Schwedentraum

Gårdsplanen framför Börstorp slott täcks av ett tunt lager snö och i ett eldfat vid entrédörren kämpar några vedträn mot den trettongradiga kylan. Stenbyggnadens fasad pryds av meterhöga ankarslut som bildar namnet Conrad Falkenberg, en lämning från adelsmannen som 1646 lät uppföra slottet en dryg mil norr om Mariestad. Efterföljande ägare har burit namn som von Knorring, Lilliehöök, Lehusen och Ribbing – men sedan ett drygt halvår tillbaka bebos Börstorp av 25 personer ur en tysk »multigenerationsgemenskap«.

Den här morgonen i december har de smyckat slottstrappan med julpynt. Temat fortsätter inne i hallen som är full av tomtar, änglar, blomsterdekorationer och en stor julbock av halm. I ett av hörnen tronar en riddarrustning med tillhörande svärd. En skylt på väggen gör reklam för en kommande julmarknad med »traditionella tyska kakor, julklappar för barn, dryck och mat«; en annan informerar om ett stundande julbord. Det bildas rökmoln när jag andas och en termometer visar att innetemperaturen är tre plusgrader. 

Även den pampiga frukostmatsalen är kall och tom, men i köket där bakom brummar en elektrisk värmefläkt. Ett tiotal personer väntar runt ett ovalt bord belamrat med hembakat bröd, smör, ost, kaffe, te och diverse röror. På köksbänken står fat med Stollen, en tysk julkaka med fruktfyllning som ofta täcks av florsocker för att efterlikna det lindade Kristusbarnet. De elva vuxna i hushållet samlas här varje morgon för att äta frukost tillsammans och planera dagens aktiviteter. Rebekka Ullmann vid ena långändan har en stickad halsduk och grundade den ideella föreningen Ichtys 2003. Hon beskriver sig som »antroposof, men med kristna grundvärderingar« och berättar att gruppen lämnade Berlin i mitten av 10-talet efter att ha tröttnat på gentrifieringen. Med hjälp av egna pengar samt lån och donationer köpte de två fastigheter i Mecklenburg i norra Tyskland. En fungerade som gemensam bostad, den andra omvandlade de till en välbesökt kurs- och seminariegård med kaféverksamhet, djurhållning och socialt arbete med ungdomar på glid. 

Ambitionen är att dra igång snarlika verksamheter här i Sverige. Rebekka Ullmann ägnar sig främst åt healing och ayuverdisk massage. Benjamin Volk, en av hennes söner, sysslar med »andlig matematik« och extraknäcker som astro-coach. Ismael Volk är utbildad skådespelare enligt Tjechovmetoden, men driver även ett företag som importerar skandinaviska möbler till Tyskland. Miriam König, Rebekkas dotter, är frilansande fiollärare, bagare och konsthantverkare.

Runt bordet finns även flera personer som anslutit till kollektivet i senare skeden av sina liv och är specialiserade på allt från eteriska oljor till getosttillverkning. En av dem, Katarina Appel, ansvarar för Börstorps event- och hotellverksamhet. 

– Under sommarmånaderna var vi fullbokade, säger hon. Men på grund av allt som har hänt är det annorlunda nu. 

Appel syftar på det faktum att kollektivet ligger i en infekterad tvist med slottets säljare Björn Dierks och Annica Eriksson, som har försökt avhysa dem sedan i höstas. Konflikten involverar Kronofogdemyndigheten, socialtjänsten, rättsväsendet och ett flertal advokatbyråer. Den har även varit en följetång i Mariestads-Tidningen, där det tyska kollektivet anklagat Dierks för dagliga trakasserier medan han kallat dem »slottsockupanter«.

Att gruppen endast har betalat drygt 5 av de nästan 30 miljoner kronor Börstorp kostade tycks inte hindra antroposoferna från att planera för en framtid i slottet. Efter frukosten erbjuder Katarina Appel en guidad tur som inleds i trappan upp till slottets andra våning. 

Porträtt av en mängd svenska regenter pryder väggarna; Katarina Appel säger att hon är historieintresserad och älskar att berätta för besökarna om drottning Kristina. 

– Den enda svenska kung vi känner till i Tyskland är Gustav II Adolf, säger hon. För han dog där. 

Festsalen på ovanvåningen stoltserar med ett smyckat tak och en massiv kristallkrona. Ena väggen domineras av ett enormt porträtt av grundaren Conrad Falkenberg, en framgångsrik ämbetsman som var nära vän med Axel Oxenstierna. 

Merparten av slottets inredning har gruppen enligt Katarina Appel tagit över efter de tidigare ägarna, men i ett vitrinskåp bredvid oljemålningen har kollektivets medlemmar placerat ett fotografi av Rudolf Steiner, hans andra fru Marie Steiner-von Sivers och ytterligare två kvinnor som enligt Appel har varit viktiga för att sprida de antroposofiska idéerna. 

Vi går igenom en vacker spegelsal och ett tornrum i bedagat skick – »det blir vår uppgift att rusta upp det« – innan vi når ett av slottets gamla arbetsrum som i dag innehåller en mängd dokument från Börstorps förflutna. Katarina Appel talar ryska, franska och engelska men ännu inte svenska, så hon förstår inte alla anteckningar, men en sak vill hon gärna visa. På ett gulnat papper har en tidigare ägare gjort en förteckning över allt som en gång fanns i trädgården, ner till minsta buske och äppelsorter på träden. 

