Hon skulle egentligen inte ens ha gått i land just där. Den lilla fallukan skulle ha seglat vidare längs Nilen, mot mer berömda sevärdheter. Vem vet vad som då hade hänt?
Istället sade kaptenen: »Ska vi inte stanna till? Vi har någon timme över, och det finns lite att se här också …« Så hon steg iland och klev ut i den bistra sten- och sandöknen. Platsen de stannade vid, Gebel el Silsila, fungerade under faraonisk tid som ett jättelikt stenbrott där egyptierna hämtade de monumentala stenblock som användes för att uppföra byggnaderna i Aswan, Luxor, Karnak och Konungarnas dal, arkitektoniska mästerverk som världen ännu häpnar inför.
Maria Nilsson såg resterna av ett mindre tempel, ruiner av någon annan sorts byggnad och andra spår av de arbetare som en gång för länge sedan levt där. På sina håll reste sig 40 meter höga stenväggar, där jättelika klippstycken en gång brutits loss med hjälp av enkla verktyg. Så rundade hon en klippa, och såg dem för första gången: märkliga symboler, tecken och bilder, ristade i stenväggen. De liknade hieroglyfer men var enklare och grövre. Hon kände genast på sig att de kunde användas till att skapa kontakt med dåtidens vardagsmänniskor, de som inte behärskade elitens officiella skriftspråk. Om man bara kunde tyda dem skulle man kanske kunna förstå deras drömmar och rädslor …
Hon vände sig till mannen som arrangerat resan mellan Egyptens skatter. De hade träffats för första gången bara två dagar tidigare, och ännu var inget uttalat mellan dem. Men båda visste vad som höll på att hända – de var på väg att bli förälskade. Och nu var han lika överväldigad av den oväntade upplevelsen. Där och då, framför det som Maria Nilsson i dag kallar »mina älskade stenbrottsmärken«, lovade de varandra att återvända en dag, och då inte ge sig av. Tillsammans skulle de ta reda på allt de kunde om Gebel el Silsila och de människor som en gång levde där.
