Foto: Jonas Eriksson

Apmannen

Sedan bonoboapan upptäcktes har forskare tävlat om att utforska denna vår närmaste släkting. Men i bonobons djungler i Kongo har tjuvjakten ökat så mycket att den gåtfulla arten snart hotas av utrotning. Svenske Jonas Eriksson bestämde sig för att sätta stopp för slakten, om det så skulle kosta honom livet.

När Jonas Eriksson kände lukten av eld och bränt kött tecknade han med handen åt sina medhjälpare att stanna. På andra sidan av en brun bäck såg de hur rök steg från en läger­eld framför två lövklädda hyddor. Ett moln av flugor cirklade över högar av torkade djurkroppar. Döda apor låg med krampaktigt knutna händer och ansiktsdragen stelnade i förvridna grimaser.

Hukande följde Jonas aktiviteten i tjuvjägarlägret genom det kompakta löv­verket. Det viktigaste var att få ett grepp om hur många jägarna var – och hur många skjutvapen de hade. Han såg tre personer röra sig utanför hyddan. Två av dem bar på varsin blanksliten AK47:a.

Jonas lade ifrån sig sin ryggsäck och såg på Venty, som var hans pålitligaste medhjälpare. Venty kunde bära tyngre än de flesta och hugga sig genom vegetation tät som en vägg med sin machete. Han klagade aldrig och kunde vara riktigt hotfull och elak om han ville – en egenskap som ofta kom väl till pass.

Annons

Venty nickade mot Jonas. Båda förstod vems läger de hittat. De hade letat efter None länge nu. Så länge att jakten utvecklats till en aggressiv och personlig fiendskap.

None var en av de största tjuvjägarna i de västra delarna av Salongas nationalpark i Kongo. Efter att allt fler tjuvjägare dykt upp i området de senaste åren hade antalet bonoboapor minskat kraftigt. För Jonas hade bonobon varit en del av livet, från barndomen till dess att han som vuxen biolog valt att specialisera sig på primater. Att stoppa tjuvjägare som None var nödvändigt för att hindra bonobon från att utrotas.

Ett år tidigare, precis före regn­perioden, hade de hittat ett av Nones läger medan tjuv­jägaren var ute på jakt. Innan Jonas och Venty gick därifrån tände de eld på hyddan och röktorkat kött för tusentals dollar.

När None återvände fann han att han saknade tak över huvudet och att flera veckors arbete gått upp i rök.

Några månader senare hittade Jonas ett nedfallet träd över en av stigarna i när­heten av forskningsstationen där han arbetade. Ett budskap var inkarvat i barken: »Abana libolo ya mama na yo« – »Abana – din mammas fitta.« Abana var Jonas kongolesiska namn. Det rådde inget tvivel om vem hälsningen var ifrån.

Vid ett annat tillfälle hittade Jonas och hans tjuvjägarpatrull en stig som de förstod att None använde för att transportera kött. De skrev ett brev där de uppmanade honom att ge sig av och fäste det i ett träd längs med stigen.

Några dagar senare fann de på samma träd ett rutat papper instoppat i plast­fodralet från ett cigarettpaket. Jonas läste: »Nu är vi som leoparden och antilopen, men du vet inte vem det är som jagar och vem som blir jagad. Lämna mig ifred, annars kommer ni att dö.« Brevet var undertecknat med blod.

Trots att de letat efter varandra länge visste Jonas inte ens hur None såg ut, bara att han kom från libinzastammen i området kring Mbandaka, precis som de flesta av de största tjuvjägarna. Ryktet sade dessutom att han var sällsynt skicklig med sitt automatvapen.

Tjuvjägarna kunde vara oberäkneliga – längre norrut i parken hade de skjutit ihjäl en polis som försökt köra bort dem. Jonas, som under de senaste tio åren hade drabbats av svåra tropiska sjukdomar, cyklat genom ett brinnande inbördeskrig och stirrat in i mynningen av ett laddat maskingevär, hade aldrig känt en sådan spänning förut.

Han såg på sitt gäng: Venty, Mangos, Koré och Olenga Nkoi. De hade följt med honom på sådana här expeditioner förut och visste exakt vad de skulle göra. Men de hade varit ute i djungeln i nio dagar nu. De bar med sig maniokmjöl och hade dödat djur för att få i sig protein, men ändå började huden spänna över revbenen. De var hungriga och gnälliga.

Motvilligt gömde de sig vid sidan av stigen med sina vapen, medan Jonas greppade sin pilbåge och några pilar. Pulsen steg när han vadade över bäcken, mot den lövklädda hyddan. Han svettades och utslagen på smalbenen kliade.

Jonas gick alltid fram ensam för att inte skrämma tjuvjägarna att handla i panik. Efter hand skulle hans kollegor komma med automatvapen för att visa att det fanns tyngd bakom orden.

