Ludwig Göransson delade hus med sex stycken stunt­ninjor innan han tjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa sitt hus i Los Feliz.

En lirare äntrar ringen

Hur det gick till när en gitarrist från Linköping fick Sylvester Stallone att gråta.

Trumpeterna är snudd på militäriska. Med en tegelsten i vardera handen springer Sylvester Stallones Rocky över Philadelphias tågspår i en ljusgrå joggingdress. Snart smyger en 70-talsfunkig basslinga upp under blåset och den melodi som i andra scener är en melankolisk pianoslinga förvandlas till en triumfatorisk fanfar. Musiken växlar upp med stråkar och elgitarr när den trehövdade kören stämmer in med ett uppfordrande »Trying hard now …« till Rockys perfekt synkroniserade arm­hävningar i boxningsringen. Sedan kommer den: scenen alla för­knippar med Rocky. Till körens mässande »Gonna fly now« springer Stallone upp för konstmuseets trappor, sträcker upp armarna i luften och blickar ut över sin hemstad. Euforin är total.

Sylvester Stallone tillskrev Bill Contis legendariska filmmusik en betydande del av filmens framgångar och Gonna Fly Now fick en Oscarsnominering för bästa originallåt.

39 år senare ekade den i den då 30-årige Ludwig Göranssons bak­huvud där han satt i sin studio i ­Glendale en sen torsdagskväll i juni 2015. Det var tio år sedan han hade kommit till Los Angeles och han stod på gränsen till genombrottet. Hans bästa vän från filmskolan, Ryan Coogler, hade regisserat den sjunde Rockyfilmen Creed och ­Ludwig skulle göra musiken. Varken produktions­bolaget eller Ludwig var nöjda med hans första försök. Nu återstod mindre än ett dygn tills han skulle åka tillbaka till MGM Studios och spela upp sin andra version. Om det inte gick vägen den här gången kunde han förlora chansen att följa upp ett av filmhistoriens mest ikoniska musikspår.

Annons

 

Ludwig Göransson

Född: 1 september 1984

Bor: Los Feliz i Los Angeles

Familj: Mamma, pappa, syster och flickvän

Karriär: Gjort musiken till TV-serierna Community, New Girl och Happy Endings, samt filmer som Creed, A Merry Friggin’ Christmas och Top Five. Producerat artisterna Haim, Childish Gambino och Chance the ­Rapper. Ansluten till Jay-Z:s produktions­bolag Roc Nation.

Övrigt: Hade  inte sett Rocky­filmerna innan han började arbeta med musiken till Creed, eftersom han inte fick titta på våldsamma filmer som liten.

 

Det mesta i Ludwig Göranssons liv hade lett fram till det där ögonblicket. Dopnamnet Ludwig kommer från hans något kändare namne van Beethoven. Pappa Tomas var lärare på den kommunala musikskolan och storasyster ­Jessika spelade fiol. Under hennes konserter brukade Tomas ge vägg­målningarna i Katedralskolan i ­Lin­köping liv genom att hitta på histo­rier till musiken och viska dem i sonens öra. När Ludwig var sju år fick han en gitarr. Han övade tills han fick blåsor på fingrarna och avancerade snabbt från Dunderklumpens led­motiv till ­Metallica. 1995 deltog han i en talangtävling på ett köpcenter. Medan hans konkurrenter stämde upp i aktuella schlagerplågor som Cecilia ­Wennerstens Det vackraste och Jan Johansens Se på mig, rev en elvaårig Ludwig av en lång instrumental låt av gitarronanisten Joe Satriani. Ludwig vann första pris: en bärbar CD-spelare med fem sekunders skakminne.

Från musikklassen i mellanstadiet till De Geergymnasiets musiklinje i Norrköping strävade han alltid efter att vara bäst i klassen. Oftast lyckades han. I tonåren slukade han allt från jazz till metalbandet Dream Theater, men upptäckte också kompositören Danny Elfmans skruvade och lekfulla musik i filmer som Edward Scissorhands och The Nightmare Before Christmas. Varje år fick musikeleverna chansen att skicka in egenkomponerad musik till ­Norr­köpings symfoniorkesters jul­konsert. När Ludwig gick i trean blev hans stycke Five Minutes to Christmas, inspirerat av Elfman, utvalt som ett av tre att uppföras i stadens konserthus. Konserten sändes av Sveriges Radio P2 och gav ­Ludwig blodad tand.

