På andra sidan

Sverige lärde känna Maxida Märak som den hårdföra rapparen och aktivisten som aldrig viker sig. För Filter berättar hon om den enda kampen hon gav upp.

Maxida Märak snörade på sig springskorna och begav sig ut i den tidiga majmorgonen. Hon var i fjällbyn Årrenjarka, tio mil från Jokkmokk, för ett möte med Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum. Inte långt därifrån startar många vandringsleder till Sarek nationalpark och världsarvet Laponia.

Maxida valde en skogsstig upp mot ett av lågfjällen. Björkarnas löv hade slagit ut och blandades med barrskogen som klättrade upp längs bergen. Solen sken, det var ovanligt varmt för årstiden. Hon hade funderat ett tag på att flytta tillbaka till Jokkmokk från Stockholm, till och med tittat på ett litet hus. De senaste åren hade varit tunga, nästan knäckt henne. Hon behövde förändring.

Hennes yrke som artist gick ut på att vara i centrum. Hon stod på scen, gjorde intervjuer, poserade på pressfotograferingar med ett team på 15 personer runt sig.

Annons

Men på stigen upp mot lågfjället i Årrenjarka var hon ingen. Hon kände sig som en liten prick bland fjällen, fullkomligt lugn. Maktlös inför naturens och vädrets krafter. Hon skulle lika gärna ha kunnat vara en svamp eller en gran. Om hon ramlade ner i bäcken skulle världen fortsätta utan henne. Det kändes befriande. Hon kände inom hela sig hur mycket hon ville stanna kvar, hur mycket hon behövde tystnaden och ensamheten.

I bilen därifrån ringde hon en flyttfirma. Om hon kunde tänka sig att flytta redan samma helg kostade det halva priset. Maxida lade på för att fundera – det var kanske lite väl snabba ryck?

Fem minuter senare hade hon bestämt sig.

Maxida Märak i en kåta på Ájtte i Jokkmokk. Regeringen utsåg henne till styrelseledamot för museet, och hennes familj och släkt är en del av utställningen.

Ett år senare knackar jag på dörren till ett vitt tegelhus med mörkgröna detaljer i utkanten av Jokkmokk. Bredvid dörren står flera par ridstövlar uppradade på en skohylla, bakom huset passerar en landsväg och sedan breder en stor skog ut sig. Maxida hör först inte mina knackningar. Hon städar huset med sina glittriga bluetoothhörlurar i öronen. När hon öppnar dörren hoppar en elva veckor gammal valp på mig.

– NINO, FY! Var hård mot honom, han ska lära sig.

Jag ställer ifrån mig väskan och tackar för att jag får sova över hos henne.

– Det är inga problem, det är därför jag har skaffat det här huset. Det ska vara öppen dörr, det är alldeles för få som har det i dag. Vi lever i ett konstigt socialt klimat, man ska liksom ha lite social fobi.

Hon drar på sig ett par mönstrade strumpor, stoppar fötterna i ett par grisrosa tofflor med parasolldrinkar på och hasar ut i köket för att plocka ur diskmaskinen. En bil rullar in på uppfarten. Ut kliver en man klädd i friluftsbyxor, fleecetröja och ett headset i ena örat. Han stegar över en sänggavel som ligger slängd på altanen och går in utan att knacka.

– Är du upptagen?

– Jag är alltid upptagen, kom in ändå. Det finns kaffe!

Han ser sig omkring. På kylskåpet sitter dottern NikeSunnas teckningar av renar och mormor Nik. I vardagsrummet hänger två enorma fotografier av Maxida med intensiv blick och dyra designerplagg.

– Har du bytt bank än? frågar mannen.

– Nej, jag ska göra det snart, svarar Maxida.

Mannen heter Markus, är gift med hennes kusin och äger huset som Maxida hittills har hyrt men snart ska köpa av dem.

– NEJ NINO, INTE HOPPA.

