Klass 1–3 på Fagerviksskolan i Sorunda, 1987. Foto i collage: Marcus Haraldsson, Svenskt skolfoto

Regnskogens barn

30 år innan Greta Thunberg inledde sin skolstrejk för klimatet startade en svensk lågstadieklass en global massrörelse som samlade in pengar för att rädda urskog på andra sidan jordklotet. Du kan inte ana vad som hände sen.

Detta är den första delen i ett tvådelat reportage om Barnens regnskog. Läs del två i Filter #86.

Fagerviksskolan i Sorunda bestod av två klasser lågstadiebarn och låg i en röd träbyggnad med vita knutar inbäddad i en djup gammal granskog några mil utanför Nynäshamn. Läraren Eha Kern brukade ta med barnen ut bland de gamla träden på lektionerna, hon tyckte det var lättare att undervisa där och barnen ställde en massa nyfikna frågor. De älskade skogen och tittade noga på spindlar, ormar och myror.

Eha Kern var engagerad i Globträdet, en stiftelse som kopplade ihop lärare, konstnärer, forskare och miljöexperter med barn och ungdomar för att diskutera frågor om framtiden. Hösten 1987 undervisade hon barnen på Fagerviksskolan om den tropiska regnskogen som hade ännu större träd än de invid skolgården. Regnskogen hade fler djur och växter än barnen kunde föreställa sig och de fick veta att en regnskogsyta stor som en fotbollsplan skövlades varje sekund. Fortsatte avverkningen i den takten skulle all regnskog vara borta inom några decennier.

Filterpodden om regnskogsbarnen

I avsnitt 51 gästar artikelförfattaren Marcus Haraldsson Filterpodden och berättar mer om reportaget. Lyssna här!

På kvällarna dominerades TV-nyheterna av miljöfrågor: efterdyningarna av kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl, det växande ozonhålet, valjakt, algblomning, försurning, nerskräpning och Gro Harlem Brundtlands FN-rapport Vår gemensamma framtid som definierade själva begreppet »hållbar utveckling«. Även skövlingen av regnskog var ett återkommande ämne och det såg dystert ut, så när som på ett projekt i Costa Rica där biologerna Daniel Janzen och Winnie Hallwachs köpte och återplanterade tropisk skog. Janzen hade tilldelats det svenska Craaford-priset, ett vetenskapspris modellerat efter Nobelpriset, och förekom regelbundet i svenska medier.

Det var nioårige Roland Tiensuu, eller kanske klasskamraten Annika Hultman, som fick idén den där torsdagen i slutet av oktober. Roland var oftast tyst och tillbakadragen, men när rasten var slut och musiklektionen började kunde han inte hålla sig längre:

– Kan vi inte köpa en bit av regnskogen?

Eha visste inte vad hon skulle svara och försökte gå vidare med lektionen. Men nu räckte flera elever upp händerna med allt livligare idéer om hur de kunde samla in pengar.

– Vi kan rasta hundar och ta betalt för det, och sen kan vi sälja hundarna och få in ännu mer pengar.

Den följande söndagen kom Globträdets medgrundare, teaterpedagogen Peroy Kirchner, på kaffe hemma hos Eha och hennes man Bernd på Hemfosavägen. Kirchner hade med sig Sharon Kinsman, en biolog som han träffat under en resa i Costa Rica några månader tidigare. Över kaffet pratade de om sina respektive projekt och Eha berättade om lille Rolands idé om att köpa regnskog och att hon inte visste vad hon skulle göra med frågan. Sharon Kinsman hade en lösning.

Eha Kerns undervisning passade väl med Globträdets konstnärliga metoder att undersöka och förstå världen, som här när Peroy Kirchner och den balinesiske dockspelaren I Made Sidia besökte klassrummet i Sorunda 1987.

Kinsman var biträdande lektor i biologi vid Bates College i Maine i USA. Hon hade gjort fältarbetet för sin doktorsavhandling i Tilaránbergen runt den lilla orten Monteverde i Costa Rica, där hon forskat om träds pollinering. Nu var hon i Sverige för att träffa kollegan Ola Jennersten och hålla föredrag på flera universitet.

I Costa Rica hade hon engagerat sig i försök att skydda skogen i Tilaránbergen. Regnskogen där, i området kring dalen Peñas Blancas, var exceptionell på ett sätt som biologerna bara hade börjat ana. I ett bergigt område av Siljans storlek fanns sju olika växtzoner, var och en med en unik variant av vad som redan var världens mest artrika ekosystem. Högst upp, i molnregnskogen på över 1 800 meters höjd, stretade småväxta ormbunkar mot den dimmiga vinden. 1 400 meter lägre var det väsentligt varmare och där kunde ett enda jätteträd från de över 700 olika trädslagen vara värd för flera hundra arter av andra organismer. De flesta arter levde bara i en av de sju zonerna, medan andra, som den färggranna quetzalfågeln och alla sex sorters kattdjur, behövde röra sig mellan zonerna för att överleva.

Costa Rica, en niondel så stort som Sverige och den enda nation i världen som frivilligt avskaffat sin armé, var också det land som avverkade mest regnskog per capita. Sedan 1950 hade skogstäcket gått från 72 till 21 procent. Regeringen hade nyligen insett att det inte bara behövdes kaffeodlingar och biffkor för utveckling, utan också skog, vatten och vilda djur och växter, men omläggningen var bräcklig och fortfarande sågs avverkad mark som betydligt mer värd än urskog.

Den unika skogen i Peñas Blancas var nu akut hotad efter att det kanadensiska gruvbolaget CGC under tio års misslyckad mineraljakt dragit små vägar och stigar härs och tvärs. Vägarna gjorde skogen tillgänglig och om inget gjordes skulle den garanterat fällas inom några år och de världsunika naturvärdena försvinna för evigt.

Tillsammans med en församling kväkare, kristna pacifister från USA, hade Sharon Kinsman och några andra biologer grundat organisationen Monteverde Conservation League. Planen var att köpa och bevara de stora oskyddade skogsytor som låg bortom ett litet reservat närmast Monteverde. Det kuperade området var uppdelat i hundratals privata jordlotter som behövde köpas var och en för sig. Ett hektar regnskog beräknades kosta omkring 400 kronor och för att skydda hela det hotade området skulle det krävas tiotals miljoner.

– Vi kan köpa regnskog för alla pengar ni får in, minsta bidrag hjälper, konstaterade Sharon Kinsman.

Hon och Eha skojade om att barnen skulle kunna köpa en hel liten skog därborta, en barnens regnskog. De skrattade åt idén.

Drömmen var ett megareservat i nordvästra delen av landet.

Redan dagen därpå berättade Eha Kern för skolbarnen om skogen i Peñas Blancas och hur en insamling kunde hjälpa till att rädda den. Barnen sprudlade av idéer och Eha skrev dem på svarta tavlan: ponnyridning, hundhoppning, teater, auktioner, brännboll, julkort, regnskogstavlor, böcker.

Eha lade ner tavelkritan och förklarade reglerna för övningen.

– Det finns inga dåliga idéer. Det enda dåliga är om ni har en idé och inte säger den, för då kan vi inte använda den.

– Vi kan hitta Olof Palmes mördare och få belöningen på 50 miljoner!

– Kaninhoppning!

Eha Kern smittades av entusiasmen, idéer blev till listor och planer. Ett mål som kändes realistiskt var att samla in tillräckligt mycket pengar för att skydda tio hektar regnskog, 20 fotbollsplaner. För det krävdes 4 000 insamlade kronor.

I början av november kom Sharon Kinsman till Fagerviksskolan med ljudband och flera magasin diabilder. Hon började med att breda ut en karta för att visa området där barnen skulle kunna hjälpa till att rädda regnskogen. Sedan släcktes lamporna i klassrummet.

