Sutip Austad

Med sämsta möjliga förutsättningar har Sutip Austad fått både sitt liv och sin bohuslänska blålera att blomstra. En rad svenska stjärnkockar gläds med henne.

Ekologiska odlare finns det många. Men bara en har råttsvansar till försäljning.

– Titta, visst är de söta?

Sutip Austad håller fram en skål med vatten och petar med fingret på en av »svansarna«. I änden på varje svans finns en knaprig »salladskapsel«. ­Produkten heter »Mix Rat Tail« och är en av säsongens nyheter från ­Austad gård i Spekeröd utanför ­Stenungsund.

Annons

Sutip, som kallar sig Thip »eftersom det ofta blir soptipp när svenskar ska uttala mitt namn«, har gjort sig känd i gourmetkretsar för att ­ständigt utveckla nya produkter. Så jag undrar förstås vad råttsvansarna är för något.

– De kommer från rädisan, förklarar hon. Jag lät den gå i blom. Då kan man äta stängeln och kapslarna som sallad.

En annan nyhet, som kommer senare i år, är »Red Rambo«. Den är »lite macho«, mer får jag inte veta. Men jag anar att det är något hon vidare­utvecklat från en ört hon redan har. ­Hennes filosofi är att ta vara på allting – när majsen inte blev fullt utvecklad ett år, sålde hon den som »majskolvar med handtag« för barn. Och kinakål och lök som går i blom slänger hon inte. Kålens blomma säljs i en liten ask för garnering under namnet »Yeetho«, och lökblomman blir tre olika produkter, bland annat »Thips special lök­blomma«.

Vi besöker Thip under en av årets första riktigt varma dagar. Klockan är tio och hennes sex växthus ligger som vita tjocka larver och dåsar i solen.

– Det här är mina lekstugor. Jag kallar mig hobby­odlare men det gillar inte länsstyrelsen, för det låter finare med odlare.

»Lekstugorna« rymmer totalt 1 000 kvadrat­meter odlingsyta och hennes »hobby« omsätter en dryg miljon om året. Hon sår cirka 35 olika örter och grönsaker, och får fram närmare 140 produkter av dem. »Thailändsk spenat«, röd malabar, säljer hon till exempel som fem produkter: tre olika storlekar på bladen, och dessutom blomman och sidoskotten som dekoration. I ett av växthusen har hon dessutom testodlingar – där har hon bland annat lyckats ta fram en aromrik timjan med mjuk kvist, som hyllas av flera svenska stjärnkockar.

Örterna packas och säljs i små plastförpackningar. Längst ner på etiketten står det: »Gården drivs utan EU-BIDRAG.«

– Jag är emot EU och bidrag. Ingen ska bestämma vad jag ska odla, säger Thip.

När man kommer fram till Austad gård möts man därför av en skylt som talar om att här börjar Norge, »landet där Gurkan är krokig«. Det var just gurkorna som fick Thip att reta sig på EU. I växthuset hade hon fullt av dem, många krokiga.

– Mina plantor är mina bebisar, säger hon. Man måste visa dem kärlek och respekt, inte tvinga dem till något de inte är.

Thip kräver att bli respekterad själv också, ingen ska tala om för henne vad hon borde göra – eller vad som låter sig göras. Till en början var hon inte inställd på att bli grönsaksodlare. Hon gick ekonomisk linje på Komvux men när hon sedan bara blev erbjuden städjobb genom Arbetsförmedlingen ilsknade hon till.

– De sa det inte rent ut, men de menade att som invandrare hade jag inte en chans när så många svenskar inte har jobb.

Hon hörde att det fanns starta eget-bidrag, men reglerna var krångliga och hon bestämde sig för att börja med grönsaksodling på egen hand. Hon hade inget val, menar hon. Inget jobb och inga pengar, men 20 hektar hörde till Austad gård som hon bodde på tillsammans med sin dåvarande man, som inte var bonde utan sysslade med etikett­maskiner. Enligt länsstyrelsen skulle det bara gå att odla havre och korn på marken, som länge ­legat obrukad och bestod av blålera som invaderats av kvickrot, kirskål och tistlar.

