En väl förborgad hemlighet

Konspirationsteorier, en narcissistisk personlighet och ett socialt motiv. Läs fortsättningen av »Den osannolika mördaren«.

Mitt eget intresse för Palmemordet väcktes 2006 i samband med en mejlväxling med Leif GW Persson. I sin roman Mellan sommarens längtan och vinterns köld hade kriminologiprofessorn gett huvudpersonen, en lätt maskerad Olof Palme, en bakgrund som engagerad av CIA med kodnamnet Pilgrim under tidigt 1950-tal. Vår kontakt rörde detta förhållande, och det kriminologiprofessorn kunde berätta vände upp och ner på min bild av den förre statsministern.

Kunde det verkligen vara sant, hade Palme jobbat för CIA? GW tänkte hålla tyst om sina källor livet ut, lät han meddela. Ville jag veta något mer om Palmes amerikanska kontakter fick jag leta reda på informationen själv.

Genom lite Finderglück i amerikanska arkiv kom jag så småningom halvvägs: CIA hade verkligen velat värva Olof Palme och Palme hade också lämnat upplysningar om svenska vänsteraktivister till USA:s ambassad i Stockholm. Han hade dessutom verkat på hög nivå i en internationell studentorganisation som varit så infiltrerad av CIA att det verkade sannolikt att han känt till och accepterat sakernas tillstånd. Dessa fynd fördjupade bilden av den unge Olof Palme, och jag författade tillsammans med en DN-medarbetare en lång artikel på temat som tidningen publicerade i januari 2008.

Annons

Den naturliga följdfrågan löd: Hade de här tidiga amerikanska kontakterna något med mordet att göra? Hade Olof Palme först jobbat för amerikanerna, bara för att senare i livet bli misstänkt för att ha bytt sida?

Flera ledande journalister hade varit inne på spår om Palme som misstänkt sovjetisk medlöpare, framför allt Lars Borgnäs och Thomas Bresky. I TV-programmen Striptease respektive Norra magasinet hade de presenterat uppgifter som pekat mot nätverk inom polis och militär där misstron mot Palme övergått i beslutsamhet: han måste bort. Ibland landade reportagen i intervjuer med personer som sade sig ha blivit erbjudna stora summor för att mörda statsministern.

 

Idén om att Olof Palme skulle vara redo att sälja ut Sveriges säkerhet och oberoende hade puttrat under hela 1980-talet. Framför allt rådde en spricka mellan militären och statsledningen gällande de påstådda ubåtskränkningarna. Regeringen Palme ansåg att bevisningen var bristfällig överlag, medan marinen var övertygad om att Sovjetunionen regelbundet genomförde storskaliga undervattensoperationer i den svenska skärgården. Framför allt officerare inom Stockholms kustartilleri spred en konspirationsteori som gick ut på att marinen verkligen lyckats stänga in en sovjetisk farkost vid den uppmärksammade ubåtsjakten i Hårsfjärden. Att den lyckats komma undan tillskrev man regeringen.

Inom delar av Försvarsmakten ansåg man att ett överraskande angrepp stod för dörren och såg tecken på sovjetiska krigsförberedelser lite varstans. Allt detta samtidigt som Olof Palme propagerade för avspänning och en kärnvapenfri zon i Norden.

I riksdagsvalet 1985 fick Socialdemokraterna 44,7 procent av rösterna och behöll regeringsmakten, vilket innebar tre år till med Olof Palme vid rodret.

»Dessa pekade mot att mordet kunde vara en aktion av Stay Behind, sanktionerad på hög nivå.«

Den hösten växte oppositionen mot regeringens försvarspolitik i allmänhet och Olof Palme i synnerhet. Kommendörkapten Hans von Hofsten fruktade privat att statsministern styrdes av ryssarna på telepatisk väg och väckte uppmärksamhet med en rad kritiska uttalanden. I november publicerade Svenska Dagbladet en artikel där tolv höga marinofficerare ställde sig bakom von Hofsten och flera visade direkt misstro mot Olof Palme.

