Infiltratören

Simona Ahrnstedt är ­Sveriges enda romance­författare. Är världens mest hård­mallade litteratur­genre redo för svensk jämställdhet?

Sedan i dörren till Mariaplans bokhandel i Göteborg berättar föreståndarinnan att Magnus Härenstam inte kommer att dyka upp på kvällens författarträff.

– Han har ju en cancer som han brottas med.

På plats är istället journalisten som spök­skrivit Härenstams självbiografi, och duger inte det kan man få sina femtio kronor tillbaka. Ingen tycks välja det alternativet, salen en våning upp är fullsatt. Ett sjuttiotal besökare tar för sig av punchrullar, gelégrodor och Prosecco och slår sig ner på plaststolarna som glänser i den sjunkande majsolen.

Annons

Vid den provisoriska scenen lyfter kvällens andra huvudperson Simona Ahrnstedt sin mobiltelefon och knäpper ett par bilder till sin blogg. Strax därefter hälsar föreståndarinnan alla välkomna, beklagar återigen att Magnus Härenstam inte kunde komma och presenterar kvällens ­första talare:

– Simona Ahrnstedt, som precis har kommit med en efterlängtad uppföljare till En enda natt!

Publiken applåderar. Efter en kort presentation av sig själv berättar Simona att hon blev för­fattare först när hon var över 40 år gammal. Därefter säger hon att hon skriver i en genre som ­kallas för romance. Publiken ser oförstående ut. När Simona frågar hur många som har hört talas om genren sträcker endast en handfull av dem upp sina händer.

– Det är världens största genre, säger Simona. I den anglosaxiska världen är den dubbelt så stor som deckare. Böckerna ska innehålla en kärlekshistoria, och de ska sluta lyckligt. Slutar de olyckligt är det inte romance.

Konstpaus.

– Då är det litteratur.

Spridda skratt från publiken. Simona berättar hur hon blev refuserad av »alla förlag i landet« innan hennes historiska roman Överenskommelser slutligen gavs ut 2010. Sedan dess har hon släppt ytterligare fyra böcker, två som fullbordade hennes historiska trilogi och två som utspelar sig i nutid.

– Så nu är jag Sveriges romancedrottning. Det är lite mindre imponerande än det låter med tanke på att jag är den enda i Sverige som skriver romance.

Hon fortsätter med att beskriva hur kärleks­romanen har nedvärderats genom hela historien, och säger att romance än i dag betraktas som »det okreddigaste som finns«.

– Men det här är inte böcker om våp som ­sitter hemma och knypplar och väntar på den rätte, säger hon. Det här är böcker om kvinnor som tar ansvar för sina liv, sina sexliv, sin ekonomi.

En gråskäggig man i publiken räcker upp ­handen.

– Dô, inleder han på nästan parodiskt grov göteborgska. Får jag fråga en graj? Den här En  enda natt, när skrev du den egentligen?

– Det är en bra fråga, säger Simona. Jag började egentli…

– För jag läste en bok som hette så – nittonhundrasextitre.

– Jaha … ja, det finns någon film också, tror jag. Men -63 … då var jag inte ens född.

Annons

– Okaj, säger mannen. Aja, det var bara det jag undra.

Simona stirrar förvånat framför sig i någon sekund. Sedan tar hon ny sats och fortsätter det otacksamma folkbildningsuppdrag hon ägnat de senaste fem åren av sitt liv åt.

Simona Ahrnstedt

Född: 1967 i Prag.

Bor: Jakobsberg ­utanför Stockholm.

Yrke: Författare.

Bibliografi:Överenskommelser (2010), Betvingade (2012),
De skandalösa (2013), En enda natt (2014).

Aktuell: Med romanen En enda hemlighet.

Känslosamt. När Simona ­Ahrnstedt anlände till hotell ­Marriot Marquis såg hon så överlycklig ut att receptionisten utan extra kostnad upp­graderade henne till ett rum på våning 28 med utsikt över Times Square.

Två månader senare skyndar Simona ­Ahrnstedt fram över heltäckningsmattan på hotell Marriott Marquis på Times Square i New York. Utanför trängs tiotusentals turister i den 33-gradiga hettan, men härinne är luftkonditioneringen så effektiv att de flesta bär flera lager kläder.

– Man känner sig lite löjlig med den här på, säger Simona. Som om man var ett dagisbarn på utflykt.

Hon fingrar på den väl synliga plastfickan som hänger kring hennes hals. På ett papper inuti står hennes namn, att hon är författare samt att det här är första gången hon besöker en konferens arrangerad av Romance Writers of America, en förening som bildades i början av 1970-talet för att höja genrens status och stärka författarnas arbetsrättsliga villkor. I dag har RWA fler än 10 000 medlemmar och dess årliga konferens är den största och viktigaste händelsen inom romancevärlden. Hit kommer de största stjärnorna, de mäktigaste förläggarna och de hungrigaste agenterna, men även fans och hoppfulla nybörjare som vill proffsmingla, träffa sina idoler, delta i workshops och besöka den avslutande kvällens RITA Awards – »Romancevärldens Oscarsgala«. Trots att biljetterna till konferensen kostar ­nästan 5 000 kronor har de varit slutsålda i flera månader.

Simona köpte sin redan i februari.

– Det är ganska ensamt att skriva romance i Sverige, säger hon. Så jag har drömt om att komma hit i flera år, för att få träffa andra män­ni­skor som gör samma sak.

Ett tag såg Simona ut att få sällskap av två ­lektorer från Linnéuniversitet i Växjö, men de fick förhinder. Istället fick Simona sällskap av mig. Jag är här för att ta reda på hur mycket av en udda fågel världens enda svenska romanceförfattare egentligen är.

Redan Simona Ahrnstedts historiska trilogi befolkas av kompetenta hjältinnor och hjältar som fnyser åt samtidens patriarkala strukturer, men i de två senaste böckerna, som utspelar sig i 2010-talets Stockholm, vrider hon upp volymen ytterligare. Tydligast blir det i En enda natt, där hjälten David Hammar provocerar fram hjältinnan Natalia De la Grips intresse genom att lura i henne att han är emot kvotering i bolagsstyrelser. Boken slutar med att Natalia blir gravid och gifter sig med David, men detta ägnas betydligt färre tecken än det faktum att Natalia har fått ett nytt toppjobb inom finanssektorn och att hon och David tänker dela lika på föräldraledigheten.

Annons

Det kan vara det svenskaste som någonsin har skrivits.

Simona tar sikte på hotellets största sal, The Broadway Ballroom. Klockan närmar sig fem på eftermiddagen och snart är det dags för höjdpunkten under konferensens första dag: ett gigantiskt arrange­mang där besökarna kan köpa signerade böcker av de hetaste namnen inom romancevärlden. Alla pengar går till att främja läskunnighet, och trycket är så hårt att besökarna tilldelas en bokstav från A till K, beroende på hur tidigt ute de är, och slussas in i den angränsande signeringshallen i omgångar.

