Elefanten i rummet

Den senaste månaden har en förlagschef och en illustratör fört ett medialt krig mot varandra om vem som äger upphovsrätten till de enormt ­populära figurerna Babblarna. Men konflikten väcker frågor som är betydligt djupare än så.

Småbarnsföräldrar plöjde sina barnvagnar genom lördagsmyllret i Mall of Scandinavia för att hinna fram i tid. De mest entusiastiska trängdes redan vid kanten av en cirkelformad scen som byggts upp på ett av våningsplanen. När klockan slog ett jublade de föräldrar och barn som samlats för att se Skandinaviens största galleria inviga sin nya Babblarna-lekplats.

Jippot inleddes med en modevisning, och snart skred barn ut på scenen hand i hand med vuxna ledsagare. De unga mannekängerna bar plagg med de färgglada figurerna Babba, Bibbi, Bobbo, Dadda, Diddi och Doddo – en supergrupp som svenska dagisbarn har samma relation till som deras mor-och farföräldrar hade till The Beatles.

Till taktfasta applåder visade barnen upp byxor med Bobbo på rumpan, T-shirtar med Diddi på bröstet och leggings täckta av hela Babblarna-gänget. Föräldrarna i publiken tjoade, visslade och lyfte upp sina barn för att de skulle kunna se bättre.

Annons

När modevisningen var över intogs scenen av sångerskan Sanna, känd från Babblarnas musikvideor som har visats omkring en halv miljard gånger på Youtube. Barnen i publiken omringade sångerskan och började röra sig i takt till musiken. Föräldrarna höll sig alldeles intill med mobiltelefonerna i högsta hugg för att föreviga när Sanna bjöd in till allsång: »Kom igen, ge mig ett di, di, di, di – och ett da, da, da, da!«

Efter uppträdandet fick barnen äntligen inviga den nya lekplatsen. De klättrade på en kulle formad som Babba, kröp in i en Bobbo-formad grotta och åkte rutschkana nerför en regnbåge känd från Babblarnas värld. Barnen skrek och skrattade och lekplatsföretaget Rodeco utnämnde omgående lekplatsen till en succé. På Instagram berättade de att det »noterats en omsättningsökning under dagen på 300 procent i en av de näraliggande butikerna«.

Babblarna: Doddo (blå), Bibbi (gul), Babba (brun), Bobbo (röd), Dadda (grön) och Diddi (rosa). Skärmdump: Youtube.

I en annan del av Stockholm var illustratören Ola Schuberts femåriga dotter mindre belåten. Hon hade velat att hela familjen skulle åka till Mall of Scandinavia för att »dansa, leka och ha roligt«. Det var ändå hennes pappa som från början utvecklat och animerat Babblarna, skapat deras värld och manér, givit röst åt figuren Diddi och tillsammans med hennes mamma Johanna Schubert animerat de flesta av Babblarnas musikvideor.

Men att vara med på lekparksinvigningen gick bara inte. Sedan ett drygt år tillbaka låg Ola i en upphovsrättstvist med Hatten förlag, som äger varumärket Babblarna. Nu riskerade han att förlora rätten till det han skapat – vilket betydde ett inkomstbortfall på flera hundra tusen kronor om året. Om Ola förlorade målet skulle han dessutom behöva stå för advokatkostnader som beräknades landa på ungefär två miljoner kronor.

– Även om jag hade velat åka till Mall of Scandinavia så tror jag inte att jag hade orkat, säger Ola Schubert. Hela situationen kring Babblarna har gjort att jag blivit utbränd och deprimerad. Jag har varit sjukskriven i ett år och knappt ens orkat följa med min yngsta dotter till lekparken ett par hundra meter från vår lägenhet.

Efter att tillsammans med sin fru Johanna lagt ut en halv miljon kronor på advokatarvoden startade Ola Schubert under våren en insamlingskampanj på Facebook.

Innan Babblarna fanns förevigade på hundratals produkter fyllde figurerna ett helt annat syfte. 1967 flyttade dalslänningen Iréne Johansson till Umeå för att plugga. Efter att hon avlagt en doktorsexamen i fonetik undrade en skolledare i Värmland om hon ville åka runt i de lokala särskolorna för att se om barnen med begåvningsmässiga funktionsnedsättningar var i behov av extra språkträning.

– Så jag åkte ner från Umeå till Värmland och såg en helt ny värld, säger Iréne Johansson. Barnen satt som i glaskupor. De hade ingen kontakt med omvärlden, ingen kommunikation, ingenting. Så mitt svar till skolledaren var enkelt: det var en språklös tillvaro. Jag blev himla intresserad. Hur uppfattar de här barnen talets ljud när de inte pratar? Hur uppfattar de ljud överhuvudtaget och kan man göra något åt det genom att tidigt komma in och språkträna?

