Brf KPML(r)

Sedan 70-talet har de revolutionära kommunisternas inflytande minskat kraftigt över hela landet. Med undantag för ett bostadsområde i centrala Göteborg. Lägenhetsinnehavaren Mats Holm r­apporterar från Sveriges rödaste bostadsrättsförening.

En morgon hade någon tejpat upp ett flygblad i min port­uppgång. »Socialism eller Barbari« stod det med tjocka svarta bokstäver, följt av en uppmaning att komma till ett möte i bostadsrättsföreningens festlokal. Några veckor senare vajade den röda flaggan med hammaren och skäran utanför lokalen, där ett sjuttiotal personer trängdes. En man ställde sig upp och presenterade sig som »plåtslagare Ulf Nilsson«. Han sade att det finns mer än ett fel i mediebilden av vad som pågår i världen i dag, men att det här och nu fanns möjlighet att höra en sannare version. Med frasen »här kommer Bertil Kilner, en national­ekonom som vet vad han talar om« överlämnade Nilsson ordet till en välklädd man i övre medelåldern. 

Kilner inledde med att slå fast att »vi kommunister måste se igenom många lögner… Som lögnen i Grekland. Lögnen om att det grekiska folket varit så lata att man nu måste gå igenom en svältkur. Sådant ska vi alltså tro på, men att det är en global ekonomisk struktur som nu kollapsar inför våra ögon, att girigheten nu äter upp sig själv och all världens folk med det, det talar ingen om. Klockan för kapitalismen är slagen. Vi kommunister måste lägga oss i. Ni ska bli ambassadörer.«

Det var inte Kommunistiska partiets första möte i festlokalen. Tidigare har de ordnat diabildsvisning från Kubaresor, stödmöten för strejkande stålarbetare och politiska trubadurkvällar.

Annons

En partimedlem visade mig ett papper där det stod att alla möten var ett led i ett långsiktigt arbete för att bygga en organisation av revolutionärer som inser att kapitalismen står nära sitt sammanbrott.

Kommunistiska partiet hette fram till 2005 Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna), KPML(r). Även om man tagit bort den marxist-leninistiska och revolutionära varudeklarationen ur namnet, finns den kvar i det nya partiprogrammet, som slår fast att den borgerliga staten måste krossas och att revolutionen kräver att sympatisörerna är beredda att beväpna sig. I programmet lyfter man också fram Sovjetunionen under Stalins styre som ett ideal.

Kommunisterna har haft en stark ställning i husen som tillhör bostadsrättsföreningen ända sedan de byggdes. I mitten på 1960-talet fick kooperativa Riksbyggen uppdraget att ersätta de nedgångna gamla trä­husen på Masthugget med nya bostäder. Bygget blev ett av landets största, och en symbol för det starka samhälle som skulle utplåna fattig­dom och slum. När byggherren fick problem med finansieringen skrev den dåvarande bostadsministern Ingvar Carlsson en särskild förordning om statliga lån, öronmärkta för området.

Men när bygget stod färdigt 1972 gjorde oljekrisen och gröna vågen att bostadsrättsföreningen fick svårt att sälja lägenheterna, varpå Riks­byggen gjorde om dem till hyresrätter.

Närheten till KPML(r):s particentral Marx-Engelshuset, Journalisthög­skolan och de gamla hamnkvarteren präglade inflyttningen. Flera lägenheter blev kollektiv. När de flesta av föreningens omkring 1 000 lägenheter på nytt gjordes om till bostadsrätter i början av 80-talet var KPML(r)-medlemmarna i husen så många att de också kom att dominera den nya föreningens styrelse. I valen 1982 och 1985 tog KPML(r) plats i Göteborgs kommunfullmäktige, mycket på grund av det starka fästet i valdistriktet Nedre Masthugget, som i princip utgörs av bostadsrättföreningen. Nästan var tionde röst från distriktet gick under dessa år till KPML(r).