Även inom hemvärnet växte de Palmefientliga strömningarna på grund av ett lagförslag om polisens ställning vid en ockupation. För den som målade fan på väggen riskerade förslaget både att försvaga hemvärnets kapacitet och göra polisen till ett verktyg för ockupationsmakten.

Strax före mordet, söndagen den 16 februari, höll kommendörkapten von Hofsten ett uppmärksammat föredrag där budskapet var tydligt: Sverige stod inför ett akut hot om en sovjetisk invasion. Fosterlandsvänner av alla grupperingar oroade sig för Palmes Moskvaresa i april. Ämnade statsministern låta ryssarna flytta fram sina positioner ytterligare?

 

Vid sidan av olika motivbilder fördjupade jag mig i Palmemordets infrastruktur. Det förundersökningsmaterial som lades fram i samband med rättegångarna mot Christer Pettersson rymde stora mängder information om brottet, därtill innehöll Granskningskommissionens drygt tusensidiga betänkande från 1999 alla tänkbara fakta om utredningsarbetet. Jag kompletterade med relevanta böcker och otaliga samtal och möten med sakkunniga.

Ju mer insatt jag blev, desto tydligare framstod det att de flesta mordteorierna – oavsett om de rörde landsförrädarspåret, polisspåret eller att dådet utförts av apartheidregimen – aldrig landat i något konkret som kunde knytas till brottsplatsen.

Av den anledningen var uppgifter från Dagens Nyheters pensionerade ledarskribent Olle Alsén mer intressanta. Han delade frikostigt med sig av sitt arkiv som rymde några intervjuer med en tidigare CIA-agent och en tidigare IB-anställd. Dessa pekade mot att mordet kunde vara en aktion av Stay Behind, sanktionerad på hög nivå.

Detta nätverk, med uppdraget att planera för och underhålla en underjordisk motståndsrörelse i händelse av en sovjetisk ockupation, fanns under kalla kriget i alla västeuropeiska länder. Dess svenska förgrening hade avslöjats i DN 1990 och då nämndes även kopplingen till Skandia och Skandiahuset. Fastigheten hade varit en bas för nätverket, och dess många ingångar och underjordiska kulvertar var som skapade för hemlig verksamhet.

Annons

Och på Skandia fanns Stig Engström: som grafiker på försäkringsbolaget var han en möjlig medlem av den gren inom Stay Behind som skulle syssla med psykologisk krigföring.

 

Att korsa de 22 vittnesmålen från brottsplatsen med Stig Engströms var en aha-upplevelse. På den punkten var det verkligen som Holmér uttryckt det i april 1986: »Ja, där är det inte en siffra rätt.«

Lika slående var vad andra journalister redan hade noterat: alla nyckelvittnens beskrivning av mördaren, innan de hunnit påverkas av medieuppgifter och tidens tand, stämde antingen hyfsat eller mycket väl in på Engström.

Att systematiskt gå igenom Engströms egna utsagor var frustrerande. Förutsatte man att han faktiskt var gärningsmannen – vilket var den hypotes jag nu bestämde mig för att pröva – var han mer eller mindre tvungen att själv kontakta polisen dagen efter mordet. För hur såg alternativen ut? Väktarna visste när han stämplade ut och att han hade varit på brottsplatsen. Dessutom stämde signalementet: det hade bara varit en tidsfråga innan polisen skulle ringa på dörren.

Så Stig Engström gjorde vad han kunde för att leda bort misstankarna. Att han begick ett avgörande misstag när han beskrev Lars Jeppsson, som dagen efter mordet endast var känd för Nieminen, polisen och gärningsmannen, spelade i sammanhanget ingen roll – det hade utredarna noterat men inte dragit de rätta konsekvenserna av.

Händelseutvecklingen hade därefter spelat Skandiamannen i händerna gång efter annan. Fantombilden på mördaren, exempelvis, skapade bara oreda i utredningen. Och när skeendet gick honom emot, som när Skandias Per Häggström eller våldsrotelns Arne Irvell fick upp ögonen för honom, var det som om okända krafter trätt in till hans räddning.

