Doktor Bondesons kabinett

Jan Bondeson skriver om apkvinno­r och fågelhövdade dvärgar, om s­kräcken för att bli levande begravd och om en pojke som stal drottning Viktorias underkläder. Han dyrkas av recensenter och läsare från N­agoya till New York – så varför är han så okänd i Sverige?

Med försiktig hand tar han ut Livius romerska historia, i en utgåva från 1554. Sedan den grekiske satirikern Lukianos samlade skrifter, tryckta 1563.

– Titta här ska du se, säger Jan Bondeson. Det här är en riktigt vacker en.

Vi står framför finhyllan i ett av de tio rummen i läkaren och författaren Jan Bondesons bastanta stenkåk i kuststaden Newport i södra Wales. De flesta av husets många väggar är täckta med böcker och detta är hyllan där han förvarar sina verkliga juveler, böcker från tiden precis efter tryckerikonstens införande. Jag håller varsamt i Lukianos bok, bläddrar sakta genom de månghundraåriga sidorna.

Annons

Jan Bondeson botaniserar vidare bland sina skatter. En volym med den berömda kirurgen och kuriosasamlaren John Hunters samlade verk, från sent 1700-tal, signerad av Oscar Wildes far. En bok om gikt, från tidigt 1800-tal. Sir Everard Homes föreläsningar i jämförande anatomi, i en praktutgåva från 1865.

– Här finns originalbeskrivningen av den tvåhövdade gossen från Bengalen, säger Jan Bondeson entusiastiskt. Det är en riktig raritet! Just denna är en gåva till talmannen i det brittiska parlamentet. Den kostade en slant. En rejäl slant får man säga.

Doktor Jan Bondeson, specialist på reumatologi och upphovsman till omkring 15 böcker i de mest egendomliga ämnen, fyller 50 i år. Han har mörkt hår, som envisas med att falla ner i p­annan och som han gång på gång lägger på plats igen med sin högerhand. Han är klädd i en något bylsig kavaj. På slaget bär han ett märke från en reumatism­kongress i Köpenhamn 2009. Han möter inte gärna min blick men pratar desto mer. Han visar, pekar och berättar. Om sina böcker, om sina böcker och om sina böcker.

– Här, säger han och vänder sig mot en annan del av rummet, är brottshyllan. Den har jag haft glädje av många gånger.

Nu är vi inne på 1800-talets fascination för ond bråd död. Här finns volymer med samlade tidningstryck om berömda brittiska mordfall och mängder med andra böcker på liknande teman. Titlar som The Romance of Crimes, Mysteries of Police and Crime, Celebrated Trials of the Aristocracy …

– Den sista där är lite kulig, säger Jan Bondeson med sin ivriga röst, som bär spår av belevad skånska. Författaren, Peter Burke, var en advokat som skrev om fasansfulla händelser i adelns förflutna. Han hörde av sig till de fina herrarna och damerna och sa: Nu tänker jag skriva om vad din förfader gjorde. Om du betalar så låter jag bli, annars kommer det att stå i boken för alla att läsa. Han ­tjänade en bra summa på det där, kan du tro.

Böcker, böcker, böcker. Mer än 7 000 finns utspridda på de tre våningarna i huset, där B­ondeson lever ensam och får bre ut sig precis som han vill.

– Jag köpte medvetet ett alldeles för stort hus, för att jag skulle ha plats för böcker, förklarar han. Nu börjar tio rum snart bli för litet, så jag letar efter något större.

Samtidigt, förklarar han efter en stund, samlar han inte lika intensivt nu som tidigare.

– När jag var yngre spenderade jag alla pengar jag hade på böcker. Jag åkte runt på antikvariat i England varje helg och köpte allt jag kom över. Nu har jag inte riktigt samma monomana energi längre. Men jag köper fortfarande, visst gör jag det.

– Vilka slags böcker letar du efter? undrar jag.

– Arbetande böcker, säger Jan Bondeson genast. Sådana som jag har nytta av. Ska man skriva böcker, behöver man böcker.

Sedan visar han mig nästa hylla.

– Här finns det också några riktigt kuliga. Mina gamla monster!

Vi bläddrar tillsammans i The Book of Wonder­ful Characters, från 1869, med den utförliga undertiteln: Memoirs and Anecdotes of Remarkable and Eccentric Persons in All Ages and Countries.

