De orubbliga

»Jag trodde att alla skulle försöka leta efter en sanning eller rättvisa, men i det här fallet försökte man bara vinna ett mål.« Johan Böhms bror befann sig på den förlorande sidan. Och då är det kört – i alla fall i Sverige.

Johan Böhm satt vid datorn och arbetade när ett inslag på TV-nyheterna fick honom att titta upp. Bilden visade ett hus i Järfälla och reportern berättade att en kvinna hade fallit från sjunde våningen och omkommit. Johan fick en obehaglig känsla i magen – det såg ut som huset där brorsan bodde, på just sjunde våningen – och försökte ringa sin bror.

Johan hade inte träffat honom på ett par månader. Den sommaren hade brodern velat ha pengar och cigaretter, men Johan hade köpt mat istället. Han visste att en kvinna bodde i lägenheten och att också hon var alkoholiserad.

De artiklar Johan läste på nätet nästa dag berättade att en man som hade befunnit sig i lägenheten var skäligen misstänkt för mord. Deras mamma fick tag i polisen, som berättade att brodern Ari var häktad. De tog med sig Aris epilepsi­medicin och åkte till polisen i Järfälla, där de fick veta att Ari satt inlåst i Sollentuna. De försökte få häktespersonalen att ge Ari hans medicin men fick beskedet att »han har allt han behöver«.

Annons

Nästan två månader senare, på första rättegångsdagen, kunde Johan för första gången prata med sin bror. Han sökte upp honom i pausen och ställde den fråga han bar på:

»Vad har hänt, vad har du gjort? Om du har gjort det är det lika bra att erkänna.«

Ari svarade på sitt sedvanliga, släpiga vis:

»Ingenting.«

Johan blev irriterad:

»Men berätta då, vad hände? Någonting måste du väl ha gjort?«

»Nej, jag vet ingenting. Jag blev väckt av polisen.«

När rättegången återupptogs satte sig de båda bröderna på sina platser för att lyssna på åklagarens version av vad som hade hänt timmarna innan sambon föll från köksfönstret.

 

Poliser som utreder mord ägnar sig huvudsakligen åt två saker: att samla in fakta och att ta fram hypoteser om vad som kan ha hänt. I den bästa av världar ligger den insamlade informationen till grund för hypoteserna, som inte ska påverka värderingen av det som senare kan bli bevis. Men psykologiforskningen har länge visat att den mänskliga hjärnan inte fungerar så förutsättningslöst. Vi vill gärna bekräfta det vi redan vet, eller tror oss veta, vilket påverkar både vilken information vi söker och hur vi tolkar den. På senare år har forskarna blivit allt mer intresserade av hur polisutredare hanterar bevis och hypoteser. En bidragande orsak är de hundratals fall, framför allt i USA, där personer som dömts för grova brott har friats tack vare DNA-teknik (se separat text på sidan 141).

Forskningen är ofta experimentbaserad och går ut på att poliser bedömer trovärdigheten hos fingerade bevis och vittnesmål. I en studie fick 49 svenska poliser veta att en kvinnlig psykiater hittats mördad i sin lägenhet. Utöver den döda fann polisen en skadad kvinna i lägenheten. Den skadade kvinnans man var inte bara psykiaterns patient utan misstänktes också för att ha varit otrogen med den döda. Den underförstådda hypotesen: att den skadade kvinnan var mördaren. Poliserna fick ta del av två vittnesmål: ett från en person som påstod sig ha hört två kvinnliga röster från lägenheten, och ett från en som hört en man och en kvinna. Vittnet som hade hört två kvinnor, vilket bekräftade hypotesen, bedömdes som mer trovärdigt än det andra vittnet, trots att deras bakgrund och framträdande var identiska.

Samma fenomen framträder i flera studier.

– Jag har känt det i kroppen, hur hypnotiskt fokuserad du kan bli på ett scenario, säger Ivar Fahsing. Du ser det som din uppgift att bevisa din huvudteori. Och det är inte av ond vilja, det är mänskligt.

Fahsing är en norsk polis med lång erfarenhet av mordutredningar. I dag undervisar han andra utredare vid Polishögskolan i Oslo, samtidigt som han arbetar på sin doktorsavhandling som ska ­läggas fram vid Göteborgs universitet.

Ivar Fahsings forskning går ut på att jämföra brittiska och norska poliser, erfarna och nyutexaminerade. Förra året publicerade han och hans handledare en första artikel som handlade om vilka tipping points – det vill säga avgörande ­skeden i en utredning – utredarna kunde se. De var överens om det mesta, förutom på en punkt: ingen av de brittiska poliserna ansåg att mag­känslan var viktig.

Annons

Att de brittiska poliserna inte litar på mag­känslan är troligen en följd av den reform som landets polismyndigheter har genomfört. Som ofta började förändringen med en skandal. I  slutet av 1990-talet misslyckades självaste Scotland Yard med en mordutredning, till stor del på grund av förutfattade meningar om svarta. En stor utredning tillsattes och resulterade i att regeringen lanserade PIP, Professionalising Investigation Programme. Ett led i professionaliseringen är att det är noga angett vilken utbildning som krävs för att arbeta med en viss typ av utredningar: ju grövre brott, desto högre utbildningskrav. En annan viktig del är att utredarna måste motivera sina beslut i ett dokument som när som helst kan granskas av ett slags revisor, en utomstående kontrollant från Her Majesty’s Inspectorate of Constabulary.

Ivar Fahsing vill ta reda på om PIP har gjort de brittiska poliserna bättre på att arbeta förutsättningslöst. En första jämförelse mellan de två ländernas poliser ska snart publiceras i en vetenskaplig tidskrift.

– Jag kan redan säga att det ser riktigt illa ut för de norska utredarna, säger Ivar Fahsing.

