De brittiska tabloiderna älskade naturligtvis hela historien.
I konstnären Tonio Trzebinski såg många en arvtagare till de världsberömda expressionisterna Francis Bacon och Willem de Kooning, och på Lefevre Gallery i London såldes hans stora oljedukar med tjocka färglager i intensiva kulörer för hundratusentals kronor styck. I Nairobiförorten Karen, som fått sitt namn efter den danska författarinnan Karen Blixen som startade en kaffefarm där på 1910-talet, visste alla vem han var. Bullrig och karismatisk med rena ansiktsdrag och lockigt, solblekt surfarhår sågs han som något av en kvinnokarl som stod i centrum för en grupp hedonistiska kenyanska konstnärer.
Hans fru Anna Cunningham-Reid, en modedesigner som formgav tyger åt Donna Karan i New York, var släkt med Lord Delamere – en av de första kolonialisterna som bosatte sig i Kenya – och Lord Mountbatten – legendarisk amiral i brittiska flottan och den brittiska kronkolonin Indiens sista vicekonung. I den lilla Karensocieteten var de ett omtalat par.
De brittiska tidningarna närde sedan länge ett särskilt intresse för Nairobis vita överklass vid foten av det mäktiga berget Ngong Hills. Redan på 1920-talet hette det i London att engelsmännen som bosatt sig i Nairobiförorterna Karen och Langata mest ägnade sig åt sprit, skörlevnad och safaris. Området gavs smeknamnet Happy Valley. Ett populärt skämt gick ut på att vattnet som rann i den närliggande floden Wanjohi i själva verket var utspillda cocktails. Ett annat var frågan: »Are you married or do you live in Kenya?«
När nu Tonio Trzebinski, en av de största profilerna i nutidens Happy Valley, hittades mördad vid sin frus vita Alfa Romeo, fylldes tidningarna i Kenya och Storbritannien av jämförelser med Lord Erroll – en adlig, brittisk playboy som på 1940-talet sköts till döds i sin bil av en okänd gärningsman, bara någon kilometer från platsen där Tonio mördats.
Snart fick journalisterna nys om att även mordet på Tonio Trzebinski rymde ett triangeldrama. Huset som Tonio hittades utanför tillhörde en mystisk, svensk kvinna i trettioårsåldern. Hon beskrevs som »en skandinavisk fotomodell och jägare« och på en privat bild på förstasidan av The Sunday Times stod hon i en avslöjande aftonklänning mellan en elefants två betar.
Kvinnan antogs vara den senaste i raden av Tonio Trzebinskis erövringar. I en intervju viftade hans fru Anna bort deras »vänskap« som »obetydlig«.
I själva verket var Tonio den största kärleken i Natasha Illum Bergs liv.
När Natasha var liten brukade hennes mamma berätta om när hon och Natashas pappa hittade en död tiger i Indien och åt upp dess råa, kroppsvarma hjärta. Hela släkten, och hela det familjeägda 1800-talsgodset i Blekinge där Natasha växte upp, var fullt av liknande vittnesmål. Natashas farmor hade skjutit elefanter i Afrika, och Natashas pappa Iens Illum Berg läste ofta godnattsagor ur gamla böcker som han köpt med sig när han arbetade med skogsbruk i Kamerun, Burma och Thailand.
I farfars gamla arbetsrum brukade Natasha få smyga in med leverpastejsmörgåsar till sin pappa som arbetade med sin sekreterare vid farfaderns nötta skrivbord. Hon dröjde gärna kvar och beundrade tigerskinnet och de uppstoppade buffelhuvudena som hängde på väggarna, eller samlingen av fågelägg som låg intill kakelugnen och de höga bokhyllorna. Det var hennes favoritrum.
De flesta troféerna kom från hennes farfar, som köpt godset i slutet av 1930-talet. Som författare och naturfilmare hade han innan dess ägnat flera decennier åt att resa runt i Indien, Afrika och Himalaya för att studera och fotografera tigrar, noshörningar, tranor och elefanter. Hans böcker var översatta till 16 språk. Det var Bengt Berg som såg till att örnar blev fridlysta i Sverige, och det var han som inplanterade kanadagåsen. Bilder av honom i naturen, med vältrimmad mustasch, skarp bena och pipa i mun, syntes med jämna mellanrum i tidningarna. Ibland fotograferades han i sällskap med vännerna Evert Taube och Bruno Liljefors.
Men när farfadern slog sig till ro i Blekinge med sin fru Inger Illum – dottern till A C Illum, som grundade den danska varuhuskedjan med samma namn – dröjde det inte länge innan han gjorde sig impopulär bland traktens människor. Bengt Berg lät hägna in delar av de nio kvadratkilometer stora markerna, där många tidigare promenerat och plockat bär, för att skapa ett naturligt skogsområde där han kunde forska på vilda kronhjortar och örnar. Trots att han betalat en frivillig ersättning till de torpare som inte fick bo kvar, anklagades han i lokalpressen för att ha slängt ut människorna till förmån för hjortarna, vildsvinen och de vilda mufflonfåren.
– Far var inte särskilt diplomatisk, säger Iens Illum Berg. Han brukade retas och kalla Karlskrona med dess gamla militärer för Sveriges galonerade avstjälpningsplats. Han tyckte ju att det där var kul men han gjorde sig inte särskilt populär.
När Bengt Berg dog 1967 skrev brittiska The Times en nekrolog om hans imponerande ornitologiska och zoologiska livsgärning. Men i Blekinge levde det lätt människofientliga ryktet kvar när sonen Iens, som rest runt i världen och jobbat med skogsbruk i länder som Burma, Thailand och Kamerun, flyttade hem och tog över gården.