Annons

Hon övergår till att gnida diskhon med en trasa. Markus dricker sitt kaffe stående, det gör Maxida också. Hon sitter överhuvudtaget sällan ner.

Maxida leder in Markus i hallen för att visa att golvet släppt i ett hörn. Värmepumpen går för fullt och gör det tryckande varmt i hallen. Markus plockar upp kontrollen till pumpen och konstaterar att batterierna är slut. Han säger hej då och bilen rullar ut från uppfarten medan Maxida gräver i en kökslåda efter batterier.

– Fasen, det är sådana här grejer man inte behövde tänka på innan man skaffade hus. Släck lampjävlarna, det kostar pengar! Skotta sig ut från uppfarten!

Telefonen ringer och Maxida letar fram den i en av jackorna som hänger i hallen. Totalt har hon minst 600 jackor, utspridda i högar i källaren, hängande på klädställningar och undanstuvade i förråd. Det är tidningen ETC som vill ha en intervju om EP:n hon just släppt, men Maxida pratar snart om något annat.

– Vi måste ha lagar, de ska straffas! Sterilisera dem, jag står för det. Jag får inte vård om jag behöver psykolog, ändå ska vi ge top notch-vård till våldtäktsmän.

Maxida hittar äntligen batterierna och fipplar in dem i kontrollen medan hon fortsätter prata med reportern. Hon ställer sig i köket och målar naglarna. Häller upp mer kaffe. Går på toaletten. Tar på sig en orange fleecetröja och tänder en cigg ute på altanen.

– Jag sågs som en jävla skogsmulle som pratade om gruvindustrin, och hur fort den kan leda till att vi förlorar allting. Det här har vi urfolk stått och sagt i flera hundra år. Vi lever i ett skifte, nu först börjar folk inse: »Ojdå, vi kan inte leva som vi gör.«

Efter ungefär en timme lägger hon på, det är dags att hämta dottern NikeSunna från skolan. Medan Maxida drar på sig ett par byxor knaprar Nino i sig hundmatskulor och kissar sedan mitt på golvet.

– Nino, FY! gormar hon genom stängda käkar och spänner ögonen i valpen.

Han gömmer sig bakom soffan medan hon tar en näve servetter och en sprejflaska med rengöringsmedel och torkar upp kisset.

– Det är så roligt när människor tror att jag har ett visst liv. När jag är ute på vägarna är det fotograferingar, klubbvärlden, in på showrooms hit och dit, spela hela nätterna och träffa politiker. Men sedan kommer jag hit och det är kiss under strumpan och barnhämtning.

Maxida Märak

Född: 17 september 1988 i Stockholm

BOR: Jokkmokk

Annons

FAMILJ: Dottern NikeSunna, två småsyskon och föräldrar

KARRIÄR: Debuterade med albumet Mountain Songs and Other Stories med Downhill Bluegrass Band. Som soloartist har hon sedan 2015 släppt tre EP och tio singlar och släpper sitt första fullängdsalbum i höst. Har skrivit radioteatern Dagbok från Gallok och text till Dramatenföreställningen Den e vi. Medverkat i bland annat filmen Glada hälsningar från Missångerträsk och TV-serien Midnattssol.

ÖVRIGT: Är också illustratör. Har senast illustrerat omslaget till vännen Erik Segerstedts EP blood from a stone.

I Jokkmokk är Maxida ofta ensam, med vilje. Hon kliver upp vid halv fem för en springtur och kan stanna i skogen i flera timmar. Sedan plockar och fixar hon i huset. Producerar musik och gör telefonintervjuer. Umgås med dottern. Åker upp till fjällen och hjälper till med renskötseln så fort hon har tid.

Flera gånger i veckan besöker hon sin morfar Johan Märak, áddjá, på ålderdomshemmet. Han är en känd jojkare och något av en legendar i Sápmi. Bland annat var han en av de första samer som vidareutbildade sig efter att ha tvingats gå i nomadskola som barn. Som präst introducerade han jojken, som tidigare var förbjuden, i kyrkan. Även Maxida har jojkat sedan barnsben. Ingen har lärt henne det, antingen har man det eller så har man det inte. Jojken är ett tredje språk, eller kanske snarare ett första. Jojken tar vid där orden tar slut.