Barnen förflyttades från Sorunda till andra sidan jorden. Gigantiska spindlar och giftiga ormar fyllde projektorduken. Fåglar: den jättelika röd-gul-vita röda aran, tukaner med gul-grön-orangea näbbar nästan lika stora som deras kroppar och praktquetzaler med grön, spretig tuppkam, röd mage och långa ståtliga stjärtfjädrar. Den pyttelilla rödsvartryggade pilgiftsgrodan. Kinsman slog på bandspelaren och lät barnen lyssna till ljud inifrån djungeln: vrålapors skrik mellan trädtopparna, papegojors tjatter, vindens vinande och regnets smatter. Hon berättade att skogen stått ostörd i 35 miljoner år, sedan Centralamerika steg ur havet. Över 400 fågelarter bodde här, fler än 600 arter fjärilar och 3 200 sorters plantor, varav ett nittiotal slags avokado. Över 500 orkidéarter blommade mellan 200 arter ormbunkar och vingarna smattrade från 30 arter kolibrier och över 80 arter fladdermöss. Hon sade att Peñas Blancas var den enda plats i världen där den gyllene paddan fanns, och visade bilder på den lilla guldfärgade krabaten som närmast glödde i mörkret. Barnen lyssnade noga på Ehas översättning från engelskan.

Kinsman berättade att över hälften av jordens djur och växter fanns i världens regnskogar och förklarade skillnaden mellan skogen i Sverige och Costa Rica; hur livet och näringen i regnskogen fanns i trädkronorna medan den i Sverige fanns på marken. Hon berättade hur mycket vi vet om svenska skogar – snart sagt varenda art var beskriven – medan det stora flertalet organismer i regnskogen fortfarande var helt okända. Och snart var det för sent att lära känna dem. Sharon Kinsman visade hur långa motorsågsblad trycktes in i de gigantiska träden som föll med höga brak.

När ljuset slogs på igen var barnen tillbaka i klassrummet i den svenska granskogen. Men de hade skaffat sig en uppgift: Den här regnskogen skulle räddas!

Praktquetzal i Costa Rica.

Tre veckor senare kom Kinsman tillbaka, nu till stora salen i Västerby bygdegård, och nu var barnen själva med i programmet. De hade jobbat hårt för att förbereda sig – skrivit dikter, sånger, sketcher och pjäser, målat konstverk och satt ihop böcker. Ett femtiotal föräldrar och grannar betalade tio kronor i inträde och lika många syskon och kompisar kom in gratis. De enkla programbladen kostade en krona. Barnen sålde kaffe och bullar och 340 kronor samlades in i en hatt som skickades runt i lokalen. Nynäshamns Posten var där och noterade i sin trespaltare om initiativet att barnen gjorde ett kap som köpte skog så billigt som 400 kronor per hektar.

Vid kvällens slut hade barnen samlat in tillräckligt mycket pengar för att skydda tolv fotbollsplaner regnskog. De satte upp sex utklippta pappersquetzaler på väggen ovanför svarta tavlan, en för varje hektar. De tropiska fåglarna delade klassrum med teckningar av gyllene paddor, orkidéer och sengångare.

Sharon Kinsman och Eha Kern på insamling för Barnens regnskog.
Sharon Kinsman och Eha Kern, 1987.
En hatt skickas runt på insamling för Barnens regnskog.
Lia Degeby höll i hatten i Västerby bygdegård, en tidigare skola ett stenkast från paret Kerns hus. Samlingslokalen användes för saker som julmarknad och midsommarfirande – och barnens första regnskogskväll.

Efter kvällen i bygdegården började brevskrivandet. För vännerna i Costa Rica beskrev Sharon Kinsman sina föredrag och berättade om responsen från Sorundabarnen som ville köpa regnskog: »De är väldigt engagerade i världsliga frågor och de har blivit särskilt förälskade i Peñas Blancas skogsområde.« Kinsman bad om bättre kartor eftersom barn och föräldrar ville ha specifika uppgifter om marken som köptes, hon ville ha nya och bättre diabilder och efterlyste information om hur barnen kunde sända över pengar till organisationen i Costa Rica.

Dagen därpå höll hon föredrag på Jakobsbergsskolans gymnasium i Järfälla, inbjuden av den unga läraren Eva Lindberg. Kinsman pratade med eleverna till sent på kvällen och skolans fredsgrupp »Ja för fred!« var mycket entusiastisk. Brevledes kopplade hon ihop de två svenska skolorna och hoppades att engagemanget skulle växa som »ringar på vattnet«.

Sorundabarnen skrev å sin sida brev till kung Karl XVI Gustaf, statsminister Ingvar Carlsson och Costa Ricas president Óscar Arias. Den sistnämnde hade nyligen tilldelats Nobels fredspris och lågstadiebarnen bjöd in världens då mest hyllade statsman som hedersgäst till sitt luciafirande, han skulle ju ändå vara i Oslo för att ta emot priset. I Dagens Nyheter hittade barnen en lista över Sveriges rikaste personer och kontaktade allihop. De skrev även till Kamratposten, lokaltidningarna, rikstidningarna, nyhetsbyråerna, Sveriges Radio och SVT, både Barnjournalen och Världsmagasinet.

Efter en tid började svaren komma: biskopen i Stockholms stift, Krister Stendahl, skickade pengar i ett kuvert och Sveriges rikaste kvinna, mångmiljardären Antonia Ax:son Jonsson, skickade 400 kronor. Ikeas grundare Ingvar Kamprad svarade från Aubonne i Schweiz, han tackade för det »rara brevet« och tyckte att det säkert var en mycket fin idé att rädda regnskog. Tyvärr gav inte Ikea några gåvor, skrev han, utom till en liten egen cancerfond. Men han lämnade inte barnen lottlösa: »Jag tittade efter om jag hade några svenska pengar jag kunde skicka Dig och allt jag kunde hitta var de bifogade 70 kronorna. Jag hoppas Du kan göra nytta av dessa.«

All post till Monteverde gick till en postbox i huvudstaden San José, som beroende på väglag låg mellan fem och åtta timmars körning bort. Där hämtades försändelserna en gång i veckan av en lastbil som tillhörde ortens ostfabrik och sedan sorterades och delades de ut bland Monteverdes spridda hus. En gång hade lastbilen blivit rånad. När det första svaret väl kom från Monteverde Conservation League var dess ordförande, fladdermusforskaren Richard LaVal, mycket entusiastisk. Han bifogade kartor, betalningsinformation och ett nummer av Tapir Tracks, organisationens nyhetsbrev. Av det framgick att även costaricanerna insett värdet av att visa diabilder. Efter ett föredrag med bilder av naturfotograferna Michael och Patricia Fogden hade en före detta styrelseordförande för Apple Computer skänkt 100 000 dollar för att skydda regnskog i Peñas Blancas.

Eha Kerns undervisning fick nu ett nytt fokus och djup. I en intervju jämförde hon sina metoder med det amerikanska konceptet Core Curriculum, ett slags temabaserad undervisning där en övergripande frågeställning låg tvärs över undervisningen i alla ämnen. Projektet att rädda regnskogen passade perfekt: sångerna om skogen skapades på musiken; pengarna och storleken på marken de köpte räknades ut på matematiken; träden, djuren och de ekologiska sambanden var naturkunskap; regeringar och medier som behövde påverkas för att kunna skydda skogen var samhällskunskap; länderna och bergen och floderna och kontinenterna var geografi. Och barnen läste massor, både på svenskan och snart också på engelskan.

En bok de fått av Sharon Kinsman, Rädda min djungel, handlade om den åttaårige mexikanske pojken Omar Castillo från Mexico City. Han hade sett på TV hur Mexikos sista regnskog höll på att skövlas och under 39 dagar vandrat till fots de 140 milen till skogen för att prata med den lokala guvernören. Omar hade burit en flagga över axeln med texten »Protejamos la Selva«, låt oss skydda skogen. De blev de första spanska orden som barnen i Sorunda lärde sig.

