Solen som silas genom persiennerna bildar ett gallerliknande mönster på föreläsningssalens vägg. Det är en onsdag i november och ett fyrtiotal studenter på juristprogrammet vid Göteborgs universitet iakttar en lektor i arbetsrätt som projicerar pressklipp från den gångna veckan på en stor duk.
En debattartikel om inskränkningar i lagen om anställningsskydd. En nyhetsartikel om Annie Lööfs krav på Stefan Löfven.
– Är det någon annan som sett något i medierna som berör arbetsrätten?
Studenterna tittar upp från sina laptoppar. Majoriteten av dem ser ut att vara i 25-årsåldern och ger ett välvårdat intryck. Många bär skjorta, andra har finstickade tröjor.
På första raden sitter en 42-årig man som inte har klippt sig sedan 1995. Han har dreadlocks både på huvudet och i skägget och hans huvtröja pryds av orden »Looptroop Rockers«.
Om hiphopgruppens fans såg honom här skulle de förmodligen undra om han drev med dem. När Looptroop slog igenom under åren runt millennieskiftet gav de röst åt en generation som hoppade över spärrarna i tunnelbanan, klottrade på tåg och bemötte auktoriteter med ett uppsträckt långfinger. Gruppmedlemmarna refererade till sig själva som terrorister, rappade om polisiärt övervåld och om åklagare som fick erektion vid fällande dom.
Även om många av texterna var uppenbart överdrivna rådde det inga tvivel om att gruppens frontman Mårten »Promoe« Edh hade ett laddat förhållande till det svenska rättssystemet. Han refererade till sig själv som »tjuv« och uppmanade sina lyssnare att stjäla från »kapitalismens skrytbyggen«.
Lagen var bara till för dem med pengar.
Nu är han som vanligt först upp med handen och får lektorns fråga.
– Ja, det har varit massa snack om fackgubbar som åker på lyxresor.
Nils Mårten Sebastian Edh
Född: 1976 i Västerås.
Aktuell med: Släppte precis ett album tillsammans med den norska artisten Don Martin. Planerar ytterligare två soloalbum under året: ett på svenska, ett på engelska.
Övrigt: Har förutom en period som tidningsutdelare i sin ungdom aldrig haft något annat arbete än musiken.
En lördagsförmiddag bestämmer jag träff med Mårten i Västerås. Han har lovat att ge mig en rundtur i staden och förklara varför tanken på honom som jurist inte alls är så uppseendeväckande som man kan tro. När jag frågar vart vi ska svarar han:
– Till Kristiansborgsbadet.
När graffitin kom till Sverige i början av 1980-talet fick den ett starkt fäste i Västerås. Första gången Mårten höll i en sprejburk var han tio år och testade sig fram på väggarna i en kompis mammas stuga. Snart gick han vidare till betongen i cykeltunnlarna runt om i staden.
Graffitin erbjöd en tillhörighet, en känsla av sammanhang. Samma sak gällde hiphopkulturen i stort. Hos amerikanska rappare som KRS-One kunde Mårten känna igen en samhällskritisk ton som han var van vid hemifrån. I familjens bokhyllor fanns allt från marxistisk teori till böcker om svart befrielsekamp och Vietnamrörelsen. Han beskriver sina föräldrar som »jävligt politiskt engagerade«.
– Farsan var med i KPML(r) och blev senare stalinist, säger han. När jag växte upp hade han lämnat det där bakom sig och var väldigt kritisk till hur allt hade blivit. Jag fick tidigt både anarkistiska och antiauktoritära tankar.
Med åren kom den inställningen att växa sig starkare. En anledning var att Mårten och hans kompisar snart fick en tydlig fiende. Under 90-talet blev Västerås en experimentverkstad för den svenska nolltoleransrörelsen. Medierna lanserade kampanjer mot klotter och polisen utförde regelrätta razzior mot graffitimålare.
– Fanns det klotter skulle det vara borta inom 48 timmar och det tog vi som en kastad handske. Det var krig. Rätt antagonistisk stämning.
Det var inte heller bara graffitin som födde konflikter med lagen.
För att kunna måla några gånger i veckan började Mårten och hans vänner sno sprejfärg från mackar. Från det var steget till andra typer av stölder inte stort. Redan när Mårten var 14 år gjorde han och hans kompisar några inbrott. En gång tog de sig in i ett pågående hotellbygge och lade vantarna på en TV som de sålde vidare. En annan gång greps de efter att ha stulit några backar sprit från ett kongresscenter.
Efter hot om ungdomshem säger Mårten att han lugnande ner sig, men laglydig var han knappast. När hans mamma senare i livet träffade en av sonens lärare beskrevs han som en gåta. Studiemässigt begåvad – han gick ut gymnasiet med 4,9 i medelbetyg – men samtidigt »för jävlig«.
Kristiansborgsbadet ligger intill en park i de norra delarna av Västerås innerstad. Huset byggdes på 60-talet, i modernistisk stil med ljusa material. Under Mårtens uppväxt var fasaden ofta dränkt i sprejfärg.
