Den sista färden

Sommaren 2015 spåddes Sverige få ett nytt rekordberg. ­Filters reportageteam klättrade upp på Kebnekaises sydtopp medan den fortfarande var högst, och förklarade varför ­kröningen av Nordtoppen kommer att bjuda på ­obehagliga överraskningar.

Dimman börjar tjockna och tempe­raturen sjunker allt närmare tio minusgrader. Jag befinner mig tätt intill en snötäckt bergvägg, 1 880 meter över havet. Stundtals är lutningen näst­intill lodrätt och under mig gapar över hundra meters fallhöjd. Mina ben skakar, på grund av en kombination av trötthet och rädsla. I Europa finns flera tusen bergstoppar som är högre än Sveriges högsta topp, bara Norge har fler än 150 toppar som slår ­Kebnekaise, varför jag trodde att färden skulle vara enklare.

Obehaget blir inte mindre av att en medklättrare, som tar sig fram två personer bakom mig i ledet, ropar att han har tappat en isklättringssko. Halva klättringen återstår: 50 meter rakt uppåt innan vi når trygg mark.

– Fortsätt klättra, säger vår fjällguide Viktoria Lundqvist. Jag tar hand om Anders.

Annons

Vi gör som hon säger. Försiktigt trampar och drar jag mig vidare upp för branten, tacksam över att det inte är jag som tappat mitt ena stegjärn. Jag är redan tillräckligt rädd. Jag funderar på hur mina 80  kilo skulle belasta säkerhetslinans fäste om jag föll, och tankarna dras till de olyckor på berget som jag har läst om. 2010 föll en ung kille ner från berget och några år dessförinnan snubblade en fjällguide nerför samma stup som vi tar oss uppför. Båda dog.

Tjugo minuter senare står jag på trygg mark. Efter en stund dyker även Anders From och fjällguidens huvuden upp vid stupkanten. Anders ser lätt skärrad ut när han och Viktoria slår sig ner i den gamla toppstugan. Det är svinkallt och nästintill knäpptyst därinne, det enda som hörs är tuggandet på de medhavda frukostfrallor som vi ­hoppas ska hjälpa oss att återhämta krafterna och modet.

Viktoria Lundqvist, som arbetar för Svenska turist­föreningen, bryter tystnaden:

– Snart är det dags att börja röra på sig igen. Sedan är det bara 40 minuter kvar.

Målet är en vit tetraformad topp av is och snö, Kebnekaises sydtopp. Dit är det ungefär 200 höjdmeter kvar att skida med stighudar. Det exakta antalet meter är oklart. Om Sydtoppen överhuvudtaget är Sveriges högsta topp är faktiskt också oklart.

I butiken vid Kebnekaise fjällstation reas gamla t-tröjor och luvtröjor med texten »2 104 meter« ut för halva priset, och STF har meddelat att de framöver helt ska sluta sälja souvenirtröjor med meterangivelse på grund av ovissheten. De senaste 15 åren har Sydtoppen smält med i genomsnitt en meter per år. I  augusti förra året mätte berget och dess istopp 2 097,5 meter, vilket bara var 70 centimeter högre än bergets andra topp – Nordtoppen. Den ­ligger 400 meter norr om Syd­toppen och består enbart av fast gnejs och granit, och kan därmed inte bli lägre.

En medelålders man i sällskapet lutar sig framåt för att få fjäll­guidens uppmärksamhet. Lars Nordqvist är skåning men bosatt i Söderhamn, och han berättar att han hört att Nordtoppen inom kort kan komma att bli Sveriges högsta topp. Kanske har toppskiftet redan skett?

– Ja, så kan det vara, säger Viktoria Lundqvist. Jag har faktiskt blivit ombedd att mäta toppen när vi kommer dit upp. För att kolla hur det är med den saken.

Lars frågar vidare. Han vill även veta hur turistströmmarna kommer att påverkas den dagen skiftet sker. Viktoria Lundqvist blir fundersam. Hon har själv gått den kam som går från Sydtoppen över till Nordtoppen flera gånger. Den påminner om en 400 meter lång snövall, med stup på båda sidorna.

– Bra fråga, svarar Viktoria. Flera tusen män­niskor tar sig upp på Sydtoppen varje år, med eller utan guide. Om alla istället bestämmer sig för att gå till Nordtoppen finns det stor risk för problem.

Bergtagen. Viktoria Lundqvist har arbetat som STF:s fjällguide på ­Kebnekaise sedan 2012. Under den halvårs­långa jobbsäsongen ­bestiger hon berget ungefär två gånger i veckan.