När Omar kom fram hade guvernören som ansvarade för regnskogen klappat honom på huvudet och sagt att han behövde prata med presidenten. Tillbaka i Mexico City hade pojken tältat på torget framför presidentens palats. Tidningarna skrev och TV rapporterade och snart hade Omar en rejäl samling barn och vuxna omkring sig. Efter en vecka hade presidenten gått med på att prata med Omar och lovat att skydda skogen. Ett år senare förstod Omar att presidenten ljugit. Pojken cyklade då runt i Mexikos provinser för att förmå guvernörerna att skriva till presidenten att skogen måste skyddas. Men guvernörerna vägrade och Omar sökte nu hjälp från omvärlden. 

Barnen på Fagerviksskolan skrev genast brev till Omar och skickade med sina egna sånger och teckningar. De skrev också skarpt formulerade brev till den mexikanske presidenten: »Ska skövlingen stoppas måste det göras nu.«

 

Den 11 december var det dags för nästa evenemang, luciafirandet. Costa Ricas president Óscar Arias hade avböjt och förstesekreteraren på landets ambassad i Stockholm, Laura García Sáenz, tog hans plats som hedersgäst. Efter en inledande pratstund fick den unga diplomaten lyssna till vitklädda skolbarn som sjöng om hennes eget lands skog som de kommit att bry sig om så helhjärtat. Inför lucia hade barnen känt sig så säkra på sina regnskogssånger att de spelat in dem på band. Kopior av kassetterna såldes nu, liksom pepparkakor, lussekatter, hemgjorda ljusstakar, julkort och julpyssel. Pengarna gick »åt skogen«, som Ehas make Bernd börjat skämta.

Efter luciamorgonen hade de samlat in sammanlagt 4 942 kronor och 10 öre. Det ursprungliga målet för insamlingen – 4 000 kronor – var uppnått med råge, men arbetet fortsatte. Bortom Sorunda och Järfälla började skolbarn engagera sig i Tungelsta och Huddinge.

Eha tog nu alltmer hjälp av Bernd, som nästan alla kallade Berni. Han arbetade som undersköterska på Solberga sjukhus och hade tidigare varit sjöman och inblandad i biståndsprojekt i Panama och Colombia. Ett år tidigare hade han förlorat sin son från ett tidigare äktenskap i en trafikolycka, och han letade efter projekt att ägna sin energi åt.

Efter en rad nyhetsartiklar om biståndsorganisationer som lagt stora summor på sin egen administration förstod han att föräldrar och medier snart skulle ställa frågor om vart pengarna tog vägen. Vartenda öre måste kunna redovisas. I slutet av november öppnade Berni ett separat bankkonto och den 12 december antogs stadgarna för Föreningen Barnens Regnskog på ett konstituerande möte. Utöver paret Kern och Sharon Kinsman närvarade eleven Lia Degeby med sina föräldrar och sin lillasyster. Föreningens syfte var att »skydda och bevara regnskog för framtiden«, Eha blev ordförande, Berni kassör och endast en procent av de pengar som samlades in skulle få gå till driftskostnader. Inte ens revisorerna skulle få betalt.

Den nya föreningen började genast skriva ut certifikat för varje donation. Intygen trycktes ovanpå ett fotografi av ett tropiskt vattenfall och där stod löpnummer, givarens namn och ytan på den mark som köparen »för all framtid räddat«. Certifikat nummer 1 och 2 signerade Eha och Berni till varandra, de bytte regnskog istället för julklappar. Flera av eleverna önskade och fick pengar till regnskogen i julklapp av sina föräldrar, och när 1987 blev 1988 hade paret Kern skrivit ut 17 certifikat på regnskogsköp.

Bild på den regnskog som Barnens regnskog ville rädda.
Skogarna kring floden Peñas Blancas i Costa Rica är bland de artrikaste på jorden. På 0,00015 procent av planetens yta lever 6,5 procent av alla fladdermöss, 5 procent av alla fåglar och 3,7 procent av alla fjärilar. Här finns minst 38 endemiska arter salamandrar, grodor, paddor, ödlor och ormar. Nya arter upptäcks hela tiden.

Den 11 januari gjordes den första överföringen till Monteverde: 8 400 kronor skickades som en certifierad dollarcheck. Barnen klippte ut 35 nya färgglada quetzaler, en för varje hektar räddad skog, och satte upp på väggen. Ytan ovanför svarta tavlan var nu så full att de fick börja använda väggarna runtomkring.

Paret Kern hade insett kraften i att visa foton från regnskogen men saknade egna diabilder. Genom att skriva ett »tiggarbrev« till biologen Ola Jennersten, Sharon Kinsmans svenska forskarkollega som också var en entusiastisk och skicklig fotograf, fick Eha och Berni tillgång till hans diabilder. Jennerstens fotografier blev ryggraden i de föredrag som hölls framöver. Paret fick också låna ett torkat boaormsskinn som gjorde lika stor succé som bilderna.

Den 30 januari sände Barnjournalen ett inslag om Barnens Regnskog. Veckomagasinet som leddes av Bengt Fahlström på lördagar klockan 19 sågs av över hälften av Sveriges barn. Snart kom även Sveriges Radio-journalisten Lotta Olin, som tidigare gjort ett program om pojken Omar i Mexiko, till Fagerviksskolan för att spela in barnens sånger och berättelser. SR gjorde materialet tillgängligt för skolundervisning genom AV-centraler över hela landet och inslaget inkluderade kontaktuppgifter till paret Kern på Hemfosavägen.

På brevlådan fick de sätta upp en lapp ovanför sina egna namn där det stod Föreningen Barnens Regnskog för att officiellt ta emot föreningens post. Skolor skrev och ringde från Danderyd, Uppsala, Mölnlycke och Nyhamnsläge. På brev svarade Eha och Berni alltid med en personlig not – inte sällan ett flera sidor långt maskinskrivet brev – och ofta med kartor, brevmärken och dekaler.

För att hålla administrationskostnaderna under de utlovade en procenten var paret Kern tvungna att hitta kreativa lösningar. De tog betalt för sina föredrag och arvodet gick till att finansiera porton, kuvert och bensin. De hittade sponsorer, den första var Lia Degebys pappa Pers bolag Nordiska Flaggfabriken som producerade tygdekaler. Pappersgruppen stod för brevpapper, Canon sponsrade med en stencilator, försäkringsbolaget Folksam betalade för tryckning av certifikat. Samtidigt arbetade Berni med en bidragsansökan till Sida, om det lyckades skulle biståndsmyndigheten kunna femfaldiga barnens insamlingar. I sin projektbeskrivning till myndigheten bedömde han att barnen skulle kunna samla in totalt 100 000 kronor under tre år.

 

Inför Skolans dag den våren producerade Fagerviksbarnen en egen tidning som hette Rädda Regnskogen och var full med berättelser, teckningar, korsord och fakta om grodor, quetzaler, anakondor och Omar från Mexiko. När de övade på sina regnskogssånger dagen före evenemanget vrålade en motorsåg utanför skolan. Några av barnen började gråta och Eha försökte förgäves få mannen som gallrade i storskogen att sluta fälla träd.

Den 23 april inleddes Skolans dag med barnens sånguppträdande. Sedan tog skolans vaktmästare, som extraknäckte som trollkarl, betalt för att visa trick. Barnen arrangerade hästskokastning, visade sina fulaste grimaser och siade om framtiden. Ponnyhästarna fick gå 140 varv och varje varv innebar mer pengar till regnskogen. Det stora dragplåstret var kaninhoppningen. Att tävla kostade fem kronor. Lia Degebys kanin Hallå hade jättestora öron och istället för att hoppa gnagde den på en morot och sniffade på de rosa begonior som tjänade som hinderstolpar. De största pengarna drogs in på kaffet; totalt fick de in 7 170 kronor och 50 öre.

Journalisten Magnus Bergmar från Reportagebyrån Barnens Värld var på plats och skrev ett långt reportage som under våren och sommaren publicerades i tidningar över hela Sverige. På Jakobsbergsgymnasiet i Järfälla bearbetade läraren Eva Lindberg och ungdomsgruppen »Ja för Fred!« elevrådet inför vårens Operation dagsverke. Intäkterna från insamlingsdagen som Sveriges elevkårer organiserat sedan 1960-talet gick traditionellt till utbildningssatsningar i tredje världen, men nu löd förslaget att Järfällagymnasisterna istället skulle göra en insats för regnskogen. Den 28 april samlade de 2 000 ungdomarna in 85 102 kronor och 90 öre. Barnens Regnskog skrev ut ett certifikat på 212 hektar skyddad skog till gymnasiet; det var det i särklass största bidraget dittills.