Samtidigt gnagde en oro i mig: Tänk om det ändå fanns något i förundersökningen som förklarade att en person som befunnit sig på brottsplatsen, i rätt tid och med rätt signalement, och som blåljugit ända in i hovrätten, inte hade blivit grundligt utredd?

 

Att gå till botten med den frågan var inte lätt. Utöver de bitar som släppts i samband med Christer Pettersson-rättegången var allt material rörande Skandiamannen belagt med förundersökningssekretess. Granskningskommissionen ägnade honom inte ett ord. Däremot tas han upp i kommissionens så kallade revisorsrapport som skrevs ihop av två revisionsdirektörer. I deras granskning, liksom i några bilagor, förekommer Stig Engström enbart i egenskap av ett vittne som lämnat uppgifter om vad han sett och upplevt på plats.

I sin bok Cover-up: Palmemordet, som gavs ut samma år som Granskningskommissionens betänkande, är journalisten Sven Anér ömsom uppgiven, ömsom upprörd. Han konstaterar att kommissionen inte bidragit till att räta ut ett enda frågetecken när det gäller Stig Engström: »Det spelar egentligen ingen roll var jag sätter fingret i denna affär, jag hamnar alltid i egendomligheter, absurda påståenden, märkliga händelseförlopp, skrämmande overksamhet från polisens och åklagarnas sida. Allting är egendomligt, ingenting är klart.«

»Ledaren var en affärsman som bland annat hade goda kontakter med vapentillverkaren Bofors.«

Mina egna frågor till poliser som deltagit i utredningen, från spaningsledare och neråt, gav heller inget av värde. Antingen kom de inte ihåg eller så ville de inte berätta.

Palmeutredningens dåvarande chef Stig Edqvist stod för en annan variant 2011. Först utlovade han en intervju om Skandiamannen, men när han fick se frågorna ställdes den in.

Samma år gav Anders Jallai, vars spänningsromaner bygger på verkliga händelser och personer, ut boken Landsförrädaren. I den utförs Palmemordet av en lätt förklädd Stig Engström, på uppdrag av en paramilitär grupp som ville röja statsministern ur vägen före statsbesöket i Moskva.

Annons

Idén hade Jallai fått från den förre chefen för Säpos kontraspionage Olof Frånstedt, som berättat för honom om två fristående grupper som kunde ha något med mordet att göra. Den ena gruppen, Grupp Barbro, leddes av Barbro Sagnell, en före detta FRA-anställd och verksam på hög nivå inom FRO, en frivillig radioorganisation inom försvaret. Grupp Barbro dominerades av FRO-medlemmar och verksamheten gick till stor del ut på att hålla ett öga på diverse suspekta aktiviteter på Stockholms gator. Den andra gruppen, Grupp Lennart, var och är mindre känd. Ledaren var en affärsman som bland annat hade goda kontakter med vapentillverkaren Bofors. Här var verksamheten mera diffus och Olof Frånstedt lämnade inte så mycket information.

Gemensamt för båda grupperna var att de var sanktionerade av Försvarsstaben. I sina memoarer kunde Olof Frånstedt berätta att dåvarande IB:s operative chef Claes Wikland personligen besökt honom med budskapet att grupperna skulle lämnas ifred.

Om Engström tillhört någon av dessa grupper skulle många bitar falla på plats. Först och främst motivet, men kanske också hur han fått tag på mordvapnet. Därtill kunde möjligen hans medverkan i ett hemligt nätverk förklara några av de märkliga turer som gjort att han kommit undan. Hade han helt enkelt fått hjälp av myndighetspersoner som stoppat utredningen med hänvisning till rikets säkerhet?

 

Att få tag människor som ingått i Grupp Barbro och Grupp Lennart tog lång tid. De enda ingångarna var ledarnas identiteter samt att Frivilliga radioorganisationen utgjort en rekryteringsbas för Grupp Barbro. Via några medlemmar i denna organisation fick jag tag på ett par namn, som i sin tur ledde till nya namn.

Mina kontakter med några av Barbrogruppens medlemmar gav lite insikt i arbetssätt och mentalitet:

– Palme? Den jäveln skulle ha dinglat långt före 1986, som en uttrycker det.

