Telefonen slutade aldrig ringa. Oftast var det journalister som ville intervjua honom; de ringde från hela världen, vid vilken tid på dygnet som helst. Ibland var det någon som bara ropade »Fitta!« Då och då sade människor att de skulle förstöra hans liv. Och så fick han mejl med rena dödshot: »Nazisterna ska dö. Du är nästa offer. Vi väntar utanför. Du blir nästa nyhet, mycket snart.«

Uppståndelsen berodde på en artikel på Aftonbladets kultursidor den 17 augusti 2009. Under citatrubriken »Våra söner plundras på sina organ« syntes en kväljande färgbild av en ung, död man. 

Ansiktet syns inte på fotot, bara överkroppen med ett enormt hoptråcklat sår – det löper som en makaber fläta från undersidan av hakan, längs bröstet, magen och sedan in under svepningen som döljer mannens kön. Vissa läsare mådde dock mer illa av texten än av bilden. 

Donald Boströms artikel började i en korruptionshärva som uppdagats i New Jersey, där en rabbin gripits för att ha handlat med njurar. Han fortsatte med att beskriva en händelse 17 år tidigare vid en begravning i den palestinska byn Immatin. FN-personal hade tagit med Donald Boström eftersom de kände till att unga palestinska män som skjutits av den israeliska försvarsmakten hade förts bort under förevändningen att de skulle obduceras – men nu misstänkte personalen att den verkliga avsikten var att plocka ut organ ur de döda männens kroppar. 

Bilden togs den där natten i Immatin. Den döde hette Ahmed Bilal Ghanem och var en känd stenkastare. Hans familj misstänkte att några av hans organ saknades. Donald krävde att Bilals och andra palestinska familjer med samma misstankar skulle få svar.  

Två dagar efter att artikeln hade publicerats i Sverige nådde den Israel. Landets utrikesministerium kallade artikeln för rasistisk och demoniserande. Efter det bröt en enorm mediedebatt ut, som till slut ledde till en diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. 

Donald Boströms telefon ringde varje natt. Än i dag är hans dotter orolig för att någon ska göra dem illa. Det blev en reaktion utan like. Han var en dålig journalist, en oärlig debattör och – framför allt – en antisemit. 

Men riktigt så enkelt var det inte. 

 

Donald Boström besökte Västbanken och Gaza för första gången 1988. Då var han en 34-årig fotojournalist som skulle rapportera om intifadan. Efter sitt första besök åkte han tillbaka minst två gånger per år. När han var i Jerusalem 1992 för att göra en fotobok om munkar och nunnor tillsammans med chefen för Swedish Christian Study Centre, Agneta Johansson, var han därför ett välbekant ansikte. Flera gånger under vistelsen blev han stoppad av en grupp människor från FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar. De hade deltagit vid många märkliga begravningar av palestinska män den senaste tiden. Männen hade förts bort efter att ha dödats eller skadats svårt och sedan återvänt uppskurna och med underliga skador. Vad hade de gjort med männens ögon och öron vid obduktionen? Varför var hela överkroppen uppskuren?   

Donald talade med Agneta som hade bott där i nästan två år. Även hon hade hört talas om de illa tilltygade liken. 

– Jag jobbade med många israeliska och palestinska människorättsorganisationer, säger Agneta Johansson. Det talades ofta om det här med obduktionerna. Om det är en oklar dödsorsak så ska kropparna naturligtvis obduceras. Men det spekulerades också i att organ försvunnit. 

Den 17 maj mötte Donald FN-medarbetarna vid Nya porten, precis utanför Agnetas arbetsplats. De visste att en palestinsk pojke som skjutits fyra dagar tidigare skulle föras tillbaka och begravas i sin hemby Immatin följande natt. Donalds journalistiska instinkt gjorde att han inte kunde tacka nej till att följa med. 

– Det var väldigt vågat, säger Agneta. Jag var orolig för Donald. Han kan se ut som en palestinier med sitt kolsvarta hår och sina mörka ögon. På ett sätt var det såklart bra, men det ökade också risken för att bli skjuten. 

På förmiddagen den 18 maj låg Donald under en filt i baksätet på en bil som färdades norrut. I framsätet satt två FN-medarbetare som gick långt utanför sina förhållningsregler – egentligen fick de inte ha med någon i bilen, än mindre planera att fotografera en dödad palestinier för att ge bilderna till en journalist. Men de kände sig tvungna att göra något. I en medföljande bil satt ytterligare två personer från FN. De fyra hade tillsammans med Donald gjort upp en plan för hur de skulle fotografera begravningen. 

De kom fram på eftermiddagen. Immatin är en liten by på Västbanken där de 2 000 invånarna bor tätt i kubformade cementhus. Bilal var deras första martyr och många ville tala med Donald om vad som hänt. De beskrev hur han skjutits i bröstet och benen innan han forslades iväg med en jeep och kördes till en helikopter. Vid midnatt skulle kroppen komma tillbaka. 

I takt med att mörkret sänkte sig blev stämningen allt mer spänd. Sedan bröts elen. Byn var helt kolsvart när mullret från militärkolonnen närmade sig. Folk gläntade på sina gardiner och spanade ut. De lite modigare tog skydd av mörkret för att bryta utegångsförbudet och försöka se vad som hände. 

Donald låg på ett tak med utsikt över den lilla kulle som hade utsetts till begravningsplats. Han såg inte så mycket. Då och då glödde soldaternas cigaretter till. De hade valt ut några bybor som skulle gräva graven och blanda till cement. Vid graven stod även FN-medarbetaren, som vi kan kalla Sam. Han hade en kompaktkamera i fickan. 

Planen var att Donald skulle smyga fram till folksamlingen så att han fanns där när bilderna togs och kunde ta över kameran. Sam skulle bryta mot alla regler när han fotograferade kroppen, och därför hade de kommit överens om att den officiella historien skulle vara att Donald fotat. 

Det torra gräset och gruset knastrade under Donalds fötter. Spadarnas klonk mot marken lät högre. Soldaterna lastade ut kroppen ur bilen och bytte det gröna sjukhustyget mot ett ljust bomullstyg. När kroppen sänktes ner i graven knäppte Sam av fem kort. Han blev upptäckt, men i röran som uppstod lyckades han krångla ur filmrullen och ge den till Donald. I samma stund fick Sam ett automatgevär mot skallen. Donald gled undan och började springa därifrån. När Sam gav soldaterna kameran sänkte de geväret från hans huvud. Donald sicksackade genom mörkret. Det kändes som en mardröm där gruset bara rullade under fötterna. Han spände ryggen och gjorde sig beredd på skottet som aldrig kom.

 

Donald kom tillbaka till Jerusalem i gryningen. I gamla stan fanns en fotobutik där han kände innehavaren. Trots att det var ohemult tidigt bankade han på dörren och fick den morgonrocksklädda ägaren att framkalla bilderna i dubbla kopior.    

För Donald kändes det som om han bar på en tickande bomb. Han gick ner till FN-kontoret för att hans kompanjoner skulle få se bilderna. De visade obehagligt väl vad som hänt under natten. När de kom tillbaka efter lunch var negativen borta. Donald blev alldeles kall. Han fotade av bilderna med sin egen kamera, och stoppade därefter ner dem i två olika kuvert. 