I Dagens Nyheter skrev Eva Hernbäck ett långt reportage och föreningen fick in pengar från ständigt nya skolor i Göteborg och Mölndal, Södertörn och Bro, Bandhagen och Värnamo, Vallentuna och Eckerö. I småländska Hillerstorp skickade skolbarnen en protestlista med 100 underskrifter till Costa Ricas president och en anonym donator dubblerade deras insamlade pengar. På Eiraskolan i Stockholm spelade barnen en musikal för regnskogen, på Garphyttans skola i Örebro gav barnen ut en bok, på Lungsunds skola i Storfors skänkte barnen sin klasskassa.

Några av barnen som engagerade sig i Barnens regnskog.
På Skolans dag visade barnen också sina jordfredsvarelser, handdockor som var motkraft till Star Wars – Earth Peace. Lia Degeby, i mitten, blev huvudperson i reportaget från Barnens Värld.

Till Fagerviksskolan kom ett speciellt kuvert från Sharon Kinsman. Hon var tillbaka i Monteverde och beskrev hur hon smakat på en stor levande skalbagge för att bättre förstå hur det var att vara en hungrig ödla; skalbaggen hade smakat fränt och giftigt. Hon hade också vandrat de sex timmarna över bergsryggen till Peñas Blancas, den del av skogen som barnen hjälpt till att skydda med sin första donation. Där hade hon kramat ett extra ståtligt regnskogsträd för varje barn i Rolands och Lias klass. Från varje omkramat träd hade hon plockat ett blad som hon skickade till vart och ett av barnen tillsammans med lika många personliga brev. Att bladen varit fuktiga från skogen kunde eleverna se på att bläcket i deras namn flutit ut.

Den viktigaste brevväxlingen var med barnens vän och idol Omar Castillo i Mexico City, han som gått tvärs över Mexiko för att skydda regnskogen Lacandón. Efter en del strul med adresserna där Omars svar hade kommit i retur hade de nu tät kontakt över Atlanten. Omar skrev: »Era brev berör mig och det motiverar mig att veta att jag inte är det enda barnet som kämpar för skyddet av regnskogen.« Efter kaninhoppningen på Skolans dag, då Sorundabarnen skickat 1 000 kronor till Mexikoprojektet, hade Omar köpt egna kaniner för att också arrangera kaninhoppning. Han hade även köpt grodor för att arrangera grodhoppning och 150 trädplantor som han planterat ihop med andra barn. Grodorna hade han släppt fria efteråt.

Eha ägnade nu alla lektioner i skolan åt olika aspekter av att rädda regnskogen. En del av hennes kollegor tyckte att hon gick för långt och ville styra tillbaka undervisningen till något mer normalt. Stämningen mellan några av lärarna på den lilla skolan var tidvis spänd.

På Solberga sjukhus tyckte Bernis kollegor till en början att han var galen som tog barnens engagemang på så stort allvar, men de mjuknade efterhand. Att en av kollegorna köpte en hektar regnskog i 50-årspresent till en vän såg Berni som en vändning. Han skapade en utställning som klistrades upp på tre meter långa skärmar i sjukhusets foajé och bearbetade sjukhusledningen till att förmå de olika avdelningarna att tävla om vem som kunde köpa mest regnskog.

Den 16 juni gjorde paret Kern den första överföringen som krävde Sveriges Riksbanks godkännande, vilket behövdes för alla internationella överföringar på mer än 20 000 kronor. Nu skickade Barnens Regnskog 110 000 från PK Banken till Banco Nacional de Costa Rica. »Om pengarna räcker till att köpa en hel jordlott vill vi att ni döper den till Children’s Rainforest of Sweden«, skrev Eha och Berni i ett medföljande brev. »Skicka oss sedan en karta på var marken ligger, det skulle hjälpa oss att skapa förtroende när vi ber om mer pengar.«

På midsommar inledde Eha ett brev till Sharon Kinsman med en redogörelse om den senaste ekonomiska utvecklingen. Mitt i skrivandet var hon tvungen att gå iväg för att spela fiol till dansen runt midsommarstången, och då satte sig Berni vid skrivmaskinen för att fortsätta texten: »Nu när sekreteraren har gett dig siffrorna, kan kassören berätta känslorna.«

Allt kändes fantastiskt, skrev Berni. Han hade aldrig trott att han skulle känna en sådan mening i livet. »Människor är oroliga över vad som händer med jorden och de blir mer fridfulla och hoppfulla när de lär sig om människor som arbetar för att skydda en bit av naturen.« Glädjen liknade ibland den som kom när man spelade schack, förklarade han. Berni såg sitt arbete för Barnens Regnskog som den viktigaste uppgiften han haft i livet och på sin gravsten ville han ha raden: »Han var kassör för Barnens Regnskog.«

 

Den 28 juni arrangerades en ny diabildsvisning, denna gång i Costa Rica för ett fullt hus på kväkarnas skola i Monteverde. Publiken var en brokig skara amerikanska biologer, kväkare och några costaricaner. Sharon Kinsman hade bakat svenska kakor och med hjälp av besökare som spelade fiol och flöjt kunde hon lära ut svensk folkdans. Huvudnumret var Kinsmans föredrag med diabilder och inspelat ljud. Denna gång berättade hon inte om regnskogen – här fanns regnskogen direkt utanför dörren – utan visade bilder på barnen i Sorunda, spelade upp deras sånger på bandspelaren och berättade hur fascinerade de blivit av Peñas Blancas. Kinsman redogjorde för hur insamlingarna gick till, läste upp delar ur brevväxlingen med paret Kern och beskrev hur engagemanget nu spred sig över hela Sverige. Efter mötet var de församlade eniga om att det svenska projektet borde tjäna som modell även för insamlingar i andra länder. Det här kunde bli stort.

»Den 27 juni hade barnen från Sorunda presenterats på förstasidan av Costa Ricas största dagstidning La Nación.«

Den tropiska botanisten Willow Zuchowski mindes ett möte hon haft ett par månader tidigare med den brittiska hemmafrun Tina Jolliffe, som turistat i Costa Rica och Monteverde med sin man och sina tre barn. Ju mer Jolliffe lärt sig om regnskogen, desto mer bekymrad hade hon blivit över dess förstörelse. Zuchowski kopplade nu ihop paret Kern med Tina Jolliffe.

Eha och Berni skickade henne ett tätt skrivet brev där de förklarade sina metoder. En viktig lärdom, skrev de, var att barn hade förmågan att tina upp även »stenhjärtan och deras pengalådor« betydligt bättre än vuxna. »Barnen är ju framtiden och för framtiden kan vem som helst glatt betala.« En annan lärdom var att inte vara rädd för människor med hög status. »Vårt mål är viktigt för framtiden för mänskligheten (och djuren), så vi kan inte ha onödig respekt. När ett barn ber om hjälp kommer de att vara glada att hjälpa. Alla människor störs av att förstöra jorden, många kommer att betala eftersom de är upprörda eller för att de känner skuld. De kommer att vara glada om ett barn visar dem vägen.«

Efter brevet från paret Kern tog Tina Jolliffe kontakt med geografiläraren på sin sons skola. De startade en insamling genom att arrangera ett motionslopp och sedan kontaktade hon skolor, tidningar, BBC och forskare. Ett problem var att många britter inte ens visste var Costa Rica låg och att landet ofta förväxlades med Puerto Rico eller Costa Brava, likväl behövde hon snart öppna ett separat bankkonto för föreningen Children’s Tropical Forests UK.

