Varje undersökning och utgrävning som Maria Nilsson och hennes expedition gör dokumenteras noga. Inspektörer från det mäktiga Antikvitetsministeriet kontrollerar att inget stjäls eller skadas.

När ödet får bestämma

Först upptäckte hon en kvinnlig farao som ­arkeologerna hade missat under 200 år av utgrävningar. Nu är Maria Nilsson på väg att skriva om världens historieböcker igen.

Hon skulle egentligen inte ens ha gått i land just där. Den lilla ­fallukan skulle ha seglat vidare längs Nilen, mot mer berömda sevärdheter. Vem vet vad som då hade hänt?

Istället sade kaptenen: »Ska vi inte stanna till? Vi har någon timme över, och det finns lite att se här också  …« Så hon steg iland och klev ut i den bistra sten- och sandöknen. Platsen de stannade vid, Gebel el Silsila, fungerade under faraonisk tid som ett jättelikt stenbrott där egyptierna hämtade de monumentala stenblock som användes för att uppföra byggnaderna i Aswan, Luxor, Karnak och Konungarnas dal, arkitektoniska mästerverk som världen ännu häpnar inför.

Maria Nilsson såg resterna av ett mindre ­tempel, ruiner av någon annan sorts byggnad och andra spår av de arbetare som en gång för länge sedan levt där. På sina håll reste sig 40 meter höga stenväggar, där jättelika klippstycken en gång brutits loss med hjälp av enkla verktyg. Så rundade hon en klippa, och såg dem för första gången: märkliga symboler, tecken och bilder, ristade i sten­väggen. De liknade hieroglyfer men var enklare och grövre. Hon kände genast på sig att de kunde användas till att skapa kontakt med dåtidens vardagsmänniskor, de som inte behärskade elitens officiella skriftspråk. Om man bara kunde tyda dem skulle man kanske kunna förstå deras drömmar och rädslor …

Annons

Hon vände sig till mannen som arrangerat resan mellan Egyptens skatter. De hade träffats för första gången bara två dagar tidigare, och ännu var inget uttalat mellan dem. Men båda ­visste vad som höll på att hända – de var på väg att bli förälskade. Och nu var han lika överväldigad av den oväntade upplevelsen. Där och då, framför det som Maria Nilsson i dag kallar »mina älskade stenbrottsmärken«, lovade de varandra att återvända en dag, och då inte ge sig av. Tillsammans skulle de ta reda på allt de kunde om Gebel el ­Silsila och de människor som en gång levde där.

Frågan var bara hur de skulle gå till väga. Hur gör man egentligen för att få arbeta som arkeolog i Egypten, ansvarig för att gräva fram tusen och åter tusen års glömda hemligheter?

»Ibland säger folk: ›Vilket romantiskt liv du lever‹«, berättar Maria Nilsson. »Det stämmer väl. Men vi betalar ett pris. Jag ­träffar sällan min familj eller gamla vänner.«

I maria nilssons familj var ingen särskilt för­vånad över att hennes liv hade tagit henne till ­Egypten och dessa storslagna drömmar.

Hon växte upp i Halmstad med en pappa som arbetade på Försäkringskassan och en mamma som växlade mellan att vara hemmafru och jobba halvtid, och syskon som fick jobb direkt efter studenten och sedan slog sig ner i hemstaden för att bilda familj. Själv sade Maria Nilsson redan som barn att hon skulle ge sig av så snart hon kunde. När de andra barnen sprang hem från skolan gick hon ut på åkern och grävde; dag efter dag kom hon hem med bitar av flinta som hon samlade under trappan till familjens villa. Efter en Greklands­semester återvände hon med mängder av film­rullar, som när de framkallades nästan enbart visade sig rymma bilder på olika sten­arter. Det var nog då, tänker hon i dag, som ­hennes pappa insåg: Maria kommer att bli arkeolog.

På gymnasiet följde flitigt pluggande av latin och grekiska, därefter universitetsstudier i antikens kultur och samhällsliv. Allt ledde till en doktorandtjänst vid Göteborgs universitet, där hon studerade hur en egyptisk drottning vid namn Arsinoë II gestaltades i tempelbilder och reliefer. Hon tilldelades ett stipendium som lät henne tillbringa halva studietiden i Egypten, vid universitetet i Alexandria.

