100 revolvrar och en patriotisk vän

Skandiamannen: från udda figur till huvudmisstänkt. Läs fortsättningen av »Den osannolika mördaren«.

Att hitta en vapensamlare i Skandiamannens inre krets var en »åh fan«-upplevelse. Den gängse uppfattningen är att Palmeutredarna undersökt mer eller mindre alla relevanta revolvrar i landet, men redan Granskningskommissionen påpekade att kartläggningen varit bristfällig. Palmeutredningens pensionerade vapenexpert Sonny Björk kunde nu berätta att bland Stockholms vapensamlare hade man främst undersökt dem som tillhörde den nationella intresseföreningen. Stig Engströms vän hade han aldrig hört talas om.

Att rekonstruera ett vapeninnehav mer än 30 år bakåt i tiden kräver tillgång till polisens licensarkiv. Dyker det dessutom upp ett relevant vapen måste det granskas och provskjutas. Det är ingen uppgift för journalister, hur spännande den än må vara.

Det mest samvetsgranna var därför att berätta om vapensamlarens existens för Palmeutredarna. En utredare slog i registret för provskjutna revolvrar och där fanns han inte.

Annons

Genom fortsatta efterforskningar fick jag ett bättre grepp om samlingen, som även inrymt gevär, bajonetter, ammunition, uniformer och medaljer. Extra intressant blev det när en person nämnde att »amerikanska polisrevolvrar« utgjort ett av samlarens specialintressen. Kombinationen Magnumrevolvrar och metallbrytande ammunition använde amerikansk polis för att stoppa bilburna brottslingar genom att – i bästa fall – skjuta sönder motorerna. Det är den typ av vapen Palmeutredarna sökt efter under alla år.

Nu tog intresset fart på allvar inom Palmeutredningen, både för Stig Engström och vapensamlaren. Jag kallades till ett formellt förhör den 29 september och efter den dryga två timmar långa utfrågningen summerade en av utredarna:

– Vi har sagt som så, att om vi ska utreda det här så ska vi göra det ordentligt.

Därefter dröjde det inte länge innan utredarna hörde fler i fallet Skandiamannen: Stig Engströms exfru, vapensamlarens äldsta dotter och Skandias forna utredningsinspektör Per Häggström. De började också söka information hos olika myndigheter, som den militära underrättelsetjänsten Must.

Själv upptäckte jag att Täbypolisen överlämnat sina historiska register till Stockholms stadsarkiv och att de därmed blivit offentlig handling. Och där fick jag napp: ett diarium över inkomna licensansökningar gav en bild av vapensamlarens inköp under en tioårsperiod. 1978–1986 ansökte han om samlarlicens för sammanlagt 37 revolvrar. Av dessa var fem av en kaliber som stämde med den aktuella ammunitionen. I arkivet återfanns också ett vapenkort för en relevant Smith & Wesson som samlaren sökt licens för redan 1955. Då var syftet målskjutning.

I dag är revolvrarna spridda för vinden. Det föll på äldsta dottern att ta hand om dem i samband med faderns bortgång för några år sedan. Hela rasket gick på auktion:

– Det rör sig om kanske 200 vapen som jag har sålt. Kanske ännu mer.

 

Paret Engström saknade egna barn och tog sig an vapensamlarens båda döttrar lite extra, vilket stärkte familjebanden. När vapensamlaren fyllde 50 år fixade Stig ett fint kollage med olika vapen och Vilda Västern-motiv och filmade och plåtade kalaset.

Kollaget speglade vapensamlarens ovanliga livshistoria. Han var född av tyska föräldrar och växte upp i ett Stockholm präglat av andra världskriget. I tonåren arbetade han som förtullare och genom jobbet kom han i kontakt med Air Transport Command, det amerikanska flygvapnets transportorganisation. Den var i behov av språkkunnig personal och mot slutet av kriget tjänstgjorde vapensamlaren bland annat som översättare åt amerikanerna.

»Han var så proamerikansk så det var nästan töntigt. Han var verkligen True Blue!«

Vid mönstringen inför den svenska militärtjänsten 1947 skrev han att han »så fort som möjligt« ville »studera i USA«. Sagt och gjort: efter lumpen korsade han Atlanten för en tvåårig vistelse i drömlandet. Exakt vad han gjorde där är inte klarlagt; enligt äldsta dottern fick man ta vissa av pappans historier med en nypa salt.