Katarina Appel tittar ut genom fönstret. 

– Det vore en dröm att återställa det. 

En stund senare visar Ismael Volk runt bland de övriga byggnaderna på området. Först besöker vi en av ladorna, där kollektivets 16 tamgrisar har bäddat ner sig i hö för att undkomma kylan. Därefter promenerar vi till den träbyggnad där de flesta vuxna bor. På nedervåningen finns ett kök och ett rum med ett par symaskiner som de boende använder för att tillverka kuddar, änglar, tomtar och annat hantverk. 

– Det är litet, men vi tycker om det, säger Ismael Volk, och tillägger att den som vill ansluta till kollektivet inte kan vara för intresserad av avskildhet.

– Om det första någon frågar är »Kommer jag att kunna vara ensam?« så vet man att det inte funkar. Det är som att titta på en Porsche och direkt fråga var bromsarna sitter.

I ett hus en bit därifrån bor de elva barnen skilda från sina föräldrar tillsammans med två vuxna ur kollektivet. Barngruppen äter frukost på sin kant, men på kvällarna samlas alla för att äta gemensam middag och sjunga sånger. Så levde de även i Tyskland, men enligt Ismael är strukturen rent praktisk och har varken att göra med stiftelsens värderingar eller religiösa övertygelser. Om de haft ett större hus hade alla bott tillsammans. 

Volk menar att upplägget likväl har fördelar. Han berättar att hans son brukade vara ledsen på morgnarna när han var två år gammal, och att han då föreslog att sonen skulle flytta in till barngruppen. Ismaels fru var först skeptisk till idén, men enligt honom innebar flytten att sonen vaknade glad varje morgon. 

Ismael Volk säger att han själv ibland har svårt att se Rebekka Ullmann som sin mamma. 

– Ibland glömmer jag bort det eftersom hon också är grundare av stiftelsen. I centrum för den finns en familj, men vi försöker överskrida familjestrukturerna. Vi rättar oss inte efter familjevärderingar, utan efter stiftelsens värderingar. 

Enligt Volk innebär det att även om två medlemmar exempelvis skiljer sig kan gruppen fortfarande leva vidare som vanligt, utan att barnen påverkas negativt. Av samma kollektivistiska anledning ville tyskarna äga Börstorp som en stiftelse hellre än som en enskild medlems egendom. Men så blev det inte. Faktum är att väldigt lite blivit som Isamel Volk och de övriga medlemmarna tänkt sig. 

På vägen tillbaka mot slottsbyggnaden berättar han att socialtjänsten för en tid sedan dök upp på Börstorp. De hade fått höra att barnen – vissa i förskoleåldern – sov ensamma på nätterna. Kollektivet tror sig veta vem som ringde in det anonyma tipset.¹ 

Enligt Ismael och de övriga boende sprider Björn Dierks lögner som skadar deras affärsverksamhet. Ännu värre är att han har förvägrat dem ström till slottsbyggnaden och flyglarna så att de inte går att värma upp. Föregående dag satte Ismael ändå på elektriciteten för att vattenledningarna inte skulle frysa sönder i kylan. Av rädsla för Björn Dierks reaktion har kollektivet den här förmiddagen placerat ut två vakter vid vägen som leder in till Börstorp. Ismael säger att de har polisanmält Dierks över 20 gånger: det rör sig om allt från påstådd fortkörning till att han ska ha hotat att skjuta deras grisar. 

Tillbaka i det uppvärmda köket sammanfattar Rebekka Ullmann: 

– I början fylldes vi av värme och kände oss välkomna. Men på grund av en person – den förra slottsägaren – är det inte så längre. 

 

Björn Dierks och Annica Eriksson – som alltså brukade bo i ett slott med 35 rum – delar nu en sommarstuga på 60 kvadrat. Bakom matsalens fönster breder Vänern ut sig, stilla den här morgonen. Att det närmar sig jul märks knappt i den sparsamt möblerade stugan. Alla parets tillhörigheter, inklusive julpynt, är kvar på slottet. Det är de som har inrett Börstorps frukostmatsal, satt upp porträtten av svenska regenter, hängt den pampiga kristallkronan från taket i festsalen och finkammat arkiv och museer i jakt på de historiska dokument som kan beskådas i arbetsrummet. Att det tyska kollektivet skulle ha »tagit över« egendomen kommer som en överraskning för dem – särskilt som de hittills inte fått en krona för inventarierna. 

Björn är 67, Annica 63, och även för dem blev saker annorlunda än de tänkt sig. De lade ut sitt livsverk till försäljning för att kunna varva ner – inte för att ägna dagarna åt brevväxling med advokater, myndigheter och rättsväsende. 

– Jag vet inte om konflikten bottnar i att det här är människor som har en helt annan syn på världen än vi, säger Annica Eriksson. Men jag kan inte förstå hur det blev så här. Hela vår pension, allt vårt sparande, ligger i slottet. 

