FOTO: Jenny Ingemarsson

Minsta motståndets lag

Efter påskkravallerna höjdes röster för att demonstranter och upprorsmakare måste bemötas med hårdare tag. Under tre dagar följde Filter dialogpolisen i Göteborg – som tycker det här är ett riktigt dåligt förslag.

Poliserna Fredrik Dahlgren och Hans-Erik Withfeldt snurrar runt på Hisingen i en svart Audi. Klimataktivistgruppen Extinction Rebellion har precis inlett sitt tre dagar långa Göteborgsuppror under parollen »Sveriges fossila huvudstad«. Dahlgren tittar på klockan: kvart i ett. 

– Det stod i deras program att ungdomssektionen skulle ha en högriskaktion klockan 13, men ja, frågan är ju var. 

Högriskaktion är aktivisternas kod för en manifestation där deltagarna riskerar att bli rapporterade av polisen. Extinction Rebellion är mest kända för sin civila olydnad, där de blockerar trafiken genom att sätta sig i vägen. Ibland limmar de fast sig i asfalten. 

Hans-Erik kör ner till Färjenäsparken vid Älvsborgsbrons norra fäste och parkerar vid kajkanten. Fredrik vecklar ut sin tvåmeterskropp ur bilen och sträcker på sig. De har känt varandra sedan sin tid i piketpolisen i början av 2000-talet. Nu är Fredrik samordnare för dialogpolisen i Region Väst på heltid. Som dialogpolis fungerar man som en sorts länk mellan demonstranter och den övriga polisen samt myndigheter, företag och lokaltrafik. Hans-Erik är framför allt ingripandepolis, men ingår också i det dussin poliser som agerar dialogpolis vid större demonstrationer och sammankomster. Båda bär civila funktionskläder och knallgula varselvästar med texten »Dialogpolis«. I övrigt är de inte särskilt lika. Fredrik: lång, lugn och diplomatisk. Hans-Erik: ett par huvuden kortare och temperamentsfull. En radiobil cirkulerar i parken och en polisbåt patrullerar under Älvsborgsbron. Hans-Erik plockar upp mobilen: 

– Hallå Frans, det är Kôrven! Åker du stora båten? Kolla in mot Hisingen. Va vacker du är! Kan du göra krabban på fördäck?

Han vinkar mot båten innan han lägger på. Sitt smeknamn fick han under barndomen i Årjäng, där pappan drev ett gatukök. Han berättar att han efter ett par år som dialogpolis jobbade vid en demonstration med Rättvisepartiet Socialisterna:

– Så ropade de på mig från tåget: »Kôrven!« Då kände jag att jag hade nått fram till dem. 

Fredrik tittar på klockan igen: tio i ett. 

– Undrar om de inte ska vara vid oljeraffinaderierna någonstans, med tanke på temat? 

Han knycklar in sig på passagerarsätet igen och Hans-Erik kör bort till Oljevägen på andra sidan Älvsborgsbron. Här finns Sveriges största energihamn som tar emot hälften av landets råoljeimport – 20 miljoner ton råolja om året. Preems bränslefabriks cisterner glänser i solskenet, men inga aktivister syns till. 

– Hit kan de inte gärna ta sig, säger Hans-Erik. Här går ingen kollektivtrafik. De kan ju inte köra bil. Ska du ringa Preem? 

»De sitter med handflatorna i marken. Så ta med aceton och lite mer resurser så att vi kan ta bort dem lugnt och fint.«

Fredrik har tidigare haft kontakt med ansvariga på raffinaderierna, oljeterminalen, Landvetters flygplats och andra potentiella mål och informerat dem om Extinction Rebellions planer: De är inte våldsamma, och polisen kommer att låta dem hållas en stund innan de skingrar protesten. Innan han hinner slå numret till Preem ringer telefonen. 

– Hej! St1, det är uppfattat. Japp, japp. Då ropar jag ut det så kommer vi. 

I andra ändan finns Extinction Rebellions poliskontakt: Fredrik Ängdervik. Polis-Fredrik lägger på och ropar i komradion: 

– Q1 från Kilo 90 kom. Då har vi St1 Hisingssidan. De sitter vid huvudingången.

Hans-Erik kör åt sidan och knappar in St1 i mobilens kartfunktion. 

– Vet du vad adressen är? Bensinvägen! 

Han skrattar och gasar på medan Fredrik guidar honom genom rondellerna. 

Vägen in mot energibolaget St1:s huvudkontor blockeras av 15 ungdomar med plakat. Ett femtiotal XR-aktivister är där för att stötta dem. Två säkerhetsvakter springer villrådigt fram och tillbaka. Innan Hans-Erik hunnit stanna studsar Fredrik ur bilen. Han älgar fram till säkerhetsvakterna och för dem åt sidan. 

– Men det här är ett skyddsobjekt! protesterar den ena vakten. De får inte fotografera! 

Fredrik håller honom om axlarna och förklarar: 

– Nu fryser vi läget här. Ni kan ta det lugnt. 

Två polisbilar parkerar i vägkanten och Fredrik upprepar till sina kollegor. 

– Nu fryser vi läget. 

Extinction Rebellions ungdomsfraktion har tidigare under dagen manifesterat utanför SVT-huset i Göteborg, i hopp om att få journalister att rapportera mer om klimatkrisen. Ett par timmar senare blockerar de infarten till energibolaget St1.

En vit Kia kommer körande inifrån St1:s parkering och bromsar hårt bara någon meter från ungdomarnas ryggar. Fredrik går fram. 

– Jag är ledsen, men du kommer inte förbi här på ett tag. 

– Men om det gäller liv eller död, då?!

Fredrik gör en lugnande gest och säger att föraren får vänta. 

– Vad fan, ska de bara få hålla på så här?

Mannen går ut ur bilen och vankar irriterat runt och blänger på aktivisterna. Svettfläckar framträder på hans ljusblå skjorta. 

På andra sidan blockaden närmar sig en tankbil långsamt. Chauffören kör åt sidan och tittar nyfiket ut genom den nedvevade rutan. Hans-Erik förklarar för henne att det kommer att vara stopp ett tag. 

– Men jag kör ju inte olja? Jag ska hämta restprodukter för grisfoder. 

Mannen i Kian backar med skriande däck därifrån, medan lastbilschauffören lugnt sätter sig till rätta. 

Fredrik har kontakt med polisinsatschefen. 

– Vi har lugnat ner ordningsvakterna här. Topplocket gick på några. Det är 15 som sitter. God kontakt. De säger att de ska sitta kvar. 

Han tystnar en stund. 

– Till kvart över två? Då befallning och sedan tio minuter på sig att lämna. De som inte gått rapporteras. Mycket bra. Då har de fått sitta en timme, och solen lyser! Jag tar det med poliskontakten. 