På den tiden genomsöktes allt på flygplatsen. Donald ville inte riskera att bli av med alla bilder direkt, och han var rädd att hans filmrulle skulle förstöras av flygplatsens röntgen. Det ena kuvertet gav han därför till Agneta Johansson på Swedish Christian Study Centre. 

– Det var makabra bilder, säger hon. Jag vet inte, kanske ser det ut så här när man obducerats. Men när jag först tittade fick jag en chock. 

Donald bad Agneta att hålla kuvertet i säkert förvar.  

Följande dag åkte Donald tillbaka till Immatin för att tala med Bilals storebror Talal. Talal pratade om sorgen efter brodern och sade att han trodde att Bilals organ hade blivit tagna. Varför skulle de annars ha öppnat hela torson? 

När Donald skulle åka hem oroade han sig för hur bilderna skulle komma igenom tullen. Han lade dem i kuvert med olika adresser och sade till tulltjänstemannen att han skulle posta dem i Europa där det gick snabbare. Efter att säkerhetspersonalen skannat breven efter bombpulver fick han gå igenom. 

 

Tillbaka i Sverige sökte Donald upp den dåvarande chefen för Kalla fakta, Jan Guillou. 

– Det var intressanta bilder på personer som obducerats och blivit ihopsydda, minns Guillou. Bilderna bevisade att personerna obducerats, men inte att man stulit organ. 

Ändå fanns där någonting som Guillou ville utreda närmare. Till saken hörde att Israel hade dokumenterade problem med tillgången på organ. Inom judisk tro är det finaste man kan göra att rädda någon annans liv, men samtidigt är kroppen helig och alla kroppsdelar ska begravas tillsammans. I Israel hade därför bara omkring tre procent av befolkningen fyllt i donationskort, jämfört med 30 procent i resten av västvärlden. Samtidigt var behovet av organ naturligtvis lika stort. På den tiden fanns det inte heller några lagar som förbjöd organhandel i Israel, även om det självklart var olagligt att stjäla organ. Där fanns ett suddigt samband, anade Guillou, men det behövdes mer information. 

Redaktionen ordnade fram ett TV-team och en rättsläkare som stod redo att åka till Israel. Donald fick uppdraget att hitta familjer som var villiga att gräva upp sina söner och låta rättsläkaren undersöka dem. 

I Israel lyckades Donald muta sig till en lista över de palestinier som dödats samma år. Den visade på ett oroväckande mönster. Israeliska armén hade tidigare sagt att de obducerade alla som dödats, bland annat för att undersöka om de dött av israeliska kulor eller av palestinska som träffat fel mål. Men enligt listan var det bara unga män som förts till det rättsmedicinska centret Abu Kabir i Israel. 

Donald gjorde de kanske mest absurda hembesök en människa kan göra. Under en vecka reste han runt på Västbanken och Gaza och knackade dörr hos de familjer vars söner blivit bortförda för obduktion. Han besökte ett tjugotal familjer som alla berättade samma historia för honom, där de satt i olivträdens skugga eller i familjernas kök. Dödsorsakerna varierade, men sönerna hade förts iväg och återvänt på samma sätt. Uppsprättade, om nätterna. Flera familjer visade bilder på kropparna. De uttryckte sina misstankar om att det kan ha saknats organ. När Donald lade fram sin obehagliga fråga, om de kunde tänka sig att gräva upp kroppen igen, blev de flesta illamående av bara tanken. Enligt muslimsk sed ska en kropp helst begravas inom 24 timmar efter döden, och det är viktigt att alla delar av kroppen begravs tillsammans. Familjerna kände att deras söner redan hade vanhelgats så mycket att tanken på ännu mer skada var outhärdlig. Till slut gav ändå två av drygt tjugo familjer sin tillåtelse. 

Tillbaka i Jerusalem ringde Donald upp redaktionen och gav dem klartecken att komma. Dagen därpå stängdes gränserna till Västbanken och Gaza. Det var bara att åka hem. Han hade inte fått de klara bevis han hoppats på, men han hade i alla fall fått fler ögonvittnesskildringar. 

 

Under sensommaren 1993 tog konflikten i Israel och Palestina en oväntad vändning. Den 13 september 1993 undertecknades Osloavtalet, och en av världens mest långvariga konflikter verkade närma sig en lösning. Hela situationen i Mellanöstern förändrades. Enligt Donalds källor försvann inte längre unga, döda män. Hans story kändes irrelevant och lades på is. 

Livet gick vidare för Donald. Han fortsatte att rapportera från konflikter runt om i världen. 1999 åkte han till Etiopien och Eritrea för att bevaka kriget där. Han lyckade ta bilder på hur Etiopien använde sig av barnsoldater. Det var ett explosivt avslöjande, och när bilderna publicerades i Dagens Nyheter och SVT skapade de en debattstorm. Bilderna kallades fejk, och varje natt fick Donald samtal med dödshot. 

Någonstans här kom Donald att tänka på bilderna från Immatin igen. När han redan befann sig mitt i skottlinjen kunde han lika gärna publicera något som antagligen skulle uppfattas som ännu mer kontroversiellt. Dagens Nyheter tackade nej. De ville inte ha mer uppståndelse. 

Egentligen gjorde det inte så mycket. Donald Boström planerade en bok, en antologi med berättelser och bilder från Israel och Palestina. Där skulle den opublicerade historien passa bra. Men när han plockade fram kuverten med bilderna var tre av dem borta. Nu hade han bara två papperskopior av originalbilderna kvar. 

2001 släpptes boken Inshallah. På sidan 334 syns en bild på Bilals uttryckslösa ansikte och uppsprättade hals. De följande sidorna berättar om natten i Immatin med ungefär samma information som senare publicerades i Aftonbladet. Donald Boström krävde att familjerna skulle få klarhet i vad som hänt. Texten avslutas med meningen »Frågan kvarstår«.

Boken uppmärksammades stort och fick fina recensioner för att den gav en mänsklig bild av konflikten. Ingen pratade egentligen om organstoryn. 

 

Donald njöt av semestern på sitt lantställe när han sommaren 2009 fick kännedom om en korruptionshärva i New Jersey. 44 människor hade gripits för mutbrott och pengatvätt. En av de gripna var rabbinen Levy Izhak Rosenbaum. Han misstänktes, till skillnad från de andra, för organhandel. En FBI-agent hade låtsats vilja köpa en njure, och Rosenbaum lovade att fixa en via kontakter i Israel. 

I datorn hade Donald kvar allt material från Västbanken och Gaza. Listan över dem som obducerats, bilderna och berättelserna han fått från familjerna om männens uppskurna kroppar, uppgifterna om organbristen i Israel, FN-medarbetarnas vittnesmål om vad de sett och sin egen text om natten i Immatin. Han började sammanställa ett dokument med all denna information för att skicka till åklagaren i USA. Där utreddes organhandeln – kanske kunde Donald komplettera bilden med sina uppgifter om att organ eventuellt stals från nyss dödade människor? 