Tre kilometer öster om Kebnekaise ligger Tarfaladalen, den vindpinade dalgång som flera av Sveriges högsta bergstoppar reser sig kring. På ett av bergen hänger den Medelhavsblå Kebnepakteglaciären. Nedanför ligger sjön Tarfalajaure, frusen och snötäckt, som även Storglaciären och Isfallsglaciären mynnar ut i. Mitt bland all naturprakt står elva röda byggnader på 1 135 meters höjd. Bara nio av dem syns, eftersom två döljs under den tre meter djupa snön. Allihop står i nordsydlig riktning för att klara de stundtals hårda nordanvindarna. Detta knappa dussin hus utgör Tarfala forskningsstation, en plats för nationell och internationell forskning kring glaciärer, smältvatten, fjällmeteorologi, perma­frost och klimatförändringar.

Forskningsstationens historia är starkt förknippad med professor Valter Schytt. Han inledde våren 1946 mätningarna av Storglaciärens massbalans: hur mycket snö som den ackumulerar under vintern och hur mycket snö och is som avsmälter under sommaren. Mätningarna har utförts varje år sedan dess, vilket gör mätserien till ­världens längsta och mest detaljerade i sitt slag. Schytt ledde verksamheten som föreståndare i nästan 40 år, till den dag då han skulle öppna stationen påsken 1985 och fick en hjärtinfarkt i sista backen. Med i sällskapet fanns den unga studenten Gunhild Rosqvist.

– Den påsken blev långt ifrån som planerat, säger hon. Valter dog alldeles för tidigt, han blev 65 år gammal. Men han dog i alla fall på en av de vackraste platserna i fjällen. Sedan första gången jag kom hit 1984 har jag känt att det här är en av mina platser på jorden.

Numera är hon föreståndare för forsknings­stationen. Gunhild Rosqvist är även glaciärforskare och professor i naturgeografi vid Stockholms universitet och har tillbringat åtminstone två månader om året i Tarfala under sina elva år vid rodret. Det har gjort henne till ett välkänt ansikte i trakterna. Men ytterst få känner henne vid förnamn.

– Alla känner mig som »Ninis«. Det har hängt kvar sedan jag var 15 år. I dag gillar jag förvisso mitt »vikinganamn«, men när jag var yngre var det inte lika roligt.

Annons

Ett oväder har hållit forskarna inomhus på stationen i flera dagar. Dalen är känd för sina kraftiga vindar, men nu har vindbyarna dragit vidare. Det är efterlängtat, och med påtaglig iver ger sig Ninis Rosqvist ut tillsammans med medhjälparna Andreas Bergström och Carl-Anton Wahlström för att köra snöskoter uppför branten i fram­kanten av Storglaciären. De ska mäta dess snödjup. Glaciären påminner i mångt och mycket om en 3,5 kilometer lång skidbacke av utsökt sort, täckt som den är av nyfallen snö. Men till skillnad från i en skidbacke döljer snön här i genomsnitt 93 meter glaciäris. Där Storglaciären är som ­djupast är isen 250 meter.

Skotrarna stannar till på 1 552 meters höjd, eftersom överkanten är för brant att köra upp för. Carl-Anton Wahlström slänger upp en ryggsäck med vattenbehållare på ryggen och Andreas ­Bergström fattar tag i en gasolbehållare och en sex meter lång mätkäpp i metall. Ninis går sist i ledet som avverkar de sista 30 meterna till fots. ­Kebnekaises två toppar tornar upp sig som fond, mellan dem hänger kammen som en vit ­hängmatta.

Andreas och Carl-Anton borrar sig ner genom snön med gasoluppvärmt vatten, och med en sond mäter Ninis snödjupet till 477 centimeter. De borrar ytterligare 70 centimeter i glaciärisen under snön och stoppar ner den sex meter långa mät­käppen i hålet. Totalt ska 80 likadana stakar borras ner på utvalda sondpunkter. Några månader senare, i juli, kommer sannolikt det mesta av snön att vara bortsmält och då mäts om mer eller ­mindre än 70 centimeter av käpparna fortfarande står kvar nere i isen. Är det mer har glaciären vuxit, om det är mindre har den minskat. Ingenting annat än det senare är att vänta.

– Ablationsstakarna har använts sedan 1946, förklarar Ninis Rosqvist. Det är så vi mäter glaci­ärernas massbalans, skillnaden mellan vintersnö och avsmältningen på sommaren. Det är en världsunik mätserie. Dessvärre en ganska sorglig sådan.