– De sa att jag måste ha maskiner, och jag hatar maskiner. Jag hatar allt som bråkar, säger Thip.

Hon hade 400 kronor och köpte en spade och en grep. I raseri grävde hon upp ogräset på närmare 2 000 kvadrat­meter och började odla vitkål, lök, morötter och rödbetor. Så småningom även mera exotiska växter som ­aubergine, chili och vitlök. Några genvägar var det inte ­heller tal om, allt annat än ekologisk odling var utesluten. Hon ville ge barnen bra mat och själv tål hon inte kemikalier.

Annons

– Jag skulle visa dem. Under­skatta mig inte, säger hon och tittar strängt på mig.

Hon berättar att det hela går till­baka till uppväxten, då hon alltid fick höra att hon var värdelös.

Sutip Austad

Född: Sutip har ingen aning om var hon är född, «någonstans i Thailand«. Hon är uppväxt nära gränsen till Burma, där filmen Bron över floden Kwai utspelar sig. Hon föddes 1948, men i hennes papper står det 1958.

Gör: Driver ekologisk odling på Austad gård i Spekeröd utanför Stenungsund.

Bor: På Austad gård.

Familj: Tre barn: 39, 29 och 19 år gamla.

Thips föräldrar i Thailand var borta mycket redan när hon var riktigt liten, pappan som vakt vid gränsen till Burma och ­mamman på »sightseeing«, som Thip uttrycker det. Hon minns hur ­hennes pappa någon gång köpte en halv kyckling, och de fem familjemedlemmarna ­nästan åt upp benen. Men vanlig­tvis blev det Thips ansvar, som äldsta barnet, att skaffa mat. Oftast letade hon ätbara ­växter. Naturen gav »hjälp till självhjälp«, säger hon.

– Många växter är starkare än vi människor. Tänk på träden, de offrar hela sitt bladverk för att överleva. Har man naturen så behöver man ingen kram.

När Thip var sju år begick hennes pappa självmord. Hon hittade honom innan han var död. Det låter som ett svårt trauma.

– Nej, jag respekterade hans beslut. Mamma var otrogen, det var brusten kärlek. Och jag tar bara till mig det som är bra för mig, jag är tacksam att jag hann säga adjö.

Efter pappans död försvann den yngsta systern och sedan även mellansystern. Först när Thip själv hamnade hos en rik fosterfamilj förstod hon vad som hänt hennes småsystrar. Kontrasten var stor mot barndomshemmet, där de hade ­trampat jordgolv. Fosterfamiljen hade ett stort hus i tre våningar och hade blivit mångmiljonärer på vapenhandel.

Thip insåg snart att hon hade blivit pantsatt. Hennes mamma hade fått pengar för henne, och Thip tvingades arbeta hårt för att betala räntan. Hon är pantbelånad än i dag, konstaterar hon, eftersom hennes mamma aldrig kom och löste ut henne. Mamman hade i sin tur själv blivit utstött från sin kinesiska släkt, för att hon skaffat barn med en burmes.

– Det är därför jag är mörk i huden, säger Thip och stryker sig över armen. Men jag tycker om min hudfärg.

Annons

Det gjorde inte fosterföräldrarna, även de kineser.

– De kallade mig horunge och negerunge. »Du är en nolla, du är ingenting utan oss«, fick jag jämt höra.

Thip arbetade med vapenvård, plockade isär och rengjorde vapen. Hon berättar om svart­sjukedramer, hur hon flera gånger gick emellan när hennes fosterfar hotade att döda sin hustru. En dag tog han det finaste vapnet, en stor revolver med elfenbensskaft, och sköt sig.

Befinner vi oss i Spekeröd – ­eller i en film av Ang Lee?

Sedan blev det ännu svårare. Fosterfadern hade visat en viss medkänsla, men efter hans död blev Thip »en ren slav« och fick inte längre gå i skolan.

– Jag har förlåtit min fostermor, och hon hälsar på mig ibland här i Sverige.

Thip förklarar att hon tror på karma.