Medan Donald skrev insåg han att materialet kunde bli en artikel istället. Härvan i New Jersey kunde göra det relevant att publicera uppgifterna igen. Han skickade sin text till Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

 

Åsa Linderborg hade precis kommit tillbaka från semestern och var redo att dra igång nästa säsong. Hon tyckte att Donalds text var högintresant. Redan 2001 hade hon läst om Bilal i Inshallah och bilden på pojken, »ihopsydd som en vetefläta«, hade hon inte kunnat släppa. Hon hade länge velat berätta om honom i ett annat forum än en bok med begränsad spridning. Efter lite redigering av texten ritade hon upp sidan, där de valde att dra upp bilden av Bilal i stort format. 

– Egentligen ska vi vara en fredad zon, säger Åsa Linderborg. Jag ska inte ha någon över mig som fattar beslut. Vi ska vara djärva. Men nu när det handlade om Israel och var en så stark bild tyckte jag att vår ansvarige utgivare borde se det.

Chefredaktören Jan Helin tyckte att bilden var magstark, så den krymptes. 

– Vi förde en diskussion om bilderna, säger han. Men jag läste ju texten också. Jag tyckte att den hade en del uppenbara stilistiska brister, som att han började med att berätta om New Jersey, när den starka historien var hans egen. Men jag såg inga utgivarmässiga problem. Jag tänkte att den på sin höjd skulle skapa lite debatt i ankdammen mellan oss och DN, kanske, men jag hade inte en tanke på att den kunde uppfattas som antisemitisk. 

Samma dag, den 17 augusti, skrev Sydsvenskans ledarredaktion på sin blogg om artikeln under rubriken »Antisemitbladet«. I övrigt var det ganska tyst.

 

Morgonen den 19 augusti mottog den svenska ambassadören i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonnier, ett samtal från Israels utrikesministerium. De hade hört talas om artikeln i Aftonbladet, och de var inte nöjda. Klockan åtta skrev hon ett mejl till det svenska utrikesdepartementet om kontakten. En timme senare hade hon tagit del av den israeliska morgonpressen och skrev om de starka reaktionerna. Snart skickade hon ett tredje mejl där hon meddelade att hon tänkte gå ut med ett officiellt uttalande på ambassadens hemsida. 

I det skrev hon att artikeln var »lika chockerande och motbjudande för oss svenskar som den är för israeliska medborgare«. Hon menade att Sverige, precis som Israel, visserligen har press- och yttrandefrihet, men att det är friheter som kräver ansvar – vilket faller på den ansvariga utgivaren. Ambassaden »kan inte göra annat än att ta klart avstånd från den«.

Snart kom ett mejl i motsatt riktning, där UD förklarade att man inte stod bakom hennes uttalande. Uttalandet togs bort från hemsidan under kvällen, men i Sverige var skadan redan skedd. En debatt om pressfriheten var i gång. Jan Helin sade i Sveriges Radio att hennes agerande borde få konsekvenser. Svenska Dagbladets ledarredaktion skrev att det var ett märkligt uttalande från Borsiin Bonnier och att en svensk regering inte borde lägga sig i vad en tidning publicerar. Socialdemokraten Urban Ahlin formulerade en KU-anmälan mot utrikesdepartementets och Borsiin Bonniers agerande. 

I Israel växte kritiken mot själva artikeln. Israels utrikesministerium deklarerade att den stod för »rasistisk hysteri när det är som värst«, att det var en artikel som »demoniserar« och »säkert uppmuntrar till hatbrott mot judar«. Vice utrikesminister Danny Ayalon krävde att Sveriges regering skulle fördöma artikeln.  

Och nu var de svenska debattörerna inte sena att följa efter. På Newsmill skrev den tidigare politiska redaktören på Expressen och Dagens Nyheter, Niklas Ekdal, att Donald Boström bara vidarebefordrat konspirationsteorier. Svenska Dagbladets ledarredaktion rapporterade att Aftonbladets »antisemitiska myter« kritiserats i Israel. 

Israels frispråkiga och ultranationalistiska utrikesminister Avigdor Lieberman eldade på. Precis som när han bad Egyptens president att besöka Israel eller »dra åt helvete«, så skrädde han inte orden om den svenska regeringen. Att de tog bort Borsiin Bonniers uttalande var hemskt. Att inte reagera mot »blodsmyter mot judar« påminde om Sveriges »ovilja att ingripa under andra världskriget«. 

Just liknelser med nazismen och påståendet att artikeln förde vidare gamla blodsmyter, som de om judar som tappade kristna barn på blod för att baka bröd, kom att bli återkommande teman i debatten, där snart sagt alla ville uttala sig. Debatten handlade inte längre om vad som stod i artikeln. Allt mer snedvridna tolkningar av vad Donald Boström egentligen skrivit började etablera sig som sanningar. 

Svenska Dagbladets ledarsida skrev att Donald Boström påstått att israeliska soldater medvetet dödar palestinier för att skära ut deras organ. När Donald läste det blev han upprörd. Det var den enda gången han hörde av sig till någon redaktion för att få en rättelse – han tyckte att det var en alltför allvarlig feltolkning. Svenska Dagbladet svarade med att skriva i tidningen att Donald visserligen inte bokstavligen påstått det, men att artikeln var öppen för tolkningar. Deras version blev sedan gällande i alla kritiska skriverier om artikeln. 

Östgöta Correspondenten slog fast att Donald Boström kokat ihop en »tunn och kväljande soppa« där han låter läsaren förstå att »israeliska soldater i konspiration med israeliska myndigheter och judar i USA stjäl organ från döda palestinier«. Sydsvenskans ledarskribent tyckte att det var en obehaglig och illa underbyggd artikel som inte borde ha publicerats.  

På debattsajten Newsmill var tongångarna liknande, men såklart ännu hårdare. Författaren Cecilia Gyllenhammar inledde sin artikel med: »Är Sverige det nya Nazityskland?« Den tidigare utrikeschefen på Expressen, Ernst Klein, undrade om Aftonbladet fortfarande genomsyrades av sitt »nazistiska förflutna«. Den moderata EU–parlamentarikern och tillika ordföranden för förbundet Sverige-Israel, Gunnar Hökmark, ansåg att det »inte var någon skillnad på Aftonbladets och Nazitysklands hetspropaganda«. 

En av de få som höll sig lugna var Hökmarks partikamrat, utrikesminister Carl Bildt. Han meddelade torrt att det inte var hans uppgift att recensera artiklar och att regeringen inte kommer att be om ursäkt, eftersom Sverige har pressfrihet. 

Den 25 augusti lämnade en amerikansk advokat med judisk bakgrund in en stämningsansökan mot Aftonbladet till distriktsdomstolen i New York. Han menade att han som jude hade blivit kränkt av artikeln och att Aftonbladet skulle betala 50 miljoner kronor i skadestånd.

 

Det intressanta med texten var hur olika den uppfattades. Artikelns kritiker tyckte att den var svepande skriven, med massor av lösa trådar som läsaren fick knyta samman. Och när de själva knöt ihop dem läste de att Donald Boström påstod att det fanns en internationell judisk konspiration som involverade regeringen, den israeliska armén och organhandlare. De läste att den israeliska försvarsmakten medvetet dödade palestinier för att använda dem som ofrivilliga organdonatorer. 

De som stöttade texten menade att Donald Boström skrev om en rad välunderbyggda indicier som tillsammans skapade ett oroväckande mönster. Även om det inte fanns handfasta bevis för att palestinierna blev av med sina organ, var omständigheterna så pass allvarliga att frågan förtjänade att ställas och besvaras. 

