Ett historiskt huvudbry

Därför tvistar ett FN-organ, två urfolksgrupper, två docenter, tre doktorer, en överintendent, en professor, två museichefer och Sveriges regering om vad som hände på en dansfest för 84 år sedan.

Efter en lång och skumpig bussresa i sällskap med grisar och kalkoner nådde etnografen Gösta Montell staden Tlaxcala i centrala Mexikos inland. Montell, utsänd för att förvärva kulturhistoriskt intressanta föremål åt Etnografiska museet i Stockholm, var på väg till ett regemente med soldater tillhörande yaquifolket.

Till följd av en flera decennier lång frihetskamp var detta ursprungsfolk kuvat av centralmakten och tvångsförflyttat långt från sina hemtrakter, och brukade bemöta främlingar med misstänksamhet. De danska etnograferna Helga Larsen och Bodil Christensen hade dock blivit goda vänner med regementets general, varför kollegan Gösta Montell och hans medhjälpare kunde ströva omkring fritt och både filma och fotografera.

Soldaterna firade pascola, en årlig dansfest, och när Montell nådde deras garnison hade högtiden redan pågått i ett dygn. På en kvadratisk, muromgärdad gårdsplan intill en kyrka härskade en ödesmättad stämning: stora eldar flammade längs en av väggarna, och framför ett altare stod fyra träkors bredvid människor som höll levande ljus. En grupp kvinnor klappade ut cirkelformade tunnbröd av vetedeg; Gösta Montell fick lära sig att de kallades tortillas.

Annons

Så började dansen. Först ett skojfriskt och hedniskt nummer fullt av sexuella anspelningar, sedan huvudnumret: la danza del venado, hjortdansen.

En dansare med ett hjorthuvud fastspänt ovanpå hjässan leddes in på gårdsplanen. Dansaren, el venado, låtsades inte vara en hjort; snarare blev han ett med djuret. Ja, så uppfattade i alla fall en hänförd Gösta Montell det. Hjorten rörde sig rastlöst och oroligt över gårdsplanen, stannade till för att speja och spetsa öronen och gömde sig i imaginära buskage om den anade fara. Musikanter med uråldriga instrument förstärkte dramatiken, och en trumslagare bankade fram hjortens hjärtrytm på en vattenfylld trumma: dom-dom-dom-dom. Denna vinterdag 1934 var kall och åskådarna bar flera klädlager, men dansaren var endast iförd fotskallror, sitt hjorthuvud och ett rasslande höftskynke behängt med klövar. Tur då att han värmdes av rörelser så kraftfulla och suggestiva att de tillsammans med musiken svepte in Gösta Montell och de övriga åskådarna i ett transliknande tillstånd.

I ett brev hem till Etnografiska museet redogjorde Montell för sina upplevelser: »Det var onekligen en fullständigt sensationell tillställning. Jag kan inte med några få ord skildra festen, det skulle fordra åtskilliga sidor. Det var emellertid indianböckernas indianer, som firade en minnesfest för sina döda. Danserna pågingo i mer än ett och ett halvt dygn. Yaqui-soldaterna, som i vanliga fall gå omkring i hängande och slängande europeiska uniformer, hade ifört sig masker och fotskallror och uppförde halvnakna sina urgamla pantomimer med hjortar och prärievargar. Det var fantastiskt men ytterst fascinerande. […] Vi lyckades till och med köpa en del av dansattributen och längre fram hoppas vi få mer. Det är en samling, som de flesta museer kunna avunda oss.«

För 500 kronor fick Gösta Montell med sig följande hem till Stockholm: en dansskallra, en grävkäpp, diverse trämasker och musikinstrument samt samlingens kronjuvel, objektet med inventarienummer 1937.19.113, »dansprydnad«. Föremålets formella beskrivning i Etnografiska museets generalkatalog: »Hjorthuvud, som bäres av venado vid pascola-dansen. Man har flått huvudet, tagit ut benen, satt in ögon av glas (?), satt fast hornen. Hornen prydda med röda sidenband och silkestofsar. Långa öron hopsydda av skinn fastbundna under hornen. Knytband av läderremmar. Se fotografier från yaqui-danserna i Tlaxcala tagna av museets expedition 1934/35.«

I nästan 65 år låg huvudet undanstoppat i Etnografiskas magasin. Inför millennieskiftet ordnade så museet en utställning, »Den skapande människan«, som omfattade objekt som förvärvats vid dansfesten. Under utställningens fjärde och sista år, 2003, bjöd några samer yaquikvinnan Andrea Carmen till Sverige för att fira ursprungsfolksdagen. Carmen, som representerar yaquifolket i flera intresseorganisationer, passade på att besöka Etnografiska museet – och blev bestört då hon upptäckte sitt folks mest vördade objekt, det heliga hjorthuvudet Maaso Kova, i en glasmonter.