– Om jag förlåter för jag det inte vidare till mina barn. Jag hade en svår uppväxt, men de ska inte lida för det. Jag är väldigt stolt över mina tre barn.

 

Thip och hennes andra man köpte gården i Spekeröd 1990. Nu är hon 65 år, skild sedan många år och med bara yngsta sonen hemma. Hon säger att hon är pedant, därför jobbar hon själv i växthusen och tar bara hjälp på somrarna med rengöring och andra bisysslor.

I början av 90-talet tyckte butikerna att ekologiska grönsaker var för dyra. Hon började därför med frigående höns, ankor och ­grisar och startade en gårdsbutik. Men kunderna uteblev, utom när Thip annonserade att hon bjöd på gratis lunch. Då var det kö ut till E6:an.

Hon fick lägga ner gårds­butiken, och nu står skylten upp och ner och rostar utmed en av ladugårds­väggarna. Vändpunkten blev ett stipendium, som omtalades i lokalpressen.

– Då gick snacket i hela Jörlanda och Spekeröd: »Nu har den jäveln fått tiotusen«, berättar Thip.

För stipendiepengarna kunde Thip köpa sitt första växthus. Hon ville lära sig odla asiatiska grönsaker och örter, när inte gårdsbutiken bar sig. Hon insåg att hon hade unika kunskaper att bygga på. En av barndomens ljuspunkter var fostermormoderns stora plantage där Thip ibland fick vara.

– Det var paradiset. Hon kunde så mycket om växterna, gamla kineser är otroligt kunniga om örter. Jag lärde mig mycket av henne, särskilt vilka växter som är bra mot olika sjukdomar.

Thip lärde sig bland annat att odla bittergurka, även kallad bittermelon, som anses bra mot dia­betes. Men även om Thip är »jordnära sedan jag var barn«, så är det en svår konst att anpassa asiatiska växter till det nordiska klimatet. De ljusa ­timmarna är fler, men kvällarna kallare. Bådadera kan påverka hur thaibasilikan smakar, säger Thip, som ständigt ­söker efter ny kunskap och anser att det viktigaste är att förstå varje planta, varje individ.

Jag undrar om hon tänker som Strindberg, att växterna har en själ.

– Det är väl klart. Precis som vi.

Ett av växthusen, det »thailändska växthuset«, är hennes frizon. Här är det bara hobby och glädje och ingen tanke på pengar, för chilin, ägg­plantan, bittergurkan och det andra som odlas här är inte till försäljning. Däremot visar hon ­resultatet för gårdens många besökare. Marie ­Hanson, rådgivare i yrkesmässig grönsaks­produktion på Hushållningssällskapet Väst, har under årens lopp tagit med sig ett par hundra personer till Austad gård för kurser och studie­besök. Både odlare och ­sådana som vill bli det.

– Thip är en väldigt stor inspiratör, inte minst för utrikesfödda odlare. Det är inte lätt; man måste lära sig svenska, ta till sig yrkeskunskaperna och skaffa sig ett nätverk.

Marie Hanson har följt Thips arbete under tjugo år och är särskilt imponerad av hennes yrkesstolthet, att hon inte säljer till den som inte förstår och uppskattar hennes arbete. Och så har det börjat poppa upp odlare som har inspirerats av Thip, som också har upptäckt att man kan äta och sälja olika sorters blommor och ogräs, och ta tillvara flera delar av det vi redan äter.

Man kan säga att Thip Austad tagit mathant­verket ända tillbaka till odlingsmarken. Medan hundratals ostproducenter, mikrobryggerier och bagare väckt liv i gammal kunskap och ­kryddat med nya influenser, har den stora bonde­majoriteten fortsatt mot en allt mer kunskaps­utarmad stordrift. Men Thip visar hur kvaliteten även på råvarorna kan lyftas med rätt handlag, kunskap och inte minst uppfinningsförmåga. Hon är både discipli­nerad naturforskare och ­nyfiket  barn.

Och hon har fort­farande en imponerande arbets­kapacitet. Hon säger att hon sätter 500 plantor i timmen medan en maskin klarar 1 500, »så jag är en tredjedels ­maskin«. Just Thips handarbete uppskattas av den välrenommerade kocken ­Stefan Karlsson, som har sam­arbetat med henne under många år.

