Ett bedårande barn av sin tid

I Sverige avfärdades han som den töntige datanörden bakom Boten Anna. 260 miljoner Youtubevisningar senare erövrar Basshunter världen. Filter hakade på.

På en tyst bakgata i Malmös innerstad ligger skivbolaget Extensive Musics huvudkontor. Tjocka, vita gardiner täcker de fönster som vetter mot gatan, entrédörren är insprängd i en sliten, blågrå fasad. Varken brevinkast eller skyltar talar om vad som finns innanför. Å andra sidan är det få personer som kommer hit oanmälda: den som surfar in på företagets hemsida får nöja sig med adressen till en postbox.

Den som ändå hittar hit kan ha tur, och stöta på en av grundarna Henrik Uhlman på trottoaren utanför, när han röker en Marlboro light samtidigt som han pratar i sin mobiltelefon, vanligtvis på ­engelska. Frågar du är det möjligt att han förklarar bristen på skyltar med att det är »bäst så«, och i bästa fall låser han sedan upp dörren till studion som är den gemensamma nämnaren bakom några av Sveriges mest osannolika musikexporter.

En av dem är Jonny Jakobsen, mer känd under sina alias Dr. Bombay, Dr. MacDoo och Carlito. Under 90-talet hankade han sig fram som trubaduren ­Johnny Moonshine, och drygade ut kassan med diverse extraknäck vid sidan av. Mot slutet av decenniet arbetade han som golvläggare i Extensive Musics studio, där Henriks Uhlmans bror Robert satt och programmerade eurodiscoslingor. Jakobsen började nynna med i musiken, bredde på med en indisk accent, och Robert bad honom snart att ställa sig i sångbåset. I  dag har han en egen Dr. Bombay-vägg inne på Extensive Musics ljusa kontor, där 15 inramade silver-, guld-, och platinaskivor trängs från golvet hela vägen upp till taket. På de övriga ­väggarna tronar guldskivor med bolagets övriga artister som BWO, Arash, Günther och ett av de senaste till­skotten – Jonas Altberg, mer känd som Basshunter.

Annons

Jonas har tatuerat in den egna Basshunter-logotypen mellan skulderbladen. Nyligen lät han också tatuera Extensive Musics logotyp på vaden, som en present till Henrik. Just nu ligger han ut­slagen på en soffa inne på kontoret och leker med en portabel spelkonsol, klädd i Boss-skor, Boss-Jeans och vit Boss-piké. Han vilar fötterna på en resväska – snart ska han åka tillbaka till London för att göra PR för sin nya skiva Bass Generation. Han har bott i res­väskan de senaste två månaderna, har 39 graders feber och »ser dubbelt«. Ändå oroar han sig för någonting helt annat. Några dagar tidigare var han inne på JME Data och beställde en rymdskepps­liknande spel-PC att ha med sig till London. Frågan är om han får den i tid.

– Det är det enda jag kan tänka på just nu, säger han. Jag måste ha min data. Jag vill inte åka någonstans utan min data.

Henrik Uhlman sjunker ner i soffan mittemot Jonas.

– Jag har precis bokat in en grej till dig. Det är en fotosession som är lite speciell.

Skivbolagschefen ler snett.

– Jaha, säger Jonas. Är det en sådan jag måste klä av mig på? Måste jag vaxa hela kroppen?

Henriks leende blir större.

– Du måste vara pure naked. Det är den största gaytidningen i hela England.

– Jaja, säger Jonas. Det blir väl babyolja för hela slanten.

Han lägger ifrån sig spelkonsolen.

– Jag tycker att det är rätt coolt faktiskt, säger han. En gayikon är ju ofta en tjej eller en homo­sexuell kille. Det är en ära att kunna vara det som heterosexuell kille. Sen är ju dansmusiken väldigt stor inom de kretsarna.

– Ja, det är nog ett smart drag, instämmer jag.

– Fast det är inget drag, invänder Jonas. Det bara hände så.

– Vi är inte smarta, fyller Henrik i. Det bara händer.

Det knackar på dörren och Arash Labaf kliver in i rummet. Innan han träffade bröderna Uhlman var han musiklärarvikarie. Nu spelar han för utsålda arenor i USA, Dubai, Ryssland och »alla länder som slutar på -stan«. Dessutom gör han privat­spelningar för ryska oljemiljardärer och arabiska shejker.

Annons

När Arash har kramat Jonas och försvunnit iväg med Henrik frågar jag om Jonas också får sådana erbjudanden.

Han sköljer ner en tablett mot sin värkande hals.

– I de flesta svenskars ögon är Basshunter lika med Boten Anna, den där sommarplågan som existerade i ett halvår sommaren 2006. Och sedan hände inget mer.

– Många som hör av sig till mig är liksom folk utan verklighetsuppfattning. De vill att jag ska komma och spela på en fritidsgård i Vellinge. Sådant brukar vi inte ens svara på. Men nyss var det en pappa som ville att jag skulle spela på hans dotters födelsedag. Vi svarade inte då heller, men han fortsatte att ligga på. Han var från USA, så till slut skickade min agent en offert på kanske 200  000 kronor för resa, gage och omkostnader. Han svarade direkt: »No problems«.