Maxida har nära band till sin morfar, precis som till resten av sin familj och sina fem gudmödrar. Den enda hon inte har kontakt med är sin biologiska pappa, som försvann medan hon låg i sin mamma Niks mage. Under uppväxten flyttade de fram och tillbaka mellan Stockholm och Jokkmokk. När hon var tre föddes hennes yngre syskon Timimie, vars pappa också försvann. Ett år senare kom Henrik in i bilden. Han blev direkt Maxidas pappa, och senare biologisk far till hennes lillebror. Tillsammans skapade de ett färgsprakande hem, en varm plats med stora grytor och mycket mat. Människor sov ofta över på kökssoffan, och någon spelade alltid musik.

– Jag kunde vakna halv sex på morgonen av att Maxida väckt sina småsyskon för att dansa riverdance för dem i köket, säger mamma Nik. Det var väldigt roligt att vara mamma till henne.

Det inrutade livet i skolan passade aldrig Maxida. Klasskamraterna i Stockholm undrade varför hon hade på sig kolt och näbbskor. Som sexåring blev hon kallad »lappjävel«.

En skoluppgift har etsat sig fast:

– Vi fick ett häfte där det stod ungefär »lappen bor i kåta och har skor med knorr, indianerna har fjäder på huvudet, eskimåerna pussas med näsan«. Det kändes vidrigt att jag var en av dem i häftet. Då insåg jag att jag måste lära mig allt om min kultur, historia och politik för att försvara mitt ursprung.

I Jokkmokk var problemen egentligen desamma. Där fanns alltid två läger: samer och icke-samer. Redan som tioåring undrade Maxida varför de vuxna inte protesterade.

– Jag blev som jag blev för att det inte fanns någon som jag. Jag tänkte: Då ska jag bli en sådan person som aldrig vänder kappan efter vinden, de ska få se.

»På nätet kallades hon ›samisk terrorist‹. Maxida lät sig inte avskräckas.«

Nik minns Maxida som modig. När hon var med i en djurklubb vägrade några av barnen låta en tjej vara med. Då sade Maxida att de fick starta en egen klubb.

– Det var en självklarhet att alla skulle få vara med för Maxida, säger Nik. Såg hon barn göra något elakt jagade hon efter dem och sa att de måste vara snälla, även om de var äldre än hon.

Maxida ville bli skådespelare, precis som hennes mamma en gång varit. Hon såg varje klassrum som en scen, drog ihop en teatergrupp, regisserade pjäser och spelade upp dem. Om någon försökte trycka ner henne gav hon igen.

– Jävlar vad jag slogs. Det finns inga gränser i skolan. Mobbare gör allt från att kalla dig hora och spotta dig i ansiktet till att ta sönder dina saker. Och de kommer undan med det för att de är barn. Om någon spottade mig i ansiktet gav jag dem stryk.

I högstadiet började hon skolka och samtidigt började ångesten krypa fram. Hon upplevde att hon alltid låg i strid. Hon piercade näsan, öronen och läppen på egen hand.

Samiska linjen på gymnasiet i Jokkmokk var än mer avskyvärd, så Maxida drog tillbaka till Stockholm för att söka jobb. Arbetslivserfarenhet hade hon redan en hel del – eftersom trebarnsfamiljen inte haft råd att köpa hiphopkläder och sneakers hade hon tjänat ihop till dem själv. Först torkade hon spyor på Burger King vid Stureplan, sedan blev hon handplockad till klädbutiken Gina Tricot. Som 19-åring var hon butiksansvarig. Men hon flyttade tillbaka till Jokkmokk ännu en gång, för kärleken. Hon började slöjdlinjen på Samernas utbildningscentrum, där hennes mamma och morfar en gång studerat. Maxida fick sedan anställning som skådespelerska på Giron Sámi teáhter, samiska teatern i Kiruna. Hennes sambo, Mattias, var renskötare på heltid.