Fahsing är i Göteborg för att träffa sin handledare, och visar bilder från en powerpoint där röda och blå staplar visar hur duktiga poliserna har varit på att skapa hypoteser. Scenariot är att en flicka har försvunnit. Ett av diagrammen jämför samtliga experter, alltså erfarna utredare, med samtliga noviser. Föga förvånande förefaller experterna bättre på att konstruera hypoteser. Men när poliserna bryts upp i norska och brittiska händer något intressant. Medan de brittiska experternas staplar når klart högst, och högre än de brittiska novisernas, råder motsatt förhållande hos de norska poliserna.

– De norska poliserna blev allt sämre på att generera hypoteser med åren, allt mer stereotypa, säger Ivar Fahsing. Vilket är naturligt om man inte har ett system för att motverka det.

Vilka hypoteser poliserna tog fram visade också på ett annat känt förhållande: hypoteser som berättade om ett brott, att flickan hade blivit mördad eller kidnappad, var vanligare än hypoteser som inte handlade om brott, som att hon skulle ha tagit livet av sig eller råkat ut för en olycka. För den polis som vet att en person har fallit från sjunde våningen ligger det alltså ­närmare till hands att betrakta det som ett mord än att avskriva det som ett självmord.

Fokuseringen på hypoteser som beskriver brott ökar om det finns en misstänkt, det upptäckte Ivar Fahsing när han i fallet med den försvunna flickan lade till informationen att flickans pappa var arresterad. En av de brittiska poliser Fahsing intervjuade, en erfaren kvinnlig utredare, beskrev fenomenet så här: »Om en misstänkt redan är arresterad när du kommer till stationen är det inte så lätt att släppa honom fri, hur svag bevisningen än  är.«

»Om en misstänkt redan är arresterad när du kommer till stationen är det inte så lätt att släppa honom fri, hur svag bevisningen än är.«

Den som är misstänkt för ett brott ska betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad, det kallas för oskyldighetspresumtionen. I praktiken är det en nästan omöjlig uppgift, som påverkas av en mängd psykologiska mekanismer som sorteras in under begreppet confirmation bias, en svåröversatt term som omfamnar de faktorer som leder till så kallat tunnel­seende.

En av dem kallas för kognitiv dissonans; i en strävan att undvika tankekonflikter bortser vi från information som på något sätt motsäger det vi anser oss veta. Informationen utsätts för assymetrisk skepticism, vilket i fallet med den mördade psykiatern innebar att vittnesmål som går emot polisernas hypotes betraktas med större skepsis.

I avhandlingen Om sanningen ska fram går den före detta polisen Ola Kronkvist igenom fler fallgropar. En kallar han för priming, vilket innebär att när utredaren utsätts för obehagliga bilder får denne en mer negativ bild av den misstänkte. En annan är need for closure – behovet att snabbt komma till ett avslut gör analysen ytligare och förstärker tunnelseendet.

Ola Kronkvist skriver att beslutsfattare blir mer motståndskraftiga om det finns en risk att de kan komma att ställas till svars för sina handlingar. Problemet med förundersökningar är att det inte alltid går att utläsa vem som har fattat ett visst beslut och varför. Det är det här som britterna har försökt åtgärda genom att kräva att utredarna ska föra dagbok, där de berättar vad de har gjort och varför.

I Sverige har metodstödet istället inriktats på de fall då polisen inte har ­hittat någon mördare. Under 1970-talet kunde mordutredare använda något som kallades Mordbibeln, ett litet häfte med råd och tips. Häftet utvecklades efter ett tiotal år till vad som i dag kallas PUG, ­Polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott. Arbetet med att få poliser att jobba metodiskt tog fart efter mordet på tioåriga Engla ­Juncosa ­Höglund, då det visade sig att ­hennes mördare flera år tidigare hade begått det så kallade Pernilla­mordet.

I juli 2009 beslutade Åklagarmyndigheten och Rikspolis­styrelsen att granska utredningen av Pernillamordet. Leif GW Persson ledde granskningen, som kom att rikta skarp kritik mot polisernas bristande utredningsmetodik. När arbetet presenterades i februari 2010 hänvisade för­fattarna till den brittiska polisens krav på att föra dagbok och systemet med granskande revisorer. Ett resultat blev att Rikskriminal­polisen istället inrättade en bedömandegrupp som rycker ut om ingen misstänkt är hittad inom 30 dagar. Något krav på att spaningsledaren ska föra dagbok infördes inte.

– Det är en absolut målsättning att vi ska bli bättre på att föra dagbok, men det finns inget krav som hos engelsmännen utan är en rekommendation, säger Ingemar Isaksson, chef för Riksmordkommissionen och projektledare i den arbetsgrupp som har tagit fram PUG.

Annons

Anledningen enligt Ingemar Isaksson:

– Utöver Quick har vi varit ganska förskonade från sådana stora skandaler som engelsmännen har haft, där man har farit fullständigt fel. Det finns några enstaka exempel på ärenden där det har gått snett, men det har aldrig varit någon debatt om att det har varit ett så stort problem att det ska ställas krav på dagbok.

Beror det på att det inte har varit några fel eller på att de inte har förts upp i ­debatten?

– De som har fått resning har figurerat ganska flitigt i ­debatten, men det är ganska få fall. Om det det sedan finns andra fall, är svårt att säga. Om man inte känner till dem vet man inte om det har varit något.

Ingemar Isaksson påpekar att PUG bara är ett stöd, och säger:

– Sedan handlar det om att hamna rätt i prioriteringar och val av inriktning. Där handlar det om erfarenhet, att man måste ha en magkänsla.

Ivar Fahsing menar tvärtom att uppgiften att utreda ett misstänkt mord är för svår för att man ska förlita sig på personlig kompetens. Dessutom visar exemplet med de norska utredarnas allt sämre förmåga att skapa hypoteser att just magkänslan kan bli utredarens värsta fiende.

– Man måste lyfta det till systemnivå, säger Fahsing. Vi är inriktade på effektivitet och då vill man gärna gå rakt på bollen. Men du ska gå emot dina egna instinkter.

