Att jaga sin egen svans

Sverige lägger allt större ­resurser på att hindra mårdhundar, tvättbjörnar och ­andra främmande arter från att få fotfäste i vår natur. Så vad är den här jakten ett ­uttryck för – egentligen?

Per-Arne Åhlén svänger in på gårds­planen till en gammal röd gård i utkanten av byn Råneå i Tornedalen och stänger av motorn. Han sätter gubbkepsen på huvudet och kompletterar därmed sin jägarlook i skinnväst och stickad beige tröja. Ur en annan bil stiger hans kollega Anders ­Pettersson – de jobbar båda i mårdhundsprojektet. Per-Arne, som aldrig kallas för något annat än P-A, är initiativ­tagare och projektledare tillsammans med kollegan Fredrik Dahl på Jägareförbundet. Anders Pettersson är en av de sex viltvårdare som är anställda för att rent praktiskt utföra huvudupp­giften: att begränsa populationen till ett minimum och förhindra att den sprider sig vidare.

Anders visar vägen över gårdsplanen och in genom skogen. Eller genom »världens blötäckel­område«, som han beskriver det. Råneälven skymtas mellan träden och det är klafsigt under snön som fortfarande ligger kvar veckan före påsk. Mårdhundar rör sig längs vattendrag, så det här är ett idealiskt ställe för att söka efter djuren. Efter att ha gått ett tiotal meter in i skogen syns tre träd omgärdade av träslanor som bundits ihop till ett staket. På en av stammarna sitter en grå lapp som visar en bild av en kamera och varnar för att besökare kan bli fotograferade. I knähöjd på samma stam sitter en kamouflagemönstrad låda med en antenn fastsurrad.

– Vi måste ha de här banden och varnings­skylten på grund av lagen om allmän kameraövervakning, förklarar P-A. Det är också därför vi har den i knähöjd, för att vi inte ska råka fota någons ansikte, om någon mot förmodan skulle lyckas forcera avspärrningen.

Annons

Kamouflagelådan innehåller en kamera som styrs av en rörelsesensor. Så snart ett djur närmar sig ­knäpper kameran av ett kort och skickar det till de mobil­telefoner som är anslutna. Anders visar hur det kan se ut. På bilden i hans telefon syns temperatur, plats, datum, tid, och en mårdhund vars ögon lyser i blixtljuset. Djuren lockas till just den här platsen tack vare de lockbeten som Anders har placerat ut. Han tar upp en liten medicinliknande flaska med en enkel etikett och skruvar av locket. Det stinker verk­ligen. P-A gapskrattar.

– Det här är alltså fermenterade analkörtlar från amerikansk gråräv.

– Det finns bra och dåliga delar av det här ­jobbet, om man säger så, kommenterar Anders.

Han tar på sig handskar innan han häller en droppe, som ska locka dit mårdhunden i tron att ett annat djur markerat revir, på stammen mitt­emot kameran. P-A plockar upp ytterligare en burk med en gråbrun, stinkande gegga.

– Det här är fermenterat lodjurskött, bäverkött och lite annat gott. Vi lägger det här i en grop vid trädet, för att imitera att ett djur har gömt mat.

Anders placerar ut en tesked av geggan. Nu är det bara att vänta på att en mårdhund ska promenera förbi och känna den förförande doften. Varje morgon sträcker sig Anders efter mobilen för att bläddra igenom de femtiotal bilder som vanligtvis har kommit in under natten. Om där finns en bild på en mårdhund meddelar han den ansvarige fältarbetaren, som får ta hand om den. Kommer han för sent kan han lägga ut en hög med exempelvis siklöja för att locka den tillbaka. Anders bevakningsområde sträcker sig sex mil från Råneå till Sangis och inåt landet i tio mil. Sammanlagt finns 170 kameror utplacerade i Norrbotten, till­sammans med ett par stycken i Umeå, Stockholm och i Skåne mot ­Själland där mårdhunden också skulle kunna ta sig in.

Metoderna och kunskapen för att hitta djuren har förfinats sedan P-A tog initiativ till mårdhundsprojektet 2008, två år efter att de första mårdhundsvalparna hittades på svensk mark – på den lilla ön Sandskär utanför Haparanda. Då ­visste man inte hur artens förekomst egentligen såg ut i Sverige. Däremot visste man att om den väl fick fäste skulle många andra arter vara hotade. Mårdhunden äter i stort sett allt – läderkläder, sopor, småvilt – men problemet är att den också äter ovanliga amfibier som stinkpadda, lökgroda och vattensalamander och ägg från sällsynta fågelarter som rördrom, svarttärna och skäggmes. Mårdhunden kan också sprida sjuk­domar som är farliga för människan, som rabies och dvärgbandmask. Den senare kan smitta genom att människan till exempel äter bär som haft dess avföring på sig. Parasiten orsakar allvarliga leverskador och kan vara dödlig.

Det finns en risk för att mårdhunden sprider sig väldigt snabbt när den väl har tagit sig in i landet. Djuren kan gå tiotals mil i månaden och simma upp till fem kilometer över öppet hav. Dessutom är de, näst fjällräven, det mest reproduktiva hunddjuret. Honorna föder en kull på upp till tio valpar varje år.

– Just nu jobbar vi på en yta tre gånger så stor som Danmark, berättar P-A. Det är där vi vet att mårdhunden finns just nu.

Heltäckt. De 170 kamerorna i Norr­botten gör att projektet inte kan missa någon mårdhund som tar sig över gränsen från Finland.