Väl hemma igen författade hon ett brev med ett rakt budskap: Yaquifolket vill ha tillbaka sitt hjorthuvud. Omedelbart.

Foto: Gösta Montell.

Frågan om repatriering av kulturföremål till deras ursprungliga ägare väcktes efter andra världskriget. Den mödosamma processen att återbörda bortrövade objekt – åtminstone 21 000 verk – begränsade sig dock huvudsakligen till konst som nazisterna stulit från judar.

På 1960-talet började tidigare koloniserade länder och förtryckta urfolk att kräva tillbaka kulturföremål från västerländska museer, och 1970 instiftade Unesco en konvention som reglerade deras import, export och överlåtelse. Den förebyggde ytterligare plundring men gjorde egentligen ingenting för att korrigera begångna oförrätter. Juridiskt gällde principen om ickeretroaktivitet: det som tidigare varit lagligt kunde inte i efterhand underkastas en ny rättsuppfattning.

Emellanåt hände det ändå att saker lämnades tillbaka, som när dåvarande statsministern Olof Palme i samband med ett statsbesök i Warszawa 1974 överlämnade en bildfris som Sverige tagit som krigsbyte mer än 300 år tidigare. Gesten antogs gynna de diplomatiska förbindelserna länderna emellan; saknades den sortens vinstintresse blev prylarna som regel kvar där de var.

1986 antog ICOM, det internationella museirådet, en etisk kod som slog fast att inte bara regelrätt plundring var förkastlig, det räckte med att en köpare utnyttjade sitt överläge i egenskap av rikare västerlänning eller gammal kolonialherre. I och med det inledde många museer världen över en frivillig självrannsakan. Hur hade man egentligen kommit över sina spännande samlingar? Hade allt gått rätt till vid anskaffandet?

Sverige hade sin beskärda del av lik i garderoben. Bokstavligen. I början av 1900-talet bröt sig skelettsamlaren Eric Mjöberg in i aboriginska gravplatser och förde ut en lång rad intressanta kulturföremål – läs: mänskliga kvarlevor – ur Australien. Efteråt skröt han öppet om hur han ignorerat aboriginernas protester och lurat tullen. Ändamålet helgade medlen, menade Mjöberg, eftersom aboriginerna av den tidens rasbiologer betraktades som den »felande länken mellan primater och människor«. Skelettdelarna blev liggande på Etnografiskas magasinshyllor fram till början av 2000-talet, då Australiens ambassad fick nys om saken och omedelbart krävde, och fick, tillbaka dem.

På samma museum fanns då en nio meter lång påle av rött cederträ, utsmyckad med utsnidade figurer som berättade historien om en förödande smittkoppsepidemi i Kitlopedalen i British Columbia 1872; hövdingen G’psgolox lät resa den som ett monument över de döda. 1929 skickades den svenske konsuln Olov Hansson dit för att förvärva totempålen, eftersom alla etnografiska museer med självaktning höll sig med en sådan på den tiden. Förekom köpeskilling? Högst oklart. Drog Olov Hansson nytta av haislaindianernas svaga ställning? Högst troligt. I samband med att pålen överlämnades till Riksmuseets etnografiska avdelning i Stockholm skrävlade museichefen Gerhard Lindblom: »Vi veta vilket arbete som ligger bakom. Största motståndet restes av en gammal gumma i stammen som absolut vägrade låta pålen exporteras. Men efter sju sorger övervunnos svårigheterna av olika slag – bland annat har Columbia exportförbud på fornfynd. Men nu är rariteten här!«

Genom ett regeringsbeslut bestämdes att totempålen skulle återföras till Haisla First Nation, och 2006 forslades den till Kitamaat i Kanada, där den placerades ute i naturen för att förmultna och bli en del av kretsloppet, precis som det var tänkt från början. Samtidigt uppfördes en kopia utanför Etnografiska museet – som en symbol för det museala Sveriges vidsynthet, skulle man kunna säga: totempålen var den första i Europa som återbördades till en ursprungsbefolkning.

Två år senare ställde Världskulturmuseet i Göteborg ut en samling världsunika textilier från Peru under den avslöjande titeln: »En stulen värld: Paracassamlingen.« När dessa 2 000 år gamla och sensationellt välbevarade tygstycken hittades vid en utgrävning i början av 1900-talet smugglades de ut ur landet med den svenske honorärkonsuln Sven Karells goda minne. Det peruanska repatrieringskravet kom som ett brev på posten. En första leverans skickades till nationalmuseet i Lima, och överlämningen blir komplett om fyra år – lagom till både Perus 200-årsjubileum och Göteborgs 400-årsfirande.

 

Annons

Såväl aboriginskeletten som totempålen och Paracastextilierna var tveklöst införskaffade med oschysta metoder, men det tycktes inte vara fallet med yaquifolkets dansattribut. Andrea Carmen blev följaktligen ignorerad när hon krävde tillbaka det heliga hjorthuvudet.