Simona slår sig ner under en kristallkrona som påminner om en isskulptur och plockar fram ett papper med namnen på alla författare som kommer att medverka. De är 480 stycken.

– Bara tre av de här är översatta till svenska, konstaterar Simona när hon ögnar igenom listan.

Hon ringar in de författare hon vill träffa och berättar ingående om deras liv och deras böcker. Efter en stund inser Simona att hon har kallat ungefär åtta författare för »min största idol« och utvecklar ett system för att rangordna dem. En ring runt namnet betyder att de är intressanta, medan en stjärna betyder att de är exceptionellt bra. Hon knackar med pennan mot de namn hon har markerat med två stjärnor.

– Det betyder att jag kommer att svimma när jag ser dem.

Simona inleder en diskussion om listans sammansättning med sin stolsgranne medan fler av mässans drygt 2 000 besökare strömmar in i salen. De yngsta är tonåringar, de äldsta tar sig fram med käpp. Somliga bär gnistrande bal­klänningar, andra har t-tröjor med reklamtryck. Hemmafruar från bibelbältet går sida vid sida med kvinnor med rakade skallar och regnbågsfärgade broscher. Besökarna kommer från sexton länder på alla jordens kontinenter.

Det är bara inom ett område som gruppen inte uppvisar någon mångfald.

Jag räknar till fyra män i balsalen: jag, en fotograf, en man som delar ut reklamblad för sin frus bok samt en biffig modellkille i tajt t-tröja med texten »Fire extinguisher not included« över bröstet. En grupp kvinnor har samlats runt honom för att ta bilder. Han sticker åt dem varsitt exemplar av Darkness Rises, boken han är här för att marknads­föra och på vars omslag han poserar med uppknäppt skjorta och sug i blicken.

– Jag har gjort fler än 75 omslag, säger han. Det senaste året har det blivit ungefär ett i veckan.

Rösten i högtalarsystemet ropar ut att det är vår tur. Volymen inne i signeringshallen är så hög att de som vill samtala mer eller mindre måste skrika åt varandra. Ett hundratal besökare trängs redan därinne och fler släpps ständigt in. De mest profilerade författarna väntar vid egna bord längs kortsidorna medan övriga har ställt upp sina böcker utefter långbord i rummets mitt.

Simona ger sig omedelbart ut på jakt efter sina tvåstjärneidoler. En av dem är professor Mary Bly, dotter till den amerikanske poeten Robert Bly. Hon växte upp i ett hem med 5 000 böcker, har gått på Harvard, Yale och Oxford, föreläser om Shakespeare på ett amerikanskt prestige­universitet och valde tidigt att skriva sina romanceböcker under pseudonymen Eloisa James för att hennes kollegor inte skulle tappa respekten för henne.

Ett par rader framför Mary Bly sitter en annan av Simonas förebilder: Tiffany Reisz, vars kolsvarta hår pryds av ett diadem med katt­öron. Reisz är mest känd för sina mycket ohämmade BDSM-romaner, och Simona berättar att författaren inför en av dem besökte en sexklubb på Manhattan där hon i researchsyfte betalade 150 dollar för att bli ­piskad.

Innan Simona skyndar fram till hennes bord nickar hon åt det hörn av rummet där en av genrens absoluta giganter, Nora Roberts, ­sitter. Simona är ingen beundrare men berättar att Roberts sedan millennieskiftet har sålt en bok varannan sekund. I sin sidenblus och sitt pärlhalsband ser hon ut som en glamourös, ond ­moster ur en såpa från 90-talet. På höger hand bär hon något som vid första anblicken ser ut som ett rosa bandage, men som egentligen är en anordning avsedd att motverka slitage på hennes handled när hon signerar böcker. Hon lär behöva den. Kön till hennes bord är hundra meter lång.

Nora Roberts försäljningssiffror skulle få de flesta författare på jorden att börja gråta av avundsjuka, men i det här rummet finns många som nosar henne i hasorna. Var och varannan författare i signeringssalen kan skryta med att ha haft titlar överst på New York Times bästsäljarlista, och på flera ställen längs borden basunerar skyltar ut budskap om författare som sålt fem, tio eller femton miljoner böcker.

Den globala romanceindustrin beräknas omsätta flera miljarder dollar varje år. I England är romantik den fjärde mest sålda litterära genren för vuxna, i Spanien hamnar den på tredje plats och i Ryssland ligger genren sedan i fjol överst på topplistan. Ingenstans på jorden är intresset för romance dock lika massivt som i USA. Här utgör genren 17 procent av alla böcker som säljs till vuxna, ungefär lika mycket som deckare, ­klassiker och science fiction tillsammans. Den nästan uteslutande kvinnliga publiken läser dessutom extremt mycket – enligt en färsk undersökning slukar en tredjedel av dem fler än fem böcker i veckan.

Författarna är i regel extremt duktiga på att upprätthålla kontakten med sina fans via hemsidor, bloggar och sociala medier, något som avspeglar sig inne i signeringssalen. Många av de fans som kommer fram till borden har tårar i ögonen och omfamnar sina idoler som om det rörde sig om gamla vänner de inte sett på flera år. Författarna kramar lika hårt tillbaka, svarar på frågor, ställer upp på bilder.

Simona betar metodiskt av namnen på sin lista: presenterar sig, bedyrar sin kärlek och förklarar hur författarna påverkat och inspirerat henne. Varje gång lämnar hon bordet med en allt tyngre tygpåse över axeln. Vissa böcker ska hon behålla, andra ska hon lotta ut på sin blogg, som under de senaste åren har förvandlats till en av få samlingsplatser för den svenska romance­publiken.

Efter någon timme stannar Simona upp i den kvava salen och väger sin fullproppade påse i handen. För att kunna ta med sig så mycket böcker som möjligt tillbaka till Sverige har hon tagit reda på att hennes incheckade väska får innehålla 23 kilo och att flygbolaget tillåter två handbagage på åtta kilo styck. För säkerhets skull har hon till och med införskaffat en bagagevåg.

– Jag skulle ju ta det lugnt, säger hon och sneglar mot påsen med skeptisk blick. Det känns som om jag kanske har gått lite för långt här.

Sedan försvinner hon mot nästa signeringsbord.

Tröst. Enligt de läsarundersökningar Harlequin genomfört i Sverige slukar förlagets målgrupp allt från deckare till Nobelpristagare. Konsumtionen av romance ökar ofta under perioder då läsarna ­stöter på svårigheter i livet.
Majoritetsstyre. Efter två dagar ersätter RWA:s ledning samtliga Men’s Room-skyltar på konferensen med handskrivna skyltar där det istället står Ladies’ Room. Mässans fem killar hänvisas till en svårfunnen toalett på våning nio.