 

Ludwig tog studenten med ett nyväckt intresse för att komponera egen musik, men han ville fortfarande bli bäst på gitarr. Så han sökte in till den absolut svåraste utbildningen – jazz­musiker­utbildningen på Kungliga Musikhög­skolan i Stockholm. Varje år söker upp­emot hundra gitarrister, varav tre blir antagna.

– Jag ville bevisa för mig själv att jag var tillräckligt bra. Jag har alltid satt upp höga mål. Ibland har det tagit lite tid, ibland har det varit frustrerande, men det har hjälpt mig att komma dit jag vill.

Den här gången tog det stopp på första försöket. Istället för Stockholm blev det Ingesunds folkhögskola där han övade jazzgitarr frenetiskt för att lyckas med nästa års antagning. När våren kom sökte Ludwig med gott självförtroende till jazzmusikerutbildningen igen, och det lönade sig. Han var glad över att ha kommit in men hamnade mitt i ett för honom ovant scenario. De övriga eleverna var äldre och skickligare än Ludwig – han tillhörde inte längre det toppskikt som han varit så van vid. Medan andra elever skapade konstellationer som ­spelade tillsammans på helgerna stannade ­Ludwig kvar i   skolans övningsrum och nötte skalor. 

– Det var en ganska ensam tid, säger han. Jag rörde mig mest mellan min etta på Nybrogatan och skolan.

Annons

Sista året på skolan läste Ludwig en kurs i filmmusik, och på nätet hittade han en europeisk filmmusiktävling. På kvällarna efter skolan satt han i sin etta och experimenterade med att tonsätta en animerad kortfilm. Han lärde sig succes­sivt var filmen behövde tystnad och var den behövde musik. Det var som om tiden försvann när han arbetade, känslan var »snudd på religiös«. Det var ju det här han skulle syssla med.

Att han även vann tävlingen var ytter­ligare ett kvitto. Vinsten ledde till uppdrag åt ett företag i Amsterdam som producerade jinglar och reklammusik. Ludwig ville hellre skriva stor musik, med full orkester, och det var närmast omöjligt i lilla Sverige. För att komma dit han ville var han tvungen att bege sig till filmmusikens Mecka – Hollywood.

»Min första studio var en portabel Fostex. Jag var elva år, och genom att sakta ner bandet kunde jag få min sång att låta mer som en man än en liten pojke. Eller sång och sång, mest skrek jag svordomar på engelska.«

När Ludwig landade i Los Angeles för att börja på filmmusik­utbildningen på University of Southern California var han 22 år och hade aldrig varit i USA förut. Han kände sig ganska bortkommen tills han träffade Ryan Coogler för första gången.

Ryan hade långa dreadlocks och kom från en förort till Oakland i norra Kalifornien. Han hade varit en lovande wide receiver i amerikansk fotboll, men en engelsklärare fick honom på andra tankar efter att hon läst en av hans berättelser. Hennes uppmuntran triggade honom att söka regissörutbildningen på University of Southern California, och Ryan kom in. Han och Ludwig klickade direkt, och när Ryan gjorde sin första kortfilm, Locks, gjorde Ludwig musiken. Svensken fascinerades av hur Ryan kunde beskriva det innersta i sina rollfigurer på ett sätt som Ludwig sedan kunde spegla i musiken.

Runt jul hade Ludwig hunnit bli varm i kläderna på USC. Men hans visum var knutet till skolan – hade han inget jobb vid vårterminens slut var det bara att packa väskorna och åka hem. Han skrev till skolans rektor och tackade för den gångna terminen, och lade till att om rektorn kände till någon kompositör som behövde en assistent, så var han mer än intresserad.