Sedan början av 1900-talet har nästan en tredje­del av Storglaciärens isvolym smält bort: 90 miljoner kubikmeter is, vilket motsvarar 150 Globen­arenor. Det innebär att den har blivit 50 meter tunnare och att dess front har flyttat sig omkring 500 meter bakåt. Rabots glaciär, som ­ligger på den västra sidan om topparna – upp­kallad efter fransmannen Charles Rabot som 1883 var den förste som besteg Kebnekaise – ­förlorade över 30 miljoner kubikmeter is mellan 1980 och 2010.

– De senaste 20 åren har samtliga svenska glaciärer minskat rejält i volym, säger Ninis. Det finns ingenting som antyder att trenden ska vända. De är väldigt klimatkänsliga och mycket bra indikatorer på vad som händer klimatmässigt i vår värld. Ökad temperatur och förändrade nederbördsmönster påverkar dem.

Hon pekar över sin egen axel, mot Kebne­kaises två toppar. I augusti varje år sedan 1968 har hon och hennes företrädare vid forskningsstationen tagit sig upp på Sydtoppen för att mäta dess höjd. Det är då avsmältningen är som störst.

– Kebnekaise reagerar på klimatförändringarna precis som glaciärerna. Att Sveriges högsta berg bara blir lägre och lägre är en tydlig och sorglig symbol för dess konsekvenser. Det behövs inga metaforer för att begripa vad som sker. Framför­allt behöver vi inte vänta till slutet av seklet, som det ofta refereras till. Förändringarna är redan här.

Förorenat. 2012 kraschade ett norskt Hercules­plan mellan topparna på ­Kebnekaise. Professor Ninis Rosqvist har med hjälp av ­kollegorna Carl-Anton Wahlström och Andreas Bergström sedan dess studerat hur flygbränslet påverkar glaciärerna.
Under snittet. Sedan 1968 har personal vid forskningsstationen i Tarfaladalen mätt Sydtoppens höjd. Den genomsnittliga höjden för mätserie 1968–2014 är 2 110,8 meter – 13 meter högre än den som uppmättes i augusti förra året.

Klimatet i Sverige har förändrats i alla tider. Istiderna har varit många och regelbundna: den senaste slutade för 10 000 år sedan och nästa beräknas om cirka 30 000 år. Däremellan – nu – befinner vi oss i en era då kortare perioder av något varmare eller kallare klimat avlöser varandra. Den senaste varma perioden inföll under sen vikingatid, då det var ungefär lika varmt som i dag. Därefter hamnade vi i en kallare period – kallad för den lilla istiden – som varade fram till mitten av 1800-talet. Därefter steg temperaturerna till nästan i nivå med dem på vikingatiden, och de har fortsatt att öka sedan dess – samtidigt som glaciärerna har retirerat.

Medeltemperaturen i Sverige var 6,91 grader förra året, vilket är den högsta noteringen sedan SMHI började sina mätningar på 1860-talet. Fjolåret utgjorde en del av en lång trend: mellan 1985 och 2014 var medeltemperaturen 5,1 grader, den föregående 30-årsperioden var den 4,6 grader och under förra seklets första 30 år var den 4,47 grader.

Även globalt noterades förra året den högsta medeltemperaturen som någonsin uppmätts, 14,59 grader. Därtill har nio av de tio varmaste åren som uppmätts av NOAA, som sedan år 1880 övervakar tillstånden i haven och atmosfären, inträffat efter år 2000.

Skillnaden jämfört med den varma perioden under exempelvis vikingatiden är att förändringarna både i Sverige och globalt går fortare den här gången. Och framför allt att de beror på oss män­niskor och våra växande utsläpp av växthusgaser.

– De kraftiga utsläppen av växthusgaser kom i efterkrigstid och sedan dess har temperaturen ökat i accelererande hastighet, säger klimat­forskaren Lars Bärring på SMHI. Ur vetenskaplig synpunkt är vi i dag så säkra som man kan bli på att den mänskliga faktorn och våra utsläpp ligger bakom temperaturhöjningen. Ökningen av växthusgaser är snabbare än vad som kan för­klaras enbart med naturliga orsaker, och rent fysikaliskt vet vi att växthusgaserna släpper ­igenom kortvågig strålning samtidigt som de fångar upp den långvågiga strålningen med höjd temperatur som följd. Punkt. De som säger annat pratar i nattmössan.

Lars Bärring menar att den globala medeltemperaturen av samma anledning kommer att fortsätta öka med mellan en halv och uppemot fem grader fram till år 2100.