Iréne upptäckte snart att det fanns väldigt lite kunskap i ämnet. Tillbaka i Umeå utvecklades hennes fonetiska grundforskning till en specialpedagogisk språkträningsstudie. För att begränsa underlaget beslutade hon sig för att enbart fokusera på barn med Downs syndrom och inledde ett samarbete med Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Så fort ett barn med Downs syndrom föddes fick föräldrarna en förfrågan om att vara med i Iréne Johanssons studie.

– Den första delen i min studie handlade om lyssnande, och att lära sig höra skillnaden mellan långa och korta ljud, säger Iréne. Längden på ljuden är grundläggande för hela vår betoning och för rytmen i vårt tal.

Medan barnen satt i en babysitter skickade Iréne Johansson ut signaler som de fick lyssna på i hörlurar. Samtidigt mätte hon hjärtfrekvensen för att avgöra deras reaktioner. Vid de första testerna märktes inga reaktioner alls, men efter en tids träning kunde de höra skillnad på långa och korta ljud.

– Men jag insåg snabbt att när det kom till ljud så låg barn med Downs syndrom redan vid ett års ålder sex till åtta månader efter det som förväntas av barn med normal utveckling.

Professor Iréne Johansson är i dag pensionär men fortsätter outtröttligt att åka runt och lära ut Karlstadmodellen, numera mestadels i hemorten Arvika men även i Oslo och Köpenhamn.

Iréne Johanssons språkträningsmodell var uppbyggd som en trappa. När barnen lärt sig reagera på skillnaderna mellan långa och korta ljud introducerade hon nya steg, baserade på den kunskap som fanns kring barns bearbetning och förståelse av språk. För att barnen skulle lära sig känna igen, identifiera och höra skillnad på A, I och O – de vokaler som skiljer sig mest åt i svenska språket – skapade hon tre dockor: Babba, Bibbi och Bobbo. Alla hade olika färger, var formade som sina respektive bokstäver och innehöll olika stoppning. Detta för att barnen skulle få arbeta med så många olika sinnen som möjligt och lättare skilja dockorna åt.

När barnen var drygt ett år gamla presenterade Iréne Johansson Babba, Bibbi och Bobbo var för sig. Sedan, när hon kände att barnen var redo, lät hon alla dockor vara med på samma gång för att leka och ställa frågor som: »Vem är Bobbo?« När även detta var på plats övergick de till att öva på konsonanter.

– Till slut hade jag ett helt menageri av figurer, totalt 58 stycken. I sista steget i den inledande fasen heter de Fuffe, Feffe och Föffe. Det är idiotnamn egentligen, men de heter ju som de heter för att man ska lära sig de små skillnaderna i språket via lyssnandet.

Iréne Johanssons originalbilder.

Lyssningsövningarna utgjorde grunden i Iréne Johanssons språkträningsmodell, som visade sig ge resultat. De kommande decennierna blev hon professor i både fonetik och specialpedagogik och vidareutvecklade sin studie på Karlstads universitet, där hon fick en hel avdelning till sitt förfogande. Hennes pedagogik fick namnet Karlstadmodellen, och efter den inledande fasen med lyssningsövningar bestod den i att låta visuella uttryckssätt som tecken, bilder och skrift bli komplement till det talade språket.

Annons

När företrädare för Karlstadmodellen under 90-talet bjöd in till öppet hus på universitet vallfärdade människor dit från hela Skandinavien. Iréne Johanssons modell spreds också via böcker, kurser och föreläsningar runt om i Sverige. Publiken var föräldrar, speciallärare, logopeder – alla som hade en koppling till barn eller vuxna med språksvårigheter. I de svenska förskolorna var det därför bara barn som var i behov av extra stöd som kom i kontakt med dockfigurerna Babba, Bibbi och Bobbo.

 

Samtidigt som Iréne Johansson blev en guru inom språkträningsområdet snöade Ola Schubert in på Macromedia Flash, datorprogrammet som i slutet av 90-talet användes för att animera filmer och spel på nätet.

Tidens långsamma uppkopplingar innebar en utmaning, och Ola tyckte om att skapa animationer som både höll hög kvalitet och gick snabbt att ladda. På Macromedias egen konferens Flashforward i San Francisco vann han 2003 pris för Gooberstory, en kortfilm om ett stort träd och en liten fisk. Efter utmärkelsen blev Ola Schubert inbjuden att föreläsa på Flash-konferenser över hela världen och var med och skrev handboken New Masters of Flash som levererades med tillhörande CD-romskiva.