JONAS ALTBERG

Född: Halmstad, den 22 december 1984

Yrke: Popstjärna

Karriär: The Old Shit (släppt gratis via internet 1999), The Bassmachine (gratis via internet 2004), LOL <(^^,)> (2006) Now You’re Gone – The Album (2008), Bass Generation (2009)

Många detaljer i Jonas Altbergs musikaliska blixtkarriär är underliga. En av dem är att han slog igenom med en låt om en elektronisk grindvakt i en chattkanal på internet. En annan är att Jonas, till skillnad från majoriteten av alla popstjärnor, egentligen aldrig har drömt om att bli musiker. Han hade ju redan ett intresse som överskuggade allt annat: datorer.

Jonas »blev kär« första gången han såg en Atari. Kärleksaffären fortsatte via Commodore 64,  den gamla folkliga 486:an och moderna datorer med Pentium-processorer. I rummet hos föräldrarna i Halmstad, bara några ­kvarter från Per Gessles föräldrahem, stod skärmar, hårddiskar, och tangentbord. Han blev den första i kvarteret att få ISDN-uppkoppling mot internet – med två linjer, så att hans föräldrar kunde prata i telefon samtidigt som han var uppkopplad.

Som 13-åring stannade han en dag framför dammen på en av Halmstads många golfbanor, och insåg att där måste ligga tusentals bollar, som i sin tur måste gå att få upp och sälja tillbaka till golf­arna. Lösningen blev en special­designad bur som Jonas svetsade och använde till att dragga dammen. Till hjälp hade han sin bästa och vid tillfället enda vän Joakim, som »inte heller var den allra populäraste killen, så vi fann väl varandra i det«.

När Jonas sökte in till gymnasiet valde han en linje med datorteknisk inriktning, med förhoppningen att få ägna sig åt sitt intresse. Istället fick han mest plugga matte, kemi och fysik. Dessutom hade han svårt att passa in i den nya klassen. Jonas var mobbad under stora delar av uppväxten och led av en form av Tourettes syndrom som ger muskelryckningar i ansiktet.

– Jag skämdes väldigt mycket över det, säger han. Mitt självförtroende var på botten. Så jag ljög en massa. När folk undrade över ryckningarna sade jag att det var hicka, eller hosta, eller ont i halsen.

Efter två år bytte han till ett gymnasium med musikinriktning. Det berodde inte bara på att han behövde en ny miljö; han hade dessutom precis börjat göra musik i PC-programmet Fruity Loops som han laddat ner från en online-kompis hårdisk. Jonas blev mer och mer fascinerad, och snart hängav han sig åt programmet med samma frenesi som han tidigare ägnat åt Counter Strike och Starcraft – under en period var han rankad tvåa i Sverige. Bytet av gymnasium innebar en vändpunkt.

Annons

– När jag kom till Sturegymnasiet bestämde jag mig för att aldrig mer ljuga om min Tourettes. Att jag inte skulle tycka synd om mig själv, utan göra något åt saken istället.

Jonas var 17 år gammal. Att berätta om sitt handikapp var en lättnad, men hans klasskamrater tyckte fortfarande att han var annorlunda.

– De andra i min klass var liksom… »Hej, jag heter Johan och jag spelar gitarr«, »Hej, jag heter Lina och jag spelar fiol.« För mig var det: »Hej, jag heter Jonas och jag spelar… data.« Det var det enda instrumentet jag kunde.

Han började kalla sig Basshunter.

– Det beskrev min musik och var både kommersiellt och slagkraftigt.

Via internet byggde han långsamt upp en beundrarskara. Han var registrerad på ett dussin olika forum, ifrån Lunarstorm och Nattstad till ­Porrigt, Playahead och Trance.nu. Via chattnät­verket IRC såg han dessutom till att bli spelad på flera av internets otaliga nätradiokanaler.

Jonas första spelning som Basshunter var på en rejvfest i Älmhult 2004, där besökarna valt ut honom via en omröstning på internet. Redan då hade han gjort uppemot 300 låtar och hade inga som helst problem att fylla en timmes speltid med eget material. Som tack för förtroendet gjorde han dessutom en ny låt, Welcome to Rainbow, som inleds med att Jonas skrikviskar »This is the ultimate trance experience«. Jonas tyckte om att göra låtar till andra. Hans Counter Strike-klan tillägnades ­Counter Strike the Mp3, och en av Jonas tidiga näthits var Här kommer Einar, dedikerad till kompisen Joakim.

När Jonas slutade gymnasiet 2005 bad hans föräldrar honom att skaffa sig ett riktigt jobb. Jonas såg egentligen ingen anledning till det. Han hade sina golfbollar – han och Joakim hade slutit avtal med flera av Hallands största golfbanor och behövde inte längre dragga dammarna nattetid.