– Under perioden i USA var han fallskärmsjägare, säger hon. Det var någon form av kadettutbildning. Amerikanerna frågade om han ville stanna, men då hade han kommit in på en utbildning i Sverige.

Vapensamlaren fullgjorde sin officersutbildning på signalregementet S1 i Stockholm åren 1950–1951 och nådde fänriks grad 1952. Åren med Air Transport Command och tiden i USA präglade honom för livet: han var tidigt medlem av Sveaorden liksom en svensk-amerikansk förening. Senare blev han direktör för ett företag som exporterade skogsprodukter, vilket innebar otaliga försäljningsresor västerut.

– Han var så proamerikansk så det var nästan töntigt, säger dottern. Vietnamkriget var jättebra … även när USA föll i popularitet höll han fast vid att allt amerikanerna gjorde var rätt. Han var verkligen True Blue!

Annons

Även det militära intresset bestod livet ut. Så småningom blev vapensamlaren hemvärnsbefäl hemma i Täby och när hans förband stod för vakthållningen på Stockholms slott bevittnades tillställningen av hela familjen.

 

Det var som om alla Palmefientliga strömningar cirkulerat runt Stig Engström i den annars så idylliska villastaden.

Där fanns de stridbara Täbymoderaterna, där inte minst Mufarna utmärkt sig genom att använda statsministerns porträtt som piltavla i partiets samlingslokaler. Medlemmarna siktade särskilt på ögonen där papperet var alldeles uppfläkt. Idén plockades upp av den högerextrema tidningen Contra som sålde en riktig piltavla med Palmes bild på – medgrundaren Carl Gustaf Holm bodde i Täby, där han tillhört Moderaternas lokala partiavdelning.

Vid Engströms bridgebord fanns även den inhemska grupp som Olof Palme själv varit mest orolig för, marinofficerarna. Den närmaste vännen bland dem hade varit överste inom just det Stockholms kustartilleri där chefen påstod att regeringen släppt ut en sovjetisk ubåt.

Därtill alltså en vapensamlande USA-patriot som brann för hemvärnet, en organisation som strax före mordet hamnat i konflikt med statsministern.

»Likväl hävdade alla närstående att Stig Engström varit ointresserad av vapen.«

Bit fogades till bit i ett pussel som föreföll allt mer komplett. Att den socialt påverkbare och uppmärksamhetstörstande Stig Engström bör ha haft extra låg impulströskel under mordkvällen fick jag veta av den Skandiaväktare som mött honom vid 21-tiden, då han återvänt till jobbet efter att ha »druckit middag«. Att Engström varit alkoholpåverkad hade hon tidigare undanhållit av hänsyn till kollegan.

Det klumpiga rörelsemönster som flera mordplatsvittnen tillskrev gärningsmannen kunde också ha sin förklaring i Engströms reumatism. En källa påpekade att han stundtals led så illa att han hade svårt att gå.

Likväl hävdade alla närstående att Stig Engström varit ointresserad av vapen. Själv undersökte jag på olika vis om han tillhört skytteklubbar i Stockholmstrakten, liksom den som funnits på Skandia. Även Sveriges Radio hade en skytteklubb när Engström jobbade där, med egen skjutbana i huset, men dess medlemsregister gick inte att komma åt.

På Krigsarkivet fanns däremot oändliga förteckningar över historiskt material om Försvarets materielverk. Sammanlagt åtta boxar rymde handlingar om föregångaren Armétygförvaltningens skytteklubb. En avhandlade pistolskytte. Och där fanns han: Stig Folke Vilhelm Engström, som både tränade och tävlade i pistolskytte.

Stig Engström, till vänster, i sällskap med vänner. Att vara moderat med en kvalificerad militär bakgrund var en gemensam nämnare för den inre kretsen. Foto: Privat.

I samband med 32-årsminnet av Olof Palmes dödsdag sände Uppdrag granskning en dokumentärserie som lyfte fram felaktigheterna i Christer Pettersson-utredningen. Även om det mesta gjorts känt redan av Granskningskommissionen fördjupades bilden av polisens ovederhäftighet, och många tittare och journalister reagerade med förfäran. Inte minst fick sig alla som burit den slentrianmässiga uppfattningen att Pettersson nog ändå mördat Palme en rejäl tankeställare.

