exempel järnvägar, då har du en skuld, men du har också en tillgång. Vad kostar det oss att inte investera i järnvägen, eller ha bostadsbrist, eller en dåligt fungerande skola? Ett tredje sätt att finansiera reformer är att använda de pengar vi redan har. Vi har en väldigt låg statsskuld – sluta betala av på den.

Han trampar vidare genom skogen och tvekar lite vid ett vägskäl.

– Där höll vi på att svänga till höger. Det ska man aldrig göra! Då går man helt vilse.

Daniel Suhonen förstamajtalade i Nynäshamn innan han åkte till Stockholm för att delta i den stora demonstrationen. Slutmålet för tåget var Norra Bantorget där Magdalena Andersson höll tal.