Poliserna Fredrik Dahlgren och Hans-Erik Withfeldt snurrar runt på Hisingen i en svart Audi. Klimataktivistgruppen Extinction Rebellion har precis inlett sitt tre dagar långa Göteborgsuppror under parollen »Sveriges fossila huvudstad«. Dahlgren tittar på klockan: kvart i ett.
– Det stod i deras program att ungdomssektionen skulle ha en högriskaktion klockan 13, men ja, frågan är ju var.
Högriskaktion är aktivisternas kod för en manifestation där deltagarna riskerar att bli rapporterade av polisen. Extinction Rebellion är mest kända för sin civila olydnad, där de blockerar trafiken genom att sätta sig i vägen. Ibland limmar de fast sig i asfalten.
Hans-Erik kör ner till Färjenäsparken vid Älvsborgsbrons norra fäste och parkerar vid kajkanten. Fredrik vecklar ut sin tvåmeterskropp ur bilen och sträcker på sig. De har känt varandra sedan sin tid i piketpolisen i början av 2000-talet. Nu är Fredrik samordnare för dialogpolisen i Region Väst på heltid. Som dialogpolis fungerar man som en sorts länk mellan demonstranter och den övriga polisen samt myndigheter, företag och lokaltrafik. Hans-Erik är framför allt ingripandepolis, men ingår också i det dussin poliser som agerar dialogpolis vid större demonstrationer och sammankomster. Båda bär civila funktionskläder och knallgula varselvästar med texten »Dialogpolis«. I övrigt är de inte särskilt lika. Fredrik: lång, lugn och diplomatisk. Hans-Erik: ett par huvuden kortare och temperamentsfull. En radiobil cirkulerar i parken och en polisbåt patrullerar under Älvsborgsbron. Hans-Erik plockar upp mobilen:
– Hallå Frans, det är Kôrven! Åker du stora båten? Kolla in mot Hisingen. Va vacker du är! Kan du göra krabban på fördäck?
Han vinkar mot båten innan han lägger på. Sitt smeknamn fick han under barndomen i Årjäng, där pappan drev ett gatukök. Han berättar att han efter ett par år som dialogpolis jobbade vid en demonstration med Rättvisepartiet Socialisterna:
– Så ropade de på mig från tåget: »Kôrven!« Då kände jag att jag hade nått fram till dem.
Fredrik tittar på klockan igen: tio i ett.
– Undrar om de inte ska vara vid oljeraffinaderierna någonstans, med tanke på temat?
Han knycklar in sig på passagerarsätet igen och Hans-Erik kör bort till Oljevägen på andra sidan Älvsborgsbron. Här finns Sveriges största energihamn som tar emot hälften av landets råoljeimport – 20 miljoner ton råolja om året. Preems bränslefabriks cisterner glänser i solskenet, men inga aktivister syns till.
– Hit kan de inte gärna ta sig, säger Hans-Erik. Här går ingen kollektivtrafik. De kan ju inte köra bil. Ska du ringa Preem?
»De sitter med handflatorna i marken. Så ta med aceton och lite mer resurser så att vi kan ta bort dem lugnt och fint.«
Fredrik har tidigare haft kontakt med ansvariga på raffinaderierna, oljeterminalen, Landvetters flygplats och andra potentiella mål och informerat dem om Extinction Rebellions planer: De är inte våldsamma, och polisen kommer att låta dem hållas en stund innan de skingrar protesten. Innan han hinner slå numret till Preem ringer telefonen.
– Hej! St1, det är uppfattat. Japp, japp. Då ropar jag ut det så kommer vi.
I andra ändan finns Extinction Rebellions poliskontakt: Fredrik Ängdervik. Polis-Fredrik lägger på och ropar i komradion:
– Q1 från Kilo 90 kom. Då har vi St1 Hisingssidan. De sitter vid huvudingången.
Hans-Erik kör åt sidan och knappar in St1 i mobilens kartfunktion.
– Vet du vad adressen är? Bensinvägen!
Han skrattar och gasar på medan Fredrik guidar honom genom rondellerna.
Vägen in mot energibolaget St1:s huvudkontor blockeras av 15 ungdomar med plakat. Ett femtiotal XR-aktivister är där för att stötta dem. Två säkerhetsvakter springer villrådigt fram och tillbaka. Innan Hans-Erik hunnit stanna studsar Fredrik ur bilen. Han älgar fram till säkerhetsvakterna och för dem åt sidan.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
Du har väl inte missat?
