Planeringsmöte. ­Christian Gustafsson, Johan Karlsson och Nicolò Barlera går igenom förbättringar av konstruktionen framför en äldre prototyp av huset. Foto: Magnus Bergström

Drömkåken

En grupp svenska formgivare kom på lösningen som kan förbättra livet för världens 51 miljoner flyktingar. Så varför jagar upprörda människor bort dem med automatgevär?

Gruset knastrar under hjulen när Johan Karlsson svänger in på den smala skogsvägen ett par mil utanför Enköping. I en barnstol i baksätet av den silverfärgade Volvon skumpar dagens lunch, en räksallad från Tempo i Grillby. Han har lämnat sina barn på förskolan den här morgonen, han försöker ta så mycket ansvar för dem som möjligt när han faktiskt är hemma i Sverige. Han befann sig på resande fot under nästan hälften av det gångna året. Och om ett par dagar ska han flyga till Beijing för att vara borta i tio dagar.

Det har varit några intensiva år med hans projekt Refugee Housing Unit. Och allt började egentligen här, mitt i skogen, i en liten by som heter Amnö.

Även för Johan började det i Amnö, hans föräldrahem ligger bara någon kilometer bort. Johan och hans fru Tina köpte gården – tre faluröda hus med utsikt över skog och gula fält – för några år sedan. De bodde till och med på den under sin dotters första levnadsår. Hon hade kolik, så de tyckte det var bättre att vara här än i en lägenhet i stan. De turades om att sova i det mindre huset, där de kunde vila upp sig, och pendlade in till studierna på Konstfack i Stockholm. Det enda som bryter idyllen är tre konstiga hus längst bort i trädgården: två i vit plast och ett täckt med omålade plankor. Johan skrattar när han kliver ur bilen.

Annons

– Min fru ser fram emot den dagen vi får de här prototyperna någon annanstans!

Han pekar mot det största huset på gården.

– Och att vi äntligen ska göra en ateljé därinne, vilket var den ursprungliga planen. Nu tar vi upp all plats med våra huspaneler och grejer.

Johan klafsar ner mot prototyperna i sina friluftskläder och »pensionärsskor«, som han kallar dem. De behövs. Augustiregnet strilar ner och temperaturen har knappt kämpat sig över tiogradersstrecket. Nere vid husen står hans formgivarkollegor Christian Gustafsson och Nicolò Barlera tillsammans med två amerikanska män, Sam och Scott, som är där för att visa upp det golv de designat. Johan hälsar energiskt på dem. Han pratar hela tiden och visar runt hur husen ser ut. Han hoppas att de så småningom ska ersätta de tält som i dag används i flyktingläger.

– Det här huset är den förra prototypen, det har stått här i ett och ett halvt år nu, och som synes funkar det ju bra.

Husen består av en lätt stålställning och paneler i ett liggunderlagsliknande material som är specialdesignat för att tåla världens alla klimat. På gården har de testat husens hållbarhet, de har vattnat och eldat på dem, fyllt säckar med sand som har lagts på taket. Bredvid husen står en egensnickrad träställning som är ungefär tre meter hög. Den har använts som en slunga för att dunka in sandsäckar i väggarna för att se om de tål att någon råkar ramla in i huset. Det syns en inbuktning i sidan, men inget är trasigt. Under innertaket hänger en mätare för luftfuktighet och temperatur.

Husen är väldigt enkla, inga extravaganser alls, men skulle man välja mellan att bo i dem eller i ett tält skulle valet vara enkelt. I huset kan man stå raklång, man har en dörr att låsa, väggar som är hårda, man har isolering, ventilering och ordentligt skydd mot vädret. På taket sitter en solpanel som ger ström till en taklampa och möjlighet att ladda en mobil. Trots allt en enorm förhöjning i livskvalitet för de människor som tvingats fly sina hem. Dessutom behövs inga verktyg och tanken är att de ska kunna byggas ihop på fyra timmar.

– Vårt hus ska hålla i minst tre år, säger Johan. Men själva stålställningen ska hålla i minst tio år, så om man vill kan man använda den för att fästa annat material på den, när panelerna gått sönder. Till exempel plank som vi provat här.

I gräset bredvid ligger ett blött tält som rasat ihop.

– Det där är det vanliga FN-tältet, säger Johan. Vi har haft det som referenspunkt när vi gjort våra mätningar, men de är ju byggda för att hålla i drygt ett halvår, så nu är det trasigt.