För Natasha innebar den privilegierade uppväxtmiljön stor frihet – från åtta års ålder tilläts hon springa runt fritt i lövskogen – men också en känsla av utanförskap. Godsets marker var stora, men samtidigt en isolerad värld – så långt bort från alla Natashas skolkamrater att föräldrarna var tvungna att skjutsa henne i bil om hon ville leka med någon efter skolan. När hon hälsade på hos sina klasskamrater märkte Natasha hur föräldrarna ofta stelnade till och fick något anklagande i tonen när de frågade om hennes föräldrar. Andra påpekade försiktigt att det faktiskt fanns något som hette allemansrätten och att ett stort skogsområde som Eriksberg inte borde vara inhägnat.
Trots att hon var för liten för att förstå vad de menade, kände hon deras misstänksamhet och begrep att hon inte var som de andra barnen. Dessutom var familjen Illum Berg den enda som pratade danska hemma.
– Natasha var en tuff flicka med ben i näsan, säger Iens Illum Berg. Men i nästa stund kunde hon vara den mest mjuka och sårbara. Hon blev kelsjuk och ville upp och sitta. Hon var sweet sour, om du förstår vad jag menar.
– Samtidigt som det säkert var tufft att vara den enda i skolan som var uppväxt på ett gods så var det nog bra också. Det tvingar fram karaktär. Jag gav Natasha några ord som jag fick med mig av min far: Om du ser hinder på din väg, glöm bort hindret och hitta lösningen. Och försök att göra något som ingen annan gjort. Gör du det så har du i alla fall gjort något gott i livet. Hon hade absolut sitt eget sinne. Hon var envis. Där var en kolossal spirit i den flickan.
Även om Natasha hade flera kompisar kände hon sig tryggast ute i lövskogen bland hjortarna, visenterna och vildsvinen. Hennes allra bästa vänner, brukade hon säga, var rådjuret Pysen och hennes dvärgtax. Hon trivdes bäst när hon fick följa med gårdens jägare eller när hon och hennes pappa fiskade karp i den näckrostäckta Färsksjön eller gädda i Maraviken. Precis som sin far, den berömde zoologen, var Iens av åsikten att djur har många förtjänster som människor saknar.
– Hela den bergska familjen är nog tyvärr av den uppfattningen, säger han. Pappa sa alltid att djuren är ärligare än människor. Och det är de. De är inte falska, lömska eller fåfänga. I naturen är det bara fråga om survival. I dag är vi så urbaniserade att många förlorat det där. Naturen är rå – men ärlig.
Huset var så stort att Natasha aldrig hörde sina föräldrar gräla. En morgon när hon var elva år var hennes mamma bara borta. Hon hade flyttat till Köpenhamn, förklarade pappa Iens.
När föräldrarna frågade var Natasha och hennes äldre syster Karina ville bo flyttade Karina till Danmark och slutade helt att tala med sin far. Natasha, som aldrig bott någon annanstans, ville vara kvar på godset. Samtidigt var hon mån om att visa föräldrarna att hon inte ville ta ställning i den rättstvist som skilsmässan mynnat ut i.
Bara en vecka efter att mamma Marianne flyttat ut sprang Natashas dvärgtax bort. I brist på människor att tala med skrev hon en dikt om den bortsprungna hunden. Hon upptäckte att skrivandet fungerade som en ventil – hon kunde skriva om saker som tyngde henne, och när hon sedan läste det gick det att betrakta smärtan utifrån.
Ett drygt år efter föräldrarnas separation kom en lång, blond kvinna från Ronneby på besök. Iens sa till Natasha att komma nerför trappan och säga god dag. Natasha vägrade – till Iens stora ilska: Så gjorde man inte i familjen Illum Berg. Fick man besök hälsade man och neg. Iens tvingade ner Natasha för trappan men istället för att gå in i köket och hälsa började hon gråta och sprang ut till hundarna på gården.
Snart flyttade Karin från Ronneby in med tre barn från sitt tidigare äktenskap. De och Natasha kom aldrig överens. Natasha tyckte att Karin var kall och elak. Karin tyckte att Natasha var bortskämd. När Natasha försökte bjuda in Karins barn att leka med henne fnös de och sade: »Vet du att din pappa säger att du liknar en apa?« En dag när Natasha var 14 år bar Karin ut hennes saker ur hennes rum och sade att hon skulle flytta in i gästrummet. Ett av Karins barn skulle bo där istället.
Natasha vantrivdes och blev svettig av nervositet varje gång hon träffade Karin. Men hon hade ingen att tala med. Hennes mamma och storasyster var i Köpenhamn och pappa Iens var så förälskad att han inte förstod vad som hände.
– Min andra hustru och Natasha drog inte jämnt. Men det var inte Natashas fel. Det var ett misstag från min sida, säger Iens Illum Berg.
För att inte såra sin pappa hittade Natasha på att hon ville dansa balett – och att den enda skolan som dög låg i Köpenhamn.
Hon flyttade in i mamma Mariannes stora lägenhet med takterrass i centrala Köpenhamn och började på den anrika privatskolan Krebs, där prins Joachim två terminer tidigare gått ut högstadiet.
Här visste ingen att hon var uppväxt på ett slottsliknande gods eller vem hennes farfar var, och det var ingen som tyckte det var konstigt att hon talade danska hemma. Hon berättade inte för någon om Eriksberg. Den hätska rättstvisten mellan hennes föräldrar, som fyra år efter skilsmässan fortfarande pågick, höll hon lika hemlig. För första gången i sitt liv kunde hon gå till skolan och vara som alla andra.
Det dröjde inte länge innan hon fick en bästis som hon umgicks med varje dag. Och i skolan fick hon en idol i danskläraren herr Stegelmann, som sade att hon hade talang för att skriva och uppmuntrade hennes kreativitet.