– Vi kunde tjäna 150 lök på tolv veckor. Vi drog iväg på fyradagarsrundor, sov i bilen på nätterna och samlade bollar på dagarna. När vi kom tillbaka hade vi 20  000 bollar som vi sålde på två dagar. Och i snitt jobbade vi en och en halv timme om dagen under de här veckorna. Problemet var att man var jävligt snabb på att bränna de där pengarna. Vi spelade sjukt mycket Jack Vegas. Det enda vettiga jag köpte var en ny dator. Det var på den jag gjorde Boten Anna.

Sverige i världen. Jonas med sin dator inne på svenskägda Scandinavian Kitchen i Soho.

I mars 2006 var Jonas DJ på en privatfest i Halmstad. Han drack ett par öl och några whisky under spelningen, och när han kom hem vid två-tiden var han »lite lullig«. Jonas hade startat en egen kanal på IRC, som blivit ett tillhåll för medlemmarna i hans Counter Strike-klan, den hittills blygsamma gruppen Basshunter-fans och hans övriga online-kompisar.

När Jonas loggade in möttes han av en Anna, som skrev: »Hej Bass­hunter, hur är läget?« Jonas var över­tygad om att Anna var en bot, en elektronisk grindvakt som ­håller ordning i kanalen, och svarade: »Det är bra, men det hade varit ännu bättre om du var en kåt, stor­bystad blondin.«

– Efter ett tag skrev en polare till mig på kanalen. »Min flickvän är rätt upprörd, du har tydligen varit otrevlig mot henne.« Jag förstod ingenting, jag hade aldrig träffat den här killen, och verkligen inte hans flickvän. Men så berättade han att hon hette Anna. Snart ringde han upp mig och dog av skratt. Han lade ut vår konversation på kanalen, där det var ungefär 150 pers, och alla var liksom: »Fan vilken noob du är Jonas«, »Haha, ägd«, och »All hail great mighty boten Anna«. Då fick jag värsta idén.

Sex timmar senare hade Jonas gjort klart Boten Anna. Innan han somnade lade han upp den på sin egen server på internet. Besökarna i kanalen hade kunnat följa Jonas arbete med låten; nu meddelade han sitt nätverk att den var klar. När han vaknade nästa eftermiddag var servern så överbelastad att den hade kraschat – låten hade laddats ner omkring 30  000 gånger.

Ungefär tre veckor senare började det ringa på Jonas telefon. Olika managers och skivbolag ville att han skulle komma till dem med sin låt. Men Jonas var skeptisk.

– De sade: »Har den här killen ringt? Honom kan du inte lita på.« Sen ringde den killen och frågade om den andra killen hade ringt. »Han är värdelös, lyssna inte på honom.«

Till slut fastnade Jonas för den skånske disk­jockeyn och festarrangören Joakim Jarny, den enda som hade varit framsynt nog att kontakta Jonas via IRC. Snart överöstes Joakim av hundratals förfrågningar från klubbarrangörer i Sverige, Norge och Danmark som ville att Basshunter skulle uppträda på deras klubbar. Joakim hade ingen möjlig­het att hantera dem alla. Istället hörde han av sig till sin vän Henrik Uhlman på Extensive Music, och efter en snabb lunch hade bolaget Basshunter i sitt stall.

Tre dagar före det officiella singelsläppet frågade Henrik om Jonas ville ha en video. Tanken var att han skulle åka i en stor motorbåt och köra en vräkig cabriolet. Eftersom Jonas inte hade något körkort och videons budget låg på 500 kronor ­slutade det med att han körde beach-buggy och åkte runt på en trampbåt i Malmö kanal, där han – för att citera en av Sydsvenskans krönikörer – »rejvdansar som en Slitzkille på skolresa i Berlin«.

Lågbudgetestetiken var inget problem – sommaren 2006 var Boten Anna så djupt rotad i det svenska medvetandet att Jonas hade kunnat göra en video med torkande målarfärg. 18-åriga killar fascinerades av textens nördreferenser, 18-åriga tjejer uppmärksammade att Jonas inte alls såg ut som en kille med World of Warcraft som största fritidsintresse, och de äldre generationerna hetsringde till Mix ­Megapol och önskade »den där roliga om båten«.

Jonas gjorde ett av sina tidigaste framträdanden på datorspelsfestivalen Dreamhack. Inför 7  500 entusiaster förklarade han: »Jag tackade nej till en annan spelning för att kunna komma hit i dag, och jag vill avsluta med att säga tack så mycket. Ni hjälpte mig att uppfylla min dröm. Det är inte tack vare något skivbolag eller någon jävla reklamsajt. Det är ni!«

Boten Anna låg snart etta på den svenska singel­listan och klättrade mot samma mål i Norge, ­Danmark och Finland, dit låten spritt sig via ­Youtube och kommersiella radiostationer. 

Jonas turnerade intensivt. Eftersom spelningarna var korta – han hade bara tre låtar han kunde köra live – kunde han bränna av sju framträdanden på samma dygn. Det var hög tid att släppa mer material, men eftersom Jonas ständigt turnerade dröjde hans debutskiva till augusti 2006.

Han döpte den till LOL <(^^,)> . En mindre storm bröt ut över Stockholmsområdet när Sveriges ­samlade recensentkår unisont blåste dammet av sina motorsågar.