Vid den här tiden blev han också kontaktad av den grafiska formgivaren Anneli Tisell som just startat förlaget Hatten. Efter att ha fött en son med Downs syndrom hade Anneli besökt flera öppet hus-dagar på Karlstads universitet och fått Iréne Johansson som handledare för stödstrukturen runt sitt barn. Skaparen av Karlstadmodellen hade därmed besökt Annelis hem på Lidingö i Stockholm vid ett antal tillfällen för att följa hennes sons språkliga utveckling. Umgänget hade också lett till att Anneli och Iréne tillsammans tagit fram ett språkverktyg som de kallade Teckenhatten och som de ville ge ut på CD-rom. Anneli undrade om Ola ville hjälpa till med illustrationer och animationer.

Samarbetet gick bra och några år senare hörde Anneli av sig igen. Nu hade hon fått pengar av Specialpedagogiska institutet för att utveckla de första dockfigurerna Babba, Bibbi, Bobbo, Dadda, Diddi och Doddo från Karlstadmodellen. Figurerna skulle heta Babblarna. Iréne Johansson hade gett sin välsignelse och i linje med hennes tankar skulle Babblarna användas i språkträningspaket som skulle säljas till förskolor. I paketet ingick fyra bilderböcker, ett datorspel och en animerad musikvideo till en sång med titeln Första låten, som Anneli själv skrivit texten till.

Utifrån Annelis enkla skisser, som i sin tur var inspirerade av Iréne Johanssons dockor, skapade Ola tillsammans med sin vän Hannes Hagstrand Babblarnas värld. Ola Schubert betraktade det specialpedagogiska materialet som ett goodwillprojekt och skrev på ett avtal som gav honom en procent i royalty på försäljningen. Enligt honom kom han och Anneli Tisell muntligen överens om att avtalet skulle sträcka sig över tio år och därefter omförhandlas.

När det var signerat skapade Ola och Hannes avskalade och tydliga figurer som likt sina förlagor skilde sig åt i färg och form. En av karaktärerna – Bibbi – återanvände Ola från ett informationsblad han ritat när han i mitten av 1990-talet jobbade med bistånd i västafrikanska Guinea-Bissau. Då var figuren en talande kondom som informerade om HIV.

Ola Schubert tycker att Hatten disneyfierat Babblarna. »När jag fortfarande jobbade på Hatten var det tal om att vi skulle göra ett specialpedagogiskt rum på Scenkonstmuséet. Det är rätt långt från lekplatser på stora köpcentrum.«

När materialet var färdigt fick Anneli Tisell och Hatten god hjälp av Specialpedagogiska institutet med att sälja in det till förskolor. Institutet höll i temadagar under parollen »Välkommen till Babblarna – världens roligaste specialpedagogik«. Vid sidan av workshoppar som kretsade kring läromedlet Babblarna höll Anneli föreläsningar om Babblarna »utifrån förlagets samarbete med Iréne Johansson, grundare av Karlstadmodellen, som läromedlen baseras på«.

För att få ytterligare snurr på affärerna besökte Anneli Tisell 2008 Bokmässan i Göteborg, men trots att många förskolepedagoger visade intresse för materialet sålde hon endast 32 böcker. Till en början blev hon besviken, men sedan insåg hon att landets förskolor saknar riktlinjer för materialinköp: varje förskola bestämmer själv vad den vill ha och inköp kan göras när som helst under året så länge det finns utrymme i budgeten. Eftersom inköpen ofta sker i samråd mellan rektor och förskollärare började beställningarna till Hatten att strömma in först när de pedagoger som besökt Bokmässan hunnit berätta om Babblarna för sina kollegor.

Det har fram till i dag kommit ut ett dussintal böcker med Babblarna.

Medan Anneli åkte runt och presenterade Babblarna för landets förskolor återgick Ola Schubert till andra frilansuppdrag. Bland annat skapade han tillsammans med Johanna Schubert den solrosprydda logotypen till TV-serien Solsidan och illustrerade och animerade egna små filmer åt King, företaget som är mest känt för mobilspelet Candy Crush.

2012 hörde Anneli Tisell åter av sig med ett stort uppdrag. Hon ville följa upp Babblarnas första animerade musikvideo med en liknande till låten Stompalong Tut Pling sång. När den senare under året lades ut på Youtube exploderade fenomenet Babblarna. Musikvideorna blev sådana succéer att de under en period innehade tre av platserna på Youtubes lista över de mest sedda klippen i Sverige. Det mest populära hette »Babblarna sex gånger! (Långversion)« och bestod av de två musikvideorna varvade efter varandra i 20 minuter. Klippet, som Anneli Tisell satt ihop själv, presenterades med orden: »För barn som liksom inte kan få nog.«

Margareta Rönnberg, professor i filmvetenskap, har förklarat de hundratals miljoner visningarna med att Babblarna är perfekt utformade för att tilltala små barn. Figurerna har tydliga kroppsformer, individuella färger och i viss mån överdimensionerade ögon – och vi människor är programmerade att dras till stora ögon. De distinkt olika rösterna hos Babblarna gör det också lätt för barnen att känna igen var och en av figurerna. Enligt Rönnberg kan små barn till och med avgöra vilken av Babblarna som är yngst tack vare deras ljusa och pipiga tonläge.