Simona Ahrnstedt säger att hon »i likhet med 99,9 procent av alla författare« har velat skriva böcker så länge hon kan minnas. Under merparten av sitt liv var hon dock inställd på att skriva någonting fint och högkulturellt. Kanske hade det varit ett mer naturligt steg. Men å andra sidan: kanske inte.

Ett år efter att Simona Ahrnstedt föddes 1967 i dåvarande Tjeckoslovakien rullade sovjetiska stridsvagnar in i Prag för att förhindra de demokratireformer landets ledning var på väg att genomföra. Simonas föräldrar fanns bland de omkring 70 000 tjecker som flydde omedelbart. De allra flesta tillhörde den intellektuella medelklassen och togs emot med öppna armar av västvärldens demokratier.

Simonas 20-åriga mamma och hennes tio år äldre pappa hamnade i Mariestad och flyttade snart vidare till Stockholm för att kunna utbilda sig. Hennes mamma började på läkarlinjen medan pappan blev antagen till regiutbildningen på Drama­tiska institutet. Familjen bodde i en studentlägenhet i Bergshamra och på kvällarna släpade pappan den unga Simona på visningar av Ingmar Bergmans och Jacques Tatis filmer eller »någon specialimporterad samurajfilm i svartvitt på Kulturhuset«.

– Jag hatade det, säger hon. Pappa var en kulturell snobb som delade in saker i dåligt och bra. Tyckte man om någonting som han inte ­gillade, då var man en idiot.

Efter studierna filmatiserade Simonas pappa bland annat landsmannen Franz Kafkas Förvandlingen. Familjen flyttade till en nybyggd hyresrätt på Lidingö, där Simona även började skolan.

– Jag var ett väldigt olyckligt barn, säger hon. Dels var mina föräldrar inte särskilt lyckliga, de bråkade väldigt mycket. Dels har jag aldrig riktigt känt att jag passat in någonstans. Jag satt mest på biblioteket och läste. Aldrig ungdomsböcker, men i princip allt annat. Jules Verne, Sherlock Holmes, och förstås alla kärleksberättelser som jag överhuvudtaget kom över. Men jag fick inte läsa sådant för min pappa, och vi bråkade mycket om det.

– Mamma var inte alls likadan. Vi hade läsningen gemensamt, och ofta gav vi böcker till varandra. Ibland gick vi på bio tillsammans, men om vi sett någon film där det förekom sex och min pappa fick reda på det, då blev han extremt upprörd. 

När Simona var tolv fick ­pappan jobb som regissör för den kommande miniserien Vid din sida, med bland andra ­Harriet Andersson och Jarl Borssén i huvudrollerna. SVT satsade stora resurser på serien och eftersom den spelades in i Göteborg flyttade familjen dit.

– Mina föräldrar köpte ett hus som var alldeles för dyrt och som vi inte hade råd att renovera. Och där föll deras äktenskap samman. Man pratar om Norénstämning, men det här var inte Norén, det var en grekisk tragedi. De bråkade i domstol. Mamma lämnade huset, pappa sålde allt vi ägde och ­flyttade till USA. De skildes och pratade ­aldrig med varandra igen.

När Simona gick ut gymnasiet följde hon med sin mamma tillbaka till Stockholm. Senare studerade hon filmvetenskap, men hade svårt att passa in bland alla svartklädda intellektuella. En av få gånger hon kände sig hemma var när eleverna fick ägna sig åt akademiska analyser av Dallas, en serie hennes pappa brukade håna henne för att hon tyckte om. För att göra sin mamma nöjd sökte hon några år senare till juristprogrammet, men efter sex veckor var hon så uttråkad att hon hoppade av. Först när Simona som 26-åring kom in på psykologutbildningen i Uppsala kände hon att hon hade hittat rätt.

Den enda nackdelen var att nästan all kurslitteratur var på engelska. Simona tyckte inte att hon behärskade språket tillräckligt bra och frågade en kurskamrat om tips på engelska böcker som var så medryckande att hon skulle vara tvungen att ta sig till slutet för att få veta hur det gick. Kursaren kom tillbaka med en bunt böcker av den amerikanska romancenestorn Judith McNaught.

– Jag blev fullständigt uppslukad, säger Simona. De var inte särskilt välskrivna, och inte särskilt politiskt korrekta, men hon har ett sätt att berätta som gjorde att jag drogs in i dem fullständigt.

Efter att ha läst alla McNaughts böcker läste Simona omedelbart om dem igen. Sedan väntade hon på att det skulle komma nya. Det här var innan internet hade slagit igenom på bred front, så på helgerna åkte hon till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan och letade på den glesa samlingshyllan för romantik och erotik som fanns längst bak i butiken. Några nya böcker dök aldrig upp.

De kommande åren hade Simona Ahrnstedt ändå inte tid att läsa: vid millennieskiftet födde hon sitt första barn, två år senare kom nästa. Däremellan jobbade hon som KBT-terapeut i Rinkeby och Tensta. I många fall behandlade hon flyktingar som bar på djupa trauman från krigs- och konfliktzoner. Under den här perioden drabbades Simonas mamma dessutom av cancer.

– Sista gången jag hade kontakt med min pappa var när jag skrev till honom och berättade att mamma hade dött, säger Simona. Han svarade att han aldrig ville höra den kvinnans namn igen och att hon hade förstört hans liv. Då kände jag att … nu räcker det för mig. När folk frågar brukar jag säga att pappa är död.

När Simona återvände efter den andra föräldraledigheten läste hon Judith McNaughts böcker ännu en gång, men eftersom de nu var i så dåligt skick att de mer eller mindre föll isär satte hon sig vid datorn för att ta reda på om det möjligtvis fanns någon liknande litteratur där ute.

Plötsligt öppnade sig en hel värld. Och plötsligt stod det klart för Simona Ahrnstedt vad det var för bok hon själv skulle skriva.

Bra PR. Alla 480 för­fattare i signerings­hallen är inte superstjärnor. De mindre kända lockar kunder med klassiska knep som gratis mat.
Seriöst. RWA:s konferens ­riktar sig till publicerade för­fattare. ­Fansen föredrar Romantic Times något ­vildare konferens, som bland annat erbjuder en skönhets­tävling för män och en stor bal där deltagarna klär ut sig till sina favoritfigurer ur romance­böcker.

Fyra seminarier om sex anordnas under RWA15. Jag besöker dem alla. Stämningen är fnissig men koncentrerad, det är högt i tak, inga frågor tycks för dumma för att ­vädras. Under ett seminarium blir den historiska romance­författaren Tessa Dare uppmuntrad att jämföra sitt författarskap med en åkattraktion på ett nöjesfält. »Flume Ride«, svarar hon, och väntar ett par sekunder innan hon levererar ­slutklämmen:

– ’Cause you might get wet.