»En av historiens jobbigaste skivor«, summerade Expressen, och rundade av med formuleringen: »motsatsen till musik«. Svenska Dagbladet slog fast att den riktade sig till »barn som inte kan dansa i takt« medan Aftonbladet spontant uppfann genren »hemkörd birabirabärstrance«. Den enda som såg några kvalitéer var DN:s recensent Fredrik Strage, som erkände att han kanske hade gillat några av ­skivans låtar »om det stod The Knife på omslaget«.

Just omslaget var av mindre betydelse för de flesta Basshunterfans – skivan gick utmärkt på den digitala marknaden, där Boten Anna blev Skandi­naviens näst mest nedladdade singel någonsin. Och det slutade inte där – snart toppade Boten Anna listor i Tyskland, Polen, Israel, Österrike och Nederländerna. Trots att texten var på svenska. De enda som inte lät sig övertygas var engelsmännen; notoriskt ointresserade av saker som inte är just på engelska.

Jonas Altberg gjorde flera försök att översätta texten, men blev aldrig riktigt nöjd. En dag fick han höra Now You’re Gone, en cover på Boten Anna som den holländska sångaren Sebastian Westwood hade gjort. Historien kunde ha slutat där: om Jonas skivbolag hade dragit Westwood inför rätta hade holländaren tveklöst fällts för upphovsrättsintrång. Istället träffade de en överenskommelse där Jonas fick sjunga in Westwoods text. Sedan släpptes låten på den engelska marknaden.

Det inflytelserika brittiska skivbolaget Ministry of Sound tog fram en musikvideo där Jonas Altberg syntes i ungefär tio sekunder. Resterande bildrutor visade hur Aylar Lie – en norsk-iransk naken­modell som uteslöts ur Miss Norway-tävlingen då det framkommit att hon medverkat i bland annat Little White ChicksBig Black Monster Dicks 17 – gör sig redo för en utekväll. Dessutom var man inte helt nöjd med Jonas uttal och hans röst förvrängdes till oigenkännlighet. »Det funkar bäst i England«, löd motiveringen, och med facit i hand är det precis vad det gjorde. Bortsett från Abbas ­Dancing Queen har ingen svensk låt någonsin legat längre på Englandslistans första­plats. Now You’re Gone sålde i en halv miljon exemplar, och det till­hörande a­lbumet finns nu i över 350  000 engelska ipods.

Allätare. »Folk tror att jag går runt med techno i lurarna hela tiden. Så är det inte. Jag lyssnar väldigt sällan på den musiken jag producerar. Det ger mig ett bredare perspektiv.«

Jonas ligger på en soffa i en liten ljudisolerad studio i stadsdelen Soho och blir intervjuad av radioprofilen Baz på Liverpool-stationen Juice FM.

– We are on the air with the legendary, Swedish, massive, massive artist Basshunter!

Det är den första av sammanlagt åtta intervjuer han ska göra under eftermiddagen, och flera av dem sänds i sin tur på upp till tio olika kanaler. På det här sättet täcker han in hela Storbritannien på tre timmar.

Jonas drar handen ­genom sin frisyr: inför videon till nya singeln Every Morning såg Ministry of Sound till att han klippte sig kort, »eftersom långt hår inte funkar i England«.

– Det är det enda jag behövt göra mot min vilja, säger Jonas, som fångar varje tillfälle att påpeka hur mycket han saknar sin axellånga man.

Den här gången är Jonas åtminstone med i videon: välgroomad och pojkbandsklippt åker han katamaran på Mallorca med Aylar Lie, vars med­verkan har utvecklats till en följetong.

Jonas radiopromotor Aron, en stressad 30-åring som även har jobbat med Robyn, Kleerup och ­Christian Falk, vankar av och an i rummet bredvid. Han ringer frenetiskt till alla radiostationer för att se till att de spelar Every Morning, att de nämner ­vilket datum Bass Generation släpps och att de berättar när Jonas kommer för att uppträda på en arena i just deras stad.

Den lilla tid som blir över ägnar Aron åt att skratta åt Jonas intervjusvar. Ibland skrattar han högt, som när Jonas berättar att han har köpt en laser till sin kommande show som är »så elak att man behöver licens för att köra den«, eller när han ger sina tre bästa kärleksråd: »Gör inte saker komplicerade, strunta i raggningsrepliker, se till att du är ordentligt rakad.«

Andra gånger skrattar Aron nervöst, som när Jonas misstar skämtsidan »Rudetube« för porrsidan »Redtube« och påpekar att han egentligen föredrar »Tube8«. Eller när han svarar »Mick who?« på frågan om han kan göra en imitation av Mick Jagger. Eller när han berättar att Every Morning, som just blivit satt på A-rotation på Englands största station Radio One, tog »typ sex timmar« att göra: »De bästa låtarna är gjorda på impuls, jag vill hålla det enkelt, hellre bra låtar än superproduktion – de ska ju ändå komprimeras till mp3 och stoppas i någons ipod.«

I sådana lägen finner Aron tröst i att inga intervjuer sker live.

– Jonas gör inte min sorts musik, säger han. Men jag förstår verkligen att det finns en marknad. The kids love it.