Medan Youtubes räkneverk tickade vidare gick Babblarna från att ha varit menade för barn med språksvårigheter till att tas in i alla barngrupper. En förskollärare berättar att Babblarna kom som en »ny och pigg färgklick i ett utbud som annars inte uppdaterats så mycket sedan Petter och hans fyra getter eller De tre bockarna Bruse«. Dessutom, säger förskolläraren, fanns en trygghet i att Babblarna var baserade på en specialpedagogisk modell. På Facebook startades grupper som »Babblarna i förskolan« och »Tips och idéer med Babblarna«, som samlade fler än 25 000 medlemmar. Där visade förskollärare hur de omvandlade hela rum till Babblarna-världar, byggde dockhus åt figurerna och snickrade ihop egna versioner av Tut, Babblarnas bil som kan förvandlas till ett flygplan. Språkträningsverktyget hade fått ett eget liv i landets förskolor.

Tidigare gick det bara att köpa Babblarnas läromedel via Hattens egen hemsida, men 2015 släpptes de även i vanliga butiker. Kort därefter licensierade Hatten ut figurerna och marknaden översvämmades av hundratals Babblarna-produkter. Merparten hade ingenting med pedagogik att göra, utan bestod av bowlingklot, bestick, kläder, bäddset, gosedjur, hudkrämer, gardiner, schampo, tårtdekorationer och barnmat i puréform kallad mumsisar.

Annons

– Det finns inga direktiv uppifrån som reglerar huruvida ett läromedel i den svenska förskolan även får finnas ute i den vanliga handeln som kommersiella varor, säger Magdalena Karlsson på Skolverkets avdelning för läroplaner för förskola och grundskola.

Hon fortsätter:

– I den svenska läroplanen för förskolor anges målen, det vill säga inriktningen på utbildningen i förskolan, sedan är det upp till förskolorna att bedöma vilken typ av material de behöver för att kunna arbeta i enlighet med målen.

Detta betyder att det är fritt fram för svenska förskollärare att använda sig av material från, säg, Disneys Frost, bara de med hänvisning till läroplanen kan motivera varför. Dock har förskolorna, säger Magdalena Karlsson när just Frost förs på tal, ett ansvar att skydda barnen från marknadskrafter.

– Förskolorna har i uppdrag att utveckla barns kritiska tänkande. Barn är översköljda med reklam och intryck och kan ju inte själva sortera i det. Om jag ska uttrycka mig grovt: barn går på reklamen.

Johanna Sjöberg är universitetslektor vid Linköpings universitet. Hon forskar om hur barn på olika sätt synliggörs och involveras i konsumtionskultur. 2013 skrev hon avhandlingen Marknadens öga: Barn och visuell konsumtion.

– Jag har inte specifikt undersökt Babblarna, men jag upplever dem som ytterligare ett i raden av kommersiella koncept för barn där underhållning, pedagogik och konsumtion samspelar. Spinoffprodukterna är en del av konceptet som helhet – alltså att man ska kunna möta figurerna i många olika medier och former, såsom film, leksaker, gosedjur, planscher och så vidare.

Här menar hon att Babblarna inte skiljer sig från Frost, Bamse eller Mumin – när de här figurerna sprids så är det reklam, bara inte traditionell sådan.

– Figurerna gör hela tiden reklam för sig själva genom att de syns på olika platser, säger Johanna Sjöberg. I vanlig bemärkelse är det inte reklam, men effekten är att figurerna gör reklam. Traditionell reklam som riktas till barn finns det lagstiftning kring, men den blir tandlös när marknadsföringen och spridandet av figurer och koncept inte görs genom exempelvis annonser och reklamfilmer. Det finns inget barnperspektiv i lagstiftningen kring konsumtion och marknadsföring.

 

När Babblarna började säljas i vanliga butiker ökade arbetsbelastningen på Hatten förlag. Ola Schubert fick beställningar på fler musikvideor samtidigt som han projektledde en grupp animatörer i Indien som var med och gjorde Babblarnas långfilm Babblarna – första filmen. För att hinna med allt behövde Hatten få in fler personer i verksamheten och Ola Schubert rekommenderade ett gäng vänner och bekanta.

Snart släpptes en Babblarna-musikal som turnerade landet runt för fulla hus. Figurerna blev även en del av Cirkus Scotts föreställning Babblarna på Cirkus Scott där en trollkarl klädde ut sig till den stora bruna Babba när han sågade itu en kvinna.