Mårdhunden är en så kallad främmande invasiv art i Sverige. Invasiva arter behöver inte vara djur, de kan också vara växter eller svampar. Gemensamt för dem är att de skapar så stora problem att de räknas som ett av de allvarligaste miljö­hoten. De för med sig nya sjukdomar som skadar växter, träd och djur, och de invasiva djuren äter upp de ursprungliga arterna eller konkurrerar med dem om föda. I EU beräknas kostnaden för de skador som arterna orsakar uppgå till tolv miljarder euro. Varje år.

Det första kriteriet för att klassas som en främmande invasiv art är att människan, avsiktligt eller oavsiktligt, har flyttat arten från deras ursprungliga habitat. Det här händer i en rasande fart i dagens globala samhälle. Bara genom fartygs barlastvatten byter 10 000 arter land eller till och med kontinent varje dygn. De allra flesta märker männi­skan inte ens av: de dör för att de inte lyckas reproducera sig, blir uppätna av nya fiender eller lyckas inte hitta tillräckligt med mat. För att en främmande art ska klassas som invasiv måste den anpassa sig till den nya miljön, klara av att reproducera sig och sprida sig självmant till nya områden, och där orsaka ekologiska skador som får allvarliga ekonomiska och sociala konse­kvenser. Uppskattningar säger att av de drygt 12 000 främmande arter som finns i Europa har 10–15 procent varit invasiva.

Mårdhunden uppfyller alla dessa kriterier.

Djuret kommer ursprungligen från Asien, men togs till Sovjetunionen 1929 för att det skulle ­finnas fler djur att jaga för pälsproduktion. Sedan dess har mårdhunden koloniserat över 1,4 miljoner kvadratkilometer i Europa. I Finland är populationen nu så stor att den inte går att stoppa. 1970 sköt finnarna 800 mårdhundar, år 2000 dödade de 80 000 och 2011 sköts nästan 180 000 djur. Det finns i dag inte en enda kvadratmeter i södra och mellersta Finland som inte är en del av ett mårdhundsrevir. Än så länge har man bara lyckats påvisa negativa effekter i näringsrika våtmarker och på amfibiefaunan i skärgården. Men det är svårt, dyrt och tar tid att mäta de riktiga effekterna. Och då kan det i värsta fall vara för sent att göra något åt saken.

Risken är att mårdhundens intrång kommer att få samma konsekvenser som den grå ekorrens i Storbritannien. I slutet av 1800-talet tog en viktoriansk bankir vid namn Thomas Brocklehurst med sig djuret från USA, som en tjusig, exotisk art att ha på sina ägor. Tilltaget skapade en trend bland andra landägare som snart släppte ut egna grå ekorrar. Kruxet var att arten spred en smitta till landets ursprungliga röda ekorrar som gjorde att de dog inom en vecka. För att förhindra katastrofen stiftades lagar som sade att medborgare var skyldiga att rapportera alla fynd av grå ekorre till myndigheterna. Men det var för sent. I dag finns miljontals grå ekorrar, medan de röda är utrotningshotade.

Här i Sverige har problemen precis börjat. Fram till för ett år sedan var mårdhunden det ­värsta hotet, men i fjol oskadliggjorde mårdhundsprojektet en tvättbjörn som fångats på bild i Småland. I mars i år hittades också en död tvättbjörn på stranden i Falsterbo. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det döda djuret blev en nyhet i såväl radio och TV som i ett flertal av landets tidningar. Melanie Josefsson på Naturvårdverket sade till TT: »Den är en av de värsta arter vi kan få in i Sverige.« I Svenska Dagbladet beskrev Nils Carlsson på Länsstyrelsen i Skåne arten som »en vildkatt på anabola steroider«. Tvättbjörnar skapar stor förödelse, dels för andra djur, men även för människor. De livnär sig gärna på sopor och trivs därför bra i storstadsområden. De bygger bo i hus, skapar toaletter på folks vindar och gömmer mat i väggisoleringen. Skadorna är enormt dyra för privatpersoner och för försäkringsbolagen. Den döda tvättbjörnen sågs som ett bevis på att de invasiva arterna kommer allt närmare Sveriges gränser.

Annons

Invasiva arter diskuteras inte bara inom biologin, utan även på högsta politiska nivå. 1992 uppmärksammades problemet med den minskade biodiversiteten i världen för första gången på hög internationell nivå. Vid en FN-konferens antogs då biodiversitetskonventionen, vanligtvis kallad för Riokonventionen, som slår fast att länder är skyldiga att bevara sin nationella mångfald, bland annat genom att stoppa hot mot densamma. EU-parlamentet röstade nyligen med stor marginal igenom ett förslag som slår fast att medlemsstater är skyldiga att sätta upp övervakningssystem och  handlingsplaner för att förhindra spridningen av de värsta invasiva arterna, som ska listas. Nu ska bara ministerrådet godkänna lagförslaget. Redan nu finns en särskild skrivelse i Bernkonventionen om mårdhunden, som bland annat slår fast att de länder som skrivit under måste vidta åtgärder för att förvalta djuret. Även i Sverige finns liknande skrivelser. Sveriges miljödepartement har tillsammans med sin finska och norska motsvarighet skrivit under en avsiktsförklaring om att man ska »arbeta aktivt för att förhindra att mårdhunden sprider sig inom och mellan länderna« eftersom den innebär »ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden«. Detta är till stor del ett resultat av mårdhundsprojektets information om vilket hot djuret innebär.