Även radiopratarna älskar Jonas: de behöver material för omkring tre minuter, men flera intervjuer håller på i trekvart. Det märks inte alls att Jonas bara har sovit fyra timmar den föregående ­natten – han brukar fastna framför datorn till klockan fem på morgonen och använder uttrycket »god morgon« långt in på eftermiddagen. Att gå upp så tidigt som klockan nio tär på hans dygnsrytm. Ändå hälsar han alla radiovärdarna vid namn, bjuder in dem till sina shower och berättar lokala anekdoter från en handfull brittiska städer. Jonas förbereder sig aldrig för sådana här saker, mer än att han försöker prata engelska någon halvtimme innan för att vänja sig. Nu pratar han språket fläckfritt, och den enda gången han säger ifrån är när en radiovärd tar upp Aylar Lies bakgrund inom porren. »Hon gillar inte att prata om det, så då vill jag inte heller göra det.«

Senare på kvällen vandrar vi runt mellan olika barer i Soho – Jonas föredrar att stå upp och vill ­sällan ta mer än två öl på samma ställe.

– Om någon skulle få för sig att Basshunter bara är till för att tjäna pengar kan de ju ta sig i brasan, säger han. Det är rätt uppenbart att jag har varit Basshunter i flera, flera år innan allt det här drog igång. Ingen kan anklaga mig för att vara ett koncept. Då gör man sig bara löjlig.

Jag frågar hur han egentligen reagerade på att tidningarna gick så hårt åt hans skivdebut.

– Ärligt talat? Jag tycker inte att skivan är bra. Den skiljer sig inte från många album som släpps i dag. Det är två-tre låtar som är bra, resten är utfyllnad. Allt är så framstressat. Jag menar, jag gjorde den på tre veckor. Det var oundvikligt att den skulle bli sågad.

– Men ändå, försöker jag. De var brutala.

– Folk köpte ju skivan ändå. Sen är det rätt lätt att hoppa på Basshunter, datanörden från Halmstad. Folk kanske redan hade bestämt sig för att såga mig. Men det där var inget som påverkade mig. Jag brydde mig faktiskt ingenting.

De orden har sagts förut. Men om det är någon som menar allvar med den artistklyschan så är det Jonas Altberg: en del datanörd, en del popstjärna, resten zen-buddhist.

När två tjejer i stringtrosor stormade ett av Basshunters tidiga gig för att »härja«, som de sade till media efteråt, lät Jonas dem bara hållas. Han tyckte bara att »det var väldigt roligt« och att de var »trevliga«. När publiken viftade med en skylt där det stod »Asshunter« under hans spelning på Dreamhack skrattade han, och tog för vana att i efterföljande intervjuer svara »för att Asshunter redan var upp­taget« på frågan om hur han valt sitt artistnamn. När en av hans före detta vänner läckte sexbilder på Jonas och en gammal flickvän till Expressen slog han fast att »det var det bästa som kunde hända – nu vill alla prata med mig«. När historien sedan gick ett varv till i den blodtörstiga brittiska tabloidpressen utvecklade han: »Det enda som stör mig med de där bilderna är att de är gamla. Jag är mycket mer vältränad och solbränd i dag, så det är nog dags att läcka ut nya.«

Scott Simmons, mannen som tog Jonas till Ministry of Sound, säger:

– Jag blev väldigt glad första gången jag träffade Jonas. Han är inte svensk. Han är hälften svensk och hälften engelsman. Han tar inte så hårt på saker.

Jonas själv säger:

– Jag har inga som helst problem med att anpassa mig till vad som helst. Det sista jag vill är att göra någon besviken.

Kanske har det att göra med att han fostrats hos Extensive Music:

– Man brukar ju säga att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, och det ­stämmer väl till 90 procent. Jag menar, vi är inga tråkmånsar. Vi bangar inte för någonting, säger Jonas.

Välgroomad. Jonas gör sig redo för att intervjuas av MTV News. »Dansmusik är ofta ansiktslös«, säger hans TV-promotor Helen Jones. »Men nu finns det ett ansikte.«

Ett massivt fyrverkeri över ett industriområde i norra London markerar att den näst sista säsongen någonsin av Big Brother UK är över. Hundratals fans trotsar höstkylan och skriker sig hesa när vinnaren, den 20-åriga modellen Sofie Reade, lämnar huset för första gången på tre månader och träder ner på ett upplyst scenbygge. 

– Äntligen känner jag mig accepterad, förklarar hon för programledaren Davina McCall. Nu kanske folk kan se förbi det faktum att jag försörjer mig på att visa brösten.

Finalerna brukar ses av ungefär sju miljoner ­britter, och följs av långt fler entusiaster genom tabloidpressen. I slutet av förra säsongen förvandlade Big Brother-stjärnan Jade Goody sitt livsöde till en dokusåpa, och prydde löpsedlarna så gott som dagligen. Först för att det uppdagats i direktsändning att hon led av cancer, sedan när hon gifte sig med sin 21-åriga pojkvän och sålde rättigheterna till bröllopet för 700  000 pund. Intresset nådde sin topp i mars 2009, då Goody slutligen dog.

