Min storebror Jonas hade precis flyttat till studenthemmet Skogsbo i Nacka när han frågade om han fick låna min gamla synt. Jag sade ja, men tyckte att det var lite märkligt. Det var en färgglad barnsynt som bara kunde spela två toner samtidigt – försökte man lägga ett vanligt ackord blev alltså den tredje tangenten stum. Vem skulle ha nytta av en sådan?
Emil hette han tydligen, en ljuslockig lovande musiker med Jönköpingsdialekt. Han svor på ett sätt som bara någon som inte gjort det under sin uppväxt gör – »Kom nu för I HELVETE, Jonas, så dricker vi te!« – och verkade på min brors beskrivning som en excentrisk person.
När de var ute och gick kunde Emil stanna på gatan för att undersöka hur en lyktstolpe lät när han slog på den med en pinne. Han spelade in alla möjliga ljud med en enkel mikrofon som han kopplat till en minidisc – bland annat torktumlaren i den gemensamma tvättstugan i källaren – och satt sedan instängd på sitt rum och komponerade låtar framför datorn.
Så småningom började skivorna komma, hembrända med egenvikta konvolut av enfärgat papper. Den oputsade falsettsången mot dynamiska ljudmattor av synt, brass, orgel och diverse pulserande, odefinierbara ljud var närmast trollbindande. Från att ha undrat var min synt egentligen tog vägen blev jag med tiden istället stolt och fascinerad. Emil Svanängen, som tog sig bandnamnet Loney Dear, var mest troligt på väg att bli något riktigt stort.
- Mer:
- Porträtt
Du har väl inte missat?