»Hatten av för Babblarnas mamma«, skrev tidningen Entreprenören. Svenska Dagbladet skrev om »Klickmonstren som hypnotiserar svenska barn«, och Aftonbladets kultursida konstaterade att det för småbarnsföräldrar »framstår som mer eller mindre omöjligt att undkomma Babblarnas teddyklädda tentakler«.

2017 hälsade Babblarna-gänget på hos SVT:s barnprogram Bolibompa. Vid sidan av Anneli Tisell, Ola Schubert och två av låtskrivarna bakom Babblarnas hits var även Karlstadmodellens grundare Iréne Johansson med – dock endast i form av ett inramat foto i Anneli Tisells knä.

Hatten omsatte nu mångmiljonbelopp och pengarna började strömma in även till Ola Schubert. Mellan 2007 och 2013 hade hans royaltyutbetalningar legat på omkring 4 000 kronor per år, 2014 ökade de till 20 000 kronor och 2015 till 60 000 kronor. Samma år uppdaterades Olas avtal muntligen med löftet att han utöver sin royalty på läromedlen skulle få tre procent på försäljningen av de kommersiella produkterna – och för 2016 fick han hela 320 000 kronor.

Här syns hur Ola Schubert tagit fram roboten Klonk från skissnivå till färdig figur. Klonk fick sedan en betydande roll i Babblarna-musikalerna.

Trots att han nu fick mycket pengar kände han sig inte helt bekväm med sitt avtal. När han och Hannes Hagstrand en gång skapade Babblarna var det som ett pedagogiskt verktyg i förskolan. Därför hade de gått med på låg ersättning. Även om Ola fortfarande skapade böcker, pussel och spel tyckte han att allt mer kretsade runt de kommersiella kringprodukterna. Dessutom hade Babblarna just inlett sin internationella lansering. Åt den tyska marknaden skapades Youtubekanalen Babblarna Deutsch, och näst på tur stod Polen, Holland, Norge, Finland och Danmark.

Ola Schubert bad om att få se underlaget till sina royaltyutbetalningar, men efter mer än ett års tjat hade Hatten fortfarande inte skickat några siffror. När han istället jämförde sin ersättning med den som Hannes hade fått gick siffrorna inte alls ihop. Dessutom hade Ola av oklar anledning bara fått omkring en tiondel av den utlovade royaltyn för licensprodukterna.

2017 hade tio år passerat sedan Ola Schubert skrev på avtalet med Hatten, och det var därmed dags att omförhandla. Inför förhandlingarna kontaktade han Svenska tecknare, branschorganisationen för illustratörer, grafiska formgivare, animatörer och serieskapare. Enligt den praxis de tagit fram borde Ola få cirka 7 procent för läromedlen och 3,3 procent på licensprodukterna. När Ola tog upp det här med Anneli Tisell menade hon att branschpraxis för upphovsrätt inte kunde gälla i detta fall. Babblarna, menade hon, var ett helhetskoncept som utgick från hennes vision.

Ola Schubert och Hannes Hagstrand ville träffa Anneli Tisell och Hatten tillsammans med en jurist för att reda ut allt, men Anneli vägrade. När Ola till slut gick med på att träffa henne själv löd hennes ståndpunkt att Hatten ägde alla rättigheter till Babblarna.

Efter mötet eskalerade konflikten via mejl. När Hatten anlitade advokater såg sig Ola tvungen att avsluta sin anställning. Genom Svenska tecknare skickade han ut ett varningsbrev där han hävdade upphovsrätt för allt han skapat, men öppnade för förhandling. Hatten inledde å sin sida en facklig process mot Ola. Under fyra månader försökte han få till en förlikning, men när det inte fungerade hörde han av sig till Youtube och fick dem att plocka ner Babblarnas musikvideor med hänvisning till upphovsrättsbrott.

Musikvideorna försvann från plattformen under en månad och i Annelis ögon var Ola nu en sabotör som hotade hennes livsverk. I maj 2018 stämde Hatten Ola Schubert i arbetsdomstolen. Där hävdade företaget att Ola, som var projektanställd under de två år då han ledde arbetslaget som skapade Babblarna – första filmen, hade förhandlat bort sin upphovsrätt. Enligt Hatten innebar anställningsavtalet att allt som Ola skapat åt företaget var fritt för dem att använda, trots att han tidigare hade arbetat åt dem som fri uppdragstagare i över tio års tid.

Rättegångsdatumet sattes till första veckan i maj 2019.

Johanna Schubert har animerat sju musikvideor till Babblarna. »Men när jag ville få till ett avtal om hur de används hävdade Hatten att det är Ola som gjort dem, i hopp om att vinna den rättsliga processen och på så sätt tillförskansa sig rättigheterna till även det jag gjort.«

De vänner som Ola fixat jobb åt på Hatten vände honom nu ryggen. De tog bort honom som vän på Facebook, satt på förlagets kontor och tvättade bort hans namn från alla nya produkter och raderade honom helt från hemsidan till Babblarna – den första musikalen där han tidigare med bild presenterats som »Babblarnas pappa«.