Snart blev det emellertid tydligt för Natasha att hennes mamma var djupt olycklig efter skilsmässan, Natasha fick ägna alltmer tid åt att ta hand om henne. Samtidigt började hon sakna lövskogen och djuren, och när hon gått ut högstadiet insåg även hennes mamma att dottern behövde komma bort från Köpenhamn. Natasha flyttade till den värmländska internatskolan Lundsberg, där både hennes pappa och storasyster gått.
En dag berättade en av hennes klasskamrater att hans pappa skulle köpa »godset Eriksberg i Blekinge«. Natasha visste inte ens att det var till salu. Det var en smärtsam insikt att det stycke land som på något sätt hörde ihop med hennes identitet i själva verket var något som kunde säljas för pengar, och att hon inte hade något att säga till om. Det var som om hon inte längre hörde hemma någonstans.
Efter studenten planerade de flesta av Natashas klasskamrater att resa iväg några månader, till Asien eller USA. Det intresserade inte henne. Hon ville tre saker – skriva, jaga och åka någon annanstans. Efter att hon skrivit en diktsamling som refuserades ringde hon till sin pappa.
– Det var första gången hon sade att hon ville till Afrika. Jag var lite tveksam först, men inte förvånad. Jag tycker inte om när man säger att någon har något i blodet, men hon hade ju nästan fått äventyret och jakten i blodet. Och hon hade alltid älskat familjens historier från Afrika.
Iens kontaktade några av sina arbetskamrater från tiden då han arbetade i Kamerun och fick snart tag på en man som drev en safarifarm i Sydafrika. Han kunde tänka sig att låta Natasha bo och arbeta där under ett år. Jobbet gick ut på att köra runt kunder som ville fotografera vilda djur. Natasha sade ja direkt. Hon hade inget körkort, men hade lärt sig att köra bil med sin pappa på godsets ägor.
När Natasha kom tillbaka från Sydafrika insisterade hennes föräldrar på att hon skulle utbilda sig. Efter åtta månader på Skovskolen vid Köpenhamns universitet fick hon höra att en dansk dokumentärfilmare som tidigare gjort en film om Eriksberg skulle åka till Tanzania och göra en dokumentär om en professionell jägare. Med hjälp av regissören lyckades Natasha övertala jägaren att få vara hans elev under ett år. Så fort han sagt ja bjöd Natasha sin mamma på lunch i Köpenhamn och förklarade: »Mamma, nu drar jag till Tanzania. Och jag kommer inte tillbaka.« Marianne blev inte förvånad; ändå började hon gråta. Hon tog sin dotter i handen och svarade: »Jag vet.«
Från uppväxten i Skandinavien var Natasha van att bli särbehandlad som flicka, men också van att hävda sig bland pojkar och män med sin hårda attityd och sina kunskaper om djur och natur.
I Östafrika hade chauvinistiska män i kakikläder jagat storvilt, druckit whisky och samlat troféer sedan kolonialtiden. När det nu kom en ung, viljestark kvinna som trodde att hon skulle få delta på deras villkor blev det problem.
En dag upptäckte hon att de anställda i ett läger stal hennes smutsiga underkläder. När hon, djupt förödmjukad, klagade hos sin chef svarade han att det var helt naturligt – så hade han också gjort om han var i deras situation. Med rodnande kinder gick Natasha tillbaka till tältet, samlade ihop sina underkläder och slängde dem på elden. Resten av säsongen jagade hon utan trosor.
För att få licens som professionell jägare krävs att man, efter tre år som lärling, skriver ett teoretiskt prov. Eftersom Natasha var uppväxt med jakt kände hon sig säker. Redan före testet lyckades hon övertala Danny McCullum, en av Östafrikas mest aktade professionella jägare, att hon skulle få jobba på hans jaktcamp.
Några veckor efter provet fick Natasha ett brev från Tanzanias jaktförbund: »Mr Illum Berg, You have passed the test.« Efter ytterligare någon vecka fick hon ett nytt brev: »Miss Illum Berg, We are sorry to inform You that You have not passed the test.« Längst ner på pappret stod: »Remark: Female applicant.«
De skrev vidare att hon var välkommen att skriva provet igen, ett år senare.
– Jag tror inte att Natasha var beredd på hur hon skulle behandlas, säger Kire Godal, en amerikansk dokumentärfilmare i Kenya, som känt Natasha sedan hon flyttade till Afrika.
– Storviltsjakt är en av machomännens sista utposter, särskilt i Östafrika. Och det fanns ingen myndighet att klaga hos. Hon fick bara kämpa vidare.
I väntan på nästa prov försökte hon förtjäna respekt bland Danny McCullums jägare. En dag när hon var ute med dem skadesköt en av kunderna en buffel.
Medan den rasande buffeln satte fart mot sällskapet sade McCullum: »Nu får vi se vad du kan.«
Natasha och kunden sköt samtidigt, och buffeln stöp i backen. När de gick tillbaka till lägret lyssnade Natasha på kundens skryt om hur han fällt buffeln men McCullum, som sett vems kula som fällt djuret, tog henne åt sidan och sade att han ville ge henne en chans även nästa jaktsäsong. När Natasha bad om ett papper på att hon verkligen skulle få jobb svarade han: »Den dagen mitt handslag inte gäller är jag inte längre en man.«
Två veckor före nästa säsong ringde Natasha till McCullum för att fråga när hon skulle ansluta. »Jag är ledsen«, svarade McCullum, »men jag kan inte göra något för dig.« Hans fru hade ställt ett ultimatum: Om han åkte ut på jakt med Natasha skulle hon lämna honom.
Flera motgångar följde. Många vägrade att ta henne i hand när hon hälsade. Andra vände henne ryggen så fort hon kom in i ett rum, och på omvägar märkte hon att folk spred lögner om henne. Utåt sett höll hon sig kall och skojade om att hon kallades saker som »The Northern European cold hearted bitch«.