Utanför en av hyddorna satt två män i shorts och slitna t-shirts. Ett skjutvapen stod lutat mot väggen mellan dem. Jonas steg försiktigt fram över den lövtäckta jorden och försökte se bister ut. Tjuvjägarna ryckte till. Där stod en vit man med pilbåge. Kanske insåg de med en gång att det var »Abana«, och förstod vad det handlade om.

»Vet ni vems skog det här är?« började Jonas. Han kikade in i en av hyddorna. En hopkrupen kille stirrade ängsligt på honom. Bredvid honom låg ännu ett automat­gevär. Killen var så ung att han förmodligen bara var med som bärhjälp.

Männen utanför hyddan förklarade att de bara jagade med snaror, men att de snart inte hade några kvar och skulle lämna området.

Annons

Jonas sneglade mot den andra hyddan. Var fanns None? Om han inte var i lägret skulle han kunna överraska dem när som helst. Kanske satt han i skogen och siktade på dem just nu.

Jonas lyssnade och försökte verka avspänd, men blickade försiktigt mot skogen.

Snart kom Venty med ett spjut i handen. Han såg skräckinjagande ut med sina stora muskler och korta jeansshorts. Jonas vi­sste vad som väntade. De hade tågat i in en hand­full beväpnade tjuvjägarläger tillsammans och deras samspel var väloljat. Jonas var »the good cop« och Venty »the bad cop«.

Venty skrek att snararna var tvungna att betala för sig och att han skulle ta allt deras villebråd. Sedan gick han in till den unge bäraren och röt åt honom att slänga sig ner på marken. Han hotade att ta med honom till myndigheterna i Lokolama.

När Jonas och Venty kände att de skrämt upp tjuvjägarna kom deras medhjälpare Mangos fram ur buskaget. Eftersom de fortfarande inte visste var None var stannade Koré och Olenga Nkoi, de två parkvakterna med automatvapen, gömda i skogen.

Medan Jonas försiktigt frågade ut snararna om fraktvägar och hur många apor de dödat började det skymma.

Det var helt mörkt och stjärnklart när ett plötsligt ljus från skogen bländade dem. Där kom två män, den ena med pannlampa.

»Monsieur Abana, bienvenue«, sade None.

Han riktade sin osäkrade AK47:a mot Jonas.

 

Flytta till Kongo – med nyfödda tvillingar? Anders Eriksson tyckte inte att fästmön Guns förslag var någon bra idé.

De var medlemmar i Svenska Baptistsamfundet och träffade ofta missionärer som jobbat i U-länder, men Anders som läste ekonomi ville hellre satsa på en karriär som företagsledare i Sverige. De senaste åren hade tidningarna dessutom rapporterat om kaoset i Kongo. Efter en CIA-stödd statskupp hade den förre sergeanten Joseph-Désiré Mobutu utropat sig själv till statsöverhuvud, regeringschef, överbefälhavare och högste polischef.

Men Gun var envis. Nu hade det lugnat ner sig i Kongo, stämningen verkade hoppfull och ekonomin var stark. Gun såg en chans att få jobba med något hon kunde lägga ner sin själ i. Hon hade övergett planerna på att bli pastor eftersom hon inte kunde stå för påståendet att det hon sade i predikstolen var guds ord ur hennes mun. Nu ville hon hjälpa till i det unga landet.

När hon inte lyckades övertala Anders bröt hon förlovningen.

Efter sju månader gav Anders med sig, och de flyttade med tvillingpojkarna och deras nyfödda lillasyster till Bromma för att läsa missionskunskap.

Annons

I Guns och Anders klass gick en glas­ögon­prydd och gänglig man från Kongo som studerade för att bli pastor. Josef Etike hade en son med samma namn som var jämnårig med tvillingarna Jonas och Mikael. Precis som Erikssons skulle familj­en Etike åka till Baptistsamfundets stora missionsstation, på slätten i Semendua. De blev snart goda vänner och mamma Henriette Etike brukade passa båda familjernas barn när pappa Josef, Anders och Gun var på föreläsningar.

I augusti 1970 låste familjen Eriksson in alla sina möbler på Tabernaklets vind i Göteborg och satte sig tillsammans med familjen Etike på ett flyg till Kinshasa.

Jonas och Josef blev snart bästa kompisar. De gick ofta upp i gryningen och packade en ryggsäck med slangbellor, fiskkrokar och maniokmjöl. När de knutit fast krokarna i grenar och lagt ner dem i floden klättrade de upp i fikonlianträden och sköt småfåglar med torkade lerkulor. Sedan tillagade de maniokmjölet till en gröt och grillade dagens fångst innan de vandrade hem på kvällen.

Annars spelade de mest fotboll. Josef var överlägsen, han var så bra att folk började kalla honom »Mara« efter Maradona.