 

Just nu befinner sig världen i ett omtumlande skede. Konflikter i Afghanistan, Somalia och inte minst Syrien har fått flyktingsituationen att bli i det närmaste ohållbar. Inte sedan andra världskriget har så många människor befunnit sig på flykt från sina hem: enligt UNHCR:s senaste årsrapport finns nu 51,2 miljoner flyktingar. Varje dag under 2013 tvingades 32 200 människor att fly undan krig, fattigdom eller naturkatastrofer. De allra flesta hamnar i andra utvecklingsländer, som redan har ansträngda ekonomier. Och inget tyder på att situationen på något sätt förbättrats under 2014.

Det ruttnande tältet i Enköping är av samma kvalitet som de vi är vana att se på bilderna från flyktingläger. Rad efter rad av smutsiga tält som fladdrar i vinden och har svårt att uppfylla folks basala behov. Det finns allvarliga säkerhetsproblem med dem: de är lättantändliga, lätta att skära sönder och tältdukarna är genomskinliga, vilket ökar risken för sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Dessutom skyddar duken dåligt mot såväl värme som kyla. Det finns ingen elektricitet i tälten, så när solen går ner är det omöjligt att orientera sig och för barnen att läsa läxor. Dessutom nöts de ner snabbt och behöver bytas ut regelbundet.

Så här har det sett ut i UNHCR:s flyktingläger ända sedan organisationen bildades för 60 år sedan.

I ett tält har du inget privatliv, inget skydd, du kan inte ens stå raklång i det som ska föreställa ditt hem. För de flesta av oss är det svårt att ens tänka sig in i den tillvaron. För miljontals människor är det verklighet under i genomsnitt tolv år.

Annons

När Johan Karlsson gick ut Konstfack 2008 hade han egentligen inga tankar på att syssla med någon typ av humanitära projekt. Allt har kommit till av en serie lyckliga omständigheter.

Han arbetade först på en byggfirma i Enköping, men sökte sedan jobb på Formens Hus i Hällefors. Den lilla Bergslagsorten hade gått samma öde till mötes som så många gamla bruksorter – de unga flyttade därifrån och bygden utarmades. I ett försök att återigen göra orten attraktiv öppnades Formens Hus för att satsa på design.

Johan anställdes som ledare för ett projekt som samlade studenter från ett gäng internationella designskolor för att formge olika friggebodar. En idé gick ut på att friggebodarna kunde vara en typ av nödbostäder. Johan ledde workshoppar och skapade prototyper med studenterna. De fick hjälp av en engagerad bibliotekarie i Fisksätra som hjälpte dem att göra en undersökning bland somaliska flyktingar om vad de önskade sig av en nödbostad, och fick lite uppmärksamhet i pressen när försvarsminister Sten Tolgfors hälsade på.

Johan tyckte att det fanns potential i de försöksbostäder de gjorde och kontaktade räddningsverket och inledde ett samarbete. I styrelsen för Formens Hus satt Ikeas designchef Lennart Ekmark, och även han såg potentialen. Han tyckte att det här var något som Ikea borde stötta ekonomiskt och fixade ett möte med de ansvariga på företaget. Johan fick avslag – visst var det en bra idé, men de sysslade trots allt med inredning, inte hus. Ekmark gav inte upp, han hjälpte Johan att skriva en ansökan till Ikea Foundation – företagets gren för välgörenhet – och Johan fick ett nytt möte.

Planen var att få till en utställning som kunde turnera runt på olika designmässor i Europa. Johan samlade ihop all info han hade om husen och besökte 2010 VD:n för Ikeastiftelsen, Per Heggenes. Han tyckte det var ett bra material, men ville inte stötta någon utställning. Om det skulle bli något var Johan tvungen att skapa en riktig produkt, som kunde hjälpa människor. Stiftelsen hade lämpligt nog genomgått en stor organisatorisk förändring och Ikea hade skjutit in mer pengar, som framför allt skulle användas till att förbättra levnadsförhållandena för barn på flykt. I samma veva hade UNHCR hört av sig till företaget och efterfrågat ett samarbete. De sökte bland annat efter Ikeas expertis på att frakta stora laster världen över, och hade även talat med dem om ett alternativt boende, som skulle kunna förpackas smidigt. Kanske var Johans projekt den perfekta lösningen?

»Vad behöver du för att göra det?« undrade Per Heggenes.

Johan blev glad, men lite ställd.

»För det första behöver jag någon mer att jobba med.«

Han fick en liten budget för att anställa en medarbetare och skapa en prototyp.