Fredrik Dahlgren söker av folksamlingen efter den neonrosa keps som XR:s poliskontakter alltid bär vid aktioner. Han finner Fredrik Ängdervik och informerar honom om insatschefens beslut.

De båda Fredrikarna känner varandra väl, trots att XR-Fredrik bara varit aktivist i ett år. Han och hans fru bestämde sig för att bli »aktiva medborgare« efter att ha tillbringat en sommar med att »läsa en massa böcker«. 

– Vi insåg att effekterna av klimatförändringarna är större än vi trodde, säger han. Vi håller på att ta bort den biologiska mångfalden, haven dör, skogarna likaså. Vi behövde göra någonting. 

Ängdervik läste på om Extinction Rebellion och civil olydnad. 

– Det var otroligt viktigt för mig att det grundade sig på icke-våld. Sedan är det inget lättvindigt beslut att bryta mot lagen, men civil olydnad har lett till mycket gott i historien: kvinnorätt, apartheidmotstånd, bildandet av fackförbund. Det är en metod som är vedertagen inom demokratin och eftersom läget är så akut kändes det rimligt. 

Han tar ofta på sig rollen som poliskontakt, av flera anledningar. 

– Jag vill gärna ha lite koll på att det går lugnt till, och det kan jag bäst påverka i den här rollen. Dessutom ska man inte sticka under stol med att jag har en fördel som medelålders vit man med skägg. Jag har tyvärr större gehör från polisen än en mörkhyad kvinna har. 

Dialogpolis i samtal med klimataktivist.
Dialogpolisen Fredrik Dahlgren och Extinction Rebellions Fredrik Ängdervik beskriver sitt samarbete som att de spelar ett spel. Ängdervik: »Vi gör saker som inte är helt lagliga och då vill vi inte avbrytas. Så jag delar med mig av så mycket information jag kan.« Dahlgren: »Man får ha lite fingertoppskänsla. Ibland ska det inte styras upp för mycket, för då får de ingen uppmärksamhet.« I bakgrunden: dialogpolisen Hans-Erik Withfeldt.

Polis-Fredrik meddelar även vakterna polisens beslut. De nickar och fortsätter att uppgivet betrakta ungdomarna på gatan. En man i vit t-shirt närmar sig för att kräva att de tar tag i situationen. 

– De får väl inte sitta där? Vad ska ni göra åt dem? Jag har annat att göra. 

Han tystnar när en medelålders aktivist plockar fram en bensindunk och börjar hälla en klar vätska över sittdemonstranterna.

– Vad gör de?

Väktaren stirrar storögt:

– Häller de bensin på sig?

– Äh, de är ju miljöaktivister, konstaterar den missnöjda mannen. De häller väl inte bensin, eller? 

En av ungdomarna plockar upp en megafon och håller ett tal om klimatkatastrofer som drabbat människor runt om i världen. 

XR-Fredrik söker upp Fredrik Dahlgren och en uniformerad polis för att meddela att demonstranterna limmat fast sig. 

Flera demonstranter limmar fast handflatorna i asfalten, men den skrovliga ytan gör att det inte fäster så bra. Polisen kan snabbt få loss dem med hjälp av aceton och bomullstussar.

– Ska de verkligen sitta kvar här? frågar polismannen. Det är ju sura pengar. 

– Med böter ja, lägger Fredrik Dahlgren till.

Fredrik Ängdervik rycker på axlarna. 

– Jojo, men XR har ett högre syfte. Det där tänker jag inte lägga mig i, det får aktivisterna besluta själva. Men de undrar om de kommer att tas till polishuset. 

Dahlgren ger honom ett nekande svar och kontaktar sedan insatschefen: 

– Ja, då har de lagt till en liten krydda här. De har klistrat fast sig. Alla har nog inte gjort det, men de sitter med handflatorna i marken. Så ta med aceton och lite mer resurser så att vi kan ta bort dem lugnt och fint. Men det är vackert väder!

Strax innan 14.15 dyker fem piketbussar upp. En polisman beordrar aktivisterna att resa sig och samlas på gräsmattan bredvid inom tio minuter, annars kommer de att rapporteras för ohörsamhet mot ordningsmakt. En långhårig kille linkar bort mot gräset till anhängarnas applåder. Sju uniformerade poliser radar upp sig framför de kvarvarande demonstranterna, fem bakom dem.

Bland de stöttande anhängarna finns även några barn. Med gatukritor ritar de slagord och teckningar på marken.

När det börjar närma sig ett ingripande intar Fredrik Dahlgren och hans dialogpoliskollegor en avvaktande roll – om de plötsligt skulle börja bära bort aktivister skulle det skada relationen dem emellan. 

En av poliserna går fram till en kille i pottfrisyr och drar honom i armen. 

– Klistrar man fast sig nu ryker man direkt!

Grabben ler lite skamset och krånglar ner en limtub i fickan.

– Om han försöker igen, ta honom direkt, gastar polisen. 

Åskådarna klappar i händerna och mässar: 

People gonna rise like the water

We’re gonna turn this system round

In the voice of my great granddaughter

We want climate justice now

En sittdemonstrant, en tjej i hängselshorts, avbryter sin protest och muttrar: 

– Kan de sluta sjunga och klappa? Är det en förskolesamling eller?

Exakt 14.28 börjar polisen lyfta bort ungdomarna. De rycker försiktigt i deras armar för att se om de verkligen sitter fast; om så är fallet frigörs deras handflator med bomullstussar och aceton. Sedan tar poliserna tag under armarna och lyfter iväg dem. Demonstranternas tår släpar i backen. Runt dem skanderar åskådarna »You are not alone« om och om igen. Aktivisterna placeras på gräset där poliser kontrollerar deras legitimationer, visar upp en film från förloppet och skriver en rapport. De kommer att bli lagförda för ohörsamhet mot ordningsmakt, vilket kan leda till dagsböter. XR har en kassa som betalar för medlemmars böter, men pricken i registret kommer förstås att finnas där. 

Under Göteborgsupproret arrangerar XR även workshoppar om aktionsmetoder, där man bland annat övar på att bli bortburen av polisen.

Fredrik Dahlgren går fram till en långhårig kille som verkar ha en framträdande roll inom ungdomsnätverket. 

– Hoppas ni tycker att det gick lugnt och bra till. Jag hyser stor respekt för er, ska ni veta. 

Killen nickar. 

– Vi har haft polisincidenter i Stockholm och Malmö, men aldrig i Göteborg. 

Fredrik Dahlgren tackar och bockar.