Kvällens final ska avslutas med att Jonas Altberg mimar en dryg minut av Every Morning i direktsändning. I logen äter representanter från Ministry of Sound hämtpizza från Domino’s och diskuterar varför årets säsong varit extra värdelös, medan Jonas sitter i bar överkropp och spelar science fiction-rollspelet Mass Effect på sin rymdskepps-PC. Jonas frågar efter trådlös uppkoppling för tredje gången, men det går inte att ordna. Han bär ständigt någon av sina datorer med sig; han uppdaterar sina bloggar, läser kommentarer i Ministry of Sounds gästbok, underhåller sin Facebook-grupp eller använder Twitter för att dela med sig av roliga klipp på Youtube, en sida han beskriver som »Universums mittpunkt«. Han har en egen kanal på videosajten, och sammanlagt har hans videor setts 260 miljoner gånger.

På den gamla TV:n i logen rullar återblickar från årets Big Brother-säsong. De flesta klippen visar en man i särk som hoppar studsboll med en potatis i munnen.

Utöver makeup-artisten Tim, TV-promotorn Helen Jones och avdelningschefen Scott Simmons består Jonas entourage av en frilansande stylist och bootsklädde Kalvin Ryder – särskilt anställd för att ta hand om Basshunter och »den mest homo­sexuella mannen i hela England« enligt Jonas.

– Och det säger jag helt utan fördomar.

Scott vänder sig till Jonas, som stressat från hotellet och sparat en skäggremsa på hakan.

Lose the beard, Jonas! I’ts wrong.

Jonas svarar inte. Han dricker en klunk av sin Becks och fortsätter spela Mass Effect.

Seriously, Jonas, get rid of that stupid thing!

Jonas pausar spelet och lommar iväg till toaletten för att raka sig. Scott förklarar hur det gick till när han knöt Basshunter till Ministry of Sound.

– Direkt när jag hörde Boten Anna ville jag ha över Jonas hit. Men mina chefer sa att jag var galen. Jag tjatade på dem i ett år. Först när de fick höra Now You’re Gone lyckades jag övertala dem. Innan dess tyckte de att Jonas lät alldeles för europeisk.

– Nu låter han snarare väldigt engelsk, påpekar jag.

– Ja! Men det är ju för att jag åker över till studion i Malmö och sätter mig bredvid och lyssnar på hans låtar. Sedan skriker jag »It’s to German!« och så jobbar vi fram någonting mer brittiskt. Det är aldrig några problem. Vi har aldrig utbytt ett ont ord. Jonas är otroligt down-to-earth – den bästa artisten jag någonsin har jobbat med.

När Jonas kommer ut från toaletten står stylisten redo med en vit t-shirt med upprullade ärmar, svarta smala jeans och ett par vita Converse.

Looks sharp, säger Kalvin och gör tummen upp.

– Ni rakar av mitt skägg, ni ändrar mina kläder, ni klipper mitt hår, säger Jonas, halvt på skämt och halvt på allvar.

– Jag visste att du skulle ta upp det, svarar Scott.

Jonas ser sig i spegeln, snurrar stelt ett varv i sin popstjärnemundering och för första gången glimtar det en antydan till missnöje i hans blick.

En halvtimme senare väntar han bakom en trävägg på att få springa in i mitten av den plastiga amfiteater som utgör Big Brother-deltagarnas sista stopp innan de släpps ut i friheten. Han verkar inte det minsta nervös.

– Min del är ju knappast komplicerad, konsta­terar han.

Snart dras väggar­na isär och Jonas gör entré. Han rör sig taktfast till musiken och spänner blicken i kameran. Konfettin sprutar, tre guld­sminkade män i gyllene hotpants dansar runt honom tillsammans med dokusåpedeltagarna, vars studiosmink ­rinner när de hoppar upp och ner till Basshunters obönhörligt trallvänliga poptrance.

Efteråt haglar ryggdunkarna.

That was brilliant, Jonas! That song was perfect. You’re an absolute star!

Jonas ser oberörd ut och går fram till producenten för att tacka för att han fick komma.

– Det kan vara kul med de här grejerna, säger han senare. Men det jag verkligen tycker om är att köra live. Visst – jag kör med röstförvrängare, men jag mimar aldrig.  Jag vill kunna skrika mitt i låtarna och elda upp publiken riktigt ordentligt. Det är vad det handlar om, egentligen. Att det ska vara ett stort party.

På väg tillbaka till hotellet frågar jag om det inte kan kännas begränsande att alltid behöva tänka så kommersiellt. »Ibland«, säger Jonas.

– Man måste ju utesluta vissa banor att tänka i. Mycket dansmusik är ju så här… »Put that ass in the air!« Jag måste vara rumsren hela tiden. Ska man skriva en låt för England är kärlek en bra riktlinje. Tjej och kille. Förhållanden. Sådana grejer.

– Under radiointervjuerna slingrade du dig rätt mycket under frågorna om ditt kärleksliv.

– Alltså … I min värld är det inte mycket som är privat. Så någonting får man väl lämna åt fantasin. Men den där frågan: »Fan vad enkelt det måste vara att få tjejer nu«, den har varit med i säkert åttio procent av alla intervjuer jag har gjort.

