Foto: ZDF/Bernd Spauke

Från Sverige med kärlek

Bilden av Sverige som ett land i förfall sprids över världen, men en nation dyrkar fortfarande den blågula fanan: Tyskland. Vi åkte till en filminspelning i Norrköping för att förstå varför.

På First Camp Kolmården står ett tiotal vita släpvagnar på en gräsplätt intill en halvfull parkering. Här finns matvagn, garderob och loger för det femtiotal personer, majoriteten av dem tyskar, som jobbar med den sextonde säsongen av TV-produktionen Inga Lindström. Den senaste månadens temperaturer har varit de högsta sedan 1911, vilket märks tydligt på mängden kepsar och urdruckna vattenflaskor. Produktionsledaren Florian Nilson tar en kopp kaffe från matvagnen och stegar ut på gräsmattan.

– Jag hoppas verkligen att det kommer regn snart, säger han. Jag brukar inte säga så eftersom vi i princip alltid spelar in utomhus och är beroende av vädret. Det ska inte regna i Inga Lindström, solen skiner alltid. Men gräset kan inte vara brunt – det ger fel känsla.

Inga Lindström-produktionerna bygger på gränslös Sverigeromantik. Som i Arvet från Granlunda där ett kärlekspar råkar stöta ihop med varandra på en ödslig skogsväg vid en äng – hon på cykel, han på häst. Eller I kärlekens fotspår, där ett värdpar hälsar gästerna välkomna till sin rosa herrgård bärande på var sin killing medan ett tiotal barn dansar ringdans i bakgrunden.

Annons

Konceptet lanserades 2003 med filmen Sehnsucht nach Marielund (Längtan efter Marielund). Manusförfattaren Christiane Sadlo använde pseudonymen Inga Lindström – en referens till Anna i Bullerbyn, som heter Inga i den tyska översättningen. Namnet Lindström valde Sadlo eftersom det var »ett vanligt svenskt efternamn som även tyskar kan uttala«.

Längtan efter Marielund spelades in i Stockholmsområdet med tyska skådespelare som bar svenska namn. Sedan dess har produktionsbolaget Bavaria Films pumpat ur sig TV-filmer med titlar som Midsommaraftonsdröm, Postbåten i skärgården och Vilda hästar på Hillesund. Filmerna är fristående men går alla under samlingsnamnet Inga Lindström. Trots sitt svenskklingande namn har serien inte skapat så värst många rubriker här hemma.

– Vi försökte sälja in den till svensk TV, men de var inte intresserade, säger produktionsledaren Florian när vi promenerar över campingplatsen. Den skulle tydligen inte fungera så bra här.

»Det finns inget sex, inga brott, ingen politik i Inga Lindström. Alla är lyckliga.«

Inga Lindström är dock en framgångssaga i Tyskland. En gång i månaden bänkar sig mellan fem och tio miljoner tittare för att få en dos av Sverige tolkat på tyska. Upplägget för filmerna är i princip alltid detsamma: En rik och vacker kvinna åker till landsbygden för att komma bort från storstaden. Där träffar hon en manlig veterinär, läkare, granne eller dylikt som hon inleder en relation med. Sedan tar historien en dramatisk vändning – för att slutligen landa i att kärleksparet får varandra.

– Det är en familjeaktivitet, säger Florian. Antingen ser man på kriminalserier eller så tittar man på Inga Lindström. Så har det varit sedan vi började 2003. Alla känner till Inga Lindström.

Florian tar sig ner för en liten backe. Vi är på väg mot en vik i naturområdet kring Kolmården där slutscenen i den 75:e Inga Lindström-filmen Jette Johanssens många liv ska spelas in. Efter det återstår en dryg veckas arbete innan den är helt färdig.

– Miljöerna är nog det absolut viktigaste med Inga Lindström, säger Florian. I Tyskland växer vi upp med Astrid Lindgren och älskar hur det ser ut i till exempel Emil i Lönneberga. Vi kallar det »Astrid Lindgren-syndromet«. Inga Lindström ger en möjlighet för vuxna att få återuppleva de här barndomsmiljöerna.

Produktionen bakom den 75:e Inga Lindström-filmen Jette Johanssens många liv överlägger inför nästa scen. Det är ett intensivt schema som gäller för inspelningarna – teamet jobbar sex dagar i veckan under en månad, för att sedan bli avbytta.