 

Nästan på dagen 21 år tidigare bevakade Fredrik Dahlgren och Hans-Erik Withfeldt en annan demonstration. De var en del av piketpolisen och inkallade för att jobba under EU-toppmötet 2001. 2 500 poliser var på plats för att hantera tiotusentals demonstranter. Några av de tillresta demonstranterna hade tilldelats sovplatser i kommunala skolor, och enligt underrättelser tillverkade några av dem molotovcocktailar i Hvitfeldtska gymnasiets kemisal. Polisen agerade kraftfullt, de ringade in skolan med containrar och genomförde under mötets första dag ett massgripande av drygt 400 aktivister. 

Dagen efter hölls mötets största demonstration under parollen »Nej till EU«. 20 000 personer tågade till Götaplatsen för att lyssna på talare som Gudrun Schyman och Per Gahrton. Efter talen ville en del av demonstranterna fortsätta mot Svenska mässan, där EU-mötet pågick, och fick godkännande att svänga ner några hundra meter på Berzeliigatan. Där stod Fredrik Dahlgren och hans piketkollegor i kedja framför några inhyrda Volkswagenbussar. 

Flera tusen demonstranter pressade på och polisen fick order att gå in i folkmassan för att lätta på trycket. Utrustade med hjälmar och sköldar motade Fredrik och hans kollegor undan folk. Det var som att trycka på en knapp. Gatstenarna haglade över polisen. I panik slängde sig demonstranter i buskar i jakt på skydd. Fredrik Dahlgren kunde bara koncentrera sig på sig själv och sina närmsta kollegor. De skyddade varandra så gott de kunde med sköldarna. Den våldsamma klicken bröt upp nya stenar och matade på. Några av dem hade slangbellor som de sköt stålkulor med. 

Poliserna försökte göra upp en plan men fick ingen radiokontakt: demonstranterna hade lyckats slå ut deras kommunikationssystem. Konfrontationen böljade fram och tillbaka. Efter en knapp halvtimme lyckades poliserna ropa till varandra att de skulle satsa allt på ett kort: de rusade i samlad tropp mot demonstranterna, som retirerade mot Götaplatsen. 

Under EU-kravallerna i Göteborg 2001 uppges förstörelsen ha kostat fyra miljoner kronor. 1 100 personer frihetsberövades, varav 67 senare dömdes.

Kvar fanns skadade poliser och demonstranter som så gott de kunde tog hand om brutna fingrar och handleder. Fredrik Dahlgren fick i sig några klunkar vatten. Sedan fick piketpolisen höra att de måste till Bältesspännarparken där demonstranterna barrikaderat sig bakom välta bajamajor. 

Fredrik Dahlgren marscherade ner för Avenyn. Den såg ut som en krigszon. På gatan låg krossade skyltfönster och trasiga utemöbler. Det brann inne i en mattbutik. Fredrik tittade på det lilla som fanns kvar av hans sönderslagna sköld. Han undrade vad de skulle möta. Det kändes som om dagen skulle sluta med att någon dog. 

Vid Bältesspännarparken väntade demonstranterna med ännu fler gatstenar. En god vän och kollega till Fredrik träffades rakt i ansiktet. En polis uppmanade dem att kasta tillbaka stenarna. Uppviglarna skingrades. 

Efteråt var poliserna skärrade. De hade tappat kontrollen. Senare samma kväll sköt en polis demonstranten Hannes Westberg i magen. Han överlevde, men faktum kvarstod: svensk polis hade för första gången sedan Ådalen 1931 beskjutit demonstranter med skarpa skott. 

Den första tiden efter kravallerna sov Fredrik Dahlgren hela dagarna. 

– Jag vaknade genomsvett och trodde jag skulle ut i kravallerna igen, säger han. Som tur är har jag lätt för att öppna mig. Jag pratade väldigt mycket med min fru. 

 

Händelserna blev ett såväl polisiärt som nationellt trauma, och regeringen tillsatte skyndsamt en kommitté för att utreda det inträffade. Ansvariga var den tidigare socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson och den moderate landshövdingen Ulf Adelsohn. Under deras ledning genomfördes 200 intervjuer och studiebesök i fyra länder. Luntan som levererades 1,5 år senare innehöll skarp kritik mot polisens agerande och brist på resurser. Genom insatsen på Hvitfeldtska hade polisen skapat en vi och dom-situation som sedan eskalerade utom kontroll. 

Utredarna föreslog stora förändringar. Vid tiden hade olika regioner jobbat utifrån olika taktiker, vilket skapat förvirring. Nu skulle Rikspolisstyrelsen verka för en gemensam modell där alla utgick från samma taktik och hade samma utrustning. Arbetet hade redan påbörjats genom ett projekt där man jobbade med icke-konfrontativa och deeskalerande taktiker. Det byggde också på våldsförebyggande arbete, och att polisen i så hög utsträckning som möjligt skulle undvika massgripanden. Kommittén konstaterade: »Mot bakgrund av de erfarenheter vi gjort av händelserna i Göteborg finner vi starka skäl att ställa oss bakom principerna i taktikprojektets förslag.«

Taktiken fortsatte att utvecklas tillsammans med forskare, och kom att kallas särskild polistaktik, SPT. Den tog mycket inspiration från ett danskt koncept som utvecklats efter att polisen i Köpenhamn skjutit och skadat elva demonstranter vid kravaller 1993. I Sverige lade man till ytterligare en funktion – dialogpolisen. Målet var att förebygga kravaller, och – om de ändå uppstod – göra allt för att lugna ner situationen. 

KRAVALLER MED KONSEKVENSER

Nørrebro, 1993

Efter en folkomröstning den 18 maj 1993 anslöt sig Danmark till EU. Samma kväll samlades 300 militanta ungdomar från den anarkistiska BZ-rörelsen i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn. De tände eldar på gatorna, blockerade huvudinfarten och utropade området som en EU-fri zon. 

Polisen gick in i området med sköldar och gasmasker och avancerade långsamt längs med gatorna. Demonstranterna kastade tegelstenar, polisen använde tårgas, och när kvällen var över hade polisen avlossat 113 skarpa skott, som skadade elva personer. 

Efter de våldsamma sammanstötningarna utarbetade den danska polisen en ny taktik med fokus på en öppen attityd, kommunikation och mental förberedelse. När Sverige år 2005 skulle anta en ny polisstrategi fick den danska tjäna som inspiration.

»Smil, for fanden«, ska danskarna ha uppmanat när de föreläste om taktiken i Stockholm. 

Dialogpoliserna står för mycket av det förberedande arbetet. De ska bygga upp en kunskapsbank om olika grupperingar och organisationer – vad de vill och hur de planerar att nå sina mål. Dessutom ska de skapa kontakter med såväl grupperna som civilsamhället. När någon väl vill anordna en demonstration ska dialogpolisen informera dem om hur man söker tillstånd och vilka regler som gäller. En viktig pusselbit är att få arrangörerna att själva ta ansvar för sin manifestation – de ska hjälpa till att motverka urspårade situationer. Inför demonstrationen informerar också dialogpolisen dem som berörs, som myndigheter eller företag, om vad de kan förvänta sig av manifestationen. Ytterligare en viktig uppgift för dialogpolisen är att informera sin egen organisation. De poliser som jobbar under demonstrationen ska ha kunskap om vilka som protesterar, vad de vill och hur de kan förväntas agera. Väl under demonstrationen ska dialogpolisen fungera som en länk mellan polis och demonstranter. Aktivisterna ska i så stor utsträckning som möjligt få veta vilka insatser polisen genomför och varför. 

