Strax före lunchtid stod Tomas Olsson äntligen på toppen av världens högsta berg. Himlen var overkligt blå i den tunna atmosfären. Omkring honom reste sig hundratals taggiga bergstoppar mot den svagt rundade horisonten.
Tomas tog av sig ryggsäcken, spände loss skidorna som han hade burit med sig upp, ställde ner dem i snön och omfamnade sin partner, norrmannen Tormod Granheim. I sina dunoveraller såg de ut som två Michelingubbar som trängdes på världens tak: 8 850 meter över havet. De var andfådda, trötta, uppenbart tagna av den tunna luften.
Under de sex veckorna av etappvis bestigning allt högre upp på berget hade båda förlorat närmare tio kilo i vikt; den syrefattiga luften får kroppen att börja äta på sig själv. Den sista klättringen mot toppen hade gått i ultrarapid. På vägen passerade de liket av en klättrare som bara tolv timmar tidigare hade kollapsat och frusit ihjäl i snön.
Tomas sträckte sig efter ryggsäcken, grävde disciplinerat fram en satellittelefon från topplocket och ringde hem för att lämna en lägesrapport. Budskapet spelades in och var lika mycket riktat till sponsorer och nyhetsmedier som till storebror Stefan som tog emot det:
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
- Mer:
- Porträtt
- Vintersport