Det var aldrig riktigt meningen att Björn Dierks och Annica Eriksson skulle bli slottsägare, men när deras barn flyttade hemifrån i slutet av 00-talet började de prata om att göra något annat med sina liv. Båda hade »jobbat som idioter« och kunnat lägga undan pengar, villan som de skaffat i efterdyningarna av 90-talets finanskris var dessutom värd mångdubbelt så mycket. Efter att ha avfärdat de klassiska alternativen – bo på en segelbåt, köpa hus i Italien – bestämde de sig för att bli kvar i Sverige men flytta till en lantgård. Gärna äldre, gärna med närhet till såväl Göteborg som vatten. 

Dessvärre gick fler medelålders par i liknande tankar och efter en rad förlorade budgivningar släpade Björn hösten 2010 med sig Annica till en visning av Börstorp slott. 

Fastigheten var onekligen gammal och de dåvarande ägarna, ett äldre par med omkring hundra nötkreatur, var de första som bebott själva slottsbyggnaden på över 60 år. Slottet var nedgånget och ägarna rökte enligt Björn Dierks sju paket cigaretter om dagen. Annica lämnade visningen föga imponerad. 

– Jag sa: Det går inte. Det kändes så långt från oss. Och det var så smutsigt, inrökt, eftersatt. 

Ägarna ville sälja slottet och tio hektar mark för sex miljoner kronor. Att renovera skulle antagligen kosta lika mycket, och därefter skulle underhållet sluka stora resurser: på vintern krävdes ungefär tre kubikmeter ved om dagen för att värma upp den nästan 400 år gamla stenbyggnaden. I bilen hem började Björn och Annica ändå diskutera saken. 

– Och snabbt började den här elden att brinna, säger hon. Det här slottet måste tas om hand. Det kan bli någonting fantastiskt! Björn sa: Ska vi inte ta korna också? Aldrig i livet, sa jag. Vi har ju inte ens haft en hund. Men vi började ändå titta på om man kunde köpa en lite större bit än de där 10 hektaren. 

När Björn fick kontakt med jord- och skogsbrukarnas bank Landshypotek växte ambitionerna ännu mer. 

– Bankmannen där sa: Ni missar det mest värdefulla: skogen och marken.

Skanska drev ett stenbrott på ägorna, dessutom fanns möjligheter att ta betalt för jakträttigheter, hämta in diverse EU-bidrag och eventuellt tjäna pengar på djurbesättningen. Tack vare bakgrunder inom bygg- respektive fastighetsbranschen var Björn och Annica bättre rustade att ta hand om slottet än gemene stadsbo – men som lantbrukare var de helt färska. Uppmuntrade av banken erbjöd de sig ändå att köpa såväl djuren som själva slottet och de kringliggande 800 hektaren mark. Kostnaden var tio gånger så hög – 60 miljoner – och eftersom affären inte längre gällde en bostad utan ett mindre företag behövde Björn och Annica även låna pengar att investera i maskiner och arbetskraft. De sålde allt de ägde och började om som slottsbönder. 

Börstorps tidigare ägare hade lovat att lotsa in dem i verksamheten under en månad, men när köpet var klart stack de direkt. Vid det laget hade Björn och Annica åtminstone hunnit skaffa en hund. 

– Sen gick Annica in på Google, säger Björn. Skrev »kor«. Tryckte på enter. Folk kallade oss Wikipedia-bönder. 

Lyckligtvis fanns en djurskötare kvar på Börstorp och snart anställdes även en rättare för att överse den dagliga driften. Och Annicas googlande bar frukt. Bara några månader efter inflytt hade de konsulterat en avelsexpert och bestämt sig för att korsa tre raser för att få fram ett »optimalt« köttdjur. De följande åren ökade besättningen stadigt. Djuren styckades och hängmörades hos ett lokalt slakteri varpå köttet packades i lådor som Björn Dierks körde ut till restauranger och privatpersoner. 

All vinst investerades i verksamheten, som vässades ytterligare: Björn och Annica fasade ut kraftfoder och konstgödsel, byggde två vindkraftverk och en solcellspark och anlade en enorm våtmark som fungerade som kvävesänka. I mitten av 10-talet blev Börstorp Europas första ekologiska, klimatcertifierade gård. När den miljöpartistiske riksdagsledamoten Per Bolund åkte på Sverigeturné var platsen en av de första han besökte.

Samtidigt restaurerade ägarna såväl slottet som flyglarna för att kunna bedriva event- och hotellverksamhet. De drog in el, vatten och avlopp genom rör dolda i slottets 90 centimeter tjocka stenväggar; byggde totalt 19 badrum; inredde över 2 000 kvadratmeter med antikviteter och auktionsfynd; lät konstruera två exklusiva sviter i slottsbyggnadens övervåning; stod värdar för konferenser, bröllop, jaktresor, en ravefest för 550 ungdomar och en årligt återkommande operafestival. 

När Björn Dierks och Annica Eriksson 2018 utnämndes till årets turistföretagare rådde det inga tvivel om att deras satsning varit en framgång. 