Johan ringde sin gamla klasskamrat och vän från studierna på HDK i Göteborg, Dennis Kanter. Dennis hade stannat på västkusten och drivit eget företag inom traditionell industridesign tillsammans med sin fru Linda under ett par år, och blev genast intresserad. De började skissa tillsammans – själva designen av grundramen kändes självklar. Den skulle bidra med stabilitet och flexibilitet. Vad ramen skulle tillverkas av var svårare. Och vad som skulle täcka den. De behövde ha material som var lätta och billiga, men ändå hållbara. Stål som täcks av någon sorts presenning kanske? Eller ett tyg? Bara några månader senare satt Johan på ett flyg till Ikeastiftelsen i nederländska Leiden för att träffa Per Heggenes och Olivier Delarue, som var chef för UNHCR:s samarbete med stiftelsen, och presentera idéerna. De fick klartecken att fortsätta jobba i några månader till innan de skulle åka till UNHCR:s huvudkontor i Genève för att stämma av med ytterligare avdelningar.

 

Klockan ringde fyra på morgonen den där dagen i maj 2010 när de skulle besöka Genève för första gången. Johan förbannade att de inte tagit ett flyg kvällen innan istället, men nu var det bara att försöka pigga upp sig. De hade förberett en lång presentation med sina resultat från undersökningar av behovet av nya nödbostäder, vad som krävdes av deras hus och hur långt de kommit med sina prototyper. Mycket stod på spel nu när de skulle träffa den tekniska avdelningens chef. Han hade jobbat inom FN i 30 år och varit i varenda konflikthärd. Om han inte gillade vad de hade att säga skulle det vara svårt att fortsätta driva projektet.

Det bastanta UNHCR-huset i Genève var lite skrämmande, men Olivier Delarue var där och mötte dem. Han var entusiastisk och visade dem till ett mörkt konferensrum där den tekniska chefen väntade. Johan satte igång med sin presentation, men hann inte mer än säga vad de hette och visa den första bilden innan han blev avbruten. Sedan följde en två timmar lång föreläsning från chefen. Om alla problem med nödbostäder och allt som de säkert inte tänkt på. Dessutom ifrågasatte han deras design. Dennis och Johan antecknade frenetiskt och försökte sticka in ett ord här och där.

Efter mötet träffade de Olivier i lunchmatsalen för att äta. De tog inte kontokort, så Olivier fick lösa ut dem. När de kom tillbaka till hotellet sjönk de ner på sängen och såg på varandra. Huvudvärken sprängde bakom ögonbrynen.

Vad hände egentligen?

Annons

Var projektet slut innan det ens börjat?

»Produkten får inte väga mer än 100 kilo, ska vara enkel att montera och framför allt måste den också vara billig att producera

När Olivier talade med den tekniska chefen var utvärderingen inte särskilt positiv. Han undrade vad det här var för killar – visserligen entusiastiska men helt oerfarna – som trodde att de kunde göra vad UNHCR själva inte lyckats göra på 60 år. Hur skulle de, som aldrig ens sett ett flyktingläger, kunna bidra med någonting?

Det var heller inte första gången som några glada formgivare försökte skapa ett bättre boende för flyktingar. I själva verket är det ett otroligt populärt projekt på utbildningar världen över. Den numera pensionerade arkitekten Per Iwansson jobbade mycket för UNHCR med planering av flyktingläger under 1990-talet, och han har bevittnat otaliga försök och diskussioner att förbättra boendesituationen.

– Jag tror inte riktigt längre att det går att finna några tekniska lösningar, säger han. Eller – det är en sanning med modifikation. Visst kan det gå, men grundproblemen är att alternativet måste vara väldigt lätt att skicka, väldigt snabbt och enkelt att sätta upp, och dessutom billigt. Där är det svårt att slå ett tält.

Från UNHCR lyder kraven att det måste vara en hållbar produkt som passar de extrema förhållandena i flyktingläger, inte får väga mer än 100 kilo, ska vara enkel att montera och framför allt måste den också vara billig att producera, helst under 1 000 dollar per hus.

– Egentligen är det häpnadsväckande, säger Olivier, men inget projekt har någonsin kunnat leva upp till alla dessa krav.

FN är känt för sin byråkrati och sin hierarki, som man kanske kan vänta sig av en världsomspännande organisation. Eller som Olivier Delarue uttrycker det:

– Vi förstår att vi har våra byråkratiska svagheter, men de måste finnas där för att garantera att vi inte har några intressekonflikter och gör felaktiga upphandlingar. Men, det komplicerar så klart också vår förmåga att vara snabbrörliga och samarbeta med mindre parter.

Efter en lång diskussion kom ändå både han och den tekniska avdelningen fram till att Refugee Housing Unit var närmare än någon annan dittills varit och bestämde sig för att gå vidare med projektet. Beslutet underlättades av att Ikeastiftelsen sagt att de skulle stå för alla kostnader även i fortsättningen.

– Vi tyckte att det här var ett väldigt meningsfullt projekt där vi kunde bidra med vår specialitet: att designa hem och att frakta stora mängder på effektivast möjliga sätt, säger stiftelsens kommunikationschef Jonathan Spampinato. Vi sa direkt att vi kan stå för kostnaden för designteamet i Sverige och de utgifter UNHCR skulle behöva lägga på att testa det.