Alla royaltyutbetalningar från Hatten ströps. För att försöka bilda sig en bättre uppfattning om vad som hänt vände Ola på alla stenar. Han gick igenom allt som kunde användas till hans fördel: royaltykontraktet, mejl, fakturor, tidiga skisser. Med ett par månader kvar till rättegången funderade Ola allt mer på hur professor Iréne Johansson, sprungen ur 68-rörelsen, såg på såväl upphovsrättstvisten som kommersialiseringen av Babblarna.

För mig berättade Iréne gärna om sin egen bakgrund och ursprunget till Babblarna, men när det kom till dagens situation sade hon att hon vare sig ville eller kunde kommentera saken. Det var »för känsligt«, sade hon. Hon berättade även att det fanns ett tystnadsavtal mellan henne och Hatten, och varje gång hon gav en intervju var hon tvungen att rapportera till Anneli Tisell.

När Ola Schubert inför rättegången hörde av sig till Iréne för att berätta om sitt fall gick hon ändå med på att vittna åt honom. Men hon ville helst att det skulle ske via mejl.

Iréne skrev till Ola att hon såg tillbaka på den första tiden med Babblarna »med glädje«. Sedan fortsatte hon: »Men successivt förändrades samarbetet till att bli mindre öppet och mindre ömsesidigt. Det första synbara tecknet på denna förändring skedde då mitt namn hamnade efter Annelis på fyra böcker om Babblarna, trots att det var jag som gav förslag om det språkliga temat (De första frågeorden) och den språkliga anpassningen till den språkliga utvecklingsnivå som motsvarar 1,5-åringen.«

Mejlet fortsatte:

»Efter några år var min del i samarbetet kring Babblarna i stort sett noll. Nya produkter utvecklades utan att jag informerades – vetskap fick jag som regel genom att gå in på webbutiken. Hänvisning till mitt namn och pedagogiken i Karlstadmodellen gjordes utan mitt godkännande eller ens min vetskap. Underleverantörer började producera figurerna och allt gick i rasande fart utan någon information till mig. Riktigt bestört blev jag då Babblarna dök upp som godis i en Pressbyråhylla.

Nu hade Babblarna kommit mycket långt från sitt ursprung – att vara ett enkelt material inom ramen för specifik metodik med inriktning på barn med förväntade grava språkstörningar.«

Iréne avslutade mejlet med att berätta att det som berörde henne allra mest var att Babblarna-konceptet med musik, leksaker och kommersiella produkter utan pedagogiskt innehåll vänts till nackdel för de barn som var den ursprungliga målgruppen. Hon skrev:

»Förskolepersonal köper in material och skapar Babblar-rum och menar att miljön nu är så optimal som möjligt för lille Kalle fem år med Downs syndrom och som har ett stort behov av stöd i sin språkutveckling. Men Babblarna, använt på det sättet, erbjuder inte Kalle mer språkstimulans än Mupparna eller vilka andra grejer som helst. Men förskolepersonalen och föräldrarna känner sig nöjda för de har ju köpt in språkmaterial. Och det vet ju alla, att alla barn ÄLSKAR Babblarna. Men Kalle hade behövt ett pedagogiskt upplägg. Detta gör mig så sorgsen.«

 

Efter att först ha velat vänta med att bli intervjuad till efter rättegången går Anneli Tisell till slut med på att ses på Hattens kontor i Danderyd. Det ser ut som många förskolor och barnavårdscentraler gör i dag – klätt med Babblarnaprodukter från golv till tak.

Föregående dag publicerade Anneli Tisell ett inlägg på såväl Hattens hemsida som på Facebook där hon menade att Ola Schubert felaktigt målat upp konflikten med henne som Davids kamp mot Goliat.

I inlägget, som hon kallade »Sanningen om Babblarna«, skrev hon: »Kreativa småföretag som Hatten är viktiga som uppdragsgivare och arbetsgivare åt författare, illustratörer, kompositörer och många andra kreativa personer. Hur ska ett sådant företag kunna fungera utan rätten till sina egna verk?«

– Vi har inte råd med det här egentligen, säger Anneli när jag frågar varför man dragit konflikten så långt som till rättegång. Men vi måste skydda vår upphovsrätt. Vi är ett helt arbetslag på tio personer som jag har ansvar för. Och det är ingen tvekan om att från ax till limpa så är Babblarnas värld så som den ser ut i dag min. Ola blev inbjuden samtidigt som andra kreatörer att utföra min vision och idé. Och jag måste säga det här högt: Han har varit en underleverantör.