– Men hon blev sårad, säger Kire Godal. Ingen vill vara oomtyckt. Ingen vill vara sedd som något väsensskilt från alla andra. Hon är nog väldigt skandinavisk. Hon ser folk i ögonen, tar i hand, är direkt. Hon småpratar inte. Här missförstår folk det.
När det återigen var dags att skriva testet förklarade Natasha för provförrättaren: »Jag kommer att komma tillbaka hit varje år, och jag kommer att se till att få kopior på mitt test, så det är lika bra att ni sparar er besväret och släpper igenom mig redan nu.«
»Jag hatar när folk frågar hur länge vi hade känt varandra när han dog. Vissa saker i en människas liv går inte att mäta i tid. Hur lång tid tar det att bli till? Hur lång tid tar det att dö?«
Två år senare kunde Natashas gamla skolkamrater från Blekinge och Köpenhamn läsa intervjuer med henne i alla de stora skandinaviska tidningarna. Hennes första bok, Floder af rød jord, en kärleksfull skildring av den östafrikanska naturen där hon beskriver kampen för att bli tagen på allvar i den mansdominerade jägarvärlden, blev väl mottagen, översattes till svenska, holländska, italienska, tjeckiska och tyska och gjorde henne till en kändis i Danmark.
Natasha Illum Berg var 28 år och hade uppfyllt de två stora drömmar hon närde när hon lämnade Sverige tio år tidigare. Hon var en bästsäljande författare och hon var Afrikas första licensierade kvinnliga professionella jägare. Hon hyrde ett fint hus i Karen, Nairobis finaste förort, där hon bodde den halva av året då hon inte var ute på jakt.
Karen var inte lika dekadent som på Lord Errolls tid men villorna med de stora trädgårdarna, som ramades in av taggtrådsförsedda murar och skyddades av säkerhetsföretag, ångade fortfarande av världsfrånvänd rikedom. Samtidigt som de flesta av Karenborna var framgångsrika och åtnjöt hög status i den kenyanska societeten, frammanade de ärvda pengarna och postkoloniala privilegierna en gnagande kollektiv känsla av att de förmodligen inte hade lyckats lika bra i Europa. Det var en förort där alla höll koll på varandra genom skvallret som gick – på golfbanan, vid hästpolotävlingarna eller i de låga sammetssofforna framför någon av de öppna spisarna på stamhaket The Talisman, där Karenborna brukade sammanstråla över några gin tonics på torsdagskvällarna.
Därför var det inte konstigt att ryktena snabbt började gå när en ung, kvinnlig storviltsjägare nu flyttade in i ett av husen vid Bogani Road. Många tyckte att hon var en frisk fläkt, en bestämd kvinna som visste vad hon ville och sade vad hon tänkte. Andra störde sig på hennes hårda stil, tyckte att hon var arrogant och gav henne i smyg smeknamnet »Ice Queen«.
Det var i Karen hon träffade Tonio Trzebinski.
Natasha var bjuden på en fest hemma hos fotografen Peter Beard, som blivit världsberömd för sina fotografier av afrikanska djur. Natasha hade aldrig känt sig bekväm med att mingla och iakttog de andra gästernas konversationer och skålande från en plats vid den öppna spisen. Tonio satte sig på huk bredvid hennes stol och sade att hon såg ut som en rovfågel. Natasha tyckte att han gjorde sig till.
Hon hade förstås hört talas om honom. Tonios och hans hustru Annas tvåvåningsvilla, inredd med Tonios tavlor och möbler som han byggt själv, låg insprängd i en giraffpark vid foten av Ngong Hills, och hade blivit fotograferad för en bok med Afrikas vackraste hem. Tonio sågs ofta på Karens barer och restauranger tillsammans med Anna eller hans grabbgäng med konstnärer och journalister. Tonio var alltid den självklara ledargestalten.
Men precis som Natasha hade Tonio delat Karen i två läger. Många tyckte att han var arrogant och stöddig. De talade om hans kvinnoaffärer och oblyga kokain- och vodkakonsumtion.
Några månader senare var Natasha bjuden på maskerad. Hon pratade med några vänner och sippade på en drink när hon såg Tonio i ögonvrån. Han var utklädd till kosack i en stor, vit fårskinnshatt. Han var mycket full.
När Natasha blev lämnad ensam kom han fram och sade att han haft henne på hjärnan sedan han såg henne första gången. Natasha skrattade och Tonio satte sig ner och ansträngde sig för att se nykter ut. De talade länge.
Måndagen därpå dök Tonio upp utanför Natashas port med en gardenia i innerfickan.
Natasha upptäckte snart helt andra sidor hos Tonio än den bullriga, rumlande surfare hon hört talas om. Han var omtänksam och osäker och kunde tala i flera timmar om formen på en regndroppe. Besöken blev fler. Varje gång hade han med sig en gardenia. De brukade sitta på Natashas blåa soffa, dricka tanzaniskt te och prata om tavlor, böcker och varandras drömmar.
Vänskapen utvecklades till en kärleksrelation. Natasha försökte intala sig att det bara handlade om lust, men snart var hon tvungen att kapitulera inför insikten att hon aldrig varit så kär i hela sitt liv. Det skrämde henne. Han var gift, även om han inte gjorde någon hemlighet av att äktenskapet var på väg att ta slut, och hon hade en insomnad relation med en pensionerad brittisk officer som arbetade som säkerhetskonsult i Sudan.
Tonio ville att de skulle sätta sig på hans motorcykel och fly därifrån, flytta till Tanzania och börja ett nytt liv. Natasha sade att de först måste avsluta sina andra relationer – sedan kunde de bygga något nytt från grunden. De kom överens om att det första de skulle göra efter att de gjort rätt för sig var att vandra vid Natronsjön i norra Tanzania.
Snart började Tonios fru fatta misstankar. Hon klättrade in i hans ateljé genom taket och ringde upp senast slagna nummer på hans telefon. Efter några signaler svarade Natasha.