Nu började även Barnens Regnskogs diplomatiska kontakter att verka. Laura García Sáenz, förstesekreteraren på Costa Ricas ambassad som varit med på luciafirandet, hade varit tillbaka i hemlandet över sommaren och då besökt Monteverde i sällskap med sin pappa och svåger. Hon gick nu i god för projektet och berättade om de svenska barnen och skogen i Peñas Blancas för alla som ville lyssna.

Den 27 juni hade barnen från Sorunda till exempel presenterats på förstasidan av Costa Ricas största dagstidning La Nación. I en lång text fascinerades tidningens skribent José David Guevara över barnen »vars unga ögon aldrig blickat ut över det biologiska paradiset med höga berg, varifrån man kan se det imponerande Stilla havet i fjärran. Inte heller har deras ögon sett solens strålar filtreras genom grenarna i områdets vackra växtlighet, de har inte sett de små färgglada grodorna som tittar fram bland rötterna, eller parasiterna. De kan inte se allt detta eftersom de är väldigt långt borta, tusentals kilometer bort, i de kalla länderna i Sverige. Men dessa barn älskar den costaricanska skogen som om det vore deras egen trädgård. De är så förälskade i marken att de till och med skapat en egen organisation för att skydda och hjälpa den.« Snart publicerade även Tico Times, landets största engelskspråkiga dagstidning, en artikel.

Uppmärksamheten i costaricanska medier gjorde att Barnens Regnskog nu började få brev även från barn i Costa Rica som ville engagera sig. Elvaårige Carlos Esteban Trujillo på den privata Lincolnskolan i San José skrev till »vännerna« i Sverige för att berätta om sin skolas insamlingar och ambitioner. Han gratulerade svenskarna till deras »kompletta lista på aktiviteter« och undersökte nu möjligheterna att skapa en liknande rörelse i hemlandet. I en första insamling skulle han sälja saft tillsammans med en kompis.

 

Efter att Óscar Arias fått Nobels fredspris letade svenska biståndsmyndigheter efter projekt att finansiera i Costa Rica. Barnens Regnskogs ansökan till Sida fick draghjälp av andra initiativ, som biologen och pastorn Ingemar Hedströms kampanj »Kyrkornas regnskog« och de internationella tungviktarna Daniel Janzens och Winnie Hallwachs återplanteringsprojekt i Guanacaste i nordvästra Costa Rica.

Den 7 juli fattade Sida det formella beslutet att stötta Barnens Regnskog. Projektet skulle genom inköp tredubbla den skyddade marken i Peñas Blancas, återplantera skog för att skydda vattentillförseln och därmed elförsörjningen samt utbilda lokalbefolkningen om jordbruksmetodernas påverkan på tropiska ekosystem. Bernis uppskattning från januari – att barnen skulle kunna samla in totalt 100 000 kronor under tre år – var vida överträffad vid det laget, men låg likväl till grund för Sidas beslut. Myndigheten femfaldigade insatsen och gick in med 450 000 över tre år.

Paret Kern förde över Sidas första utbetalning på 140 000 till Monteverde den 25 juli. Samtidigt förklarade de för costaricanerna att Sida behövde se kvitton och intyg på precis alla kostnader. »De där människorna älskar detaljer, inte en, inte hundra, nej, en miljon. Så många detaljer som möjligt.« De förklarade att för dessa pengar behövde den lokala organisationen redovisa varenda plastpåse som köptes in, varenda spade som gick sönder och den exakta storleken på varenda lön som betalades ut till alla.

Under hela sommaren skickade Sharon Kinsman maskinskrivna hälsningar i respektfullt lättsam ton. Hon kallade Eha och Berni för de spanskklingande smeknamnen »Ehita« och »Bernito« och konstaterade att paret var »bland de underbaraste människorna som fanns på jorden«. I ett sju sidor långt brev presenterade hon idén att skapa ett internationellt nätverk av Barnens Regnskog-relaterade organisationer i olika länder. Själv planerade hon att starta en insamling för skolbarnen i USA, The Children’s Rainforest USA, som byggde direkt på exemplet i Sorunda.

Projektet för Costa Ricas skogar hade börjat få genomslag även i USA. Det legendariska rockbandet The Grateful Dead lovade att donera intäkterna från en konsert i Madison Square Garden till Monteverde och Kinsmans egen pappa ville fiska sponsring från Burger Kings huvudkontor i Miami. Därför behövdes en bra historia att hänga upp argumentationen kring. Barnen i Sorunda var en sådan historia. Kinsman hade mottagit ett förslag från den amerikanske producenten Jon Sachs som ville skapa och sälja ett marknadsföringskoncept av berättelsen om Roland och Eha, och hon behövde respons på sina idéer och planer från makarna Kern.

Daniel Janzen, till höger, var världsledande tropisk biolog när han 1985 insåg att den skog han utforskade snart skulle vara skövlad. Sedan dess har han köpt och återplanterat stora områden. Hans projekt fick ekonomiskt stöd från Sverige.

Vid skolstarten den 16 augusti berättade Eha om allt som hänt sedan de senast sågs: Sidapengarna, de nya projekten i Storbritannien och USA, uppmärksamheten i Costa Rica och Sharon Kinsmans bildvisning i Monteverde. Pengarna hade fortsatt att strömma in till föreningens postgirokonto under sommarlovet. Barnen satte upp 62 nya utklippta quetzaler och pappersfåglarna gick nu i flera varv runt klassrummet. Klassen hade även fått ett kuvert med en djungelmålning som tack från eleverna på kväkarnas skola i Monteverde: »By thinking as big as the Regnskog trees you have changed the world! We, the creatures, and the trees, thank you.« Målningen var signerad med ett sextiotal namn och sattes upp på väggen i matsalen i Sorunda.

På en lektion gick ett av barnen fram till världskartan och pekade på Costa Rica. Han tittade drömmande på det lilla centralamerikanska landet och utbrast: »Där finns vår regnskog!«

Det var ännu inte helt sant. Men förhandlingar pågick. Den tilltänkta första »egna« jordlotten låg i det avlägsna området Bekom, en kraftigt kuperad del av Peñas Blancas som aldrig hade avverkats och bestod av djup urskog. I de nedersta delarna på 500 meters höjd var skogen varm och prunkande, de övre delarna drygt 1 000 höjdmeter högre upp bestod av svalare och ständigt fuktig molnregnskog. Det var en av de platser där den världsunika gyllene paddan trivdes. Den branta skogen utgjorde också en livsviktig buffert mellan Peñas Blancas och omgivande åkermark.

Den gyllene paddan, som blev en symbol för skogen som Barnens regnskog ville rädda.
Den gyllene paddan blev en symbol för skogen i Monteverde. Den sågs senast 1989 och anses i dag utrotad.

Ägarförhållandena var komplicerade och förhandlingarna likaså. I Bekom fanns en del stigar och mindre vägar kvarlämnade efter det kanadensiska gruvbolagets mineraljakt. CGC hade hittat en del svavel men inte tillräckligt för att starta kommersiell utvinning, och därför låtit sin arbetsledare José María Corrales ta över marken. Men gruvbolagets rätt att prospektera hade inte inneburit någon äganderätt, varför gåvan var juridiskt tveksam. Andra personer gjorde anspråk på delvis samma mark. Området var dessutom stort, över 1 500 hektar, och enligt costaricansk lag kunde en ny jordlott endast registreras hos myndigheterna om den var mindre än 300 hektar. För att registrera Bekom hos lantmäteriet hade Corrales därför bett lantmätaren att dela upp området på sju av sina familjemedlemmar.

Att äganderätten var dunkel och registreringen kreativ hindrade inte Corrales från att sälja marken – i synnerhet inte när det fanns en villig köpare. Wolf Guindon och Jim Crisp, den tillförordnade chefen för Monteverde Conservation League, förhandlade om att köpa området för 100 000 dollar, motsvarande 670 000 kronor, i fyra delbetalningar under 18 månader. Köpet garanterades delvis genom ett banklån med upp till 23 procents ränta. Överenskommelsen gjordes den 9 september och kontraktet signerades en vecka senare. Satsningen var på flera sätt ett både juridiskt och ekonomiskt vågspel.