När jag flikar in motfrågor om upphovsrätten avbryter Anneli om och om igen med liknande formuleringar.

– Jag känner att jag inte vill kommentera det mer, utan det får bo i rättssalen. Det är viktigt att den processen får pågå i fred.

Hatten förlags grundare Anneli Tisell var också Svenska Downföreningens första ordförande. 2016 tilldelades hon UPP-priset av samma förening. Det går till människor som har stor betydelse för att personer med Downs Syndrom blir accepterade som fullvärdiga samhällsmedborgare. Här syns hon med Bobbo, som hon också ger röst åt.

Om vi backar bandet: Vad hade du för förebilder för Babblarna?

– Fisher Price är en förebild därför att de gör så fantastiskt fina, rediga leksaker som verkligen drar barnen till sig. Om man ska göra ett koncept för barn som ska nå fram, då kan man inte bara göra en bok, en sång, en leksak. Man måste göra en hel serie. Allting måste passa ihop. Så redan från början var musiken central. När vi gjorde Första låten så hade den inte med språkträning att göra. Den gjordes för att locka barnen till Babblarna. Att få barnen att höra låten och komma springande. Även videon är ju gjord på ett sätt så att barnen verkligen ska fastna för den.

Som reklam?

– Ja, men reklam för att vilja läsa böckerna, vilja leka med materialen och jobba med barnets språkutveckling. Så därför blir ordet reklam missvisande, särskilt som jag gör allt för att Babblarna ska hållas borta från reklam. Vi har ingen reklam på vår Youtubekanal och så vidare.

Samtidigt svämmar marknaden utanför förskolan över av Babblarna-produkter som inte har något med pedagogik att göra. Det är lekparker i Mall of Scandinavia, bäddset, mumsisar. Hur ser du på det?

– För mig är detta en inkluderande tanke. Barn som är tre år och som älskar någonting, vi kan ta Spiderman, vill ha Spidermankläder och sova i Spidermanlakan. De vill vara omgivna av de här figurerna. Så då tänker jag att om man älskar Babblarna så ska man få vara det. När man lägger barnet för att sova handlar det inte bara om att läsa böcker utan man kan också prata om Babblarna som är tryckta på lakanen. Då passar man på att berätta en egen historia om Babblarna och lockar med sig barnet i det. Jag tror på att ta in språkleken i vardagen.

– Eller ta gummistövlar med Babblarna på. Jag tror att de väcker föräldern och blir en påminnelse om att man vet att Babblarna handlar om språkutveckling. Gå ut och gör hoppandet i vattenpölarna till en språkutvecklande stund! Och när det kommer till lekparker så är de en bra pedagogisk plats. Man kan leka med olika språkljud när man åker i rutschkanan. Jag har väldigt svårt att förstå att det skulle finnas en motsättning mellan det här.

Iréne Johansson menar att detta drabbar de som Karlstadmodellen är till för, det vill säga alla med speciella behov. Enligt henne blir de förvirrade när de i sin språkträning hamnar i miljöer som är helt täckta av Babblarna.

– Jag håller inte alls med om det. I språkträningen, då är det här med Babba, Bibbi och Bobbo något man tränar under en kort period. Jag skulle kunna beskriva Babblarnas roll i Karlstadmodellen som en sådan där liten marmeladburk på en frukostbuffé på ett lyxigt hotell. Babblarna är som en sådan liten marmeladburk ur Karlstadmodellens extremt stora skafferi, det är som att provsmaka språkträning.

Men som jag förstår det anser Iréne Johansson att kommersialiseringen av Babblarna gått så långt att ni inte längre ska få använda er av vare sig Karlstadmodellens eller hennes namn i samband med Babblarna. Stämmer det?

– Ja, nej … Hon vill inte vara medförfattare längre på nya böcker om hon inte har varit aktiv och delaktig i skapandet av boken.

Ni har varit snabba med att tvätta bort Ola Schuberts namn från Babblarnas produkter. Kommer ni att vara lika snabba med att ta bort Karlstadmodellen och Iréne Johanssons namn från desamma?

– Jag håller inte med om att vi har tvättat bort Olas namn. Jag tror att vi låter den här diskussionen vara, faktiskt. Det du säger känns bara konstigt för mig. Jag ser det som att vi är ett förlag som har gett Iréne extremt mycket genom alla år genom att referera till Karlstadmodellen. Men sedan vet jag såklart att Iréne inte tycker om alla delar av kommersialiseringen.

 

Strax efter att professor Iréne Johansson gått med på att vittna för Ola Schubert invände Hatten att inlagan dykt upp alltför nära inpå rättegången. Arbetsdomstolen gav dem rätt och sköt upp målet till efter sommaren.