För UNHCR var det ett helt nytt sätt att jobba på, vilket också innebär en viss problematik. Vanligtvis köper de bara in färdiga lösningar, de är inte inblandade i utvecklingen av produkter.

– Men det har verkligen varit en viktig del av det här projektet, säger Olivier. Att vi har kunnat dela med oss av all den kunskap som vi har fått av 60 års erfarenhet. Vi arbetar under förhållanden som är svåra att förstå för dem som inte upplevt dem: sand, vind, luftfuktighet och extrem hetta. Och vi har också ett nära samarbete med flyktingarna själva, som gett sin syn på vad det är för boende de önskar.

Olivier fick det lite enklare med att övertyga övriga delar av UNHCR när en ny avdelning grundades med hjälp av bidrag från Ikeastiftelsen: UNHCR Innovation. Tanken är att Innovation ska fungera som en sorts ombud mellan olika avdelningar och externa parter, för att öka kreativiteten och nytänkandet, och här är Olivier chef.

– Det här är det mest komplicerade projektet vi har genomfört, säger han. Och det finns de som tycker att det tagit alldeles för lång tid, inklusive vi själva. Under de här åren har det ändå byggts upp ett förtroende för det här sättet att jobba, en förståelse för att man måste få göra prototyper, testa, misslyckas och prova igen.

 

Det första rummet till höger i Dennis Kanters kontor i centrala Göteborg ser ut som ett ostädat källarförråd. Och det är egentligen vad det är. Här ligger prototyper och skräpar, gamla paneler, skruvar och muttrar. Golvet täcks av det tyg som utgjorde väggarna på den första prototypen. Mellan fönstren hänger en liten modell av blompinnar och kartong.

– Det här är den första prototypen, kan man säga, säger Dennis.

Principen är fortfarande densamma. Grundidén har hållit, men verklighetens blompinnar och kartong har gått igenom »minst 100 olika idéer, och tio olika prototyper«. Det har varit en stor utmaning att hitta material som är både tillräckligt billiga och lätta, samtidigt som de är hållbara. Han rotar fram ett par olika plastskruvar.

– De första skruvarna mjuknade i värmen och blev som bananer. Så då lade vi i lite glasfiber för att de skulle hålla bättre, men då blev det så här …

Han bryter av skruven med ena handen.

– Vid nästa leverans hade de lagt i för mycket glasfiber, vilket gjorde skruvarna grövre, och då gick de ju inte i muttern som vi utvecklat. Så nu har vi 18 000 skruvar som ligger här och skräpar.

Störst problem har de haft med vägg- och takpanelerna. De måste vara lätta men ändå tåliga, hållfasta men inte uppfattas som för permanenta, täta för att inte släppa in vind och regn, men tillräckligt luftiga för att ventilationen ska fungera. Och dessutom billiga.

Deras första tanke var att använda sig av en typ av pressad textil som man kunde ha på en rulle och spänna upp längs med ställningen. Men ramen kan aldrig vara helt rak, eftersom marken aldrig kommer att vara helt platt, och då hängde det styva tyget som en säck. Det var dessutom svårt att få det vattentätt, trots att de provade med olika sorters impregnering. Vad var då egentligen skillnaden mot ett tält? Till slut bestämde de sig för att det skulle vara någon sorts plastmaterial, men det var tvunget att vara tillräckligt mjukt för att de skulle kunna formpressa det och samtidigt tillräckligt styvt för att fungera som en avskärmande vägg.

Lösningen blev efter två år ett nytt sorts plastmaterial som de skapat själva. Det liknar ett hårt liggunderlag och har täckts av en UV-skyddande film för att inte smälta i ökenhettan. Hittills har själva produkten fungerat bra, men tillverkningen har krånglat. En gång fick Dennis själv åka ner till fabriken i Olofström för att anlita ett team som stod och skar ut 1 600 paneler för hand eftersom maskinerna krånglade.

– Det är finjusteringar hela tiden, säger Dennis. Men nästa gång blir det bra! Det är så vi måste tänka hela tiden.

Från början var planen att det skulle ta två år att få fram ett färdigt hus. De är nu inne på projektets fjärde år. Inte bara testerna tar tid. Att hitta leverantörer som är villiga att utveckla nya verktyg och produktionslinor för produkter som de faktiskt inte vet kommer att säljas har också varit en utmaning. Samtidigt har de kunnat locka med att marknaden är enorm om projektet väl realiseras. Förhoppningen är att UNHCR ska köpa in mellan 100 000 och 200 000 hus om året.