Annons

Mycket riktigt, finns där åtskilliga av de karaktärer som Jan Bondeson själv har skrivit om, och som gett honom så många fascinerade läsare. Där finns The Stone-eater, The Pig-faced Lady, The Celebrated Polish Dwarf och sist men verkligen inte minst: Daniel Lambert, of Surprising Corpulence.

Jan Bondeson

Född: 17 december 1962 i Malmö

Bor: I villa i Newport, Wales

Yrke: Överläkare, forskare i reumatologi vid universitetet i Cardiff. Författare till omkring 15 böcker (böckerna av antologikaraktär finns ompaketerade i olika versioner på olika språk, vilket gör den exakta siffran till en definitionsfråga).

Övrigt: Samlar på vykort från 1800-talet, särskilt med London som tema. Favoriterna föreställer p­latser där berömda mord har ägt rum. Har publicerat mer än 100 artiklar i medicinska tidskrifter.

I Sverige är det inte många som känner till Jan Bondeson utanför den lilla krets där han är ett namn. En förklaring kan vara att han bara skrev sina två första böcker på svenska. Sedan 1994 skriver han på engelska. Stora delar av hans engelskspråkiga utgivning är översatt till tyska, danska, norska, spanska, holländska, italienska, japanska och kinesiska – men inte till svenska.

Hans riktiga storsäljare heter Buried Alive. Det är en oerhört detaljerad skildring av den närmast farsotsliknande panik inför tanken på att bli levande begravd som under 1700- och 1800-talet drog över västvärlden. För den hyllades han av bland andra brittiska The Guardian, och i det amerikanska magasinet Salon tillägnades boken en lång essä, där skribenten förvånat konstaterade att läsningen av Bondesons bok, trots det makabra ämnet, var så underhållande att han gång på gång skrattade högt. Döden, konstaterade Salons journalist, har aldrig varit så rolig som när Bondeson skildrar den. Många lovord, de flesta på temat »underbara och vrickade«, har fallit över denne något märklige mans klart märkliga skrifter. Samtidigt finns där också andra kvaliteter – till exempel har författaren Ali Smith beskrivit Bondesons skrivkonst som »charmerande och njutbar«.

– Mina läsare finns över hela världen, säger Jan Bondeson, inte utan stolthet i rösten. Det är kanske inte en så stor läsekrets, men det finns de som köper varje bok jag ger ut. När jag föreläser kan det komma fram de mest överraskande figurer efteråt och ställa frågor. Punkare och gothare, eller vad det nu heter.

Med förtjusning visar han mig sedan en länk till en artikel om ett kanadensiskt doomrockband, Bereft, vars album Leichenhaus, Likhus, till stor del är inspirerat av just Buried Alive.

Säkert är det de makabra ämnena som lockar. Men också Bondesons uppenbara fascination inför det han beskriver.  Oavsett om det gäller hur man på 1800-talet kunde blåsa in tobaksrök i ett liks ändtarm för att kontrollera att personen i fråga verkligen var död, eller hur det egentligen kom sig att vissa människor i början av 1900-talet var övertygade om att hundar kunde skriva poesi. Eller det faktum att Lord Byron ville anställa en elefant som butler. Eller att en lärd gris hörde till det hetaste heta i 1700-talets London.

– Visst finns det något av det excentriska i mycket av det jag berättar om, säger Jan Bondeson. Men mina böcker har blivit mer mainstream genom åren. Jag började med medicinhistoriska kuriositeter, och sedan blev det märkliga brottsfall i historien. Nu skriver jag om hundar. Det är inte så konstiga saker, eller hur?

Det är väl sant. Om man bortser från att en av dessa hundböcker, Amazing Dogs: A Cabinet of Canine Curiosities, också skildrar en spektakulär tysk språkskola för hundar, där man hade för avsikt att lära fyrfotingarna att tala med människor. Sådana underliga fenomen fastnar han ständigt för. Märkliga saker som människor har tänkt, gjort och drömt om.

