Lisa Aschan

Med sin debutfilm Apflickorna blev ­regissören Lisa Aschan ett namn att räkna med. Nu använder hon sin ­makt­position till att göra en film som ska humanisera den svenska ­migrationsdebatten.

Mitt i ett industri­område i Märsta, där flygplan till och från Arlanda passerar med några minuters mellanrum, ligger en två våningar hög tegelbyggnad med diskreta skyltar från Migrationsverket.

Nu var det ett tag sedan regissören Lisa Aschan var här, men under två års tid besökte hon regelbundet den anonyma byggnaden som research inför sin nya film Det vita folket. I dag har vi egentligen inte fått tillstånd att komma in på Märstas förvar, men med blicken fäst rakt fram promenerar vi genom den kala receptionen och in på en av innergårdarna. Till höger om oss finns en liten lekplats med en rutschkana i plast, till vänster ett cirka fyra meter högt falurött plank. ­Brädorna sitter så tätt att det inte går att se igenom, men där bakom finns en rastgård.

– Du ser att ­staketet ändå inte är så högt, säger Lisa. Det är för att man ska kunna se lite över det när man befinner sig där inne – om man inte tror att det finns en chans att rymma blir man galen.

Annons

Hon pekar på fönstren i de om­givande ­längorna.

– Av samma anledning är det inte galler för fönstren, utan okrossbart glas.

Lisa Aschan tänkte egentligen att en annan film skulle bli uppföljaren till ­hennes succédebut Apflickorna, men en händelse på just det här förvaret fick henne att ändra plan. Hon leder mig mot en garage­dörr på utsidan av huset. Det är slussen, där polisen lämnar män­niskor för det som ­kallas »incheckning«. Lisa kikar in genom de små fönstren i porten.

– Kolla, där står till och med en polisbil.

Hon ryggar tillbaka och pekar in genom fönstret.

– Det var där jag satt.

En natt på förvaret var personalen under­bemannad när en polisbil kom. Enligt reglerna var de tvungna att vara två personer närvarande vid en incheckning, så Lisa fick rycka in. Hon satt tyst på en stol i det vita rummet, betraktade tavlorna med harmoniska motiv på män som rodde båtar över exotiska floder. In kom polisen med en ung, skärrad kille. Han satte sig längst ut på stolen som om han när som helst var redo att fly, stirrade rakt på Lisa och frågade på flytande svenska:

– Varför är jag här? Vad har jag gjort? Varför ska ni låsa in mig?

Lisa kunde inte göra annat än att sitta tyst och stilla. Hon kunde inte förklara.

– Men svara! Vad har jag gjort?

Då insåg hon att det var den här filmen hon var tvungen att göra först. I Apflickorna hade hon utforskat maktspelet mellan två tonårstjejer, här kunde hon reda ut vad som händer med män­niskor som ofrivilligt placeras i maktpositioner. Hur mår de som genom att utföra sitt jobb också utövar makt över andra människors liv? Och vad tänker de som berövas all makt om sin egen situation?

– Jag insåg där och då vilken maktposition jag har, förklarar Lisa. Och vad jag kan göra med den.

Linda Aschan

Ålder: 37

Annons

Bor: Stockholm

Yrke: Filmregissör och manusförfattare

Karriär: Hennes första långfilm var Apflickorna från 2011. Filmen prisades vid Göteborgs filmfestival och Tribeca Film Festival och fick ett omnämnande vid Berlins filmfestival. Vann Guldbagge för Bästa film, Bästa manus och Bästa ljud. Nu är hon aktuell med sin nya film Det vita folket.

När Lisa var liten hände det att hon vaknade med ett ryck mitt i ­natten för att hon var tvungen att planera vad hon skulle leka nästa dag. Hon gjorde minutiösa planer för allt som skulle hända. Då bodde hon med sin familj i ett gammalt konstnärskollektiv mellan två bondgårdar på den skånska landsbygden. Med en mamma som kom från den ryska kultureliten och som läste Laterna Magica som godnattsaga för barnen, och en pappa från en släkt som hade namnen ingraverade i servettringarna av silver, passade hon kanske inte helt in i byn vars största företag tillverkade »ko-bh:ar«. I skolan fanns en annan tjej som inte pratade skånska och hon blev Lisas enda vän.