Men den tog också ut sin rätt. I de många livsstilsreportage som skrevs om paret genom åren – Gods och gårdar var naturligtvis på besök – låg fokus främst på det härliga slottslivet. Att driva verksamheten innebar dock även tidiga morgnar, sena kvällar, tungt kroppsarbete och total avsaknad av semester. Annica började få problem med njurarna. Björn var 65 och hade uppnått pensionsåldern. 

– Vi borde egentligen ha börjat tio år tidigare, säger han. Det dröjde ju några år innan allt tog skruv, vi gjorde ingen marknadsföring och nästan allt spreds ryktesvägen. Det var jäkligt kul att det hände saker hela tiden, men vi kände att någon yngre behövde ta över. Annars fanns risken att vi blev för gamla och trötta och lät slottet förfalla igen.

Att hitta en köpare som ville betala 94 miljoner kronor för 800 hektar jordbruksmark och ett tillhörande slott visade sig svårt. Våren 2019 sålde Björn Dierks och Annica Eriksson nästan all skog, åker och betesmark till en ekologisk spannmålsbonde. Därmed kunde de betala av delar av lånen de tagit när de en gång köpte Börstorp. Sedan lade de ut slottet och 120 hektar mark till försäljning för resterande 30 miljoner. Även det är mycket pengar, och affären försvårades av att säljarna ställde vissa krav. 

– Vi ville ha någon som kunde arbeta på gården, säger Björn Dierks. Någon som kunde se till att Börstorp fortsatte leva. 

Tills vidare drev de gården själva, men när coronapandemin lamslog världen i början av 2020 försvann intäkterna från hotell- och eventverksamheten. Samtidigt minskade antalet spekulanter. I november blev både Björn och Annica rejält sjuka i covid-19. Annica hämtades med ambulans och lades i respirator på Skaraborgs sjukhus. När hon skickades hem någon månad senare led hon av minnesförlust och behövde rullator för att ta sig fram. 

– Det är en bedrövlig sjukdom, säger hon. Kroppen slås ut, huvudet slås ut, njurarna slås ut. De var dåliga innan, men nu tog de fruktansvärt mycket stryk. Värdena var så dåliga att läkarna sa att jag antingen behövde dialys eller en transplantation. De sa: Nu måste du ta det lugnt. Jag förstod att jag inte kunde driva en verksamhet med en kropp som inte håller. Då fanns ett ännu större incitament att sälja. 

Passande nog blev deras mäklare vid den här tidpunkten kontaktad av två representanter för stiftelsen Ichtys: Johannes Gössling och Ismael Volk. Björn och Annica blev imponerade av deras arbete i Tyskland och deras vördnadsfulla inställning till naturen.

– Jag tyckte att det var lite tjusigt med den här gammaldags ekologiska idén, säger Björn Dierks, som dock även noterade att de tyska intressenterna »inte såg så rika ut«.

– Men mäklaren sa att de hade pengarna, så vi sa okej.

Annica kom fortfarande knappt upp ur sängen, men Gössling och Volk hälsade på Björn fyra gånger. De kom väl överens och besökarna var intresserade av att ta över omkring 80 djur och driva Börstorps unika köttproduktion vidare.

– Vi hade flera möten där jag försökte berätta att det är ett stort företag man ska gå in i, säger Björn. Och de hade ju olika ansvarsområden: Johannes tog hand om djuren, Ismael var snickare, tror jag. Andra kunde saker om kafé och hotell. Jag tyckte det lät perfekt. De berättade om familjen också, Ismael visade bilder på sina barn som hade riddarnamn. Vad roligt, sa jag, att de får bo i ett slott. De gjorde ett tryggt och vänligt intryck, och var väldigt måna om att skriva på. 

Besökarna pratade om hur svårt det var att driva sin verksamhet under de tyska pandemirestriktionerna och tycktes se Sveriges mildare hållning som ett föredöme. De tänkte nu sälja sina tyska gårdar och låna resten av de pengar som behövdes till slottet. Efter en kort tids förhandlingar skrev parterna kontrakt i januari 2021. Slutpriset landade på 27,9 miljoner kronor. Handpenningen lade köparna direkt, resten skulle betalas senast på tillträdesdatumet den 30 juni. 

Gössling och Volk återvände till Tyskland och enligt Björn Dierks dök sedan hela gruppen hastigt upp i Sverige redan en månad senare. Han blev förvånad när han insåg att den bestod av hela 20 personer, varav hälften barn. De ville flytta in i slottet direkt, men då tyskarna ännu inte lyckats sälja sina fastigheter i Tyskland sade Björn Dierks nej. Istället kontaktade han och Annica en bekant som drev pensionatet Kajutan i Sjötorp. Vid tillfället låg turistorten öde och den tyska gruppen kunde hyra in sig där tills vidare. 

Samtidigt bildade tyskarna den svenska stiftelsen Aurea Arcadia och ansökte om att få köpa Börstorp via den. Björn och Annica skrev om köpekontraktet för att göra affären möjlig, men att förvärva en lantbruksegendom som juridisk person är snårigt och i maj avslog länsstyrelsen ansökan. 

Vid den tiden närmade sig högsäsongen för Kajutan och det tyska kollektivet ordnade själva boende på lägergården Segolstorp. Men en morgon strax före midsommar stod gruppen enligt Björn Dierks och Annica Eriksson plötsligt på slottets gårdsplan. 