Efter att ha kartlagt och undersökt de svenska mårdhundarna i två år fick mårdhundsprojektet EU-finansiering för ett internationellt sam­arbete med Finland och Danmark. I Sverige har Naturvårdsverket det övergripande ansvaret och Jägare­förbundet utför det praktiska arbetet. På tre år fick projektet 5,3 miljoner euro. I slut­rapporten presenteras beräkningar att det skulle finnas 10 000 mårdhundar i Sverige om 15 år om man inte gjorde något för att stoppa spridningen. Det ansågs som ett lyckat projekt, och efter 2013 har de fått nationell finansiering för att fortsätta. I  år har de tilldelats 8 miljoner kronor.

Ett av målen är att »öka medvetenheten bland allmänheten att rapportera förekomst av mårdhund«. Där har de lyckats väl. På deras sambandscentral i det gamla regementet i Luleå tog administratören Ulrika Jakobsson emot över 2 000 observationer på tipstelefonen mellan 2010 och 2013. De flesta var inte mårdhundar utan en räv, grävling eller grannens lurviga katt. Eftersom många misstar sig brukar Ulrika börja med att skicka tipsarna bilder på rävar för att de ska kunna jämföra. Hon kan också sålla bort de tips där djuret setts i ett träd, eftersom mårdhunden inte klättrar, eller om inringarna skymtat något mitt på dagen, när mårdhunden oftast inte rör sig. På de troliga tipsen skickar hon ut någon av de sex viltvårdarna för att sätta upp en kamera eller fälla. 364 djur bekräftades till slut och 319 av dem fångades in. De flesta avlivades, men några hölls vid liv för att själva hjälpa till med att uppfylla ett annat av projektets mål: »Att använda innovativa metoder för att minska och utrota invasiva arter som mårdhund.«

Samarbete. Anders ­Pettersson smetar ut fermenterat kött för att locka mårdhundarna till MMS-kameran. Så snart det knäpps en bild kan både Ulrika Jakobsson på sambands­centralen se den på sin dator och Anders själv på sin mobil.
Incheckade. Sändardjuren vistas på mårdhundshotellet i väntan på att kastreras, för att omplaceras eller om de behöver äta upp sig efter vintervilan.

En dryg timmes bilkörning österut längs kusten från Råneå, genom Kalix, förbi den orange, globformade skulptur som ska föreställa ett löjromsägg och vidare över en lång bro där man ofta kan se sälar, ligger det som skämtsamt kallas »Mårdhunds­hotellet« på Seskarö. Driften står Viktor Medström för. Även han är anställd av Jägare­för­bundet för att ta hand om mårdhundarna, men ett par månader om året tar han tjänstledigt för att arbeta som fiskare. Gårdsplanen täcks av stora nät och en handmålad skylt upplyser om att här säljs färsk och rökt fisk. I en friggebod på gården kan åtta mårdhundar inhysas. Den ena väggen täcks av nätburar och små mörka boxar där djuren kan lägga sig om de vill vara i fred. I dag är tre av burarna upptagna, men bara en av mårdhundarna ligger synligt. Det är ett knappt en meter långt djur, med yvig brun päls, pepparkornsögon, en rävaktig svans och korta ben. Honan som ligger synlig är alldeles tyst och lugn. Hon har varit sändardjur tidigare, men har fångats in för att omplaceras och ska strax sättas ut i skogen igen.

Mårdhunden lever i monogama par­för­hållanden och håller sig oftast så nära som fem meter från sin partner 80 procent av den vakna tiden. De som saknar en partner letar snabbt upp någon att leva tillsammans med. Genom att viltvårdarna fångar in ett antal djur, i dagsläget 20 stycken, och märker dem med en GPS-sändare, kan deras väg genom Tornedalen följas på en karta på sambandscentralen. Om djuret under en period blir mindre rörligt kan viltvårdarna misstänka att det har hittat en partner att slå sig till ro med. När det händer letar en viltvårdare upp sändardjuret – och avlivar dess partner. Det är inte utan orsak som de även går under smeknamnet »judasdjuren«. Judasdjuren är en mycket effektiv hjälp för mårdhundsprojektet, eftersom de även visar hur populationen vandrar. Hittills har ­nästan alla fortsatt norrut.

Viktor tar en sorts stålklämma och öppnar taket på buren för att lyfta upp mårdhundshonan.

– Så skiter och pissar hon så klart, konstaterar han. Det gör de alltid när man tar tag i dem.

Det luktar också därefter inne på hotellet. Han lägger henne försiktigt på ett bord vid dörröppningen. Medan han bänder upp munnen på djuret för P-A in en halv tablett avmaskningsmedel. Honan är sedan tidigare steriliserad, precis som alla sändardjur, men det är också viktigt att de inte släpper ut djur som kan sprida sjukdomar. P-A ställer sig bredvid och ser på när Viktor vant fäster ett halsband i plast med en sändare runt djurets hals.

P-A känner efter så att halsbandet inte sitter så hårt att det skapar obehag eller så löst att det kan lossna. Han trycker fast de röda reflexbanden lite extra.

– Mårdhundar är världsmästare på att bli överkörda, slår P-A fast. Och vi har ju investerat mycket i de här sändardjuren. Bara sändaren ­kostar 25 000 ­kronor. Reflexbanden har räddat några sändardjur undan trafikdöden.

Innan djuren får lämna hotellet ser Viktor till att de är friska. De får äta upp sig på hundmat eller, om de är kinkiga, rå köttfärs. Viktor lyfter upp tiken med händerna och stoppar in henne i en bärbar kattbur med hö.

Tio minuter senare släpps hon ut ur buren igen. Marken mellan de glesa träden är helt täckt av renskit.

– Jag tror det här är en bra plats, säger Viktor. Här finns många gryt i närheten som den kan springa ner i. Men redan i morgon kan den ha farit långt härifrån.

