Drömkåken

Gruset knastrar under hjulen när Johan Karlsson svänger in på den smala skogsvägen ett par mil utanför Enköping. I en barnstol i baksätet av den silverfärgade Volvon skumpar dagens lunch, en räksallad från Tempo i Grillby. Han har lämnat sina barn på förskolan den här morgonen, han försöker ta så mycket ansvar för dem som möjligt när han faktiskt är hemma i Sverige. Han befann sig på resande fot under nästan hälften av det gångna året. Och om ett par dagar ska han flyga till Beijing för att vara borta i tio dagar.

Det har varit några intensiva år med hans projekt Refugee Housing Unit. Och allt började egentligen här, mitt i skogen, i en liten by som heter Amnö.

Även för Johan började det i Amnö, hans föräldrahem ligger bara någon kilometer bort. Johan och hans fru Tina köpte gården – tre faluröda hus med utsikt över skog och gula fält – för några år sedan. De bodde till och med på den under sin dotters första levnadsår. Hon hade kolik, så de tyckte det var bättre att vara här än i en lägenhet i stan. De turades om att sova i det mindre huset, där de kunde vila upp sig, och pendlade in till studierna på Konstfack i Stockholm. Det enda som bryter idyllen är tre konstiga hus längst bort i trädgården: två i vit plast och ett täckt med omålade plankor. Johan skrattar när han kliver ur bilen.

– Min fru ser fram emot den dagen vi får de här prototyperna någon annanstans!