När forskarna Robert P Vallone, Lee Ross och Mark L Lepper ville studera hur vi människor tar till oss nyhetsrapportering använde de sig av just konflikten mellan Israel och Palestina. 144 studenter från Stanforduniversitetet som var medlemmar i pro-israeliska och pro-palestinska grupper, samt några som var mer neutrala, valdes ut. Samtliga fick se sex reportage från amerikansk TV om de ökända massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila. 

Trots att alla fick se exakt samma inslag uppfattades de helt olika. De pro-palestinska grupperna tyckte att reportagen var helt snedvridna till Israels fördel, medan de pro-israeliska grupperna hävdade motsatsen. De palestinska grupperna tyckte att det var typiskt att medierna inte var lika kritiska mot Israel som de skulle vara mot andra länder som gjort samma sak. De israeliska irriterade sig på att medierna beskyllde Israel för saker som de skulle ha förlåtit andra. Av de referenser som fanns till Israel i inslagen tyckte de palestinska grupperna att 42 procent var till Israels fördel, medan de israeliska grupperna ansåg att bara 16 procent av dem talade för Israels sak. Det var som om de över huvud taget inte sett samma rapportering.

I en allt snabbare medievärld tycks färre finna tid att undersöka eller ens tänka efter. Det gäller att uttrycka sin åsikt, och göra det snabbt. Och en artikel som Donald Boströms var såklart lätt att fördöma om man ser sig som Israel-vän. Med tanke på hur människor enligt forskningen läser objektiva nyheter om sin hjärtefråga är det naturligtvis ännu svårare att distansera sig från en opinionsartikel. Att vara kritisk mot det Donald skrev är såklart inte fel. Med tanke på att det pågår ett propagandakrig, inte bara en väpnad konflikt mellan Israel och Palestina, är det sunt att ifrågasätta uppgifter därifrån. Det har gått rykten om att de röntgenmaskiner som finns vid gränserna dödar palestinska kvinnors foster och att israeler förgiftar brunnsvatten. Ryktena är ofta så osannolika att de snabbt går att avfärda. I Donalds fall hade han trots allt träffat ett tjugotal familjer som misstänkte organstöld. Han hade också sett bilder och talat med såväl läkare som israeliska armén och människorättsorganisationer. De flesta som kritiserade hans artikel hade definitivt inte gjort samma sak. 

 

 

Åsa Linderborgs och Donald Boströms inkorgar fylldes av tusentals hatmejl om dagen. Linderborg funderade på att ta in på hotell med sin familj eftersom hon var rädd för att sova hemma. 

En dryg vecka efter Aftonbladets publicering samlades Donald Boström, Dror Feiler, Dilsa Demirbag-Sten, Jonatan Lehman och Niklas Ekdal i SVT Debatts röda studio. Jan Helin fanns med på länk. Programledaren Belinda Olsson inledde med att visa upp en spikmatta och frågade sig om alternativmedicin är kvacksalveri – »men först storbråket som skakar inte bara Sverige«. 

Donald Boström hade knappt sovit sedan »storbråket« drog igång och var nästan mest orolig för att han skulle somna under programmet. Han inledde med att säga att mammorna hade rätt att få veta vad som hänt. Dilsa Demirbag-Sten menade att det var medicinskt omöjligt att använda organen från Bilals kropp. Niklas Ekdal tyckte att problemet med artikeln var att den kopplade samman det nya fallet i New Jersey med ett 17 år gammalt fall, medan Jonatan Lehman ansåg att artikeln skapat konspirationsteorier. När Jan Helin fick komma in såg han obekväm ut och verkade läsa innantill då han sade att artikeln inte var antisemitisk. Demirbag-Sten menade att de publicerat rena lögner. Dror Feiler skrek. När Donald Boström kom i bild satt han med stirrande blick och sträckte ut nacken från sida till sida som om han gjorde sig redo för fajt. Det enda han fick in på slutet var att »det är inga påhitt«. 

 

Bilden på den stirrande Donald var ganska talande för hur han mådde under den här perioden. Som erfaren karate-utövare visste han hur han skulle hitta sitt fokus. Det var som om han hela tiden beredde sig på att gå en match. Han kunde aldrig slappna av. Hur mycket han än försökte lugna sig med musik, sprit och alla andra tillgängliga knep så gick det inte att varva ner, det gick inte att gråta. 

Samtidigt genomgick han en skilsmässa. Varannan vecka flyttade han mellan olika soffor och hotellrum, varannan vecka bodde han hemma i lägenheten med sin dotter. Veckorna med dottern höll honom kvar på marken: då var han tvungen att koka makaroner, packa gympapåsar och fixa presenter till barnkalas. Då kunde han inte hela tiden fundera på artikeln. Samtidigt var det svårt att fokusera på annat när telefonen ringde konstant. 

Han var säker på att han hade rätt. Ändå hade han en surrealistisk känsla av att han höll på att bli karaktärsmördad. 

 

I internationella medier lät det lite annorlunda än i de svenska. För det första fick Donald Boström komma till tals, något som inte var särskilt vanligt här hemma. I CNN fick han själv berätta om vad han sett i Immatin och om dödshoten han hade mottagit. Al-Jazira höll ett par debatter mellan honom och representanter från Israel. I den israeliska tidningen Yedioth Ahronoth, som visserligen beskrev artikeln mycket negativt, fick han förklara att han inte påstod att israeliska armen dödade palestinier för att sno deras organ, men att det måste bli undersökt vad som hänt med de pojkar som återvände uppskurna.

Den andra november satt Donald Boström i en bilkolonn i den israeliska staden Dimona. Som sällskap hade han den enorma livvakten Moses, influgen från USA. De var på väg mot en årlig mediekonferens dit Donald blivit inbjuden. Tidigare under dagen hade Moses lärt honom vissa knep: han skulle inte gå först ut ur en hiss, han skulle inte dricka det han blev erbjuden och han borde vara försiktig vid vägkorsningar. Hans besök i Israel var en stor och kontroversiell händelse, inte minst sedan Carl Bildt, för tillfället hela EU:s utrikesminister, hade ställt in ett planerat statsbesök på grund av skandalen. Donald möttes av demonstranter redan på flygplatsen, Israels vice premiärminister vägrade besöka konferensen och hade dragit in sitt ekonomiska bidrag. Medieintresset var enormt. Den kände israeliske vänsterjournalisten Gideon Levy på tidningen Haaretz var en av dem som intervjuade honom. 

– I Israel var han sedd som djävulen, säger Gideon Levy. Men så bemöts också all kritik av staten Israel med en hysterisk överreaktion. Allt är antisemitism.

Levy tyckte att artikeln innehöll en del intressanta och relevanta frågor, något han också skrev i sin artikel om Donald. Levy påpekade dock att det inte var en färdig artikel. Donald borde ha haft mer bevis om han skulle skriva den. 

– Innehållet kanske var sant, men det skulle han ha tagit reda på, säger Levy. Nu blev det bara antydningar om att den israeliska armen medvetet dödade palestinier för att ta deras organ. Det var en mycket problematisk artikel. 

Levy var positiv till att konferensarrangörerna bjudit in Donald. Och han tyckte det var modigt av svensken att dyka upp. Det visade att Israel faktiskt är en demokrati som kan diskutera. 