Varannan eller var tredje sommar reste familjen Eriksson tillbaka till Sverige. Gun och Anders var ofta upptagna med jobb eller att flytta familjens magasinerade ägodelar till någon ny kyrkvind inför nästa Kongovistelse, och lämnade barnen hos sina farföräldrar i Dalsland. Jonas kände dem knappt och hade svårt att trivas. Farmodern tyckte så illa om barnens »afrikanska fotsulor« att hon ägnade hela somrarna åt att skrubba deras fötter med tvål. Tillbaka i Afrika ömmade fotsulorna när de gick barfota.

När de var tio år dog Josefs pappa av levercancer och familjen Etike flyttade de 30 milen till Lokolama, den största byn i området Bolongo där Josefs föräldrar växt upp. Jonas och Mikael gav Josef en fotboll och lite kläder innan de tog farväl.

På skolloven undersökte den tonårige Jonas alltid om det gick något missionsflygplan som kunde ta honom med till missions­stationen Mimia, Lokolamas närmaste flygfält. Ibland lånade han en av missionsstationens terrängmotorcyklar och körde dit.

Under 70-talet blev vägarna allt sämre för varje år. Större delen av statens inkomster gick direkt till Mobutu och inflationen skenade. Medan infrastrukturen föll sönder köpte Mobutu en flotta av Mercedes-bilar som han använde för att förflytta sig mellan sina palats. Från sin flygplats i Gbadolite reste han med familjen på shopping­resor till Paris i ett Concordeplan som han hyrde av Air France.

Samtidigt gjorde han det obligatoriskt för alla medborgare att vara medlemmar i hans parti och lät hänga motståndsmän på offentlig plats. I sin strävan att återgå till traditionella afrikanska värden tvingade han medborgarna att byta sina kristna och europeiska namn mot afrikanska och förbjöd dem att bära västerländska kläder. Själv såg han till att alltid visa sig i en toppig leopardskinnshatt och bytte sitt europeiskt klingande förnamn mot Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu Wa Za Bang – »den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig«.

1971 döpte han om landet till Zaïre.  Eftersom landet hade så rika mineralfyndigheter lyckades han dessutom få militärt och ekonomiskt stöd från USA, Belgien och Frankrike. Indirekt fick han också stor hjälp av de utländska missionärerna, som i många delar av landet helt tog över ansvaret för att skolor och sjukvård fungerade.

 

Josefs familj och de andra som bodde i de trettio lerhyddorna i Lokolama tillhörde nkundustammen. De levde vid den svårgenomträngliga regnskogen och deras småbyar var mindre påverkade av missionen. De unga i byn var över huvudtaget inte särskilt vana vid att se vita människor. I skolan hade de hört berättas om hur de belgiska kolonisatörerna avrättade och högg av kroppsdelar på lokalbefolkningen. Några av de äldre männen i byn hade till och med jobbat som bärare åt belgarna på 50-talet.

Enligt en gammal föreställning var vita människor de dödas andar. Det hände att Jonas fick förklara för någon nyfiken äldre kvinna att han inte trodde att man hamnade i Europa när man dog. Hon suckade besviket. »Var hamnar man då? Är jag fast i den här jämmerdalen för alltid?« Andra gånger kunde han höra hur en mor hotade sitt olydiga barn med orden: »Passa dig, annars kommer den vite mannen och tar dig!«

Jonas och Josef följde ibland med Lokolamas män på jakt och fick lära sig att jaga med båge, giftpilar och hagelgevär. De sköt apor och vildsvin, krokodiler och antiloper. Det fanns nästan bara ett djur som Jonas och Josef alltid lämnade ifred – den människolika apan edza. I Josefs familj brukade man berätta om en förfader som gått vilse i djungeln. Hungrig och utmattad hade han fått hjälp av en grupp edza att hitta stigen tillbaka till byn.

Jonas blev efterhand duktig på att jaga med pilbåge. När han kom hem från en lyckad jakt gav han alltid ryggdelen av bytet som man traditionellt ger sin mor till Josefs mamma. De äldre visade sin uppskattning genom att kalla honom »mwana ya nkundu« – »ett barn av nkundu«.

De mest ansedda jägarna var de som jagade elefanter med spjut. Under 80-talet kom en ny generation som använde automatvapen. De var också beundrade, även om de sällan var lika goda förebilder; deras hus var nästan alltid de sämst skötta i byn. Där irrade de runt, antingen pårökta eller nedsupna på hembränt vin, men så fort de kom ut i skogen med sina automatvapen var det som om de vaknade till och blev konstnärer, ekvilibrister.

Jonas fick ibland följa med dem på jaktutflykter, men höll sig till andra villebråd.

Medan Jonas umgicks med Josef och intresserade sig för jakt, träffade tvillingbrodern Mikael nya vänner som sjöng i kör och spelade trummor. Bröderna kom närmare den kongolesiska befolkningen och kulturen än vad deras föräldrar gjorde i sina arbeten som biståndsekonom respektive internatmamma. Jonas talade engelska, franska och lingala flytande och förstod de lokala språken kikundu och kisakata.