– Vi byggde upp en hel värld med påhittade karaktärer, som olika brickor i ett spel. Vi var ­ganska arga, så det handlade mycket om att förgöra saker. När vi inte var tillsammans hade vi brevkorrespondens, men inte som oss själva utan som personerna vi spelade. Det var ett bra sätt att inte behöva förhålla sig till verkligheten.

Egentligen regisserade hon ett enormt rollspel, men det var ingenting hon insåg då.

– Det är väl det som är det ondskefulla med att låta barn växa upp på landsbygden, i alla fall innan internet kom. Vi fick ju inte veta någonting.

Lisa gjorde själv sitt bästa för att få ta del av den större världen, på många sätt via filmen. Hennes bror hade några kompisar som byggt upp »80-talets svar på Pirate Bay«: ett helt rum fyllt med VHS-filmer som de kopierat från video­butiken eller spelat in från TV enligt ett rullande schema bland syskonen. Dit fick Lisa och hennes bror komma och botanisera. Oftast såg de en Stephen King-film. I en närliggande kommun fanns det en filmklubb, men bara folk som var skrivna i kommunen kunde få medlemskort. Varje ­termin lyckades Lisa muta en bekant så att hon fick ta över hennes kort, varefter hon en gång i veckan gjorde den 40 minuter långa bussfärden för att gå på bio.

På mellanstadiet flyttade familjen Aschan till Göteborg. Lisa hatade det. Hennes kusin hade gått på internat i England och hon »tjatade och tjatade och tjatade« på sina föräldrar tills hon tolv år gammal fick flytta över Nordsjön.

Där kom hon direkt in i en verklighet som var som hämtad ur Flugornas herre. De flesta hade bott på internatet sedan de var sex år gamla, så för att inte gå under gällde det att snabbt lära sig de outtalade reglerna. Och de uttalade. Om Lisa sade emot de vuxna eller hade lampan tänd efter läggdags skickades hon direkt till rektorn. Hon stod ofta vid det enorma golvuret utanför hans dörr. Ibland blev hon ditskickad på kvällarna när rektorn inte ens jobbade. Hon fick stå där i timmar och stirra in i väggen. En gång somnade hon stående och vaknade av att pannan dunkade in i klockan.

För att dela in eleverna i hierarkier utifrån hur väl de skötte sig fick de olika färger på slipsarna. Högst upp var eleverna med blå slipsar: »The  Specials.« De fick ibland vakta elever som skulle ­straffas. En gång fick Lisa krypa omkring på en cricket­plan för att laga gräsmattan. Framför henne gick ett gäng Specials som slog upp tuvor med sina klubbor.

Det låter inte direkt som en drömtillvaro, men Lisa trivdes. Den inrutade existensen gav henne en känsla av trygghet och tid att tänka på viktigare saker än när hon skulle gå upp, äta frukost, tvätta händerna eller putsa sina skor. Det fanns det regler för. Eleverna fick inte ens ta av sig tröjorna varma sommardagar utan att det först satts upp en lapp som gav tillåtelse.

– Det var något väldigt skönt med att inte ha några valmöjligheter, jag fick tid att tänka.

När Lisa skulle börja högstadiet fick hon flytta hem igen och började på Samskolan i Göteborg. En skola där många gick klädda i Henri Lloyd-jackor och ägnade fritiden åt att segla och spela tennis. Nya koder, nya regler. Lisa tyckte det var jättejobbigt. Hon blev vän med Camus, Sartre och de Beauvoir och den andra tjejen i klassen som inte bar turkos prasseljacka. De gick ofta på teater och brukade »kasta mycket gatsten«. Det var i mitten av 90-talet och antirasistiska demonstrationer spårade ofta ur. Då och då åkte de på stryk.

Några tankar på att hon skulle jobba med film fanns inte. Inte heller när hon tog studenten och flyttade till Stockholm. Istället började hon servera på krogen och klurade ut olika sätt att få så mycket dricks som möjligt. När hon kom hem på nätterna spred hon ut pengarna i sängen och somnade på dem.