2011 ansökte det brittiska bolaget Beowulf Mining om att provborra efter järnmalm i Kallak, där två samebyar, varav Mattias tillhörde den ena, hade sina renbetesmarker. Jokkmokks kommun såg möjligheter till arbetstillfällen i avfolkningsbygden. Samebyarna protesterade direkt, eftersom de ansåg att en gruva skulle förstöra såväl miljön som deras försörjning. Det var upptakten till en av de mest infekterade gruvkonflikterna i Sverige och blev en symbol för något större: urfolkets rätt till sitt land och sin kultur kontra tillväxt och expansiv mineralpolitik. En av dem som eldade på konflikten var – självklart – Maxida Märak.

Att inte ha körkort i en glesbygdsort som Jokkmokk innebär mycket motion, som den dagliga promenaden till skolan tillsammans med NikeSunna. Maxidas mål är att gå en intensivkörkortskurs.

Men Maxida saknade alltjämt en plattform att protestera från. Hon sökte en musikstil som gav plats åt den samiska kulturen bortom meditationsskivor och världsmusik-samlingar. Hon funderade: Varför hade ingen tänkt på att kombinera jojken – en tonsatt känsla – med hiphop – arbetarklassmusik sprungen ur ilska över förtryck? När hon blev gravid var det som att luckor öppnades i hennes huvud. Det var upp till henne att skapa musiken.

Samtidigt som hon ammade NikeSunna skaffade hon mixerbord, mikrofoner och studioprogram. Hennes sambo var ofta uppe till fjälls med renarna och hon satt ensam med dottern i huset ute i skogen och producerade tunga beats som hon mixade med jojk. Musiken växte fram av ren iver och frustration. Den första raplåten hon skrev hette Fem röda och var ett uppror mot hur samerna behandlades i gruvkonflikten och rasismen som blomstrade i dess kölvatten. Efter bara några månader lade hon upp sina första låtar på Soundcloud, där de snabbt fick spridning.

Sommaren 2013 började gruvbolaget provborra i Kallak. Miljöaktivister byggde läger, barrikaderade vägar, klättrade upp i träd och kedjade fast sig i grävmaskiner för att stoppa provbrytningarna. Maxida drog ut elverk i skogen och höll protestkonserter. Sommaren präglades av stora polisinsatser.

Maxidas och syskonet Timimies konst och kamp i gruvfrågan fångade TV-producenten Mikael Agatons intresse, och under ett år följde ett team från SVT dem. Bland annat under den årliga vintermarknaden i Jokkmokk, där syskonens nystartade protestgrupp »Svarta rajden« kopierade den populära renrajden – ett led med renar som drar pulkor, akkjor, genom marknaden till turisternas uppskattande blickar. Gruppen klädde sig i koltar av svarta sopsäckar och målade ansiktena i vitt och svart. Deras tämjda renar drog akkjor med renskelett och kol.

– Jag tänkte: Vi ska visa verkligheten, säger Maxida. Tro inte på kommunen som skyltar med renarna och samerna för att locka turister. Tro inte att det är så här det kommer att se ut inom några år om vi fortsätter exploatera på det här sättet.

Många tyckte att de smutskastade marknaden, Jokkmokks främsta varumärke. På nätet kallades hon »samisk terrorist«.

Maxida lät sig inte avskräckas. Hon störde kommunens möte med gruvbolaget genom att hålla en konsert utanför, hon arrangerade en ockupation av kommunhusets ingång och genomförde en ny aktion på nästa års marknad i Jokkmokk.