En natt när han var 16 år höll han vakt bakom ett träd i parken samtidigt som en kompis målade på badhuset. När en polisbil dök upp ropade Mårten till sin vän, som hann springa från platsen utan att gripas. Själv stannade han kvar och förklarade för polisen att han bara gått till trädet för att kissa. Då poliserna inte trodde honom fördes han till bilen, där en av dem frågade om han blivit tagen tidigare.
Svaret var uppkäftigt: »Ja, en gång. När jag cyklade utan lyse.«
Då small det.
– Han tog tag i mitt huvud och dunkade det om och om igen mot insidan av polisbilens ruta. Jag minns inte hur många gånger. Det var väl inte grov misshandel. Men det var så jävla förnedrande och chockerande i den åldern. Det var mitt första möte med den typen av övergrepp, säger han.
Det skulle bli fler.
En sen kväll 1998, när Mårten var 22 år, tog han och en kompis nattbussen till Södertälje. I händerna bar de kassar fullproppade med sprejburkar. Målet var att måla en »wholecar«, en hel tågvagn från tak till golv, men när de väl kom fram började de ana oråd och tänkte om. Då dök en polisbil upp.
– Vi sket i att springa eftersom vi inte hade gjort något. Men de tog oss ändå och det gick faktiskt till rättegång.
Då det inte fanns tillräckliga skäl att få offentlig försvarare försökte Mårten själv föra sin och kompisens talan. Åklagaren hävdade att de var ansvariga för ett drygt tiotal olika tags som målats på tågen i området.
Mårten förklarade att det var orimligt.
– Som målare går man inte runt och skriver en massa olika tags.
Han kände överlag att han argumenterade bra för deras oskuld.
– Huvudargumentet var att det inte fanns någon som hade sett oss göra något. Det gick också att bevisa att ingen av burkarna vi hade med oss var öppnad. Men vi blev ändå fällda och fick betala skadestånd och böter. Visst, jag hade en del domar för skadegörelse sedan tidigare, men den här gången var vi oskyldiga. För mig var det monumentalt.
Många av händelserna från Mårtens ungdom omvandlades till texter på Looptroops tidiga släpp. Även om gruppen senare breddade sitt budskap har kritik mot etablissemang och samhällsinstitutioner gått som en röd tråd genom deras musik. Trots det blev bandmedlemmarna inte särskilt förvånade när Mårten Edh för tre år sedan berättade att han ville plugga juridik.
– Jag minns bara att jag reagerade på att han lät så tvärsäker på att han skulle komma in, säger Mathias »Supreme« Lundh Isén. Jag hade glömt bort att han hade så bra betyg i gymnasiet.
– Mårten har alltid ifrågasatt alla typer av lagar och regler, säger Magnus »Embee« Bergkvist. Jag tolkade det här som en förlängning av det. Att han vill bidra till en förändring.
Vid det här laget hade intresset för Looptroop börjat svalna. Efter att länge ha varit några av Sveriges hårdast turnerande musiker hade Mathias Lundh Isén börjat arbeta allt mer som tatuerare och Magnus Bergkvist satsa på producentuppdrag för andra artister.
Mårten hade redan som 25-åring börjat lägga undan pengar inför den dag det inte längre gick att leva enbart på musiken, men de skulle knappast räcka till en tidig pension.
Delvis berodde det på att han levt som han lärt och konsekvent vägrat att investera sitt sparkapital. Helst skulle han inte ens vilja ha pengarna på banken, för att slippa vara »en del av det systemet«.
– Därför bestämde jag mig för att investera i en egen utbildning, säger han.
Att valet blev just juridik hade många bottnar. En av dem var att han ville fördjupa sig i det system han så länge haft »jävligt starka åsikter om«.
– Jag ser juridiken som koden till både det kapitalistiska och det liberala samhället. Genom att förstå juridiken kan man också förstå de systemen. Men jag tror också att det såddes ett frö till att studera juridik redan under den där rättegången i Södertälje. Känslan av att »så här får det fan inte gå till« satte sig djupt i mig. I grunden vill jag bidra till någon form av förändring.
Fem terminer in har den ambitionen visat sig svårare än han först trodde. Det handlar inte bara om att Mårten inte har riktigt samma läshuvud som när han var yngre. Innan jag följer honom till Göteborgs universitet förklarar han att hans kritiska inställning till juridiken också har bekräftats av studierna.
– Ju mer jag läst, desto mer övertygad har jag blivit om att det juridiska systemet inte är skapat av de anledningar vi tror.
Vad är det skapat för?
– För att de som har ska fortsätta att ha. För att rika ska fortsätta att vara rika. Och faktiskt också för att folk som är utsatta och inte passar in ska kunna kontrolleras. Jag förstår att inte alla håller med mig om det, men så ser jag det.
På riktigt?