Varför just dessa ämnen? I en artikel i den amerikanska bokbranschtidningen Publishers Weekly fick han samma fråga och gav ett koncist svar: »Jag har alltid haft ett djupt intresse för historia, och något av en böjelse för det makabra och det udda.« Artikeln bar för övrigt den talande rubriken: »Who Is Jan Bondeson, and Why Is He Telling These Strange Stories?«

Annons

Ja, vem är han? En excentriker, helt klart. Men framförallt en passionerad historiker, forskare och berättare.

 

Jan Bondeson föddes i Malmö den 17 december 1962. Mamma Greta var sjuksköterska till yrket, men sedan länge hemmafru. Pappa Sven var underrättelseofficer, med överstes grad. I början av andra världs­kriget var Jan Bondesons far på väg från Brasilien hem till Sverige, då fartyget han färdades med torpederades av en tysk ubåt. I sista stund lyckades han rädda sig över till livbåten.

– Fram till dess hade far varit en typisk medel-/överklass-svensk, säger Jan Bondeson. Han hade tyckt att Hitler nog inte var så dum, han fick ju ordning på Tyskland och allt det där. Men efter den där händelsen blev far hur antinazistisk som helst. Han ägnade resten av kriget åt att spionera på svenska extremister. Först på kommunister och sedan, när krigslyckan vände, allt mer på nazisterna.

Även om sin familjehistoria berättar Jan B­ondeson med tydlig känsla för det dramatiska och det något komiska, precis som i sina böcker. Om sig själv pratar han däremot inte så gärna. Men en del slinker ändå ut. Några tydliga författardrömmar hade han inte som liten. Däremot bestämde han sig tidigt för att bli läkare, »det är ju en så bred utbildning«. Nästan lika tidigt bestämde han sig för att det var forskning han skulle ägna sig åt. Hellre det än att ödsla tid på dagliga patientkontakter, vilket enligt hans mening riskerar att ta tid från det viktigaste – den intellektuella verksamheten.

1982 gick flytten till Lund, där den snart 20-årige Jan Bondeson studerade medicin. Han bodde först på ett studenthem. »Men då mor kom på besök sa hon: ›Så här kan du ju inte bo!‹ Så hon övertalade gubben att köpa mig en trea.«

Under hans tid som medicinstudent tog bok­intresset fart. Jan Bondeson började arbeta extra åt Claes Nilsson, en skrothandlare som lät B­ondeson gå igenom de böcker Nilsson kom över när han köpte dödsbon och gallra bort dem som skulle slängas från dem som kunde säljas. Samtidigt gick Jan Bondeson med i Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet. Snart började han känna en lust att skriva om det han läst om. Det blev essäer om självförbränning och om den så kallade »ap­kvinnan« Julia Pastrana, en mexikansk indian som led av sjukdomen hyper­trikos, vilket gjorde att hon var helt täckt av hår. Om dessa och liknande ämnen skrev han framför­allt i läkemedels­bolaget Astras numera nedlagda tidskrift Draco pro Medico. Redan då var Jan B­ondesons personliga stil utvecklad: texterna går rakt på sak och tar för givet att ämnet som behandlas är av stort intresse. Därpå beskrivs det hela i stor detalj, utan större utblickar mot omvärlden eller vidare förklaringar av vad det hela egentligen kan tänkas betyda. Det ger texterna ett tunnelseende, som ibland gör dem rent ut sagt urtråkiga – men lika ofta skapar en svindlande fascination.

Snart hade Jan Bondeson författat så många texter att de räckte till en samlingsvolym. Han döpte den till Medicinhistoriskt kuriosakabinett och skickade glad i hågen manuset till Albert B­onniers förlag. Efter en tid kom ett nej tack från det stora förlaget, med ett utlåtande från lektören: »Texten är välskriven och rolig, i det närmaste spirituell. Men jag undrar om den ens säljer i trehundra exemplar.« Utgivare blev istället Skåne­förlaget Kiviksgården, som snart sålde slut på två upplagor.

– På svenska sålde den i 3 500 exemplar, säger Jan Bondeson. Sedan har den gått i minst 20 000 till på engelska. Så de räknade allt lite fel där.

Efter studierna och en efterföljande doktorsavhandling fick han ett forskningsstipendium av det ansedda Kennedy Institute of Rheumatology i London. Där var Jan Bondeson med om att utveckla metoder för reumatismbehandling som numera är standard världen över, samtidigt som han regelbundet publicerade sig i vetenskapliga tidskrifter. Men den privata skrivpassionen levde vidare. Tanken slog honom – varför inte skriva på engelska? De svenska läsare som gillade hans första verk kunde ju lika gärna läsa på engelska, och den potentiella läsekretsen skulle bli enormt mycket större.