Några år senare, 2007, tillhörde Sverige de stater som antog FN:s deklaration om ursprungsbefolkningars rättigheter. Enligt den förbinder sig undertecknarna att »tillsammans med berörda urfolk utveckla rättvisa, öppna och effektiva mekanismer för tillgång till och återföring av ceremoniella föremål och mänskliga kvarlevor på nationell och internationell nivå«.

2013 skickade Andrea Carmen en ny begäran till Statens museer för världskultur. Tillsammans med två experter gick nu Lars-Erik Barkman, chef för Etnografiska museets samlingar, igenom arkivet för att skapa sig en bild av hur förvärvet gått till. De tragglade sig igenom all skriftlig och fotografisk dokumentation, läste allt om dansceremonin i Tlaxcala, nagelfor Montells korrespondens. Parallellt lusläste trion de konventioner, deklarationer och rekommendationer Sverige undertecknat genom åren.

Barkman och hans kumpaner konstaterade, inte utan lättnad, att objekten införskaffats enligt konstens alla regler. Världskulturmuseerna saknade därmed juridisk skyldighet att återlämna hjorthuvudet, vilket Barkman förklarade för Andrea Carmen.

I juni 2014 skickade hon lik förbannat ett nytt brev: »Jag upprepar vår fasta ståndpunkt att detta föremål bör och måste lämnas tillbaka, oavsett hur det en gång införskaffades.« Enligt den gamla Unesco-konventionen ligger dock bevisbördan hos kravställaren; om något gått orätt till var det upp till yaquifolket att styrka det. Barkman svarade alltså att beslutet stod fast, samtidigt som han bifogade museets arkivmaterial och öppnade för en dialog: kunde de genom gemensamma ansträngningar ta reda på mer om omständigheterna kunde saken omprövas.

Då skrev Andrea Carmen till EMRIP istället, FN:s experter på urfolks rättigheter. Det ceremoniellt laddade Maaso Kova måste omedelbart befrias ur sin »fångenskap«, menade hon: »Den rådande situationen demonstrerar en uppenbar brist på respekt för yaquifolkets önskemål och rättigheter, samt orsakar svår själslig skada för yaquierna, Maaso Kovas egen ande och, menar många, de svenska folkslagen själva.«

2016 uppmanade Oliver Loode på FN:s permanenta forum för ursprungsfolk svenskarna att ta ytterligare en titt på ärendet. Loode försäkrade att han inte hade någon synpunkt på utgången – huvudet fick hamna där det hamnade – men menade att frågan inte verkade ha utretts på ett tillfredsställande sätt.

Lars-Erik Barkman sjösatte ännu en granskning, den här gången tillsammans med docenten Lotten Gustafsson Reinius och den seniora forskaren doktor Eva Myrdal. De hittade ny korrespondens från Montell som styrkte att generalen i Tlaxcala varit glad och smickrad över den svenska expeditionens intresse. I ett av många brev till Gösta Montell berättade Helga Larsen, danskan som förmedlat kontakten, dessutom att hon stod i färd med att översätta några av Montells artiklar om dansceremonin åt nyfikna yaquier. Tillsammans med fotografier av högtiden skulle de skickas till generalen i Tlaxcala, hälsade hon.

I maj 2016 meddelade världskulturmuseerna FN att man stod fast vid sitt beslut. Föremålen hade anskaffats på ett lagligt sätt och handläggandet av ärendet hade såvitt man kunde avgöra skett på ett rättvist, effektivt och öppet vis – helt i enlighet med artikel 12.2 i FN:s deklaration om ursprungsbefolkningars rättigheter. I en promemoria till regeringen förklarade myndigheten att »det inte finns grund för vad som benämns återförande med stöd i kriterierna i de internationella regelverk Sverige verkar under utifrån lagstiftning, professionella eller vetenskapliga principer«.

Slutet gott, allting gott? Nej. Ett skäl för återlämnande hade överhuvudtaget inte utretts: humanitära principer.

Även om ett föremål förvärvats på ett schyst sätt kan det ändå finnas skäl för ett återlämnande, anser FN. Det heliga hjorthuvudet var kanske så betydelsefullt för yaquifolket att det trumfade Etnografiskas folkbildande ambitioner? Kanslisvenskan i världskulturmuseernas nästa promemoria är nästan poetisk i sin förtvivlan: »För att bedöma det kvarvarande kriteriets så kallade humanitära principer konstaterar vi att komplexa relationer i samtiden behöver en grundligare utredning.«

I december 2016 reste därför en svensk delegation till Yoememreservatet i Tucson i Arizona. Tre personer deltog: överintendenten Ann Folin, doktor Adriana Muñoz, intendent för världskulturmuseernas samlingar, och doktor Nicholas Waller från Göteborgs universitet. Gästerna lyssnade, främst till den karismatiska Andrea Carmen, men de talade också. De berättade vem Gösta Montell var, visade diabilder från expeditionen till Mexiko och uttryckte önskemål om att komma i kontakt med yaquifolket på andra sidan gränsen.