 

Lägenheten från vars köksfönster kvinnan föll hade två rum och kök. Vid köksfönstret stod ett bord, klätt med vaxduk, på bordet en dator med tangentbord och mus. Duken var täckt av brödsmulor, strösocker och dammpartiklar. Framför datorn stod en stol.

Strax före fallet hörde en man som bodde två våningar längre ner hur en kvinna skrek: »Hjälp, hjälp mig någon!«

Han lokaliserade rösten till utsidan och öppnade sitt köksfönster. Ett par sekunder senare såg han en kropp falla till marken och ringde  112.

Ambulanssjuk­vårdarna som förgäves försökte rädda livet på kvinnan såg att ljuset var tänt i ett fönster på sjunde våningen. Strax därefter anlände en polispatrull. Eftersom kvinnan »hade ett finskt utseende« letade de i entrén efter ett finskt namn, hittade Mattinen och gick upp. De två poliserna tryckte på ringklockan och bankade kraftigt på dörren.

Mannen som öppnade var klädd i kalsonger och skjorta. Poliserna konstaterade att han var alkoholist.

»Vad är det som har hänt?« frågade ­mannen.

»Finns det fler i lägenheten?«

»Ja, min sambo.«

När polisen frågade var hon befann sig vände sig Ari Mattinen mot sovrummet och sade att hon sov. Själv hade han somnat i soffan, sade han. När han såg att hon inte var där började han gå för­virrat fram och tillbaka.

»Var är hon någonstans?«

Polisen beordrade honom att sätta sig i fåtöljen i vardagsrummet. En av poliserna gick in i köket och kunde konstatera att fönstret var igen­draget. Han såg även att köket var smutsigt och stökigt. Beslutet att gripa Ari Mattinen grundades dels på hur det såg ut i köket, dels på det faktum att lägenheten var en »fyllekvart«.

Redan nu skapas en hypotes: Mattinen har ­kastat ut sin sambo genom fönstret. Underlaget är ett igendraget fönster och en fördom riktad mot människor som bor i en fyllekvart. Fördomen är inte ogrundad: en man och en kvinna bor ihop, de är alkoholister, kvinnan går en våldsam död till mötes. I de flesta fall är det mannen som har gjort det.

Men det finns också statistik som talar för att Mattinen är oskyldig. Den statistiken är dock mindre känd.

– Rent statistiskt kastar du inte ut folk genom köksfönstret, säger Leif GW Persson. Du slänger ut dem från balkongen.

Lägenheten var utrustad med en balkong. Den hade Ari Mattinen barrikaderat, då han fruktade att sambon skulle begå självmord.

Innan Mattinen lämnade lägenheten tillsammans med poliserna formulerade han själv två andra hypoteser. Först sade han:

»Om det är någon jävel som har gjort nånting …«

Sedan, när han gick förbi köket:

»Hon har väl inte hoppat, hon har väl inte hoppat genom fönstret?«

»Om Ari Mattinen hade varit så ­ensam som många i hans situation är, med ett nätverk bestående av andra ­alkoholister, så hade han troligen avtjänat sitt straff i tysthet.«

Klockan 04.55 ledde poliserna ut Ari Mattinen och låste dörren. Han fördes till arresten där en läkare genomförde en rättsmedicinsk undersökning av hans kropp för att se om det fanns några tecken på strid. Läkaren hittade varken sår, blåmärken eller rivmärken. Ett par timmar senare genomfördes en grundligare undersökning, även den resultatlös.

Samtidigt började två kriminaltekniker undersöka lägenheten och polisen inledde sökandet efter vittnen. Flera grannar sade att de hade hört ljud av bråk och åtminstone en av dem, en kvinna som bodde på våningen under, var säker på att ljuden kom från Mattinens lägenhet. Hon hade hört möbler flyttas och välta och tunga dunsar och skrik. Bråket ska ha pågått i flera ­timmar.

Varken Ari Mattinen eller hans sambo prioriterade städning, vilket hade lämnat ett lager av damm där teknikerna kunde söka efter spår. På golvet nedanför köksfönstret fanns även bröd­smulor och sågspån efter en fönsterreparation utförd av hant­verkare. Om Ari och hans sambo hade bråkat i lägenheten så måste de två höggradigt berusade kombattanterna ha ägnat sig åt en väl­koreograferad skuggbrottning, för några spår hade de inte lämnat efter sig. Teknikerna gick igenom lägenheten metodiskt, i samtliga rum drog de samma slutsats: »Inom området anträffas inget som bedöms tyda på att någon form av strid förekommit.«

Frånvaron av spår hindrade inte åklagaren från att genomföra en rekonstruktion där en bredaxlad polis försökte baxa ut en docka genom det inåtgående köksfönstret, utan att öppna det mer än 64 centimeter – hade det gått upp mer än så hade musen vid datorn flyttats.

Något stöd i den tekniska undersökningen hade rekonstruktionen inte.

– En rekonstruktion måste ju bygga på att det finns någonting som säger att det har gått till så här, säger kriminalteknikern Evald Knutsson. Men det fanns ingenting i vår undersökning som styrkte att det skulle ha gått till på det ­sättet. Det är mer troligt att hon öppnar fönstret och hoppar ut själv, men jag kan inte bevisa det ­heller.

Att åklagaren ändå valde att genomföra och dokumentera försöket med dockan visar att hon vid det här laget, drygt två veckor efter händelsen, hade valt hypotes. Den slås även fast i rättsläkarens intyg om dödsorsak där överläkare Riitta Kaupila skriver: »Dödssätt: mord. Beskrivning: föll från fönster efter ett bråk.«

Tolv dagar senare inleddes rättegången.