En kartläggning av människor som jobbat på Skandia samtidigt som Stig Engström visade också att en av hans chefer varit barndomsvän med ledaren för Grupp Lennart.

Samtidigt sade sig ingen av gruppmedlemmarna ha hört talas om Stig Engström, och själv fann jag inga direkta personkopplingar mellan honom och någon bekräftad medlem. Inte heller någon av Engströms gamla arbetskamrater, vänner och släktingar kunde berätta något som antydde att han ägnat tid åt paramilitär verksamhet i Stockholms innerstad.

»Så vem var då personen Stig Engström, och vad skulle kunna få honom att vilja skjuta Olof Palme?«

Vad det gällde verifierbara fakta ledde inga försök att knyta Stig Engström till Stay Behind, Grupp Barbro eller Grupp Lennart någonvart. Detsamma gällde för uppgifter som tydde på att han haft något ihop med det Palmefientliga partiet EAP eller de ännu fränare Palmekritikerna på tidskriften Contra.

Lämnade man motivbilderna och höll sig till vad som trots allt var känt om Palmemordet, kvarstod ståndpunkten att det var präglat av slumpen och amatörmässigt utfört. I sin gärningsmannaprofil uttrycker rättspsykiatern Ulf Åsgård och kriminalkommissarien Jan Olsson det kärnfullt som att idén om en konspiration »starkt kontrasterar mot hur mordet faktiskt gick till«.

Så vem var då personen Stig Engström, och vad skulle kunna få honom att vilja skjuta Olof Palme? Kunde han ha varit kapabel att utföra mordet på egen hand?

Det var bara att fortsätta med det som Palmeutredarna skulle ha gjort sommaren 1986 om inte Hans Holmér hade fastnat för kurdspåret: tala med grannar, vänner, arbetskamrater och andra som stod Stig Engström nära.

 

Om kriminalkommissarie Erik Skoglund försökt ta reda på vem Stig Engström var hade han hittat mycket som var »knepigt«, för att använda Holmérs språkbruk. Engström föddes 1934 i Bombay, fadern var driftingenjör på Tändsticksbolagets fabriker och familjen stannade många år i landet. De första skolåren tillbringade han på den kristna svenska internatskolan Solvik i delstaten Tamil Nadu.

Som elvaåring flyttade Stig ensam hem till Nybro där han bodde hos en moster och tragglade sig igenom folkskolan.

– Han var ingen studiebegåvning, berättar en barndomsvän. Men han var duktig i idrott och vi hängde alltid ihop.

1951 började han på Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk, bara fyra år efter att Olof Palme tagit studentexamen på samma internatskola. Skolarbetet gick sådär för Stig, men umgänget med klasskamrater som Reuterswärd, Streijffert och Anjou gav känsla för klass och stil.

– Han kunde alla sociala koder, hur man skulle föra sig och sådant, berättar hustrun från ett tidigare äktenskap.

Det var de estetiska anlagen som skulle ta honom någonstans i livet. Men först gjorde han lumpen på Kronobergs regemente i Växjö. Där utbildades han till plutonchef inom infanteriet och erhöll goda betyg.

Efter lumpen hängde han kvar i det militära: mellan sommaren 1957 och hösten 1960 jobbade han på Kungliga Armétygförvaltningen, nuvarande Försvarets materielverk. I ett CV anger han »perspektivteckning« som syssla – på myndigheten framställdes handböcker om allt från elverk till kulsprutor.

Genom kurser på Grafiska institutet och Konstfack blev han en välutbildad och habil illustratör, noggrann intill pedanteri med hantverket. Via jobb på Sveriges Radios förlag och Sveriges Television hamnade han på försäkringsbolaget Skandia 1968. Där blev han en känd figur, bland annat var han en tid ordförande för företagets kamratförening i Stockholm liksom grafiskt ansvarig för personaltidningen.

– Han var en klubbmästartyp, konstaterar en granne. Väldigt social.

Samtidigt hade han en personlighet som stack ut: »Han var annorlunda«, som en kollega uttrycker det. En vän till familjen fångar hans karaktär i ett enda ord:

– Liberace! När jag tänker på Stig, tänker jag på Liberace.