Som officiellt namn på det nya området föreslog Jim Crisp Bosque Eterno de los Niños Mundial, Världens barns eviga skog, vilket förenade namnen på ett redan skyddat område runt Monteverdes vattentäkt med namnförslagen från paret Kern och Sharon Kinsman. Nu fanns äntligen Barnens Regnskog på riktigt.

Jim Crisp besöker Barnens regnskog.
I april 1989 besökte Jim Crisp från Monteverde Conservation League regnskogsprojektet i Sorunda, där barnen visade upp sin egen granskog bakom skolan. De hade just fått in den andra miljonen till insamlingen, på bara åtta veckor.

Lördagen den 1 oktober arrangerades en höstmarknad på Fagerviksskolan. Flera av evenemangen var favoriter i repris från Skolans dag, och SVT:s Världsmagasinet var där för att filma barnens sånger, trolleritrick, grimaser och steppdans. En flicka tittade in i kameran med ett ormskinn runt halsen och sade: »Varför köper du inte lite regnskog till någon du tycker om?« Laura García Sáenz var också där och sade samma sak fast på spanska.

Genast efter höstmarknaden började förberedelserna för årets riktigt stora begivenhet: Barnens Solidaritetsfestival »Kompis i Världen« på Folkets Hus i Stockholm. Det var en tillställning med höga ambitioner och fokus på barns engagemang och jordens stora överlevnadsfrågor. Arrangemanget frontades av Magnus Bergmar på Barnens Värld och Eva Remaeus, som på 1970-talet slagit igenom tillsammans med Magnus Härenstam och Brasse Brännström i TV-programmet Fem myror är fler än fyra elefanter. Barnen från Fagerviksskolan var en av huvudattraktionerna tillsammans med Omar Castillo. Äntligen skulle de få träffa sin vän och superhjälte, som flögs in från Mexiko via Moskva.

Eha fick låna en SL-buss till självkostnadspris så att 47 barn från Sorunda kunde åka och möta honom direkt på Arlanda. Barnen hade gjort skyltar, målat flaggor och skrivit särskilda sånger för denna dag. Vid ankomstterminalen väntade de tillsammans med TV-team och fotografer och när barnen fick syn på Omar sprang de sjungande och flaggviftande så fort de kunde mot honom. När de mötte Omar ville alla krama honom. Han sade att han inte visste att man kunde vara så lycklig.

När Omar Castillo kom ut i terminalen möttes han av sången: »Välkommen Omar! Vad vi har väntat på dig. Hola! Hej på dig Omar! Vi hejar alla på dig. Hola! Skynda dig att rädda alla djunglar på jorden. Jaga presidenten tills han lyssnar på orden. Orden som alla barn vill höra: Regnskogen ska vara kvar! Ja!«

Barnen tog med Omar på bussen och de åkte till WWF:s huvudkontor på ståtliga Ulriksdals slott i Solna, där de sjöng så att personalen började gråta. Journalister från radio och TV och tidningar var på plats, och nästa dag, den 12 oktober, pryddes DN:s förstasida av en färgbild på Omar omgiven av Sorundabarnen med välkomstbanderoller.

Själva festivalen den 15–16 oktober drog omkring 2 500 besökare som vandrade mellan marknadsstånd med uppbyggda miljöer från Bolivia, Nicaragua och Sydafrika. Barnens Regnskog hade byggt en egen liten låtsasregnskog med hjälp av Globträdet och sponsring från Sorunda brädgård. Där kunde besökarna köpa djungeljuice, sponsrad av Pripps, och regnskog såklart. Under de två dagarna sålde Berni juice och tygmärken för 8 543 kronor och 50 öre och skrev ut 534 certifikat; totalt samlade de in över 18 000 kronor till regnskogen.

På den stora scenen var Omar och barnen från Fagerviksskolan en central del i programmet. Efter en film från Skolans dag i Sorunda steg barnen själva upp framför publiken. När Lotta Eklöf sjöng sången Världens barn ville jublet aldrig sluta. Efteråt satt Lia Degeby, Terese Pettersson och Johan Lindqvist kvar i en spräcklig soffa, där Eva Remaeus intervjuade dem om hur man räddar regnskogen.

 

Festivalen Kompis i Världen blev ett totalt medialt genombrott för Barnens Regnskog. En 45 minuter lång film visades av SVT:s Världsmagasinet, Barnjournalen sände ett utförligt inslag och Sveriges Radio avhandlade föreningen nio gånger på en vecka. Lärarnas Tidning och tidningen Land publicerade långa reportage och lokaltidningar från norr till söder skrev först om barnen i Sorunda och sedan om de lokala kampanjer som de inspirerat till i deras bevakningsområden. En informationsansvarig på Utrikesdepartementet skrev en artikel för UD:s egen tidning som skickades till Sveriges alla ambassader. Flera finska tidningar gjorde reportage; en journalist från en japansk nyhetsbyrå intervjuade Eha och texten spreds över Japan; mexikansk TV visade den 45 minuter långa filmen.

En dryg vecka efter festivalen hade paret Kern fått 58 brev till Barnens Regnskog, efter två veckor 113 och efter en månad 180. De flesta kom från lärare som ville starta projekt i sina skolor eller barn som ville engagera sig, andra kom från företag och organisationer. En intagen på Härlanda fängelse i Göteborg skickade pengar och ett brev om hur barnen inspirerade honom. »Stå på er!« skrev han som slutkläm på ett långt brev om livet i fängelset. Ett telefonsamtal kom från en teaterdirektör som ville skapa en teaterföreställning. Ett skivbolag ringde och ville ge ut barnens sånger. En familj i Köping satte Barnens Regnskogs postgironummer på sin farfars dödsannons.

Makarna Kerns liv var nu förändrat i grunden och arbetet för regnskogen upptog kvällar och helger, semestrar och fikapauser. Trädgården förvildades. Lät de posten ligga till nästa dag blev det överfullt i brevlådan. Ibland höll de föredrag och visade Ola Jennerstens bilder flera gånger i veckan, skrivandet av certifikat pågick ofta långt in på nätterna.

När Barnjournalen den 12 november visade sitt tredje reportage om Barnens Regnskog uppmanades alla som tittade, barn som gamla, att skänka pengar till organisationen vars adress och postgironummer visades flera gånger i rutan. Intresset för organisationen rusade: hundratals och åter hundratals skolor engagerade sig, och antalet barn som gjorde dagsverken eller skramlade för att rädda regnskogen växte till tiotusentals.

För varje jordlott som köptes – det blev snabbt hundratals – krävdes utredning, förhandling och nya kartor. Ägarförhållandena var ofta lika snåriga som skogen själv. Av delar av lokalbefolkningen sågs Barnens Regnskog snart som den nya koloniala landägaren.

Själv var jag elva år gammal när jag sveptes med av den nya massrörelsen. Min fyra år äldre bror Stefan och jag växte upp i lärarbostaden 50 meter från Steneby Kyrkskola, där båda våra föräldrar jobbade i olika omgångar. Det var en klassisk svensk byskola, 15 kilometer från centralorten Bengtsfors. Hela skolan, årskurs 1–6, hade drygt 40 elever samlade i två klassrum. På första våningens lågstadium regerade Ulla som vi sjungit religiösa psalmer med varje morgon medan hon spelade på orgeln. Jag gick nu på mellanstadiet på andra våningen med mamma Monica som lärare.

Vi levde sparsamt på två lärarlöner och familjen snålade på allt utom böcker och resor. Varje helg vandrade vi i skogen med pappa Inge och varje vår tog han med oss söner på orrspel på Tingvalla mosse och tjäderspel vid Graneberget. Varje sportlov hyrde vi samma stuga nedanför berget Köldyllen i Grövelsjöns fjällvärld där vi åkte längdskidor. Mamma planerade familjens utlandsresor: kulturturer och vandringar i Rumänien och Bulgarien, Grekland och Jugoslavien, Frankrike och Skottland.

