»Ni har väl inte ätit spenat?«

Här berättar människorna bakom Fanny och Alexander om dess minst sagt excentriske upphovsman, och om den vansinniga arbetsinsats som låg bakom filmen.

Mitt under en repetition av August Strindbergs Dödsdansen klev två civilklädda polismän in på Dramaten och grep Ingmar Bergman. Den ikoniserade regissören misstänktes för skattefiffel, och inom ett par timmar visste varenda nyhetsredaktion vad som hänt.
Bergman blev deprimerad av anklagelserna och höll sig undan pressen. Sju veckor senare friades han från misstankarna, men tidningarna fortsatte att ligga på honom.
Till slut blev han så förbannad att han den 2  april 1976 flydde från landet. Tillsammans med sin hustru Ingrid bosatte han sig i München, varifrån han fortsatte sin internationella karriär.
Mot slutet av 70-talet började Bergman skriva på ett manus som byggde på hans egna barndomsupplevelser och var helt olikt de tunga dramer han tidigare gjort sig  känd för – nu skulle det ljusa livet skildras. Berättelsen utspelas under ett år i Uppsala och handlar om den förmögna familjen Ekdahl. Oscar Ekdahl dör och änkan Emelie Ekdahl gifter om sig med biskop Vergérus. I  biskopens hem väntar ett helt nytt liv för Emelie och hennes två barn, Fanny och Alexander.
Den engelske producenten Lord Grade erbjöd sig att finansiera filmen, men när Bergman förklarade att han ville göra en fem timmar lång TV-version utöver den två och en halv timme långa biografversionen backade lorden ur. Istället trädde vännen och tillika VD:n för Svenska filminstitutet Jörn Donner in i handlingen: »Gör du filmen, så fixar jag kosingen.«
Ingmar Bergmans exil var över, och Sveriges dittills största filmprojekt kunde dras igång.

Fanny och Alexander.

»Jag minns att jag läste det 247 sidor långa manuskriptet på natten«, säger Katinka Faragó, Ingmar Bergmans högra hand och sedermera produktionsledare för filmen. »Det var fantastiskt, men samtidigt stort och svårt. Att göra filmen i Sverige, med alla dessa skådespelare, kläder och byggen, vi var ju inte vana vid sådant här. Och så var det ju längden. Jag kände honom väl, så jag visste hur mycket han orkade med på en dag. Jag räknade snabbt ut att det skulle ta 127 dagar att spela in filmen.«

»Katinka ringde mig och frågade om jag ville vara regiassistent«, säger Peter Schildt. »Jag var skeptisk, det skulle bli en så lång inspelning och jag minns att jag tänkte: ›Varför ska jag vara regiassistent, jag är ju regissör?‹ Så jag krävde att få träffa Bergman själv för att kunna fatta ett beslut. Jag flögs till München där jag och Ingmar hade ett trevligt samtal. Jag tog mod till mig och frågade varför jag skulle ta det här jobbet egentligen. Han svarade: ›Hörrudu, du får ju möjligheten att jobba med en av världens bästa regissörer.‹ Det var ett argument som bet, för det kan man väl påstå att han var. Jag har inte gillat alla hans filmer, men att han var en yrkesman ut i fingerspetsarna går inte att förneka.«

Det var ett år kvar tills inspelningen skulle börja. Under den tiden skulle Ingmar Bergman och Katinka Faragó hitta skådespelare till de 65 rollerna och personal till det drygt 100 personer stora filmteamet, som bland annat skulle sy upp kostymer och göra scenografier.


Tidsbegränsat erbjudande

Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!

Filter Digital
0 kr första månaden*

Populärt!
  • Alla artiklar på magasinetfilter.se
  • E-tidning och app
  • Nyhetsbrev
  • Digitala arkivet
  • Erbjudanden & förhandsvisningar
  • Tidningen hem i brevlådan

Filter Total: tidning + digitalt
49 kr i månaden**

  • Alla artiklar på magasinetfilter.se
  • E-tidning och app
  • Chefredaktörernas fredagsbrev
  • Digitala arkivet
  • Erbjudanden & förhandsvisningar
  • Tidningen hem i brevlådan

* Första månaden, därefter 39 kr/mån.
**Debiteras varannan månad (98 kr).
Avsluta när du vill.

Artikeln publicerades ursprungligen Publicerad 7 februari 2017 och uppdaterad 8 april 2024. och är skriven av .