Karriären på Skandia blev inte vad han tänkt sig. Själv ansåg han sig kvalificerad för chefsjobb, men erbjudandena uteblev.

I den Svenska Dagbladet-intervju som gjordes 1981 apropå tidningens könsrollstest berättade Stig Engström att 40-årsåldern innebar en kris där han ifrågasatte både karriären och livet. Han var ärelysten och hade han haft mindre av det draget hade han mått bättre, konstaterade han själv.

– Han hade ett enormt bekräftelsebehov, på ett omoget och barnsligt sätt, säger en granne. Han ville verkligen spela roll, stå i centrum.

En gammal kollega säger:

– Han liksom sökte sig till utsatta situationer. Det var inte alltid han klarade av dem, men han vågade ändå göra det.

Engström hade uppenbart narcissistiska drag, så tydliga för omgivningen att man nog kan tala om en personlighetsstörning.

– Han blev förstörd under barndomen, säger exfrun Engström levde med till strax före sin död. Han drogs med dåligt självförtroende, hela livet.

 

Ett oändligt bekräftelsebehov, känslan av att vara kapabel utan att bli erkänd. Lägg därtill en vana att leva över de egna tillgångarna, något som ofta blev kostsamt för det gemensamma hushållet. Till karaktärsdragen hörde också en viss rigiditet: om han ansåg sig ha rätt i en sak eller i en ståndpunkt bet han sig fast. Oavsett om det var en process om en felaktig elräkning eller en politisk uppfattning.

Det stora fritidsintresset var politiken. Moderaten Stig Engström avancerade från att hjälpa partiet med informationsmaterial till enkla förtroendeuppdrag. 1982 blev han medlem av den lokala partistyrelsen och 1984 erhöll han en ordinarie plats i Täby kommunfullmäktige.

Täby var ett av de starkaste moderatfästena i landet och 1984 ville partiet lägga ner en skola i området Ytterby. Stig Engström råkade bo granne med ordföranden i den lokala hem och skola-föreningen och lät sig övertalas att skolan borde vara kvar. Både Dagens Nyheter och Expressen plockade upp frågan, och Stig Engström njöt av uppmärksamheten och rollen som populär försvarare av en angelägen sak.

Skolan fick vara kvar, men Stig Engström, som till en början ensam fronderat mot partilinjen och Täbys kommunalråd, blev avpolletterad.

– Han fick ju bli hjälte för dem som ville ha skolan kvar, berättar hem och skola-föreningens ordförande. Däremot tror jag inte han tänkte på att han gjorde sig omöjlig inom partiet.

»Det var väl ingen av oss som tog Stig riktigt på allvar.«

Med en viss bitterhet lämnade Engström sina politiska uppdrag. »Men jag kommer ju alltid att vara moderat i hjärtat«, kunde han säga till sina vänner. Detta yttrade sig på olika vis.

– Han skulle aldrig kunna tänka sig att handla på Konsum, berättar en närstående. Och han var öppet Palmefientlig i olika sammanhang.

Exfrun menar att det inte var något konstigt med det sistnämnda. Inte i de mörkblå kretsar där paret umgicks:

– Om man ska vara ärlig … under Palmes Sturm und Drang-period … han var ju ingen omtyckt människa! Han var jobbig, det gick mycket skrönor om honom. Stig hoppade på det där tåget. Alla tyckte ju så där, då gjorde han det också. Klimatet i Sverige var att inte tycka om Palme.

Andra närstående minns inte Stig Engströms Palmehat som så extraordinärt att enbart det kunde ha gjort honom till mördare. Däremot påpekar flera att det gick att påverka honom, särskilt om han själv hade något att vinna på det. Han fångade även upp andras idéer och gjorde dem till sina egna. Eller som en närstående säger:

– Inte för att jag tror att Stig sköt Palme. Men OM han skulle ha gjort det, så skulle det ha varit för att få en guldstjärna i kanten hos personer han ville vara duktig inför.