– Vi är jättestolta över att ha Thips produkter. Hennes grejer är unika, de går inte att jämföra med något annat. Konventionellt odlade örter tål inte rumstemperatur. Men hon vet exakt när varje planta ska skördas. Och hon är den enda i Sverige som kan leverera färsk ingefära.

Stefan Karlsson och Thip har också ofta spånat fram olika idéer, som hon sedan genomför. Det har gett allt ifrån mandelpotatis odlad i frigolitlådor, för att få dem tidiga, till »Havets haricots verts«, som hon odlar i speciell sandjord och vattnar med havsvatten. Och kockens älskade »Thip Timjan« kom till för att hon tyckte att det är slöseri när folk petar bort timjan­kvisten. Det tog henne fyra säsonger att nå dit hon ville, genom bland annat tester med olika jordtyper och temperaturer. Här i växthuset har hon också kinesisk vattenkrasse, »Austad gård bästa basilika« och mexikansk koriander. I ett av de andra frodas bland annat minifänkål, djungel­gurka (som egent­ligen är en mexikansk melon) och minimorötter i olika färger.

Nyskördat. Sutip älskar rädisor, som först odlades i Östasien, och ville ­egentligen bara odla dem till sig själv. Men efterfrågan blev stor.
Fingerfärdig. Med fingrarna reglerar Sutip vattenstrålen så att varje planta får exakt så mycket vatten som den behöver. »De är individer, en del är lite macho och klarar sig fint, medan man måste ta hand om andra lite extra.«

För att undvika kemikalier använder Thip inga tryckimpregnerade brädor. Alla sina plantor vattnar hon för hand. Slangen dras fram med ett varv runt vänstra benet, som får ta tyngden. Hon vet exakt hur mycket vatten varje planta ska ha vid olika tidpunkter och styr vatten­strålen med fingrarna, likt ett finstämt instrument. Slangen gör mjuka rörelser, de påminner om hur hon gesti­kulerar med händerna när hon talar. Utan synbar ansträngning lyfter hon upp några sextioliterssäckar med stall­gödsel och gammal kompostjord.

Ändå har hon så besvärlig reumatism att hon har svårt att stå upp. Därför är gångarna breda, så att hon får plats att sitta på huk. Det gör hon ofta, inte minst när hon skördar allt för hand med sax. Hon får kramper av reumatismen, men bästa sättet att undvika dem är att arbeta snabbt, anser hon.

– Då hinner inte hjärnan med.

Mycket av Thips effektivitet handlar om ­teknik. Hennes rörelser är som yoga och taekwondo, berättar hon. Efter 12–15 minuters arbete vilar hon två–tre minuter på någon av de vita plaststolarna som finns i varje ände av växthusen. De har ingen uppvärmning och ingen belysning, utan bara det naturliga ljuset. Allt ska växa i sin egen takt, och Thip är också noga med att inte övergödsla. På vintern odlar hon inte alls. Då går hon i ide under tre månader, filosoferar och utvärderar. Vad gick bra och vad blev mindre lyckat under den gångna ­säsongen? Vad ska hon satsa på för den kommande?

 

Thip sätter tydliga deadline – och följer dem. Innan hon fyllde 65 skulle hon ha tagit körkort. Hon bävade för teoriprovet, eftersom hon är dyslektiker. Men hon klarade det. Grannarna »blev impade och kom med blommor«.

Och i 35-årsåldern bestämde hon att om 30 år skulle hon gå till doktorn och undersöka om hon möjligen hade reumatism. Det hade hon. Men läkarna hittade även ­annat, och Thip var tvungen att komma tillbaka.

– »Jävlar, nu måste jag sluta röka«, tänkte jag när de ringde från sjukhuset.

Men de inre organen var perfekta, hormonerna som på en 35-åring och blodet bra. Men det växer något från hjärnan och ner i nacken. Det är ingen tumör, men vad det är vet inte läkarna ännu.