För det var trots allt i Mexiko, inte i USA, som hjorthuvudet en gång i tiden förvärvats.

Yaquidansaren Ramón var en av dem som sålde dansattribut till den svenska expeditionen. I bakgrunden syns Helga Larsen, den danska Mexikokännaren som såg till att svenskarna överhuvudtaget fick närvara vid dansceremonin. Foto: Gösta Montell.

I februari 2017 upplystes Linda Lundberg, nytillträdd chef för världskulturmuseernas samlingar, om det infekterade ärendet. Hon var väl medveten om FN-kraven på effektivitet och transparens, och mån om att leva upp till dem – annars riskerade musei-Sverige att ställas i dålig dager. Inte ens återlämnandet av G’psgolox totempåle var nämligen någon fullvärdig repatriering, eftersom Sverige genom att skänka bort totempålen friskrev sig från ansvar, något som dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky också underströk i sina uttalanden: det enda Sverige erkände var att pålen var viktig för haislafolket.

Den svenska museilagen rymmer en tjusig formulering – »Sverige ska vara ett föregångsland« – och Maaso Kova bjöd på ett första tillfälle att omsätta orden i handling. För Linda Lundberg gällde det därför att så snabbt som möjligt avgöra vem målsägaren var. Stammen i Arizona påstod sig representera hela yaquifolket, men lyckades inte uppbåda något intyg som styrkte detta. Vad tyckte egentligen yaquierna i Mexiko? Accepterade de att Arizona-enklaven representerade dem, eller ville de kanske rentav själva ha tillbaka hjorthuvudet?

Annons

För att få svar på de frågorna anlitade Linda Lundberg en detektiv: Raquel Padilla Ramos, forskare vid universitetet i mexikanska Sonora och gift med en yaqui. Ramos fick i uppdrag att försöka spåra efterlevande till de yaquier som deltog vid dansceremonin i Tlaxcala 1934. Fallet var själva definitionen av ett cold case, men Raquel Padilla Ramos tog sig an uppgiften med stor glöd – hon åkte runt i yaquibyarna, visade Gösta Montells fotografier och frågade alla hon träffade om de kände igen någon.

En dag kom hon att tänka på Fernando, en politiskt engagerad yaqui vars föräldrar bott i Tlaxcala. Raquel spårade upp Fernando som tog henne till sin 81-årige far Geronimo. Åldringen, märkt av ett långt och hårt liv, blev påtagligt tyst när Raquel visade honom Gösta Montells svartvita fotografier från dansfesten i Tlaxcala. Yaquifolket visar inte gärna känslor i främlingars sällskap, så Geronimo fick kämpa för att kväsa det som blossade upp inom honom. På bilderna framträdde ansikten och platser från en svunnen barndom. Och plötsligt mindes han! Namn han inte visste att han hade lagrat, fragment av sedan länge bortglömda upplevelser …

Raquel Padilla Ramos bjöd honom, på världskulturmuseernas vägnar, att följa med till Stockholm.

 

Några veckor innan yaquidelegationen väntas till Sverige tar Linda Lundberg emot på Etnografiska museet på Djurgården. Avdelningschefen påminner utseendemässigt om Anna Kinberg-Batra, och precis som hos den förra moderatledaren anas en börda bakom den alerta framtoningen. Lundberg är medveten om att något stort, bökigt och glödhett har landat i hennes knä. Under sina 15 år i museibranschen har hon hört talas om många repatrieringsfall, men inget tillnärmelsevis så snårigt som Maaso Kova – det ärende hon nu måste bringa klarhet i.

– Som museitjänstekvinna kan det bli oerhört rörigt att förhålla sig till alla dessa konventioner och deklarationer och rekommendationer som ibland, till råga på allt, är motstridiga!

Linda Lundberg visar in mig till Tyra Kleen, ett konferensrum ovanför utställningslokalerna. Hon berättar att hon för en dialog med Unesco; blir inte reglerna mer lättydda kommer varken hon eller någon annan att lyckas reda ut det föränderliga virrvarr av gråzoner som omgärdar repatrieringsfrågan.

– Det är mycket politik i det här, säger hon när vi slår oss ner vid ett mötesbord med plats för åtminstone 20 personer.

Det är här dialogen kommer att äga rum. Slutförhandlingarna.

– Förvärven är helt lagligt gjorda, och fyndet kommer från Mexiko. Det vet vi. Hur ställer sig då de rättmätiga arvtagarna? Det vet vi inte. Vårt jobb är att avpolitisera ärendet. Jag försöker handlägga det så varsamt som möjligt.

Linda Lundberg påminner ständigt om hur komplext ärendet är. Oftast åtföljs påpekandet av en suck. För trots att Maaso Kova-fallet är så invecklat måste hon komma fram till en slutsats.