Lika positiv var inte Yair Lapid, före detta yrkesmilitär och Israels mest kända programledare, som skulle intervjua Donald på scenen i Dimona. Veckan innan hade han skrivit en krönika i Yedioth Ahronoth som han inledde med att fråga om han kanske skulle strunta i att intervjua Donald och istället bara slå honom på käften.  

När Donald väntade på att få gå ut på scenen återvände känslan av att han skulle gå en karate-match. Yair Lapid vankade av och an. Han såg extremt koncentrerad ut. På scenen visades ett youtubeklipp med en gammal intervju med Donald. Donald hörde hur publiken började ropa saker som inte lät uppskattande. Egentligen kändes det hemskt att stå där bakom draperiet, men det var som om hans riktiga tankar och känslor inte fick plats. Nu gällde bara fokus. Fokus på att han skulle förklara vad han ville med sin artikel, förklara att han inte var antisemit. Precis innan de skulle gå ut på scenen såg Yair Lapid på honom: »Jag har svart bälte i karate.« Det blev nästan ironiskt. 

När Donald äntrade scenen fylldes lokalen av upphetsade burop. Yair Lapid började med att uppmana publiken att visa respekt för att bevisa för Donald att Israel är ett demokratiskt och öppet samhälle. Själva intervjun utvecklades till något slags gladiatorspel. Trots allt gick Donald därifrån lättad. Han hade åtminstone fått visa upp sig, visa att han var en vanlig människa. 

Donald hade under hösten tagit reda på att det i Israel inte var någon hemlighet att det funnits problem på det rättsmedicinska centret Abu Kabir. Redan 1997 gick en israelisk pappa till media för att hans son, militären Zeev Buzaglo, obducerats efter att han dödats i strid och kommit tillbaka utan vissa organ. Ett par år senare publicerade landets största tidning Yedioth Ahronoth ett grävande reportage om Abu Kabir. En hemlig källa som jobbade på centret berättade att det satts i system att ta organ och vävnader, som bland annat användes till forskning. Efter avslöjandet tillsattes en statlig utredning som konstaterade att uppgifterna var sanna. 2005 fick chefen på centret, Yehuda Hiss, en reprimand eftersom han tagit organ från 125 kroppar och sålt dem vidare. 

Samma dag som Donald intervjuades i Dimona hade radioprogrammet Studio Ett valt att sända en dryg halvtimme på plats. Där tog man upp de tidigare fallen av misskötsel vid Abu Kabir. Donald sade att om det nu var så att organ försvunnit från israeler och det utretts, varför skulle det då vara så fruktansvärt att de palestinska familjer som misstänkte samma sak också skulle få en utredning? 

De övriga deltagarna i radiodebatten ville inte ens diskutera Donalds fråga – eftersom de ansåg att det var uteslutet att den israeliska armén tagit organ från palestinska lik. De var fortfarande för upprörda över den, som de menade, svepande argumentationen som Donald Boström hade använt i sin artikel. 

 

I USA följde professorn Nancy Scheper-Hughes debatten om Boströms artikel. Hon hade länge forskat om organhandeln i världen och var den som tipsade FBI om härvan i New Jersey. Israel var ett av de länder hon besökt flest gånger, på grund av den problematiska situationen med organ. Även hon hade träffat flera familjer, såväl israeliska som palestinska, som visat henne bilder på sina uppsprättade söner. En del av bilderna visade kroppar i vilka hon var övertygad om att det saknades organ. 1999 hade hon lyckats få en intervju med Yehuda Hiss, chefen på Abu Kabir. Hon gjorde intervjun tillsammans med en kollega från ett israeliskt universitet. Yehuda Hiss visade sig vara överraskande frank. 

– Jag tror jag blev lite chockad, säger Nancy Scheper-Hughes. Jag förstod att det var en explosiv intervju. Jag tog upp den i lite olika sammanhang, men jag gick aldrig med den till media. 

I november 2009, i efterdyningarna av Donald Boströms artikel, skulle hon hålla ett föredrag på en nationell konferens för antropologer i USA. Egentligen skulle hon tala om dödsskvadroner i Brasilien. 

– Jag tog med 20 kopior av den rapporten och la dem på scenen. Sedan sa jag att jag skulle tala om något helt annat, berättar Nancy Scheper-Hughes och skrattar. Så kan man inte göra på en forskarsammankomst! Men jag var bara tvungen att tala om Abu Kabir. 

Medan hon visade sina bilder på döda ungdomar med uppsprättade kroppar, och slutligen spelade upp den tio år gamla bandade intervjun med Yehuda Hiss, såg hon hur publiken frenetiskt började knappa på sina mobiler. Samma kväll fick hon ett samtal från den israeliska TV-kanalen Channel 2 som ville ta del av hennes uppgifter. Hon svarade att hon behövde tänka på saken. 

– Jag ville verkligen inte förstöra min relation med Israel eftersom jag fortfarande hade forskningsprojekt där. Men sedan förstod jag att intervjun måste publiceras.

På andra sidan Atlanten var Donald helt slutkörd. När telefonen ringde och personen i andra ändan presenterade sig som professor Nancy Scheper-Hughes från Berkeleyuniversitetet blev han fundersam. Han kände så klart till vem hon var – den största auktoriteten på organhandel i världen, kvinnan som avslöjade härvan i New Jersey. Vad skulle nu hon säga? 

När han lagt på luren gick han in i vardagsrummet, satte på en skiva med Miles Davis och började storgråta. 

 

Den 19 december sände Channel 2 ett långt inslag om Abu Kabir. De spelade upp Nancy Scheper-Hughes intervju med Yehuda Hiss. Han lät underligt avslappnad och självklar när han berättade hur han och hans kollegor brukade ta organ och vävnader från kroppar som kom in för obduktion: »Allt som vi gjorde var helt informellt. Vi bad aldrig om tillstånd från familjerna. Men vi skördade bara organ från de kroppar som familjen godkänt för obduktion.«

På den tiden var lagarna kring organ otydliga i Israel. Yehuda Hiss berättade att han gjort en egen tolkning. Abu Kabir hade tillstånd för obduktion, och då tyckte Yehuda Hiss att familjerna också hade godkänt att de skulle få använda organen. Eftersom Israel befann sig i krig menade han att alla israeler hade en plikt att hjälpa till på alla sätt de kunde. Han berättade hur de brukade ta hudlager, hjärtklaffar, skelett från benen och hornhinnor. I början hade de tagit hela ögongloberna, men det var svårare att dölja än om man bara tog hornhinnan: »Vi stängde ögonlocken och limmade ihop dem.«

Fram till 1995 hade Yehuda Hiss skött hanteringen helt informellt i samarbete med de sjukhus och medicinska institut som tog emot organen, men därefter agerade de mer formellt: »Det gjordes utifrån en särskild prioriteringslista, som satts samman av olika medicinska center och avdelningar. Då gjordes det på ett halvlagligt sätt. Vid den här tidpunkten brukade vi informera hälsoministeriet.«

Efter programmet medgav hälsoministeriet och armén i ett officiellt uttalande att det tagits organ och vävnader från såväl israeler som palestinier på Abu Kabir, men att detta upphört år 2000. 