Till slut sade länsstyrelsen nej till en gruva, till stor del för att rennäringen skulle få det svårare, och gruvetableringen sköts upp på obestämd tid. Jokkmokk lämnades splittrat mellan dem som var för gruvan och dem som var emot den. Folk sprejade nedsättande ord på husväggar, någon hängde ut en docka i en snara. Det var inte längre roligt att gå på fest, eftersom Maxida visste att majoriteten av gästerna hatade henne. När hon gick förbi ett kafé i Jokkmokk ställde sig en grupp män i femtioårsåldern upp, spottade i sina koppar och stirrade på henne.

Den groende musikkarriären gav henne energi. Hon sålde in sig själv till festivaler genom att skryta och överdriva sin erfarenhet. Gigen trillade in. Med barnvagnen i ena handen och en vagn med dator och DJ-utrustningen i den andra flängde hon runt mellan spelningar. Några tusenlappar i föräldrapenning var hennes enda övriga inkomst, fick hon 5 000 för en spelning blev hon överlycklig. På efterfesten till en spelning i Stockholm började hon prata med en »skum tomte«. Han visade sig vara Gustaf Norén från Mando Diao som ville ha med henne på låten till Skid-VM i Falun 2015. Maxida spelade in en jojk i sin mammas garderob. Hon sajnades av Mando Diaos manager och hade plötsligt en riktig musikkarriär på gång.

I Jokkmokk kände hon sig fortsatt utfryst. Hon fick hatmejl och hennes grannar skrev elaka nätkommentarer om henne. Det tog slut med Mattias. Det kändes ovärdigt att stanna i kylan och mörkret och det obehagliga politiska klimatet. Maxida flyttade ännu en gång till Stockholm.

Jackorna finns överallt i Maxidas hus. Hon har samlat på dem så länge hon kan minnas. »Det är en del av hiphoputtrycket«.

Utifrån såg nog Maxida Märaks liv perfekt ut. Hon spelade in ett sommarprat som Aftonbladets Patrik Lundberg konstaterade var ett av de »mest glödande brandtalen« i programmet på senare år. SVT-serien Sápmi Sisters sändes, hennes karriär började ta fart på allvar. Hon syntes i Martina Haags film Glada hälsningar från Missångerträsk, fick en stor roll i TV-serien Midnattssol, skrev radiopjäser, släppte singlar och en EP, som fick en recensent att utnämna henne till »tyngst i Sverige«. Hon uppträdde också i Globen två gånger.

Men privat skavde det. NikeSunnas pappa Mattias bodde kvar i Jokkmokk, de låg i en utdragen vårdnadstvist. Artistlivet i Stockholm passade henne inte riktigt.

– Jag kunde gå på dagsevent varje dag, jag behövde inte vara ensam en sekund. Men jag är inte intresserad av att festa. Jag har inget behov av att fika hela dagarna. Det var inte alls magiskt för mig.

En höstdag 2016 stod hon i köket hos sin nya partner på Södermalm och skulle tillaga en lax. Hon tittade ut genom fönstret, grenverket utanför hade precis blivit knallgult. Maxida skar upp fisken och när hon kände lukten började hon gråta hulkande.

– Jag kände, vad håller jag på med? Jag står på Södermalm och skär upp en fisk, jag vill bara upp till fjälls. Det är slakttider, jag borde vara i fjällen och hjälpa till.

Hon höll ut ändå. Karriären fortsatte gå rakt uppåt. Hon ledde Grammisgalan, tillfrågades att vara med i det prisade TV-programmet Jills veranda, och spelade in ett känslosamt avsnitt som Maxida ser som något av det starkaste hon gjort. Samtidigt spelade hon in musik till en ny EP och släppte sedan ännu en singel.

Det funkade i ett år. När hon vaknade en dag kunde hon knappt öppna ögonen. Hon ställde sig framför badrumsspegeln och fick panik. Huvudet hade svullnat och blivit dubbelt så stort. I ambulansen gav de henne sprutor, men på sjukhuset hittade läkarna inga fel. Svullnaden kom och gick, Maxida fick allergiska reaktioner av att äta olika saker. Hon åkte in och ut från akuten. Tappade i vikt, slutade träna. Hon började googla på egen hand, och var till slut övertygad om att hon hade en obotlig sjukdom.