– Vad lutar du åt? undrar jag.

– Jag pendlar i min uppfattning. Vi tänker inte fatta något ogenomtänkt beslut. Det här fallet säger så mycket om museihistorik. Vi västlänningar åkte runt i världen och tog saker för att vi ansåg att en kultur var intressant. Människorna i den där kulturen såg vi inte, dem var vi inte så intresserade av. Att leva under ett kolonialt förtryck. Det kan vi inte förstå. Men vi kan lyssna. Det, för mig, är att respektera den humanitära principen.

Hon påpekar att andra museer »hade slängt igen dörren för länge sedan«.

– Länder som Australien, Kanada och USA arbetar proaktivt med att återlämna föremål, vilket beror på att de har större erfarenhet av ursprungsbefolkningar. I Europa lutar man sig mer mot den internationella lagstiftningen: måste man lämna tillbaka föremål gör man det, annars inte. Vi vill hitta en lösning i dialog med ägarna. Vi är trots allt mer liberala än Storbritannien.

Exemplet är inte gripet ur luften: British Museum utmärker sig som kanske mest avogt inställt till repatriering. I sin doktorsavhandling Displaying Loot: the Benin Objects and the British Museum utgår arkeologen Staffan Lundén från det exempel som kallas för »Beninbronserna«. Klenoderna är tillverkade av allt från elfenben till korall och stals av britterna när de erövrade Benin City i dagens Nigeria 1897. Sedan landet blev självständigt 1960 har dess regering vid upprepade tillfällen krävt att föremålen återlämnas; lika länge har British Museum hittat på nya argument för att behålla dyrgriparna. British Museums förre chef Neil MacGregor har exempelvis hävdat att Beninföremålens placering i England »främjar tolerans och respekt för kulturell olikhet« samt utgör »ett förkroppsligande av hela museets upplysningsideal« – enligt tanken att dessa sofistikerade artefakter förändrar besökarnas eventuella bild av afrikaner som lägre stående. British Museum som världsförbättrare alltså. Önsketänkande och systematisk lögn, invänder Staffan Lundén, som i sin avhandling visar att akademiker knutna till British Museum tvärtom hävdat att bronserna tillkommit under portugisiska influenser, som förklaring till deras förfining.

I andra sammanhang, som när grekerna vill ha tillbaka Parthenon-frisen eller indierna efterlyser Koh-i-Noor-diamanten, talar britterna klarspråk. Dåvarande premiärministern David Cameron sade så sent som 2010: »Säger vi ja till en så ska ni se att British Museum snart står tomt.«

Sverige vill, som Linda Lundberg påpekar, vara bättre än så. Hennes kollega Adriana Muñoz arbetar både med repatrieringen av Paracastextilierna till Peru och frågan om vart hjorthuvudet ska ta vägen. Det finns stunder då hon känner sig som en subversiv aktivist, erkänner intendenten.

Adriana Muñoz påminner om att yaquierna deporterades till Tlaxcala, där männen tvingades ta värvning. Som lågt stående medborgare var de tänkta att ingå i den första försvarslinjen under inbördeskriget, och alltså bli kanonmat. De överlevande yaquimännen tvingades sälja saker för att få råd att ta sig hem. Hur mycket Gösta Montell kände till är höljt i dunkel.

– Vi har kommit så långt att frågan inte går att nonchalera, säger Adriana Muñoz. Att lägga locket på, som British Museum, duger inte. En repatrieringsfråga är en politisk markering – hur vill ett land visa upp sig självt? Man får inte vara naiv och tro något annat. Juridiskt kan Sverige strunta fullständigt i kravet på att lämna tillbaka Maaso Kova. Men så finns det något som heter moral också.

Med det sagt påpekar Muñoz att utgången ändå är långtifrån given.

– För yaquierna i Arizona är det underförstått att vi efter vår undersökning återlämnar Maaso Kova, men vi har inte lovat något. Vi har endast utlovat en omfattande undersökning, att hålla dialogen öppen, att bjuda dem hit. Efter det får vi se.

Enligt Linda Lundberg och Adriana Muñoz kan historien sluta på ett av fyra sätt. Antingen återlämnas det heliga hjorthuvudet villkorslöst, precis som totempålen, eller så får yaquifolket långtidslåna det samtidigt som svenska staten förblir formell ägare. Ett tredje alternativ är att yaquifolket får låna Maaso Kova under en begränsad period. Det sista alternativet är att föremålet blir kvar på Etnografiska, där det förblir tillgängligt för alla besökande yaquier.

Oavsett utgång tror Adriana Muñoz att det kommer att skrivas doktorsavhandlingar om Maaso Kova i framtiden.

– Ärendet borde absolut bli ett prejudikat. Vi har tre parter, och själva konflikten är intressant, för den påminner oss museiarbetare om att folk kan ha åsiktsskillnader inom en folkgrupp.