Tre månader senare bad filmkompositören Theodore Shapiro rektorn om tips på en student som var bevandrad i många olika genrer och som dessutom var en duktig gitarrist. Rektorn gav ett namn: Ludwig Göransson. Shapiro var känd som en av de främsta kompositörerna för komedier i Hollywood, med filmer som Blades of Glory, Wet Hot American Summer och The Devil Wears Prada på meritlistan. På ­Ludwigs första arbetsdag som Shapiros assi­stent spelades musiken till komedin Tropic ­Thunder in i en studio med full orkester. Han hamnade i stolen bredvid huvudrolls­innehavaren Ben Stiller.

 

I studion följde Ludwig hur Shapiro lät musiken växa fram.

– Det började alltid med en liten melodi­slinga, säger Ludwig. Sedan byggde han på en del i taget tills musiken plötsligt täckte känsloregistret i en hel film. Dessutom lärde jag mig allt praktiskt. En kompositör måste planera budgeten, boka orkester och studio, anställa notskrivare och gå på ständiga möten med produktionsbolagen.

När Shapiro tillfrågades om att göra musik till TV-serien Community hän­visade han istället till Ludwig. Produktionsbolaget var inte helt bekväma med att ge en oerfaren assistent rodret, men Shapiro lovade att övervaka produktionen. Efter tre avsnitt ringde producenten och sade att de inte behövde Shapiro längre. Community blev en stor succé, och det började ­pratas om ­Ludwig i branschen.

»Sista ordet fick fru Stallone, som sade till sin man att sluta vara så macho och våga spela svag.«

När seriens musikansvarige skulle anställa en kompositör till den nya Fox-komedin New Girl fick Ludwig jobbet. Listan utökades med ABC:s Happy Endings, samtidigt som Ludwig producerade rapparen Childish Gambinos debut­album. Den första egna långfilmen blev actionkomedin 30  Minutes or Less med Jesse Eisenberg och Aziz Ansari. Filmen drog in över 40  miljoner dollar i bio­intäkter och var det slut­giltiga tecknet på att Ludwig vuxit ur assistentrollen.

2011 flyttade han från det lilla rummet bredvid Shapiros studio till en egen studio i samma byggnad. Han anställde en assistent och satte en skylt med sitt eget namn på bredvid dörren. Snart pryddes väggarna av en guldskiva för produktionen av Haims debut-EP Forever och en vardera för Childish Gambinos singlar 3005 och Heartbeat. Hans första stora film som fristående kompositör blev ett samarbete med den tidigare chefen Theodore Shapiro: We’re the Millers, som hade en budget på 37 miljoner ­dollar och som drog in 270 miljoner. Det var den typen av summor som gjorde att Hollywoods filmproducenter inte skulle kasta bort hans visitkort.

Samtidigt som Ludwig tog stora kliv i karriären hade Ryan Coogler fått klartecken att spela in sin första långfilm. Den skulle handla om Oscar Grant II, som sköts till döds av en tunnel­bane­polis på Fruitvale Station i Oakland 2009.  Ludwig hade egentligen fullt upp, men när hans bästa vän frågade om han ville göra musiken var det för bra för att tacka nej. Efter långa dagar i studion ägnade Ludwig kvällar och ­nätter åt Ryans film. Fruitvale Station vann både juryns stora pris och publikpriset för bästa dramafilm på filmfestivalen i Sundance. Framgången fortsatte på film­festivaler runt om i hela världen och filmen blev en viktig del av debatten om strukturellt polisvåld mot afro­amerikaner. För ­Ludwig inbringade filmen mindre i lön än ett enda TV-avsnitt, men det spelade ingen roll. Att han och Ryan fått göra den ihop var belöning nog.

Tack vare succén fick ett av Ryans tidigare projekt ny luft under vingarna. Redan på filmskolan hade han skissat på manuset till vad som skulle bli en sjunde Rockyfilm, med den gamle ärkerivalen Apollo Creeds okända son i fokus. Filmseriens producent Irwin Winkler hade tagit förslaget till Sylvester ­Stallone, men där hade det tagit stopp. I  Ryans manus blir Rocky sjuk, vilket ­Stallone inte var intresserad av. Men efter ­Sundance skickade Winkler en kopia av Fruitvale Station till Stallone och bad honom tänka en vända till. Sista ordet fick fru Stallone, som sade till sin man att sluta vara så macho och våga spela svag. Produktionen sattes i rörelse, och Ryan tog in Ludwig för att göra musiken.