De lagar som styr förundersökningar och rätte­gångar är som anvisningar till ett skåde­spel med tydliga roller. Åklagare och polis – som har alla utredningsresurser – ska vara objektiva, ­vilket innebär att de ska föra fram även sådant som talar för den misstänkte. Försvararen ska till­varata sin klients intressen och ifrågasätta det som åklagaren för fram. ­Rättens ledamöter, domarna, är passiva och lyssnar. Domarna läser inte förundersökningen utan ska döma utifrån det som kommer fram under rätte­gången.

När Ari Mattinen förhördes i tings­rätten berättade han om sitt och sambons liv. I åtminstone två månader hade de druckit så gott som dagligen. Dagen före hennes död, på förmiddagen, hade sambon drabbats av fyra epilepsianfall och delirium: hon trodde att någon var bakom henne, och hon skrek, sprang och fäktade med armarna. Till slut fick Ari i henne en kapsel av sin egen epilepsimedicin. Efter lunch gick de till socialkontoret för att hämta pengar, sedan gick sambon hem medan Ari köpte öl. Vid åtta eller nio på kvällen gick de till en krog i Jakobsbergs centrum där de drack en starköl var. Enligt Ari pratade sambon om självmord och visade sina handleder där hon hade försökt skära sig, men han lade inte någon större vikt vid det.

När de kom hem lade de sig i sovrummet och somnade. Ari vaknade efter midnatt och gick ner till bankomaten för att ta ut pengar. När han kom tillbaka var sambon kvar i sovrummet. Ari fortsatte dricka framför TV:n och slocknade efter ett tag i soffan. Han vaknade av att poliserna bankade på dörren.

Åklagarens version av vad som hände den natten gick i korthet ut på att Ari istället för att somna misshandlade sin sambo under en längre period innan han tröttnade och kastade ut henne genom fönstret. Enligt tidningsreferat från rätte­gången betonade åklagaren att kvinnan var liten och inte gjorde motstånd. Att hon inte gjorde motstånd kunde åklagaren givetvis inte veta, men minsta rörelse från offret skulle ha omöjliggjort det förmodade tillvägagångs­sättet.

Utöver mannen som bodde två våningar ner, och som hade sett kroppen falla, vittnade två andra grannar om att de hade hört skrik från en kvinna och en man. Det vittne som gjorde ­starkast intryck på tingsrätten var den pensionerade kvinnan på våningen under, som hade hört bord och stolar flytta sig. Hon var osäker på ­vilken tid hon hade hört oväsendet, men det kan ha varit omkring två eller tre på natten, alltså en till två timmar före fallet från fönstret. Riitta Kaupila, rättsläkaren som redan hade slagit fast att det rörde sig om mord, vittnade i rätten om kvinnans skador, däribland ett blåmärke på vardera överarm som tolkades som bevis för att Ari hade lyft henne i armarna när han kastade ut henne.

Polisen som kom först till platsen berättade sedan om det stökiga köket, en syn som han tyckte var märklig och som han tolkade som att det hade förekommit någon form av strid. Det orörda lager av damm som låg på golvet, och sågspånen som hantverkarna hade lämnat efter sig, hade han uppen­bar­ligen inte noterat. Han såg heller inte ölburkarna som var prydligt ­uppradade på vardagsrumsgolvet, eller det läppstift som stod på högkant på det bord vars dammlager vittnade om att stiftet hade stått så en längre tid.

Dessa detaljer noterades däremot av kriminal­teknikern Evald Knutsson, men hans vittnes­mål fäste rätten så liten vikt vid att det inte ens omnämndes i domskälen. Alfonso Ramirez, en av de nämndemän som dömde i tingsrätten, minns i dag inte ens att en kriminaltekniker ska ha ­vittnat.

Tingsrätten ansåg det bevisat bortom rimligt tvivel att Ari Mattinen mördat sambon och dömde honom till livstids fängelse för mord. Domen förvånade Evald Knutsson:

– Jag hävdar än i dag: det finns ingenting från platsundersökningen som vare sig styrker eller dementerar det, då kan man knappast påstå att det är ställt utom rimligt tvivel. Det finns ingen teknisk bevisning för att han har gjort det.

Utöver bristen på spår av strid – och det märkliga i att en kvinna som motståndslöst lät sig lyftas upp och tråcklas ut genom ett halvöppet fönster ändå hade kraft att skrika: »Hjälp, hjälp mig någon!« – fanns en annan omständighet som talade för Ari Mattinens oskuld: att sambon vid flera tillfällen hade hotat att ta livet av sig. Det här nämnde Ari Mattinen bara som hastigast i tingsrätten och det fanns ingen som kunde bekräfta uppgiften.

Inför förhandlingen i hovrätten mindes Ari att sambon hade lättat sitt hjärta för en bostödjare, som nu kallades som försvarsvittne. Ari och hans nya advokat bad dessutom om att få ta del av den sekretessbelagda utredning som socialtjänsten hade gjort ett halvår före sambons död. Den hade åklagaren och polisen tillgång till, men Ari fick nej och advokaten tilläts endast bläddra i den i en paus under hovrättsförhandlingen. Bostödjaren vittnade hursomhelst om att sambon varit självmordsbenägen. Enligt Johan Böhm avfärdade åklagaren hennes vittnes­mål med ett resonemang som gick ut på att sambon inte hade menat allvar, eftersom hon hade pratat finska och inte svenska under ­samtalet.

Kriminalteknikern Evald Knutsson säger att han förstärkte sitt vittnesmål i hovrätten:

– Jag vet att jag i hovrätten förtydligade mig, eftersom de måste ha missat någonting i tingsrätten. Så jag gick utanför frågeställningen och tänkte att nu har jag åtminstone gjort vad jag ­kunnat.

Frågan är hur tydlig Evald Knutsson var, eller hur noggrant ledamöterna lyssnade. Inte heller Pontus Ewerlöf, då lagman i Svea hovrätt, minns Knutssons vittnesmål.