Ur den oinitierades perspektiv kan det tyckas som mycket väsen för ett uppstoppat djurhuvud, men Adriana Muñoz påminner om vad som faktiskt ligger i potten:

– Hur ärendet hanteras kommer att påverka hur yaquifolket lever. Om Arizonafalangen vinner blir det en prestigeseger för dem, som de kan använda för att skaffa sig en position gentemot apache och andra ursprungsfolk. För yaquierna i Mexiko kan det här bli ett erkännande av deras svåra historia, ett kvitto att visa upp för regeringen. Det skulle också visa Arizona: »Okej, vi kanske inte har lika mycket pengar som ni, men det är här i Mexiko det kulturella kapitalet finns.«

 

Sent på söndagskvällen den 16 september stiger Linda Lundberg ur en taxi på Arlanda. De tre resenärer hon möter i ankomsthallen är slitna efter en mer än 24 timmar lång resa. Rutten: Hermosillo–Mexiko City–Amsterdam–Stockholm. Raquel Padilla Ramos, den 50-åriga forskaren i Sonora, har sällskap av Juan Armando Rodríguez Castro, en rutinerad dansare som ska utbilda de svenska museiföreträdarna i yaquifolkets dansriter. Den tredje personen är dock inte 81-årige Geronimo, då hans hälsa inte ansågs tillåta en så lång flygresa, utan hans 57-årige son Fernando Jiménez Gutiérrez.

Yaquirepresentanter från Arizona var också inbjudna men avböjde, trots att den svenska myndigheten står för samtliga kostnader. Anledningen: de ville inte ödsla mer tid om de inte garanterades ett snabbt beslut. Det var ett löfte Etnografiska inte kunde utfärda, eftersom det är Sveriges regering som avgör repatrieringsärenden – dessutom under förutsättning att Mexikos regering först skickar en officiell begäran.

Detta är också en av de första sakerna Linda Lundberg påminner sina gäster om när de nästa dag promenerar från hotellet på Östermalm till museet på Djurgården: de kommer inte att få ta med sig Etnografiska museets yaquisamling hem, oavsett hur förhandlingarna går. Raquel Padilla Ramos säger att hon har försökt förklara samma sak under den långa flygresan – ändå blir både Fernando och Juan synbart besvikna när Lundberg upprepar informationen.

Den lilla delegationen passerar kopian av G’psgolox totempåle och lotsas in i museets avskärmade innandöme. Efter kaffe och välkomstsamtal i ett konferensrum tar de sig ganska omgående ner till magasinet, där konservatorn Ann-Sofie Stjernlöf dukat upp föremålen som Gösta Montell och kompani baxade hem på 1930-talet.

Objekten vilar på en tunn duk av poröst skumgummimaterial. Där, i en vit papplåda märkt 137, ligger det: Maaso Kova. Huvudet ser nästan oanvänt ut. Precis som sin far Geronimo misslyckas Fernando med att hålla tillbaka sina känslor. Att få se det heliga hjorthuvudet, så långt hemifrån, och själv få hålla i och klämma på vad hans farfar troligtvis hållit i och klämt på … tårarna tränger fram.

Fernando och Juan arrangerar snart om dansattributen. Maskerna, höftskynkena och instrumenten grupperas efter dans: pascola, venado eller matachin. Maaso Kova hör till venado-attributen, tillsammans med kalebasskallrorna och höftskynket med de förtorkade klövarna. Föremålen är en del av något större, förklarar de, och bör inte separeras från varandra.

Ett annat påpekande, ett tämligen viktigt sådant: Maaso Kova såldes möjligen av fri vilja, men Gösta Montell kan aldrig ha köpt chapayekamasken på schysta villkor. Det går en kollektiv ilning genom rummet när trämasken packas upp ur sin låda. Juan och Fernando tar några kliv bakåt. Masken är en anomali, förklarar de. Den borde ha fyllts med blommor och tuttats på omedelbart efter dansen. Den kan aldrig ha sålts av en yaqui vid sunda vätskor. Aldrig!

Masken forslas bort ögonaböj, för att inte åsamka gästerna vidare obehag.

Juan Armando Rodríguez Castro, expert på yaquifolkets danser, spelar upp ett Youtubeklipp från en dansceremoni för att visa hur det låter när musikinstrumenten imiterar en döende hjorts andetag. Från vänster: Raquel Padilla Ramos, Linda Lundberg, Juan Armando Rodríguez Castro och Fernando Jiménez Gutiérrez.

Tre dagar senare är gästerna fortfarande jetlaggade. En svår jordbävning i Mexiko City gör att de dessutom kollar nyheterna på sina mobiler med jämna mellanrum för att få en uppdatering om förödelsen.