I sin doktorsavhandling The Crown of Arsinoë II: The Creation of an Image of Authority, sedermera publicerad av det prestigefyllda Oxfordförlaget Oxbow Books, lade Maria ­Nilsson fram tesen att Arsinoë i själva verket måste ha varit en regerande farao och tillhörde en unik skara kvinnliga regenter i antikens Egypten, vid sidan av de mer berömda Hatshepsut och ­Kleopatra. ­Nyheten att Maria från Sverige »hittat en ny kvinnlig farao« trängde 2011 genom muren ­mellan arkeologernas subkultur och vanliga medier, och spreds över världen.

Till en början reste hon fram och tillbaka ­mellan Egypten och Sverige för att försöka hålla igång sitt äktenskap på hemmaplan. Så beslöt hon sig för att resa till övre Egypten och utforska de tempel och gravar som fanns i de södra delarna av landet. Planen var att tillbringa en hel dag vid varje sevärdhet, men eftersom terror­attacker hade lamslagit den egyptiska besöksnäringen skedde alla resor i militärbevakade konvojer som bara stannade några timmar på varje plats. Maria Nilsson vände sig därför till en engelsk-egyptisk resebyrå som lade fram idén att hon skulle hyra en liten segelbåt som kunde föra henne längs Nilen i lugn takt. Resebyråns brittiske ägare, som själv var passionerat intresserad av antikens Egypten, frågade om han själv kunde få följa med för att göra en del egna efterforskningar.

De två sammanstrålade i Aswan på det loppbitna Hathor Hotel, som Maria hade tagit in på för att få sin forskarlön att räcka längre. Engels­mannen John Ward visade sig ha varit några få röster från att vinna en plats i det regionala parlamentet hemma i Herefordshire, varpå han flyttat till Egypten med sin fru och deras tre små barn för att smälta förlusten och bygga upp en ny tillvaro där.

Några dagars resa längs Nilen följde, och därefter den där landstigningen i Gebel el Silsila då de såg de kryptiska stenristningarna för första gången.

– Det låter ganska corny, säger John Ward, men det var verkligen kärlek vid första ögon­kastet. Blixten slog ner! Hon hade en make, och jag hade ansvar för min fru och mina barn. Men  det gick inte att undvika. Det var meningen. Det  är klart att det var en svår tid. Många skador ­uppstod. Men vi kände att något större än vi själva stod på spel  …

John Wards familj flyttade hem till England – det skulle dröja flera år innan han träffade sina yngsta barn igen – och Maria Nilsson bosatte sig i hans hus i Luxor, med bibliotek, en stor trädgård, några hundar och fyra ridhästar. Därmed återstod bara att få tillgång till det där stenbrottet.

Till saken hör att arkeologi i Egypten är en genomreglerad verksamhet. Ända sedan ­Napo­leons arméer erövrade landet i början av 1800-talet har de faraoniska ruinerna haft en central roll i västvärldens historiska minne. Oräkneliga är de män och kvinnor från London, Paris och Berlin som kommit till öknen för att gräva fram skatter ur sanden. Mest berömd är förstås Howard Carter. Med hjälp av den stormrike greven Lord Carnarvon, som utan att blinka bekostade egyptologens olika expeditioner, kunde Carter år 1922 finna farao Tutankhamuns grav. Men Carter är bara en av många, och länge smugglades otaliga av de arkeologiska fynden ut ur landet, vilket ledde till allt hårdare kontroll. I dag övervakas varje utgrävning i Egypten noga av det mäktiga Antikvitetsministeriets utsända.

Det är till denna myndighet man måste vända sig om man vill få gräva i egyptisk mark. Och det vill många. Bland arkeologer världen över finns, brukar det sägas, ett svårartat komplex, en obotlig »Egyptenavund«: hur märkvärdiga fynd man än gör på andra håll, så misstänker man att man hade hittat något ännu häftigare om man bara fått gräva i Egypten.

När Maria Nilsson och John Ward vände sig till Antikvitetsministeriet för att få tillstånd att undersöka Gebel el Silsila fick de veta att platsen under 30 års tid undersökts av den excentriske argentinske arkeologen Ricardo Caminos. Denne utförde ett enormt arbete, där han i detalj kartlade en stor del av stenbrottets inskrifter. Men han gjorde aldrig några fysiska utgrävningar – och han publicerade i stort sett ingenting, vare sig i form av vetenskapliga artiklar eller böcker. Och sedan dog han. Vilket innebar att det mesta av hans material helt enkelt var försvunnet, eller låg staplat mer eller mindre osorterat i ett arkiv i London.