Ibland pratade han med sina föräldrar om missionens påverkan på den kongolesiska kulturen. Han, som kände jägarna, visste att smederna som tillverkade pilspetsar och andra hantverk ansågs besitta stark magi. När missionärerna kristnade landet och gjorde magin omodern dog den lokala smedjekonsten.

Med tiden började också Gun ifrågasätta hur missionen arbetat i landet. När Jonas var 17 år, 1985, lämnade familjen Eriksson Zaïre och flyttade till Kungsängen.

 

På Upplands-Brogymnasiet märkte Jonas och Mikael snart att de inte var som de andra i klassen. När de var med varandra talade de en blandning av franska, lingala, engelska och svenska. Och de hade annorlunda kläder, byxor som mamma Gun hade lappat i Semendua.

De försökte anpassa sig och Mikael som höll på med musik lyckades snart finna en identitet som en av Kungsängens rocksångare. Men Jonas kände sig fel hur han än gjorde. Det var som om han inte visste hur någonting fungerade längre; han var inte van vid att bo i en förort där bussen till skolan verkligen körde enligt tidtabellen.

När han tog pendeltåget in till Stockholm för att köpa nya kläder låtsades han vara turist och pratade engelska med expediten. Han kom hem med en grå skinnjacka som vare sig han eller klasskamraterna tyckte om.

Han förstod varken vad de svenska kompisarna menade när de talade om gamla barnprogram som Fem myror är fler än fyra elefanter, eller när de förklarade att de såg fram emot att åka till Chamonix på sportlovet. Jonas visste knappt hur Sverige såg ut på vintern.

Det hände att Jonas efter skolan åkte in till T-centralen och satte sig vid Plattan på Sergels Torg bara för att titta på människorna. Han kunde inte förstå vad de olika klädstilarna betydde.

 

Efter gymnasiet och lumpen läste Jonas Eriksson biologi på Uppsala universitet. Han specialiserade sig på zoologi, läran om djurriket.

Ungefär samtidigt blev han ihop med en tjej från den lilla byn Undersvik i Hälsingland. När han hälsade på hennes familj vid Ljusnan tyckte han att livet där påminde om bygemenskapen i Lokolama – de levde nära naturen, jagade och talade på ett sätt som han kände igen. Det var första gången Jonas kände sig hemma i Sverige.

Annars längtade han till Zaïre och följde rapporterna om hur president Mobutu tappade kontrollen över landet.

Våren 1994 bröt hutuernas folkmord av tutsier ut i Rwanda. Efter att den hutu-ledda regeringen störtats av tutsigerillan, RPF, flydde en dryg miljon hutuer över gränsen till Zaïre. Våldet spred sig över Zaïre där 300 000 människor tvingades lämna sina hem.

De värst drabbade områden var fortfarande nästan hundra mil från Semendua och Lokolama, men Jonas ville ändå åka dit för att hjälpa till och se hur hans vänner hade det.

En dag på universitetet fick Jonas se en karta över »Bonoboapans utbrednings­område«. Jonas kände genast igen edza­apan från djunglerna utanför Lokolama och i nationalparken Salonga. På artens utbredningskarta var det området inte utmärkt, så Jonas skickade ett brev till forskaren som publicerat kartan. Efter flera veckor fick han ett kyligt svar som ifrågasatte hans auktoritet. Jonas gav sig inte utan kontaktade fler forskare som intresserat sig för bonobon. Om de, som kunde mest om apan, visste så lite om dess utbredning, kanske det fanns en möjlighet för honom att utnyttja bakgrunden i Zaïre och få en forskningstjänst där?

 

En eftermiddag 1928 letade zoologen Harold Coolidge igenom några dammiga lådor med ap­skelett i källaren på ett museum utanför Bryssel. När han undersökte en skalle som enligt märkningen tillhörde en ung schimpans från Belgiska Kongo upptäckte han något märkligt. Benen i skallen var sammansatta. Hos unga schimpanser, pan troglodytes, sitter de här benen inte ihop utan kan röra sig mot varandra. Han insåg att han höll i ett vuxet kranium.

När han undersökte de andra skallarna i lådan förstod han att de inte kom från schimpanser överhuvudtaget.

Fem år senare erkändes den nya arten pan paniscus, som kom att kallas dvärgschimpans.

Eftersom dvärgschimpanserna levde i det svårtillgängliga Kongobäckenet forskades det under de kommande decennierna inte mycket på den nyupptäckta arten.

Först 1954 kom den första detaljerade studien av pan paniscus, efter att de österrikiska zoologerna Eduard Tratz och Heinz Heck studerat tre tillfångatagna apor på Münchens zoo. De uppmärksammade att benämningen dvärgschimpans var missvisande. Aporna var faktiskt inte nämnvärt mindre än vanliga schimpanser – det var bara deras huvuden som var det. Tratz och Heck döpte om dem till bonobo, vilket de hade uppfattat som urinvånarnas namn på apan. Förmodligen hade de hört fel när någon talat om Bolobo, en stad söder om Kongofloden. I området där pan paniscus levde hade den flera, och helt andra namn, som ifuku, eliya och edza.