Annons

Lisa kan inte själv riktigt förklara varför hon 22 år gammal sökte till Den Danske Filmskole. Film såg hon egentligen mest som underhållning. Iscensättning var hon väldigt intresserad av, men hade främst gjort det inom teatern. Av någon anledning skickade hon i alla fall en ansökan till Köpenhamn. Konkurrensen för att komma in var hård – till regilinjen antogs bara sex elever vartannat år. När hon vid nästa steg skulle skicka in en film blev hon »skitstressad« – hon hade ju aldrig gjort någon. Tillsammans med en ­kompis knåpade hon ihop en provisorisk bom av en moppstång och en fast­tejpad mikrofon och körde. Hon hade inte ens skrivit ett manus. Ändå gick hon vidare till det skriftliga provet. Och sedan till intervjun med sex personer som ställde frågor på danska. Sista hindret var ett praktiskt prov. Hon blev tilldelad en scen, fick en timme på sig att förbereda den tillsammans med två skåde­spelare, och skulle sedan regissera och filma scenen framför en jury. När hon läste det danska manuset förstod hon ingenting.

– Så jag gick därifrån. Jag tänkte inte förödmjuka mig inför de där människorna.

På vägen ut mötte hon en av jurymedlemmarna som undrade vart hon skulle. Lisa svarade att hon skulle gå ut och röka. Hon tände en cigg och tänkte igenom möjligheterna. När hon hade fimpat vände hon tillbaka in. Av texten förstod hon till slut att de två rollfigurerna hade någon sorts konflikt. Hon sade åt den kvinnliga skådespelaren att stå med en hårtork och sätta på den så snart den manliga skådespelaren pratade. Till mannen sade hon ingenting.

– Han blev skitförbannad på riktigt, så scenen blev jättebra. Jag förstod fortfarande inte alls vad de pratade om, men det funkade verkligen.

I maj 2001 fick hon beskedet att hon kommit in.

 

Den danska filmskolan kan kanske bäst beskrivas som väldigt dansk.

– Tänk dig sex personer som satt instängda i ett klassrum i fyra år och kedjerökte.

På vägen dit cyklade Lisa förbi Christiania där Pusher Street hotades av nedstängning. Demonstranter kastade molotovcocktails och bilar stacks i brand. För att lära sig språket började hon först på danska för invandrare. Vid varje bänk fanns en bandspelare där eleverna fick lyssna på och upprepa fraser som »rødgrød med fløde«. Det funkade inte riktigt för Lisa. Istället hittade hon en före detta speciallärare som gav henne privatlektioner. Och så gick hon till den lokala bodegan varje kväll för att prata med stamgästerna som satt där och bad dem att spela gamla danska låtar på jukeboxen. På söndagarna följde hon maratonsändningen av Big Brother och läste på om de olika deltagarna.

– Det var viktigt för mig att knäcka koden till språket. Jag ville förstå vilken typ av vokabulär människor använder beroende på ­vilken bakgrund de har. Det var en förutsättning för att kunna jobba i Danmark.

Det var också här hon träffade fotografen Linda Wassberg och producenten Anna-Maria Kantarius, två personer hon skulle fortsätta att jobba med i kommande projekt. Linda Wassbergs första minne av Lisa är från insparksfesten. De hamnade bredvid varandra och kom att prata länge, delvis för att det var så skönt att prata svenska.

– Det slog mig att hon var väldigt ung, berättar Linda Wassberg. Jag visste hur hård konkurrens det var om platserna på regilinjen så jag tänkte att hon måste vara väldigt begåvad. Jag var rätt så imponerad.