Anna blev ursinnig och skar sönder en av Tonios tavlor. När hon lugnat ner sig skrev hon ett mejl till Natasha där hon bad henne dra åt helvete, men ångrade sig innan hon hunnit skicka det.
Några dagar senare reste Anna Cunningham-Reid till Arizona.
Utanför fönstret såg Natasha hur det mörknade. Det var en mild och blåsig oktoberkväll. Från gården hörde hon hur vakten öppnade den blänkande svarta stålporten med nitade bultar. Det var Tonio som kom.
Några sekunder senare hörde hon en smäll följd av ett kvävt skrik och en rivstartande bil.
När hon sprang ut på infarten såg hon Tonios frus vita Alfa Romeo. Förardörren var öppen. Bredvid bilen stod två säkerhetsvakter som just anlänt. När Natasha försökte gå fram till bilen höll en av dem tillbaka henne. Hon slog honom och försökte slita sig loss, men han fick snart hjälp av Natashas nattvakt som lyfte upp henne och bar henne tillbaka till huset.
Tidigt nästa morgon när det blivit ljust gick Natasha ut på gången. Några meter från platsen där Alfa Romeon stått såg hon en stor fläck där gruset var fuktigt och mörkrött. Hon lade sig ner på marken och skrek. Som jägare kände hon direkt igen färgen på blodet. Tonio hade blivit skjuten i hjärtat.
Hon vätte sina fingrar i några droppar av blodet och förde det till sina läppar.
När Tonios familj och närmaste vänner fem dagar senare samlades för att kremera honom på en av hans favoritplatser på Ngong Hills, med utsikt över Rift Valley, var Natasha inte bjuden. De reste ett bål av cederträ där de placerade Tonios kropp tillsammans med hans surfingbräda, hans motorcykelhjälm och en av hans tavlor. När veden tändes och en tjock pelare av rök steg mot himlen dök det upp ett litet flygplan som cirklade över platsen. Natasha hade bett två vänner att flyga henne över bålet så att hon kunde ta ett sista farväl.
De kommande veckorna åkte Natasha fram och tillbaka mellan hemmet, där hennes vänner samlats, och det barackliknande polishuset i Karen. I ett kissluktande litet rum blev hon förhörd om sin relation till Tonio. Polisen konfiskerade hennes dator, med romanen hon jobbat på de senaste åren, och tvingade henne att förklara vad deras kärleksfulla mejlkorrespondens »egentligen betydde«.
De kenyanska och brittiska tidningarna frossade i mordgåtan och dess fantasieggande detaljer om överklassliv, otrohet och den mystiska svenskan som satt i förhör. Tonios fru och vänner spekulerade öppet i tidningarna om att det måste ha varit ett misslyckat bilrån. Själv vägrade Natasha att uttala sig.
Polisen grep – och släppte – tre kenyanska män. Efter två månader stod utredningen still, men Natasha plockades fortfarande in till förhör varje dag, och datorn med den halvfärdiga romanen förblev beslagtagen. Till slut stormade Natasha in på stationen och skrek: »Lås in mig i fängelset då – om det är det ni vill! För något jag inte gjort. Annars vill jag ha tillbaka min dator nu.« När de förklarade att Natasha var fri att resa vart hon ville tog hon sin dator, lämnade huset i Karen och åkte till Tanzania för att ordna med några saker inför nästa jaktsäsong. Sedan satte hon sig på ett flyg till Sverige.
»Vi uppfinner religioner och tror på livet efter döden – allt för att undvika den skrämmande insikten att livet innehåller lidande och död, och sedan är det slut.«
Efter tjugo minuters bilkörning från Kilimanjaros flygplats ersätts asfalten av en gropig jordväg. På bilradion rattar chauffören Muhammad in ett lokalt program på swahili om att den senaste tidens kraftiga regn gjort att alltfler insjuknat i malaria. Eftersom solen gått ner och gatubelysning saknas syns bara det som för tillfället befinner sig i strålkastarnas ljuspelare: några getter, en man som rullar ett däck i vägrenen, kvinnor i färgglada kangas som bär vattenhinkar på huvudet.
Tio minuter senare syns det inte längre några människor, det enda som fastnar i strålkastarljuset är den jordiga vägen och insekterna som smattrar mot vindrutan. Radion tappar sin mottagning och ger ifrån sig ett monotont sus. Vägen är så gropig att bilen studsar fram och emellanåt måste Muhammad stanna eftersom det yr upp så mycket damm att han inte ser någonting.
Efter ett tag dyker en väntande Land Cruiser upp i strålkastarljuset framför oss. Den sista biten av vägen fram till Natasha Illum Bergs hem är så sönderregnad att man behöver en jeep. Vår nya chaufför är en 30-årig, blond man i uppknäppt kakiskjorta. Han förklarar att han och hans fru flydde från en tobaksfarm som de drev i Zimbabwe när president Mugabe satte igång sin blodiga jordägarreform och den vita befolkningens land övertogs av de svarta zimbabwierna. Han har nyligen köpt en bit mark i närheten av Natasha Illum Bergs hem för att börja odla liljor.
När chauffören parkerat kliver vi ut i mörkret. Han visar oss in i en hydda. Utifrån ser den ut som en primitiv blandning mellan ett tält och ett träskjul i två våningar. På insidan ser den ut som ett reportage i ett inredningsmagasin.
Rummet är dunkelt upplyst av stormlampor. De brunvitrandiga väggarna är täckta av tavlor och fotografier. Innanför glaset i en av ramarna sitter ett »Certificate of Competence« från African Professional Hunter’s Association. De var uppenbarligen inte vana vid kvinnliga medlemmar när Natasha Illum Berg antogs förra året. I texten är ordet »his« överstruket med tusch och »her« ditskrivet intill. I en annan ram sitter en utskrift av ett EKG hon fick efter en lunginflammation. Det hänger där för att påminna henne själv och alla andra om att hon faktiskt har ett hjärta som slår, trots ryktena om att hon är hård och hjärtlös.
