Den goda viljan

Hur i hela friden kunde Svenska kyrkans största biståndsprojekt, som skulle skänka välstånd och hållbar utveckling åt ett av Afrikas mest utsatta områden, landa i markrofferi, mutor och apartheid?

Den svenska jägmästaren Åsa Tham blickade ut över kullarna från biskop Mark van Koeverings veranda. I fjärran ljöd kvinnornas sång. Doften av köksved svepte in från byarna, alltmedan solen gick ner långt borta i den glittrande Malawisjön. Den amerikanske biskopen skakade på huvudet. Trots att inbördeskriget hade tagit slut för länge sedan var barnadödligheten fortfarande 20 procent och medellivslängden 38 år. Blev det missväxt igen riskerade halva befolkningen att få svälta.

Åsa Tham, som ansvarade för Svenska kyrkans skog i Västmanland och Dalarna, lyssnade. I nästan 20 år hade församlingarna i Västerås stift skänkt pengar till det anglikanska vänskapsstiftet i Moçambique; länge var det startpaketen från syföreningarna i Västerås stift som hjälpte kvinnorna att klä sina nyfödda barn.

Nu var det oktober 2003 och den avlägsna regionen var fortfarande en av de fattigaste i Afrika.

Biskopen tyckte inte att biståndsprojekten ledde någon vart. Ena året skulle civilsamhället stärkas, nästa år var det jämställdheten som skulle säkras. Sedan åkte biståndsarbetarna hem och ersattes av nya, som kom med andra idéer. Biskopen efterlyste något mer varaktigt. Något som kunde få Niassaprovinsen i norra Moçambique att klara sig själv i framtiden. Eftersom den bördiga marken var provinsens enda tillgång hade de flesta satsningarna gjorts inom jordbruket. Men grusvägarna var för dåliga – grödorna hann ruttna innan de nådde närmaste hamn 600 kilometer bort.

Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!

Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filter­prenumerant.

Har du redan ett konto? här.

Artikeln publicerades ursprungligen Publicerad 27 januari 2021. och är skriven av .