Annons

Dessutom hade de egyptiska myndigheterna precis infört regeln att den expedition som inte publicerar något inom fem år förlorar sin utgrävningsrätt. Därmed låg fältet öppet.

Maria Nilsson

Född: 18 juni 1979 i Halmstad

Bor: Minnesota, USA/Gebel el Silsila, Egypten

Familj: Man och ett barn

Karriär: Hennes doktors­avhandling om drottning Arsinoë II blev en världsnyhet. Som första svenska leder hon en stor arkeologisk utgrävning i Egypten.

Övrigt: Kallas »Mrs Doolittle« för att alla djur genast söker sig till henne. »Jag är inte alltid så bra på att ta människor. Jag är bättre på djur«, säger hon själv.

2012 inledde Maria, John och deras tre assistenter sin officiella undersökning av Gebel el Silsila. Maria Nilsson:

– Vi var osäkra på om vi över­huvud­taget skulle få komma tillbaka, så vi arbetade som besatta. Under fem veckor dokumenterade vi oavbrutet och systematiskt så många ristningar och bilder i klipporna som vi bara kunde.

Den första delrapporten till Antikvitets­ministeriet togs emot väl, och året därpå fick de återvända med en större grupp. Så en dag dök en av myndighetens högsta chefer upp för att inspektera. Plötsligt stod hela projektets framtid på spel. En huvudskakning från den mäktige och allt skulle vara över. En nick, och framtiden var ljus.

Direktören traskade runt i området i  flera timmar. Först bister, sedan allt mer uppsluppen. Till sist ställde han en fråga som ­öppnade en större dörr på glänt: »Hur försäkrar ni er om att täcka in alla aspekter av området?«

– Det var inte uttalat, men mellan raderna insåg jag att vi uppmanades att utöka, säger Maria. Om inte så kunde andra forskare höra av sig med egna ansökningar och kanske knuffa ut  oss.

Efter den dagen började expeditionen växa på allvar. Silsila är ett jättelikt område om samman­lagt trettio kvadratkilometer, på båda sidor om Nilen. En karg öken med brutala klippor, och samtidigt en plats där fynd kan göras i stort sett överallt.

Där finns spår av mänsklig aktivitet från de senaste 10 000 åren – lager på lager av förhistoria, dynasti efter dynasti ända till den dunklaste forntid. Där finns ett stort antal gravar, tre tempel tillägnade antikens gudar och resterna av vad som en gång i tiden var en administrationsbyggnad där arbetet i stenbrottet planerades. För att inte tala om ­spåren av de bostäder där arbetarna en gång levde – och mycket mer. Gebel el ­Silsila var helt enkelt under lång tid ett levande, storskaligt samhälle, vilket ger forskarna en sällsynt möjlig­het att se rakt in i det forntida egyptiska vardagslivet.

Annons

Nu när det inte längre enbart var kvasihieroglyfer som skulle under­sökas, utan även fysiska kvarlämningar som skulle grävas ut, togs nya experter in: en geolog som är professor emeritus och specialiserad på stenbrott, en benexpert och mumie­kännare med världsrykte, bland många andra. Under utgrävningarna i vintras var inte mindre än 37  forskare inblandade i projektet, för att inte tala om ett antal volontärer, en kock och diverse annan ­personal. Maria Nilsson kallar dem för sin familj, sitt kollektiv.

Inte sedan den legendariske professorn Torgny Säve-Söderbergh på 1960-talet stod i spetsen för en jättelik undersökning inför bygget av den stora dammen i Aswan, har en så stor svenskledd arkeologisk expedition varit verksam i Egypten.

– Jag är väldigt målmedveten, väldigt tydlig, i allt jag gör, säger Maria Nilsson. Jag är helt enkelt bra på att fokusera och få saker gjorda. Och det här – det var jag tvungen att göra. Någonstans får man följa den väg som livet valt åt en.

Sådana melodramatiska uttryck kommer ur henne ibland. »Skam den som inte följer sitt hjärta«, kan hon säga, eller att »ödet« tog henne till Gebel el Silsila.

– Det kan låta märkligt att uttrycka sig på det sättet för en akademiker i vår tid. Men så känns det ofta. Som om jag inte hade något val. Men så är det förstås inte – jag har ju drivit det själv.