Johan och Dennis har tittat på flera olika möjligheter att dela upp verksamheten, de är ju trots allt industridesigners och inte entreprenörer, men de kom aldrig på något sätt att driva det lika billigt som om de gör allt själva. Hobbyprojektet har på bara några år utvecklats till ett socialt företag med åtta anställda, som fått över 30 miljoner kronor från Ikeastiftelsen och har leverantörer i över tio länder.

På väggen sitter en karta med 16 knappnålar. Det är de olika ställena som Refugee Housing Unit rest till. En av de viktigaste nålarna är den som sitter intryckt i Etiopien.

 

Sommaren 2013 var de äntligen redo för att testa sina första prototyper i fält. För Johan kändes det som att de hade världens ögon på sig när han satt på flyget ner mot Addis Abeba. Ikea hade gått ut med ett stort pressmeddelande och många internationella medier hade nappat. Han tyckte egentligen att det var lite konstigt, det här var den allra första gången de skulle testa det i fält, tänk om det inte alls funkade? Fallet kändes väldigt högt för en liten svensk designbyrå när jättar som BBC skrev om deras FN- och Ikeaprojekt.

De första dagarna gick ut på att åka runt och hålla möten med regeringsrepresentanter och att besöka lägret Dollo Ado. Det var ett enormt läger mitt ute i öknen med hundratusentals flyktingar från Somalia. Johan fick hälsa på den grupp som valts ut som testpiloter. De var reserverade och lite blyga. Kvällen innan det var dags att bygga upp husen var Johan och tittade till paketen så att de kommit fram ordentligt. De tidigare så prydliga Ikeakartongerna var helt mosade. Och precis som alla som någonsin byggt ihop en Ikeamöbel vet: saknades bara en av de 1 400 delarna så skulle det vara omöjligt att få ihop huset.

På vägen till hotellet såg Johan hur ökenstormen drog in och blåste upp tio meter höga moln av röd sand. Den natten vaknade han i panik efter en dröm om att husen bara blåste bort. Vad hade de gett sig in på? De befann sig på en plats som var raka motsatsen till skogen i Enköping: nästan 50 grader varmt, skyfall och sandstormar om vartannat. Och skulle det över huvud taget gå att lära ut hur man skruvade ihop de här husen?

Morgonen därpå körde FN-konvojen i hög fart genom öknen. Den lilla gruppen av flyktingar väntade på dem i lägret och Johan började packa upp kartongerna. Alla delar verkade vara på plats. Så snart han kom igång med att instruera byggarna hur de skulle montera takställningen kändes allt lite lättare. Och folk verkade entusiastiska. De fick snart en publik som ville lära sig och hjälpa till. När de åkte hem den kvällen kände han sig nöjd, men var fortfarande lite orolig för att husen skulle blåsa bort. På pappret hade de gjort alla tester för att husen skulle klara de extrema förhållandena, men vem visste om det fungerade i verkligheten? Följande morgon kunde han dra en lättnadens suck. Husen stod kvar där de lämnat dem.

När han åkte därifrån en månad senare stod 23 hus uppmonterade och färdiga. Det hade dragit ut lite på tiden på grund av säkerhetsläget – den militanta islamistiska organisationen al-Shabab utgjorde ett ständigt hot mot lägret – men annars hade allt gått planenligt. Johan hade skaffat vänner bland lägerinvånarna, och till och med fått en bebis uppkallad efter sig: Johan Ibrahim Mohammed. Nu var det bara att vänta på vad de boendes utvärdering skulle ge.

När rapporterna trillade in såg resultaten bra ut. De boende var så nöjda med sina hus att de ville bo kvar i dem. Tre månader efter det första besöket gjorde Refugee Housing Unit en uppföljande visit. Små samhällen hade byggts runt deras vita plasthus. Några boende hade byggt ut en veranda, en annan hade modifierat huset genom att sätta fönstret längs med marken så att spädbarnen som sov på golvet skulle fläktas. De hade tagit till sig huset och byggt om det efter sina behov, precis som Johan och Dennis hoppats.

Nu var det dags att testa det i flyktingläger under andra förhållanden: Erbil i Irak och i Libanon.