– Jag är vän med mina sjukdomar, skulle jag ­tänka att jag är jättesjuk så skulle jag också känna mig det. Men jag säger till det där skräpet i ­huvudet: »Ställ inte till det för mig, det har jag inte tid med.«

Hon sätter också tidsramar för olika arbets­moment. Om hon ska hinna ett visst arbete på tre timmar och det bara tar två och en halv, går hon in och tittar på TV en halvtimme.

– Jag ser CNN, BBC News, svenska ­nyheter … allt som ger allmänbildning. Och så tittar jag på fotboll, så att jag får connection med mina kunder. De är oftast män, och då vet jag vilka som spelade i går och vem som var duktig.

Hon säger att hon är arbetsnarkoman och hon har utvecklat en teknik för hur hon ska arbeta. Men ändå – hur hinner hon?

En förklaring är sömnen.

– Sover jag mer än fem timmar får jag migrän. Jag vande mig vid att sova lite som barn. I fosterhemmet väcktes jag klockan fyra på morgonen och fick arbeta tills jag stupade vid midnatt.

Hon är »lite medial« också, säger hon. Som tolvåring förutspådde hon att hon skulle ut på havet och sedan köpa en gård och odla grön­saker. Det var till hjälp under de svåra år då hon var helt ensam, blev alkoholi­serad och letade efter sin biologiska mamma. Hon lovade sig själv att om hon fick jobb på en båt skulle hon sluta dricka, vilket hon gjorde när hon senare verk­ligen fick jobb på sjön. Där skalade hon säckvis med potatis och lärde sig ­danska. Så småningom ­gifte hon sig med en svensk pilot och ­flyttade till ­Stockholm. Och nu har hon alltså sin gård där hon odlar grönsaker.

 

I år kände hon på sig att våren skulle komma tidigt. När hon skickade ut sina produktlistor till kunderna i början av februari skrev hon att hon kunde börja leverera redan vecka 14, i början av april.

– De trodde väl inte att jag var riktigt klok. Men jag är lite gambler också, och vädret blev som jag hade förutspått. I vecka 14 hade jag sju–åtta produkter: garnering och örter i mini­format.

Kunderna har några veckor på sig att beställa vad de vill ha, vecka för vecka. Sedan räknar Thip ut hur mycket hon ska så vid olika tidpunkter. Allt är alltså sålt redan före sådden.

Jag passar på att fråga hur sommaren blir.

– Torr och varm, säger hon. Jag kommer att få vattna mycket.

Ibland ringer något av hennes äldsta barn och frågar vad hon gör.

– Jag är i växthuset, så klart. Är det lunch förstår jag att de vill komma hem och äta. Då lagar jag lunch till fyra–fem personer på max 20 minuter. Jag är jätteduktig på att laga thai, kinesiskt och indiskt. Och norskt, eftersom jag var gift med en norrman i 25 år.

Hon använder inga recept utan öppnar kyl­skåpet och ser vad som finns, och sedan kör hon igång, berättar hon. Men det verkar ändå inte bli några hafsverk. På en av köksbänkarna står sexton stenmortlar i varierande storlek.

– Lyssna, säger hon. De har olika klang. Den här är bäst för peppar, den här för chili och den här …

– Har du någon favoriträtt? undrar jag.

– Jag steker gärna en salt sill.

Men ibland lagar hon »de luxe, de luxe«, och då har hon försökskaniner. Hon frågar inte vad de tycker, utan studerar deras ansiktsuttryck och hur de gör med maten på tallriken. Om de petar bort något, till exempel. Ibland har hon kocklandslaget på besök, de får smaka på hennes nyheter. Hon har bland annat hittat en kombination av svampar som ger tryffelsmak – svampplockning är hennes stora hobby.

– »Akta kantarellerna, så inte den där thailändaren tar dem«, sa grannarna när vi hade flyttat hit. Om jag är trött tar jag svampkorgen och går ut. På tre timmar har jag kommit upp i bergen där borta och där har jag mina ställen, säger hon och pekar.