Tiken ligger först helt stilla på marken. ­Spelar död. Mårdhundar gör det när de känner sig hotade. Till och med när Viktor går fram och puffar henne i baken fortsätter hon att vara som medvetslös.

– Det är ett märkligt djur det här, säger P-A. Ibland undrar man hur den egentligen kan klara sig i det vilda.

Annons

Men just det här beteendet har faktiskt räddat livet på många mårdhundar. P-A berättar att det flera gånger har hänt att en jägare hittat en livlös mårdhund vid sin skällande hund, utgått från att hunden bitit ihjäl djuret och hängt upp det i ett träd för att fortsätta jaga. När jägaren kommit tillbaka har mårdhunden stuckit iväg.

Mårdhunden rör inte en muskel. Inte förrän Viktor och P-A startar sina bilar skumpar den iväg mellan träden, på jakt efter en ny partner. Som Viktor, eller någon av hans kollegor, ska avliva.

– Jo, säger P-A. Bevarandebiologi är inte alltid vackert.

 

Mårdhundsprojektet går att se i ett betydligt större perspektiv. För att verkligen förstå vad det är som pågår kan vi börja med att zooma ut från Tornedalen, Sverige och till och med Nordeuropa – och 45 000 kilometer ut i rymden.

Den 7 december 1972 var den amerikanska rymdfarkosten Apollo 17 på väg mot månen. De tre astronauterna hade fått med sig en Hassel­bladskamera på uppdraget och knäppte flera ­bilder av »den blå glaskulan« som svävade omkring i den oändliga rymden. En av bilderna, det första fotografi en människa tagit av jorden, blev legendarisk: »The Blue Marble«. Bilden gjorde ett stort intryck på den miljörörelse som växt fram i västvärlden under 1970-talet. Vår planet ser skör och ensam ut i det stora svarta mörkret. Bilden talade till folks känslor och ökade medvetenheten om hur allt hänger samman – att miljö­förstöringar inte bara påverkar lokalt utan även globalt, och att det som händer på andra sidan klotet kan få konsekvenser för oss.

Nästa utzoomning tar oss 10 000 år bakåt i tiden, när människan hade spridit sig över klotet och börjat ägna sig åt jordbruk. Därmed förändrades den ursprungliga naturen för att bättre tjäna människans egna syften. Stora arealer odlades upp med majs, vete och andra spannmål som ­passade både människan och hennes domesticerade djur. Spola snabbt framåt och föreställ dig hur fält växer upp och skördas, hur skog huggs ner och åter­planteras, hur hus byggs, vägar anläggs, gruvor sprängs fram i urberg, oljetorn monteras, hur pipelines snirklar fram längs havsbottnen, hur antenner, kärnkraftverk och vindkraftverk ­monteras och hur murar byggs för att skydda våra nationer medan broar byggs för att knyta dem samman.

Tredje och sista gången zoomar vi in till ett mötesrum i början av 2000-talet. Där lyssnar Paul Crutzen på en föredragshållare som talar om holocen. Holocen är vår nuvarande geologiska epok, som har varat sedan den senaste istiden. Paul Crutzen, en holländsk kemist som har till­delats Nobelpriset för sin forskning om ämnen som förstör ozonlagret, blir provocerad av allt prat om holocen och utropar plötsligt:

»Sluta! Vi befinner oss inte längre i holocen, vi är i antropocen.«

I boken The Sixth Extinction berättar han för författaren Elizabeth Kolbert att hans nya uttryck var det enda de pratade om resten av dagen. Antropocen, som kommer från grekiskans anthropo, som betyder människa, syftar till att beskriva att vi numera lever i en epok som helt styrs av Homo sapiens.

Planeten består av 130 miljoner kvadratkilo­meter isfritt land. 100 miljoner av dessa är på något sätt påverkade av människan: städer, odlad mark, planterad skog och så vidare. De 30 miljoner som återstår är främst delar av Sibirien, Amazonas och Sahara, där det bor få människor. Inte för att ens de här platserna är helt opåverkade av oss – här finns pipelines, rancher och apparatur för att läsa av seismisk aktivitet. I nästan alla stora floder har det byggts dammar, eller så har vattenflödet omdirigerats. Att djuren får allt mindre utrymme att röra sig på får förödande konsekvenser. Det visar till exempel ett omedvetet experiment som beskrivs i Mark Lynas bok Guds utvalda art. 1986 byggdes en kraftverksdamm i den venezuelanska djungeln. Dammen översvämmade ett 4 000 kvadratkilo­meter stort bergsområde. De högsta topparna stack upp som öar, avskilda från varandra av vatten­massorna. Alla öar förlorade sina stora rovdjur, och på de minsta öarna dog tre fjärdedelar av arterna ut. De djur som klarade sig ökade däremot i antal, eftersom både tidigare fiender och konkurrenter om mat försvunnit. På grund av den minskade ytan förvandlades de tidigare artrika områdena till betydligt ­mindre komplexa ekosystem.

Det finns i dag 33 procent färre vilda djur på jorden än vad det fanns för bara 40 år sedan. Människans påverkan har dessutom lett till att en tredjedel av alla revbyggande koraller nu hotas av utrotning, vilket även gäller en tredjedel av alla sötvattens­mollusker, en tredjedel av alla hajar och rockor, en fjärde­del av alla däggdjur, en femtedel av alla reptiler och en sjättedel av alla fåglar. Och människan har inte bara skapat förändringar som går att ta på eller se med blotta ögat: haven har för­surats och på två sekel har luftens koldioxidnivåer ökat med 40 procent medan metangaserna har fördubblats.