Endast en dryg vecka återstod till tillträdesdagen då de resterande 25 miljonerna skulle föras över och slottet officiellt skulle byta ägare. Enligt Björn var det först nu köparna berättade att de inte skulle hinna ordna fram pengarna till dess. Om han och Annica hade valt att häva köpet vid det här laget skulle tyskarna ha blivit skadeståndsskyldiga och enligt juridisk praxis förlorat de 2,7 miljoner kronor de redan lagt i handpenning. Men: 

– De sa att de sålt gårdarna men att pengarna inte kommit än, säger Björn Dierks. Och att de hade ordnat med finansiär och lånelöfte. Alla barnen stod där också, uppradade framför dem. Vi kände oss löjliga. Två pensionärer ska inte bo på 2 000 kvadrat när 20 personer inte har någonstans att bo.

Med hjälp av mäklare och jurister kom de fram till en lösning: tillträdesdatumet flyttades till den första november, och fram till dess blev kollektivet hyresgäster. Katarina Appel skrev under ett hyresavtal för de tre bostadshus där gruppen skulle bo. Johannes Gössling skrev under ett förrådshyresavtal för ladorna där de skulle hålla de köttdjur de planerade att överta.

Ismael Volk skrev under ett lokalhyresavtal för att kunna hyra ut rum i slottet och flyglarna. 

Kollektivets hyra sattes till 0 kronor, men för att kunna dra igång hotell- och kaféverksamheten direkt förband de sig att köpa Börstorps Slotts AB:s så kallade inkråm – betalsystem, hemsida, Booking-konto med mera – för 2,7 miljoner kronor. Summan var mest att betrakta som ett förskott och skulle dras av från den totala köpeskillingen på tillträdesdagen. 

Däremot skrev de även på ett kontrakt om att betala två miljoner i skadestånd, vilket motiverades med att tillträdet flyttats fram och att Björn och Annica skulle behöva stå för räntor och andra kostnader i ett drygt kvartal extra.

I kontraktet stod det att skadeståndet var ett villkor för att tillträdet skulle flyttas fram och att kollektivet skulle få till den första november på sig att betala de återstående pengarna. 

– Hela affären hängde på det, säger Björn. Det står klart och tydligt. 

Så snart Katarina Appel, Johannes Gössling och Ismael Volk skrivit på pappren flyttade kollektivet in på Börstorp. Den 1 juli bjöd de Björn Dierks och Annica Eriksson på kaffe i slottsbyggnaden. Annica såg hela gruppen samlad för första gången. 

– De tog fram en 12-bitars prinsesstårta och små flaskor med bubbel, säger hon. Och så sjöng de och spelade trumpet. Det var Björns födelsedag och barnen måste ha övat, de sjöng Ja må han leva, Happy Birthday och en tysk visa. Allting var så himla fint, tårarna bara rann. 

Pengarna för inkråmet betalades som de skulle, men det antal nötdjur som gruppen sagt sig villig att ta över minskade kort därefter till 20 och sedan till inga alls. Kollektivet pratade samtidigt om att ta dit grisar från Tyskland, något Björn säger att han bad dem avvakta med eftersom de ännu bara var hyresgäster. I mitten av juli dök ändå 16 hushållsgrisar upp på gården. Trots att en tysk veterinär intygat att grisarna var fria från den smittsamma virussjukdomen afrikansk svinpest innebar det att Börstorp sattes i karantän under två veckor.

Stämningen blev ännu sämre när de två miljoner kronorna i skadestånd inte inkom på utsatt datum. När Björn Dierks sökte upp tyskarna sade de enligt honom att de inte förstått avtalen och inte heller tänkte betala. 

Ett möte ordnades där köparna presenterade sin kalkyl för hur de skulle bekosta gården. 

– Vi blev jätteledsna när vi såg den, säger Björn Dierks. För vi insåg att den var en fantasi. De hade fått ett lån från banken som baserades på en gård med 120 hektar mark, men samtidigt ville de ordna resterande pengar genom att sälja marken. Men då försvann ju säkerheten för lånet! Kalkylen innehöll heller inga pengar för inventarier, lagfart eller levnadsomkostnader.

Kort därefter skickade hans och Annicas advokat ett avhysningsbrev till de boende på Börstorp. Där stod det att eftersom skadeståndet uteblivit gällde inte längre tillträde den första november, utan på det ursprungliga datumet 30 juni. Då den dagen redan passerat utan att tyskarna betalat för slottet hävdes såväl köpe- som hyresavtalet och gruppen uppmanades att lämna Börstorp en månad senare, den 31 augusti. 

Därefter sågs de igen på slottet.

 – Annica sa till dem: Det här har gått för långt. Ni måste rikta om kanonen och hitta en annan gård. Fortsätter det här riskerar ni att förlora alla pengar ni har. 

Om en bostadsköpare har skrivit på ett kontrakt men inte kan fullfölja affären blir personen i princip alltid ersättningsskyldig för de extra kostnader som drabbar säljaren när denne tvingas sälja bostaden på nytt. För en lantbruksfastighet kan det innebära stora kostnader.