Donald hade fått bevis för sina påståenden. Den julen tillbringade han hemma hos sin syster tillsammans med familjen. Men han åt ingen julskinka med de andra. Han låg i sin systers säng, försjunken i djup sömn. 

 

Reportaget i Channel 2 fick rubriker i internationella medier. The Guardian kopplade samman det med Donalds artikel. Tidningen skrev att det visserligen inte bevisade att israeliska militärer dödat palestinier för att ta deras organ, men att organ tagits från bland andra palestinier på Abu Kabir. al-Jazira sammanfattade Donalds artikel och skrev att Israel hade erkänt att de tog organ från döda israeler och palestinier under 1990-talet. CNN skrev att filmen släppts efter Aftonbladet-kontroversen. De publicerade delar av uttalandet från Israels hälsoministerium som sade att det framför allt var från israeler som organ togs, men att palestinier också fanns bland de drabbade. 

På Aftonbladets redaktion blev man taggade av de nya uppgifterna. Men chefredaktören Jan Helin var tveksam. 

– Uppgifterna från Berkeley var jäkligt intressanta och hade kommit fram som en effekt av den monumentala överreaktionen, säger Jan Helin. Vi kom någonstans i sakfrågan. Men det var för känsligt då. Jag kände att vi inte hade något skäl att gå i polemik. 

Aftonbladet nöjde sig med att publicera utdrag ur bandupptagningen och att intervjua Nancy Scheper-Hughes. Åsa Linderborg skrev att nu »torde diskussionen vara avslutad huruvida Aftonbladet hade rätt att ställa frågan vad som hänt Bilal«. Hon fick nästan rätt.

I Dagens Nyheter fanns en liten artikel om filmen, där de skrev att en israelisk TV-kanal »hävdar« att organ stulits vid Abu Kabir. Tidningen kopplade inte ihop det med Donalds artikel och skrev inte att hälsoministeriet själva medgivit att organ tagits. Däremot stod det att polisen valt att inte gå vidare med en utredning, eftersom det var ett så gammalt fall. Andra svenska tidningar nöjde sig med att publicera en TT-artikel om avslöjandet. Där stod det att Hiss erkännande inte bekräftade de »antydningar« som Donald Boström gjort om att israeler »medvetet skulle ha dödat palestinier för kunna leverera åtråvärda organ«. 

Svenska Dagbladets ledarblogg menade att det var gamla nyheter, som redan var kända. För övrigt, skrev de, var det inget som talade för att artikeln stämde. De citerade The Guardians och AP:s artiklar som skrev att det inte fanns några bevis för Donald Boströms påståenden. Sydsvenskan var den enda tidning som gav Donald Boström rätt till hälften, med tillägget att det fortfarande var en ohederlig artikel eftersom den borde tagit upp bevisen för att organ försvunnit på Abu Kabir.

Sedan var det inte så mycket mer. 

– De som tidigare hetsat sade inte ett jävla jota efter att bandinspelningen släpptes, säger Åsa Linderborg.

Historien som tidigare ansågs så viktig att den dominerade debatten i flera månader, och som till och med skapade en diplomatisk schism mellan Sverige och Israel, var plötsligt inte längre intressant att diskutera. 

Kanske berodde det på att sakfrågan hela tiden blivit bortglömd på grund av upprördheten över hur den var presenterad, kanske berodde det på att ämnet ansågs uttjatat, eller också var det helt enkelt ett sätt att försöka skyla över att man ropat »antisemit« lite för snabbt. 

 

En av dem som uttryckte skarp kritik mot Donald Boströms artikel var debattören och journalisten Dilsa Demirbag-Sten. Hon står än i dag fast vid det hon sade. 

– Det var en artikel som byggde på skvaller. Han hade inte varit intresserad av att söka fakta. Och det enda som kopplade samman fallet i USA med hans fall var att de var judar.

På frågan hur insatt hon själv var i organ-handel i Israel svarar hon »både och« och att hon »googlat lite«. Hon gav sig in i debatten för att hon tyckte att artikeln »sade någonting om samhällsklimatet«. Bara några månader tidigare hade det pågått en annan debatt om antisemitism i Sverige. Under våren var det stora protester mot att Israel skulle spela Davis Cup-tennis i Malmö. Av säkerhetsskäl spelades tennismatcherna till slut inför tomma läktare. Det är möjligt att det gjorde tröskeln lägre för såväl israeliska politiker som svenska debattörer när det kom till Donald Boströms artikel. 

Dilsa Demirbag-Sten har inte ett lika starkt minne av att det sedan publicerades en bandupptagning med Yehuda Hiss där han berättade vad han gjort. 

– Vadå, skulle den göra att Donald Boström hade rätt? Jag har något svagt minne av den, men det är en sak om det försvann organ, det händer i hela världen och det är vidrigt. Men att det skulle ha varit organiserat, och att det skulle ha varit rabbiner i USA inblandade och att armén skulle döda palestinier för att ta deras organ – det är bara en konspirationsteori om judar. 

Var det så du läste texten – att han skrev att armén medvetet dödade palestinier för att ta deras organ? 

– Det var dit han ville komma, men han lyckades inte reda ut det. Han bara trasslade in sig i lögner och antaganden.

De ansvariga för artikeln håller inte med Dilsa Demirbag-Sten, men uttrycker ändå en viss självkritik.

– Jag borde ha kunnat historien kring blodsmyter, säger Jan Helin. Jag förstod sedan att jag hade en blind fläck för vad som kan uppfattas som antisemitiskt där. Kopplingen mellan USA och Donald Boströms historia höll inte streck. Hade jag förstått vilka känslor det påståendet skulle väcka i det judiska samfundet så skulle jag sagt att »du måste fortsätta att leta och inte bara presentera det här i en opinionsartikel«. Det tycker jag att man ska medge. Men man lär sig.

Åsa Linderborg däremot känner sig stolt över artikeln, även om den kunde ha presenterats bättre. 

– Det var slarvigt i början av texten. Övergången mellan fallet i USA och Donalds fall skulle ha haft några fler meningar som tydliggjorde att det ena var ett aktuellt fall men att det samtidigt fanns en levande historia om det i Palestina. Där saknades en pedagogisk brygga.

 

Donald hade fortfarande svårt att släppa historien. Uppenbarligen behövde han ännu fler bevis, ännu tyngre fakta. Vad krävdes egentligen för att han skulle få upprättelse?  

I israeliska medier hade han läst om en statlig rapport, kallad Segelsonrapporten, från 2001. Den var hemligstämplad, men delar av den hade läckt. Det verkade som att där fanns mer information att hämta. 

I slutet av maj 2010 flög Donald till Israel för att intervjua sex parlamentsledamöter om organstölderna. Med sitt mörka hår nyklippt och iklädd kostym steg han in i Knesset och fick en besöksbricka. Efter att intervjuerna var gjorda tog han av sig brickan och sökte upp en sekreterare. Enligt Donald Boström bad han med så självklar min han kunde uppbåda att hon skulle fixa fram Segelsonrapporten från arkivet. Hon knackade på sin dator. 

»Det står här att den är hemligstämplad.« 

»Ja, det är just den jag söker. Har du lust att skriva ut ett ex till mig.«

En halvtimme senare räckte sekreteraren över rapporten i en plastficka. Donald nickade åt sina påstådda Knessetkollegor och lämnade snabbt byggnaden. 