Tratz och Heck uppmärksammade också att bonoboaporna var betydligt mindre aggressiva än schimpanserna. När de allierade bombade München under andra världskriget dog de tre bonoboaporna, förmodligen av skräck. Eftersom schimpanserna överlevde drog man slutsatsen att bonoboaporna var känsligare och mottagligare för stress.

 

Om man vill åskådliggöra släkt­skapen mellan olika människoapor är det lättast att tänka sig att man målar upp ett träd. Den första grenen som lämnar stammen är orangutangen, som utvecklades ur människoapornas gemensamma förfader för omkring 16 miljoner år sedan. Sedan följde gorillan, för ungefär sex miljoner år sedan. Schimpanssläktet, pans, dit bonoboaporna också räknas, sköt skott för cirka fem miljoner år sedan.

Eftersom alla andra släkter på den mänskliga grenen – som neandertalarna – har dött ut är bonobon, tillsammans med schimpansen, vår närmaste släkting. Deras DNA är till 98,5 procent identisk med vår, vilket innebär att de är närmare släkt med människor än med gorillor.

Under 70-talet iakttog den berömda apforskaren Jane Goodall hur två olika schimpansflockar organiserade sig mot varandra i vad som liknade ett krig. Det varade i fyra år. Snart kom fler rapporter som uppmärksammade hur våldsamma schimpanserna kunde vara. Flockarna dominerades av starka hannar som skyddade reviret genom att skada, döda och ibland till och med äta upp inkräktare och svagare individer.

Samtidigt tog forskningen på bonobos fart. De visade sig leva i matriarkala flockar, där honorna åt först och gick ihop i grupper för att skydda ungarna och dominera de fysiskt starkare hannarna – utan att använda våld.

Jämfört med schimpansernas patriarkat var den matriarkala strukturen och ovilligheten till våld en stor vinst för flocken, framför allt eftersom ungarna löpte mindre risk att skadas eller dödas. Precis som människan investerar bonobon sällsynt mycket tid i avkomman – en hona blir inte könsmogen och oberoende förrän vid åtta års ålder, en hanne i trettonårsåldern.

Snart upptäckte man också att det, till skillnad från hos de flesta andra djur, var honorna som lämnade flocken för att hitta en ny familj när de blev könsmogna. Det förbryllade forskarna. Hur kunde en hona tränga in i en ny flock, samarbeta med andra främmande honor och sedan gemensamt med dem dominera en grupp hannar som var släkt och hade vuxit upp tillsammans?

Snart utvecklades teorin att de använder sex för att söndra och härska och hålla hannarna i schack. Det visade sig nämligen att bonoboaporna var ovanligt sexuellt aktiva. De låg med varandra i missionärs­ställning, de tungkysstes och hade oralsex. Aktiviteter som man tidigare trodde att människorna var ensamma om.

Bonobohonor sågs gnugga sina könsorgan mot varandra och forskare iakttog hannar som hade sex genom att stå rygg mot rygg och gnugga de uppsvullna rump­orna mot varandra. Vid andra tillfällen sågs två hannar hänga i en gren och »penisfäktas« med ansiktena mot varandra.

Bonoboaporna verkade inte ta hänsyn till ålder, familjeband eller kön när de valde partner. Den enda sexuella relationen som syntes tabubelagd var den mellan honan och hennes son.

Att stimulera varandra sexuellt verkade ha flera viktiga funktioner. Det var ett sätt för honorna att knyta starka band och lägga grunden till ett gott samarbete. För två individer som inte setts på länge kunde sex vara ett sätt att hälsa. Bonoboaporna använde till och med sex för att lösa upp spänningar och maktkamper, som när en flock stötte på en artfrände ur en annan flock – istället för att lösa den potentiella konflikten med våld, som en schimpans hade gjort.

Rapporterna om hur olika människans närmaste släktingar betedde sig gav bränsle åt en debatt om människans natur. Var människor egentligen aggressiva vildar som tyglades av det civiliserade samhället? Eller var vi i grund och botten goda och kärleksfulla, men lockades till dåligheter av en hård och cynisk miljö?

Tanken att vi stod närmast bonobon var mer lockande och snart intresserade sig alla möjliga populistiska forskare för dem. Människolika apor som hånglade och löste konflikter med sex var perfekta studie­objekt, särskilt om man ville ha medial uppmärksamhet. Några tyckte sig se att bonobo­aporna uttryckte kärlek, tålamod och empati. Medierna hakade på och skrev om »hippieapan«.

Andra menade att de lyckats lära några bonobo­apor en vokabulär på över 500 ord som de kunde bygga meningar av med hjälp av ett tangentbord med olika geo­metriska symboler. En professor i praktisk etik på Princeton University argumenterade till och med för att bonobon skulle tillerkännas mänskliga rättigheter.