– För oss var det redan en katastrofal utveckling, säger Björn Dierks. Vi fick sälja maskiner och mängder av djur under sommaren, när marknaden är dålig. Eftersom köttproduktionen var borta hade värdet på gården sjunkit. Vi skulle bli tvungna att köpa tillbaka maskinerna, starta upp gården igen, starta upp hotellverksamheten och sedan försöka hitta en ny köpare. 

Björn säger att han och Annica höll ännu ett möte med Ismael Volk där de erbjöd honom och kollektivet en uppgörelse som innebar att de inte skulle bli av med alla pengar de redan investerat i gården. De tackade nej, och i början av september var gruppen ännu kvar på Börstorp. 

Björn Dierks säger att medlemmarna använde hans utrustning och gick in i hus de inte hade tillträde till. I början av september polisanmälde han dem för stöld av flera kubikmeter ved. Veckan därpå blev han själv polisanmäld för att ha stulit utemöbler och stört gäster under ett bröllop. När Mariestads-Tidningen skrev om händelsen förnekade Dierks att han ens sett några gäster men sade: »Jag erkänner mig skyldig till att ha stulit mina egna möbler.«

Trots de hävda avtalen höll kollektivet fortfarande igång Börstorps hotellverksamhet och med höstens intåg steg omkostnaderna. Köparna hade inga egna kontrakt för vare sig vatten eller el; fakturorna hamnade därmed hos Björn och Annica, som säger att kollektivet inte ersatte dem för alla kostnaderna.² 

I brist på ved värmde kollektivets medlemmar flyglarna med eldrivna värmefläktar som belastade det gamla systemet hårt. Enligt Björn tvingades han byta huvudsäkringar nio gånger, och mot slutet var kablarna svedda. 

I början av oktober stängde han av strömtillförseln till slottet och parkerade en traktor framför elskåpet. Appel, Gössling och Volk kontaktade Kronofogdemyndigheten, som fem dagar senare beslutade att strömmen omedelbart skulle sättas på igen. Det interimistiska beslutet – ett sådant kan en myndighet fatta hastigt och utan att höra båda sidor – motiverades bland annat med att »det utöver 14 vuxna också finns 11 barn som är bosatta på fastigheten och nu står utan el i sin bostad«. 

I sin överklagan påpekade Björn Dierks och Annica Eriksson att slottsbyggnaden enligt hyreskontraktet inte var avsedd som bostad och att såväl vuxna som barn bodde i separata bostadshus med både vatten och el. Ärendet hamnade hos tingsrätten, dit Björn och Annica även skickade en stämningsansökan och krävde att kollektivet skulle flytta på egen bekostnad och betala ett ännu ej specificerat skadestånd. 

I mitten av oktober inkom Appels, Gösslings och Volks genstämning. I den menade de att säljarna inte haft rätt att säga upp avtalen i förtid och att de gjort sig skyldiga till kontraktsbrott. Dessutom anklagades Björn Dierks och Annica Eriksson för att »uppsåtligen ha företagit en rad åtgärder för att sabotera [kollektivets] möjligheter att bedriva verksamhet på fastigheten«. Utöver att ha stulit utemöbler och stört ett bröllop handlade det om att Dierks skulle ha vägrat dem tillgång till värmecentralen, fått medarrangören att dra sig ur årets operafestival, samt flera gånger lämnat »kränkande och förklenande« uppgifter om dem i lokaltidningen. 

Även kollektivets skadeståndsanspråk var ospecificerade – men antogs »i vart fall överstiga fem miljoner kronor«. 

 

Medan mörkret faller utanför Björn Dierks och Annica Erikssons sommarstuga konstaterar de att det var ett misstag att släppa in köparna i slottet innan de betalat. 

– Eftersom de var så många såg jag det som en garanti för att de skulle göra rätt för sig, säger Annica. Jag kunde aldrig tänka mig att de skulle sätta sig i den här orimliga situationen där de riskerar så mycket pengar. Vad ska de göra sen? Jag förstår inte hur de resonerar. 

– Men vi har ju satt oss i den här sitsen, säger Björn. Så vi får väl skylla oss själva. 

Trots att säljarna ännu bara har fått en bråkdel av den totala köpesumman på närmare 30 miljoner är kollektivet kvar i slottet. Björn och Annica kan inte göra annat än att vänta på byråkratins långsamt malande kvarnar. Först om de vinner i Skaraborgs tingsrätt har Kronofogden rätt att avhysa kollektivet – men ett halvår efter konfliktens start är det ännu oklart när rättegången kommer att äga rum. 

De beskriver situationen som absurd. Björn säger att tyskarna har brutit mot praktiskt taget alla hyresavtal, stulit verktyg och material, tagit sig in i byggnader de inte har rätt till, orsakat stora skador på fastigheten samt anordnat middagar och event utan tillstånd. 

– Det finns en historia om en person som får sin bil stulen, säger Björn. Efter ett tag blir han kontaktad av biltjuvarna som säger: Du kan väl lika gärna skicka nyckeln också, så slipper vi tjuvkoppla varje gång. Så känns det för oss. 

