Foto: Privat Jonas Eriksson

Apmannen

Sedan bonoboapan upptäcktes har forskare tävlat om att utforska denna vår närmaste släkting. Men i bonobons djungler i Kongo har tjuvjakten ökat så mycket att den gåtfulla arten snart hotas av utrotning. Svenske Jonas Eriksson bestämde sig för att sätta stopp för slakten, om det så skulle kosta honom livet.

När Jonas Eriksson kände lukten av eld och bränt kött tecknade han med handen åt sina medhjälpare att stanna. På andra sidan av en brun bäck såg de hur rök steg från en läger­eld framför två lövklädda hyddor. Ett moln av flugor cirklade över högar av torkade djurkroppar. Döda apor låg med krampaktigt knutna händer och ansiktsdragen stelnade i förvridna grimaser.

Hukande följde Jonas aktiviteten i tjuvjägarlägret genom det kompakta löv­verket. Det viktigaste var att få ett grepp om hur många jägarna var – och hur många skjutvapen de hade. Han såg tre personer röra sig utanför hyddan. Två av dem bar på varsin blanksliten AK47:a.

Jonas lade ifrån sig sin ryggsäck och såg på Venty, som var hans pålitligaste medhjälpare. Venty kunde bära tyngre än de flesta och hugga sig genom vegetation tät som en vägg med sin machete. Han klagade aldrig och kunde vara riktigt hotfull och elak om han ville – en egenskap som ofta kom väl till pass.

Venty nickade mot Jonas. Båda förstod vems läger de hittat. De hade letat efter None länge nu. Så länge att jakten utvecklats till en aggressiv och personlig fiendskap.

Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!

Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filter­prenumerant.

Har du redan ett konto? här.

Artikeln publicerades ursprungligen Publicerad 24 april 2018 och uppdaterad 14 november 2023. och är skriven av .