»Människor bor ju på alla möjliga olika sätt i dag. I andra hand och inneboende och i tredje hand. Det är inte alla som gör en eftersändning av sin post. Då blir det så här«, säger Helene Rosang.

Ett fall för brevdetektiverna

Var hamnar de hundratusentals brev som varje år försvinner ­någonstans i Sverige?

Varje dag postas 20 miljoner försändelser i Sverige: myndighetspost och reklam, men även kärleksbrev, julkort och alla tänkbara prylar. Någon glömmer en mobilladdare hos en kompis i en annan stad och får den hemskickad i en jiffypåse. En annan köper ett klädesplagg över nätet, och en mormor skickar ett traditionsenligt gratulationskort med tillhörande lott till sitt barnbarn. De flesta försändelser levereras till sin rätta mottagare inom två dygn. Dock inte riktigt alla.

För tio år sedan gjorde polisen en husrannsakan hos en brevbärare i Lund och fann 38 kilo stulen post. Under två års tid hade han stulit tusentals brev, och öppnat kuverten i jakt på kontanter och värdecheckar. I januari 2016 störtade ett postflyg i Lapplandsfjällen, där sotiga och trasiga brev blev liggande bland vrakdelarna. Men merparten av alla brev som hamnar på avvägar gör det för att kuvertet av någon anledning saknar en komplett adress. Kanske har bläcket smetats ut av regnvatten, kanske har avsändarens handstil varit omöjlig att tyda. Kanske har adresslappen helt enkelt fallit av.

Som det där röda kuvertet som innehöll en fet bunt med japanska sedlar.

Annons

 

I början av 2011 gick en man till ett valutakontor i en svensk stad och växlade in omkring 3 500 kronor. För det fick han 40 000 yen. Han lade pengarna i ett rött kuvert och klistrade på ett frimärke och en adresslapp med adressen till sin flickvän som befann sig i Japan. Sedan lade han det i brevlådan. Veckorna gick, och när hans flickvän förklarade att hon inte fått något brev ringde han till posten. De kunde inte göra något, det röda kuvertet hade lämnat landet, nu kunde det befinna sig var som helst i världen.

Eller den där kurslitteraturboken som en kvinna i Stockholm sålde via nätsajten Bokbörsen. Efter att ha mottagit pengarna från studenten skickade hon boken till den angivna adressen. Några veckor senare fick hon ett argt mejl: »Var är min bok?«

Eller åkpåsen som en äldre dam stickade till sitt barnbarn för att bebisen skulle hålla sig varm i barnvagnen under vintern. Hon postade den. Sedan försvann den.

Brevdetektiverna tar emot brev upp till två kilo. Paket och större försändelser hanteras av de olika postbolagens respektive kundtjänst. Det jobbet är dock betydligt enklare eftersom paket är digitalt spårbara.

På 1600-talet sköttes utdelningen av postdrängar som gick från gård till gård. För att skydda sig mot överfall var de enligt lag skyldiga att beväpna sig med spjut. I takt med att välståndet ökade och innehållet i kuverten blev allt mer värdefullt förstärktes beväpningen. Under 1800-talet utrustades brevbärarna med häst och pistol. Först 1962 plockades revolvrarna bort från postens centralförråd.

När postnummer infördes i Sverige 1968 förlorade brevbärarna en del av sin yrkesstolthet. Nu krävdes inte längre lokalkännedom för att veta var i distriktet mottagaren bodde – det var ju bara att läsa av postnumret.

Tidigare kunde den lokala brevbäraren ofta på egen hand lista ut både avsändare och mottagare om informationen på adresslappen var otydlig. I det nya systemet, där brevbärarna fick betydligt större distrikt att ta hand om, hände det att brev som saknade postnummer eller fullständig adress försvann.

1994 bestämde sig Post- och telestyrelsen för att inrätta ett kontor som tog hand om landets alla olevererade brev. De anställda skulle på heltid ägna sig åt efterforskningar för att finna rätt mottagare.

Under de första åren var arbetsbelastningen för brevdetektiverna på Post- och telestyrelsens enhet för saknade brev jämn – varje år inkom drygt 200 000 brev – men de senaste åren har antalet försvunna brev ökat rejält. Förklaringen är paradoxalt nog att internets genombrott fått oss att i stor utsträckning överge fysiska brev för SMS och e-post. Beteendeförändringen har helt enkelt gjort att vi har blivit sämre på att korrekt adressera de allt färre brev vi skickar.

– När jag gick i skolan fick jag lära mig hur man skriver ett brev, säger Helene Rosang, som är chef för Post- och telestyrelsens enhet för saknade brev. Jag tror inte att man pratar om fysiska brev på samma sätt längre. Möjligtvis om mejl. Vi svenskar har blivit slarviga när vi skickar brev till varandra.

Förr hade nästan alla brev en avsändaradress på baksidan av kuvertet. Om brevet inte hittade fram kunde brevbäraren alltid skicka tillbaka det till personen som skickat det. Numera hör det till ovanligheterna.

– Förra året fick vi in 373 568 brev, säger Helene Rosang. En stor del är faktiskt fakturor av olika slag. Många drabbas hårt när breven inte kommer fram som de ska.