Björn Dierks och Annica Eriksson är oroade för framtiden. Båda har varit egenföretagare hela livet och får endast garantipension. Allt de äger är bundet i slottet – pengarna skulle inte bara gå till en ny bostad åt dem själva utan även till att hjälpa deras barn. Istället befinner de sig i »ekonomiska svårigheter« som riskerar att snart bli ännu värre. Försäkringsbolaget har sagt upp avtalet på slottet från och med den första februari. Utan försäkring riskerar de inte bara att bli utan ersättning om något händer med fastigheten, de blir sannolikt även av med sina lån – lån som är omöjliga att betala innan de har fått pengarna för Börstorp. 

Björn Dierks är dock inställd på att de kommer att vinna i tingsrätten. Han tror att det tyska kollektivet aldrig har haft de pengar som krävts för affären och säger att inte heller han förstår hur de tänker: skulle de förlora riskerar de att bli av med alla pengar de investerat i slottsaffären.

– Jag tycker att vi har visat oss medgörliga för att få den här affären att gå ihop, säger han. Vi har visat tillit till dem men är väldigt besvikna över att det inte har räckt. 

Björn Dierks har många teorier om hur tyskars regelefterlevnad skiljer sig från svenskars. Han förnekar bestämt att han ägnar sig åt fortkörning eller har hotat att skjuta kollektivets grisar, men medger att stämningen ibland blir otrevlig när han beger sig till Börstorp. 

– De filmar mig med sina mobiltelefoner. Och det har de väl all rätt att göra, men när de trycker upp dem i ansiktet på mig så nära att de kan se mina näshår, då är det ju bara för att provocera. En gång tog jag en telefon ur handen på en av dem. Och en annan gång slog jag telefonen ur näven på en kille så att den hamnade på marken. Jag har fredat mig, helt enkelt. 

Parets advokat Eric Grimlund beskriver de många polisanmälningarna mot sin klient som »ett utfall av att båda parterna är riktigt irriterade på varandra«. Samtidigt kan han inte förstå hur anmälningarna – eller de sabotageåtgärder Björn och Annica anklagas för – skulle kunna få betydelse i rättegången. 

– De har ju ingenting med själva grundfrågan att göra. 

Grimlund, specialist på fastighetsrätt, menar att den här tvisten sticker ut. 

– I en bostadsaffär finns väldigt tydliga avtal, säger han. De två grundelementen är att köparen ska betala och säljaren ska lämna ifrån sig nycklarna. Om köparna inte betalar är affären ogiltig. Sådant händer, då avslutas affären och parterna har möjligtvis lite ekonomiska krav på varandra. Det som är ovanligt här är att säljarna har varit vänliga nog att släppa in köparna i förväg, i kombination med att köparna påstår att de får bo kvar fastän de inte har betalat. 

Eric Grimlund säger att han har lagt mycket tid på att försöka förstå vad det är motparten egentligen vill, men att han hittills inte lyckats begripa »det bakomliggande syftet«. 

– Innan den första november var min gissning att de försökte köpa sig lite tid, att de skulle återkomma och säga: Okej, nu har vi köpeskillingen. Men när första november passerade och de inte ens hörde av sig, då gav jag upp. Så svaret är: jag vet inte. Men jag tror knappast att de tänker att de kan få slottet gratis. Det vore nästan lite väl världsfrånvänt. 

Att få svar på ovanstående frågor av tyskarna är svårt. Redan när jag ringde Ismael Volk och bad att få hälsa på i Börstorp sade han att deras advokat avrått dem från att prata om pengafrågan.³ Däremot berättar de gärna hur de blev del av den »smärre folkutvandring« som enligt Ismael pågår från Tyskland. 

När coronafallen ökade i Tyskland drabbade det inte bara deras kurs- och seminariegård, dit klienter tidigare rest långväga för att behandlas av Rebekka Ullmann. Rebekka, den enda i gruppen som är uppväxt i Östtyskland, säger att restriktionerna även ledde till frihetsinskränkningar och en paranoia som påminde om DDR. 

Ett stort problem var enligt tyskarna regeln om att endast personer från samma hushåll fick umgås med varandra i grupper större än två. Vem som tillhörde ett hushåll avgjordes av den adress som stod i passet; kollektivets egendom bestod av fyra byggnader med separata adresser. Att umgås tillsammans innebar därmed ett lagbrott som kunde leda till böter på tusentals euro. Ismael Volk säger att han ringde borgmästaren i Mecklenburg för att fråga om deras konstellation kunde få dispens från reglerna, men att svaret blev nej. 

– Vårt kollektiv är inte gjort för att separeras, säger Johannes Gössling. Vi var tvungna att gömma oss. Folk angav varandra, på vissa ställen tog de till och med barn.⁴ 

– Våren 2020 förstod jag att vi måste flytta, säger Rebekka. Jag frågade vilka som ville följa med och därefter inleddes processen. 

Först tog de reda på vilka länder som hade de minst restriktiva coronareglerna.

– Vi letade efter en fastighet som rymde oss alla, säger Johannes Gössling. Vi sökte på internet och en gång i veckan samlades vi för att presentera våra fynd. Vi tittade på ett ställe i Nova Scotia i Kanada. I Finland, Danmark, Norge, till och med ett på Färöarna, men det var lite väl avlägset. 