Hon har hittat en svart kantarell, en raritet. Den har hon inte plockat, men gula kantareller och höstkantareller skördar hon och säljer. Blir det över så torkar hon dem. Svamprika år kan det bli flera hundra kilo. Och grannarna är inte sura längre. Hon delar med sig av svampen och håller även svampkurser för dem. De äter också middag ihop ibland.

I Thailand kan en kvinna inte gå ensam i skogen utan att det blir skitsnack, berättar hon. Men i den svenska naturen känner hon sig fri. Hon har aldrig gått vilse, använder varken karta eller kompass utan litar till sitt fotografiska minne.

– Jag har aldrig känt mig som thai. Thailändska kvinnor trippar fram, jag går som en häst.

Är det inte svampsäsong studerar hon och plockar vilda örter. När hon hittar humle på sina marker flyttar hon den närmare gården, så att hon lättare kan plocka. Likadant gör hon med ängssyra. Hon vill däremot inte odla ängssyra, eftersom den inte smakar så gott som den vilda.

Intervallarbete. Efter 12–15 minuters arbete vilar alltid Sutip några minuter. Hon arbetar i jogging­byxor. »Skulle jag komma in i växthuset i fin­kläder skulle mina plantor få en chock.«

Hon är självförsörjande vad gäller det mesta av maten. Och hon köper ­nästan inget annat heller, eftersom hon inte gillar döda ting. Sådana fanns det gott om i fosterfamiljen men ingen var lycklig för det. Vi sitter i soff­gruppen som hennes dotter gav henne när hon fyllde 60. Den stora platt-TV:n i hörnet har hon fått av äldste sonen.

– Mina barn handlar till mig. Jag tackar, men säger alltid att det var onödigt.

Golv och väggar är i furupanel, och hon har en stor öppen spis med insats. På spiselhyllan sover en igelkottsborste bredvid ett paket tobak, och på väggarna hänger flera diplom. Hon är särskilt stolt över utmärkelserna från Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och från Västra Gastronomiska Akademin.

Många har fascinerats av hennes kunskaper. På gårdsplanen har hon en plantering med bambu som hon har fått av en professor i Lund. Trots det utsatta läget med mycket vind har den klarat sig. Men professorn är död, så han kan inte komma och titta. Bredvid bambun växer ett nytillskott, en vit vinbärsbuske som skänkts av Weibulls.

Huset är gult med vita knutar och verandan för tankarna till amerikanska södern. Här ligger vedtravar och på en av stolparna hänger förvånande nog en ranka med paprika och lök i plast. Huset är tillbyggt i flera omgångar av timmer från den egna skogen, men när Thip efter skilsmässan skulle rädda gården från exekutiv auktion stängde hon största delen av huset och eldade med ved.

– Jag bad banken att de skulle ge mig ett år. »Ge mig en chans fast jag är kvinna«, sa jag.

Hon räddade gården och efter fem år var hon skuldfri. Har hon tak över huvudet och mat i kastrullen, så är hon nöjd. Hos fosterfamiljen fick hon ibland så dålig mat att inte ens hunden ville ha den. Inte så kons­tigt att mat är viktigt för henne, och att den ska vara både god och vackert upplagd.

Men hon vill också väcka nyfikenhet.

 – Vad händer om jag tar en hel planta med rot och allt och lägger på tallriken? Jo, folk undrar: »Vad är det här? Är hon inte riktigt klok?«

Hon plockar tre små plantor, borstar och sköljer av jorden från rötterna och arrangerar dem som ett litet örtstilleben. Hon berättar att så här gör några restauranger i Stockholm nu med hennes plantor.

Thip säljer det mesta genom grossister, från halva Sverige. Men vem som helst får inte handla. Kunden måste acceptera att hon kommer och kontrollerar hur de behandlar hennes grönsaker. Det gäller även chaufförerna som hämtar varorna på gården.

– Om en chaufför tar en kartong och bara ­slänger in den i bilen … den jävla chauffören ska inte köra mina grönsaker. Jag lovar, jag skulle ­kunna knocka honom, säger Thip och knyter näven.

Hon slår honom inte. Men hon skäller på honom och sedan ringer hon grossisten, som inte får handla mer av henne om chauffören återkommer.