– Det tog ett tag innan jag förstod att fan … det kanske är psykiskt.

»Jag har alltid varit den i familjen som längtar mest till fjällen. Jag är lite av en ›Gandalf‹, jag tycker om att vara i tystnad. Jag är en social ensamvarg.«

Därför bor hon nu åter i Jokkmokk, efter att ha pratat med en psykolog, brutit upp från sin relation och slutit fred i vårdnadstvisten. Hon flyttade några månader efter beslutet under den där löprundan i Årrenjarka. Hon har varit öppen med de problem hon tidigare upplevde i staden. I ett mellansnack på en spelning sade hon:

»Att bo i glesbygd, vara politiskt aktiv, kvinna, same, mamma. Det kan vara lika med socialt självmord. […] När det kommer till den nivån att du sedan inte får hjälp av sjukvård, eller polis – för det var samma polis som stoppade dig när du ockuperade bilar eller ockuperade hus. När folk inte vågar vara din vän, när folk inte vill att deras barn ska bli vän med aktivistens barn, då är det inte lika enkelt. Man blir trött, man blir ledsen.«

Hur var det att komma tillbaka till platsen där du upplevde sådant motstånd?

– Vet du, jag har ryggen så rak. Jag valde att flytta härifrån och prata om att det var ensamt. Man gör ofta inte det som vuxen, det finns något skämmigt i det. Många av dem som inte höll mig om ryggen gjorde det valet för att de var rädda att förlora jobbet, inte för att vara elaka. Om du är med i en politisk aktion som går ut på att du ställer dig på bilar, omringar hus och spärrar av vägar, och om de i bilarna har anställt dig, så tar det fem röda för dem att avskeda dig. Människor tror att man är hobbyaktivist för att det är coolt, men det ses inte som coolt. Här är konsekvenserna att du blir utsatt, hånad, skrattad åt. Men jag har fått upprättelse. Särskilt efter att mitt sommarprat och Sápmi Sisters sändes. Resten av Sverige utanför Jokkmokk bekräftade att det jag gjorde var bra. Jag har en helt annan status nu än när jag lämnade. Jag har också fått mycket stöd och kärlek sedan jag kom tillbaka.

Kallakkonflikten är inte avgjord än. Ärendet ligger nu hos regeringen, och Beowulf Mining väntar ännu på ett slutgiltigt svar om gruvbrytning. Om det blir klartecken står Maxida redo.

– Då blir det krig. Jag räds inget. Då blir det att samla ihop sig och kedja fast sig.

Var det bara en lättnad att flytta upp till Jokkmokk efter utbrändheten?

– Jag kommer alltid att behöva ha min bas här, för att renarna är en livsstil. Den kan du inte välja bort. Men i vintras, när det var mörkt nästan dygnet runt och minus 35, höll jag på att bli galen, jag gick in i en depression. Då bestämde jag mig: flytten var fantastisk, men jag tänker inte lida mig igenom vinterhalvåret. Att jag har ett hus här behöver inte betyda att jag bor här. Jag kan väl bo överallt? Det är jättebra att jag har ett stort hus, men jag vill ha en lägenhet i Stockholm och ett hus i södra Europa också. Jag måste vara i rörelse för att må bra. Jag kräver mycket av livet.

Vad var det egentligen som hände när du gick in i väggen?

– Jag blundade för hur jag mådde. Det var inte bara vårdnadstvisten och människor som lade sig i den. Ångesten hade blivit värre. Jag blev svartmålad för att jag var politiskt aktiv, vänner tog livet av sig, människor nära mig dog. Man tror att man pallar allt fram till man inte gör det längre. Jag såg det inte komma.

Hon är ovanligt kortfattad när hon pratar om vad som ledde till kollapsen. Hon vill inte prata om det, även om hon släppt en EP med det talande namnet Ärr.

