Den sista färden

Dimman börjar tjockna och tempe­raturen sjunker allt närmare tio minusgrader. Jag befinner mig tätt intill en snötäckt bergvägg, 1 880 meter över havet. Stundtals är lutningen näst­intill lodrätt och under mig gapar över hundra meters fallhöjd. Mina ben skakar, på grund av en kombination av trötthet och rädsla. I Europa finns flera tusen bergstoppar som är högre än Sveriges högsta topp, bara Norge har fler än 150 toppar som slår ­Kebnekaise, varför jag trodde att färden skulle vara enklare.

Obehaget blir inte mindre av att en medklättrare, som tar sig fram två personer bakom mig i ledet, ropar att han har tappat en isklättringssko. Halva klättringen återstår: 50 meter rakt uppåt innan vi når trygg mark.

– Fortsätt klättra, säger vår fjällguide Viktoria Lundqvist. Jag tar hand om Anders.

Vi gör som hon säger. Försiktigt trampar och drar jag mig vidare upp för branten, tacksam över att det inte är jag som tappat mitt ena stegjärn. Jag är redan tillräckligt rädd. Jag funderar på hur mina 80  kilo skulle belasta säkerhetslinans fäste om jag föll, och tankarna dras till de olyckor på berget som jag har läst om. 2010 föll en ung kille ner från berget och några år dessförinnan snubblade en fjällguide nerför samma stup som vi tar oss uppför. Båda dog.

Tjugo minuter senare står jag på trygg mark. Efter en stund dyker även Anders From och fjällguidens huvuden upp vid stupkanten. Anders ser lätt skärrad ut när han och Viktoria slår sig ner i den gamla toppstugan. Det är svinkallt och nästintill knäpptyst därinne, det enda som hörs är tuggandet på de medhavda frukostfrallor som vi ­hoppas ska hjälpa oss att återhämta krafterna och modet.

Viktoria Lundqvist, som arbetar för Svenska turist­föreningen, bryter tystnaden:

– Snart är det dags att börja röra på sig igen. Sedan är det bara 40 minuter kvar.