Den mänskliga hjärnan är förunderlig.
Om du vid en bilolycka skadar det område av hjärnan som hanterar dina inlärda franskakunskaper kan du helt glömma bort hur man talar språket. Men bestämmer du dig för att lära dig franska igen, kan andra delar av hjärnan ta över lagringen av kunskapen.
Detsamma gäller om du förlorar eller skadar något av dina sinnen: blir du döv, blind eller förlorar luktsinnet slutar hjärnan inte att använda de aktuella områdena. Istället omstrukturerar den sig; en människa som föds blind – eller förlorar synen – har inte ett inaktivt syncentrum, utan använder det för att hantera andra intryck, som hörsel eller känsel.
Zebastian Modins minnen av Östersunds skidstadion är många. Han har åkt dess banor så många gånger att han kan alla upp- och nedförsbackar, kurvor och platåer. Precis som vem som helst lär sig vägen till skolan eller jobbet, lagrar Zebastian information om otaliga av världens skidbanor i sin minnesbank: finländska Vuokatti, tyska Oberried och Finsterau, sydkoreanska Pyeongchang. Fråga honom om enkilometersbanan i klassisk sprint från Paralympics 2010 i kanadensiska Whistler och han svarar rabblande:
– Den är platt från starten, sedan går den lätt nerför. Därefter svänger den till vänster, sedan en lång backe uppför tills man når en platå på mitten – sedan vidare uppför. Ner ganska fort och en sväng runt i 180 grader till vänster. Uppför samma backe som man tidigare åkte nerför, sedan går det ganska fort till en lång, skarp högerkurva som fortsätter utför tills man når stadion. Där är det platt i 100 meter tills man gör en 180-sväng och går in på upploppet mot mål.
Inte en enda detalj bygger på synintryck.