Ari Mattinens nya advokat ville fråga ut ­grannen som hade hört ett långvarigt bråk, men fick aldrig chansen: hon ansågs vara för sjuk för att kallas till hovrätten.

Och det igendragna fönstret, hur förklarades den saken? Ari gissade att det på något sätt hade åkt igen på grund av korsdrag. Teknikerna hade undersökt den möjligheten, och då åkte ­fönstret inte igen av sig självt – vilket de i och för sig skrev att man inte kunde dra några slutsatser av.

Ari Mattinen dömdes även i hovrätten. Han ansökte om prövningstillstånd hos Högsta domstolen, men eftersom den bara tar sig an prejudicerande fall fick han nej och domen vann laga kraft. Om Ari Mattinen hade varit så ensam som många i hans situation är, med ett nätverk bestående av andra alkoholister, så hade han troligen avtjänat sitt straff i tysthet.

Brodern Johan Böhm satt med under båda rätte­gångarna. Hans sammanfattning av kontakten med rättssystemet är dyster:

– Jag trodde att alla skulle försöka leta efter en sanning eller rättvisa, men i det här fallet försökte man bara vinna ett mål.

Johan Böhm hade inga planer på att låta Ari avtjäna sitt straff i tysthet. När han fick tillbaka nycklarna till lägen­heten och tillsammans med deras mamma låste upp och gick in, med en filmkamera i handen, påbörjades arbetet med att ansöka om resning hos Högsta domstolen.

Ihärdig. Brodern Johan Böhm har kämpat i 13 år för att få Ari fri.

På julaftons förmiddag 1969 hittades två yxmördade män i ett hus i Fredrikstad i Norge. Huset var vad som brukar kallas en fyllekvart och gick under namnet Lilla ­Helvetet. Samma dag greps en man som var på väg till huset, Per Liland, och ett halvår senare dömdes han till livstids fängelse.

Sten och Vibeke Ekroth, ett svenskt-norskt par som var på genomresa, lockades till rättegången av Lilands advokat, som kände Sten sedan tidigare. Det nyförälskade paret ville spela in allting som de var med om och bar ständigt på en bandspelare, som nu fångade även det som sades under rättegången. Paret reagerade på flera märklig­heter i åklagarens framställning, och när Per Liland befanns skyldig lovade de att de skulle göra allt för att få honom fri.

Sten och Vibeke kämpade i mer än tjugo år för att ge Per Liland upprättelse. De bedrev kampen så ihärdigt att Sten Ekroth blev utvisad ur Norge, och i norsk press framställdes paret som bråkmakare och amatördetektiver. Sten Ekroth gav ut en bok om fallet som hamnade i händerna på den norske nyhetsjournalisten Tore Sandberg, som övertygades om Lilands oskuld och i tre år samarbetade med paret för att få myndigheterna att förstå att de hade begått ett justitiemord. Tore Sandberg skrev också en bok, Yxmorden i Lilla Helvetet, och i november 1994, 25 år efter morden, frikändes Per Liland. Skadeståndet blev rekordstort, nästan 14 miljoner norska ­kronor, men Lilands största avtryck är inte hålet i  ­statskassan.

Redan innan Per Liland hade blivit frikänd skrev Tore Sandberg ett brev till justitie­ministern där han krävde en offentlig utredning av det som kom att kallas Lilandsaken. Granskningen resulterade i att Norge 2004 inrättade ett särskilt resningsinstitut, Gjenopptakelses­kommisjonen.

Den som anser sig felaktigt dömd kan skicka en skriftlig begäran om resning till Gjenopptakelses­kommisjonen, som har en lagstadgad plikt att ge vägledning till den som söker upprättelse. Kommissionen består av åtta ledamöter, är helt fri­stående från domstolarna och har egna utredningsresurser. Det innebär att de kan kalla personer till förhör, ta in utlåtanden från sak­kunniga och samla in egna bevis. Om kommissionen be­viljar resning ska fallet avgöras i en annan domstol än den som dömde den sökande.

Tre av ledamöterna ska vara jurister, övriga kan komma från andra yrkesgrupper. I dagens kommission ingår en kriminolog, en professor i sociologi och en professor i psykologi.

Under de tio år som den norska kommissionen verkat har den tagit emot 1 675 krav på att brottsmål ska öppnas på nytt. I 197 fall har en ny prövning beviljats och två tredje­delar av dem har lett till friande dom. Med andra ord har det norska resningsinstitutet, till en kostnad av drygt 15 miljoner kronor om året, medverkat till att i genomsnitt 13 feldömda personer per år har fått upp­rättelse.

I Sverige kan bara Högsta domstolen bevilja resning när domar har vunnit laga kraft. Mellan 2006 och 2012 skickades 1 298 ansökningar om resning in till Högsta dom­stolen. Av dem beviljade Högsta domstolen en ny prövning i endast 14 fall, och sex av dem handlade enbart om strafftidens längd. Ett annat gällde en man som inte hade kommit till rätte­gången på grund av magsjuka, och två rörde samma mål, där polisen ansågs ha använt felaktig brottsprovokation. Sammanlagt fem ansökningar beviljades resning på grund av nya uppgifter som ansågs tillräckligt starka av Högsta domstolen.

Landskampen i beviljade resningar har således följande resultat:

Norge: 197 beviljade nya prövningar på 10 år.

Sverige: 5 beviljade nya prövningar på 7 år.

Att siffrorna skulle visa att Sverige är 28 gånger skickligare än Norge på att avkunna korrekta domar är det nog få som hävdar. Istället handlar det om vilket pris rättsväsendet är berett att betala för att sanningen ska fram, i pengar och i prestige.

Hur lätt eller svårt det ska vara att få resning i ett land är resultatet av en avvägning mellan två juridiska principer: orubblighetsprincipen och sanningsprincipen. Den första säger att en dom måste stå sig, annars rubbas förtroendet för rättsväsendet eftersom varken offer eller gärningsman vet vad man ska rätta sig efter. Den andra säger att sanningen ska fram. Blir orubblighets­principen för stark får sanningen ibland stryka på foten.