Mamma och pappa hade radikalt olika temperament. Pappa trivdes utmärkt i norra Dalsland där skogiga kullar bröts av långa sjöar i rejäla dalgångar. Han lade oräkneliga timmar på att skåda och räkna fåglar enligt stränga riktlinjer och skickade anteckningarna från fågeltaxeringarna till den biologiska institutionen vid Lunds universitet. Han var djupt miljöengagerad som sekreterare i den lokala naturskyddsföreningen Skogsdal och redaktör för den lokala naturtidskriften Natur på Dal.

Mamma hade sprudlande spretig intensitet och försökte stilla sitt sinne med att baka bullar, koka sylt och ansa rabatter. 1989 var hon 41 år gammal och tvungen att gå vidare. I början av året gick hon ner i tjänst för att två dagar i veckan pendla till en fortbildningskurs i pedagogik på Göteborgs universitet. Hon blev också medlem i Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, IKFF, världens största och äldsta kvinnliga fredsorganisation. På hennes första möte i Kvinnofolkhögskolans lokaler på Första Långgatan hamnade hon bredvid en kvinna som undrade om hon ville följa med på fredskonferens i Australien. Mamma sparade ständigt pengar för resor och för första gången bestämde hon sig för att spendera dem på sig själv: hon blev ombud från Göteborgskretsen vid IKFF:s 24:e internationella kongress i Sydney den sommaren.

I vår familj höll vi en enad front utåt medan bråken aldrig var långt borta runt köksbordet. Min utväg var att jag uppmuntrades av båda mina föräldrar att drömma stort. Ovanför sängen satte jag fast en världskarta där jag plottade min planerade resväg för en cykelresa runt jorden. Jag ville göra nya upptäckter och bli en naturforskare som följde djuren, precis som fotograferna på Arne Weises naturprogram på TV. Miljöfrågorna var det coola, det som tillsammans med fotbollens Maradona och musikens Michael Jackson spelade roll för oss barn under rasterna på fotbollsplanen utanför Kyrkskolan.

I januari 1989 lanserades ett samarbete mellan bokförlaget Liber och Världsnaturfonden WWF. Med »Libers pandapris« ville organisationerna stimulera miljömedvetenhet hos mellanstadieelever och få dem att granska miljön i den egna kommunen. Förstapriset var ett fem dagar långt sälläger och 50 hederspristagare skulle få varsin fotbollsplan regnskog inköpt av Barnens Regnskog. Mammas pedagogik bestod i att byta ut delar av våra läromedel mot tidningar och låta oss själva styra stora delar av undervisningen. Tävlingen passade utmärkt och hon gav oss elever fria händer att utforma bidrag.

Inspirerad av pappas tidskrift Natur på Dal lanserade jag och kamraterna Erik och Daniel en stencilerad tidning med namnet Höljerudsforsen! Hot om utbyggnad. Vattenfall hade planer på att dämma upp och torrlägga den sista outbyggda forsen längs Upperudsälven, det vattendrag som går tvärs över Dalslands omfattande sjösystem. Ett kraftverk skulle generera 22 gigawattimmar elektricitet men också förstöra en oöverträffad lekplats för öringen och hota strömstaren som hade en Sverigeunik övervintringsplats i forsen. I vår skoltidning blandade vi kommenterade urklipp och sammanfattningar av debatten i lokaltidningarna med egna artiklar, intervjuer och tävlingar. I en följetong som fortsatte över flera nummer skrev vi om strömstaren Johan som tillsammans med slussvaktaren Valter försökte stoppa kraftverksplanerna.

Libers pandapris engagerade över 18 000 elever från hela landet som producerade runt 400 bidrag. Strax före skolavslutningen stod det klart att klass 5A på Vibblabyskolan i Järfälla vunnit förstapriset. Steneby Kyrkskola fick ett av hederspriserna: ett stiligt färgtryckt certifikat nummer 8 693 med en bild av ett vattenfall i Monteverde som vi högtidligt satte upp på anslagstavlan. »Regnskogen tackar dig« stod det på pappret. Vi skojade på vår egen fotbollsplan utanför skolan att vi nu ägde en bit av tropikerna.

 

Mina vänner och jag fick blodad tand, vi rekryterade fyra elever som var ett år äldre och grundade Miljö Extra. Tidningen kostade tio kronor, såldes genom dörrknackning och alla pengar gick oavkortat till Barnens Regnskog. Vi skrev om växthuseffekten, debatten kring Öresundsbron, Japans valfångst, elbilar, utdöda djur, vetenskapliga upptäckter och föroreningarna i Upperudsälven. Vi var lillgamla och pekpinniga och uppmanade läsarna att duscha istället för att bada, köpa batterier fria från kadmium och kvicksilver, tanka blyfritt, sopsortera och sänka inomhustemperaturen på vintern.

Den 2 september, några veckor efter att mamma kommit hem från fredskonferensen i Australien, fick vår lilla skola och Miljö Extras redaktion besök av Sveriges miljöminister Birgitta Dahl. Vårt fjärde nummer låg klart och vi hade smyckat klassrummet med burkar med småkryp och planscher om naturens kretslopp. Ministern lyssnade på vår beskrivning av redaktionsarbetet och berättade om sin egen härkomst från Dalsland där hennes farfar fått släktnamnet Dahl av en mästersmed i Åmål. Efteråt skrev hon flera brev till skolan på regeringens officiella brevpapper. Vi bad henne om en artikel till Miljö Extra och hon författade en text om kopplingen mellan freds- och miljöfrågor och konsumentens roll för en hållbar framtid.

I nöjeskvällar på Kyrkskolan framförde vi sketcher, musik och trolleritrick från en scen uppbyggd av skolbespisningens matbord. Genom att sälja biljetter till nöjeskvällarna och tidningar och vykort och bullar och kaffe och saft samlade vi in tusentals kronor som vi skickade till Barnens Regnskog. På Naturskyddsföreningens julmarknad invid torget i Bengtsfors sålde vi Miljö Extra och intervjuades av Dalslänningen för ett stort reportage som publicerades på självaste julafton.

 

Vid det här laget var hundratusentals svenska barn engagerade på liknande sätt och Bengt Fahlström på SVT:s Barnjournalen visade regelbundna uppdateringar om Barnens Regnskogs insamlingar. Några av idolerna i Sorunda flögs till Mexiko för att träffa Omar i hans hemland, resan bekostades av landets president. Costa Ricas president Óscar Arias nominerade »regnskogsbarnen« till det prestigefyllda »gröna Nobelpriset« The Goldman Environmental Prize och bjöd in dem till sitt hemland. Rörelsen hade nu även spridit sig till Finland, Danmark, Norge, Tyskland, Kanada, Australien och Japan. I Sverige började kosmetikaföretaget Body Shop sponsra Barnens Regnskog och Finess kaffefilter skyddade tio kvadratmeter skog för varje paket som såldes.

Mamma fascinerades och inspirerades av arbetet på skolan borta i Södermanland och den massiva kampanj de startat. Samtidigt var hon skeptisk. Räckte det med att bara skicka över pengar? Små barn som köpte någon annans regnskog på andra sidan jorden. Att skydda den måste rimligtvis vara mer komplicerat.

Hos henne mognade en idé som framstod som alltmer självklar: vi skulle åka till Monteverde. Hon ville undersöka vad som egentligen hände med pengarna som skickades dit.

De flesta tyckte att det var vansinne. Min pappa Inge hade livlig och mörk fantasi och hans inre skapade alla möjliga scenarier där mamma och jag försvann på andra sidan jorden. Även kollegor, vänner och mammas egen pappa Thure var helt emot tanken att ta med mig, som nu skulle fylla 12 år, på en månadslång resa till Centralamerika.

Mamma började oavsett planera och skrev brev till alla som nämndes i medierapporteringen. Biologen Ola Jennersten kom till Kyrkskolan för att visa bilder från Costa Rica och introducerade oss för Ingemar Hedström som bott länge i landet. Det visade sig även att IKFF, fredsorganisationen, skulle ha ett planeringsmöte i San José. Nu kunde ingenting hindra oss.