– Det vida spannet har inte med osäkerhet i det vetenskapliga underlaget att göra. Istället handlar det om osäkerhet kring vilken framtid vi väljer att ha, hur vi väljer att agera. Det är vi själva som avgör. Vilka mål och vilken lagstiftning vill vi sätta kring koldioxid? Om man får stöd hos allmän­heten för skärpta sådana kan höjningen bli relativt låg, annars förskräckligt hög.

Annons

Oavsett vårt agerande är en viss temperaturhöjning ett faktum. Likaså att den kommer att bli störst under vintern, mellan två och nio grader vid slutet av seklet. Lars Bärring berättar att enligt ett måttligt utsläppsscenario så kommer en svensk vinterdag som i dag är så kall att den bara inträffar vart tjugonde år att i slutet av seklet bli så sällsynt att den i praktiken aldrig infaller. Däremot kan en het sommardag som i dag infaller en gång vart tjugonde år komma att dyka upp så ofta som vartannat till vart femte år, beroende på var man bor i Sverige. Lars Bärring:

– Norra Sverige väntas få ett klimat som liknar det som Mellansverige har i dag, och i södra ­Sverige kommer klimatet att påminna om det som i dag finns i Holland och mellersta Frankrike. Det kommer att vara odlingssäsong i stort sett hela året i Skåne. Det kommer att innebära en total­omställning för hela jordbruket. Ja, det kommer att bli en omställning för hela samhället.

För att upptäcka förändringar i det svenska ­klimatet behöver vi inte blicka in i framtiden. Under nästan hela 1900-talet låg årsmedel­neder­börden i Sverige stabilt kring 600 millimeter. I dag är det sällsynt med värden under 700 milli­meter, därtill har antalet tillfällen med extrem nederbörd varit fler den senaste tioårsperioden än vad som uppmätts någonsin tidigare. Antalet extrema skyfall förväntas öka med cirka sju procent per grad som temperaturen stiger, enligt Danmarks Meteorologiske Institut. Som en följd av bland annat det har onormala högvattennivåer blivit allt vanligare och enbart i Skåne ligger i dag, enligt länsstyrelsen i Skånes beräkningar, 3 000 hus i riskzonen för skador till följd av högvatten, översvämningar och erosion där sand förs med havsströmmarna ut till havs. Områdenas problematik förväntas bli värre för varje år.

Inte minst syns den stigande temperaturen på avsmältningen av glaciärer och inlandsisar. Smältvattnet resulterar i sin tur i stigande havsvattennivåer. Analyser som forskare vid SMHI har gjort av svenska vattenståndsmätningar visar att Östersjön har stigit med ungefär 20 centi­meter sedan 1886. Nästan hälften av den stigningen har skett sedan 1980. Enligt FN:s klimatpanel riskerar havsnivån att stiga med i värsta fall ytterligare en meter inom en hundraårsperiod, och precis som i dag kan snabba vädersvängningar medföra att vattennivån stiger ytterligare – vilket framför allt påverkar Skåne, eftersom den landhöjning som mildrar effekterna för resten av Sverige inte finns där. Exempelvis är stora delar av halvön Skanör-Falsterbo belägen mindre än två meter över havs­nivån, vilket på sikt innebär att omfattande delar av området riskerar att översvämmas. Läns­styrelsen i Skåne har beräknat att 23 000 hus – flera av dem i ­Skanör-Falsterbo – på sikt ligger i riskzonen. De har i en handlingsplan för klimatanpassning därför rekommenderat de skånska kustkommunerna att »se över de detaljplaner med outnyttjade byggrätter som ligger under tre meter och upphäva dem där så är nödvändigt«. Kort och gott råder de kommunerna att inte bevilja bygglov för nyproduktion där marknivån i dag är lägre än tre meter över havet.

Omkring 100 mil norr om Skåne ser konsekven­serna av klimatförändringarna annorlunda ut. I  Härjedalen, nära gränsen mot Norge, ligger skidanläggningen Ramundberget. De marknadsförde sig länge och framgångsrikt med mottot »Bara äkta vara«. Men 2013 vågade de inte längre lita på den äkta varan.

– Det var tre år i rad där det var på håret att vi kunde starta säsongen när vi brukade, säger Kalle Ljungberg, driftsansvarig för Ramundbergets skidområde. Det medförde att vi kände oss tvungna att investera i snökanoner i delar av anläggningen för att säkerställa en säljbar produkt. Det är vi glada att vi gjorde, för trenden har fortsatt.