– Lagen är skriven av dem som ska dra nytta av den. Den är inte lika bra för alla. Det finns kanske en tanke om likhet inför lagen, men den blir inte verklighet så länge vi inte har liknande möjligheter att använda lagen som redskap.
Mårten betonar att han inte är färdigutbildad, men för varje termin stärks han i sin övertygelse. Skattelagstiftningen gynnar dem med kapital. Civilrätten prioriterar ägande. Ett annat exempel hämtar han från en kurs i kredit- och exekutionsrätt.
– Ett argument för att lånemarknaden inte är hårdare reglerad i Sverige är att omsättningen på marknaden ska fungera effektivt. Det är ett argument som till och med återkommer i förarbeten till lagar. Om man tänker på det utifrån att ungdomar i dag kan låna pengar med bara några knapptryck på mobilen är det så cyniskt att jag blir illamående. Samtidigt som unga skuldsätts och får sin framtidstro utslagen fortsätter vi hävda att marknaden ska leda oss rätt. När jag läser sådant kan jag bli så förbannad att jag nästan börjar gråta.
Åsikterna om juridikens dunkla motiv gör att antalet tänkbara framtida yrken är relativt få. Att till exempel vara en del av landets dömande instanser tror Mårten skulle bli svårt.
– Jag är rädd att jag bara skulle tycka att allt är fucked up. Den här personen blev fälld, den här fick åka hem till en säker död, och jag kunde inte göra något åt det för att systemet inte är mänskligt.
Så vad vill du arbeta med?
– Jag har landat i att det finns två uppgifter för mig som jurist. Det ena är att tillgängliggöra den del av juridiken som är positiv för den enskilda människan. Det finns lagar som är till för att värna individen, det har jag blivit överbevisad om. Den andra uppgiften är att peka på det som är fel för att vi gemensamt ska kunna förändra det. Jag vill nog forska när utbildningen är över. Jag har funderat lite på ungdomsbrottslighet och straffpåföljder.
Inriktningen känns knappast slumpmässigt vald.
När Mårten för några år sedan började gå i terapi var det flera händelser från hans ungdom som återkom i sessionerna. När incidenter som den i polisbilen vid Kristiansborgsbadet dök upp började han ofta gråta.
– Där finns mycket obearbetad aggression. Jag kan fortfarande känna med den lilla pojken som konfronteras med övervåld och maktmissbruk.
När han tänker tillbaka på vad han i dag kallar sitt »kriminella beteende« är han glad att det inte gick längre. Många av dem han målade graffiti med började senare med allvarligare brottslighet. Delvis på grund av rättssystemets utformning, menar han.
– Flera av oss fick så stora skadestånd att vi helt tappade tron på framtiden. Människor valde att leva kriminellt eftersom allt ändå kändes kört. Ofta var det droger. Men ibland också gäng och våld. Saker som präglat deras liv rejält.
Han är fortfarande kritisk till lagstiftningen kring graffiti. I hans ögon ger konstyttringen utryck för en samhällskritik som vuxenvärlden måste försöka förstå, inte tvätta bort och bestraffa. Men sin tidigare inställning till stöld har han svårare att rättfärdiga.
När jag nämner en text från Looptroops debutalbum Modern Day City Symphony, i vilken han argumenterar för att stöld är ett sätt att jämna ut kapitalismens skeva fördelning av resurser, ler han.
– Det är inte en så genomtänkt analys, säger han.
Sedan blir tonen mer allvarlig.
– Jag anser fortfarande att kapitalismen bygger på rån av människor och naturens resurser, men när jag var yngre tyckte jag att det rättfärdigade att jag betedde mig likadant. I dag tycker jag tvärtom. Bara för att någon annan gör fel ska inte jag göra samma sak. Det förstod jag egentligen tidigt, men det tog faktiskt lång tid innan jag ville rannsaka mig och leva efter mina värderingar. Det kan jag skämmas för i dag.
Kallar du dig fortfarande anarkist?
– Ja, men jag ser anarkismen mer som en filosofi och inställning till hur man kan försöka leva snarare än ett sätt att organisera samhället efter. I alla fall just nu.
Betalar du i kollektivtrafiken?
– Haha! Nej, det tror jag aldrig jag kommer att göra. Tiden kanske har sprungit ifrån mig, men för mig är det nästan absurt att betala på tunnelbanan. Både politiskt och av gammal vana.
Under en paus i föreläsningen om arbetsrätt får jag intrycket att Mårten inte har någon vidare kontakt med de övriga studenterna. Kurskamraterna sätter sig i grupper och diskuterar medan Mårten går omkring ensam i korridorerna. När jag kommenterar saken säger han:
– Men det finns många som jag tycker är najs, säger han. Som har bra värderingar. Det finns ju de som är här av samma anledning som jag. Eller ja, inte exakt samma kanske. De vill göra något som de anser är positivt, med juridiken som redskap. Men de kommer väl inte hit för att de vill förstöra systemet.