– Jag har visat mina plantor kärlek och ­respekt. Då ska ingen komma och bara slänga iväg dem, säger hon, och när jag ser vreden i ­hennes ögon tänker jag att kanske även detta går tillbaka till hennes barndom. Hennes mamma borde någon gång ha kommit och sett efter hur Thip hade det efter att hon lämnat bort henne.

Ett år sålde hon ekologisk sallad till Billhälls butiker i Göteborg. Hon ville att pensionärer och barnfamiljer skulle ha råd att köpa, och lät stora fina huvuden gå för 4,50 kronor stycket.

– Jag sa till dem att inte ta mer än 12,50, men när jag kom till butiken och kontrollerade så tog de 25. Så då slutade jag.

Klockan går mot lunch. Den har hon beställt av sin kompis John Chu, som är kines och driver Happy Sushi i Stenungsund. Sedan sju–åtta år tillbaka köper han sina grönsaker av henne.   

– Vad är speciellt med Thips produkter? frågar jag.

– Thips grönsaker kostar mer, men eftersom man inte slänger något så blir det inte dyrare. Om jag skurit andra grönsaker och lagt i vatten så håller de max två dagar. Thips håller en hel vecka. Jag har frågat henne varför, men hon berättar inte.

– Jo, det är kärlek och omtanke. Och att jag inte tvingar dem till något, säger hon.

John Chu är också imponerad av att Thip kan så mycket om växterna, vad de har för effekt på hälsan. Och att hon hittar på så mycket nya saker.

– Jag visste inte att man kunde äta Pak Choi-blomman.

Jag frågar Thip om hon säljer till thairestauranger.

– Nej, jag gör inte det. De har ingen respekt för mig, fattar inte vad jag håller på med. De använder hej vilt med kemikalier och hej vilt med glutamat.

Thip går tillbaka mot växthusen för att jobba. Det har blivit hett där inne och hon får små svettpärlor i pannan. Jag undrar varför hon är klädd i tjocka joggingbyxor.

– Jag är jordallergiker, säger hon.

Hon arbetar nästan alltid utan handskar och måste därför tvätta sig noga med vatten och ättika för att få bort jordbakterierna.

– Hör ni fåglarna, säger Thip när hon efter ett pass slår sig ner i en av de vita plaststolarna utanför växthusen.

Ja, det gör vi. Och vi håller med henne, utan maskiner blir det harmoni. Och det luktar inte diesel heller.

Nedanför ligger bäckravinen, med en av Thips komposter och nässlor som hon plockar skott av flera gånger i veckan under våren och säljer. Nässlor som växer i lera har en smak, de som växer i mossa har en annan, berättar hon. I komposten nere i ravinen har hon också mynta. Thip minns att hennes fosterfar brukade kissa på myntan när hon var liten. Sedan sa han: »Thip, jag har gödslat. Nu får du komma och vattna.«

Vintern 2010 knäckte snömassorna flera av ­hennes växthus.

– Då trodde grannarna att »nu lägger kärringen av«. Men jag kom igen.

Numera orkar hon trots allt bara odla i växt­husen. Marken ligger i träda, även om hon ibland har lite vaxbönor »som växer i harmoni med ogräset«. Arrendera ut marken vill hon inte, för då kommer arrendatorn att söka EU-bidrag.

Sutip Austad håller sig till sina principer och rutiner. Hon berättar att när klockan är tio på kvällen och hon är färdig med jobbet för dagen, så kan hon sitta i sin fåtölj och tänka att det vore roligt att gå ut och dansa.

– Då duschar jag, sminkar mig och tar på högklackat. Sedan ringer jag till Taxi Stenungsund. »Jaha, är det dags nu igen«, säger de och kommer och hämtar mig.

På dansrestaurangen beställer hon alltid en kaffe och konjak. När det är bra låtar går hon upp och dansar med sig själv. Hon nobbar alla karlar, misstror män sedan det sista äktenskapet. Efter en timme åker hon hem igen till gården.

Plantorna väntar på henne, de är alltid trogna. 

Denna text publicerades i Hunger #3 (2014).