SPT handlar även om det praktiska hanterandet av demonstrationen. Den ska bevakas av flera olika enheter: uniformerad polis, civilklädda gripandeenheter, utredningsenheter och transportenheter för frihetsberövade. Dessutom måste specialutrustade SPT-fordon, som är robusta och står emot exempelvis gatstenar, vara tillgängliga. Polisen ska hela tiden se situationen ur demonstranternas perspektiv och läsa av stämningar. De bör till exempel inte omringa en lugn manifestation med blåljus eller bära hjälm. Om läget däremot intensifieras kan man markera genom att sätta på sig hjälmen. 

Vid en sådan situation ska också gripandeenheterna agera genom att göra snabba ingripanden mot de enskilda personer som begår brott, för att undvika att de uppviglar andra. De förs sedan till transportenheterna, varpå gripandepolisen kan återvända till sin ursprungliga uppgift. På det sättet kan man undvika massgripanden, som lätt skapar frustration genom att straffa oskyldiga. Om en situation ändå eskalerar spelar SPT-fordonen en viktig roll. Polisen kan dels använda dem för att söka skydd och samla sig, dels för att splittra grupper till mindre och mer lätthanterliga enheter. Det är viktigt att inte angripa en folkmassa från endast ett håll, då trycket lätt blir för stort. 

Allt som allt ska polisen ha kontroll över situationen, från början till slut, och på så sätt kunna fatta välunderbyggda beslut som inte i sig eldar upp folkmassan. 2004 beslutade Rikspolisstyrelsen att SPT skulle implementeras, och att poliser skulle utbildas och certifieras i de olika funktionerna. 

Lyssna på Filterpodden

I avsnittet den 23  september pratar vi mer om det här reportaget.

Året därpå utlyste polisregion Väst en tjänst som samordnare för dialogpolisen. Fredrik Dahlgren, som alltid sett sig som en öppen person som har lätt för att knyta kontakter, sökte och fick tjänsten. Efter det fick han en utbildning i SPT.

– Det var väldigt intressant med tanke på mina upplevelser 2001. Vi eskalerade många situationer istället för att deeskalera dem. Ingripande mot folkmassa, som var taktiken vi jobbade med då, var militäriskt uppbyggd. Det var gå på led och sköldar. Inte särskilt kommunikativt. 

Fredrik Dahlgren fick ansvaret för att bygga upp organisationen från grunden. Han insåg att det inte skulle funka att bara sätta sig med telefonkatalogen och bjuda in sig själv på kaffe till olika organisationer – »särskilt inte till dem som ideologiskt inte har ett gott öga till ordningsmakten«. Istället började han åka ut till manifestationer och demonstrationer med sin gula dialogväst och ett glatt humör. 

– Jag tänkte att jag fick ta det ett steg i taget. Visa att jag fanns där, och så försökte jag underlätta och informera dem på plats. 

Först var han orolig för att hans bakgrund inom piketpolisen skulle vara en nackdel.

– Jag funderade mycket på hur folk skulle reagera: Jädrar, han kan vi inte prata med, han är en sådan som bara brôtat in. Men jag kunde ju inte ljuga, då hade jag förbrukat förtroendet direkt. Det visade sig att de flesta istället tänkte att jag visste vad jag pratade om. 

Erfarenheten av EU-kravallerna tror han också hjälpte till för att skapa ett förtroende för dialogpolisen inom organisationen. 

– Vi hade det hemska som hände 2001 i bakhuvudet. Alla visste hur illa det kunde gå om demonstrationer urartar.

Dialogpoliserna är obeväpnade och civilt klädda. »Det kan ju låta banalt, men vi använder inte heller solglasögon«, säger Fredrik Dahlgren. »Om man pratar med någon ska man se varandra i ögonen, annars inger man inget förtroende. Vi har inte heller handskar, det använder polisen vid ingripanden.«

I oktober 2005 utbröt kravaller runt om i Frankrike som sedan pågick i flera veckor. Den utlösande faktorn var att två nordafrikanska tonåringar dött när de gömde sig vid ett ställverk för att undkomma polisen efter ett inbrott. Ett nätverk i Göteborg ville också demonstrera genom att tåga från franska konsulatet längs Avenyn. Fredrik åkte dit i sin väst och hälsade glatt. Han fick inga svar, men försökte identifiera en ledargestalt i gruppen. 

– Jag fick ha en monolog med honom och sa att jag tänkt på att sådana här samlingar ibland lockar till sig individer som inte bryr sig om sakfrågan. Ni vet vad som hände på Avenyn för några år sedan. Om ni drar en ruta nu så försvinner hela ert budskap. Så sköt detta, annars kommer ni bara att ses som våldsverkare. 

Till slut nickade killen, och manifestationen gick lugnt till. 

Genom åren har Fredrik Dahlgren jobbat med alla från Revolutionära fronten till NMR och Black Lives Matter. Den sistnämnda demonstrationen, i juni 2020, innebar flera utmaningar: den skulle ske under pandemin med dess restriktioner för folksamlingar, och den grundades i en protest mot polisvåld. Fredrik Dahlgren hade kontakt med arrangörerna innan och förberedde dem på att polisen måste upplösa manifestationen om den drog för mycket folk. När tusentals personer samlades på Heden uppmanade han arrangörerna att skynda på programpunkterna, så att de skulle hinna få ut sitt budskap. Arrangörerna lyssnade på honom och bad sedan demonstranterna att gå därifrån i tystnad för att hedra dem som drabbats av polisvåld. 

– Sedan gick några tusen en sväng i stan. Vi försökte vara flexibla, så att vi inte provocerade fram någonting. 

Ett hundratal ungdomar hade dock bestämt sig för att bråka och försökte uppvigla andra demonstranter. Dialogpolisens kontaktpersoner sade istället ifrån och upprorsmakarna drog vidare. De slog sönder rutor, plundrade butiker och slogs med polisen: 36 ungdomar åtalades och de flesta dömdes för våldsamt upplopp. 

– Så här i efterhand finns det en del att lära från BLM, säger Fredrik Dahlgren. Kanske borde vi ha kraftsamlat tidigare, när vi såg att flera bara ville ställa till med bråk. Men – nu låter det som om jag bara rättfärdigar dialogpolisen här – på det stora hela löste vi situationen. Om man har en klick som är motiverad att förstöra och skiter i konsekvenserna så tar det ett tag att få kontroll över dem. Det intressanta var att de försökte få med sig andra, men att de inte lyckades. 