Redan när den gamla rättegångsbalken från 1734 skulle ersättas med en ny i slutet av 1930-talet fanns förslag om att inrätta en resnings­instans liknande den som i dag finns i Norge. Förslaget avslogs med hänvisning till att en sådan instans kunde hota domarmaktens oberoende ställning.

Frågan om ett fristående resningsinstitut blev inte aktuell igen förrän dåvarande justitiekansler Göran Lambertz 2006 slutförde sitt projekt Felaktigt dömda, en granskning av elva domar som i rapporten kallades justitiemord. Bakgrunden till justitiekanslerns rapport var att två män, båda dömda för mord, hade beviljats resning och friats efter att ha suttit flera år i fängelse. Joy Rahmans fall blev aktuellt efter att en journalist, Dick ­Sundevall, hade börjat granska det. Också den andre mannen, Yasser Askar, fick upprättelse tack vare att en journalist, Trond Sefastsson, tog upp fallet i Kalla fakta.

I Felaktigt dömda konstaterades att det i de elva fallen hade funnits brister i såväl förundersökningar som i rättegångar, och ett av förslagen var att grova brott skulle kräva »kvalitetssäkring av utredningsmaterialet, förstärkt sammansättning av domstolen, tillgodoseende av den till­talades yrkanden i olika avseenden och särskild advokatkompetens«. Justitiekanslern föreslog också att Sverige borde inrätta ett fristående resningsinstitut. Förslagen samman­fattades i en skrivelse till justitieministern, där de blev ­liggande.

Ett av de mål som togs upp i JK:s rapport var det så ­kallade fallet Ulf, en man som hade dömts för att ha utnyttjat sin dotter sexuellt och som satt i fängelse i tre år innan en journalist granskade fallet och en advokat ansökte om resning och fick mannen friad. Journalisten hette Hannes Råstam, advokaten Thomas Olsson, samma personer som ett par år senare i samma kombination av granskningar och resningar fick Sture Bergwall friad från de åtta mord han tidigare hade dömts för.

Quickskandalen belyste återigen sprickorna i det svenska rättsväsendet, och till slut till­sattes en utredning som ska titta på såväl polisens utredningsmetodik som frågan om ett fristående resningsinstitut. Utredningen beräknas vara ­färdig i juni nästa år.

I de flesta av de fall där någon har fått resning har det börjat med att en journalist har granskat fallet, sedan har en advokat kopplats in som oftast har arbetat ideellt. Den som anser sig felaktigt dömd men inte lyckas få en journalist intresserad kan också skicka en ansökan till riksåklagaren om att återuppta förundersökningen. Riks­åklagaren ska då avgöra om den egna myndigheten, Åklagarmyndigheten, har begått något fel och i så fall själv begära resning. Det händer följaktligen extremt sällan.

I de flesta fall återstår därmed att själv, från ­cellen, göra den undersökning som krävs för att ta fram en resningsansökan.

Det reser frågan om hur många som egentligen blivit felaktigt dömda de senaste åren. Leker man med tanken att Sverige inte är helt olikt Norge borde det statistiskt sett röra sig om drygt hundra personer som antingen har avtjänat sitt straff eller fortfarande sitter inspärrade.

Fängelsestudier. Ari Mattinen har ägnat en stor del av fängelsetiden åt att studera. Han har bland annat läst religion och ­programmering.

När Ari Mattinen låstes in på Kumla för att avtjäna sitt livstidsstraff insåg Johan Böhm att deras bästa chans var att få en journalist intresserad. Såväl Ari som Johan skrev brev till flera redaktioner, och till slut ringde Kalla fakta. Det här var ett fall för Trond Sefastsson, reportern som hade fått Yasser Askar friad och därmed bidragit till att JK drog igång projektet Felaktigt dömda. Dessutom intresserade sig advokaten Johan Eriksson för fallet.

– Jag reagerade snabbt på hur en kropp kunde ligga så nära huset om den blir knuffad, det behövs inte mycket kraft för att den ska hamna en bit ut, säger han. Sedan läste jag domen, där det stod att det inte hade varit korsdrag, och jag förstår inte hur man kan bygga lägenheter utan korsdrag.

Ytterligare en person engagerades: Jan Olsson, känd kriminaltekniker och före detta chef för Gärningsmannaprofilgruppen.

– Det är uppenbart hur fel det här fallet har gått. Det är inte bara att man tycker att det är så, utan det går att visa konkret att det är fel, säger Jan Olsson. Ändå har det gått på det här sättet.

Johan och Ari hade sett till att behålla lägen­heten, och nu började teamet göra egna under­sökningar, engagera sakkunniga och intervjua både redan hörda och tidigare okända vittnen. Bland annat lät man filma det omdiskuterade fönstret – som gång på gång slog igen av det korsdrag som inte skulle ha funnits.

Kriminalteknikern Evald Knutsson hade haft svårt att släppa vad som hade hänt, och nu beslutade han sig för att för första gången prata offentligt om ett fall. Jan Olsson:

– Jag ringde honom och då sa han: »Jag vet varför du ringer, du vill tala om Mattinen.« Det hade han gått och grubblat på.

Knutsson intervjuades av Kalla fakta och samtidigt som TV4 arbetade med ­programmet förberedde advokaten Johan Eriksson en resnings­ansökan. TV4 Nyheterna var med när en optimistisk advokat lämnade in luntan till ­Högsta domstolen. Beskedet drog ut på tiden, och när det väl kom föll Ari Mattinen på målsnöret med röstsiffrorna 3–2.

– Det var en enorm besvikelse, säger Johan Eriksson. Man kan tycka att lyckas man övertyga ett justitieråd så borde det räcka, att de inte borde sitta och rösta om det.