I plastfickan fanns intressanta uppgifter. Den statliga undersökningen visade att patologer på Abu Kabir hade tagit bland annat hjärnvävnad, testiklar, prostata, bröstvävnad, skallbitar, tinningben, ryggrader, struphuvuden och andra bendelar. För att dölja att de tagit organ hade de använt kvastskaft och tomma toalettpappersrullar för att fylla ut de nya håligheterna i kroppen. Organen och vävnaderna hade använts till forskning och tagits utan godkännande från familjerna. En del av kroppsdelarna hade sålts till universitet och forskningsinstitut, men i många fall var det oklart vart de över huvud taget hade tagit vägen. Allt hade skett under överinseende av chefen Yehuda Hiss.

I Israel ledde uppståndelsen över rapporten och artikeln i Aftonbladet till stora förändringar. 2010 startade ett nytt program för att uppmuntra organdonation. Det erbjuder pengar, livförsäkring, psykologhjälp och extra semester för dem som är villiga att donera organ. Antalet organtransplantationer steg med 64 procent på ett år. 

Tidigare i år hittade myndigheterna vävnader och organ från över 8 000 personer på Abu Kabir. Familjerna meddelades och vävnaderna har begravts ordentligt. Chefspatologen Yehuda Hiss har ställts inför rätta och andra ansvariga har dömts. 

 

Nummer två i hierarkin på Abu Kabir under 1990-talet var rättsläkaren och överstelöjtnanten Chen Kugel. Det var han som var den hemliga källan till Yedioth Ahronoths grävande reportage om Abu Kabir från 2001. Han hade sett allt som pågick under Hiss, men vägrat att deltaga själv. 

– När jag började där så blev jag övertalad om att det här var normalt, säger Chen Kugel. Men sedan åkte jag utomlands och jobbade. Då förstod jag att det inte var okej. Jag försökte tala med Hiss, men han ville inte lyssna.

När Segelsonrapporten genomfördes kom det ut att Kugel var uppgiftslämnaren. Efter ett tag gick det inte att jobba kvar, han blev utfryst av sina kollegor och betraktades som en svikare. Istället startade han ett eget rättsmedicinskt c-enter som kan ge ett andra utlåtande.  

I somras träffades Donald Boström och Chen Kugel för första gången. De hade båda blivit inbjudna för att tala på en Google Ideas-konferens om hur Google som företag kan stävja trafficking. När Donald gick in i hotellets hiss stod Chen Kugel där. Donald blev lite orolig: kanske ansåg Kugel att Donald var ett antisemitiskt äckel? Men eftersom Donald tyckte att Kugel gjort något bra tog han mod till sig och sträckte fram höger-handen: 

»Jag uppskattar vad du gjort.« 

Då log Chen Kugel: 

»Jag uppskattar vad du gjort.«    

Under mötet i Los Angeles fick Donald en intervju med rättsläkaren. Därigenom fick Donald Boström sitt slutliga bevis för att han inte hade fel i sin artikel: »De palestinska familjerna hade rätt i sina förmodanden om att det saknades organ i de döda kropparna«, sade Chen. Frågan som lyftes i Aftonbladetartikeln, vad som hade hänt med de unga palestinier som återvände uppsprättade, hade äntligen fått ett svar. 

 

När Donald kom hem med sin intervju i höstas ville han så klart få den publicerad. Han erbjöd intervjun till alla stora tidningar, förutom Aftonbladet, som Chen Kugel vägrade att publiceras i. Svaren han fick var tveksamma – Segelsonrapporten, Abu Kabir-skandalen och de efterföljande rättegångarna var ju gamla uppgifter som alla redan kände till. 

Men stämmer verkligen det? 

Lena Posner-Körösi är ordförande i den judiska församlingen i Stockholm. När debatten pågick 2009 var hon inte särskilt högljudd, men hon uttalade sig kritiskt både om Aftonbladets val att publicera och om Israels krav på fördömande av artikeln. Hon kommer inte ihåg att ljudupptagningen med Yehuda Hiss publicerades ett par månader senare och har inte hört talas om att det pågick organhandel vid Abu Kabir. 

– Men har det här uppdagats och den ansvarige dömts så fungerar ju rättsstaten. Då har han begått ett brott och dömts, och det är bra. 

Inte heller Dilsa Demirbag-Sten känner till att det kommit fram ny information, och reagerar på liknande sätt. 

– Om någon har dömts så fungerar rättssystemet. Men det är klart, det är ju en supernyhet om Donald Boström hade rätt.  

Internationellt har Donald Boström fått upprättelse. I den arabiska världen har han mottagit flera priser för sin rapportering. Dokumentärfilmare från Polen, Italien, Frankrike, Jordanien, Libanon och USA har hört av sig och flera filmer är under produktion. Under Google Ideas-konferensen bestämde sig Donald Boström, Nancy Scheper-Hughes och Chen Kugel för att skapa en grupp mot organhandel. De kan bidra med olika perspektiv genom att tala på konferenser, skriva texter och på andra sätt skapa medvetenhet kring problemet.

– Hade jag skrivit det mesigare hade ingenting hänt, säger Donald Boström i dag. Jag förstod att jag skulle väcka uppmärksamhet, och så här i efterhand var det ju bra. Nu är händelserna och problemen kända i världen, inte bara i Israel. 

Men i Sverige har det varit fortsatt tyst. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter avböjde intervjun för att de inte hade råd att köpa in frilansmaterial just då. Göteborgs-Posten menade att det låg utanför deras bevakningsområde. 

Det sista beskedet fick Donald Boström från Expressen. I mejlet skrev tidningen att intervjun visserligen var intressant, men att uppgifterna redan var kända.

 

TABU

Mötet i juli i år mellan Donald Boström och Chen Kugel, den israeliske rättsläkare och överstelöjtnant som 2001 slog larm om organstölder, resulterade i en artikel som ett antal svenska tidningar avböjde att publicera. Här kan du läsa intervjudelen.  

Chen Kugel, nu pensionerad från aktiv tjänst i armén, har en kraftfull fysionomi men en lågmäld och humoristisk framtoning. Hans passion är inte heller kraftsporter, utan att vara jazzpianist. Chen, som är övertygad sionist, säger utan tvekan att Västbanken rätteligen tillhör Israel, men hans argument är inte de vanliga:

– Araberna startade ett krig och förlorade. Därför är området vårt, så är det i alla krig. Inget konstigt med det.

Han tycker trots det att området kan ges tillbaka till palestinierna och att 1967 års gränser ska gälla. Inte för att det är rätt, utan för att det kan få ett slut på konflikten.

Berätta hur det gick till på Abu Kabir när organ skulle stjälas.

– Det var en hel industri. Abu Kabir fick in beställningar på organ och kroppsdelar, och det fanns en prislista. Institutet levererade till den beställare som betalade. Svårare än så var det inte. Man gjorde bara två överväganden: om kropparna var i sådan kondition att kroppsdelar kunde användas, och hur man skulle kunna dölja stölderna. Togs organ ur kroppen fylldes magarna bland annat med toalettpappersrullar så att det skulle se normalt ut. Kvastskaft användes för att ersätta borttagna ben, och när ögon eller hornhinnor stulits limmades ögonlocken igen. Många gånger sa man helt enkelt till begravningsentreprenören att kroppen var farligt infekterad och att ingen fick öppna plastsäcken där den låg, för att undvika smitta. Ingen frågade familjerna om tillstånd, man bara tog det som behövdes, och det pågick dagligen. Men man tog hänsyn till om det var en judisk religiös familj, eftersom risken för upptäckt då var större. Jag personligen vägrade stjäla organ. Det är därför jag i dag kan berätta sanningen.