Trots dessa överväldigande bevis är antropocen ännu inte ett fastställt namn på den nuvarande geologiska epoken. Mycket talar för att detta snart kommer att förändras. 2016 kommer The International Commission on Stratigraphy, de enda med mandat att besluta om sådant, att hålla ett möte i Sydafrika för att diskutera saken. Förberedande studier har kommit fram till att antropocen är ett lämpligt namn, eftersom människan faktiskt har lämnat spår efter sig som fortfarande kommer att synas om en miljon år.

Vad har då detta att göra med mårdhunden? Allt.

Bekräftade observationer av mårdhund

Arten hade aldrig tagit sig till Sverige utan människans hjälp. För det första flyttades mårdhunden från sitt ursprungshabitat av en ren mänsklig nyck, för det andra hade den aldrig vandrat så långt norrut om inte klimatet förändrats och ­blivit mildare.

Just klimatförändringarnas effekt på floran och faunan i de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland undersöks just nu i ett forskningsprojekt vid Umeå universitet. För att nå sina resultat har forskarna tittat på data för 61 olika däggdjur samt statistik över nederbörd och temperatur under 50 år. När temperaturen höjs måste vissa djur flytta norrut, eftersom de kräver ett visst klimat, medan de som inte är lika beroende av kyla får möjligheten att utöka sitt habitat. Skulle djuren av någon anledning inte kunna flytta på sig, för att det finns hinder i vägen som städer, vägar, kalhyggen eller för den delen viltvårdare, så kommer de följaktligen att förlora delar av sitt habitat. Det ironiska med antropocen är alltså att människan genom sina handlingar tvingar arter att flytta på sig, samtidigt som vi hind­rar dem från att söka nya om­råden. För vissa arter, som fjällräven, ­kommer landmassan helt enkelt att ta slut.

– Det är förstås mycket svårt att förutspå exakt hur naturen och djurlivet i Barentsregionen kommer att se ut, säger Anouschka Hof som har jobbat med studien. Men en bra indikation är att kolla ungefär hur det ser ut i Stockholmstrakten.

Resultaten visar att betydligt fler däggdjur kommer att röra sig i norra Sverige. I områden där det nu finns tio eller färre arter kommer det möjligtvis att finnas mellan 11 och 40. De som kommer att klara sig bäst är generalisterna, djur som äter blandad kost och inte är så beroende av ett särskilt ­klimat, som mårdhunden. Den spås utöka sitt område med ungefär 200 procent.

– Det finns ju många djur som kommer att vinna på ett varmare och våtare klimat, säger Anouschka Hof. Så biodiversiteten kommer sanno­likt att vara större. Problemet för arterna som redan finns i Barentsregionen är att de kommer att träffa nya potentiella fiender söderifrån som slåss om samma mat. Eller med varandra.

Utvecklingen ser likadan ut på många ställen i världen. I The Sixth Extinction lyfts Hawaii, en isolerad ögrupp mitt ute i Stilla havet, fram som ett bra exempel. Innan människan kom dit saknades hela kategorier av organismer. Där fanns inga amfibier, gnagare eller reptiler. Inte heller några myggor, myror eller bladlöss. I dag finns allihop. På ett sätt har Hawaii alltså fått betydligt fler arter. Problemet är att många arter som tidigare var unika på Hawaii nu har försvunnit: ett dussin fågelarter, hundratals olika sniglar och blommande växter. I dag sägs en ny invasiv art komma till ögruppen varje månad. Även om biodiversiteten alltså ökar lokalt på sina håll, så minskar den på jorden som helhet. Floran och faunan blir allt mer likriktad var man än befinner sig.

Sedan mer komplexa djurarter utvecklades för femhundra miljoner år sedan har det skett fem stora utrotningar. Det har skett genom klimatförändringar, som till exempel orsakat istider, eller genom troliga asteroider som träffat jorden. Den sjätte massutrotningen pågår just nu, och beror endast på människans påverkan. Den är så allvarlig att den snart kan mäta sig med utrotningen i slutet av kritaperioden, då dinosaurierna och hälften av övriga levande organismer dog ut. Livet på jorden har uppenbarligen inte upphört trots att stora delar av det utrotats fem gånger tidigare. Men även om människan på många sätt är en unikt anpassningsbar art, så är vi beroende av ett välfungerande ekosystem: av mark som kan planteras, rent vatten att dricka och träd som filtrerar luften vi andas. Och för att det ska fungera krävs en mångfald av organismer.

I takt med att förståelsen för hur människan utarmar planeten ökar sprider sig en vurm för att bevara det ursprungliga. Det finns en allmän känsla av att om vi bara ställer allt till rätta, så som det var förr, då kanske vi kan klara det här. Sam­tidigt som djur som mårdhunden motarbetas satsas enorma summor på att skydda andra arter. Bara för att rädda den vitryggiga hackspetten ­satsade Sverige 200 miljoner kronor mellan 2005 och 2008, och sedan knappt tio miljoner årligen. Och i större skala pågår till exempel ett projekt i Europa, Rewilding Europe, som har som mål att återförvilda en miljon hektar land till 2020. Tanken är att låta naturen ta över delar av landsbygden som avfolkats och sedan låta den sköta sig själv – utan jakt, dammar eller skogsbruk. Ett annat mål är att återinföra ursprungliga växter och djurarter. För att finansiera projektet ska platserna göras till populära resmål för vildmarksturism.

Men trots sin vilja att göra gott är det till syvende och sist människan själv som är planetens mest invasiva art.