Dialogpolis i samtal med klimataktivist.
XR samlas på Gustaf Adolfs torg för en manifestation i samband med ett kommunfullmäktigemöte. Enligt schemat ska de »cykla för livet« efteråt. Fredrik Dahlgren frågar poliskontakterna om de har någon färdplan. »Inte något som är bestämt än«, svarar Fredrik Ängdervik med ett underfundigt leende.

I dag består dialogpolisen i region Väst av tolv specialutbildade poliser som Fredrik Dahlgren kan plocka in vid behov. De senaste åren har mycket arbetstid gått åt till just Extinction Rebellion. Klimataktivistgruppen startade i oktober 2018 med en stor blockad i London, där Greta Thunberg var en av talarna. De fick snabbt anhängare i Sverige, och redan i november genomfördes den första aktionen i Göteborg, där de under några minuter stoppade biltrafiken för att måla sin symbol på Sprängkullsgatan. De har sedan fortsatt med protester mot utbyggnaden av Preemraffinaderiet i Lysekil, hindrat flygplan från att lyfta genom att vägra att sätta sig ner och parkerat sina cyklar på bilparkeringen vid Grönsakstorget. 

Med XR finns ingen större risk för kravaller eller våldsamheter, däremot måste dialogpolisen se till att deras civila olydnad inte drabbar allmänheten i onödan och att XR-aktivisterna inte utsätts för våld. Något de själva har blivit allt mer oroliga för. 

– Vi får ganska många verbala hot, och folk har blivit spottade på, säger Fredrik Ängdervik. Och tittar man på Återställ Våtmarkerna så har de ju blivit hårt åtgångna av allmänheten. 

Återställ Våtmarkerna är en fristående klimataktivistgrupp, som vill exakt det som namnet säger, och som lånat Extinction Rebellions modus operandi: de blockerar vägar och limmar fast sig i asfalten. Den stora allmänheten uppmärksammades antagligen på gruppens existens i april i år, när Jan Emanuel Johansson klev ur sin bil och försökte släpa iväg en av aktivisterna. Enligt citat i Expressen tänkte han: »Miljömuppar, stollar. Förstörare.« Så han försökte »hjälpa dem av vägen«. Hans agerande skapade politiska svallvågor. Samma dag sade Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Tobias Andersson att aktivister som blockerar trafiken borde kunna straffas med upp till två års fängelse för ohörsamhet mot ordningsmakten – något som i dag ger böter eller som mest sex månaders fängelse. Några veckor senare fyllde moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell i: han ville att straffminimum skulle höjas till ett års fängelse, och att gränsen för obligatorisk häktning samtidigt skulle sänkas till just ett års fängelse. »Det skulle innebära att de aktivister som spärrar av en väg häktas i nära anslutning till brottet och sedan sitter häktade under rättegången och i avvaktan på att avtjäna sitt straff. Reaktionen blir omedelbar och aktivisterna kommer inte att kunna fortsätta begå brott«, sade han till Dagens Nyheter. 

– Det där gör mig rätt sorgsen, säger Fredrik Ängdervik. Vi vill ju provocera och väcka uppmärksamhet, eftersom andra former vi provat inte funkat. Att demonstrera ger ingenting, debattartiklar blir knappt publicerade. Vi är helt fredliga, vi tränar på att vara fredliga, men våldet mot oss verkar vara accepterat. Jan Emanuel hade ingen rätt att släpa bort folk från gatan, men när det sedan kommer sådana här förslag från politiker är det som att man hyllar hans agerande. 

Retoriken om hårdare tag mot klimataktivister har fått honom att fundera på sitt fortsatta engagemang.  

– Jag hoppas att jag vågar och har civilkurage nog för att fortsätta vara aktiv, men det var ett steg att gå från vanlig medelsvensson till att ta böter. Att ta nästa steg och riskera fängelse … Samtidigt vore det synd om vi skrämdes till tystnad. Hårdare tag mot oss är faktiskt ett hot mot demokratin. 

Han berättar att det inom XR finns vissa som ifrågasätter den nära kontakten med ordningsmakten i form av dialogpolisen. 

– Jag ser det som att vi riskerar att få stryk och hotas, då är det bra att vi har ett förtroende mellan oss och polisen. Vi behöver dem om det skulle krisa någon gång. 

Även Fredrik Dahlgren upplever att de flesta aktivister, från alla läger, nu accepterat dialogpolisens roll. 

– De behöver inte applådera oss, men jag tycker att de har förstått att vi inte är där för att förstöra något för dem. Vi är där för ordning och säkerhet och för att underlätta för dem att göra sin grej – att nyttja sin grundlagsskyddade yttrandefrihet. 

 

Hundratals XR-aktivister fyller Olof Palmes plats. Tidigare samma dag har de blockerat Bentylgatan på Hisingen, och då körde en bilist på en demonstrant som fick blåmärken och skrubbsår. Aktivisterna är därför lite extra uppmärksamma på potentiella hot. Fredrik Ängdervik är inte poliskontakt denna dag, men söker ändå upp Dahlgren. 

– Några högerextrema går runt och filmar. Kameran rätt upp i ansiktet, alltså. 

Utanför Swedbanks gamla lokaler samlar Fredrik Dahlgren sina dialogpoliser. Den här fredagseftermiddagen har Extinction Rebellion en tillståndsgiven demonstration och Fredrik går igenom den fyra kilometer långa rutten – från Järntorget, genom Majorna och till Röda sten. 

– Jag och Kôrven går längst fram, så sprider ni ut er i tåget. Vi har några fria medier här som filmar. En i min ålder, och en som är lite kortare och bredare. Ni känner nog igen dem sedan tidigare. Håll ögonen på dem, om de intervjuar folk som inte vill bli intervjuade får ni be dem att gå åt sidan. 

Strax efter 17 rullar demonstrationståget igång. Fredrik Dahlgren går baklänges längst fram i tåget, medan Hans-Erik löper fram och tillbaka. Demonstranterna leds av ett gäng skräckinjagande dödsgudinnor med vitsminkade ansikten, klädda i svarta tygsjok som fladdrar i vinden. Bakom dem: en man utklädd till Göteborgslejonet som leds i koppel av fyra kostymnissar som trätt bensindunkar över huvudet. De kastar monopolpengar kring sig i takt till Peter Gabriels satiriska låt Big Time. Allt ramas in av en svart banderoll med texten: »Oil fuels war and climate collapse.«

Dialogpolis med klimataktivist.
XR lägger mycket tid på det visuella vid aktioner och demonstrationer. När en aktivist vill fotografera tåget smiter Fredrik Dahlgren åt sidan för att inte förstöra bilden.