Så Jan Bondeson ägnade ett antal kvällar, sittandes i sin fullständigt boktäckta fyrarummare i City i London, åt att översätta delar av Medicinhistoriskt kuriosakabinett och uppföljaren Lärda grisar och falska sjöjungfrur till engelska. Sedan skickade han ett prospekt till närmare 60 brittiska och amerikanska förlag. Tio av dem svarade. Tre ville titta närmare på det hela. I sista stund backade förlagsjätten WW Norton ur, och utgivare blev istället det amerikanska förlaget Cornell University Press. Efter utgivningen av den inbundna utgåvan hörde dock WW Norton av sig igen och sade att de hade gjort en felbedömning. De köpte pocketrättigheterna – och sedan dess har Jan Bondesons författarkarriär bara rullat på.

Spökhus. När Jan Bondeson flyttade in i sitt 1800-talshus i walesiska Newport varnades han för att det spökade där. En flicka från viktoriansk tid påstods gå igen – hon skulle bland annat ha lekt med de tidigare ägarnas två hundar.

I Newport, dit Jan Bondeson flyttade 2001 efter att ha blivit universitetslektor och överläkare vid det närliggande universitets­sjukhuset i Cardiff, är han något av en lokal k­ändis. De spektakulära ämnena i hans böcker och de fina recensioner han oftast får, har lett till tidningsartiklar i allt från ansedda tidningar som the Times och the Guardian till tabloider som the Sun. Den lilla lägenheten i London kunde han för övrigt sälja med rejäl vinst – köparen var Sir Laurence Oliviers son. Summan räckte mer än väl till den tiorumskåk han numera bor i.

Huset, byggt på mitten av 1800-talet, ligger bara några minuters promenad från det lokala sjukhus där han arbetar någon dag i veckan och dessutom undervisar läkarkandidaterna i reumatologi. Och från Newport tar tåget till London bara en timme och 45 minuter.

Det enda problemet är att själva Newport inte direkt är himmelriket på jorden. Det är tvärtom en rätt nedgången hamnstad med hög arbetslöshet, utrustad med ett antal bostads­områden så slitna att polisen knappt vågar gå in där.

– Här i västra Newport är det beboeligt, säger Jan Bondeson. Men inte i östra. En av mina patienter bor där och sa till ett par ungdomar som spelade fotboll mot hans vägg. Han fick så mycket stryk att han förlorade ena ögat.

Själv känner sig Jan Bondeson trygg i den walesiska arbetarstaden. Den enda incidenten kom efter att han återigen presenterats som framstående forskare och författare i lokaltidningen. Dagen därpå lämnade han jobbet tidigt och upptäckte en man som försökte ta sig in i huset från trädgården.

– Han hade säkert läst tidningen och trodde att det fanns massor av värdesaker hemma hos mig. Det gör det ju inte, inte mer än böckerna i alla fall, och de flesta av dem är inte värda särskilt mycket. Men som tur är har jag en samling antika vapen hemma. Så jag sprang in, ryckte till mig ett svärd från väggen och jagade bort honom.

Jan Bondeson visar mig vapnet i fråga: en fransk bajonett från 1878.

– Den är satans vass, säger han muntert.

Efter att ha ätit lunch på en italiensk restaurang en bit bort – »den enda med ätbar mat på gångavstånd« – tar vi en promenad i kvarteret. Vi befinner oss i Stow Hill, ett förnämt område som byggdes i slutet av 1800-talet, då det i Newport fanns en rik borgerlighet som smällde upp den ena pampiga kåken efter den andra.

Jag frågar honom om han saknar något från Sverige. Han svarar genast nej, inget alls. Möjligen saltlakrits.

Han är sällan i Sverige numera, förklarar han. Möjligen blir det en tripp nu under hösten. Ett walesiskt TV-bolag har hört av sig, de planerar en dokumentär utifrån hans bok om märkliga hundar. Särskilt då den där djurspråkskolan, som har vissa spektakulära kopplingar till nazisternas regim. Om den filmen blir av kan Bondeson behöva åka till Riksarkivet i Stockholm för att leta material. Men han har ingen direkt kontakt med gamla vänner eller läkarkollegor från studietiden.