Annons

 

Ett år senare, den där junikvällen 2015, satt Ludwig i sin studio – smärtsamt medveten om att han bara var ett telefonsamtal bort från att bli utbytt. Han provade en slinga på pianot, spelade in den, bara för att radera den sekunden därpå. Efter veckans 20-timmars­dagar i studion lät allt dåligt. Ludwig ­visste att musiken behövde bli större och våga ta mer plats, men han hittade inte vägen dit. Hans och Ryans favoritspår från det första musikutkastet som kasserats spelades under filmens två kärleksscener. Kanske fanns det något att bygga på där? Han provade att lägga på mer stråkar och blås, byggde upp melodin med pukor och körer. Kärlekstemat blev ett hjälte­tema. Klockan två på torsdagsnatten kom Ryan förbi och lyssnade. Han älskade det. Men visningen var dagen efter, och Ludwig hade fort­farande drygt åtta  minuter musik kvar att skriva. Klockan sex på morgonen laddade han upp filerna, stängde av sin dator och körde hem genom ett ljusnande Los Angeles.

 

En och en halv månad senare stod Ludwig framför en full orkester och förberedde nästa tagning. Den ödesdigra andra visningen hade slutat med att en chef på MGM rest sig från sin stol och utropat: »I love the music!« Nu fick ­Ludwig äntligen se musiken komma till liv. Rasslet från notbladen blandades med några sista synpunkter från Irwin Winkler. Om julkonserten med Norr­köpings symfoniorkester hade känts som starten på hans karriär som kompositör, var det här kröningen. Bredvid satt Ryan, som kunde slappna av för första gången sedan arbetet med filmen började. När ­Sylvester Stallone kom till studion för att lyssna fick han tårar i ögonen.

 

Creed hade biopremiär den 25 november 2015 och fick lysande recensioner. »En knockout«, skrev Time Magazine. GQ publicerade en hyllnings­artikel om Ludwigs musik: »Den är djärv och självsäker, håller Rockys arv nära men är fast besluten att göra sig ett eget namn.« Det var det bästa berömmet han kunde få.

– Med Creed kändes det som om världen fick höra min röst för första gången, säger Ludwig. Jag menar, att göra ett nytt avsnitt av New Girl är lite som att gå ut med hunden. Med Creed behövde jag återuppfinna hjulet.

Han börjar växa ur sitt rum i studiokomplexet i Glendale. Artisterna han producerar nuförtiden har ofta med sig stora följen. Om några månader flyttar han till en rymligare lokal på andra sidan korridoren. Just nu slipar han på musiken till actionkomedin Central Intelligence. På den största av rummets fem datorskärmar syns Dwayne »The Rock« Johnson köra en skrikande Kevin Hart i en postvagn genom ett kontorslandskap, samtidigt som de duckar för vinande pistolskott.

– Här ville jag att musiken skulle göra scenen mer fartfylld och mindre allvarlig. När jag får filmen har produktions­bolaget lagt på temporär musik från gamla filmer som illustrerar ungefär vad de har tänkt sig. Sedan har jag fria händer.

Filmmusiken är ett samarbete mellan Ludwig och hans gamla chef, Theodore Shapiro. I dag arbetar de som jämlikar, även om dynamiken dem emellan vittnar om att de en gång haft rollerna mentor och lärling.

– Jag anställde Ludwig för att han hade ett eget uttryck, säger Shapiro. Många unga vill bara låta som John ­Williams. Tanken var också att han skulle bli sin egen en dag, men det gick mycket ­snabbare än vad jag hade kunnat ana.

Ludwigs nästa projekt med Ryan Coogler blir Marvels Black Panther. Då kan han lägga till en superhjältefilm på meritlistan. Vid sidan av delmålen har han satt upp en långsiktig vision för sin karriär. Drömscenariot är att ta sig till en nivå där han fritt kan välja att arbeta med de projekt och människor som inspirerar honom.

– Där ska jag vara om fem år.