SMHI:s Lennart Wern presenterade i januari i år en rapport om snöförhållandena i Sverige de senaste 100 åren. Den visade att vinterns största snödjup minskade i nästan hela landet om man jämförde perioden 1991–2014 med 1961–1990. Antalet dagar med minst en centimeter natursnö har också minskat. I Östersund – omkring tio mil fågelvägen från både Bruksvallarna och alpinmetropolen Åre – föll genomsnittet från 163 dagar per år till 144. Den offentliga utredningen Sverige inför klimatförändringarna – hot och möjligheter framhåller att skidsäsongen i Åre kan komma att minska med så mycket som fem veckor till år 2039.

– Jag för anteckningar kring hur mycket det snöar här i Ramundberget, säger Kalle Ljungberg. Utifrån dem skulle jag vilja säga att det inte snöar mindre än tidigare, men avsmältningen går fortare. Snöfall efterföljs på grund av ökade temperaturer allt oftare av regn, vilket ger färre dagar med snötäcke. Snön regnar bort.

En minst lika dyster utveckling har alltså forskarna vid stationen i Tarfala sett sedan de började mäta Kebnekaises södra topp i augusti 1968. Premiäråret mätte den 2 120 meter över havet. Fram till 1996 pendlade höjden någon eller några meter upp eller ner beroende på sommarens temperaturer, men sedan dess har det varit fritt fall från 2 118 meter över havet och neråt. Mer än 20 meter har försvunnit på lika många år. Inom en mycket snar framtid – troligen redan nu i augusti – kommer avsmältningen att resultera i att Sverige får en ny högsta topp.

Hoptryckt. Firn är en typ av hårt packad snö med hög densitet som uppstår då snönederbörden är större än avsmältningen. När flera års firn packats bildas till slut glaciäris.

Längst in i vårt vindskydd berättar fjäll­guiden Viktoria Lundqvist för ­skåningen Lars Nordqvist och oss andra att Nord­toppen är betydligt svårare att bestiga än ­Sydtoppen, dit vi är på väg. Bergskammen som leder från den södra toppen till den norra är stora delar av året inte bredare än att man kan sätta båda fötterna intill varandra, och ibland är den glashal av is. På bägge sidor stupar flera hundra meter djupa avgrunder.

– Nordtoppen kräver betydligt större klättervana, även för oss guider, säger hon.

Hon förklarar att hon inte skulle ha fått lov att guida oss dit, eftersom Konsumentverket rekommenderar att ledaren för turer till Nordtoppen är behörig bergsguide, vilket Viktoria inte är.

– I dag har vi en sådan här på fjällstationen, säger hon. Men det kommer inte att räcka på långa vägar om Nordtoppen blir högst. Jag tror tyvärr att det skulle bli väldigt svårt att locka hit så många bergsguider som skulle behövas om ett toppskifte äger rum.

Efter ytterligare en stunds snack och tuggande på frukostfrallor säger Viktoria åt oss att vilan är över. Det är dags att bege sig mot Sydtoppen. Skidor med stighudar ska ta oss vidare den sista biten innan vi når toppen, som ett av de sista sällskapen innan det förmodligen blir både mer riskabelt och avsevärt svårare att nå Sveriges högsta punkt.

Förra året uppskattas mellan 7 000 och 8 000 människor ha bestigit Kebnekaise, men till skillnad från oss gjorde de flesta det under sommaren. Då som nu fanns det två sätt att bestiga berget på. De flesta gör det längs Västra leden, som är en nio kilometer rösad och markerad led som sköts av Naturvårdsverket och länsstyrelsen i Norr­bottens län. Omkring 1 400 av fjolårets topp­bestigare gjorde däremot som vi och betalade för att tillsammans med en av STF:s fjällguider ta sig upp via Östra leden. Den är kortare och brantare och inte markerad i terrängen, och innefattar även klättringsmoment. Vid den gamla topp­stugan sammanstrålar lederna.

Snart har vi på led tagit oss upp till 2 000 meter över havet. En bra dag skulle vi haft milsvid utsikt över omgivningarna och till och med ha ­kunnat ana Nordatlanten på andra sidan Norge. Det sägs att en tiondel av Sverige kan synas härifrån. Tyvärr är den dagen inte i dag. Sikten är drygt tio meter och jag kan inte ens förnimma den annalkande Sydtoppen; allt som syns är ryggen på vår fjällguide och snön omkring henne. Därför blir jag överraskad när hon en stund senare berättar att målet är nått.

– Nu är ni på Sydtoppen, säger Viktoria ­Lundqvist.