Kerstin Calissendorff var en av de två HD-domare som ville ge resning:

– Jag tyckte att bevisningen som hovrätten fällt honom på inte var så övertygande. Det var dammigt och stökigt, vilket borde göra det lätt att upptäcka spår, och då tyckte jag att det inte talade för att det förekommit något våld.

Kalla fakta sände inte mindre än tre program om Ari Mattinens fall. Johan Eriksson tror att en medial uppmärksamhet kring ett resnings­ärende möjligen kan göra vittnen mer benägna att ställa upp, men inte att det skulle påverka Högsta ­domstolen. Tvärtom kan det få motsatt effekt – att domstolen omedvetet vill visa att det inte går att beställa resningsansökningar via medierna.

Nästa resningsansökan sammanställdes hursomhelst utan medial uppmärksamhet. I  november 2009, två år efter det första av­slaget, tog Högsta domstolen ställning igen. Också nu blev det avslag, och den här gången fattade justitieråden ett beslut som inte bara stängde resningsdörren för Ari Mattinen utan även gjorde det svårare för andra som vill ansöka om resning en andra gång.

Bland ett stort antal krångliga formuleringar fanns bland annat den här: »Den i förevarande ärende bearbetade och delvis nya argumentationen och det nya materialet i övrigt kan inte anses så ovidkommande att resningsansökningen ska avvisas men är i relation till vad som förekom i det förra resningsärendet av så marginell betydelse att det inte kan föranleda att Högsta domstolens ställningstagande i det tidigare beslutet frångås.«

Av alla resningsansökningar krävs att de bidrar med nya fakta av så avgörande karaktär att tidigare domstolsbeslut kan antas vara felaktiga. Före det här HD-beslutet kunde avvisade resningsansökningar följas av nya som bidrog med fler upplysningar, ända tills vågskålen tippade över. Nu förklarade HD att det som en gång avvisats var avvisat, endast de senast tillförda omständig­heterna skulle bedömas – oavsett vad den samman­tagna bilden gav vid handen.

Göran Lambertz, som nu hade blivit justitieråd, beskrev ett par månader senare följderna i en krönika i tidningen Advokaten: »Följden av den nya regeln torde vara att resningsansökningen ska avslås även om man kommer fram till att den dömde nog är oskyldig.« Enligt Lambertz hade Högsta dom­stolen med Mattinens avslag pumpat upp den redan starka orubblighets­principen till en storlek som kunde skada den allmänna rättsuppfattningen.

Göran Lambertz anser fortfarande att Sverige borde införa ett fristående resningsinstitut. Det anser även hans kollega Kerstin Calissendorff, som förutom i Mattinenfallet har varit för resning i ett annat beslut där utslaget blev 3–2 till den sökandes nackdel.

– Lite skämtsamt skulle vi vara tacksamma om någon annan kunde ta sig an den uppgiften, säger hon. Vår funktion är prejudikatsskapande och resningar är inte av den karaktären, utan är lite udda i vår verk­samhet.

Ett annat skäl är att domstolens legitimitet kan ifrågasättas.

– I huvuddelen av de fall som söker resning har man ansökt om prövningstillstånd hos Högsta domstolen och fått nej, eller så är det Högsta domstolens egna domar som man söker resning på, säger Kerstin Calissen­dorff. Och då sitter några här och tar ställning till ett beslut som har fattats av andra ledamöter.

Hösten 2011 tändes ett nytt hopp när Ari Mattinen och hans advokat fick riksåklagaren att återuppta förundersökningen. Riks­åklagaren förhörde kriminalteknikern Evald Knutsson, och advokaten Johan ­Eriksson satt med under förhöret. Hans bedömning är att om ­Knutsson i tingsrätten hade sagt vad han sade under förhöret så hade Mattinen inte blivit dömd.

– Det blev starkare än vad man hade kunnat förvänta sig, han var rak och ärlig.

Den 20 mars 2012 beslutade Riks­åklagaren sig ändå för att lägga ner förundersökningen och inte ansöka om resning. Motiveringen: »Enligt min mening kan det inte förväntas att Högsta domstolen, med stöd av det som kommit fram vid förhöret med Evald Knutsson och de övriga omständigheter och bevis som Ari Mattinen har åberopat, skulle bevilja en ny ansökan till förmån för Ari Mattinen. Jag avser därför inte att ge in en sådan ansökan.«

Vad som döljs bakom fikon­språket är att ­riks­åklagaren inte tog ställning till om Mattinen borde få resning, utan endast huruvida Högsta dom­stolen kunde förväntas bevilja resning.

– Så fungerar alltid åklagare, att man gör en prognos för om man tror att det ska bli någonting, säger Kerstin Skarp, dåvarande riks­åklagare. Man måste ha en känsla för vad domstolen ska göra, annars väcker man bara en felaktig förhoppning.

Vid det här laget hade Trond Sefastsson och Jan Olsson försvunnit ur bilden. Nu gav även advokaten Johan Eriksson upp. Kvar vid Ari Mattinens sida fanns en bror och en mor. Lägenheten hade de blivit av med. Att Ari senare samma år fick ­straffet tidsbestämt till 21 år var en klen tröst.

»De här 13 åren i fängelse har jag bara haft en fråga: ›Varför?‹ Jag har pratat med medfångar som kommer från diktaturer och de säger att jag aldrig hade blivit dömd i deras land.«

Johan Böhm hämtar mig vid Stockholms centralstation i en vit skåpbil vars bakre utrymme är en verktygsbod. Vid sätet står en stor kasse fylld med pärmar och en dator. Vi  åker till en lokal på Södermalm.

När Johan Böhm tar upp pärmarna ur kassen har det gått 13 år sedan han såg nyhetsinslaget om kvinnan som föll mot sin död. Lika länge har Ari varit inlåst. Och lika länge har Johan och deras mamma stångats med det svenska rättssystemet i en kamp som har kostat dem hundratusentals kronor och oräkneliga timmar framför datorn, i  telefon, på möten med advokater och journalister, på jakt efter nya vittnen.