Trots det fullkomligen skälver de av iver när de förevisar dansföremålen. Fernandos rejäla labbar grabbar tag i en djävulsmask av svart trä. Den används under den första, hedniska delen av dansen, då det dras plumpa skämt. Han pekar ut maskens hakparti: det vita korset har målats dit för att skydda maskbäraren från att intas av onda andar.

Merparten av deras tid på museet har sett ut på det viset; Juan och Fernando blir påminda om ytterligare någon detalj, och Etnografiskas kunskapsbank sväller lite till. Men Juan och Fernando har också lärt sig saker, inte minst genom att läsa översättningar av Gösta Montells korrespondens där han redogör för sina upplevelser i Tlaxcala. Fernando betygsätter etnografens beskrivning av dansceremonin:

– Den är rätt bra, men ytlig och inkomplett.

En sak Montell inte förstod var att han såg en specialversion, en variant märkt av döden. I vanliga fall är venado-dansen lycklig och lättsam, förklarar Fernando.

Han greppar de maracasliknande kalebass-skallrorna, och när han skakar om dem ger de ifrån sig ett rasslande ljud – rådjurshovar som trampar genom löv. Fernando går vidare till det gurkliknande instrumentet, drar pinnen häftigt över räfflorna för att frammana ljudet av rådjurets andhämtning. Fernandos vänsterhand raspar staven upp och ner, medan högerhanden markerar slag över den bruna lergryta som fungerade som vattentrumma på festplatsen i Tlaxcala för mer än 80 år sedan. Tam-tam-tam-tam

Därefter plockar han återigen upp Maaso Kova. Rådjurshuvudet förvaras i normala fall i ett kylrum, för att inte riskera angrepp av skadedjur, och brukar hanteras med skyddshandskar. Fernando grabbar oblygt tag i det med sina bara händer och drar pekfingret över de röda sidenbanden som fästs vid hornen. Han berättar att vanligtvis används blommor, men så var det för yaquierna i Tlaxcala: man fick ta vad som fanns till hands.

Adriana Muñoz tassar fram och viskar:

– Det här är deras, att handskas med som de vill. Nu slänger jag ännu en bomb på vårt eget museum, men förvaring är en dum idé. Forskning visar att föremål som används klarar sig mycket bättre.

Juan vill inte ta i föremålen, eftersom han inte vet vilka andar som »laddat« dem, men Fernando har inga sådana problem. Han vrider hemtamt på rådjursskallen, lirkar upp ett par läsglasögon för att kunna studera detaljerna bättre. På skjortfickan ur vilken glasögonen fiskas sitter en lila plastbricka med ordet »besökare«; »målsägare« vore en mer korrekt beteckning.

När pascola-dansens inledande etapp är över fäster yaquidansarna den här masken på bakhuvudet.

Senare berättar Juan, Fernando och Raquel hur tacksamma de är mot sina värdar.

– Det känns verkligen som om vi har varit med i ett team, förklarar Fernando.

– Vilken gästfrihet! fyller Juan i. Jag känner mig mindre hemma i stora delar av Mexiko.

De poängterar också, alla tre, vilket fint skick sakerna är i.

– För mig var det extremt emotionellt att få se föremål från mitt hem och min kultur i ett land som ligger så långt borta, säger Fernando.

Juan nickar.

– Jag använder inte många ord normalt sett. Men här förstod jag med hjärtat, det var en stark känsla.

Jag frågar vad de vill ska hända med föremålen.

– De ska repatrieras till floden Yaqui, säger Fernando.

Det finns ingen tvekan, vare sig i röst, ansiktsuttryck eller kroppsspråk, när han säger det.

Alla föremålen?

– Ja. Alla.

Raquel bryter in och förklarar att föremålen måste ses som en enhet, de är inte tänkta att existera åtskilda. Professorn har en fot i bägge världar, musei- såväl som yaqui-, och kan köpa argument från båda.

– Som akademiker kan jag se att det finns föremål här som museet kan erhålla mer information om. Och museer har en sensibilitet kring de här frågorna numera, så förhoppningsvis hittar vi ett slags balans.

– Går det att sätta ord på vad föremålen betyder för yaquifolket i Mexiko? undrar jag.

– Alla dansattribut är heliga, men de här bär också vittne om deportationen till Tlaxcala. Det måste gå att hitta ett sätt att uppnå rättvisa för framtiden. Enligt mig är första steget att finna sanningen. Steg två är att återbörda sakerna till dess ursprungliga plats.

Den platsen är alltså varken Tlaxcala eller Tucson – utan åtta byar i dalen kring floden Yaqui i nordvästra Mexiko, yaquifolkets ursprungliga hemtrakt. De som lever där betraktar Maaso Kova som en kyrka: något heligt man är stolt över och gärna visar upp, även för icke-troende. Enligt Andrea Carmen i Arizona, däremot, får det uppstoppade rådjurshuvudet inte avbildas, inte fotograferas, inte hanteras av vem som helst.

– Hur ser ni på att yaquier i Arizona vill ha hjorthuvudet? undrar jag.