Lättnad och stolthet ersätter trötthet och obehag. Samma känslor ser ut att fara genom de övriga i sällskapet. Skåningen Lars Nordqvist gör high-five med en kamrat och någon sliter upp sin mobilkamera. Ingen verkar tänka på de flera hundra meter branta stup som omger oss. Kanske för att de inte syns i dimman. Det gör inte heller Nordtoppen, varför det är omöjligt att gissa huruvida vi befinner oss över, under eller på samma höjd som den.

– Hur högt är vi? frågar jag.

Viktoria påminns om att hon fått i uppdrag av Ninis att mäta snödjupet. Hon rotar i sin ryggsäck och plockar upp en hopfällbar lavinsond som hon trycker ner i snön. Sonden försvinner. Hon tänker högt.

– Sonden är 165 centimeter lång. Men den bottnade inte. Det innebär att det ligger minst lika många centimeter snö.

– Vad innebär det? frågar jag. Är Sydtoppen eller Nordtoppen högst i detta nu?

– Vågar inte svara på det, säger Viktoria.

 

Ninis Rosqvist slår sig ner i en fåtölj i sällskapsrummet på forskningsstationen. På väggarnas omålade träpanel hänger fotografier av stugans närmiljö. I soffan mittemot henne vilar Peter Jansson, som precis som hon är glaciärforskare och professor i naturgeografi.

– Jag kom hit första gången samma år som Ninis, berättar han. Det slutade med att jag året därpå gjorde mitt exjobb om Storglaciären. Sedan dess har jag varit här varenda sommar. Det är en fantastisk miljö.

Peter och Ninis slås av att det har gått exakt 30  år sedan Valter Schytt avled på vägen hit. Sedan dess har det hänt mycket i både deras privata och yrkesverksamma liv. Minst lika mycket har hänt med glaciärerna alldeles utanför deras arbetsplats.

– Här och var smälter det plötsligt fram en bergsklack som aldrig tidigare synts till, säger Peter Jansson. Men allra tydligast blir det när man jämför det man ser varje dag med fotografierna som hänger kring oss. Det är otroligt hur mycket glaciärkanterna har retirerat.

Ninis nickar medhållande.

– Det är synd att det här inte sker i Stockholm istället, säger hon. Nu ser de flesta inte effekterna av klimatförändringarna, och att vi behöver ändra vårt beteende. Visst, det är varmare vintrar och somrar i Stockholm också. Men här är det direkt påtagligt. Vädret och isarna förändras drastiskt. Men i bästa fall går det upp ett ljus den dagen vårt land får en ny högsta topp.

Ninis Rosqvist förklarar att Sydtoppen täcks av en liten glaciär vars botten ligger cirka 2 060 meter över havet. Toppens totala höjd bestäms av hur mycket snö som faller under vintern och hur mycket som smälter av under sommaren. Höjden är därför olika vid olika årstider.

– Det ligger mer än fyra meter snö ovanpå Sydtoppsglaciären, vilket är mer än under de senaste åren, säger hon. Så än så länge tycks Sydtoppen vara högst. Men nu är det så liten skillnad att det räcker med en riktigt varm och lång sommar för att den ska bli lägre än Nordtoppen.

Hon fortsätter:

– På något sätt måste någonting göras innan den dag då toppbytet är ett faktum. Vad händer annars med de tusentals turister som går upp varje år? Alla kommer att vilja gå till den högsta toppen. Jag tror inte att folk nöjer sig med att bara se den.

Hon har flera gånger besökt Kebnekaises två toppar för att mäta höjden och samla snö­prover. När hon går på bergskammen som leder över till Nordtoppen är hon alltid säkrad med rep och har sällskap av en bergsguide.

– Snubblar man utan sådan utrustning är det goodbye.

– Jag skulle inte nöja mig med en bergsguide, säger Peter Jansson. Jag skulle bara gå där om jag först förlorat förståndet.

– Ska den kategorin människor som i dag går till Sydtoppen istället gå till Nordtoppen kommer det att bli besvärligt, säger Ninis. Det händer ibland att det är dåligt utrustade skolklasser som går med gympadojor. Vi får hoppas att de inblandade löser säkerhetsfrågan snarast.

– Ska och ska, svarar Peter. Mont Blanc är inte i närheten av lika tillgänglig som Kebnekaise. Men det är klart att man från statens håll har väckt intresse för berget genom att tillgängliggöra det på det vis som har gjorts.