Just det här seminariet går ut på att Tessa Dare och tre av hennes kollegor delar med sig av sina egna erfarenheter av att skriva sexscener, men under mässan går det även att få lära sig saker som hur man undviker att upprepa sig, hur man hanterar att prata sexuella detaljer med sin redaktör, i vilken utsträckning man bör använda eufemismer samt vilka knep som finns att tillgå för att skapa en vibrerande sexuell laddning ­mellan hjälten och hjältinnan.

Även i korridorerna utanför hotellets konferenslokaler är det svårt att sluta tänka på sex. Den som till exempel tittar in i det rum där mäss­besökarna kan plocka åt sig gratis böcker form­ligen översköljs av omslag prydda av barbröstade män med kilt, barbröstade män med cowboyhatt, barbröstade män med brandmanshjälm, barbröstade män med huggtänder eller, som på omslaget till Shoshanna Evers Held Captive by the Cavemen, fyra barbröstade män med halsband gjorda av djurtänder.

En morgon går jag på ett fullsatt seminarium som handlar om att skapa dramaturgi och konflikt i en kärleksroman. Seminariet leds av Sarah MacLean, som i likhet med nästan alla föreläsare på hela konferensen har vunnit en handfull priser och sålt miljontals böcker. Hon inleder med att presentera en mycket koncis beskrivning av ­genren. Den lyder: »Två människor blir kära mot alla odds.«

Hjälten och hjältinnan träffas vanligtvis tidigt i berättelsen, och läsaren inser naturligtvis att dessa två är ämnade för varandra – om inte annat för att all romance slutar lyckligt. Så varför tar de inte bara sitt förnuft till fånga och blir ihop redan på sidan tolv? Det är frågan varje romanceför­fattare måste ägna merparten av sin vakna tid åt att försöka besvara.

Det är också en av anledningarna till att så många böcker utspelar sig i svunna tider, där saker som stränga sociala konventioner och arrangerade äktenskap utgör tacksamma hinder för de älskande. Samma sak gäller genren paranormal romance, befolkad av varulvar, demoner och krigarfolk med över­naturliga krafter; om hjälten är ­vampyr och hjältinnan är vampyrjägare är det trots allt ­ganska uppenbart att de har en del att reda ut innan de kan gifta sig och bilda familj.

De som likt Simona Ahrnstedt skriver inom genren samtida romance har däremot en knivigare uppgift framför sig. Ett sätt att skapa konflikt är därför att göra huvudpersonerna så olika varandra som möjligt. Eller som Sarah MacLean uttrycker det: »Om din hjälte är brandman bör din hjältinna vara mordbrännare.« Sedan berättar hon om en bok hon läste ut alldeles nyligen, där hjältinnan är strippa medan hjälten är en katolsk präst som avlagt kyskhetslöfte. De träffas i biktbåset.

– Ni hör ju själva, säger MacLean. Hur skulle den boken kunna vara dålig?

Dramaturgin inom romance skiljer sig inte från annat berättande i den mån att romanfigurerna växer under resans gång. Skillnaden är att de i många fall växer olika mycket. Under en annan av dagens föreläsningar, som handlar om just hur man konstruerar hjältar, säger författaren ­Kresley Cole:

– Kom ihåg att kvinnor redan är perfekta och att de aldrig ska behöva förändra sig för någon.

Publiken skrattar. Det är ett skämt. Samtidigt finns där ett korn av sanning.

– Hjälten ska göra någonting i slutet av boken som han aldrig skulle göra i början. Och han ska göra det för henne. Det är mantrat. Håll det i huvudet hela tiden: För henne, för henne, för henne. Glöm aldrig bort att du säljer en fantasi. Och i den fantasin gör hjälten allt. För henne.

Det är egentligen de här konventionerna som är grundstommen i romance. Sexscener förekommer, men bara ibland. Lyckliga slut, älskande som kämpar mot alla odds och en hjälte vars kärlek till hjältinnan är så stark att hans värld rasar samman om den inte besvaras förekommer där­emot alltid. Och det gäller alla romancevärldens subgenrer – från de hetaste till de mest kyska.

En eftermiddag lyssnar jag till exempel på författaren Adina Senft som berättar om Amish romance, en genre inom vilken det utkommer ungefär 90 böcker om året. Senft är en mycket from kvinna i 50-års­åldern vars intressen är att samla tyger och spela keltisk harpa. Hon förklarar att en klassisk Amish romance bör innehålla detaljerade beskrivningar av trädgårdar och lantlig miljö, en väl underbyggd bakgrundshistoria som påvisar romanfigurernas harmoniska förhållande till naturen, samt oskyldig kärlek mot alla odds.

– Precis som i mycket kristen litteratur bör kärlekshistorien i Amish romance vara en metafor för Jesus kärlek till sin kyrka, säger hon. Så då undrar ni kanske, hur långt sträcker sig karaktärernas kärlek i en sådan här bok? Till sovrumsdörren? In i sov­rummet?

Hon höjer ett varningens finger och skakar det mot publiken – jag och fyra medelålders kvinnor.

– Nej, nej, nej. Som mest kulminerar de i en ­första kyss. I min senaste bok nöjer jag mig faktiskt med att de älskandes händer vidrör varandra.

 

Simona Ahrnstedt beskriver det som drabbade henne 2007 som »en besatthet«. Det första hon gjorde när hon gick upp på morgnarna var att skriva. Det sista hon gjorde innan hon gick och lade sig var att skriva. Hade hon och hennes man gäster smet hon upp på övervåningen och skrev, på julafton skrev hon så snart familjen packat upp presenterna.

– Att skriva var det enda jag gjorde och det enda jag pratade om.

Efter ett och ett halvt år ringde hon runt till förlag i Stockholm, presenterade sig som aspirerande författare och frågade om hon fick komma och lämna sitt manus personligen. Sedan dök hon upp med manuset i ena handen och en stor låda godis i den andra. När alla förlag trots detta tackade nej omarbetade Simona manuset och försökte igen. Och igen. Efter ett tag fick hon åtminstone personliga brev. En förläggare konstaterade att kommatecknen »satt där de skulle« men att historisk romance var oerhört mossigt och att hon kanske borde satsa på deckare istället. Det gjorde Simona inte. Däremot började hon fundera på att skriva en roman som utspelade sig i modern tid, i Stockholms finansvärld. Hon skissade upp en ramberättelse och köpte en aktie i Investor för att kunna gå på deras bolagsstämmor, men innan hon hunnit längre blev hon bjuden till ett möte med förlaget Damm. De var intresserade av Simonas 1800-talsroman men ville att hon skulle lägga mer arbete på att göra miljöerna historiskt korrekta.

Hon ägnade sommaren åt 300 timmars research­arbete. Där­efter blev boken antagen. Men när Överens­kommelser gavs ut 2010 hade Simona ­Ahrnstedts besatthet gått ut över hennes privatliv.

