När Jonas Eriksson kände lukten av eld och bränt kött tecknade han med handen åt sina medhjälpare att stanna. På andra sidan av en brun bäck såg de hur rök steg från en lägereld framför två lövklädda hyddor. Ett moln av flugor cirklade över högar av torkade djurkroppar. Döda apor låg med krampaktigt knutna händer och ansiktsdragen stelnade i förvridna grimaser.
Hukande följde Jonas aktiviteten i tjuvjägarlägret genom det kompakta lövverket. Det viktigaste var att få ett grepp om hur många jägarna var – och hur många skjutvapen de hade. Han såg tre personer röra sig utanför hyddan. Två av dem bar på varsin blanksliten AK47:a.
Jonas lade ifrån sig sin ryggsäck och såg på Venty, som var hans pålitligaste medhjälpare. Venty kunde bära tyngre än de flesta och hugga sig genom vegetation tät som en vägg med sin machete. Han klagade aldrig och kunde vara riktigt hotfull och elak om han ville – en egenskap som ofta kom väl till pass.
Venty nickade mot Jonas. Båda förstod vems läger de hittat. De hade letat efter None länge nu. Så länge att jakten utvecklats till en aggressiv och personlig fiendskap.
Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!
Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filterprenumerant.
Har du redan ett konto? Logga in här.
- Mer:
- Reportage
- Miljö & natur