Den 12 juli 1990 bar det av. Med oss hade vi pengar från Miljö Extras senaste nöjeskväll, en check på 220 dollar utställd från Sparbanken i Bengtsfors till Monteverde Conservation League.

 

När vi landade i Costa Ricas huvudstad San José steg solen över horisonten, klockan var 05.30 på morgonen. Mamma hittade en liten taxi med djupt nersuttna säten, trasig fjädring och ett hål i golvet varigenom asfalten sågs rusa fram under bilen. När chauffören gasade förbi 110 lossnade hastighetsmätarens visare och föll till botten av instrumentpanelen.

Hotellet vi rekommenderats av Ingemar Hedström var fullbokat och vi hänvisades till hotell Diplomat, där vi fick ett litet rum utan fönster i källaren. Nu kom verkligheten ifatt min mamma. Efter en del krångel hade hon just landat med sin lille son i Costa Rica, i en av världens mest jordbävningsdrabbade regioner. Plötsligt var även hon säker på att det skulle gå illa. I källaren skulle ingen hitta oss när huset rasade i ett jordskalv, och om vi inte dog här skulle vi bli rånade eller falla utför ett stup uppe i bergen. Hon var ensam i ett land i en världsdel där hon inte kände till något. Men vi blev hungriga och hon var tvungen att ta sig samman.

På gatan hittade vi en försäljare av ananas och bröd och var så distraherade av värme, ljus, lukter och ljud att två poliser fick hjälpa oss att hitta tillbaka till hotellet. På rummet insåg vi att vi aldrig tidigare skurit upp en ananas och mamma krånglade länge i handfatet med en liten schweizerkniv innan hon fick loss några kladdiga bitar av gult sött fruktkött. Vi gav oss ut för att leta efter ett nytt hotell, mamma stod inte ut i källaren. Några kvarter bort längs Avenida Central hittade vi La Gran Vía i vars reception kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia stirrade ner på oss från en tavla bakom disken. Det visade sig att hotellet drevs av en svenska. Vi fick ett rum med balkong, åt middag på McDonald’s nere vid torget och somnade i stora sköna sängar.

Det tog oss ett par dagar att landa i San José och planera den fortsatta resan. Mamma tänkte att det skulle kunna lugna oss båda att besöka stadens zoo, men istället förfärades jag av djurens förhållanden. En ozelot haltade fram och tillbaka i en liten bur, en ensam gorilla stirrade ut från ett ännu trängre fängelse och en krokodil låg i en bassäng stor som ett badkar. På förmiddagen den fjärde dagen upplevde vi ett jordskalv: lampan i taket vibrerade, sängen skakade och TV:n gungade fram och tillbaka. Jag var fascinerad. Mamma var rädd.

Vi packade ihop våra saker, lämnade en väska på hotellet och gick till stationen där bussen mot Monteverde avgick klockan 14.30. Resan gick förbi böljande kullar och branta sluttningar längs evinnerliga banan- och kaffeodlingar. Vid Rancho Grande svängde vi rakt norrut upp i Tilaránbergen med gungande skog utanför fönstren. Ett spektakulärt oväder härjade den kvällen. När vi kunde se ut mellan skyarna och bort mot Stilla havet lyste kraftiga blixtar upp den mörka himlen. Bussmotorn dånade ikapp med åskan.

Vi släpptes av nedanför kväkarnas ostfabrik och tog in på hotell Heliconia, ett rustikt trähus i två våningar. Efter frukost nästa dag gick vi en fyra kilometers promenad uppför backen – och in i molnregnskogen.

På Eha Kerns inrådan hade mamma och jag köpt stövlar i San José. Mamma hade en liten ryggsäck och från hotellet hade vi fått med jordnötskakor som jag tyckte var äckliga. Ibland var stigen uppslukad av skogen runt oss.

Skogen tog över alla tankar och fyllde alla sinnen. Utöver den massiva grönskan där träd och buskar växte bredvid, på och genom varandra med en intensiv doft av blommor, klorofyll, jord, spillning och förruttnelse så var ljudet det mest utmärkande. Det var som om livet skrek ur sig självt och i min tanke kunde jag höra var alla nya ljud kom ifrån. Där var fågelskrik och apvrål och grodkurr, spelande syrsor, kvittrande quetzaler, knarrande tukaner, knackande hackspettar och surrande kolibrivingar. Blöta mossor och ringlande ormar. Fallande träd och växande träd. Träd som omfamnade och kvävde varandra, eller levde tillsammans i symbios. Miljontals myror och sniglar, grodor och larver och myggor och möss och flugor och fjärilar och fåglar och skorpioner och spindlar och skalbaggar. Och bortom både hör- och synhåll: hjortar, jaguarer, ozeloter, sengångare, fladdermöss och tapirer.

Vi tog fel i en korsning och hamnade långt in på Sendero Brillante, den skinande stigen. Längs jordstampade trappsteg försvann vi in i molnen, ibland såg vi knappt varandra. En stund sluttade det åt båda håll bredvid stigen: åt öster rann vattnet mot Atlanten, åt väster mot Stilla havet. Vi omgavs av vilda orkidéer och bromelior och ursprungliga arter av avokado, cashew och bomull.

Plötsligt blev det knäpp stilla under några långa sekunder. Vi lyssnade förvånat. Sedan började droppandet från regnet mot bladen, till en början lugnt och taktfullt men snart öronbedövande kraftfullt. Mamma och jag försökte komma ut ur skogen så snart vi kunde. Det var halkigt och sikten försvann. Vi hade gått längre än vi trodde. Det var spännande. I min dagbok skrev jag den kvällen att regnskogen är så helt fantastisk att den inte går att beskriva.

Den andra morgonen i Monteverde mötte vi Jim Crisp, verksamhetschefen på Monteverde Conservation League. För mig var det som att träffa Maradona, världens bästa fotbollsspelare som just fört sitt Argentina till silver i VM i Italien. Crisp var personifieringen av min dröm om att bli biolog och sedan journalist för att rädda världen. Han var den coolaste person jag visste.

Mamma tog en bild på Jim Crisp och mig på gräsplanen utanför miljöorganisationens kontor. Han hade svart helskägg och höll ihop händerna framför kroppen som en fotbollsspelare beredd att blockera en frispark. Jag bar min vita T-shirt från Libers pandapris och log sammanbitet.

Jim Crisp var lugn och samlad när vi mötte honom. Det skulle ta över 30 år innan jag förstod vilken stress han var under.

Crisp kom från en farm i Laredo i södra Texas och hade som ung stängts av från universitetet eftersom han hade alltför radikala idéer om miljöskydd. Efter fyra ofrivilliga år i det militära under Vietnamkriget hade han pluggat geografi och efter diverse turer hamnat i Monteverde, där kväkarna 1972 skapat det naturreservat jag och min mamma vandrat genom dagen innan. Jim Crisp hade medgrundat Monteverde Conservation League för att skydda så mycket ytterligare skog som möjligt. Pengarna från de svenska barnen – som nu räknades i mångmiljonbelopp – hade förändrat hela verksamheten.

Vi satte oss vid ett bord inne på stationen och mamma antecknade noggrant allt han sade. Jim Crisp hyste inga illusioner om att det han och organisationen gjorde var enkelt. Han beskrev ett komplext projekt som skulle innebära en total förändring av lokalbefolkningens livsvillkor och kultur som formats under många generationer.

– Det kräver ett helt nytt sätt att tänka, både i de länder som nu ger oss pengar men också hos lokalbefolkningen här. Vi har alla ett långt, svårt och viktigt arbete framför oss.

Jim förklarade att projektet i bästa fall skulle kunna nå sitt mål att långsiktigt skydda skogen inom 15 till 20 år. Antagligen skulle det ta generationer innan någon verkligen kunde säga om de lyckats. Han sade:

– Att köpa skogen är den enkla biten, att bevara den är det svåra.

Artikeln publicerades ursprungligen i Filter #85 (28 mars 2022) och är skriven av .