Min storebror Jonas hade precis flyttat till studenthemmet Skogsbo i Nacka när han frågade om han fick låna min gamla synt. Jag sade ja, men tyckte att det var lite märkligt. Det var en färgglad barnsynt som bara kunde spela två toner samtidigt – försökte man lägga ett vanligt ackord blev alltså den tredje tangenten stum. Vem skulle ha nytta av en sådan?
Emil hette han tydligen, en ljuslockig lovande musiker med Jönköpingsdialekt. Han svor på ett sätt som bara någon som inte gjort det under sin uppväxt gör – »Kom nu för I HELVETE, Jonas, så dricker vi te!« – och verkade på min brors beskrivning som en excentrisk person.
Prenumerera digitalt för 39 kronor i månaden!
Läsning på sajten och app för e-tidning. Avsluta när du vill.
Har du redan ett konto? Logga in här. Sugen på en pappersprenumeration? Teckna här.
Du har väl inte missat?