Vanligtvis spelas Inga Lindström-filmerna in i Sörmland. Det beror främst på att lågprisbolaget Ryanair flyger reguljärt till Tyskland från Skavsta flygplats, vilket ger »ett bra pendlingsavstånd«. Men det finns också många herrgårdar i området, vilket är nödvändigt för scenografin. Även om årets filmer spelas in i Norrköpingsområdet återkommer de pampiga husen. En svensk chaufför på inspelningsplatsen berättar att produktionen bara har avvikit från herrgårdsmiljön en gång: för att filma scener som kretsar kring en arbetslös kille i förorten. De spelades in i ett radhus i ett övre medelklassområde.

– Egentligen spelar det inte så stor roll var i Sverige vi spelar in, säger Florian Nilson. Det är väldigt sällan vi använder oss av ortsnamnet. Ofta hittar vi på ett nytt fiktivt stadsnamn till varje film. När vi filmar i stadsmiljö säger vi alltid att det är Stockholm oavsett var vi är. Men i Norrköping är kommunalrådet väldigt engagerad. Han vill verkligen att vi ska säga Norrköping i filmen. Eftersom han insisterar funderar vi faktiskt på att göra en riktig Norrköpingsfilm.

Man kan förstå att kommunalrådet tjatar. Region Sörmland har räknat ut att filminspelningarna genererar omkring tio miljoner kronor per säsong till närområdet. Exponeringen innebär dessutom en våg av tysk turism till den svenska stad som produktionen väljer att filma i. Varje år arrangeras flera bussturer på temat »I Inga Lindströms spår« och Visit Nyköping har skapat den heltyska sajten ingalindstrom.se, vars slogan lyder: »Nyköping – das land der Inga Lindström.«

 

Dagens första inspelningsplats är belägen i en otillgänglig men naturskön dalgång intill vattnet. När vi närmar oss möts vi av en så kallad »blocker« som signalerar att vi ska stänga av ljudet på våra mobiltelefoner. Längre upp på stigen skriker en samordnare ur produktionen:

– Om det är några japanska turister som ska på rundvandring här, se till att stoppa dem!

Nere i viken ska filmens kärlekspar mötas i en slutlig uppgörelse på en klippa. Ett tjugotal personer är på plats för att ordna med allt från ljussättning till ljud och smink. Tagningarna är effektiva och få scener görs om – under loppet av fem månader ska fem filmer produceras och göras redo för sändning till hösten. I slutet av varje inspelningsdag skickas allt material till Tyskland för att klippas direkt.

Annons

Regissören Stefanie Sycholt står inte bara bakom kameran utan har även skrivit manus till Jette Johanssens många liv, vilket är unikt för produktionen. Storyn är också »ovanligt djup«, enligt huvudrollsinnehavaren Paula Schramm, som gör sin andra Inga Lindström-film.

Regissören Stefanie Sycholt är ursprungligen från Sydafrika. Hon konstaterar att tyskarnas relation till Sverige är väldigt stark: »De ser Sverige nästan som ett magiskt fantasiland.«

Den här gången spelar hon titelrollen: den 25-åriga Jette Johanssen som visar sig ha blivit förväxlad vid födseln. Istället för att växa upp i den rika familjen Borgen, där hon biologiskt sett hör hemma, har hon levt som dotter till Henrik – en fattig fiskare som håller på att bli blind. När den välbärgade familjen Borgen får nys om förväxlingen anställer de den unga advokaten Steffen för att hålla Jette borta, men istället blir de kära.

– Det är en ganska komplicerad historia som handlar om hur man hanterar en svår situation – att bli förväxlad vid födseln, säger regissören Stefanie Sycholt. Men det är inte något socialt drama eller deckare, utan en kärlekshistoria med ett lyckligt slut, precis som alltid i Inga Lindström. När jag skriver hittar jag först och främst en historia som intresserar mig, och sedan försöker jag göra den svensk genom att anpassa den.

Hur då?

– Vi tittar på de svenska sederna, hur folk beter sig i Sverige och vilka kläder de har på sig. Vi har till exempel en kostymdesigner som handlar alla kläder i Stockholm. Inga Lindström är ju ett ganska konstigt koncept eftersom vi har tyska skådespelare som låtsas vara svenskar. Alla skyltar och bokstäver på menyer och så vidare är alltid på svenska, så det ger intrycket av att filmen bara har dubbats till tyska. Ibland tar vi in svenska skådespelare som får göra biroller och prata svenska. Sedan dubbar vi dem till tyska, men det ger en svensk touch. Överlag väljer vi skådespelare som skulle kunna vara svenska.