Palmeutredningens nuvarande chef ombads kommentera saken och i en serie uttalanden för bland annat Aktuellt, Veckans brott och Dagens Nyheter klargjorde Krister Petersson att för hans vidkommande var Christer Pettersson ointressant. Dessutom avslöjade han att Palmeutredarna följde ett nytt spår, som till skillnad från de flesta andra utgick från brottsplatsen. »Vi gräver på lite andra ställen än man har gjort tidigare«, sade han till DN. »Om man ska ha några synpunkter så är det inte min idé att man först skapar en teori om vad som kan ha hänt och sedan försöker fylla den teorin med fakta. Jag tycker att man ska börja på brottsplatsen och så ser vi vad som går att göra där.« Petersson förutspådde att detta konkreta spår rymde gåtans lösning och att mordet skulle vara uppklarat »inom en inte alltför avlägsen framtid«.

Nyheten väckte lika delar uppmärksamhet och förvåning och brydda reportrar försökte lirka ur Petersson fler detaljer. Det lilla han yppade måste ha framstått som rent hypotetiska resonemang, men pekade på ett av åklagarens bekymmer med att man utredde just Stig Engström: »Det bästa är om vi kan ställa mördaren inför rätta. Men om gärningsmannen var i sin krafts dagar när han begick mordet kan han numera vara avliden. Jag skulle som åklagare kunna säga att utredningen läggs ner och att hela utredningsmaterialet hemligstämplas. Då skulle det bli ett ramaskri. Jag tänker hitta en annan lösning och på något sätt redovisa vad vi har kommit fram till.«

För egen del fick jag nu allt svårare att få kontakt med utredarna. Förklaringen var självskriven: från att ha varit en av många som efterfrågar material av i bästa fall historiskt intresse, sökte jag nu detaljer rörande en högaktuell mordutredning – där jag dessutom själv tillhörde uppgiftslämnarna. Det var dags att låta proffsen sköta sitt jobb.

Annons

Men först var jag tvungen att återvända till Stig Engströms exfru.

 

Med tålamod och intresse hade hon stått ut med mina efterforskningar i över tio års tid. Utöver en handfull personliga besök hade vi fört minst lika många telefonsamtal, och vid alla dessa tillfällen svarade hon artigt på alla tänkbara frågor, samtidigt som hon vidhöll att hon inte såg någon anledning att ifrågasätta Stigs egen berättelse om mordkvällen.

Att inte vittna mot sin livspartner är envars rättighet, till och med inom juridiken. Men nog måste hon ha funderat över hans historia, särskilt när han blev ifrågasatt från så många håll.

Exfrun växte själv upp i en militärfamilj i Karlskoga där pappan var artilleridirektör på Bofors. Hon var även aktiv inom lottakåren, motsvarigheten till hemvärnet för dåtidens kvinnor, och engagerad inom Täbymoderaterna.

Varför hade hon sagt till mig att Stig varit ointresserad av vapen och att han »väl knappt gjort lumpen«, när han gjort flera repövningar och tränat och tävlat i pistolskytte? Och när jag dessutom frågat efter personer som kunde berätta något om Stig, varför hade hon utelämnat en av de närmaste vännerna med källaren fylld av revolvrar?

Kanske var hennes tålamod med mig bara resultatet av ett eget informationsbehov: genom att aldrig tröttna och bryta kontakten, vilket borde ha varit den mest naturliga reaktionen, kunde hon hålla koll på hur nära sanningen jag och andra kommit.

Nu rådde det hursomhelst inte längre några tvivel om den saken. Nu hade hon själv blivit förhörd av polis flera gånger. Nu visste hon att även Palmeutredarna var Stig på spåren.

 

I taxin ut till Täby för ett sista hembesök gör jag en uppställning över de fakta som talar för Stig Engström som Palmes mördare.

I kronologisk ordning: Att han enligt utredningen inifrån Skandia först är ute vid den tid då paret Palme anländer till Grand och sedan stämplar ut två minuter före mordet. Därefter alla vittnes- och signalementsuppgifter som stämmer in på honom, varav några unika som handledsväskan och det klumpiga rörelsemönstret. Och sedan beteendet vid återkomsten till Skandia, där hans upplösta tillstånd tyder på annat än ett vittnes upplevelser.