Efter det sista förhöret hos polisen i Karen bodde Natasha hos sin mamma i några månader. Sedan flyttade hon hit. Hennes syster tvingade henne att lova att inte bo mer än 45 minuter från en restaurang där systern kunde bjuda Natasha på en bra lunch. Eftersom Arusha är en samlingsplats för jägare i östra Afrika körde hon runt med sin bil i en cirkel, 45 minuter från staden. På den ena sidan bodde de flesta vita människorna i trakten. Natasha valde en ensam kulle på den motsatta sidan, där det saknades el och mobiltäckning, och där hennes närmaste grannar var masajerna och folket från warushastammen som bodde i utspridda hyddor i dalen nedanför.
I nio år har hon tillbringat halva året ensam i hyddan med att skriva – på en dator som drivs av solenergipaneler. Hennes vänner har varit oroliga.
– Jag åkte för att hälsa på henne strax efter att hon flyttat dit, minns Kire Godal. När jag till slut var framme i hennes blåsiga lilla hydda hade hon jättehög feber. Malaria. Jag sade att hon måste åka till sjukhus, men hon sade att hon inte ville fly. Att hon ville stanna och skriva med malaria för att se hur det skulle bli. Jag slängde in henne i bilen. På sjukhuset sade de att hon hade så mycket malaria en människa kan ha.
Natasha dukar fram grillade lammracks och en bulgursallad med avokado och öppnar en flaska vin. På den lilla köksbänken bredvid gasspisen ligger en tub Elizabeth Arden-kräm. Med tajta jeans, uggstövlar, stort läderbälte och långt blont hår ser Natasha mer ut att höra hemma på en uteservering vid Stureplan än i en svåråtkomlig hydda i Tanzanias bush.
– Det kan säkert verka konstigt att någon som är uppväxt på ett gods i Blekinge bosätter sig här, säger hon. Men skillnaderna ligger mest i det yttre. Mycket är likt. Det är isolerat och jag lever på den kringliggande naturen med närproducerade råvaror. Jag har jakten och naturen.
De tunna väggarna skälver av vinden. Genom blåsten hörs hyenor yla.
– Jag flyttade ju hit för att jag vill leva för mig själv. Folk har alltid gett mig samma råd: Du ska inte vara så kall och hård. Men om du blivit slagen hundra gånger i huvudet med en hammare är du inte den första som går fram och kramas.
På polisstationen i Karen ligger den tjocka mappen om mordet på Tonio i en av alla de dammiga högarna med olösta brott. Pappersbunten, som hålls ihop av ett tunt snöre, har bleknat och blivit bubblig av fukt. I sitt missnöje över den lågavlönade kenyanska polisens oförmåga att hitta den skyldige har Tonios mamma med assistans av Scotland Yard och en kenyansk privatdetektiv företagit en egen utredning. Den fick brittiska Sunday Mirror att damma av mordgåtan och så sent som i december 2009 återigen publicera en bild på Natasha i tidningen.
– Jag har suttit här i Tanzania i nio år och mediterat, säger Natasha. Jag kommer alltid att älska Tonio, men jag har kommit ut på andra sidan nu. Samtidigt känner jag tacksamhet över att ha fått älska så starkt. De flesta människor får aldrig uppleva det.
På gaveln av en mörk träbokhylla, som också fungerar som barskåp, hänger en liten oljemålning som föreställer ett hjärta med flytande konturer. De olika röda nyanserna är målade med kraftiga penseldrag och på ett ställe har det översta färglagret flagnat.
Hon fick tavlan av Tonio. Han hade med sig den till henne i en ryggsäck, bara en halvtimme efter att han målat den. När han tog upp den ur väskan och lade den på hennes köksbord visade han henne hur allt blivit kladdigt – hans händer, insidan på ryggsäcken, hennes kind. Deras hjärta hade färgat av sig på allting, sade han.
Hon säger att hon inte längre vill gräva för mycket i minnena. Det är dags att gå vidare.
– Jag vet inte vad jag ska säga. Det kändes knappast bra att flyga över röken från flammorna som brände upp den jag älskade.
Tre år efter mordet gav hon ut boken Tea on the Blue Sofa, som handlar om hennes kärlek till Tonio och sorgearbetet efter hans död. Den blev väl mottagen men gav också de brittiska tabloiderna anledning att skriva om mordgåtan ytterligare en gång. Några journalister antydde en förvåning över hennes starka känslor – de hade ju bara sällskapat i några månader.
– Jag hatar när folk frågar hur länge vi hade känt varandra när han dog. Vissa saker i en människas liv går inte att mäta i tid. Hur lång tid tar det att bli till? Hur lång tid tar det att dö? De viktigaste sakerna tar ingen tid. Vi talar om någon som jag ville vara med i resten av mitt liv.
Hon säger att hon ogillar hur de engelska journalisterna annekterat och förvridit något som handlar om hennes livs största kärlek och sorg.
– Jag vill inte bara bli förknippad med det där. Jag har gjort så mycket mer. Jag har skrivit fem böcker och blivit Afrikas första professionella kvinnliga jägare.
När vi ätit upp hämtar Degera, en av Natashas tre tjänare, porslinet som han diskar i ett litet tält bredvid hennes hydda. Soporna bär han bort och lägger i två gropar på andra sidan en liten kulle bakom hyddan. En grop för brännbart och en för kompost.
Natasha går upp på övervåningen och häller upp ett par gin tonics. På det mörka soffbordet, bredvid en bok om konstnären Francis Bacon, ligger de senaste numrena av Vogue, Tatler och Bo bedre.