Bredvid springer en man i blå munkjacka och filmar med en mobil fäst på en selfiepinne. Fredrik betraktar honom hela tiden i ögonvrån. Hans-Erik joggar fram till Fredrik och säger:

– Kommer den där för nära går det åt skogen. 

Fredrik lugnar ner honom, säger att dialogpoliserna längre bak har koll. 

Vid Stigbergstorgets uteserveringar får demonstranterna äntligen mer publik. De flesta ser nyfikna ut. På det legendariska sunkhaket Västerhus skrockar en man i slokmustasch och hatt: 

– Tänk att springa runt så där när man kan sitta här och ta en kall öl. 

Folk tittar ut från sina lägenhetsfönster när de hör musiken och ropen: »Oljemarionetter ut! Klimatkämpar in!« 

– Det är ju kul att det får så mycket uppmärksamhet, ler Fredrik. Tänk vad de lagt ner på kostymer och grejer. 

En aktivist springer fram till honom och ber honom sänka farten. Fredrik drar ut på stegen. 

När tåget kommit halvvägs passerar en polisbil i hög fart och parkerar snett över gångbanan på Karl Johansgatan. Två uniformerade poliser springer ut och fattar posto vid en tvärgata. 

– Det där var ju onödigt, säger Hans-Erik. XR blev jättestressade – så skulle de bara dirigera trafik. 

Han skakar på huvudet. 

En man i mjukisbyxor och hästsvans kommer ut från Systembolaget vid Jaegerdorffsplatsen och skyndar på stegen när han ser demonstrationståget. 

– Hallå! Dialogpolisen! Är det XR det här?

Fredrik svarar jakande och får en svada till svar: 

– De satte stopp för mig i morse. Jävla idioter! Jag är så jävla förbannad på dem. 

Hans-Erik springer fram och lägger armen över hans axlar. Han leder bort mannen, som hela tiden tittar bakåt och gör utfall: 

– De fattar ingenting! De är så jävla dumma i huvudet!

Värre än så blir det inte den här gången. 

Slutmålet för demonstrationståget är Röda sten. På andra sidan Göta älv avtecknar sig siluetterna från Energihamnen.

I april utspelade sig betydligt mer våldsamma scener i Linköping, Norrköping och Örebro, vilket fick debatten om yttrandefrihet och ökad våldsanvändning från polisen att ta ytterligare fart. Partiledaren för det högerextrema partiet Stram kurs, Rasmus Paludan, hade ansökt om att hålla manifestationer där han skulle bränna Koranen – dessutom i områden där många muslimer bor. 

På skärtorsdagens eftermiddag samlades motdemonstranter i Linköpingsstadsdelen Skäggetorp. Paludan hade inte ens inlett sin manifestation och polisen bara börjat spärra av platsen när situationen snabbt eskalerade bortom deras kontroll. Demonstranter slängde stenar, hoppade på polisbilar och satte eld på fordon. Polisen valde till slut att retirera. Enligt Paludans schema skulle han fortsätta till Norrköpingsstadsdelen Navestad; även där började människor samlas och manifestationen ställdes in. Det hjälpte inte: återigen stenregn, förstörda polisbilar och en ordningsmakt som inte lyckades hålla ordning.

På långfredagen skulle Paludan till Rinkeby. Mönstret upprepade sig delvis, men polisen behöll kontrollen under större delen av tiden och kunde slutligen lugna ner situationen. Sedan styrde Paludan kosan mot Örebro. 

I Sveaparken samlades ett par hundra personer, varav ett sjuttiotal var ute efter att bråka. De kastade stenar mot polisen, sköt bangers och slängde kravallstaket på polisbussarna. Mitt i tumultet kapade några ungdomar en polisbuss som de sedan tände på. Polisens agerande framstod som passivt och förvirrat. Till slut retirerade de även här. 

Domarna efter påskupploppen har nu börjat falla. Hittills har 15 personer dömts till mellan sex månaders och 7,5 års fängelse för grovt blåljussabotage.

Fler upplopp följde i Paludans spår de kommande dagarna: i Landskrona, Malmö och återigen i Linköping och Norrköping. Tre personer träffades av rikoschetter från polisens varningsskott och drygt 300 poliser skadades med allt från blåmärken och svullnader till hjärnskakningar och frakturer.

 

Magdalena Andersson fördömde »i kraftigaste ordalag« våldet mot polisen och allmänheten. Under en presskonferens talade hon sedan om att införa ungdomskriminalitetsnämnder och att utreda om socialtjänsten skulle kunna införa tvingande åtgärder. Oppositionen gick ut hårdare. Jimmie Åkesson besökte Skäggetorp för att presentera SD:s förslag: att familjer till grovt kriminella ska kunna utvisas och att polisen bör få tillgång till vattenkanoner och gummikulor, »eller vad det nu är för verktyg man anser sig behöva«. Moderaterna höll med om kravet på vattenkanoner. Liberalernas Johan Pehrson twittrade även han om vattenkanoner och kulor med pepparsprej, och lade till: »Det första vi bör göra är att se till att polisen får rätt att använda sina skjutvapen för att gripa personer som gör sig skyldiga till grovt blåljussabotage.« Mest uppmärksamhet fick ändå Ebba Busch då hon i Ekots lördagsintervju sade: »Vi har alltså minst hundra skadade poliser och den stora frågan som borde ställas är: Varför har vi inte minst hundra skadade islamister, hundra skadade kriminella, hundra skadade upprorsmakare? Så frågan som borde ställas är: Varför sköts det inte skarpt?«

Vid ett besök i riksdagen sade rikspolischefen Anders Thornberg att de aldrig tidigare sett ett behov av vattenkanoner – »vi trodde inte att vi skulle kunna mötas av ett sådant här besinningslöst våld« – men nu skulle de »titta på allting«.

Påskupploppen började precis som EU-kravallerna att beskrivas som ett nationellt trauma. Men nu rörde sig debatten åt rakt motsatt håll – från deeskalering och dialog till hårdare tag. Polismyndigheten tillsatte en internutredning, och regeringen utsåg en oberoende kommission. Polisen har avböjt att svara på frågor om utredningen innan den är klar, men något som talar för att man överväger att byta strategi är att Nationella operativa enheten gett Utvecklingscentrum Stockholm i uppdrag att utreda om det behövs fler hjälpmedel, som vattenkanoner, gummikulor och distansbatonger, inom SPT. 

KRAVALLER MED KONSEKVENSER

Berzelii park, 1951

Berzelii park var en populär samlingsplats för Stockholms ungdomar på 1950-talet. Efter en stor polisrazzia i slutet av juli 1951 anslöt ett gäng kriminella till umgänget, och polisen skickade dit en styrka för att rensa upp. Våldsamma sammandrabbningar pågick i flera veckor efteråt. Ungdomarna kastade sten och flaskor på poliserna, och anhängare kom inresande från landet. 