– Vi lever så annorlunda liv. Jag ägnar mig åt mitt arbete och mina böcker. De är familjefäder, på sjukhus ute i landet, upptagna med patienter hela dagarna … Det är lite trist egentligen.

Sin femtioårsdag i december kommer Jan Bondeson att fira med kollegorna, på någon restaurang i hamnen i Cardiff. Han har inga levande släktingar – mor och far och halvsyskon är alla döda. Traditionellt familjeliv är inget som ligger för honom: »Jag har inga omedelbara planer på det heller.« Istället ägnar han sina dagar åt att forska om reumatism. På sin lediga tid skriver han.

Jan Bondeson medverkar regelbundet i tidskriften The Ripperologist, tillägnad det viktorianska England i allmänhet och Jack the Ripper i synnerhet. Han är även återkommande medarbetare i Fortean Times, ett brittiskt månadsmagasin som skildrar »The World of Strange Phenomena«.

I höst kommer hans nya bok These Amazing Newfoundland Dogs, om newfoundlandshundens kulturhistoria. Ämnet visar sig, under Bondesons mikroskopblick, vara outtömligt fascinerande. Newfoundlandshunden sågs på 1700- och 1800-talet som den intelligentaste av alla hundar, och kring den finns i dag en levande subkultur. Newfoundlandshundsälskare samlar på böcker, skulpturer och bilder av sina favoriter. För denna målgrupp kommer Bondesons bok att bli en högtidsstund.

– Men sedan får det räcka med hundar för ett tag. Därefter … ja, jag har ett antal projekt på gång. En bok om historiska mordfall i London kanske det blir. Jag har ju så mycket material där.

Dessutom har förlaget som ger ut newfoundlandshundsboken och i normala fall specialiserar sig på paranormala fenomen och krypto­zoologi, ett eget förslag.

– De försöker övertala mig att skriva en bok om människor som kidnappas av örnar. Att sådant kunde ske och var en reell risk när man var ute i skogen var en levande folktro i många århundraden, även i Sverige. Det är ju fascinerande, måste man säga. Jag får se hur det blir.

Jan Bondeson räknar med att gå i pension redan vid 55 eller allra senast vid 60, vilket är vanligt bland brittiska läkare. Därefter kan han på heltid ägna sig åt sitt författande.

– Nu när jag arbetar heltid har jag siktat på en bok om året. Sedan borde det kunna bli ännu fler.

Lämna Wales lär han inte göra bara för att han pensionerar sig – »skulle jag flytta till London skulle jag behöva tränga ihop mig, och det vill jag inte«. Däremot leker han lite med tanken på att köpa en riktig herrgård. En bit norrut, i centrala Wales, skulle han ha råd. Men därifrån är kommunikationerna sämre, det skulle bli svårare att ta sig till London och vidare ut i Europa, till alla a­ntikvariat, arkiv och specialister. Inte minst skulle han sakna resorna till handlarna i Frankrike där man kan hitta 1800-talsvykort av fin kvalitet. Så nej, kanske är det bäst att stanna i Newport ändå.

En hund ska han däremot skaffa. Men inte en newfoundland – de är för stora och bökiga. En labrador får det bli, slår Jan Bondeson fast. En lättskött och reko hund, inga konstigheter. Och fler böcker ska han också skaffa. Men framförallt: tid att läsa och skriva.

Det är allt Jan Bondeson egentligen vill ha.

– Varför skriver du? frågar jag till sist

– För att jag vill sätta min forskning på pränt. En del av de saker jag har gjort är unika. Buried Alive, till exempel. Ingen har gått så djupt in i det ämnet som jag. Det kommer att vara en klassiker på området, som ingen senare forskare kan gå förbi. Dessutom ger ju böckerna pengar, det ska jag inte förneka.

– Inte för att det är roligt?

– Det är klart att det är roligt. Det är ju underförstått. När jag står framför bokhyllan och ser alla böcker jag skrivit, då känns det bra. »Allt det här har jag gjort«, kan jag tänka. Allt det här kommer jag att lämna efter mig.