Efter ett par år på utbildningen lät också Lisa höra om sig. Hon hade fått pengar från skolan för att göra ett projekt på sin fritid, och hon inspirerades av Leif Lindell, som precis tagit examen från Konstfack. Han hade gjort ett slags tampong med en syl som skulle skydda vid våldtäkt och gjorde reklam som sattes upp i busskurer. Lisa gjorde tre fejkade reklamfilmer med titeln Fuck the Rapist! och lyckades sälja in dem som för­filmer till Göteborgs filmfestival och till SVT. När lärarna fick se filmerna blev de enormt upprörda. Två av dem gick väl an – den ena visar hur en kvinna i kort klänning dansar på en nattklubb och sedan blir förföljd när hon går hem genom en mörk tunnel, i den andra vaknar en kvinna på en hemmafest och går in i ett rum där en man ligger på golvet med händerna ­mellan skrevet medan en ung tjej står i ett hörn och kollar på – men den tredje var för mycket. Där ligger en kvinna i en säng, man får känslan av att hon är hemma hos sig, och en man kommer in. Hon låtsas sova när han lägger sig i sängen och smeker hennes axel, kvinnan knuffar undan hans hand i »sömnen«, men han reagerar med att vända runt henne och lägga sig mellan hennes ben. När han rör vid hennes kind vänder hon bort ansiktet, men han tränger ändå in i henne. Lärarna tyckte att filmen var helt oetisk: det var ju ingen våldtäkt som visades! De ville förbjuda henne att visa just den. Lisa vägrade. Då bestämdes det att hon skulle visa upp filmerna för hela skolan och ensam försvara sig inför alla.

– För mig var det tydligt att det här var tre olika våldtäkts­situationer, så det var inte så svårt för mig att argumentera för att de alla tre skulle visas tillsammans. Men sådana här situationer var det ofta på skolan. Man skulle brytas ner och byggas upp igen. Jag utvecklade ett tjockt lager gåsfett under den tiden, ingenting fastnar. Det ska ganska mycket till för att jag ska tycka att något är jobbigt. Jag tycker aldrig synd om mig själv. Jag skulle inte kunna göra de filmer jag gör i dag om jag inte hade gått på den skolan. Det jag lärde mig där hade jag inte kunnat lära mig någon annanstans.

Det slutade med att filmerna visades i både Göteborg och på SVT, där de väckte stor uppmärksamhet.

Efter examen valde Lisa att stanna i Danmark. Hon bodde tillsammans med en läkare på sunkiga Istedgade i Köpenhamn, vilket hon älskade. Det gav henne lite perspektiv på tillvaron. När hon gick hem på kvällarna stod missbrukare och bände upp gatstenar för att leta efter knark som de gömt, och hennes rumskamrat kunde berätta om att det varit en tuff dag på jobbet eftersom så många hade dött. Lisa själv överlevde tack vare ett kreditkort som hon lyckats skaffa, där hon ständigt låg 30 000 back. För att komma upp till noll tog hon jobb som assistent på olika danska TV-produktioner. För att få lite perspektiv även på sitt skapande kontaktade hon Marie-Louise Ekman, som då var rektor för Kungliga konsthögskolan, och bad att få bli specialelev hos henne. De satt mest och pratade, men det hjälpte Lisa att komma ur det tänk hon mejslats in i på filmskolan.

En kväll satt hon på krogen tillsammans med manus­författaren Josefine Adolfsson och spånade på en sexfilm de ville göra. På en lapp skrev Lisa ner: »En som vill knulla. En som blir knullad. En som inte får knulla.« Det kom att bli fröet till det stora genombrottet.

 

När Svenska Filminstitutet 2009 utlyste sin Rookiesatsning för att få in fler debutanter till sin långfilmsproduktion såg Lisa Aschan och Josefine Adolfsson sin chans. Efter en lång process stod det under hösten klart att Apflickorna tilldelats åtta miljoner kronor – högst belopp av alla filmer som fick stöd. Lisa Aschan fick reda på att de hade fått pengarna två veckor innan det blev offentligt, och var tvungen att lämna staden för att inte råka försäga sig.

– Men jag var faktiskt aldrig nervös under processen. Jag kände verkligen att vi hade något bra. Så jag tänkte nästan mer att de skulle vara glada för att de fick ge oss pengarna.

Känslan höll i sig under inspelningarna följande sommar. Siktet var inställt på att delta i Göteborgs filmfestival i februari 2011. Schemat var tajt, men med Lisas minutiösa planering fick de klart filmen två dagar innan den skulle visas. Medan produktionsledaren tog tåget till Göteborg med filmen för att vara säker på att den skulle komma fram i tid, gjorde Lisa sig redo hemma i Stockholm för att för första gången visa en långfilm på en festival. Innan hon stängde dörren till lägenheten såg hon in på sitt hem och tänkte: »När jag kommer tillbaka kommer ingenting att vara sig likt.«

Premiären var på biografen Draken vid Järntorget i Göteborg. Linda Wassberg och Lisa drack champagne på vägen dit för att lugna nerverna, och smugglade in en flaska i salongen. När de såg sig om kunde de konstatera att varenda en av de 708 platserna var upptagen. 14 minuter in i filmen kom det första skrattet.