Det var inte svårt att hitta gemensamma nämnare för Stig Engströms närmaste vänner: socialt framgångsrika, med militär bakgrund, stabila högeråsikter och medlemskap i olika ordenssällskap och föreningar. Och så förstås: bridgen! Paret Engströms umgänge med grannar, arbetskamrater och partivänner kretsade i mångt och mycket kring kortspelande.

Bekantskapskretsen rymde inte minst gott om marinofficerare, både aktiva och före detta. Täby var starkt präglat av Sjökrigsskolan och marinflyget på Hägernäs, och flera officerare var även politiskt aktiva inom Moderaterna.

Den mest meriterade militären bland paret Engströms bridgevänner var en pensionerad överste inom kustartilleriet. En annan trogen kortspelare var en före detta marinofficer som satsat på en karriär inom Utrikesdepartementet.

Att umgås med överstar och diplomater var inget man förväntar sig av en grafiker på Skandia, men med Stigs bakgrund och sociala självklarhet gick det bra. Det fanns dock en avgörande skillnad:

– Det var väl ingen av oss som tog Stig riktigt på allvar, säger en av vännerna.

 

I samband med 30-årsminnet av Palmemordet 2016 utkom hobbyskribenten Lars Larsson med boken Nationens fiende på eget förlag. Boken handlar om Stig Engström, utgår till stor del från polisens förundersökningsmaterial och landar i att han är den troliga gärningsmannen.

Trots att Larsson förtjänstfullt går igenom graverande fakta från brottsplatsen, Engströms vittnesmål och polisens utredning blev genomslaget magert. Troligen rymdes förklaringen i en mättnad hos svenskarna: efter flera decennier av mordhypoteser om allt från sydafrikaner till nazistiska poliser var det svårt att hetsa upp sig över ett avdammat spår gällande en grafiker från Täby. De flesta insåg kanske inte heller varför en teori som utgår från ovedersägliga realiteter väger tyngre än sådana som enbart bottnar i tänkta motiv.

Under mina egna kontakter med de poliser som höll liv i Palmeutredningen märkte jag dock en allt öppnare attityd till vad som kunde vara intressant. Även om spaningsledaren Dag Andersson med kollegor prioriterade annat, hjälpte de mig att leta fram vissa dokument som rörde Engström. Några gånger när jag var på besök i Polishuset ställde utredarna frågor som visade att även de kunde grubbla över turerna kring Skandiamannen. Varför han avförts från utredningen kunde de emellertid inte besvara, de tycktes lita på att kollegorna haft sina giltiga skäl när det begav sig.

När chefsåklagare Krister Petersson utsågs till ny spaningsledare i februari 2017 inträdde ännu en attitydförändring.

– Nu har vi en åklagare som leder förundersökningen, berättar en av utredarna. Han är aktiv, kommer med egna inspel och idéer. Det är faktiskt väldigt inspirerande.

Rent konkret innebar det att Petersson bad personalen att börja om från noll. Om mordet istället inträffat föregående dag: Vad visste man om brottsplatsen och gärningsmannen? Hur löd de första vittnesmålen? Stig Engström var inte prioriterad, men han ingick i den allmänna genomgången.

»För första gången fick jag nu ta del av detta material som tidigare varit belagt med förundersökningssekretess.«

Nu inträffade det märkliga att det plötsligt var jag som fick hjälpa polisen på traven. Under min research ramlade jag under våren 2017 över Holmérs med fleras ogrundade uttalanden om Engströms sexualitet och möjliga möte med Lars Jeppsson. Utredarna häpnade inför detta ovederhäftiga teoretiserande och började leta efter det protokoll där det upptecknats.

I samband med en genomgång av de bandade samtalen av Palmegruppens dagliga möten stötte de på allt fler uppgifter som visade att Skandiamannen varit ett ämne för funderingar och diskussioner i långt större utsträckning än vad som varit känt tidigare. Även polisinspektör Håkan Ströms insatser som lett till att Engström avförts som »varande« på brottsplatsen letades fram.

För första gången fick jag nu ta del av detta material som tidigare varit belagt med förundersökningssekretess. Det tog mig bara några timmar att upptäcka alla misstag, som felaktigheterna kring fotokonfrontationen med Yvonne Nieminen och att BMW-ägaren förväxlats med Engström.