Till slut hittade de Börstorp, och Johannes och Ismael åkte hit för att träffa Björn. Väl tillbaka i Tyskland upplevde de situationen som än värre. De testade att hemskola sina barn, men det gick inte. Alla deras aktiviteter ställdes in. 

– När vi gick till skogen för att hugga ved fick vi vara tysta, säger Ismael. Jag hyschade barnen för vi visste inte om grannarna skulle se oss och ringa polisen. 

Antroposofer är i regel tveksamma till vaccin, och flera av gruppens medlemmar var övertygade om att hemlandet skulle införa ännu en frihetsinskränkning: vaccinationskrav. 

– Om man inte är vaccinerad i dag får man köpa mat och gå till apoteket, säger Eva-Maria Höver. Det är allt. Och det finns läkare som vägrar att behandla ovaccinerade. 

Av dessa anledningar lämnade gruppen Tyskland – men deras berättelse om själva flytten skiljer sig från Björn Dierks. Där han säger att gruppen dök upp mer eller mindre oannonserat menar de att han bjöd hit dem och sade att de kunde bo hos hans vän på Kajutan. 

– Vi trodde inte att det skulle bli sådana här förutsättningar, säger Johannes Gössling. Vi trodde att det skulle handla om veckor innan vi kunde flytta in på slottet. Istället fick vi flytta runt i månader med över 20 personer. Det kostade mycket pengar. 

Även gruppens medlemmar minns tillfället då de flyttade in och barnen sjöng för att fira Dierks födelsedag. 

– Men då var det något stopp i avloppet, säger Benjamin Volk. Som inte var vårt fel. Björn sa: Jag tror att tyskar använder mer toalettpapper än svenskar. Varför sa han så? Det var ett historiskt ögonblick. 

De håller inte med om att säljarna har varit »medgörliga«. De nämner att Rebekka Ullmann är dotter till EU-parlamentarikern Wolfgang Ullmann, medgrundare av organisationen Demokratie Jetzt som spelade en viktig roll när Öst- och Västtyskland enades efter murens fall. Johannes Gössling prisades av Tysklands inrikesminister för den barn- och ungdomsverksamhet som kollektivet drev i Mecklenburg. 

– I Tyskland var vi respekterade, säger Rebekka Ullmann. Men nu letar vi tydligen efter ett slott att ockupera. Barnen kom hem gråtande från skolan dagen efter att det stod så i tidningen. 

De säger att affären drog ut på tiden när idén om att köpa Börstorp som en stiftelse visade sig omöjlig att genomföra, samtidigt som coronapandemin försvårade deras försäljning av gårdarna i Tyskland. Att de inte skulle ha pengar förnekar de däremot med emfas.

– Vi kom inte med tomma händer, säger Rebekka Ullmann. Vi har investerat pengar. Att vi inte skulle ha några pengar är osant. 

Enligt Ismael har stiftelsen sålt sina fastigheter i Tyskland: bostadshuset ägs numera av en privatperson och kursgården har tagits över av köpare som ska förvandla den till ett kloster. 

Kan de då betala för slottet? Och tänker de göra det? Om rätten bedömer att säljarna gjorde fel när de hävde kontraktet och att slottet bör tillfalla kollektivet, betalar de »naturligtvis resten av pengarna«, säger Ismael Volk. Men i så fall hoppas han även att Björn Dierks och Annica Eriksson ska tvingas ersätta dem för uteblivna intäkter från hotellverksamheten. 

– Jag vill ha en rättegång, säger Ismael. Så att jag kan få veta vad som har hänt. För det är så mycket jag inte förstår. I början försökte vi lösa allt tillsammans, sen fick vi plötsligt veta att vi var tvungna att lämna slottet. Men även om vi kanske har gjort allt fel i Björns och Annicas ögon så finns det bevis för att vi alltid har försökt.

– Allting är egentligen sorgligt, säger Johannes Gössling. Det är sorgligt för oss, men det är sorgligt för Björn och Annica också. 

På frågan om vad de ska göra med Börstorp om de går segrande ur rättstvisten svarar de flesta av kollektivets medlemmar att de ska fortsätta med hotell, kafé och eventverksamhet samt göra slottet till »en underbar plats där alla känner sig välkomna«. I övrigt tycks planerna variera, någon pratar om att erbjuda »näring till folket i en holistisk mening«, en annan om att ägna sig åt »researcharbete för vetenskapliga frågor« och en tredje om att försöka dra dit cykelvägar. 

Rebekka Ullmann säger att de arrangerade ett bröllop för Conrad Falkenbergs ättlingar i somras. 

– De sa att de kände sig trygga här. Det är den känslan vi vill uppnå. 

 Vad som händer om de förlorar tvisten pratar de inte lika gärna om.

– Vi respekterar domstolen, säger Ismael. Men jag förväntar mig att vinna. 

Men om ni inte gör det? 

– Vi kan inte åka tillbaka till Tyskland. Vi har en plan B, men den är inte att åka tillbaka. 

Vad är det för plan?

– Vi kan inte gå in närmare på det. Nu fokuserar vi vår energi på den här platsen, som vi älskar.