– Sedan blev folk lite irriterade på att vi satt och skrattade så högt och lät under filmen, minns Linda.

Lisas ben darrade »som på Lille Skutt« när hon till applådåskor gick upp på scenen efter att eftertexterna tonat bort. Folk verkade fatta vad hon höll på med.

Apflickorna blev utan tvekan festivalens största snackis. I ett hotellrum gjorde Lisa intervjuer i femminuterssjok för att hinna prata med alla intresserade journalister. Hon fick föra anteckningar för att överhuvudtaget komma ihåg vad hon sagt. Ingen, förutom kanske Lisa själv, var nog särskilt förvånad när Apflickorna vann Gulddraken för bästa nordiska film. Hon tog emot priset storgråtande och torkade tårarna med den enorma blombuketten.

– Jag har svårt för att sätta ord på hur det var. Men jag hade aldrig vunnit något pris i hela mitt liv. Jag kände nog att jag aldrig hade fått bekräftelse för filmer jag gjort, eller att någon ens fattat vad de handlade om. Innan vi fick pengarna till Apflickorna hade jag kommit till en punkt där jag i stort sett bestämt mig för att inte jobba med film eftersom det verkade omöjligt att få finansiering för att göra den typ av film jag ville göra. Och jag vet inte hur länge jag hade orkat fortsätta försöka. Så det var väldigt, väldigt viktigt för mig.

Succén bara fortsatte. Teamet åkte till Berlin och fick ett särskilt omnämnande, de åkte till Trondheim, Buenos Aires, Köpenhamn. De åkte till Tribecafestivalen i New York, där Lisa Aschan stod i baren och »försökte mjölka så många gratis­drinkar som möjligt« när hon plötsligt hörde att Robert de Niro läste upp »She Monkeys« vid utdelningen av priset till festivalens bästa film. De fortsatte till San Francisco, Transsylvanien, Melbourne, Dublin, Montreal – allt som allt 27 festivaler på nio månader. När Lisa stod utanför sitt rum i Sankt Petersburg, på ett lyxhotell där mattorna var så mjuka »att man undrade om det fanns något golv under när man satte ner foten«, tog hon upp sitt nyckelkort ur innerfickan och ­hittade tio gamla kort från hela världen.

– Då kände jag att det här måste sluta. Nu orkar jag inte mer. Nu måste jag börja jobba med min nya film.

Två och ett halvt år senare, i februari 2014, kisar hon mot solen utanför ett bergrum mellan Göteborg och Kungälv. Det klafsar under hennes senapsgula Timberlandkängor, men geggan gör henne inget. Kaffepausen efter lunchen är enda gången hon har chansen att se himlen under hela arbetsdagen. Inne i bergrummet finns inga fönster, knappt något syre. Dessutom har de ingen mobiltäckning.

– Det är något av ett ­socialt experiment, konstaterar hon medan hon sveper med fingret över sin telefonskärm.

Hela projektet har egentligen varit ett slags socialt experiment. Bara att övertala svenska myndigheter att låta henne besöka förvar, några av de mest hemlighetsfulla platserna i ­Sverige, var en utmaning. Lisa säger att det tog tid, men avfärdar det sedan ganska lätt med att hon är »bra på att tjata«. Mest tid tillbringade hon på förvaret i Märsta, där hon övade sig på att smälta in så mycket i omgivningen som möjligt. För att alla skulle bete sig som vanligt var hon tvungen att bli en naturlig del av deras vardag. Innan hon åkte dit läste hon minnes­träningsböcker för att öva upp sin förmåga att memorera allt som hände därinne, så att hon inte behövde synas med ett anteckningsblock. Precis som Ap­flickorna inspirerades av westerngenren, tänkte Lisa först att Det vita folket skulle vara en skräckfilm. När hon började skriva manuset ­kollade hon på The Shining varje dag i tre veckor för att »när jag upplever någonting så många gånger blir det nytt på något sätt, och jag kan sno helt hänsynslöst och tro att det är jag själv som kommit på det«.

