I november i fjol, medan svenskarna diskuterade coronastrategin och nätshoppade julklappar, reste Malena Rembe genom de forna stridszonerna i de inre delarna av Syrien och Irak. I utbombade städer som Raqqa rådde utegångsförbud på grund av pandemin och Rembe fick hela tiden kontrollera sin syresättning med en pulsoximeter. Där fanns ingen sjukvård att tala om, och visade hon tecken på smitta skulle det ta en dag att ta sig ut ur landet – om gränsen råkade vara öppen.
Under sina två veckor i området träffade hon yazidiska kvinnor som levt som sexslavar i Islamiska staten, premiärministern för det kurdiska självstyret i Syriens östra och norra delar och, framför allt, invånare i de två lägren al-Hol och al-Roj, där tiotusentals människor som tidigare levde i Islamiska statens kalifat nu sitter. Kurderna har delat in de gigantiska tältlägren i olika zoner, där syrier och irakier som bara råkade bo i territorier som IS lade under sig återfinns i den minst övervakade. Säkerheten är högre där de syrier och irakier som reste för att ansluta sig till IS hålls fångna, och allra högst i zonen för dem som betraktas som farligast – de som anslöt från fria och självständiga länder.
Under åren före kalifatets fall gjorde omkring 300 svenskar den resan. Ett okänt antal av dem – män, kvinnor och deras barn – sitter i lägren i dag. I lägren intervjuade Malena Rembe fyra kvinnor och en omyndig pojke som alla rest ner från Sverige.
Under snart 3,5 år har debatten gått het om vad som bör hända med dem. Vissa västländer har lagstiftat om att kunna dra in medborgarskap för dem som anslöt sig till terrorsekten, medan andra har arbetat för att repatriera åtminstone de barn som tagits med till eller fötts i kalifatet. Den svenska regeringens position har varit att de män och kvinnor som i dag sitter i lägren ska få sin skuld prövad på plats. Först därefter vill man diskutera eventuell repatriering.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
Du har väl inte missat?