– Ja, det har gjorts till en allemanstopp, säger Ninis. I stort sett alla normaltränade människor orkar gå dit. Men Nordtoppen är ingen allemans­topp i dagsläget. Om inget görs kommer det bara att bli de som har kompetens att själva gå säkert eller har råd att hyra in en bergsguide som kan ta sig dit. Det blir klasskillnad på dem som går. Det vore bedrövligt.

Nybörjare. Både reporter Johan Persson i rött och skåningen Lars Nordqvist i gult är klättrings­debutanter och överens om att de 1 407 höjd­meterna från fjällstationen vid Kebnekaise till Sydtoppen är jobbigare än väntat.
Vattendelare. Fjällguiden Viktoria Lundqvist tycker att leden mellan topparna på sikt behöver säkras.
Klättraren Andreas Lindström är av en annan åsikt. Han är rädd att det skulle »förstöra vildmarkskänslan«.

Sedan 1970-talet ansvarar staten för det svenska ledsystemet. Det består i dag av cirka 550 mil markerade fjälleder och går genom Dalarnas, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Naturvårdsverket är så ­kallad huvudman och fördelar pengar till de statliga ledernas skötsel och underhåll. Mottagare av medlen är länsstyrelsernas fältorganisationer som ansvarar för underhållet.

Per-Olov Wikberg är sakkunnig i fjällfrågor på Naturvårdsverket och nationell samordnare på Fjällsäkerhetsrådet, som består av representanter från bland annat försvaret, polisen och SMHI. Wikberg säger sig vara övertygad om att fler människor väntas ta sig till Nordtoppen framöver. Trots det har Naturvårdsverket inte några planer på att sätta fasta rep eller en vajer på kammen som leder över till Sveriges inom kort högsta topp.

– Vi har naturligtvis diskuterat frågan, men vi hoppas att Sydtoppen kommer att förbli den topp folk går upp på, säger Per-Olov Wikberg. Under sommaren kommer en ny toppstuga att anläggas närmare Sydtoppen än den nuvarande. Vi hoppas att det blir en markering att det är den som är besökstoppen. Vi har heller inget ansvar för Nordtoppen eftersom det inte är någon nationalpark.

Han har rätt i sak. I Sveriges 29 nationalparker bär Naturvårdsverket ett större ansvar för säkerheten i form av information, kartor och leder. Till dem hör inte Nordtoppen i dagsläget. Å andra sidan gör inte Sydtoppen heller det. Men Naturvårdsverket finansierar ändå Västra leden och bidrar med medel till den nya toppstugan.

– Ja, men ska man vara petig så ger vi inte medel till någon led till Sydtoppen heller. Den ­slutar strax nedanför, säger Per-Olov Wikberg.

Han tillägger:

– Vi måste också vänta och se om det verkligen blir som så att folk utan säkerhetsutrustning söker sig över till Nordtoppen. STF har egentligen det största ansvaret eftersom många av besökarna bor på deras fjällstation.

STF:s fjällstation vid Kebnekaise har satt besöksrekord två år i rad, förra året var antalet gästnätter omkring 21 000. Lisa Lindblom är platschef sedan våren 2014. Hon har tidigare ­jobbat som vildmarksguide och har lång erfarenhet av fjällmiljö.

– Att bestiga Nordtoppen är ingenting som gemene man ska försöka sig på, säger Lisa Lindblom. Har man hygglig kondition och tur med vädret så kan de allra flesta ta sig till Sydtoppen. Men Nordtoppen är någonting helt annat. Det kan se enkelt ut, men konsekvenserna av ett litet, litet misstag är förödande. Skulle man trilla finns risken att man slår ihjäl sig.

Men hon vill inte spekulera om huruvida intresset för Nordtoppen kommer att öka eller inte den dagen den blir högst. Det får tiden utvisa. Dessutom ställer hon sig frågande till om en fast säkerhetsanordning mellan Sydtoppen och Nordtoppen är rätt väg att gå.

– Är det verkligen en rättighet att komma upp på toppen? säger Lisa Lindblom. Eller kan man acceptera att toppen för Sveriges högsta berg inte är tillgänglig för alla? Det får Naturvårdsverket ta ställning till. Att garantera säkerheten på kammen över till Nordtoppen är ett stort projekt. Men vi tar ansvar för våra guidade turer, guiderna har den utbildning och kompetens som krävs för att genomföra turen på ett säkert sätt. Vi vill naturligtvis att folk ska fortsätta bestiga Sveriges högsta berg. Men det rimliga sättet att göra det på är genom att bestiga Sydtoppen. Om man verkligen vill till Nordtoppen får man hyra den kompetens som behövs.

Alla inblandade anser alltså att problemet främst är någon annans.