Själva det praktiska utgrävningsarbetet, eller att hålla igång hela den stora och ämnesmässigt spretiga expeditionen, ser hon inte längre som en utmaning. Där kompletterar hon och John varandra bra, menar hon: själv är hon bra på att organisera, sätta upp långsiktiga mål och metodiskt genomföra dem, men inte på att ta män­ni­skor. De är så krävande, särskilt om man har en något introvert personlighet. Däremot är John en naturlig gruppledare, som i vardagen får alla att komma överens och göra sitt bästa.

Svårigheten stavas istället att finansiera projektet. Mellan två och tre månader per år måste Maria Nilsson ägna åt pengajakt. Själv försörjs hon av en tjänst som forskare vid Lunds universitet, och i år har även John Ward en tillfällig deltidstjänst inom projektet. Därutöver måste stipendier och bidrag sökas från alla möjliga håll. För tillfället stöttas de av bland andra Vetenskaps­rådet och amerikanska The National Geographic Society.

– Man säljer inte bara sitt projekt, utan sig själv. Man måste övertala världen, gång på gång, att detta måste göras. Det är oerhört ­frustrerande, för jag hade ju hellre velat ägna all den tiden åt att faktiskt forska. Innerst inne längtar jag förstås efter en egen Lord ­Carnarvon, som Howard Carter hade. Men sådana är ­sällsynta i dag.

Ett annat problem är förstås det instabila läget i Egypten.

»The Galleries« är en av de äldsta delarna av stenbrottet. När det var i bruk var arbetet livsfarligt – så många som tio procent av arbetarna tros ha dött i tjänsten.
Maria Nilsson och hennes make John Ward firar fyndet av en krokodilformad medaljong. Nästan varje dag hittas saker som får besökande arkeologer, som är vana vid mindre, att häpna.

Den första tiden i Luxor rymde mer än vad Maria Nilsson vågat drömma om: hon arbetade med det hon alltid velat göra, samtidigt som hon bodde i ett stort hus med sitt livs kärlek och tog dagliga ridturer längs Nilen på Dahab, en brun berberhäst med vit bläs.

Sedan kom den folkliga revolution som skakade Egypten och fick bort president Hosni Mubarak, som hållit landet i ett järngrepp i decennier. Drömmar om frihet och demokrati krockade med en mörkare verklighet. Under en tid tycktes hela samhället vara på väg att falla samman.

– Först försvann alla poliser från gatorna. Varje kväll hördes skottlossning, från gevär och k-­pistar. Det var folk som jagade bort tjuvar och plundrare … Männen i kvarteret satt beväpnade vid en lägereld nere på gatan för att hålla vakt. John var med dem, utrustad med ett av sina gamla tempelriddarsvärd … Och jag sov med ­knivar i sängen. Det var förstås skrämmande. Men allt detta gjorde också att vi kände oss del­aktiga, som om vi inte bara var besökare. Det är den enda gången som vi verkligen känt oss som en del av den egyptiska vardagen, hur märkligt det än kan låta.

Nästa konvulsion påverkade samhället på ett mer djupgående vis, i varje fall ur Maria ­Nilssons perspektiv. Under perioden då Muslimska brödraskapet hade makten upplevde hon en tydlig förändring i hur hon bemöttes som kvinna.

– Tidigare hade jag kunnat röra mig fritt, och när jag var ute och red hälsade alla jag mötte på mig. Men då började många vända bort blicken, och jag fick kommentarer. Varför uppförde jag mig på det där opassande sättet?

Sedan dess har läget förblivit oroligt. Terrordåd har skrämt bort turisterna, och Maria har gett upp alla tankar på att försöka »passa in«.

– Det går ändå inte. Jag fokuserar istället på att göra det jag ska: arbeta. Jag har blivit en hårdare, ännu mer introvert person av den här tiden.

Hösten 2014 föddes dessutom Marias och Johns första barn, Freja Elisabeth Hypatia. Flickan var förstås välkommen, men om det tidigare var en utmaning att hålla koll på säkerhetsläget samtidigt som det arkeologiska arbetets alla vardagsproblem behövde lösas, tillkom nu ytterligare en faktor.

– Jag åkte hem till Sverige för att föda. När jag sedan skulle tillbaka till Silsila första gången var det förstås … nervöst. Det var när det talades som mest om ebola i Västafrika, och samtidigt utförde IS sina terrordåd. Somliga undrade varför jag överhuvudtaget reste tillbaka. Men vad skulle vi göra? Man kan inte hålla alla faror borta, vad skulle man då ha för liv?

Eftersom utgrävningarna bara kan pågå under årets kallaste månader har paret nu bestämt sig för att sälja huset i Luxor och bara vistas i Egypten under vintern. Resterande delar av året kommer familjen Nilsson/Ward att tillbringa i Sverige och Minnesota, där Maria ska gästforska på ett universitet.