I februari i år fick Refugee Housing Unit tillstånd att testa sina hus på plats i Libanon, efter ett drygt halvårs diskussioner mellan regeringen och UNHCR. Den här gången var det Refugee Housing Units formgivare Nicolò Barlera som skulle sätta upp husen tillsammans med en kollega. Testplatsen låg på en isolerad bergsknalle. På morgonen besökte de kommunhuset i den närmsta byn, drack te och stämde av så att det var okej att de kunde ställa upp husen. Strax efter lunch hade de sex husen fraktats upp på berget och Nicolò började instruera byggarna. Det var en vidunderlig utsikt över dalen, men plötsligt bröts lugnet av tre bilar som närmade sig i hög fart. Nicolò tyckte det var lite underligt: Vem kunde ha ett ärende till den här ensliga platsen? Tio minuter senare tvärbromsade bilarna bredvid dem och ut vällde skrikande män. En av byggarna talade engelska och översatte. De ville inte ha dem här. De skulle inte smutsa ner deras mark. Stämningen blev snabbt mycket hotfull, och FN-personalen fick gå emellan. De bad Nicolò att lugnt fortsätta bygga upp husen och han gjorde så gott han kunde. Han fick varningar om att männen kunde ha med sig vapen i bilarna.

En stund senare drog en av FN-arbetarna Nicolò åt sidan. De var tvungna att vara därifrån på tio minuter. Tyst packade de ihop huset under överinseende av männen som stirrade på dem med korslagda armar. Besviken återvände Nicolò till Beirut. Vad var problemet?

Enligt UNHCR:s årsrapport är Libanon det land som tagit emot flest flyktingar per invånare det senaste året. Sedan rapporten kom ut har antalet människor som flytt från Syrien till grannlandet ökat ytterligare. Innan året är slut beräknas 1,5 miljoner människor ha passerat den norra gränsen – till ett land med drygt fyra miljoner invånare.

De syriska flyktingarna är inackorderade hos släktingar eller hyr rum och lägenheter. Men nästan hälften av dem bor i så kallade inofficiella läger, tält som slagits upp på öppna platser. Förekomsten av sådana har ökat med 154 procent under ett år. Där finns varken tillgång till vatten eller sanitet och det utbryter ofta konflikter med markägare och grannar eftersom de konkurrerar om samma vattentillgångar och lågbetalda jobb.

För att förstå folkets och regeringens motstånd måste man se till landets situation. Redan före kriget i Syrien var Libanon ett samhälle med stora klyftor och ansträngd ekonomi. Nu är drygt var femte person i landet flykting.

– När man är ute och går på kvällarna i Beirut ser man folk som lagar mat och rör sig i de gamla ruinerna av hus som blev sönderbombade under inbördeskriget, berättar Röda Korsets representant för Mellanöstern och Nordafrika, Malena Rembe. I alla gathörn ser man barn som säljer tuggummin eller putsar skor.

Anledningen till att de befinner sig där är att Libanon inte har velat bygga några flyktingläger över huvud taget. Det är ett litet land, beläget på berg och dalar, så ett av problemen är att det helt enkelt finns ont om plats. Ett annat är att landet sedan 50-talet har en stor population av palestinska flyktingar som ännu inte har kunnat återvända. De flyktingläger som från början skulle vara temporära är nu som små städer med uppbyggda cementhus.

– Den libanesiska regeringen är mycket tveksam till att fatta beslut om officiella flyktingläger för de människor som kommer nu, säger Malena Rembe. Och det får man förstå mot bakgrund av de palestinska lägren.

När UNHCR presenterade de svenska husen såg de helt enkelt för bra ut. Människorna skulle ha det så bra att de inte var lika benägna att återvända till sitt hemland.

Problematiken kring att husen kan uppfattas som för permanenta är ingen nyhet för Refugee Housing Unit, samma rädsla uttrycks mer eller mindre öppet i alla länder. Johan har redan från början fått höra av UNHCR hur viktigt det är att de är lika lätta att montera ner som upp, och att de helt enkelt inte får uppfattas som för lyxiga.

– Man brukar tala om en push and pull factor, förklarar Johan Karlsson. Om flyktinglägren är lite bättre än vad lokalbefolkningen har det, om man bygger för bra hus, fixar skolor och delar ut bra mat, då skapar det osämja och även incitament för att vara flykting – en pull factor. Så det man strävar efter är en push factor där det är lite jävligare att vara flykting än att inte vara det, så att man ska jobba för att ta sig ur det. Det låter cyniskt när man säger det, men det ser egentligen likadant ut i Sverige. Så huset är anpassat efter att det ska skapa en dräglig tillvaro, utan att uppfattas som ett hot.

Det finns även andra problem med att husen helt enkelt kan vara för bra. I en artikel i tidskriften Time intervjuades David Sanderson, Harvardprofessor i stadsplanering, om husen.

»Idén att man ska kunna lösa problemet med flyktingar med hjälp av en ny typ av hus innebär bara en falsk känsla av säkerhet. Risken är att vi nu får se bilder på 50 Ikeahus där de syriska flyktingarna bor och tänker: ›Okej, de har det bra, vi kan oroa oss över något annat.‹«

Hur eländiga tältlägren än är för människorna som bor i dem har de helt enkelt en sällan uttalad fördel: de ökar omvärldens medvetenhet för hur illa det är ställt. Bilder från trånga tältläger talar till våra känslor, vilket i sin tur skapar incitament för att engagera sig och donera pengar.