I slutet av augusti bråkade flera tusen ungdomar med polisen varje natt. Vid ett tillfälle kastade de en polis i vattnet. Civilpoliser kartlade de mest pådrivande i konflikten, grep dem tidigt på kvällen, och jobbade sedan med att skingra folkmassorna. I början av september var oroligheterna över. 

Under efterkrigstiden pågick många ungdomskravaller, vilket ledde till satsningar på föreningsstöd och ungdomsgårdar. Efter upploppen i Berzelii park köpte polisen också in en tysk vattenkanon. Den kom dock aldrig till användning och står nu på Polismuseet. 

I väntan på att polisledningen ska ta bladet från munnen kan man ta del av vad verksamma poliser har att säga. Under våren intervjuade DN:s kriminalreporter Åsa Erlandsson ett tiotal poliser som jobbat vid upploppen, och i augusti släppte polisforskaren Stefan Holgersson rapporten »Är vattenkanoner lösningen?«, som utöver intervjuer med deltagande poliser bygger på en granskning av skriftliga rapporter och filmer. Från poliserna lyfts inga krav på mer repressiva åtgärder eller ökad våldsanvändning, istället talar de om bristande planering, dåliga förberedelser, otydlig kommunikation och avsaknad av resurser. 

I Erlandssons reportage förklarade en poliskälla att samma polisstyrka följde Paludan vid de tre första manifestationerna, vilket ledde till att de varken kunde ta hand om efterspelet i en stad eller förbereda med »de viktiga dialogpoliserna« i nästa. 

Överhuvudtaget ringdes poliser in för sent – när kravallerna redan var i full gång. Polisledningen i Örebro begärde förstärkning med SPT-polisens deltagrupper först samma dag som manifestationen skulle hållas, och poliser som varit i Rinkeby skickades därför till Örebro. Dessutom flyttade man i Örebro i ett sent läge manifestationen till en plats där polisens tunga specialfordon inte kunde ta sig fram utan fastnade i parkens mjuka gräs. En av reportagets uppgiftslämnare, som arbetade under påsken och har erfarenhet av att leda stora insatser, konstaterade: »Att det sket sig på första stället säger jag inget om. Man planerar så gott det går och lutar sig mot tidigare erfarenheter. Men om man missar på torsdagen ska man för helvete inte missa på fredag, lördag och söndag. Det är ett lågvattenmärke, polisen tappade ju kontrollen.« 

Stefan Holgersson menar i sin rapport att det som hade störst konkret påverkan på händelseutvecklingen var huruvida det fanns tillräckligt många SPT-utbildade poliser på plats samt om de hade den utrustning som krävs för att taktiken ska fungera. SPT-konceptet är välutvecklat endast i storstadsregionerna Stockholm, Väst och Syd. De värsta upploppen skedde alltså där man både saknade kompetens och specialutrustade polisbussar som klarar av att stå emot attacker – något som är grundläggande för hela strategin. 

– Man ska naturligtvis inte bortse från att tillfälligheter också påverkade utvecklingen, säger Holgersson. Men poliserna hade inte förutsättningen att klara av arbetet på de ställen där det var som mest våldsamt. I Rinkeby hade man rätt utrustning och utbildning, i Malmö likaså. Hade förutsättningarna varit lika bra i region Öst och Bergslagen hade man kunnat hantera det här. 

Han menar att påskupploppen tvärtom utgör ytterligare bevis på att SPT, om rätt använt, fungerar. Något han visserligen tycker att det redan finns belägg för. 

– Rent forskningsmässigt är det naturligtvis svårt att undersöka: vi kan ju inte veta hur det hade sett ut om vi inte haft SPT. Men man kan jämföra med andra länder och hur liknande protester har utvecklats där. Då kan man se att det varit mer fridfullt i Sverige. Vi har kunnat se att våldet minskat i skala och att färre poliser skadats.

I rapporten konstaterar han att »fokus bör riktas mot hur polisen använder tilldelade resurser snarare än på behovet av förändrad lagstiftning, ökade resurser och nya verktyg«. 

– Men istället för att utveckla och satsa på ett befintligt, funktionellt koncept är jag helt övertygad om att svensk polis snarare kommer att ta efter den franska polisens hårda sätt att agera – det är den utvecklingen vi sett de senaste åren. Det är väldigt bekymmersamt. Polisen kommer bli illa omtyckt av fler personer, det kommer att bli farligare för enskilda polismän och det kommer att göda extremism. 

KRAVALLER MED KONSEKVENSER

Kungsträdgården, 1987

I mitten av 1980-talet var Kungsträdgården en samlingsplats för kriminella gäng i Stockholm. Gängen bråkade sinsemellan och med polisen, och situationen eskalerade genom åren. 1986 bjöd polisen in stökiga ungdomar till samtal och Non fighting generation bildades. När kravallerna året därpå var som värst körde organisationen in två bussar med läsk och ett ljudsystem. De startade ett disko och situationen lugnade ner sig. 

Kravallerna upplöstes inte helt förrän den 10 augusti 1987, då flera hundra ungdomar greps. Efter konflikten startades en årlig festival under den sista veckan av sommarlovet, för att ungdomarna skulle ha något att göra i parken under den tid det brukade vara mest bråk. Den har ändrat skepnad under årens gång, och finns fortfarande kvar i form av We are Sthlm. 

Fredrik Dahlgren och Hans-Erik Withfeldt spanar vid Stenas Danmarksterminal. Det är lördag eftermiddag, och enligt XR:s schema ska de ha en finalblockad klockan 17. En dialogpolis har hört några aktivister nämna en båt, så kanske kommer aktionen att ske här. Fredrik söker på mobilen efter färjornas avgångstider. 

–17.45 går det en färja till Kiel! Kanske vill de stoppa en avgång med långtradare och bilar? 

Han talar in i komradion:

– Q1 från Kilo 90, kom. Du, det här är en vild gissning, men det är ju därför vi finns till. Vi har en Tysklandsfärja med avgångstid 17.45. Jag nämner det bara, och vi är där nu. Kom. 

Även Fredrik har följt diskussionerna efter påskupploppen, och deltog själv vid Paludans manifestationer i Borås och Västra Frölunda där det gick lugnt till.

– Det är naturligtvis att sticka ut näsan lite, eftersom jag inte var på plats under upploppen. Men jag kan säga så här: Man byggde inte upp insatsen från grunden som man ska göra inom SPT:n. De hade inte tillräcklig koll på områdena, de hade inte läst av signalerna innan, de hade inte samlat in tillräcklig information. Polisen ska äga platsen där manifestationen ska ske, säkra upp och välkomna människorna dit – både för att möjliggöra för den som vill sprida ett budskap och för dem som vill lyssna – vare sig de gillar det eller inte. Jag hävdar att det var duktiga kollegor på plats, men de var nya inom SPT. Det krävs utbildning från högsta ledning ner till folket på marken. 