 

Några månader efter att Jonas hittat den brist­fälliga utbredningskartan fick han ett brev från doktor Gottfried Hohmann på det världsledande Max Planck-institutet i Leipzig. De hade en forskningsstation i Lomako, drygt 30 mil från Lokolama där Josefs familj bodde.

Doktor Hohmann skrev att han var intresserad av Jonas kunskaper om bonobon. Doktorn behövde dessutom hjälp att kommunicera med lokalbefolkningen.

Jonas lyckades få en doktorandtjänst i bevarande­biologi vid Uppsala universitet finansierad av Max Planck-institutet. På plats i Lomako skulle han kartlägga den genetiska variationen mellan olika individer.

Just som Jonas anlände till forskningsstationen för att planera sin kartläggningsresa genom bonoboapans utbrednings­område försvårades situationen i landet. En växande grupp rebeller rörde sig snabbt mot presidentpalatset i Kinshasa. President Mobutu, som plågades av prostatacancer och åkte in och ut från sjukhuset, hade svårt att samordna sitt motstånd och i maj 1997 intog rebellerna Kinshasa och tvingade honom i landsflykt. Rebelledaren Laurent Kabila tog över landet, och döpte om det till Demokratiska republiken Kongo.

Nya rebellgrupper bildades och andra afrikanska länder skickade trupper till Kongo för att försvara Kabila. Allt fler vapen, framför allt AK47:or från forna Sovjetunionen och Kina, skeppades in i Kongo. Värst var stridigheterna i de östra delarna av landet, där spänningarna mellan hutuer och tutsier var störst. Här fanns också några av Afrikas största fyndigheter av diamant och coltan, som används i mobiltelefoner och datorer.

Snart utvecklades inbördeskriget till vad som kallades »Afrikas första världskrig«. Nio afrikanska stater och omkring tjugo milisgrupper slogs mot varandra.

Gottfried Hohmann och hans forskare flydde under vapenhot till Tyskland, men Jonas var ivrig att återvända till Lomako och komma igång med sina doktorandstudier. Det var den enda platsen där man kunde studera vilda bonobos.

På Max Planck-institutet menade man att det var för riskfyllt, men Jonas stod på sig. Han hade aldrig trivts lika bra i forskningslabbet som på fältet. Själv åkte han hellre till Kongos djungler, där han kände sig hemma, än till något annat land där han inte ens kunde språket. Kongo är lika stort som hela Västeuropa »och det var ju inte krig i hela landet samtidigt«.

Max Planck-institutet lät sig över­talas och i juni 2000 passerade Jonas Eriksson åter­igen genom den gula terminal­byggnaden på N’Djili International Airport i Kinshasa. Från forskningsstationen gav han sig ut i regnskogen och letade efter bonobospår.

När han hörde ljuden av en flock följde han dem på avstånd tills de byggde bo i trädkronorna för natten. I gryningen gjorde aporna sin morgontoalett och Jonas gick på marken nedanför och samlade av­föringen i små tuber.

Efter att stridigheterna lugnat sig började Jonas fundera på att starta en ny, mer anspråkslös, station i trakterna runt Lokolama, där han jagat med Josef i tonåren.

Doktor Hohmann var också angelägen att få igång sin forskning igen. Tillsammans paddlade de i sex dagar längs Lokorofloden till Lokolama.

Ryktet om »Abanas« återkomst hade redan nått byborna när han kom fram. På kvällen, när han satt med Josef och de andra männen i byn kändes det som om tiden stått stilla. Jonas kände sig mer avslappnad än på länge. Här blev han inte ifråga­satt, som i Sverige.

Doktor Hohmann byggde upp en ny forskningsstation och Jonas såg till att han anställde Josef som administrativ chef. Snart reste de tält och byggde hyddor med solpaneler för en handfull forskare. Därifrån gjorde de utflykter för att iaktta bonobo­aporna. De studerade apornas beteende, undersökte näringsvärdet i deras föda och tog DNA-prover för att kartlägga släktskapen mellan olika flockar.

Jonas återvände till Leipzig med blandade känslor. Forskningsstationen engagerade många i byn och Josefs jobb gav honom möjligheter att köpa bekvämligheter som riktiga gymnastikskor och en glödlampa till bilbatteriet i lerhyddan. Samtidigt plågades Jonas av att se vuxna kongoleser förläget ta order från europeiska forskare i tjugoårsåldern.

 

I Tyskland drabbades han av svår frossa och feber. På sjukhuset visade han sig vara infekterad av två olika sorters malariaparasiter. Läkaren sparade blodprovet i utbildningssyfte, och när hon undersökte det närmare såg hon att Jonas dessutom hade filariamaskar i blodet. Hon var överförtjust.

