Strax före lunchtid stod Tomas Olsson äntligen på toppen av världens högsta berg. Himlen var overkligt blå i den tunna atmosfären. Omkring honom reste sig hundratals taggiga bergstoppar mot den svagt rundade horisonten.
Tomas tog av sig ryggsäcken, spände loss skidorna som han hade burit med sig upp, ställde ner dem i snön och omfamnade sin partner, norrmannen Tormod Granheim. I sina dunoveraller såg de ut som två Michelingubbar som trängdes på världens tak: 8 850 meter över havet. De var andfådda, trötta, uppenbart tagna av den tunna luften.
Under de sex veckorna av etappvis bestigning allt högre upp på berget hade båda förlorat närmare tio kilo i vikt; den syrefattiga luften får kroppen att börja äta på sig själv. Den sista klättringen mot toppen hade gått i ultrarapid. På vägen passerade de liket av en klättrare som bara tolv timmar tidigare hade kollapsat och frusit ihjäl i snön.
Tomas sträckte sig efter ryggsäcken, grävde disciplinerat fram en satellittelefon från topplocket och ringde hem för att lämna en lägesrapport. Budskapet spelades in och var lika mycket riktat till sponsorer och nyhetsmedier som till storebror Stefan som tog emot det:
– Hej, det är Tomas Olsson. Jag är på toppen av Mount Everest, tillsammans med Tormod Granheim, Tshering Pande Bhote och Lamba Bu Sherpa. Det har varit en otroligt tuff klättring i natt.
– Det har varit snöstorm hela vägen. Vi började klättra vid tio på natten ungefär och nådde nu alltså toppen tio i tolv. Förhoppningsvis har vi tillräckligt med krafter för att göra ett försök att åka skidor nedför nordsidan av Mount Everest.
– Det ska finnas en potentiell chans att vi ska kunna klara av det. Jag återkommer med rapport senare. Ha det bra!
Tomas frustade tungt mellan orden, men fick fram det han ville.
På andra sidan jordklotet skrev Stefan Olsson ut meddelandet och skickade det vidare efter en bestämd prioriteringsordning – först till föräldrarna Lars och Hanne, sedan till pressagenten Mats Lennartsson i Stockholm och därefter några av de viktigaste medierna.
För Tomas var det oerhört viktigt med publicitet. Fyra års träning och förberedelser fick inte slarvas bort.
Klockan 06.45 svensk tid, den 16 maj 2006, publicerade Göteborgs-Postens webb nyheten om den lyckade bestigningen. De anställda på Tomas Olssons alla sponsorföretag nåddes av samma besked lagom till morgonkaffet. På mäklarbyrån M2 i Göteborg jublade folk högt – deras kille var på toppen!
På det norska friluftsföretaget Bergans och på svenska Silva, en världsledande kompasstillverkare, var stämningen mer avvaktande. Där visste man att den svåraste biten återstod.
Tomas och Tormod trampade ner i sina bindningar. De balanserade med främre delen av skidan pekandes rätt ut i luften från den lilla toppkammen, mot Tibet. Nedanför väntade ett åk på 3 000 höjdmeter.
De var inte ensamma om sina planer. Samma dag skulle svenskarna Olof Sundström och Martin Letzler också åka skidor ner från toppen, men utför en annan, klart lättare, linje som andra åkare redan hade gett sig på.
För Tomas och Tormod väntade istället ett åk som gick genom den respektingivande Norton Couloir; en tvärbrant snökorridor som skär rätt igenom Everests klippiga nordsida. Längs Norton Couloir hade ingen skidåkare någonsin tagit sig ner.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