Vad som verkligen hände den där natten kan ingen med säkerhet veta. Men i Johans pärmar och datorer finns tillräckligt med tvivel på Aris skuld för att fortsätta kampen mot den orubblighetsprincip som har blivit som ett rött skynke för bröderna och deras mamma.

Johan har bland annat fått ut bilder som inte har visats under rättegångarna. En föreställer termometern som satt utanför fönstret, den har dragits neråt som om någon har gripit om den och sedan fallit. Det talar för den hypotes som försvaret har fört fram: att Aris sambo klev ut på fönsterbrädan för att hoppa, men tvekade. Sedan blåste fönstret igen, hon grep om termometern och ropade: »Hjälp, hjälp mig någon!« Sedan föll  hon.

Johan Böhm har även lyckats få ut en kopia på den sekretessbelagda socialutredning som ­gjordes på Aris sambo våren 2001. Där står svart på vitt att sambon gjort ett antal självmordsförsök. Och: »2001-04-05 uttalade hon suicidhot genom att till bostödjaren säga att hon tänkte hoppa från sjunde våningen.«

De flesta som under åren har satt sig in i Aris fall – utöver Kalla fakta-dokumentärerna finns ett stort antal artiklar samt en bok författad av Trond Sefastsson och Jan Olsson – har övertygats om hans oskuld. En av de mer tvärsäkra är Leif GW Persson:

– Han är oskyldig, men resning kommer han aldrig att få. Det här beror på ett uselt polis­arbete där man inte har uppfyllt rättsbalkens krav på objektivitet, det där har jag sett en massa gånger.

Den åklagare eller polis som, med forskaren och mordutredaren Ivar Fahsings ord, har blivit hypnotiskt fokuserad vid ett scenario och varit lite väl kreativ i bevisandet av sin hypotes kan i ­Sverige göra det utan risk för påföljd. I  teorin kan en sådan utredare fällas för tjänstefel, men det ­händer inte. När Hannes Råstam i ­Uppdrag granskning berättade om fallet Ulf framgick det att åklagare och polis medvetet hade gömt undan viktiga bevis för försvaret, något som även justitie­ombuds­mannen konsta­terade i ett beslut som innehöll den mest svidande kritik JO någonsin har riktat mot åklagare och polis. Men inte ens då fann JO »anledning att anta att någon gjort sig ­skyldig till brott«.

I början av 2000-talet gjorde Åklagar­myndig­heten ett försök att ta fram etiska regler för åklagare, men det resulterade inte i något mer handfast än ett diskussionsunderlag. För två år sedan tillsatte Åklagar­myndigheten en ny arbetsgrupp och den 17 juni i år presenterade riksåklagaren sina Etiska riktlinjer för anställda i åklagarväsendet. Där ryms skrivningar som att åklagaren bör tänka på att den misstänkte ofta är i underläge, och att åklagaren löpande bör »utöva en självständig och objektiv kontroll av utrednings­resultatet«. Ordkombinationen tål en upp­repning: självständig och objektiv.

De etiska reglerna ska öka förtroendet för de brottsutredningar som emellanåt får häftig kritik av journalister och advokater. Men Johan Böhms och Ari Mattinens förtroende för rättsväsendet är redan förbrukat.

– Jag tänker på det här hela tiden, jag försöker förstå varför de har gjort så här, säger Johan Böhm. Det enda sättet att acceptera vad de gör är att förstå varför de gör det.

Efter en stund ansluter Ari, som har permission, och mamman till bordet. De har varit och ordnat med ID-kort till Ari. Nästa höst har han avtjänat två tredjedelar av straffet och blir en fri man. Fri, men inte frikänd. Ari Mattinen:

– De här 13 åren i fängelse har jag bara haft en fråga: »Varför?« Jag har pratat med medfångar som kommer från diktaturer och de säger att jag aldrig hade blivit dömd i deras land. Till och med personalen säger att det är för jävligt, några har sagt att det har rubbat deras tro på rättvisan.

Johan och mamman har samma vana att klurigt blinka med ena ögat efter att ha sagt något som är värt att understryka. De båda bröderna är där­emot inte särskilt lika. Medan Ari för det mesta sitter tyst och till synes butter i stolen, redogör Johan ivrigt för undersökningens alla detaljer. Inte ens när vi äter den hämtade thaimaten kan han låta bli att ta upp en av pärmarna. Men då får mamman nog:

– Ät färdigt först så pratar vi sedan. Inte med mat i munnen.

Johan lyder, åtminstone i ett par sekunder.

Nu handlar kampen om att försöka övertala Thomas Olsson, advokaten som innehar svenskt rekord i beviljade resningar. För tillfället ägnar Olsson den fritid han har åt att gå igenom Ari Mattinens fall. Om ett par månader vet han om det är värt att sätta igång på allvar.

– Det krävs ett omfattande arbete, för i ett resningsärende ligger bevisbördan hos den som ansöker om resning. Det är den som ska visa att det föreligger skäl att ifrågasätta domen, säger Olsson. För att göra det måste man gå igenom allt material och vända på varje sten och även utföra vissa kompletterande utredningar på egen bekostnad. Det tar ofta månader innan man når fram till punkten där man kan avgöra om det finns skäl nog, och då kvarstår arbetet med att bygga upp en ansökan.

Efter ett par timmar runt bordet försvinner mamman, som är präst, för att förbereda en begravning. Innan hon går frågar jag Ari vad han skulle ha gjort om han inte hade haft sin mamma och bror. Han rycker på axlarna.

– I fängelset får jag 13 kronor i timmen och ­jobbar sex timmar om dagen. Pengarna ska räcka till telefon och allt annat. Det är inte mycket man kan göra.

 

Fotnot: Åklagaren Ewa Tvengström och spaningsledaren Sture Olovsson har sökts, men har inte velat svara på Filters frågor.