Den 14 juli sände jag en kort promemoria med mina iakttagelser till Palmeutredarna, som svarade att de dragit samma slutsats.

 

Fylld av ny energi bestämde jag mig för att dra i några lösa trådar. Även om jag tyckte mig ha funnit en rimlig motivbild genom att para ihop Stig Engströms personlighetsdrag med inflytandet från hans bekantskapskrets återstod två viktiga pusselbitar: mordvapnet och hans eventuella skjutvana.

Alla som sökt svaret bland konspirationer brukar poängtera att skottet mot Palmes rygg var direkt dödande och mena att mördaren varit en professionell skytt. Även kriminologiprofessor Leif GW Persson kan säga saker som att »kulan tar jävligt bra«. Gärningsmannaprofilen talade däremot bara om »viss vana vid skjutvapen«.

Som lekman hade jag svårt att begripa vare sig den ena eller den andra slutledningen: Skjuter man någon mitt i ryggen med en Magnumrevolver, från 20 centimeters avstånd, torde väl resultatet bli detsamma oavsett? Dessutom hade mördaren missat Lisbeth från mindre än en meters håll.

Polisens pensionerade vapenexpert Sonny Björk, som utförde den tekniska undersökningen av skotten mot paret Palme, visade sig vara av samma uppfattning:

– Har du hållit i en revolver någon gång? frågar han retoriskt. Det spelar ingen roll. Du kan hala upp den med vänsterhanden och få samma effekt.

Rimligen räckte det därmed att Stig Engström utbildats till plutonchef och genomgått repövningar fram till 1971. Novis på vapen var han inte.

Men hur fick han tag på revolvern? En av alla de personer jag intervjuat om Engström lämnade nu en lös uppgift om att han umgåtts med en vapensamlare. Den gick inte ihop med vad någon tidigare berättat om Stig Engströms vänner och bekanta. Inte minst borde hustrun ha känt till en sådan detalj, och henne hade jag pratat med och besökt ett antal gånger. I de samtalen fanns inget spår av någon vapensamlare.

Eftersom sagesmannen endast mindes samlarens förnamn blev det till att ringa runt bland vapenentusiaster i Stockholmstrakten. Till slut nådde jag en samlare som kom ihåg en person som kunde stämma in.

– Han hade tydligen en rätt stor vapensamling, berättar min kontakt. Han var inte så känd i samlarkretsar men hade visst många fina revolvrar, modell Colt bland annat.

Coltar? Det var ju precis så taxichauffören Delsborn beskrivit vapnet, det enda vittne som egentligen sett något av revolvern. Även om Palmeutredarna fastställt att mordvapnet var en Smith & Wesson var uppgiften intressant.

Pulsen steg ytterligare när den numera avlidne samlaren visade sig ha bott på samma gata som paret Engström. Hans äldsta dotter bodde kvar i Täby och var både charmig och tillmötesgående när jag ringde upp.

Visst kom hon ihåg »farbror Stig«, hennes föräldrar hade ju umgåtts stadigt med paret Engström. Framför allt brukade de träffas för att spela bridge ihop med några andra par. Själv höll hon fortfarande kontakt med Stigs före detta fru; efter att hennes egen mor gått bort hade pappan och Stigs exfru fortsatt att umgås.

Vad det gällde vapensamlingen hade pappan haft ett stort antal revolvrar nere i en väl skyddad källare i villan där hon växte upp. Där fanns allt från Vilda Västern-pistoler till modernare vapen. Och, inte minst: Magnumrevolvrar.

Läs Del 5: Hundra revolvrar och en USA-patriotisk vän.

Läs källor och noter bakom reportaget.

Beställ boken nu – och få den signerad!

Boken Den osannolika mördaren utkommer i augusti och är Thomas Petterssons heltäckande berättelse om den avgörande pusselbiten till Palmemordets lösning – och hur han hittade den. Boken visar samtidigt hur utbrett hatet mot Palme och Socialdemokraterna har varit, ända upp i  samhällets översta skikt. Som Filterläsare kan du få boken signerad och utskickad med den allra första leveransen.

Förbeställ nu!