I samma veva publicerade både Dagens Industri och Dagens Nyheter längre artiklar om tvisten, men utan att prata med Iréne Johansson eller notera den djupa spricka som växt fram mellan henne och Hattens Anneli Tisell.

– De tror att de skriver balanserade artiklar bara för att båda parterna får uttala sig, säger Ola Schubert. Det är tröttsamt. Anneli fick där, för jag vet inte vilken gång i ordningen, dra sin version utan kritiska frågor. Trots att hon genom det hon sade visade att hon uppenbarligen inte vet hur upphovsrätten fungerar.

Ola Schubert har inte vågat tänka på vad som skulle ske om han förlorar. Alla familjens pengar har gått till dyra advokatarvoden, drygt en halv miljon kronor. För att skydda familjen ekonomiskt och inte dra med sig barnen i det eventuella fallet har Ola och Johanna Schubert ansökt om skilsmässa.

– Det är så galet allting, så någonstans ska det ändå bli skönt att detta snart är över, säger han. Inte minst för familjen. De har förlorat mig det senaste året. Min äldsta dotter kom bara häromdagen och sa uttryckligen att hon ville ha tillbaka sin pappa.

Sedan Hatten drog upphovsrättstvisten till rätten har Ola nästan helt slutat animera.

– Efter att jag var sjukskriven i ett år var min konstnärliga kreativitet, den som alltid hade funnits där, svår att väcka. Lusten till skapande var borta. Men jag skulle ju vara tvungen att sysselsätta mig med något framöver, inte minst om jag nu skulle förlora målet och bli skuldsatt för resten av livet. Försäkringskassan var på mig, Arbetsförmedlingen var på mig, A-kassan var på mig, och även jag själv var på mig för att hitta något nytt.

Under sjukskrivningstiden gick Ola ofta planlöst runt i de natursköna områdena runt bostaden i Aspudden söder om Stockholm.

– Jag var full med både Babblarångest och en begynnande klimatångest som legat och skvalpat latent i flera år. Jag ville göra något, kanalisera min energi någonstans. Naturen och klimatet låg nära till hands. Jag fick syn på några färska gröna ekollon som låg på backen. Jag plockade upp dem och funderade på om de kanske gick att använda till någonting, trots att jag alltid hört motsatsen, alltså att de skulle vara oätliga, giftiga, poänglösa.

Ola gick hem och tog sig ut på nätet och klickade sig fram bland länkar om ekollon. Återigen, lite som när han i mitten av 1990-talet upptäckte Flash, öppnade sig en ny värld. Ekollon fanns i recept från Korea, USA, Grekland, Marocko – i veganburgare, vildost, nudlar, mjöl.

– Under hösten samlade jag mängder av ekollon i närområdet och började experimentera. Jag lyckades kanalisera min ångest och kände hur styrkan långsamt återvände. Till slut hittade jag av en slump en permakulturkurs som höll till i Tantolunden på Södermalm.

Ola ser det som sin livlina, som att han här, oavsett vad som händer, hittade vägen tillbaka.

– Permakultur handlar om hur vi på ett hållbart vis tar vara på naturens resurser och de resurser som bor i oss alla. Jag tänker mycket på det hela tiden. Det här att ta till vara och värna om det vi människor kan ge varandra. Och att det jag blivit utsatt för av Hatten är precis det motsatta. Ett hänsynslöst skövlande.

Du var själv i allra högsta grad med när Babblarna kommersialiserades. Varför sa du aldrig ifrån?

– För det första hade jag ett royaltyavtal. Att förhålla sig till ett avtal, och att följa det, skapar ett passivt beteende. Det är själva poängen med avtal. Men nej, jag invände aldrig mot exploateringen bortsett från när mina alster framställdes felaktigt, som var fallet med en del undermåliga pussel och leksaker. Vad gäller pedagogiken så har jag förlitat mig helhjärtat på att Anneli och Iréne hade en tydlig och konstant dialog. Jag trodde verkligen att Iréne varit med på allt som Hatten genomdrev med Babblarna. Men tänk att även hon blivit utnyttjad.

Om Ola skulle vinna rättegången vill han sätta sig med Hatten och direkt förhandla fram ett nytt royaltykontrakt, den här gången på livstid. Hur stor hans procent ska bli beror på vilken väg Hatten tänker ta framöver.

– Jag skulle kunna tänka mig en fortsatt låg royaltyprocent, bara aningen högre, om man skulle begränsa sig till att behålla Babblarna som specialpedagogiskt material för barn med särskilda behov i förskolan. Men om de vill fortsätta på det kommersiella spåret, vilket är mer troligt, då skulle jag gå efter branschpraxis och se till att royaltyprocenten blev avsevärt högre. För jag tänker att de måste välja var de ska vara: i förskolan eller på den fria öppna marknaden.