– Jag har gått vidare. Jag tänker inte vältra mig i det. Jag har fått förfrågningar om att skriva om det, göra en pjäs. Men aldrig! Då blir jag den vars identitet är kopplad till trauman. Jag kommer inte att prata om detaljer, och till slut kommer folk att sluta fråga. Ibland ångrar jag att jag sagt något överhuvudtaget.

Då pratar hon hellre om den kommande skivan Utopi som hon ser som en spegling av samhället vi skapat – hur vi jagar en utopi samtidigt som världen brinner. Men det handlar också om de personliga insikterna hon fått av de senaste turbulenta åren.

– Det är mycket jag trott att jag vill ha i livet som inte spelar någon roll. Jag har varit med om så mycket smärta att jag per automatik prioriterar annorlunda. Förr tänkte jag: min partner ska vara bredaxlad, ha humor, vara framgångsrik. Fuck all that. När man varit med om en del saker, sett en del saker, då är det första på listan: han ska vara genomsnäll. Nu vaknar jag på morgonen utan ångest, när jag lägger mig på kvällen har jag ingen ångest. Det är livskvalitet. Jag prioriterar om. Jag har strävat efter framgång men insett att det är lycka jag är ute efter. Det är min utopi.

Är du lycklig nu?

– Tänk att jag satt ensam i huset ute i skogen och ammade med lägsta föräldrapenningen när jag började producera. Tänk hur mycket skit jag fick för att jag var politisk. Jag har gått igenom trauman som gjorde mig förlamad. Titta var jag är nu, det är magiskt! Det är spännande tider nu. Jag skapar tusen gånger bättre när jag mår bra. Jag är ärrad av olika saker som hänt i mitt liv, det är en ständig kamp att hålla mig glad. Men nu har jag verktygen för att hantera det. Jag har landat. Men jag kommer att landa på nya plan varje år, man blir aldrig färdig. Jag har ingen vårdnadstvist. Jag har gjort mig av med människor som vill strida med mig. Jag har inget intresse av att hämnas. Jag väljer lycka framför bråk, i alla fall privat. Det finns riktiga konflikter att ta: som en gruva, politik, folk som blir sjuka.

 

Vi sitter i vardagsrummet i huset i Jokkmokk, det börjar skymma ute. NikeSunna leker med Nino ute på gräsmattan som ännu inte blivit grön. Nino ska tränas till att bli en lika bra renhund som sin pappa, Jussi, hunden som Maxida hade tillsammans med Mattias. Med vårdnadstvisten bakom sig är de nu bästa vänner, säger att de älskar varandra utan att vara ett par. Han är fortfarande renskötare på heltid och just nu i fjällen med renarna. Då tar Maxida NikeSunna. När hon snart åker på turné är det Mattias tur. Att få vardagen att gå ihop med en hiphopartist till mamma och renskötare till pappa är inte alltid lätt, men de pusslar så gott de kan.

– Pappa är död.

NikeSunna kommer in genom altandörren med tårarna rinnande nedför kinderna.

– Men vad säger du? Ta av dig skorna.

NikeSunna hoppar upp i Maxidas famn i fåtöljen. Hon har på sig kattöron och en My Little Pony-tröja.

– Du vet att han inte är död, han är ju uppe till fjälls.

NikeSunna tjuter.

– NikeSunna, jag vet precis hur det är i den åldern. Du har jättemycket känslor, och du gillar ju att tänka på lite sorgliga grejer. Men han är uppe i fjällen, han måste vara där så inte rovdjuren tar kalvarna. Du vet att han kommer hem.

Maxida stryker henne över ryggen.

– När?

– Det är det renarna och vädret som bestämmer.

– Tänk om han sjunker genom isen? Varför ringer han oss inte?

– Satellittelefonen är trasig, det finns ingen täckning. Men du vet att han inte har sjunkit. Han skulle aldrig ge sig ut på isen nu, áhttje kan de där sjöarna, fjällen och dalarna. Man kan inte hitta på läskiga saker i huvudet, då blir man ledsen.