Ibland sprids det en frän doft i lokalen. Människor skickar både korvar och ostar till varandra, och när de olevererade breven blir liggande märks det genast. Av samma anledning har brevdetektiverna tillåtelse att slänga sådana varor.

Enheten för saknade brev är inhyst i en anspråkslös byggnad i centrala Kiruna. Där sitter sju handläggare innanför en låst dörr. Det hade sett ut som vilket öppet kontorslandskap som helst om det inte vore för drivorna av kuvert och paket innanför dörren. Tunga postsäckar dras över golvet. En röntgenmaskin visar färgglada bilder på en skärm. Adresser stämplas på kuvert. Lysrör surrar i taket. Då och då ringer en telefon.

Exakt var byggnaden ligger får vi inte berätta. Inte heller vad brevdetektiverna heter i efternamn. Varje morgon tar de emot tusentals försändelser som flugits till Kiruna från hela Sverige. Först skannas de i röntgenmaskinen för att upptäcka metaller, organiskt material och sprängmedel. Det har hänt att personalen tvingats utrymma och tillkalla polisens bombgrupp. En gång kröp en levande spindel ut ur ett av paketen.

När skanningen är avklarad börjar brevdetektiverna leta ledtrådar inuti kuverten. Enhetens anställda är de enda i landet som har laglig rätt att öppna andra människors brev utan domstolsbeslut. De får dock inte läsa vad som står i breven utan måste skumma igenom dem i jakt på namn, telefonnummer eller andra detaljer som kan avslöja något om avsändaren eller adressaten. Sedan letar de vidare efter ledtrådar i den interna databasen och på internet.

Annons

Brevdetektiven Kerstin, som har arbetat på enheten sedan den inrättades för 25 år sedan, berättar att hon emellanåt fortfarande blir berörd av vissa brev som hamnat på villovägar. Med jämna mellanrum får hon brev från barn som bara skrivit »till morfar« på kuvertet.

– Allra tuffast är det när man får brev från barn som skriver till »Gud i himlen«. Barnet kanske har förlorat en anhörig eller ett djur och så vänder man sig till himlen och skriver av sig. Förhoppningsvis känns det lite bättre efteråt.

Brev vars ägare inte hittas sparas i fyra till sex månader. Om avsändaren eller adressaten under den tiden anmäler dem saknade kan de återfås mot beskrivning. Om ingen hör av sig i tid förstörs breven. Är innehållet värdefullt skänks det till välgörenhet.

Rummet där alla brev förvaras får vi dock inte se.

– Den som skickar ett brev i Sverige ska kunna känna sig trygg med att innehållet förblir hemligt för omgivningen, säger Helene Rosang.

De flesta fall går aldrig att lösa; uppklarningsprocenten är 35–40 procent. De brev som de lyckas spåra skickar de tillbaka till avsändaren tillsammans med en kort informationslapp om Post- och telestyrelsen och varför de öppnat brevet.

Brevdetektiverna är på ständig jakt efter brevskrivaren, inte mottagaren. Men det finns några få undantag. Brev som är adresserade till tomten skickas inte tillbaka. De får en ny adresslapp och hamnar i Tomteboda.

– En och annan blir irriterad för att de måste köpa nytt porto och skicka brevet igen, säger Helene Rosang. En del blir arga över att vi öppnat deras brev, men de flesta är glada att vi hittat det.

En av detektiverna, Mariann, poängterar att det fortfarande är lika roligt när hon lyckas. Som när hon öppnade brevet med den där stickade åkpåsen till en barnvagn. Hon lyckades lösa mysteriet tack vare att avsändaren hade ett förhållandevis ovanligt namn, och efter flera telefonsamtal till alla möjliga delar av landet fick hon tag i rätt person. Den bedrövade damen hade redan ställt in sig på att behöva sticka en ny.

Eller kuvertet med kursboken. Efter att säljaren anmält paketet som försvunnet på Post- och telestyrelsens hemsida, där hon beskrivit omslaget och uppgivit adressen, kunde detektiverna hitta brevet, konstatera att adressen varit felaktig och sända tillbaka det.

Eller det där klarröda kuvertet som hade japanska poststämplar men saknade adress. När Mariann sprättade upp det såg hon att det innehöll en bunt japanska sedlar och ett brev. Hon drog slutsatsen att adresslappen trillat av innan det nådde sin mottagare, varpå de japanska myndigheterna sett det svenska frimärket och skickat tillbaka det till sitt ursprungsland.

När Mariann inte fann några ledtrådar om vem brevskrivaren var i brevet knappade hon in kuvertets signalement i den interna databasen. Det visade sig att mannen som skickat brevet hade anmält det förlorat i Post- och telestyrelsens datasystem. Dagen därpå landade det i hans brevlåda. Ytterligare några dagar senare fick Mariann ett brev: »Jag och min flickvän och alla som jag berättar det här för är så imponerade. Det är ett mirakel.«

– Förr fick vi många sådana brev, vi har hela pärmar fulla med dem, säger Mariann. Det är inte så vanligt längre, men vi pratar med en del av brevskrivarna i telefon. Ibland känner man sig nästan som jultomten.