Under åren i Gebel el Silsila har Maria Nilsson ­kartlagt mer än 5 000 inskriptioner och sten­märken. Men hela tiden hittas nya.
Delar av teamet fotograferat med hjälp av en drönare, som senare togs i beslag av ­Egyptens säkerhetstjänst, vilket ställde till det för planerna att dokumentera stenbrottet ovanifrån.

Väl på plats i Egypten har expeditionen sin bas i ett fartyg som ligger för ankar på Nilen. Där inleds en typisk dag kvart i sex på morgonen med att Maria leker med sin dotter och gör yoga för att vakna. Klockan sju, så fort solen har gått upp, är alla på plats i utgrävningen för att enligt gammal egyptisk sed hälsa på stenbrottets gudinna: »God morgon, madame Silsila.« Sedan börjar arbetet. Vid nio är det paus för te, klockan elva för brunch.

Arbetet är ofta fysiskt krävande. Många av fyndplatserna är täckta av tonvis med flodslam som måste skottas bort innan själva den noggranna, metodiska undersökningen kan börja. Lägg därtill stark hetta, och det är inte så underligt att teamet brukar slå vad om vem som går ner mest i vikt under varje femveckorsperiod. Rekordet än så länge innehas av en volontär som återvände hem nio kilo lättare.

Grävandet avslutas sedan vid två på efter­middagen, då det är dags att återvända till båten för att summera vad dagen har gett.

Vid det här laget har Maria Nilsson och John Ward kartlagt och uttytt närmare 60 procent av de bilder och märken som från början lockade dem till platsen. Enligt deras analys utgör stenristningarna ett slags språk, fattigmanshiero­glyfer om man så vill, som användes av vardagens egyptier för att kommunicera med högre makter. Vissa märken förbinder ett visst stenblock med det tempel där det senare skulle stå, i ett slags magisk önskan om hjälp på vägen. Andra utgör böner om hjälp och skydd, för Gebel el ­Silsila var på sin tid en farlig plats. Arbetarna hotades ständigt av olyckor i stenbrottet, sam­tidigt som platsen än i dag är full av skorpioner och egyptiska sandhuggormar, farligare än kobror. På den tiden var floden dessutom full av krokodiler.

– Forntidens arbetare behövde onekligen beskydd, säger Maria Nilsson. Och det är fantastiskt att kunna läsa det som de lämnat efter sig. Steg för steg väcker vi deras gamla språk till liv.

Samtidigt görs mängder med andra upptäckter. Tidigare okända gravar har grävts ut, liksom delar av ett tempel som länge legat dolt under flodslam. I vintras gjorde de ett av sina största fynd hittills, då de kunde avtäcka sex 3 400 år gamla statyer i människostorlek. De var placerade i två falska gravkammare, så kallade ­keno­tafer, som låg gömda i sanden.

Försiktigt och med oändlig möda fick de bort all den sand och sten som täckt de sex statyerna sedan antiken. I den ena helgedomen fann de statyer som föreställde en hel familj bestående av fyra personer, utmejslade i sandsten. De lyckades även få fram faderns namn: Neferkhewe. Denne ledde arbetet i stenbrottet på 1400-talet f.Kr. och var även den militär på platsen som stod i direktkontakt med farao Thutmosis III.

Så kom ögonblicket då statyerna mötte solens ljus för första gången sedan de placerades där för mer än 3 000 år sedan.

– Det var mäktigt, säger Maria Nilsson. Det var omöjligt att inte bli djupt berörd … Vi passade på att låta Antikvitetsministeriets inspektör avtäcka ett av ansiktena. Det är viktigt att vi ­håller oss väl med dem. Och han var också tagen, det märktes.

Enligt egyptisk tradition innebar avtäckandet, och att man på nytt kunde uttala de begravdas namn, att deras själar fick nytt liv.

– Jag ser vårt arbete som ett sätt att ge ett slags erkännande till antikens vardagsmyror, de som gjorde alla de storslagna monumenten möjliga. Dem vet man väldigt lite om, men här kommer vi dem på spåren. Vi försöker helt enkelt förstå något som inte är skrivet i historie­böckerna … ännu.

För henne och John berättar sten­brottet om en central utveckling i mänsklig­hetens historia. De stenblock som bröts här formade de första stora templen, gravarna och palatsen – vilket i sin tur ledde till så mycket annat: broar, akvedukter, stora städer. I Gebel el ­Silsila kan man, som John Ward uttrycker det, se »själva civilisationens grundelement«.