Förhinder. Ett dygn försenat kommer huset till Genève, i trasiga ­kartonger. Dennis ­Kanter och Nicolò Barlera får bära upp de 1 400 delarna var för sig. Foto: Madelene Pollnow

I den ljusblå Genèvesjön bryts spegelbilden av de omgivande alptopparna av rader av segelbåtar. De pampiga husen längs vattenbrynet kröns av skyltar som gör reklam för Rolex, Mont Blanc och Louis Vuitton. Ett par kilometer därifrån ligger UNHCR:s huvudkontor, i ett kvarter där i stort sett varannan bil har en diplomatskylt. Utifrån ser det ut som ett betonggrått fängelse med galler för fönstren, men ingen särskild säkerhet syns. Utanför entrén står en man i rutig skjorta och grå kavaj och röker. Dennis, Nicolò och Christian kramar om honom och undrar hur det står till. Mannen suckar lite till svar.

– Det är Ammar, förklarar Dennis. Han är den nya chefen för tekniska avdelningen. Han börjar gilla oss nu.

Innanför dörrarna väntar tre säkerhetsvakter. När Dennis förklarar vilka de är ler en av dem:

– Aha, Ikeahuset. Ett sådant vill jag köpa till mina barn och ha i trädgården! Om jag kan klara av att läsa manualen.

Dennis, Christian och Nicolò skrattar artigt. De har hört tusentals Ikeaskämt under de här åren.

Innanför huvudentrén tornar en stor inglasad innergård upp sig, de sju våningarna täcks av betongglas som glänser i solskenet och en palm så stor att den nästan når till översta våningen är planterad på bottenplanet. På två enorma platt-TV-skärmar visas reportage från när Angelina Jolie besöker flyktingläger och i den lilla presentshopen kan man köpa svarta t-tröjor med Einsteins porträtt och texten: »Einstein was also a refugee.«

Bland de kostymklädda herrarna och damerna i högklackade skor sticker den lilla svenskgruppen ut i sina jeans och gympadojor. De tar trapporna ner till ett litet rum där hela UNHCR Innovation, en grupp på knappt tio unga personer, sitter inklämda. De får reda på att Olivier Delarue väntar på dem i ett konferensrum. Olivier, en Alec Baldwin-kopia med tung fransk accent, hälsar stressat på dem: huset har inte dykt upp än, det har fastnat i tullen.

Det är onsdag eftermiddag, på fredag morgon måste huset vara uppbyggt i den pampiga entrén, för då kommer självaste chefen för UNHCR på besök. Det är en viktig dag för Olivier, han måste visa upp deras framsteg och förklara varför projektet har tagit så lång tid, att det är viktigt att få möjlighet att göra prototyper och testa i fält för att det sedan verkligen ska funka. Det här är egentligen det sista steget innan UNHCR fattar beslutet om de beställer husen eller ej. Därför måste Dennis ringa till fraktfirman i Sverige och be dem att ligga på tullen i Schweiz så att huset kommer loss.

– Och de stänger om 20 minuter, tillägger Olivier uppfordrande.

Dennis tar det lugnt. Sedan det första mötet i Genève brukar han och Johan säga att det är som att ta ett varv i en torktumlare att vara där. De börjar bli vana.

Eftermiddagen därpå dyker huset upp i huvudkontorets garage. Det har stått ute i regnet i flera veckor och de två kartongerna har luckrats upp till en limstinkande smet. När Johan ringer för att kolla hur det går skrattar Dennis:

– Jodå, det är här nu. Förhoppningsvis alla delar av det. Tror vi precis räddade Olivier från en hjärtattack.

När de bär upp delarna lämnar de ett lerigt spår efter sig på det svarta stengolvet. Glastaket i entrén gör den 28-gradiga dagen utanför betydligt varmare härinne och svettfläckar börjar synas på t-tröjorna när Christian och Nicolò lägger ut de stålstänger som ska utgöra husets grund. Tillsammans bildar de en 17 kvadratmeter stor fyrkant. Samtidigt lägger Dennis ut de stänger som ska bilda taket. Alla är lika långa, så det finns ingen risk att man monterar dem fel. Efter en halvtimme är stålskelettet färdigt. Ovanpå takstolarna lägger Dennis på de mörkare panelerna omlott och trycker i plastskruvar i de förborrade hålen. Christian sitter hopkurad på insidan för att möta med de plastbeslag och muttrar som fäster panelerna vid stålrören. När panelerna är på plats skruvar Nicolò på den lilla solpanelen på taknocken.