»Han är en uppmärksamhetssökande narcissist och omvittnat fientlig mot Palme, om än inte extremt.«

Dagen efter mordet: Först ljuger han för Skandias personal om varför han behöver sin utpasseringstid, sedan för polisen och Svenska Dagbladet om vad han gjort vid mordplatsen. Samt lämnar en beskrivning av Lars Jeppsson, som vid tillfället är okänd.

Därefter: Anpassar sin historia i takt med att han får veta hur andra betett sig på brottsplatsen. Samlar på material om mordet och agerar också i övrigt i överensstämmelse med FBI:s erfarenheter av liknande mord – infiltrerar utredningen, söker uppmärksamhet, uppträder triumfatoriskt när poliserna visar sig vara på fel spår.

Även hans livshistoria och personlighet stämmer väl med gärningsmannaprofilens tänkta gärningsman. Han är en uppmärksamhetssökande narcissist och omvittnat fientlig mot Palme, om än inte extremt. Rör sig i en miljö där Palmehat är det normala. Har skjutvana samt tillgång till vapen av rätt sort.

 

Stig Engströms exfru är över 80 i dag. Hon serverar kaffe och hembakad tigerkaka i köket. Trivsamt, om det inte vore för ärendet. Jag vill ge henne en sista möjlighet att berätta allt hon vet och börjar beta av punkterna på min lista, men exfrun har redan sin ståndpunkt klar:

– Jag har hela tiden sagt att han inte kan ha gjort det. Han var inte den människan. Han var helt enkelt för feg. Men han skulle gärna ha stått på avstånd och tittat på.

– Han hade inget emot att det hände?

– Nej, inte på det sättet, säger hon. Politiskt sett var han inte emot det. Men det var han inte ensam om, så det var inget konstigt.

Vi byter spår och pratar om vapensamlaren. Varför hade hon aldrig nämnt honom?

– Nej, men han var ju senil, det var ingen idé.

– Men du och jag sågs första gången redan 2008, då var det väl ingen fara med honom?

– Nej, men … Jag har pratat mycket med honom om det här. Han hade inget hum om det. Han gick inte i graven med dåligt samvete, det garanterar jag.

– Hur menar du då? Att du kan garantera att vapensamlaren inte hade något med mordet att göra …

– Hur skulle det ha gått till? Han var ju nästan alltid ute och reste. Och Stig var inte intresserad av vapnen. Att han skulle låna ut ett vapen till Stig tror jag inte skulle falla i hans tankar.

Jag tar upp att Stig var aktiv inom Armétygförvaltningens skytteklubb och ägnade sig åt pistolskytte på träning och tävling.

– Det har jag aldrig hört talas om! säger exfrun. Det var innan vi träffades, jag har inget minne av att han överhuvudtaget pratade om vapen.

Samtalet glider över på åklagare Krister Peterssons bestämda ståndpunkt att mordet är nära att klaras upp. Exfruns egna förhör med Palmeutredarna har fått henne att fundera över deras chanser.

– Så länge de inte hittar skjutvapnet, så är det ganska kört. Det är ju huvudpersonen i hela mordet. Vem som hållit i det kan de aldrig få reda på om de inte får tag på vapnet.

Hon funderar en stund.

– Jag förstår inte hur de ska klara av det, säger hon. Det finns ju inga personer kvar att fråga! De är optimister … Jag kan bara se att det klaras upp genom att någon som fortfarande lever skvallrar.

Läs källor och noter bakom reportaget.

Läs intervju med Thomas Pettersson.

Se alla delar i reportaget »Den osannolika mördaren«.

Beställ boken nu – och få den signerad!

Boken Den osannolika mördaren utkommer i augusti och är Thomas Petterssons heltäckande berättelse om den avgörande pusselbiten till Palmemordets lösning – och hur han hittade den. Boken visar samtidigt hur utbrett hatet mot Palme och Socialdemokraterna har varit, ända upp i  samhällets översta skikt. Som Filterläsare kan du få boken signerad och utskickad med den allra första leveransen.

Förbeställ nu!