»Vårt mål är att det bara ska finnas sterila sändar­djur kvar i Sverige. Då kommer vi att ha ett mer hanterbart ­system, för alla nyanlända mård­hundar skulle hittas av sändardjuren.«

Med sin Iphone mot örat och ena ­handen på ratten styr P-A bilen. Han försöker få vägbeskrivningar av Mikael Paavola till en plats där ett sändardjur just nu vistas med sin partner.

– Ska jag svänga in här?

Han korsar ett översnöat tågspår och tar höger mot Lappträsk.

–Är det du som kommer där, eller?

Den mötande pickupen blinkar med lyktorna.

P-A bromsar in, stoppar in en baksnus och drar in de sista kornen i näsborrarna. Vi befinner oss strax utanför byn Karungi.

– Paavola, han håller på att få magsår över en mårdhund på Rånön. Han tror hela tiden att Rånön är fritt, men så dyker det upp någon ny på kameran. Han vill ha bilder från alla kameror här i området. Även om de så kommer mitt i natten. Han säger att det är bättre att vakna och sticka ut då än att upptäcka att han missat en på morgonen.

Mikael Paavola parkerar bilen framför P-A. Ett par kilometer in i skogen har han pejlat sändardjuret. Han lastar av en snöskoter från släpet och hans jakthund Stortallens Flisa, en östsibirisk lajka, hoppar vant upp framför honom på sätet och de gasar i väg.

De stannar till i en glänta. Rakt in här hörde han mårdhunden sist. Han vecklar upp en antenn och kopplar in sladden i en blå dosa med tre svarta rattar. Från dosan löper en sladd till ett par hörlurar som han lyssnar koncentrerat i. Han för antennen fram och tillbaka.

– Jo, men den borde vara i området här ungefär.

Snön i skogen är meterdjup, skaren brister precis när man lägger över tyngden på det främre benet och det är svettigt att gå. P-A har tagit över antennen och stannar med jämna mellanrum för att lyssna av de blippande signalerna.

– Du har rätt, den borde vara här snart nu, ropar P-A.

– Är signalen under tre? Det brukar vara en magisk gräns, svarar Paavola.

På andra sidan en liten bäck syns en kulle. När antennen riktas åt dess håll piper det snabbare. Mårdhunden är där.

Flisan springer i förväg mellan granarna. Hon har fått vittring.

Uppe på kullen trampar P-A ner i en öppning till ett gryt. På andra sidan har Flisan stoppat ner huvudet i ett annat hål. Hon sparkar frenetiskt med bakbenen för att tränga sig in genom öppningen, men den är för smal. Mårdhunden har gömt sig därinne.

– Vad gör den där inne? utbrister Paavola besviket. Det är ju fint och torrt och soligt. Då brukar de vara ute.

De tittar på bäcken bredvid och konstaterar att grytet kan vara upp till tre meter djupt. Det kommer att ta för lång tid att gräva fram mårdhunden, samtidigt som de inte kan vara helt säkra på att sändardjuret är där nere med sin partner. Ligger hon där själv vore arbetet förgäves. Paavola plockar upp en GPS för att se hur långt det är till skotern.

– 150 meter, konstaterar han. Och det tog 20 minuter att gå hit. Bra före …

Han kallar på Flisan.

– Du kommer inte åt den där, Flisan.

– Trist! säger P-A. Trist, men sant.

Det är bara att pulsa tillbaka i de gamla fotspåren.

Radarpar. P-A Åhlén och Mikael Paavola har jobbat med mårdhundsprojektet sedan ­starten. Ett av deras viktigaste verktyg är antennen som pejlar var sändardjuren befinner sig.
Sökarna. Flisan har jagat mårdhund sedan hon var ett år gammal. Hennes specialitet är att följa mårdhundens spår, och att aldrig distraheras av djurens lukt.
Rutinerad. Paavola fångade ungefär 130 mårdhundar förra året. »Den enda nackdelen med jobbet är att man aldrig riktigt kan vara ledig. Man får vara beredd att åka ut både kvällar och nätter.«
Fri. Sändardjuret släpps lös igen. I alla fall ett tag. Honan ska snart fångas in igen för att omplaceras.

Vad är det människan är ute efter när hon försöker återskapa eller bevara naturen? Vad är egentligen ursprungligt, vilken fauna är inhemsk? Det är frågor som är svårare att svara på än vad man kanske först tror. Ta myskoxen. Den försvann från Sverige för några tusen år sedan. 1932 tog en man med sig myskoxar från Grönland till Norge. De förökade sig och ungefär 40 år senare vandrade efterkommande generationer över gränsen till Sverige.

– Då började en diskussion om de här djuren tillhörde svensk fauna eller inte, berättar miljö­historikern Dolly Jørgensen som forskat i ämnet. Det var ju en art som hade levt här, men den hade inte funnits i landet på länge. Hur långt tillbaka ska man gå?

I det här fallet blev inte myskoxen listad bland de svenska arterna, ett par tusen år tillbaka i tiden ansågs för långt att gå för att klassa den som ursprunglig. Däremot är den fridlyst och männi­skan får inte gå närmare ett djur än 100 meter.

Är det ens korrekt att kalla den flora och fauna vi har i dag för ursprunglig? Av skogarna som mårdhunden vill vandra runt i är 95 procent odlade av människan. Skogen är planterad för att vi ska kunna skövla den vid lämplig tidpunkt, något som i sig påverkar djurlivet. I skogen finns också bävrar, till exempel. Ett djur som utrotades i Sverige, men som i början av 1900-talet återinfördes då norska bävrar planterades in i landet.

– Så vilken tidsperiod är det egentligen man talar om? frågar sig professorn i idéhistoria Erland Mårald. I USA har man försökt hävda att allt som kom efter Columbus 1492 är främmande. I Sverige pratar man ofta om den senaste istiden. Det är otroligt långa tidsspann.