Till slut hade hon en historia om Alex som får sina papper kontrollerade när hon ska ut och köpa frukost, och som därefter hamnar på för­varet i väntan på utvisning. Hon och förvarets chef Viktoria är huvudpersonerna. Övriga bärande rollfigurer är två anställda och en annan intagen. Manuset bygger på spelet dem emellan och hur makten skiftar mellan grupperna och individerna. Framför allt handlar det om hur de anställda försöker hantera sin maktposition genom att om­definiera den till omsorg om de intagna, eller skjuta den ifrån sig genom att skylla på att de bara följer lagen.

Lisa Aschan hade hela tiden några skåde­spelare i åtanke för rollerna: Emil Almén och Issaka Sawadogo som de anställda och Aliette Opheim och Bahador Foladi som de intagna. ­Rollen som chefen Viktoria var svår; det var en, åtminstone på pappret, otacksam rollfigur som utför flera tvivel­aktiga handlingar. För att tittarna skulle känna sympati för henne och vara lite mer för­låtande krävdes en skådespelare som var omtyckt och känd. Till slut kom Lisa Aschan att tänka på ­Pernilla August, som tackade ja.

Ledordet för att rollbesätta huvudpersonen Alex var identifikation. Lisa tänkte att folk generellt gillar blonda människor bättre, så hon sökte efter någon som var »bra, blond, snygg och känd«. En dag stötte hon på Vera Vitali på gatan. Hon levde upp till alla kriterier. De bytte nummer och sågs på en fika för att diskutera filmen.

– Jag blev genast intresserad, säger Vera Vitali. Det var tidigt i processen, så det dröjde innan jag fick läsa manuset. Men när jag läste det insåg jag att det var en väldigt speciell film. Det var inget som jag någonsin sett förut.

Efter att Lisa hade provfilmat Vera insåg hon att ingen kunde spela rollen bättre än hon.

Till slut återstod bara inspelningsmiljön. Lisa och Linda Wassberg hade gått igenom hundratals ställen när de en dag såg en dokumentär om en underjordisk fabrik. De förstod att Sverige är fullt av övergivna bergrum som användes som skyddsrum under kalla kriget. Det var en idealisk plats för Det vita folket. Snarare än en skräckfilm började de se filmen som ett rymdepos. Förvaret var som ett rymdskepp, de intagna och anställda var instängda, utelämnade åt sig själva, med ett tomt, obegripligt universum utanför.

– Det passade perfekt till hi­storien, säger Linda Wassberg. Vi blev sjukt inspirerade av de här ställena. Det är ganska ­häftigt, för man blir rent fysiskt påverkad av att vara många meter under jorden med dörrarna stängda. Ventilationen är det enda som gör att man kan andas där nere. Det är instängt och klaustrofobiskt. Precis som i en rymdfilm känner man att isolationen är den största fienden mot män­niskan därinne.

När Lisa Aschan har druckit upp sitt kaffe och leder mig in i berget känns det onekligen som att världen utanför slutar att existera. Där är mörkt och fuktigt, en riktig grotta. Vi följer en tjock gul slang som suger in luft utifrån. När vi går in genom en bred plåtdörr blir känslan en annan. Här ser det ut som vilken offentlig byggnad som helst, bara lite trögare att andas. En våning har gjorts om för inspelningen och där har inget lämnats åt slumpen. De smala korridorerna har målats om som på en institution, cigarett­paketen är speciellt formgivna, och på väggen hänger inspirationscitat som hämtats från förvaret i ­Märsta. Alla roll­figurer bygger på verkliga män­niskor och de flesta replikerna har Lisa Aschan hört yttras i verkligheten. I filmen har hon också lagt in små »vykort« till Migrationsverket. I en scen firar de anställda en avvisning med champagne, i en annan talar de om ett apatiskt barn. Under dagen ska de filma ytterligare ett sådant vykort, med en man som tänder eld på sig själv.