– Min man beskrev det som att jag stämplade ut från äktenskapet, säger hon. Vi skilde oss i samband med att min debutroman gavs ut. Jag kommer ärligt talat inte ihåg så mycket från den tiden. Det är som om någon har lagt ett lock över.

Debuten sålde »bra för att inte vara en deckare«, men inte tillräckligt bra för att Simona Ahrnstedt skulle kunna försörja sig som för­fattare. De kommande åren jobbade hon halvtid inom företagshälsovården och skrev Betvingade och De skandalösa på sin lediga tid.

2013 sålde hon sitt hus i Jakobsberg och flyttade till en lägenhet i närheten. Sedan sade hon upp sig från sitt jobb. Varje morgon satte hon sig vid sitt skrivbord och skrev på det manus hon påbörjat flera år tidigare, när hon köpte aktien i Investor. Sedan dess hade hon intervjuat allt från ekonomijournalister till högt uppsatta finansmän som pedagogiskt förklarat hur man genomför ett fientligt företagsköp. För att få till bokens beskrivningar av hur kvinnorna ur överklassen klädde sig när de gick på storslagna fester tog hon kontakt med en svensk finansman som tackade ja till intervjun via sin assistents assistent. Han berättade att klädkoden var så flexibel att kvinnorna kunde dyka upp i nästan vad som helst. Sedan sneglade han på Simona, som klätt upp sig inför mötet.

»Tja, kanske inte det där«.

När En enda natt nästan var färdig gick Simona och hennes förlag, som det brukar heta, »skilda vägar« – mer än så kan hon inte säga.

– Plötsligt stod jag utan jobb, utan förlag, utan hus, utan pengar, säger hon. Jag kände väl att … det här går inte åt rätt håll. Samtidigt tyckte jag att En enda natt var det bästa jag någonsin skrivit. Om inte det här blir något, då får jag väl bara lägga ner.

Vid det laget hade Simona Ahrnstedt dock gett ut tre romaner och etablerat sig som ett välkänt namn inom sin genre. Fem veckor efter uppbrottet från Damm köptes hennes nya manus av det betydligt större bokförlaget Forum.

Simona firade genom att betala sina räkningar. Sedan fick hon skäl att fira mer ordentligt: En  enda natt tog sig in på topplistorna, och höll sig kvar där vecka efter vecka. I dagsläget har romanen och dess uppföljare En enda hemlighet tillsammans sålt i över 100 000 exemplar.

– Jag hade aldrig träffat en författare 2007, säger Simona. Jag var en tvåbarnsmamma som satt och skrev hemma vid köksbordet. Jag minns fortfarande hur livrädd jag var när jag skulle ut och göra mitt första framträdande som författare. Och i dag försörjer jag mig själv och mina två tonåringar på att skriva romantik. I Sverige. Så apropå att inte höra hemma … det gör jag nu. Det här kan jag.

»För att förhindra att böckerna hamnade i fel händer infördes först en skatt på papper och ­sedan en skatt på ljus.«

Föreläsningen How to Write a Novel in 30 Days handlar inledningsvis om just detta. Lokalen är fullsatt och som vanligt har författarna framme vid podiet haft ett halvdussin böcker på New York Times bästsäljarlista. Tipsen som de delar med sig av pendlar mellan kloka och fullständigt vansinniga. Till den första kategorin hör saker som att sätta upp dagliga mål och belöna sig själv när man når dem. Till den senare: skaffa mjukvaran Write or Die och sätt igång »Kamikaze Mode«, en inställning som gör att programmet börjar tjuta och äta upp din text, ord för ord, så snart du släpper tangentbordet i mer än några sekunder.

– Det är som om James Joyce skulle gå en rond mot Pac Man, förklarar en av föreläsarna medan publiken ger ifrån sig ångestfyllda skrik.

Ändå antecknar flera av dem adressen till hemsidan där programmet går att ladda ner.

När Romance Writers of America bildades i början av 70-talet fungerade organisationen som ett slags fackförening. Landets förlag betalade nämligen betydligt mindre pengar för kärleks­romaner än för annan form av litteratur. Skälet till detta var att böckerna ansågs så förutsägbara och tydligt mallade att det inte var någon ansträngning att skriva dem. Annars skulle det väl inte komma in så många manus varje år?

Under slutarbetet med sin senaste bok arbetade Simona Ahrnstedt från klockan nio på morgonen till klockan ett på natten i två och en halv månad. Innan hon slutligen blev nöjd med texten drabbades hon av stressrelaterade magbesvär och en nervskada i höger hand.

– Tydligen är man inte gjord för att skriva femton timmar om dagen under en så lång period, konstaterar hon.

Den arbetstakten må låta extrem, men ur ett internationellt perspektiv ligger Simona ändå i lä. Faktum är att hennes produktionstakt på en roman om året rentav går att betrakta som låg.

På föreläsningen i New York berättar två av författarna att de har skrivit romaner på tre veckor. Den tredje, Rebecca Zanetti, har skrivit en på sju dagar.

– 95 000 tecken, förtydligar hon. Märkligt nog var det första gången jag hamnade på en topplista.

Till skillnad från Simona ägnar sig ingen av de här författarna åt research. Två av dem jobbar inte ens med synopsis – de bara sätter sig ner och skriver och ser vad som händer. På det sättet färdigställer Zanetti och de övriga i snitt sex böcker var om året. Det låter absurt, men när jag tittar i konferensens programblad noterar jag att de allra flesta författare som medverkar på RWA har skrivit mellan 15 och 50 böcker. Detta trots att många är i 40-årsåldern.

– När jag började i branschen, för länge sedan, räckte det med en bok om året, säger Zanetti. Sedan dök det upp fler och fler genrer, och då ville förlagen plötsligt ha fyra eller sex. Med det digitala intåget känns det som om man måste släppa böcker hela tiden, annars undrar folk vad fan det är för fel på en.

Ju längre föreläsningen lider, desto tydligare blir det att ingen mår särskilt bra av den här arbetstakten. En av deltagarna säger att hon en gång skrev elva böcker på ett år, men att de två sista var så osammanhängande att hennes förläggare tvingade henne till en timeout. De övriga beskriver ryggsmärtor, stress och tvåsiffriga viktuppgångar orsakade av lunchmuffins och ständigt stillasittande.

Zanetti vinner dock den här ronden också. Hon berättar att hon under en period jobbade så mycket att hon tvingades anställa en sociala medier-assistent som kunde sköta hennes närvaro på internet. Dessvärre led Zanetti av ett sådant kontrollbehov att assistenten bara gjorde henne mer stressad. Dagarna räckte inte till, och dessutom höll hon på att bli fet, så på nätterna hoppade hon upp på ett löpband hon placerat under sitt skrivbord och ställde in det på powerwalk-hastighet. Sedan skrev hon sina böcker medan svetten lackade samtidigt som hon på en annan skärm korrläste sin assistents Twitterinlägg.