Som idéhistoriker intresserar han sig för de kulturella föreställningar som inverkar på den här frågan. I många fall kan allmänheten uppfatta främmande arter som inhemska, helt enkelt för att de har funnits där under hela deras livstid.

– Eukalyptus kom till USA i slutet av 1800-talet, säger han. På 1990-talet började man prata om att återställa naturen och därför ville man ta bort eukalyptusen. Men då hade folk vant sig vid den och protesterade.

Det går också att fundera över vad som egentligen är inhemskt och vad som är utländskt. Djur och växter bryr sig inte om nationsgränser.

Det enda djuren gör är att de söker efter en plats där de kan leva gott, säger Dolly ­Jørgensen. De vill ha god mat, ett bra ställe för sin avkomma att växa upp på. Så ska människor ha rätt att besluta om de har rätt att komma hit eller inte? Det är en i hög grad antropocen fråga. Vi flyttar runt arter och inbillar oss att vi har kontroll, men det har vi inte.

Det finns även de som hävdar att det finns ett visst mått av rasism i diskussionerna kring invasiva arter. Biologiprofessorn Mark A Davis har i tidskriften Nature skrivit att det inte är produktivt att tala om inhemska och främmande arter, eftersom vi lever i en föränderlig värld. Istället borde man fokusera på vilka arter som är skadliga och vilka som inte är det. Det finns trots allt inhemska arter som påverkar sin omgivning betydligt mer än vad många av de introducerade gör. Bävrar, till exempel. Davis och hans kollegor vänder sig också mot det militaristiska språkbruk som används för att beteckna de främmande arterna. Det talas om att de invaderar, som om de vore en fientlig armé, och att de är invasiva, som cancertumörer.

– Om vi skulle använda samma språkbruk om människor hade vi legat ganska så långt åt höger om Sverigedemokraterna, säger Erland Mårald. Nazisterna var ju också bland de första att lyfta fram den ursprungliga, nationella naturen som efter­strävansvärd i en politisk agenda. Det ska naturligtvis inte förväxlas med dagens ekologiska debatt, men sådana historiska jämförelser kan ge ett perspektiv på hur vetenskapliga diskussioner samspelar med den samtida kulturen. Det borde också väcka vissa frågor om vilket språkbruk som är lämpligt att använda i vetenskapliga sammanhang.

Sett ur det perspektivet är det märkligt att människan bryr sig om nationsgränser när det kommer till arters habitat. Istället vore det då mer naturligt att kolla på de ekologiska gränserna – vilka klimatzoner och ekosystem passar djuren? Gjorde vi det hade mårdhunden på sitt sätt passat in här. För att de ska kunna reproducera sig krävs en årsmedeltemperatur som inte går under 0 grader och högst 175 dagar med snötäcke, med andra ord förhållanden som nått Barentsregionen endast på grund av klimatförändringarna som vi har orsakat. 

Då kan man fundera på etiken i att vi männi­skor nu bestämt oss för att mårdhunden inte får vara i landet.

– På ett sätt är det här så klart orättvist ur djurens synpunkt, säger Dolly Jørgensen. Samtidigt förstår jag att man inte vill ha in djur som är skadliga för andra. Det vill inte jag heller.

P-A Åhlén, som i grunden är bevarandebiolog, ser det på ett lite annorlunda sätt.

– Att det här skulle grunda sig i någon sorts rasism, eller att det är orättvist för djuren, det är ett resonemang utifrån ett mänskligt perspektiv. Jag jobbar utifrån djurens perspektiv. Och inte efter en etik på en individnivå, utan en etik på populationsnivå. Det är lätt att tänka med hjärtat och säga: »Vad otrevliga ni är, den här individen har inte gjort något ont.« Men, den största utdöendeorsaken för organismer i dag är invasiva arter. Om vi flyttar runt djur och blandar ekosystem så måste vi ta ansvar för det. Vi förvaltar i dag våra barns och barnbarns natur. Låter vi etiska betänkligheter stå i vägen för att förvalta individer av invasiva arter i dag så kan vi förstöra stora naturvärden och inhemska djurpopulationer i framtiden.

P-A berättar att jakten på mårdhunden kommer att intensifieras ytterligare. Han har fått en ny idé, som mårdhundsprojektet fått godkänt för att testa. Ett stort problem har länge varit att de saknat ett effektivt verktyg för att enkelt hitta befintliga par utanför kameraövervakningsområdet. P-A:s idé kommer från att han har sett hur hanhundar reagerar när en löpande tik närmar sig. I korta drag: de blir helt galna. Kanske beter sig hanen i mårdhundssläktet likadant. Eftersom det är svårt att hitta mårdhundar som löper går idén ut på att helt enkelt skapa sådana själva. De honor de lyckas finna ska framöver inte avlivas, utan tas in för att få ett hormonimplantat. De ska sedan steriliseras och märkas som de vanliga sändar­djuren och skickas ut i områden där man anar att det kan finnas par.

– Vi ska helt enkelt utmana mårdhundarna, och se hur monogama de verkligen är, säger P-A.

Om det går som P-A tror kommer hanen tillfälligt att lämna sin partner och följa med den löpande honan.

– Vår idé är att de hanar som hormontikarna levererar ska märkas tillfälligt så att vi kan följa dem tillbaka till deras etablerade partner och deras eventuella avkomma, säger P-A. På så sätt kan vi förvalta alla djur i en familjegrupp.