En stuntman gör sig redo i den smala korri­doren. Här trängs kameramän, ljudkillar och skådespelare. Linda Wassberg sitter redo bakom kameran, och Lisa instruerar från en sido­korridor där hon tillsammans med Vera Vitali tittar på en skärm från Lindas kamera. På Lisas kommando sätts det eld på stuntmannens ­overall. Han rusar skrikande genom korridoren tills han slänger sig på golvet och en anställd kommer ut från en dörr och släcker elden med handdukar. Det är svårt att få till tajmingen när dörren ska öppnas och scenen får tas om ett par gånger. Korri­doren fylls med stickande rök.

– Tack! ropar Lisa. Men nu måste vi utrymma här, så vi inte får rökskador. Ut genom dörren där borta.

Teamet rör sig snabbt enligt hennes instruktioner. Lisa säger själv att hon vill ha kontroll över det mesta i processen under en filminspelning, och att hon nog kan uppfattas som hård.

– Jag har inget problem med att vara den som bestämmer.

Linda Wassberg beskriver det som att Lisa är väldigt modig:

– Hon är kompromisslös på det sättet att hon gör saker fullt ut. Och jag tror att man måste förtjäna hennes tillit. Hon ger mig ett jättestort ansvar och frihet, men jag kan se vad hon vill och försöker på alla sätt att understryka det. Hon har en stor auktoritet, men man ska inte glömma att det också är hon som riskerar mycket med sina filmer.

Vera Vitali:

– Lisa är en regissör som är övertygad om vad hon vill berätta.

»Man måste skoja om ­sakerna för att överleva. Det är bara medel­klassen på medelklass­jobb som har ­privilegiet att vara ­humorlös.«

Det vita folket kommer säkert att väcka debatt. Frågorna den behandlar är mer omdiskuterade än på länge. Under tiden som ­filmen har färdigställts har ­världens flyktingströmmar blivit de största sedan andra världskriget och tusentals män­niskor har drunknat i Medelhavet på sin jakt efter ett bättre liv. Sverige 2015 är ett land där ­Sverigedemokraterna får allt större stöd, ­debatten om människor som tigger på gatorna rasar och vakter stoppar personer i tunnelbanan för att kontrollera deras papper. Nyheterna rapporterar om inhumana avvisningar – i  mars var det till och med en man som avled när han skulle utvisas till Irak.

– Jag tror att den svenska självbilden är att vi är neutrala, men just nu befinner vi oss i en identitetskonflikt, säger Lisa. I dag går det inte längre att blunda för att Sverige är ett samhälle med enorma klassklyftor, det finns ingen jämlikhet. Varje gång du går förbi en människa som sitter på gatan och ber om pengar konfronteras du med insikten att det är du som har makt i den situationen. Och det uppstår frågor: Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vad väljer jag att göra? Det skapar jättemycket ­ångest, tror jag.

Vad är det du försöker göra åt saken med den här ­filmen?

– Jag försöker skapa ett språk som ska göra det lättare för oss att prata om de här frågorna. Jag vill fokusera på vad det är för känslor som uppkommer. I många andra länder har man en historia av att prata om rasism, men det har vi inte här i Sverige.

Du har förhoppningar om att starta en politisk debatt?

– Nej, inte egentligen, då hade jag gjort en annan typ av film. För mig handlar det om män­niskor. Om vi börjar se på varandra som männi­skor tror jag det skulle bli svårare att avfärda de fruktansvärda öden som drabbar miljontals människor varje år. Retoriken i de här frågorna går väldigt mycket ut på att avhumanisera. Vi kan inte säga att det handlar om desperata människor som söker skydd för att de inte ­känner sig trygga på den plats där de är födda, för  då skulle vi helt enkelt inte kunna genomföra de här deportationerna.

Var det därför det var viktigt för dig att tillbringa så mycket tid på förvaret – för att som utom­stående försöka förstå de intagnas situation?

– Jag kommer aldrig att förstå den. Men jag kunde i alla fall försöka komma så nära som möjligt. När jag var där var jag också inlåst, jag kunde inte komma och gå som jag ville. Men det var en väldigt lång process att få förtroende från dem som var frihetsberövade – och från dem som arbetar där. Det var jätteviktigt för mig att skildra båda sidor. Jag ville verkligen försöka förstå hur de förhåller sig till sin yrkesroll och hur de känner för det de arbetar med. För att få folks förtroende kunde jag inte gå in med några som helst politiska eller emotionella värderingar. Jag hade en överenskommelse med mig själv om att inte döma någon.