Hon sjunker ner i en divan nedanför ett stort panoramafönster. Glasrutan är nedklottrad med ord, pilar och streck från en svart spritpenna. Det är Natashas manifest. I fem steg beskriver hon människans utveckling i en timglasformad figur som påminner om den amerikanske psykologen Abraham Maslows behovspyramid.
Hon pekar på den nedre pyramidens två första trappsteg.
– Här upptäcker människan naturens styrka. Hon inser sin plats och litenhet på jorden och skapar naturgudar eftersom hon ännu inte har fått hybris av sin egen styrka.
På nästa trappsteg ändras människans inställning till naturen. Den blir något man kan kontrollera. Samtidigt ökar människans behov av att kontrollera sin maktlöshet inför död och lidande. Här börjar hon byta ut naturgudarna mot gudar som är skapade till människans egen avbild.
Hon pekar på det översta trappsteget och beskriver hur urbaniseringen lett till att människan byggt en mur mellan sig och naturen, ett försök att tygla saker som hon inte kan rå över.
– När människan fjärmat sig från naturen börjar hon hitta på saker som att naturen är ond, eller så börjar hon Disneyfiera den och tro att alla djur är som Bambi. Men djur är inte bara gulliga och snälla. De är inte elaka heller. De är ärliga eftersom alla deras handlingar styrs av oförställd överlevnadsinstinkt. Vi kan inte gömma oss för naturen. Även om vi inte längre ser lidande och död, även om vi äter kött trots att vi aldrig sett ett djur dö, även om vi aldrig sett en människa dö, så betyder det inte att vi kan fly från den.
Toppen av pyramiden möter en annan, uppochnervänd, pyramid. Den representerar tillbakagången till ett liv i harmoni med naturen. Natasha beskriver en process, där människan efter att ha gått igenom urbaniseringens alla stadier intellektuellt väljer att »gå tillbaka till naturen«, göra sig av med religionerna som höjt upp människan till guds like, och släppa rädslan för naturens ofrånkomliga gång med åldrande, lidande och död.
Hon tittar på fönsterrutan. På andra sidan fläckas den oljesvarta himlen av tusentals vaniljfärgade prickar.
– Jag vill ju inte ändra människors sätt att leva, men jag tycker att man ska fundera över vilka konsekvenser det får att den urbaniserade människan helt har skilt sig från naturen. Man gör allt för att gömma sig från kärnan i det vi är. Vi uppfinner religioner och tror på livet efter döden – allt för att undvika den skrämmande insikten att livet innehåller lidande och död, och sedan är det slut.
Samma tema återkommer i den nya roman som Natasha precis har skickat till sin förläggare i London. Ramhandlingen kretsar kring ett europeiskt par som återvänder till Afrika för att begrava den professionella jägare som tagit med dem på en jaktsafari några år tidigare. När batterierna i deras satellittelefon tar slut och de måste klara sig på egen hand ställs deras romantiserade förhållande till naturen som något vackert, något man kan betala sig till, på ända.
– De flesta människor äter fortfarande kött, vilket nästan är konstigt med tanke på vilken inställning de flesta har till naturen. Så småningom tror jag att många människor kommer att nå en punkt då de frågar sig: »Vad ska vi göra? Ska jag acceptera att jag också är ett djur och sluta tro att jag är viktigare och har större makt än allt annat i naturen bara för att jag är människa?« Vi har inte så stor makt. Det går att hitta ett stort lugn i insikten att vi är en del av naturen. Om folk började tänka så, skulle de uppskatta nuet mer. De skulle fråga sig om de verkligen ska acceptera det där jobbet de egentligen inte vill ha i tjugo år till. Life ain’t no rehearsal.
I dag arbetar Natasha för Robin Hurt Safaris som är en av Afrikas mest respekterade jaktfirmor. Där är hon en av 16 licensierade jägare som tar ut egna kunder på två eller tre veckor långa jaktturer. I firmans presentationsmaterial är hon den enda kvinnan, och tillsammans med en 61-årig irländare är hon ensam om att inte vara född i Afrika. Företaget berättar stolt att hon är Afrikas första kvinnliga professionella jägare och presenterar henne vidare som »en internationellt erkänd författare«.
– Alla är trevliga och jag behandlas som alla andra – tror jag. Men jag är lite överkänslig, och väldigt noga med att inte göra något som männen inte hade gjort. Det tog fem år för mig att få min licens, istället för tre. Och när jag väl fått den sade folk: »Varför gör du det här? Fattar du inte att vi inte vill ha dig här?« Det var först när jag fick kontakt med Robin Hurt som det vände. Det har tagit tio år för mig att få jaga som jag vill.
Hon tänder en cigarett.
– Det är en konservativ värld, men jag kan ju gilla det också. De där gamla gubbarna har varit med om så mycket och har så många historier; det är klart att det är kul att få vara med i the old boys’ club.
– Om jag har en stor besvikelse i livet så är det snarare hur kvinnor behandlat mig. Chauvinism trodde jag var något som män sysslade med. Men när jag bevisat för en man att jag är lika tuff som han har allt varit lugnt. Kvinnor har däremot varit svartsjuka. De har spridit lögner och sagt att jag har »flörtat med den och den« eller »är så kall och hård«. Jag antar att det är för att jag har visat dem vilka möjligheter de egentligen också har. Det tog fyra år i Tanzania innan jag blev bjuden på en middag.
En tre veckor lång jaktsafari med Natasha kostar 90 000 dollar. Av dem tillfaller 8 000 Natasha – förutsatt att det är hon som fixat kunden. Under jaktsäsongen, som är sex månader lång, jagar hon storvilt som bufflar, lejon och antiloper i Tanzania. Till skillnad från många andra jaktfirmor har Robin Hurt Safaris en hållbarhetstanke som genomsyrar verksamheten. Utöver jaktsafariturerna arbetar företaget med att engagera lokalbefolkningen i olika projekt för att de ska tjäna på att vårda den unika naturen och dess djur. Firman bevakar också områdena där de jagar för att hålla tjuvjägare borta.