I resten av samhället minskade vänsterns inflytande efter hand. Berlin­muren föll, Sovjetunionen upplöstes och marxism-leninismen blev omodern. Men i bostadsrätts­föreningen bet sig kommunisterna fast.

Själv bodde jag inte här då, men en jurist som önskar vara anonym, och som flyttade in i början av 90-talet, tyckte att föreningen verkade misskött: gårdarna var förfallna och området började förslummas. Han tog själv plats i styrelsen, som han upplevde saknade kompetens i ekonomiska frågor.

Juristen krävde att föreningen skulle göra sig fri från Riksbyggen, som fortfarande skötte den tekniska och ekonomiska förvaltningen, och att hyrorna skulle höjas med 25 procent.

– Det blev en fruktansvärd kamp, berättar han. De låga hyrorna var för proletärernas skull, sade man, och undrade om jag inte noterat att bostadsrättsföreningen höll på att utvecklas till ett eget klassamhälle, med en »gräddhylla« längst ner, och misär längre upp i området. Men det var ju rent nonsens. Lägenheterna såg precis likadana ut överallt. Det fanns ett loftgångshus längre upp, men där hade jag själv bott och standarden var utmärkt.

Så småningom lämnade föreningen Riksbyggen, men processen förstärkte motsättningarna mellan de olika falangerna i styrelsen. En av styrelsens vänsterrevolutionärer snappade upp ett felaktigt rykte om att ett av föreningens tunga namn – en ledande kraft bland dem som ville omorganisera – finansierat sin privata sommarstuga med pengar från föreningen. Mannen ägde inte ens en sommarstuga, men sparkades ur s­tyrelsen och fann ett papper i sin trappa med orden: »Ditt jävla borgarsvin!«

– Han tog mycket illa vid sig, berättar juristen.

I valet 2010 blev Kommunistiska partiet, med sina fyra procent, större än Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i bostadsrättsföreningens valdistrikt, men i styrelsen har partiets medlemmar inte längre något inflytande. Ändå lever deras arv vidare i föreningen.

– De  behärskade förenings­demokratin till fulländning, vilket har präglat föreningen, säger juristen. Vänsterrevolutionärerna förvandlade varje liten fråga till ett diskussionsforum som var tuffare än riksdagen. Det var ofta meningslöst, men mycket lärorikt.

När kabel-TV skulle införas hölls ett möte med halvtimmeslånga inlägg där flera talare pekade på vilket kulturfördärv som hotade. Omröstningen visade att majoriteten ändå var för, men de vänsterrevolutionära backade först efter att ha fått igenom sitt krav: att en rysk kanal i så fall skulle ingå i utbudet. Ryska RTV dyker därför alltid upp när vi trycker på fjärrkontrollen, utan svensk text.

Många spörsmål mötet i festlokalen rörde den europeiska finanskrisen. Hur påverkas Sverige? Varför vill Tyskland rädda euron? Varför faller Grekland allt djupare? Ekonomen sade: »Gangsterföretaget Goldman Sachs köpte statsobligationer från Grekland för några miljarder euro, det är som att släcka en brand med bensin.«

Annons

En stund senare frågade plåt­slagaren: »Varför är folk så lite intresserade av den parlamentariska vänstern i dag? För att den inte sätter upp något alternativ.« 

Nu kom bifallet. Någon sade att man hellre gick hit än till Folkets hus, dit Juholt väntades någon vecka senare på sin ursäktsturné. »Här diskuteras riktig politik.« En man menade att det som nu händer i Grekland snart kommer att hända här. En annan ställde sig upp och sade att ett globalt uppvaknande är nära förestående. En tredje pekade på Occupy Wall Street-rörelsen, strejkande arbetare i Grekland, franska protester. Tecknen var många.

Mötet avslutades med att folk reste sig och applåderade. Någon sträckte upp en knuten näve. Efteråt berättade en partimedlem för mig att partiet samma dag hållit möten i Svedala, Robertsfors, Finspång, Ängel­holm och Kungsör. Men ingenstans kom det lika mycket folk som till bostadsrättsföreningen Mast­huggets festlokal.