De kommer att börja med att göra tester för att se så att honorna inte påverkas negativt av hormo­nerna, och sedan släppa ut dem i skogen för att fresta hanar.

– Vårt mål är att det bara ska finnas sterila sändar­djur kvar i Sverige. Då kommer vi att ha ett mer hanterbart system, för alla nyanlända mårdhundar skulle hittas av sändardjuren.

Om mårdhundsprojektet avslutas tror P-A att djuren kommer att finnas i hela landet inom 40 till 60 år. Och då skulle biodiversiteten minska eftersom sällsynta fåglar får problem med reproduktionen och amfibier utrotas där det är hög mårdhundstäthet.

– Det vi vet med säkerhet är att det är både billigare och mer effektivt att ta tag i frågan nu direkt, inte när det är för sent.

Gömställe. »Det är så typiskt mård­hundar«, säger P-A Åhlén. »Kvadratkilometer efter kvadrat­kilometer med gamla grävlingsgryt, och så ligger den under en sommarstuga.«
Chanslös. Det blir sällan någon jakt att tala om efter att viltvårdarnas hundar fått spår. Eftersom mårdhunden spelar död så snart den anar fara kan viltvårdaren använda en ­revolver med kort pipa för att skjuta den stilla­liggande mårdhunden i nacken.

Efter misslyckandet vid grytet i Karungi larmas Paavola och P-A om ännu en mårdhund. En kollega har fått in en bild från en ö i Torne älv.

Det skvätter om larvfötterna när skotern gasar över den smältande isen. Paavola plockar upp antennen ur ryggsäcken och får in en signal. Flisan får på sig sin munkorg. Hundarna brukar ha det, så att de inte biter ihjäl de värdefulla sändar­djuren. Flisan får också en sändare runt nacken så att ­Paavola kan följa hennes framfart på sin GPS.

Antennen ger signal mot en gran som står ensligt. P-A och Paavola smyger fram på varsin sida om trädet samtidigt som Flisan sticker iväg genom skogen. De är lite osäkra på hur de ska göra. De vet att sändardjuret ligger under granen, men ligger hennes partner där också? Om den gör det kan den sticka iväg åt ett annat håll medan de fångar in sändardjuret. Det vore bättre om Flisan var där och kunde sätta efter partnerhunden. ­Paavola tittar på GPS:en.

– Hon är 300 meter bort.

Han kikar under granen.

– Jag ser bara en. Om du vill kan jag ta den.

– Gör det då, säger P-A och räcker över en pinne med en snara i ena änden.

Plötsligt spritter det till under granen och mårdhunden springer ut åt Paavolas håll. Den har svårt att ta sig fram med sina korta ben i den djupa snön och på ett par sekunder har Paavola fångat den med öglan. Runt halsen har mårdhunden en sändare. Det är fel djur.

– Har vi en bild på henne med en partner? ­frågar P-A.

– Jo, några stycken.

– I så fall är det ju högintressant vad Flisan ­håller på med.

Paavola kollar på sin GPS. Han släpper sändardjuret och går tillbaka mot skotern. Det syns spår över älven. Flisans trampdynor bredvid små, runda spår. Mårdhundstassar.

Flisan väntar vid en liten röd stuga vid älv­kanten. Hon är lugn.

Det enda stället som mårdhunden kan vara på är under huset. Paavola och P-A går runt och kikar in mellan plankorna.

– Den är här! ropar Paavola från baksidan av huset.

Han hittar ett hål i grunden, så han lägger sig på marken och kikar in. Mårdhunden trycker under verandan. P-A försöker rycka upp en lucka i verandagolvet, men den sitter orubbligt fast.

– Det här är ju bingo!

Han skrattar. På dörren sitter en namnskylt.

– Känner du henne? Vi måste kontakta ägaren innan vi kan göra någon åverkan på stugan.

Paavola ligger kvar på marken. Han tror att han har skottläge.

– Jag har en sextumspipa med mig.

– Ja, men då så, säger P-A.

Han klappar Flisan medan Paavola går ner till sin skoter.

– Flisan, du är ju ett underverk till hund!

Paavola laddar tre skott. Han lägger sig på högersidan med revolvern ovanför huvudet och gräver undan jord för att kunna sikta bättre. Flisan gnyr. Han sticker in armen och skjuter ett skott. Sedan två till. Hunden hoppar och skäller för varje smäll.

– Det första skottet träffade perfekt, säger ­Paavola. Men så sprattlade den till, så jag tyckte det var lika bra.

Han går till förstutrappen och petar bort en murken bräda. P-A sträcker honom en handske och så drar Paavola ut djuret. Det rycker lite i mårdhundens kropp.

– Den ser inte ut att ha någon muskeltonus kvar, säger P-A.

Skotten i revolvern är slut.

– Ni får ursäkta, men jag vill inte att något djur ska lida, säger P-A och plockar upp en sten.

Han slår den ett par gånger i skallen på mårdhunden.

Det rinner lite blod ur djurets mun. P-A reser sig upp och torkar av stenen.

– Det här var ju lyckat till tusen.

Mårdhunden ska hämtas upp av en kollega och läggas i en frysbox, för att senare skickas till veterinären för att undersökas. För P-A väntar en fyra timmar lång bilresa hemåt.

Paavola sparkar i marken och ser fundersam ut. Han verkar inte vilja sluta för dagen riktigt än.

– Man kanske skulle ta och fara tillbaka till ­grytet? säger han.

– Det kommer att bli ett jävla grävande, svarar P-A.

– Det kanske inte blir så gruvligt. Och då skulle vi ju få bägge två.

Paavola hoppar in i bilen. Han ska åka en timme tillbaka till Karungi för att försöka igen.