– En bra jägare är ju ett språkrör för naturen. Hon ser vad som händer i den, och kan förstå. Utöver nationalparkerna, som har vakter, så kan man säga att där det inte finns jakt finns det inte längre vilt. Det är helt logiskt att de som lever av naturen tar hand om den. Många av dem som är emot jakt lever på ett sätt som spyr ut ämnen som förstör djurens miljö. Jag orkar inte ens prata om det – människor som sitter i en stor stad och säger: »Djur ska inte dö och vi ska äta morötter.« Det är så främmande.
Om man bokar en expedition med Natasha kan man förvänta sig en jakt som inte är så olik dem som de koloniala jägarna företog sig i början av 1900-talet. Natasha föredrar att gå till fots. Hon har med sig en gourmetkock och 25 bärare, som släpar på allt från matråvaror och cocktailingredienser till ett uppfällbart badkar av kanvas.
– Våra jaktturer appellerar inte till trofésamlare som bara vill skjuta så många djur som möjligt, utan mer till dem som vill ha en upplevelse och inte är rädda för en fysisk ansträngning. Men det är klart att man måste få en gin tonic i solnedgången.
Ovanför soffan hänger ett fotografi av Natasha och hennes pappa. De sitter på en trappa tillsammans med två andra jägare. De har gummistövlar och ser ut att vara klädda för jakt: Iens i rutig keps, rödtonade glasögon och stickad tröja under en beige väst. Natasha har grön jacka och uppsatt hår. De ler in i kameran.
– Pappa kunde vara svår och sträng, men jag är tacksam att han gav mig plats att själv upptäcka saker. Jag fick glida runt ensam och vara uttråkad och sitta och titta på de feta flugorna mellan dubbelglasen i fönstret. Om jag var ensam hemma och mörkrädd gick jag hellre ut i skogen än satt inne. Det är alltid inne i husen som de hemska sakerna funnits. Så länge du sätter ut mig i naturen så hittar jag och reder mig. Det är människor jag inte förstått mig på.
För några år sedan, när Natasha var hemma på besök i Sverige, märkte hon hur alla klagade på kylan. Själv tänkte hon bara att det är så det är i Sverige. Då insåg hon att hon inte längre är svensk.
– Jag har bott i Afrika längre än jag bott i Skandinavien. Allt är frihet och äventyr. Jag kommer aldrig att flytta tillbaka till Sverige. Där kan man inte ens gå in i en bil utan att den säger till dig att du måste sätta på dig säkerhetsbältet. Här får man ta sina beslut själv – och är tvungen att lita på dem. Sedan är jag personligen besviken på Sverige och svenskarna. På tidningarna som utmålade farfar och pappa som hemska människor, jag fick ofta stå inför kompisarnas föräldrar och titta ner i trätofflorna och skämmas. Och på bokförlagen. I dag ges mina böcker ut och uppmärksammas i flera länder, men i Sverige är ingen intresserad.
Morgonen därpå packar Natasha. Över de stora läderväskorna med de ingraverade initialerna N.I.B. ligger en grönrutig kappa med en badge som det står »Bevar Christiania« på. I hennes portabla högtalare sjunger Bobby Womack Across 110th Street.
Om ett dygn åker hon till Nairobi för att sedan flyga vidare till Reno i USA. Där ska hon delta i ett jaktkonvent för att ragga kunder till årets jaktturer. Sedan ska hon till New York för att träffa sin nye pojkvän.
– Det är helt sjukt. För några år sedan hade det varit det sista jag velat. Jag har levt ett liv med en massa unga älskare över hela kontinenten. Och så har jag blivit kär i en gammal lundsbergare som jag träffade första gången när jag var tolv år på min systers studentskiva. De gick i samma klass.
Hennes nya kille arbetar som affärsman i Stockholm och har tidigare varit finanschef för McDonald’s i Sverige. Natasha säger att en av sakerna som gjorde att hon föll för honom var att han tidigt sade att han visste att hon aldrig skulle vilja flytta tillbaka till Sverige, och att han inte heller tänkte försöka övertala henne. Istället förklarade han att han var sugen på att flytta ner till Afrika.
Natasha bjuder på frukost – mango, yoghurt, äggröra på ägg från hennes warushagrannar och te som hon importerar direkt från sin favoritbutik i London – och slänger in sina väskor i baksätet på sin dammiga Toyota Land Cruiser. Sedan sätter vi oss i gräset.
Framför den ljusblåa himlen böljar de gröna kullarna som havsvågor i en tecknad film. Några hundra meter bort bär några warushakvinnor på buntar med hopbundna kvistar och pinnar. För bara några decennier sedan var de här kullarna fulla av bufflar och elefanter. I takt med att människorna i trakten kommit närmare har skogsgränsen rört sig uppåt – och med den de vilda djuren.
Sedan Natasha flyttade hit har den moderna civilisationen också krupit närmare. På en av de högsta kullarna vid horisonten sticker fyra mobiltelefonmaster upp. Och intill dalen där hennes warushagrannar bor bygger inhyrda kinesiska gästarbetare en asfalterad väg in till Arusha. Natasha tycker inte om det. Hon pekar på ett fallet akaciaträd som vilar på sin krona vid horisontlinjen.
– När jag flyttade hit brukade jag sitta här och titta på det trädet varje morgon. Det var så vackert. Jag vet inte varför, men jag sade att när det trädet faller då flyttar jag härifrån. För bara några dagar sedan föll det. Och jag tror inte att jag kommer att bo här när jag fyller 40. Det här huset sänder ut väldigt tydliga signaler om att man vill vara ensam. Det är inte byggt för två.