Han skrattar till lite innan han fortsätter: 

– Att det sedan dyker upp folk i media och uttalar att polisen ska jobba med vattenkanoner och gummikulor … ja, då har man nog inte kunskap om vad som är gjort innan. Vi har en oerhört noggrann utredning där man med hjälp av forskare utformat den särskilda polistaktiken. Vi har redan kunskapen, vi vet hur man jobbar rätt från början för att dämpa våldet. Skulle vi banka folk med batonger eller skjuta bean bags på dem, då eskalerar det bara. 

De spanar ut genom fönstren, men inga aktivister syns till. De svänger in mot Järntorget. Hans-Erik spekulerar om vart de kan hålla hus: centrum någonstans, kanske framför Storan där de har sitt camp?

– Eller så lurar de bara rumpan av oss!

Fredrik skakar på huvudet. 

– Inte fan säger man att man ska ha en finalblockad och så händer inget. Det vore ju en fadäs. 

De tio dialogpoliser som jobbar denna dag har intensiv radiokontakt. Fredrik får in rapporter om att en grupp aktivister rör sig mot Järntorget och att en annan grupp hoppat på tvåans spårvagn mot Högsbotorp. Andra har sett grupperingar vid Järntorget, Feskekörka och Vasastaden. 

Klockan 16.55 intensifieras radiokommunikationen. 

– Folk börjar bli lite oroliga här nu, konstaterar Fredrik. Så nu gäller det bara att lugna ner poliserna, och så får vi låta XR sätta sig. Vi placerar oss lite strategiskt så att vi kan åka när samtalet kommer. De ska så klart få göra sin civila olydnad, vi ska bara ta hand om konsekvenserna. Det är en viktig princip det där: människor måste få uttrycka sina åsikter, annars kan de till slut radikaliseras.

När utropet kommer befinner de sig vid Vasaplatsen. 

– Radion glappar, säger Hans-Erik frustrerat. XR har vecklat upp banderoller, men var? Happ, de har tagit Linnéplatsen. 

Han gasar upp mot Landala, Fredrik återger vad insatschefen säger i radion: 

– Det är hundra personer och det är en allmän sammankomst. Vi ska ta det lugnt och fint och göra en bedömning av läget, inte springa omkring och hetsa. Främst ska vi lugna bilister, som ju sitter där de sitter. 

Bilar står i kö mot Linnéplatsen. Aktivister blockerar alla tre bilvägar mot rondellen, två av dem sitter uppflugna i höga trebenta träställningar. Hans-Erik tar sig fram via bussfilen och parkerar vid ett av stoppen. Fredrik Dahlgren är snabbt ur bilen och söker upp kollegorna. Han informerar dem om att XR alltid låter kollektivtrafik och blåljustrafik komma fram. 

Poliser har redan ställt sig vid Sveaplan och Linnégatan för att dirigera om trafiken, det går långsammare från Dag Hammarskjöldsleden. Några bilförare har klivit ur sina fordon men verkar ta det relativt lugnt. 

Fredrik Ängdervik bär återigen den chockrosa kepsen.

– Vi återkommer när vi vet mer vad planen är, meddelar Fredrik Dahlgren. Jag vet att ni tar det lugnt, och nu gör vi det också. 

– Då gör vi våra respektive jobb, så hörs vi.

Vid rondellen har XR ställt upp en optimistjolle med texten »Rebel for life« där sju aktivister klistrat fast sig. Fredrik Dahlgren tittar på den lite lakoniskt: 

– Nu fattar vi båten, du. 

Hans-Erik brister ut i ett asgarv. 

– Va faan?!

På seglet syns Extinction Rebellions logga som föreställer ett jordklot med ett timglas.

Efter en halvtimme har polisen dirigerat bort alla bilar och manifestationen börjar mer likna en gatufest. Aktivisterna gör synkroniserade danser till Bee Gees Staying Alive och sjunger kampsånger. Människorna i tripoderna ropar slagord i megafoner. Polisinsatschefen söker upp Fredrik Dahlgren och konstaterar att de inte har någon brådska att avbryta XR: det är lördag eftermiddag och inte särskilt mycket trafik. När klockan passerat 18 är stämningen lite avslagen. De fastlimmade aktivisterna vid optimistjollen hänger med huvudena, killen i en av tripoderna skruvar obekvämt på sig. Tjugo minuter senare anländer ett par piketer och polisbilar, och insatschefen informerar Fredrik Dahlgren om att de är redo att lyfta bort demonstranterna. Dahlgren letar upp XR-Fredrik, som i sin tur talar med aktivisterna. Polisen ropar att de ska flytta på sig, och om de inte gör det kommer de att rapporteras för ohörsamhet mot ordningsmakten. 

Dialogpolis och klimataktivist.
Sju personer har limmat fast sina handflator i optimistjollen. De har fastnat rejält i båtens glatta yta, och polisen får krångla för att få loss dem.

Sju personer väljer att sitta kvar. Killen i tripoden mässar i sin megafon: »Det här är en ordningshållande befallning till polisen. Ni uppmanas att gripa alla som begår brott mot mänskligheten. Ni har en månad på er. Sätt igång!« Han får tjoande bifall. Aktivisterna lägger sig på marken när poliserna närmar sig. En efter en lyfts de bort och placeras på gräsplätten bredvid vägen. Killen på tripoden fortsätter ropa i sin megafon. 

Insatsstyrkans specialfordon närmar sig långsamt tripoden samtidigt som en lift fälls fram över motorhuven. Svartklädda polismän med balaklava och hjälm åker med upp de tre metrarna för att lugnt kunna lyfta ner killen. 

Dialogpolis och klimataktivist.
Sammanlagt rapporterades knappt 30 aktivister under XR:s Göteborgsuppror. Ingen av dem är ännu dömd, men det som väntar dem är dagsböter för ohörsamhet mot ordningsmakten.

Fredrik Ängdervik dubbelkollar vad som kommer att hända med aktivisterna som suttit kvar och får höra att de kommer att lagföras för ohörsamhet mot ordningsmakten, men inte föras till stationen. I slutändan rapporteras personerna som suttit i tripoderna, de som limmat fast sig i jollen och de som satt på Dag Hammarskjöldsleden. 

Solen börjar gå ner bakom Slottsskogens träd och Fredrik Dahlgrens ansikte lyser rött. Han har fått mer än en gliring av sina kollegor för sin bränna. En XR-aktivist kommer fram till honom och räcker över en tub solkräm. 

– Smörj in dig nu. Det är viktigt det där. Och nästa gång vore det inte dumt om du hade en keps på dig. 

Artikeln publicerades ursprungligen i Filter #88 (26 september 2022) och är skriven av .