Hur omfattande var verksamheten?

– Cirka 2 000 kroppar om året passerade Abu Kabir, av dem obducerades ungefär 1 600. Det finns i dag ingen dokumentation av hur många av dem som det togs organ ifrån. Men efter det första avslöjandet 2001 minskade omfattningen. Armén startade sitt eget obduktionscenter istället för att skicka kroppar till Abu Kabir.

Vad togs från kropparna?

– Det kunde vara precis allt. Det berodde på syftet, om det var för transplantation eller forskning. Hjärtklaffar, hud och hornhinnor togs för transplantation, medan organ som lever, lungor, hjärta, njurar, ben och prostatakörtlar i huvudsak användes till forskning eller undervisning. För familjerna var det ingen skillnad: om de inte hade gett sin tillåtelse var brottet och övergreppet detsamma.

När du läste min artikel i Aftonbladet, tyckte du då att det var korrekt av de palestinska familjerna att framföra sina misstankar?

– Ja tyvärr, de palestinska familjerna hade rätt i sina förmodanden. Organen var borta i många av de kroppar de begravde.

Stämmer det att det var lättast att stjäla organ från palestinier?

– Det var lättare i den meningen att det sällan väckte uppmärksamhet. Och att de i många fall inte fick tillstånd att komma in i Israel för att klaga. Men det gällde andra svaga immigrantgrupper också. Om det verkligen behövdes något organ så togs organen där de fanns. Nu har palestinierna egna faciliteter, palestinska kroppar kommer inte till Abu Kabir längre.

Du tog på dig rollen som visselblåsare för att avslöja organstölder och korruption i Israel redan 2001. Varför? 

– Jag var naiv och ville göra det rätta. Jag sa bara det som borde sägas, även om jag förstod att det skulle bli tuffa konsekvenser. Jag tänkte att folk är bildade och att sanningen alltid vinner. Nu vet jag bättre, sanningen vinner oftast inte.

Vad hände med dig när du första gången avslöjade detta?

– När det kom ut i media hände ingenting. Det var hemligt att jag var källan. Men det ledde till en kommission som skulle utreda saken, och då var jag tvungen att träda fram, och omedelbart förstod alla att jag låg bakom uppgifterna. Fram till dess var jag stjärnan på institutet och nummer två i hierarkin. Jag föreläste på alla medicinska fakulteter i Israel. Över en natt förändrades allt. Jag blev obetydlig, fick alla skitjobb, fick plötsligt ta emot klagomål, fick inte föreläsa längre. När jag kom in i ett rum blev det tyst och jag fick sitta för mig själv. Folk vågade inte prata med mig för att det kunde skada deras karriärer. Jag kan tänka mig att du själv fick vara med om något liknande efter din artikel. 

– Det var ett skräckvälde på institutet. Chefen Yehuda Hiss har varit 24 år på samma chefspost. Det är unikt i Israel, det normala är sju till åtta år innan det kommer en ny chef. Jag tror det beror på att Yehuda Hiss gav systemet vad systemet ville ha, och löste ett problem åt dem, och att det är därför han än i dag* har Israels högsta lön som statsanställd. 

Slutade du på Abu Kabir av egen fri vilja eller blev du tvingad att sluta?

– Jag tvingades inte, jag hade skydd från vissa myndigheter. Men livet blev outhärdligt. I dag driver jag ett eget företag som rättsläkare tillsammans med andra som lämnade institutet. Vi försöker skapa ett alternativ.

Berätta om de reaktioner min artikel väckte.

– Det som hände var att din artikel inte citerades korrekt. Jag trodde själv att det stod i din artikel att arméns syfte med att skjuta palestinier var att ta deras organ – tills jag läste en korrekt översättning av artikeln och såg att så inte var fallet. Det som stod var att palestinska familjer trodde att det saknades organ i många av de kroppar de begravde, vilket var sant. Samma sak hände med judiska kroppar – organ stals i själva verket från alla, från israeliska soldater och ortodoxa judar till turister och gästarbetare – men det kände naturligtvis inte palestinierna till. Armén var inte inblandad i organhanteringen. Organ togs även från våra egna soldaters kroppar, vilket chockade många inom armén när det blev känt.

Varför tror du att landets premiärminister, försvarsminister och utrikesminister gick ut så stenhårt när deras egen utredning redan bekräftat organstöld? Varför satsade de på att ljuga?

– Svårt att säga. Din artikel var en hård PR-förlust för Israel som man försökte motverka. Men man gjorde allt fel. I Israel handlade det aldrig om ifall organstölder hade ägt rum eller inte, för alla visste svaret. Debatten kom att handla om saker som inte stod i artikeln. Det är en vanlig taktik, att påstå något som inte står i texten, och då måste man prata om det istället för själva sakfrågan. På så vis neutraliserades din text.

Tror du att min artikel förde med sig något bra för Israel?

– Din artikel hjälpte till att skapa en atmosfär för att stoppa organstölderna. Men problemet var att reaktionerna blev så oproportionerliga att ingen läste själva artikeln. Folk reagerade bara på reaktionerna. Om du frågar mig så menar jag att Israel missade en viktig möjlighet att förändra det olagliga som pågick. Det är själva systemet som är ruttet och måste förändras i grunden, problemet är inte enstaka personer. De skulle ha läst din artikel, frågat sig »Vad är det som pågår?« och gjort någonting åt saken. Istället skrek de hysteriskt och gick miste om tillfället. Abu Kabir kom därför tyvärr undan granskning på grund av all uppståndelse, och Israel missade chansen.

Pågår det rättsprocesser om detta i dag?

– Ja, nu pågår över hundra stämningar och rättsprocesser. Mängder av familjer vill nu ha ersättning för de stulna organen från deras nära och kära. Staten förlorade i lägre instanser och normalt brukar då staten betala och vara tyst. Men i dessa fall med försvunna organ valde staten att överklaga till Högsta domstolen. Men Högsta domstolen gav familjerna ännu högre skadestånd. Det är troligt att uppståndelsen kring din artikel inspirerat både de palestinska och israeliska familjerna att kräva och nu få skadestånd. Nu står myndigheterna där och måste betala miljonbelopp till familjerna.

Tror du att organstölderna fortsätter än i dag?

– Efter all medieuppståndelse tror jag att det är stopp nu. Jag tror att en korrekt beskrivning av utvecklingen är att det började med mitt avslöjande 2001, sedan skrev journalisten Ronan Bergman på vår största tidning Yedioth Ahronoth uppmärksammade artiklar, även andra journalister skrev, och slutligen kom din artikel med en enorm uppmärksamhet. Sammantaget slog våra gemensamma avslöjanden så hårt mot den kriminella aktiviteten att de till sist tvingades sluta. Men myndigheterna kunde ha stoppat det för länge sedan. 

—

*Nu har Yehuda Hiss fått sparken.