En fullt utvecklad filariainfektion leder till elefantiasis: Maskarna täpper igen lymfkörtlarna och kroppsdelar som benen, pungen eller bröstet kan svullna upp och bli stora som basketbollar. Hos Jonas tog det sig ännu inte värre uttryck än att han fick kliande utslag på benen när han var överansträngd eller stressad.

På laboratoriet i Leipzig fick Jonas ett brev från Josef som berättade att de hörde skottsalvor från tjuvjägare som börjat närma sig forskningsstationen. Josef kände sig hotad och visste inte vad han skulle göra.

Före inbördeskriget kontrollerades tjuvjakten, som i området kring Salongas nationalpark var koncentrerad till elefanter, av president Mobutus son Manda. Men i slutet av 90-talet var elefant­stammen så liten att det inte längre lönade sig att jaga. När så automatvapen och billig ammunition strömmade in i landet under inbördeskriget blev det möjligt för praktiskt taget vem som helst att tjäna sig en hacka på att sälja apkött, som i delar av Central­afrika betraktas som en delikatess.

Tjuvjägarna började med att skjuta framför allt de mindre, besvansade aporna, men i takt med att de sköt av allt fler hade jakten på människoapor, som schimpanser och bonobos, ökat. Människo­apornas tummuskel anses särskilt saftig och eftertraktad.

Med de billiga AK47:orna kunde tjuv­jägarna peppra träden så att aporna föll ner som frukter. De skickligaste jägarna sköt mellan 50 och 100 små­apor om dagen.

Tjuvjägarna röktorkade köttet i skogen och bar högar av djurkroppar till staden Bongimba, där en fjärdedels uppstyckad bonobo såldes till en kötthandlare för tre amerikanska dollar. Han fraktade köttet vidare på cykel eller kanot till Kinshasa eller någon av städerna i diamantområdet, där samma köttstycken kunde säljas för mer än tolv dollar. Eftersom en patron kostade åtta cent blev förtjänsten god.

Tjuvjakten hade ökat så mycket att bonobon nu riskerar utrotning inom
femtio år. Dessutom hotas nationalparken Salonga, som står på Unescos lista över hotade världsarv.

För en gångs skull fanns en uppgift som ingen i hela världen skulle kunna göra bättre än Jonas Eriksson. Han bestämde sig för att stoppa tjuvjakten.

Jonas övertalade doktor Hohmann att finansiera en patrull som kunde vakta naturen och skydda aporna från tjuv­jägare. Tillbaka på forskningsstationen i Lompole reste Jonas runt mellan de olika byarna för att få ihop en antitjuvjaktspatrull. Den första han frågade var Josefs kusin Venty, som själv varit elefantjägare. Jonas visste att han skulle klara veckolånga expeditioner i djungeln. Snart hade de en patrull och gav sig ut i regnskogen, utrustade med pilbågar, spjut och giftpilar. Dels för att kunna jaga, men också för att det skulle uppfattas som  respektlöst att konfrontera tjuv­jägarna obeväpnade.

Efter några dagar hittade de ett läger i närheten av forskningsstationen. Utanför en liten trähydda låg några vildsvin, tre elefanter och omkring 500 apor.

Många tjuvjägare kom inte från trakten och struntade i om de jagade i en nationalpark, men när Jonas påpekade att marken tillhörde byarna i närheten gick de ofta med på att ge sig av. Att Jonas talade de lokala språken och var väl bekant med området och flera av de största jägarna gjorde att han kunde anpassa sitt beteende efter vem tjuv­jägaren var. Att han dessutom var vit gjorde dem osäkra på vilken typ av uppbackning han kunde ha.

Men ibland lät sig tjuvjägarna inte skrämmas, utan kunde med sin överlägsna beväpning tvinga Jonas patrull på flykt.

En dag fick han höra att några av tjuv­jägarna hade lagt sig i bakhåll. När de tryckte på avtryckarna för att göra sig av med »Abana« som förstörde deras affärer, klickade de annars så pålitliga AK47:orna. Incidenten gav upphov till ett rykte som sade att Abana bar på en alldeles särskild typ av magi. Jonas tog för givet att det bara var något jägarna sade för att slippa erkänna att de vikit ner sig mot honom, men insåg också att han skulle behöva mer auktoritet under sina framtida patruller. De officiella parkvakterna hade ont om vapen och i maj 2005 skickade Jonas en av sina hantlangare till en av tjuvjägarnas stora handelsplatser längs med floden Lokoro. Av en korrumperad kapten köpte han två automatgevär för 40 dollar.

Nu var det allvar.

 

Ju mer forskarna intresserade sig för bonobon, desto mer uppenbart blev det hur lite man med säkerhet visste om arten. Under lång tid hade den mest citerade bonoboforskaren, Frans De Waal, aldrig ens arbetat med en vild bonobo.

På senare år har bilden av den »fredsälskande sexapan« nyanserats något. Kring Salonga har forskare som Gottfried Hohmann iakttagit bonobos som jagat och dödat andra apor och honor som gått ihop i grupp och misshandlat ensamma hanar och bitit av dem kroppsdelar. Det har också visat sig att bonobos ibland jagar andra mindre däggdjur, även om de i huvudsak är växtätare.