Det märks också när man ser filmen. Ingen inne på förvaret är ond eller god. Som tittare vet man egentligen aldrig riktigt vad som ska hända, för det finns inga enkla ledtrådar till hur folk kommer att agera. De är komplexa personer. Precis som i Apflickorna genomsyras därför filmen av en sorts lågmäld spänning. Samtidigt som det är en djupt obehaglig film är den också absurt rolig på sina ställen. Oftast när chefen Viktoria försöker slingra sig kring vad de egentligen håller på med, som när hon kallar de intagna för gäster, eller försäkrar att de inte »vill vara några miljöbovar« för att de har plastbestick, utan bara är väldigt måna om att alla ska känna sig säkra därinne. Eller de komiska försöken att få de intagna att må bra genom yoga och bingo, där Viktoria ropar ut »B som i Bakir«.

– Det är ju försök av de anställda att skapa någon form av trivsel, för att dölja det faktum att de är på en låst enhet. Det är ett slags försök till medmänsklighet. I Märsta hade de till exempel ett projekt där de intagna skulle göra pärlplattor, men de innehöll ju bara hälsningar till folk som de saknade. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man försöker mjuka upp det, det går inte att dölja vad det är som pågår. Samtidigt kan man inte inte försöka. Det är det som blir absurt.

Riskerar inte skrattet att fastna i halsen på ­tittaren?

– Det är ju inga skratt av skadeglädje, utan för att det uppstår så absurda situationer. Jag tror det är jätteviktigt att skratta för att verkligen kunna förstå någonting. Situationerna i filmen har ju hänt på riktigt. Jag letade inte efter dem, utan de genomsyrade arbetsplatsen. De anställda pratade ofta om olika exotiska semestermål de ville besöka, vilket blir väldigt speciellt eftersom de jobbar med att deportera människor som minst av allt vill sätta sig på ett flygplan. Många använde också en ganska hård humor därinne. En gång väntade jag i receptionen på att bli insläppt när det kom ett fruktbud. Han ropade: »Här kommer jag med bananer till aporna!« Jag visste egentligen inte om jag skulle skratta eller gråta, men började skratta eftersom det var en så sjuk sak att säga. Jag tror att det blir ett sådant språkbruk när man är i en så jävla hård miljö. Smärta och humor hänger ihop. Man måste skoja om sakerna för att överleva. Det är bara medelklassen på medelklass­jobb som har privilegiet att vara humorlös.

Hur var det att lämna Märsta och åka hem till dit vanliga liv på kvällarna?

– Jag mådde ganska dåligt. Jag var både extremt lycklig och tacksam över att vara en fri människa, samtidigt som jag kände en enorm skuld över det. Men den starkaste känslan var egentligen drivkraften att fortsätta att försöka förstå, vikten av att berätta om det. Ofta kände jag själv att det jag upplevde var science fiction. Så fort jag kom utanför dörrarna kändes allt därinne overkligt.

Precis som i Apflickorna är temat i Det vita ­folket makt.

– Jag ville fortsätta att undersöka den tematiken. I Apflickorna var maktförhållandena mer tydliga, en cowboy hymlar inte med att den har en pistol i handen, om man säger så. Men med Det vita folket ville jag mer undersöka ett slags obekväm makt. De här människorna skäms för att de har makt och försöker kamouflera att de utövar den. En anställd beskrev förvaret som ett kinder­ägg: en del fritidsgård, en del vandrarhem och en del fängelse. De som jobbar där ska vara vårdare och väktare samtidigt, vilket skapar en intressant dubbelhet. Vad tar man till för medel för att inte må dåligt över att vara den som har kontrollen? Vad skapar det för relationer? Hur kan makten skifta?

Hur ser du själv på din maktposition?

– Jag tänker att man kan göra tre saker med sin makt. Man kan välja att stoppa huvudet i marken och låtsas som ingenting. Man kan göra allt för att försvara sin maktposition. Eller så kan man välja att agera och försöka använda sin makt till att förändra den rådande situationen. Genom att göra den här filmen har jag försökt att välja det tredje alternativet.