Fernando rättar till läsglasögonen innan han svarar:

– Det är inte bra. De lämnade Yaqui för att undvika krig. De bor inte längre vid floden. Det är som om en grupp svenskar skulle åka till Skottland och därifrån kräva något tillbaka.

Raquel har också en åsikt:

– Det är också konstigt att fråga efter just Maaso Kova, efter bara ett föremål, när det är en del av en enhet. Det är tillsammans sakerna betyder något.

Juan, den tystlåtne, tar till orda.

– Det är som Pancho Villa. Känner du till Pancho Villa? De ville bara ha hans huvud, men han var ju kropp också. Arizona tänker på Maaso Kova som en trofé, och för mig är det ett tecken på assimilering till amerikansk kultur.

Att de inte kommer att få med sig sakerna hem den här gången har de förstått. Men vad skulle det betyda för yaquifolket att få hem de här föremålen?

– Det skulle ena de åtta byarna, säger Raquel Padilla Ramos. Yaquifolket har lidit av förtryck. De har blivit förvisade, förföljda, förslavade, mördade, nästan utplånade.

Hon ser medlidsamt på sina landsmän.

– För mig gör det ont att behöva berätta för dem att en formell repatrieringsprocess involverar den mexikanska regeringen.

När Juan och Fernando återvänder kommer de att informera inflytelserika personer i byarna, och därefter delge Linda Lundberg stammens önskemål. Blir det som Juan och Fernando vill, och föremålen återbördas, kommer de antingen att användas i dansceremonier eller brännas. Ett tredje alternativ är att låta ett lokalt museum ta hand om artefakterna.

Låta dem stanna i Sverige? Inget alternativ.

– En sak kan jag i alla fall lova, säger Juan. Vi kommer inte att slarva bort dem. De är alltför värdefulla för det.

Fernando Jiménez Gutiérrez lyfter försiktigt på de skallror yaquifolkets dansare bär på benen under ceremonierna.

På sitt kontor går Linda Lundberg igenom inskannade fotografier från Gösta Montells expedition. På bilden framför henne syns Ramón, en av de yaquidansare som sålde sin utrustning till svenskarna. Han ser glad ut, poserar villigt för Montells kamera. Bortom Ramóns högra axel skymtar delar av den svensk-danska delegationen: Sigvald Linné, expeditionsledaren, och så Helga Larsen förstås, en av de danska systrarna.

Ärendet växer hela tiden. Ju mer Linda Lundberg lär sig, desto bättre känns det. Gösta Montell må ha blundat för yaquifolkets utsatthet, men korrespondensen med de danska systrarna styrker att han ville väl. Breven vimlar av frågor om yaquiernas mående. Har de det bra? Kommer de att få återvända till Yaquifloden?

Snart är Linda Lundberg emellertid tvungen att sätta punkt. Hon har lovat att lämna en repatrieringsrapport under 2017. Den skrivelsen kommer sedan att vägleda Kulturdepartementet, och i förlängningen regeringen, vid dess beslut. Men just nu ligger alltså bollen hos yaquifolket i Mexiko.

En sak är redan avgjord: Andrea Carmen saknar mandat att representera dem. Maaso Kova kommer alltså inte att hamna i Arizona.

Linda Lundberg pendlar fortfarande i sin egen uppfattning om vad som är bäst för föremålen, säger hon. Hon har fått en oändligt mycket djupare förståelse för vad de betyder för gästerna. Samtidigt … att de överhuvudtaget träffats för att utbyta kunskap beror enbart på att objekten finns i Stockholm.

– Traditionellt har de här objekten visat den andre, indianen, något som exemplifierade det exotiska. Nu har objekten varit en yta att mötas på, där vi kan skapa respekt för varandra. Det mervärde som skapas är väldigt betydelsefullt. Det berör mig.

Hon har också stärkts också i sin tro på världskulturmuseerna som ett slags bankvalv. Föremålen i Stockholm utgör bevis på yaquifolkets existens, ett slags garant – med objekten och den tillhörande kunskapen i tryggt förvar kan en eventuell fiende inte utplåna dess historia. Kanske går det trots allt att nå en kompromiss, den balans Raquel Padilla Ramos talar om?

Linda Lundberg klickar fram nästa foto på datorns skärm, ännu en bild från ceremonin i Tlaxcala. Till skillnad från tidigare förstår hon nu vad hon ser.

Hon har lärt sig att mannen i förgrunden är en pascola-dansare samt att de väl påpälsade personerna i bakgrunden, de bistra som håller levande ljus i händerna, är anhöriga till någon av de döda. Det är de som har initierat och bekostat ceremonin. Och de fyra träkorsen på bilden betyder att det är fyra döda som firas.

Inte illa, tänker Linda Lundberg. En gång i tiden inskränkte sig kunskapen i Etnografiskas bildarkiv till ett enda ord: »Dansceremoni.«