– Du går ju ut väldigt hårt med att du är datanörd, säger jag. Så man tänker väl att du har suttit i källaren hela livet, och nu har guldläge att ta igen förlorad tid.

– Men jag har inte suttit i en källare hela livet. Jag hade flickvän i flera år innan allt det här drog igång. Jag behövde inte gå ut och ragga, för jag hade mitt. Jag är en datanörd, men inte en sådan som tackar nej till att dra ut på stan eller gå till stranden. Så mycket kan jag väl säga, att jag vet hur man lever livet också.

Jonas vänder sig till taxichauffören.

Sir, would you mind closing the windows?

Han plockar upp datorn och sätter på en svulstig låt från sin kommande skiva – »tio gånger bättre än min förra, även om det inte var så svårt« – och förklarar skillnaden mellan det tyska och det brittiska soundet; i det senare fallet bör man sänka basen till en diskret nivå, programmera mjukare, rundare trummor och smälla på med stråkar, och gärna piano. Han sätter på Numbers, något så fantastiskt skamlöst som en låt som redan från början är en ringsignal, med en text som handlar om Jonas telefonbok: »One, two, three, four, we are all numbers«.

Sedan berättar han en anekdot om skivans tillkomst.

– När det var tre veckor kvar till deadline fick jag ett ryck. Jag satte mig i studion och blev kvar där 33 timmar i sträck. Henrik var med mig nästan hela tiden, han gick bara ut och sov några timmar ibland. Sen var skivan klar, och Henrik ringde efter en taxi. »Vi ska ändå åt samma håll«, sade han. »Det ska vi inte alls«, sade jag. Jag hade redan bokat ett plan till Mallorca. Jag behövde verkligen komma bort.

Han spelar upp en av sina favoriter, Plane to Spain.

– Jag har fått säkert tiotusen förfrågningar från folk som vill att jag ska göra en ny Tetris-låt. Först tänkte jag göra den instrumental, men det är inte så säljbart, så jag började fundera på hur det skulle vara om en trött kontorsmänniska var ett Tetris-block. »I’m falling down, I’m turned around, no ­matter what I do, I hit the ground« sjunger Jonas över en upp­hottad variant av den klassiska Tetris-melodin.

– Här har du ju lyckats mygla in lite geekighet också, säger jag.

– Jag vet att många fans saknar de äldre grejerna. Jag har en massa låtar som är lite mer geekiga, som borde räcka till en hel skiva. Egentligen hade jag velat lägga upp dem på internet och kalla skivan ROFL, eller KTHXBYE, som en uppföljare till LOL. Men jävlar vad skivbolaget hade blivit sura då. Den tiden då jag kunde släppa saker gratis är förbi. Jag kan sakna den där rushen jag fick i början, när jag lade upp en låt på internet, och sedan satt och tryckte på F5 och såg hur räknaren gick upp. 120 downloads, 340 downloads, 580 downloads.

Jag frågar varför han inte släpper saker under alias.

– Alltså, det gör jag redan. Jag har minst fem olika alias som jag gör grejer under. Men jag berättar inte vad jag heter för någon. Vänta, du ska få höra en grej …

Jonas letar i mapparna på sin Mac och sätter på låten Deep­throat, där han har samplat och klippt upp hårdporrslingan »Force my throat, F-F-F-Force my throat« över ett hårt, repetitivt beat.

Det låter näst intill jättebra. Jonas ser upprymd ut.

– Jag gör mycket sådant här. I smyg. Man kan inte sitta och göra happy kommersiell musik hela tiden.

 

En blond tjej glider in bredvid Jonas, som står lutad över den svarta glansiga bardisken i ­lobbyn till K West Hotel i Shepherd’s Bush.

– Är ni svenskar?

Hon berättar att hon sköter PR-verksamheten för Chippendales – »originaluppsättningen« – och pekar på en sliten man med enorm kroppshydda och blekt hästsvans som sitter och äter pizza några stolar bort. Han ser mer ut som en roddare för något avdankat band än en sexsymbol, men den legendariska strippgruppens namn står faktiskt skrivet med vita bokstäver över ryggen på hans fleeceväst.

– Vad gör ni här då? undrar den svenska tjejen.

– Jag hänger med Jonas, säger jag och pekar menande mot Basshunter.

– Jaha, säger hon.

– Jonas Altberg, försöker jag. Basshunter.

Hon stirrar klentroget på Jonas.

– Jaja, just det. Boten Anna, eller hur?

– Precis, svarar Jonas artigt.

Sedan han slog igenom i England under 2008 har Jonas bott på K West Hotel i sammanlagt fyra månader. Så lång tid har han inte spenderat någon annanstans under samma period. Lägenheten i Malmö är uthyrd eftersom han ändå aldrig hinner vara där. Sin familj träffar han mer utomlands än hemma, något det förhoppningsvis blir ändring på om han köper den 2,7-miljonersvilla han just nu ­tittar på, bara några kvarter från föräldrahemmet.