Med jämna mellanrum stannar folk och undrar om det är Ikeahuset som är på plats. Olivier har kommit upp och står och pratar med Daniel Endres, chefen för avdelningen för externa relationer.

– Var det inte meningen att man inte behövde några verktyg för att bygga huset? frågar Endres och pekar menande på Christian som gör ett hål i panelen med en syl. Det var väl det som de klagat på?

– Njae, svarar Olivier. Du behöver inte elektriska verktyg, men de här får du med i paketet. Dessutom behöver du i stort sett inte använda dem. De har också minskat antalet delar som krävs för att få ihop huset.

Dennis ber männen om hjälp när de ska lyfta på taket. Daniel Endres får stå och hålla i en pinne och skrattar:

– Det här var väl det viktigaste jag har gjort i dag.

När taket är på plats tar han ett steg tillbaka och tittar på det med rynkade ögonbryn.

– Är det inte meningen att det ska vara en stor UNHCR-logga här på? Det är viktigt så att det inte blir beskjutet.

I övrigt försäkrar han att han är ett stort fan av huset och att det är ett mycket spännande projekt. Dennis fortsätter att lyfta på de ljusare väggpanelerna. På insidan står Christian och Nicolò och fäster dem på samma vis som taket. Konsekvensen är viktig, för att göra bygget så lättfattligt som möjligt.

Folk fortsätter att komma fram, de tar på panelerna och ser sig omkring. En man i mörkblå kostym konstaterar:

– Mycket bra att det inte är i plåt. Det här blir inte så varmt.

Svenskarna jobbar på. Det märks att de har gjort det här otaliga gånger, de pratar knappt, vet ändå vad de ska göra.

När man står inne i bygget dämpas ljuden utanför och det känns onekligen som att man befinner sig i ett hus. Ett hus av vita plastväggar visserligen, men ändå. En man tittar in genom dörröppningen och undrar om de har med en praktisk Ikeamanual. Christian skrattar lite ansträngt. Mest för att de hört skämtet alldeles för många gånger, men kanske också lite för att han är ansvarig för utformningen av manualen. Just nu är den på 90 sidor. Men tanken är ändå att de ska lära upp ett antal människor på plats i lägren, inte att de ska följa en manual.

När klockan närmar sig åtta på kvällen har lokalen tömts och huset står på sin plats. Christian och Nicolò fixar med det sista – sätter fast myggnäten för de fyra fönstren, hänger upp ett draperi som delar av utrymmet, snurrar sladden från solpanelen runt ett av stålrören och sticker in kontakten i lampan. Precis enligt planen tog det knappt fyra timmar att få alla delar på plats. Olivier springer och hämtar kopierade fotografier från när huset testades i Irak och Etiopien som han tejpar på väggarna. Han arrangerar noggrant några stenciler på ett bord bredvid dörren som förklarar vad som ändrats mellan de olika prototyperna. Om UNHCR:s ledning övertygas kommer huset att komma i produktion nästa år och skickas ut i tusental till olika läger.

Lamporna har dämpats och månljuset får betongglaset att glänsa. Huset ser lite malplacerat ut. Olivier tejpar upp de sista bilderna på väggen. Han suckar nöjt.

– Det här ska ni vara stolta över, grabbar. Så mycket arbete ni lagt ner på att göra det bättre. Det hade ni aldrig trott för fyra år sedan!

Refugee Housing Unit har i stort sett uppfyllt alla krav: det går snabbt att bygga upp, det är tåligt, det väger 120 kilo, vilket är nära nog 100 kilo, och det kostar i nuläget 1 150 dollar – ett pris som kommer att sjunka vid massproduktion.

– Det här huset kan påverka livet för miljontals flyktingar, säger Olivier. På riktigt! Och inte bara flyktingar. Det kan förändra hela den humanitära världen. För förhoppningsvis kommer det här att kopieras av andra organisationer, när de ser att man kan erbjuda ett betydligt mer värdigt boende.

Vad det gäller invändningen att huset tvärtom är för bra, att det bara riskerar att permanenta flyktingarnas situation, menar Olivier att det bara handlar om utbildning.

– Vi ville göra ett hus som skulle vara ett anständigt boende för flyktingar, eftersom de ofta måste leva i den här situationen under en längre tid. När man tittar på huset ser det kanske permanent ut, men det här huset kan monteras ner på några timmar och fraktas iväg utan större problem, utan att lämna spår efter sig. Husen har dessutom fördelen att de kan fraktas tillbaka till hemlandet när flyktingarna återvänder, så att de har någonstans att bo även där. Det handlar bara om att människor måste förstå det här. Vi är inte där ännu, men när det dyker upp problem måste vi försöka vända dem till en möjlighet.