Deras beteende skiljer sig ändå markant från schimpansernas, att frågan kvarstår hur så vitt skilda beteenden kan ha utvecklats ur en gemensam förfader. När forsk­arna undersökt skillnader i de båda arternas levnadsbetingelser har de funnit att tillgången på föda traditionellt sett varit sämre i schimpansernas utbrednings­område. Schimpanserna har dessutom varit tvungna att konkurrera om maten med gorillor, och ofta fått nöja sig med svårsmälta växter och nötter med hårda skal.

I den täta, prunkande skogen söder om Kongo­floden, bonoboapornas territorium, saknades konkurrerande människoapor och det tycks alltid ha varit lätt att hitta proteinrik föda, nästan helt utan växtgifter och besvärliga fibrer.

Enligt en teori har den rika naturen, som tillåtit bonobon att röra sig avslappnat och mata varandra i grupp, lett till att de utvecklat ett mindre aggressivt beteende. På Frankfurts zoo gjorde man ett experiment där några bonobos matades med kost som innehöll färre kalorier än vanligt. Bland försöks­aporna fanns en försiktig hanne som tidigare hade hunsats hårt av honorna. De hade bitit av honom fingrar och tår och inte låtit honom vara med när de andra åt. Med lågkaloridieten blev hannen aggressiv. Han tog för sig och puttade undan några av de lägre stående honorna och slogs för att få mat samtidigt som de andra.

Historien rörde en enskild och hungrig individ och saknade därför vetenskapligt värde, men väckte ändå uppmärksamhet bland forskare.

Eftersom bonobon lever i så svårtillgängliga miljöer saknas fortfarande svar på flera grund­läggande frågor. Varför dominerar honorna de fysiskt starkare hannarna? Varför föder honorna bara vart sjätte år, trots att de parar sig så ofta? På sikt kan forskningen leda till nya kunskaper om hur bonobon utvecklades – och i förlängningen ge svar om människans ursprung.

Gottfried Hohmann tror att vår gemensamma förfader liknade bonobon. Kanske övergav både människan och schimpansen bonobons matriarkala livsstil när vi lämnade den växt- och näringsrika regnskogen söder om Kongofloden för mer krävande miljöer.

Utrotningshotet mot bonoboapan gör att vi kanske aldrig får veta svaret på den frågan.

Moraliskt sett är situationen komplicerad.

Tjuvjägarna vill säkra försörjningen för sig själva och sina familjer. I fallet bonobon krockar deras mänskliga behov med hela mänsklighetens sökande efter kunskap.

 

None satte sig vid lägerelden och iakttog Jonas, fortfarande med fingret på avtryckaren. Han var lång och finlemmad. Förmodligen i Jonas egen ålder.

Jonas trodde inte att None skulle göra något lika överilat som tjuvjägarna som låg bakom polismordet – så länge det inte hände något oförutsett som fick honom att handla i panik.

Nu gällde det bara för Jonas att spela sina kort rätt.

Han började ställa samma frågor som han ställt till snararna och förklarade på lingala att marken tillhörde byborna i trakten.

None lyssnade lugnt och svarade att han bara var här i affärer.

»Men det är inte din skog«, sköt Venty in. None förstod och förklarade att han ändå tänkte lämna området eftersom djuren höll på att ta slut.

På ett sätt var Jonas lättad. Nu var alla tjuvjägarnas vapen exponerade. None trodde att han var i överläge, men så fort Jonas beväpnade parkvakter klev fram skulle maktförhållandena kastas om.

None gäspade. Det var sent och stjärnklart och de kom överens om att gå och lägga sig.

För att ingen av dem skulle behöva oroa sig för överfall under natten bestämde de att Venty och Mangos skulle lägga sig i l­ägret med Nones killar. Jonas rullade ut sitt liggunderlag en bit bort.

Alla lade sig med någon kroppsdel vilande på sitt vapen. Trots spänningen var Jonas så trött att han somnade direkt.

De vaknade innan solen gått upp och samlades runt elden för att koka kaffe och ris.

Jonas ritade upp en karta i den nedtrampade bruna jorden och visade None var nationalparkens gränser gick och vilka marker som tillhörde byarna. None nickade motvilligt.

När Jonas parkvakter dök upp med sina AK47:or ropade None till och skyndade ut i skogen. Efter en stund kom han tillbaka och svor att Jonas »var suspekt« och inte gick att lita på, men lovade att lämna området.

Jonas sade att han skulle komma tillbaka om tre dagar. »Då vill jag inte se er här.«

En vecka senare återvände Jonas med sin patrull. Allt kött var borta. Runt den släckta brasan låg ett utbränt kokkärl, en spjutspets och en ensam kopp. De tände eld på hyddorna och såg på medan de föll ihop i lågorna.