 

Anders Morell är oroad över hur säkerheten på Kebnekaise kommer att se ut dagen då Sverige får en ny högsta topp. Han har lång erfarenhet av Kebnekaisefjället och jobbade som ung på dess fjällstation. I dag arbetar han på länsstyrelsen i Norrbottens län som projektledare för upprustningen av leden mellan Nikkaluokta och Kebnekaise. Han sitter också med i Kiruna fjällsäkerhetskommitté, som fungerar som Fjällsäkerhetsrådets förlängda arm och arbetar lokalt för ett säkrare turist- och friluftsliv i fjällområden.

– Vi tycker att man måste säkra en led till Nordtoppen, säger han. Det är inte särskilt svårt att lösa. Det görs med vajrar vid betydligt svårare bergspassager ute i Europa. För olyckor kommer att inträffa – om ingenting görs.

Kiruna fjällsäkerhetskommitté genomförde 2012 en säkerhetsbesiktning av Kebnekaise och bedömde att Västra leden var i »bedrövligt skick«, varpå staten rustade upp leden förra sommaren. Anders Morell hoppas att kommittén vinner gehör även den här gången.

– Folk kommer högst sannolikt att söka sig över den tunna kammen till Nordtoppen. Det är naivt att tro annat. Det är i och för sig ­alltid toppbestigaren själv som bär ansvaret om han eller hon vill försöka ta sig över till Nord­toppen, men vi vet att högsta punkten har en stor dragningskraft och kommer att locka många oerfarna att försöka ta sig upp. Eftersom vi vet att Nord­toppen kommer att bli högst finns det ett utmärkt tillfälle att förekomma de problem som kan uppstå. Jag tycker att det här är något som både STF och staten borde bry sig om innan olyckorna är framme, istället för att friskriva sig från ansvar.

Anders Morell betonar att det kan innebära ­risker att tillgängliggöra ett område. Folk kommer i vissa fall att övervärdera sin förmåga och ta sig an ett berg de inte är mogna för.

– Men jag menar att riskerna är ännu större om man inte tillgängliggör berget, säger han. STF är inte intresserade utan ser det nog som en bra affär att istället guida sina gäster över. Att de resonerar så kan jag ha överseende med. De är en kommersiell aktör, även om de har monopol på logi och guidning på Kebnekaise. Men mig ­veterligen är inte staten det. Det gör mig förbannad att de hänvisar till STF:s guider. De är duktiga, men det kräver att man har råd. Vi i kommittén har vid flera tillfällen frågat Naturvårdsverket om de ska dra en vajer som man kan fästa sig i över till Nordtoppen. Men vi får inget vettigt svar. De är livrädda att behöva ta ansvar. Det skulle inte förvåna mig om Naturvårds­verket agerar först den dag då förste man ­trillar ner.

 

Temperaturen har sjunkit till sexton minusgrader och iskristallerna blir fler och fler i våra ansikten. Efter nästan sju timmar av klättring och skidande uthärdar vi bara några få minuter på Sydtoppen. Så snart snö­djupet är mätt skidar vi på trötta ben långsamt neråt igen.

Ett betydligt mer pratsamt gäng än tidigare slår sig ner i den gamla toppstugan, där vi äter en andra omgång frallor innan vi påbörjar nedstigningen. Anders From och de andra skrattar medan de tittar på mobilbilderna som togs på ­toppen. Lars Nordqvist och jag konstaterar att äventyret var avsevärt jobbigare och obehag­ligare än vi hade trott. Men framför allt enas vi om känslan av stolthet över vår bedrift. En känsla fler människor är värda att få uppleva.

– Det är en häftig tanke att man har stått på Sveriges högsta punkt, säger Lars. Och kul att ha varit på Sydtoppen medan den fortfarande faktiskt är högst.

Jag påminner honom om samtalet som han hade med vår fjällguide när vi satt här i vind­skjulet på väg upp till toppen, och frågar hur han själv, i egenskap av fjällturist, hade resonerat om Sydtoppen inte var högst.

Han tänker efter en kort stund.

– Jag har en kompis som har varit här på ­toppen, säger Lars. Han var inte särskilt intres­serad av naturupplevelsen, så att säga. Han gillar att kunna bocka av saker som han har upplevt: norrsken, Kebnekaise och så vidare. På sätt och vis tror jag att vi alla är lite som han. Även om jag värdesätter upplevelsen på ett annat sätt än han gör, skulle jag sannolikt ha gått till Nord­toppen i dag om jag hade vetat att den var högst. Vad ska man på den näst högsta toppen att göra?