– Det var inte den bästa tiden i mitt liv, avrundar hon.

Förlagen betalar betydligt bättre för romance i dag än vad de gjorde på 70-talet. Men de vanligaste formuleringarna ur tidningsartiklar om genren är fortfarande att författarna är »fabriker« som »spottar ur sig böcker« på »löpande band«. Det anses inte fint att hålla en så hög produktionstakt. Men så är ju också romance den lägst stående litterära genre som finns.

Lokal vinkel. Panelen under föreläsningen Nuts and bolts: How to Build a Hero. ­Kresley Cole, i  blått, är gift med en idrottsman från Motala.

Frågar man romanceälskare vad detta beror på återkommer nästan alla till samma sak. Som Anna Svedbom, förlagschef på den svenska för­greningen av bokförlaget Harlequin, uttrycker det:

– I mina mörka stunder tänker jag att det beror på att romance är böcker skrivna av kvinnor, om kvinnor, för kvinnliga läsare.

I boken Dangerous Books for Girls spårar författaren Maya Rodale kärleksromanens dåliga rykte till den industriella revolutionens England. Böcker var dyra att producera och dyra att köpa, och enligt tidens ideal skulle litteraturen vara uppbygglig. Många bästsäljare handlade om vett och etikett, eller hur man skulle bete sig för att vara en god hustru.

Under den här perioden släpptes även en rad kärleksromaner. Vissa handlade om hushållerskor som gifte sig med husets herre, andra om unga kvinnor som lämnade hemmet och gav sig ut på äventyr. Många av dem blev mycket populära, främst bland kvinnor. Enligt Maya Rodale ansågs detta vara farligt eftersom det fanns en utbredd rädsla för att läsarna inte skulle kunna skilja ­fiktion från verklighet. Unga kvinnor kunde alltså få för sig att även de kunde lämna hemmet eller gifta sig över klass­gränserna.

För att förhindra att böckerna hamnade i fel händer infördes först en skatt på papper och sedan en skatt på ljus. Alla med fler än sex fönster var tvungna att betala en rejäl summa till staten, vilket ledde till att dagsljus blev en bristvara även i många borgerliga hem.

Skatten avskaffades först i mitten av 1800-talet, men idén om att viss litteratur var dålig för folkhälsan levde kvar. Vid den här tiden skrevs flera storsäljande kärleksromaner av »lady authors«. Författaryrket sågs som acceptabelt eftersom det kunde skötas hemifrån och bidra med pengar till hushållskassan utan att kvinnan försakade sina övriga sysslor.

Att romanskrivandet höll på att förvandlas till ett kvinnoyrke stärkte knappast dess ställning. Författarna saknade formell utbildning och hade i många fall inte rest bortom platsen där de ­föddes. Att de skulle kunna skriva om äventyr och passion på ett trovärdigt sätt ansågs otänkbart. Eller som en av den tidens intellektuella, William Rathbone Greg, uttryckte det i en essä om kvinno­författarnas brist på livserfarenhet: »Deras syn på livet och deras inställning till hur man bör föra sig är ofullständig och ytlig, och i många fall rakt igenom felaktig.«

Trots den nedlåtande tonen från kulturetablissemanget växte kärleksromanerna de kommande decennierna till en stor industri i såväl England som övriga delar av Europa. Där såldes de ofta i bokhandlar, men när affärsmannen Robert de Graff lanserade konceptet i USA bestämde han sig för en annan form av distribution. De Graff ansåg att hans publik inte kände sig bekväm inne i snobbiga bokhandlar och såg därför till att sälja böckerna på mer inbjudande platser som apotek, bensin­stationer och snabbköp.

I början av 1970-talet trimmades den här metoden till perfektion av det kanadensiska förlaget Harlequin, som även gav bort böcker gratis för att läsarna skulle sugas in och vilja ha mer. Att dessa ofta placerades i förpackningar med dambindor, tvättmedel eller smink hjälpte inte till att stärka kärleksromanens litterära status.

Men böckerna var åtminstone anständiga. I  den här tidens romantik förblev hjältinnan i regel oskuld genom hela boken och kärleksscenerna ­mellan mannen och kvinnan sträckte sig sällan längre än till en kyss. Allt detta ändrades med Kathleen E Woodiwiss Flamman och blomman – start­skottet för den genre som i dag är känd som romance. Boken utspelar sig på 1800-talet och handlar om en förrymd 18-årig oskulds romans med en lång, mörk och självsäker sjökapten. När hjälten träffar hjältinnan ett trettiotal sidor in i boken misstar han henne för en prostituerad och våldtar henne. Scenen slutar med att hjältinnan drar ett täcke över kroppen och gråtande vänder sig mot väggen.

Boken trycktes i 40 upplagor de kommande åren och sålde i fyra och en halv miljon exemplar. En annan storsäljare från perioden är Sweet Savage Love, som innehåller en rad stycken som detta: »Hon hade tvingat sig själv att vara redo för en snabb, brutal våldtäkt, men istället, mot sin vilja och mot sitt sinnes tysta protest, började hennes unga och vitala kropp att besvara hans smekningar«.

De här böckerna, och åtskilliga andra, gav upphov till termen Bodice Ripper, som syftar på hur hjältarna slet av hjältinnornas kläder och sedan tvingade sig på dem med varierande grad av våld [bodice betyder klänningsliv]. Det har gjorts olika försök att förklara varför den här sortens sexskildringar var kommersiellt gångbara – som att tidsandan fortfarande inte tillät kvinnor att öppet känna åtrå och visa sexuella begär, eller att genren hade ett starkt fäste i konservativa delar av USA där läsarna inte kunde tolerera en hjältinna som ägnade sig åt utomäktenskapligt sex – men oavsett vilket försvann de snart ur böckerna.

Istället ersattes de av någonting som sänkte genrens anseende ännu mer: Fabio Lanzoni. Den välschamponerade italienska hunken stod som modell för fler än 400 omslag under 80- och 90-talet, ofta i bar överkropp eller med en uppknäppt vit skjorta som blottade hans svällande, insmorda muskler. För att Fabios otämjda maskulinitet inte skulle gå någon förbi hände det även att omslagsmakarna slängde in en stegrande hingst i bakgrunden.

De här omslagen innehöll vanligtvis en ställning som har fått namnet The Clinch, i vilken den kvinnliga omslagsmodellen, gärna klädd i en löst sittande blus, klänger sig fast vid Fabios kropp och stirrar upp mot honom med underdånig, ­bedjande blick.

Tjugo år har passerat sedan bodice rippers och Fabio Lanzoni, men deras eftermäle lever kvar än i dag.

– Romance anses vara den sämsta delen av populärfiktionen, säger litteraturvetaren Maria Nilson. Deckare har ju på något vis höjts i status, fantasy är på väg upp, science fiction har varit fint länge. Men romance ligger fortfarande där nere och skvalpar.