Till skillnad från deras föregångare på platsen, Ricardo Caminos, arbetar de utifrån en policy om så stor öppenhet som möjligt. Det betyder att de så fort det går släpper all information de får fram till resten av den vetenskapliga världen, och även deltar i så många konferenser och seminarier de kan. Allt för att så många som möjligt ska kunna ta del av deras kunskap.

– Förr i tiden var arkeologerna så beskyddande och revirmarkerande, säger Maria ­Nilsson. Det finns fortfarande en del sådana kvar, forskare som vägrar låta någon annan komma i när­heten av deras utgrävningsplats. De är som fisk­måsarna i Hitta Nemo – sitter där och ropar: »Min! Min!«

Samtidigt går det inte att förneka att just Caminos beteende var till nytta för dem – annars hade de ju inte haft så mycket att upptäcka.

– Man får väl vara tacksam för det, säger Maria med ett snett leende. På sätt och vis är det väl sorgligt att han arbetade här så länge och att det kom ut så lite av det. Samtidigt tycker jag inte synd om honom. Han gjorde sina val.

I fjol, berättar hon, dök en av argentinarens gamla studenter, numera åldrad professor i ­Berlin, plötsligt upp i Gebel el Silsila. Men han hade inte vänt sig till Maria Nilsson, som säger att hon gärna hade släppt in honom och delat idéer och anteckningar, utan istället hört av sig till Antikvitetsministeriet och krävt att få tillgång till utgrävningsområdet. De lät honom bara passera genom stenbrottet, eskorterad av vakter som såg till att han inte tog med sig något där­ifrån, och utan att ens få ta bilder.

– Vi får väl hoppas att han kan publicera något vettigt en dag … Det sägs att han har några av Caminos gamla arbetsböcker på sitt rum. Det är så trist att en del lever kvar i en annan tid. Vi borde hjälpa varandra, inte konkurrera.

Marias och Johns dotter är numera med i teamet. Hennes namn är noga genomtänkta: Freja efter den nordiska gudinnan, Elisabeth efter den engelska drottningen, Hypatia efter en kvinnlig matematiker i Alexandria.

Den öppnare strategin verkar fungera. De senaste åren har flera av Maria Nilssons och John Wards fynd blivit till små eller stora nyheter i den arkeologiska världen, och ibland till och med sipprat ut i världspressen. Vilket i sin tur har lett till allt större uppmärksamhet för dem själva.

I höstas – ganska exakt nio år efter att de ­möttes första gången – befann sig Maria och John i det storslagna Karnaktemplet i Luxor, en av de mest betydelsefulla platserna i den faraoniska kulturen, för att filmas av National Geographics TV-kanal. Större erkännande är det svårt att få som arkeolog i Egypten.

Och ju fler som känner till deras projekt, desto lättare blir det att jaga finansiering. Den långsiktiga planen: att vara kvar i Gebel el Silsila livet ut.

Först och främst är det arbetet som lockar Maria Nilsson: att veta att hon i stort sett varje dag kan göra upptäckter som faktiskt kan ändra hur historien skrivs.

– Bara jag får behålla hälsan, och hittar pengar, så kan inget få mig att sluta frivilligt. Det finns tillräckligt med material i Silsila för att hålla oss sysselsatta tills vi dör, och då kommer det ändå att återstå så att det räcker till nästa generation. Som forskare är det svårt att föreställa sig något mer meningsfullt, något rikare, än detta.

Dessutom upphör aldrig själva platsen att fasci­nera henne. Stenbrottet har en särskild magi, menar hon själv, en kraft som drabbar alla som kommer dit. Delad på mitten av Nilen, om­given av sand och öken, är det en plats med absolut stillhet mitt i en kaotisk värld. Man befinner sig i ett land med 100 miljoner invånare men möter inga andra människor.

Däremot kommer djur på besök. En grupp varaner lever i området, och en vargflock smyger ibland fram för att se vad människorna har för sig.

– Det är bara vi och naturen, dag efter dag. När man är där är det svårt att låta bli att tänka på de stora, existentiella frågorna. Vad är egentligen viktigt för mig? Vad behöver jag? I västvärlden är vi duktiga på att jämföra oss själva med andra. Men när vi är där ute har vi inget att jämföra oss med. Vi är de vi är, och vi gör det vi gör.