För en majoritet av svenskarna är Basshunter fortfarande bara Boten Anna. Resten av världen har varit mer entusiastisk. Jonas, som nästan alltid reser själv, har »alla guldkort man kan ha« på ett dussin av jordens flygbolag och har gjort över 600 spelningar i 30 länder. Tidigare brukade Jonas köra ungefär tre låtar. Now You’re Gone, All I Ever Wanted och kanske även Boten Anna. I dag spelar han i upp till en timme.

– För några år sedan var det mer: »Ge mig micken så kör vi«, säger han. Lite bärs och några brudar liksom. Nu håller vi på att ta det till nästa nivå. Från lokaler som tar 500 pers till egna konserter där jag headlajnar. Istället för att göra trettio konserter kan jag göra två, som betalar lika bra. Då vet man att man har gjort bra ifrån sig.

– Du måste ha dragit in rätt mycket pengar, säger jag.

– Butikerna köper in ett album för ungefär hundra kronor. Jag får 12–13 procent av det. Och jag har nog sålt någon miljon skivor. Och så singlar på det. Sen är det ju alla spelningarna, och så Stim-ersättning. Jag har så jag klarar mig.

I oktober väntar en utsåld tiodagarsturné i England i eget namn. Därefter ger han sig av på en lika utsåld turné på Nya Zeeland, där Now You’re Gone sålt trippel platina och legat på topplistan i ett halvår. Under fjolåret spelade han på arenor i Kanada och USA – innan hans musik börjat spelas på radion där. Lokala entreprenörer, som sett statistikräknaren på Youtube ticka upp över tiomiljonersstrecket på flera Basshunter-singlar, hyrde arenor och utannonserade spelningarna på internet. Det var alltid utsålt – enligt Jonas är Walk on Water från albumet LOL <(^^,)> särskilt populär bland soldater i den amerikanska armén. I november ska han återvända till USA för en månadslång turné. Därefter beger han sig till Dubai i några månader för att »känna på Asien« och eventuellt uppträda tillsammans med Arash.

Dit drömmer Extensive Music om att någon gång i framtiden flytta hela sin verksamhet. Det vore helt i linje med deras framgångsrika koncept: att fullkomligt ignorera vad Sveriges invånare anser vara bra musik. Det finns trots allt andra länder. Av dessa har 87 stycken mer än nio miljoner invånare.

 

Klockan är tio på morgonen när Jonas slår sig ner framför en gammal PC i MTV Londons öppna kontorslandskap för att inleda dagens PR-arbete. Snart ska han svara på frågor om vad som gör Justin Timberlake sexig i MTV News, men först väntar en Twitterview.  På 140 tecken kan ­Basshunter-fans världen över ställa frågor till Jonas via MTV UK.

När Jonas gnuggar sömnen ur ögonen har det kommit in ett femtiotal frågor. »Hur kommer det sig att Fugitive ska turnera med dig«, lyder den första.

– Fugitive, undrar Jonas och vänder sig mot Helen Jones. Vem är det?

– Någon rappare, svarar hon. Ganska ung tror jag. Ska jag ringa Ministry och kolla?

– Nä, det är lugnt. Jonas svarar: »Han är en väldigt cool kille, och vi ligger på samma bolag, så självklart ska vi turnera tillsammans :)«

Nästa fråga är från en sextonårig tjej som undrar om Jonas har några tips för den som drömmer om att bli bakgrundsdansare. »Härligt att höra!« inleder Jonas. »Mitt råd: Var professionell, vilket betyder inget sex med artisterna …«

Oh no you don’t, avbryter en morgontrött MTV-anställd. Jonas suddar ut delen om sexet, och får istället ett namn av Helen, som han vidarebefordrar med hälsningen »Tell them Jonas said hi«. Därefter följer ett batteri av frågor från användare med namn som »Sweetheart«, »Prettygirl92« och »X-honey«, som alla undrar när Basshunter kommer på turné till deras respektive land, och om han i sådana fall har tid att träffa dem. Jonas svarar artigt att han hoppas komma så snart som möjligt, och att de bör hålla koll på den officiella hemsidans turnéschema. 

Snart fastnar han för en annan fråga, som översatt till svenska lyder: »Mr Basshunter, vad har ­världen i stort gjort mot dig för att förtjäna att bli utsatt för dessa musikaliska illdåd.«

MTV-killen harklar sig ursäktande.

– Jag borde nog ha sagt det … Det brukar alltid komma ett par hemska frågor.

– Jag fattar inte riktigt vad hon menar, säger Jonas och stirrar på skärmen.

– Ja, det är stora ord, svarar MTV-killen. Bara ignorera dem. Det är bäst så.

Jonas läser texten en gång till. Sedan börjar han skratta. Han svarar: »Hi hunny, I hope everything is good with you. Thank you so much, <3 <3 <3.«

Några minuter senare uppdaterar frågeställaren sin egen Twitter-sida: »Blev jag just dissad av Basshunter?«

 

Fotnot: ROFL är en internetakronym för Rolling On the Floor ­Laughing, KTHXBYE för Okay, Thanks, Bye och LOL för Laughing out Loud.
Statistiken är från mitten av september.