 

Nora Roberts har haft 191 böcker på New York Times bästsäljarlista. Två av dem har recenserats på tidningens egna kultursidor.

Ur det perspektivet får man ­nästan säga att Simona Ahrnstedt är lyckligt ­lottad: en femtedel av hennes böcker, debuten Överenskommelser, har recenserats på en kultursida. Tyvärr handlade den texten nästan uteslutande om ett avsnitt av den tecknade TV-serien Simpsons, där karaktären Marge bestämmer sig för att pröva sina vingar som romanceförfattare. »Efter att ha sett det avsnittet är det väldigt svårt att ta en bok som Överenskommelser på allvar«, konstaterade skribenten Joel Sjöö.

Det hela påminner lite om när en av Svenska Dagbladets skribenter i en dubbelrecension av två färska, svenska serieromaner gjorde en referens till Kalle Anka. Skillnaden är att en mängd andra serietecknare slöt upp bakom sina kollegor och påpekade att sådan slapphet knappast hade tillåtits i bevakningen av andra litterära genrer.

Simona Ahrnstedt har i princip inga kollegor. Vilket är konstigt med tanke på att romance är en stor genre även i Sverige. Och det gäller inte bara Femtio nyanser av honom eller giganter som Danielle Steele, utan även Harlequin. Förlaget etablerade sig här redan 1979, och enligt  Anna Svedbom, förlagschef på Harper Collins som ansvarar för Harlequins verksamhet i Norden, har försäljningen legat på stabila nivåer sedan dess: ungefär en miljon böcker om året.

Att Harlequins titlar aldrig syns på försäljningstopplistorna beror inte på att de är tunna, lättlästa och stöpta i en benhård dramaturgisk mall, utan på att de rent bokföringstekniskt inte är böcker. Eftersom de distribueras av tidskriftsleverantören Tidsam och främst återfinns på tidskriftsställ i kiosker och stormarknader, betraktas de istället  som just tidskrifter.

Harlequin finns i fler än hundra länder, och i dag får redaktörerna i Stockholm välja vilka böcker som ska översättas till svenska från en enorm, centraliserad katalog. Redan där sållar de bort sådant som inte anses fungera i det moderna, nordiska samhället, men även i de böcker som faktiskt översätts händer det att redaktörer stryker meningar eller hela scener som de tycker känns mossiga.

– Försäljningen i Sverige skiljer sig inte jätte­mycket från den i resten av världen, säger Anna Svedbom. Det som däremot skiljer sig är hur man ser på romance. I Sverige har genren ansetts vara … den fick ju stämpeln tantsnusk vid något tillfälle, och det har inte riktigt försvunnit. Men de som kritiserar genren verkar inte förstå vilken spännvidd den har. Ingen skulle säga att deckare är en dålig genre, däremot finns det ju bra och dåliga deckare. Och det är precis samma sak med romance.

Litteraturvetaren Marie Nilson påpekar att romantik har varit stort i Sverige sedan en lång tid tillbaka.

– Det fanns en stark romancetradition på 30- och 40-talet. Sveriges mest lästa författare, Sigge Stark, skrev till exempel romance. Och Margit Sande­mos serie Sagan om isfolket sålde i flera miljoner. Men jag tror att jämställdhetsdiskussionen på 60- och 70-talet gjorde att de här böckerna ansågs omoderna. Romance blev usch och fy, det skulle vara realistiska och samhällskritiska böcker. 

För tio år sedan anordnade Harlequin en för­fattar­tävling i Norden. Skälet var att all romantik som gavs ut här var översatt från andra språk, och att publiken efterfrågade berättelser som utspelade sig i exempelvis svenska miljöer. Antal inkomna bidrag: noll.

I fjol gjorde för­laget ett nytt försök.

– Och plötsligt kom det in hur många bidrag som helst, säger Anna Svedbom. Faktum är att vi får in en hel del romancemanus från andra håll också, flera av dem från etablerade författare som vill byta genre.

Så vad har då hänt under de här tio åren? En förklaring: Simona Ahrnstedt. Hon har bloggat om romance i fem år, föreläst om romance på ­scener över hela landet, anordnat kurser om hur man skriver romance och gjort sitt bästa för att sprida ordet om hur mycket genren har moderniserats under 2000-talet.

– Jag tror att hon har betytt väldigt mycket, säger Anna Svedbom. Hon har framför allt visat att det faktiskt går att skriva romance som svensk. Det har smittat av sig på andra och lett till ett slags organisk utveckling.

Maria Nilson, som är lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitet i Växjö och författare till flera artiklar om romance, och som dessutom arrangerar distanskursen Romance – kärleks­romaner från tre decennier varje sommar, säger att Simona Ahrnstedts böcker på många sätt står för någonting väldigt svenskt.

– Jag tänker bara på en sådan sak som hennes senaste bok, där hjältinnan har klädstorlek 42. Det är inte särskilt vanligt. Jag tror att Simona har en ton som många svenska läsare uppskattar, där hjältinnan har haft ett liv och sexuella erfaren­heter innan hon träffar hjälten, där skönhetsideal diskuteras, där kvinnan inte släpper sin ­karriär och stannar hemma så fort hon föder barn, utan där man för­söker lösa saker och ting på ett modernt sätt.

Anna Svedbom är inne på samma spår:

– Att dela lika på föräldraledigheten är så klart ovanligt i nästan alla länder utom Sverige, säger hon. Men även Simonas sätt att se på samhället, och på hur jämlikhet påverkar en relation … I jämförelse med amerikansk romance skulle jag säga att hon är unik.

Rättfram. Bokförlaget Kensingtons ägare Steven Zacharius förklarar varför han inte tar med sin fru till RWA-mässan: »Honey, det är jag och två tusen kvinnor. You don’t bring a sandwhich to a ­smorgasbord!«

Receptionisten bakom skrivbordet i skyskrapans marmorklädda entré tittar länge på Simona Ahrnstedts legitimation. Sedan höjer han blicken.

– Hur är läget i Sverige, då?

– Kallt.

– Jag kom just därifrån, säger han. Min exfru är svenska. Jag firade midsommar i Mariehamn.

– Det är ju inte Sverige, säger Simona. Det är Åland.

Exactly, säger receptionisten och räcker henne legitimationen.

Tillsammans med agenten Anna Frankl tränger vi in oss i en hiss för att åka upp till för­laget ­Kensingtons kontor på 22:a våningen. Anna Frankl jobbar på Nordin Agency, företräder för­fattare som Sigge Eklund och Viveca Sten och har varit Simonas agent sedan tre år tillbaka. I  våras hade hon sålt En enda natt till sju länder, bland dem Frankrike, Spanien och Tyskland, där för­laget även köpte rättigheterna till En enda hemlighet och den ännu oskrivna bok som ska avsluta serien.

I slutet av maj meddelade hon Simona att hon efter mer än ett års arbete fått ett bud från USA. Några veckor senare var saken klar: Kensington Publishing köpte rättigheterna till alla delar i Simona Ahrnstedts samtida serie och kommer hösten 2016 att ge ut den första delen under titeln All in.

– Det är extremt ovanligt att amerikanska förlag ger ut översatt romance, säger Anna Frankl. Jag tror faktiskt knappt att det har hänt förut.

Den amerikanska branschtidningen Publishers Weekly blev så fascinerad av affären att de publicerade två artiklar när den offentliggjordes. Efter det sålde Anna Frankl En enda natt till ytterligare tre länder. Dessutom har hon blivit kontaktad av två amerikanska filmbolag.

Hissdörrarna öppnas och en hel delegation möter Simona i Kensingtons lobby. Gruppen leds av Alicia Condon, en korthårig, sobert klädd förläggare som varit drivande i förvärvet av Simonas böcker. Utöver henne finns där en marknadschef, en presschef, en försäljningsansvarig och en redaktör. Simona är här för att spela in en kort intervju som senare ska användas i marknads­föringssyfte, och när hon lotsas genom det öppna kontorslandskapet reser sig en rad av Kensingtons anställda ur sina bås för att bedyra sin kärlek.

– Så kul att äntligen få träffa dig!

– I’m such a fangirl!

– Jag slukade din bok på typ två timmar, ­älskade den!

Simona ser inte riktigt ut att veta hur hon ska hantera den amerikanska entusiasmen. Mestadels ler hon och säger tack. Vi går vidare genom en korridor, passerar bokhyllor fullproppade med kärleksromaner och anländer slutligen till ett litet inglasat bås där två förlagsanställda redan har parkerat sig bakom en kamera. Jag, Anna Frankl, Filters fotograf samt ytterligare två förlags­anställda agerar publik medan Simona ombeds sätta sig bakom ett skrivbord och svara på ett smatterband av frågor.

Hon ser plågad ut. När hon ska beskriva vilken av sina romanfigurer hon är mest lik svarar hon att det nog tyvärr är »some weird old aunt with lots of cats«.

– Herregud, säger hon när hon kommer ut. Jag är helt svettig. Så här är det oftast inte att vara romanceförfattare. Jag är van vid att sitta ensam i Jakobsberg och stirra på en skärm.

Alicia Condon dyker upp i korridoren.

– Nu ska ni få träffa Kensingtons ägare, säger hon. Men jag måste varna er … han är väldigt frispråkig.

Steven Zacharius tar emot bakom ett skrivbord i mörkt trä, belamrat av boktravar och fotografier av hans barn. Med sitt fryntliga ansikte och sina khakibyxor i storlek XXXL påminner han lite om jultomten i sommarskrud. Simona hinner knappt slå sig ner förrän han utbrister:

– Vi måste prata om sexscenerna! Jag läser stora delar av vår kvinnolitteratur, men jag läser aldrig romancetitlarna. Men nu fick jag en massa mejl från redaktionen om att det här var någonting särskilt, så jag läste din bok vid poolen under semestern.

Han fläktar sig med handen.

– Lyckligtvis var poolen riktigt kall! Jag var helt röd i ansiktet! Skäms på dig!

Han skrattar så att skjortan spänner över magen.

– Men ärligt talat, jag älskar den. Den finansiella bakgrundshistorien är fantastisk. Det kunde ha varit en välskriven thriller om man bara klippte bort sexbitarna. Jag mejlade vår redaktör och frågade: »Läser du sådant här på tåget!?«

Simona ler.

– Det är nog bäst att du inte läser min senaste bok.

Inne på Alicia Condons kontor plockar förläggaren fram en arbetsversion av omslaget till All in och lägger det på sitt skrivbord. Det visar en elegant kvinna som sträcker ut sig i en badring på ett turkost hav. Simona stirrar på det under tystnad.

– Varför ligger hon i en pool? frågar hon efter en stund. Ingen scen i boken utspelar sig i en pool.

– Det är mer en känsla vi vill förmedla, säger Alicia. Det här ser ut som en stor bästsäljare, det visar att vi har lagt pengar på omslaget, att vi tror på boken. Titta här …

Hon river ut ett par böcker på måfå ur sin bokhylla och placerar dem på skrivbordet bredvid Simonas. Samtliga omslag visar män i bara överkroppar och väldigt lågt skurna byxor.

– Varför är det bara män på alla? frågar Simona.

– Det är den stora trenden nu, säger Alicia. Men jag ville inte ha något sådant till din bok.

– Tack.

– Och det här är ingen pool. Det kan lika gärna vara ett hav. Bilden utstrålar rikedom, makt … hela den rätta känslan. Och se på färgerna. Ser du hur den står ut på hyllan? Vet du att vi ska ge ut boken med hårda pärmar?

Simona ser glad ut. Det finns ingen genre där så få böcker ges ut med hårda pärmar som inom romance. Hon tittar på omslaget igen.

– Jag gillar det mer och mer.

 

Alicia bjuder på lunch på ett steakhouse med fönster mot Bryant Park. Massiva klotlampor hänger från det fem meter höga taket och vid bordet bakom oss delar en plastikopererad kvinna en flaska lunchchampagne med sin femton år äldre man. Simona plockar fram ett paket och räcker över det till Alicia. Inuti finns presenter från Sverige: en kitschig souvenirpenna, choklad och vykort med motiv från Dalarna. Alicia blir glad och börjar prata om hur En enda natt har fått henne att vilja besöka Stockholm.

– Solen verkar skina hela tiden, och alla går ständigt runt med en cocktail i handen.

När jag förklarar för Alicia att hon har blivit grundlurad ser hon ut att bli ledsen på riktigt. Sedan berättar hon att under hennes många år på Kensington har förlaget aldrig någonsin gett ut en översatt bok. Detta är inte så konstigt eftersom hon bor i ett land där endast tre procent av littera­turen är översatt och verkar inom en genre där inhemska författare redan ger ut 9 500 böcker per år.

Så varför valde de att ge ut just Simona Ahrnstedt?

Till en början pratar Alicia mest om tjusningen med de exotiska, svenska överklassmiljöerna.

– Vi är ett ungt land, säger hon. Vi tycker att adeln är väldigt fascinerande. Men boken har också ett sofistikerat språk. Och den finansiella delen är intressant. Just nu finns en uppsjö av böcker där hjälten är miljonär, men i dem är rikedomen oftast bara en symbol för makt, det finns ingen substans bakom. Här är det trovärdigt på riktigt.

Jag frågar om hon inte reagerade på någonting annat i boken. Alicia Condon ler.

– Det är utan tvekan en feministisk bok. Alla skurkarna är patriarkala typer, och de går under på väldigt spektakulära sätt. Det ska bli väldigt intressant att se hur All in tas emot. Jag tror att även kvinnor som kanske inte betraktar sig själva som feminister kan tilltalas av den.