Ger filmerna en rättvis bild av Sverige?

– Det speglar inte Sverige i dag med vad som faktiskt händer i samhället. Som debatterna kring flyktingvågen – sådana ämnen berörs inte. Vi tar inte heller upp frågor som rör landsbygden eller skogen, som kanske lyfts fram mycket i svenska medier. Men i den här filmen tar vi faktiskt upp att det finns problem med utfiskning och att det är svårt för fiskare att klara sig. Jettes pappa Henrik är en av de sista fiskarna i byn, och han kan inte få det att gå runt.

På inspelningsplatsen träffar jag Dieter Bächle, en man i sextioårsåldern som presenterar sig som »set producer«. Snart visar det sig att han även innehar titlar som rollsättare, producent och scenograf.

– Det finns inget sex, inga brott, ingen politik i Inga Lindström, säger han. Alla är lyckliga. Man kan titta på den med vem som helst. Den handlar om trevliga tjejer som skulle kunna vara din syster.

Florian, som står bredvid, flikar in:

– Men det är klart att det inte är särskilt realistiskt. Vi visar inte det verkliga Sverige.

De senaste åren har Sverigebilden diskuterats allt flitigare. Inte minst på grund av utspel som Donald Trumps »Last night in Sweden«, där han förfasades över en migrationsrelaterad händelse – som aldrig ägt rum. Att protektionisten Trump valde just Sverige var knappast en slump: landet lyftes fram för att påvisa de negativa effekterna av en alltför frikostig invandringspolitik. Efter flyktingkrisen 2014 handlade den internationella rapporteringen om Sverige allt oftare om att landet, som en gång varit »världens mest generösa«, nu höll på att braka samman. Det saknades sannerligen inte problem att skriva om, men när Dagens Nyheter 2016 kartlade delar av de utländska skriverierna klagade företrädare för Utrikesdepartementet på att sanningshalten sviktade och att Sverige ofta användes som en projektionsyta för främlingsfientliga krafter.

I fjol kände sig Svenska institutet manade att sammanställa rapporten Bilden av Sverige efter flyktingkrisen – en studie i sju europeiska länder. Där framgår det att grannländerna Danmark och Norge har fått en försämrad bild av Sverige under de senaste åren. Samtidigt hade bilden faktiskt förbättrats i tre länder. Ett av dem stack ut särskilt: Tyskland. Invånarna där ansåg att de senaste årens medierapportering om Sverige hade kretsat kring »ett bra välfärdssystem«. Tyskarna, som under 2014 hade en ännu mer generös flyktingpolitik än Sverige, ansåg även att Sverige »hanterade krisen väl«.

Inga Lindström-inspelningarna kräver en hel del lokala statister. Här tar några av dem en fika innan det är dags att spela in en scen vid en blomsterhandel.

På inspelningen av Jette Johanssens många liv har vi förflyttat oss till de gamla kvarteren i centrala Norrköping. Här är alla vita, lyckliga och rika – även de som inte har det gott ställt. Trots att Jettes pappa Henrik inte längre får upp någon fångst ur de utfiskade haven bor han i ett vackert gammalt hus med utsikt över vattnet. Även i Inga Lindström är Sverige en projektionsyta. Man skulle rentav kunna kalla serien ett slags omvänd desinformationskampanj om Sverige.

Regissören Stefanie Sycholt ropar »Action!« och Jette Johanssen går fram till en lokal blomsterhandel som har lovat att hålla öppet lite extra för inspelningens skull. Rollfiguren ska köpa en bukett blommor och ta med den till Steffens pampiga advokatfirma. På en tvärgata står hans splitter nya Tesla. Florian berättar att de var tvungna att förändra bilens logotyp för att undvika smygreklam. Bavaria Films, som står bakom produktionen, är nämligen delägt av tyska staten i ett upplägg som motsvarar svenska public service. Därför har de också sista ordet om vad som ska visas i serien.

Annons

Har ni någonsin föreslagit något som bryter mot det traditionella Inga Lindström-upplägget?

– Förra året föreslog faktiskt regissören till den här filmen, Stefanie Sycholt, ett manus där huvudkaraktärerna var homosexuella, säger Florian Nilson. Men det gick inte så bra. Ledningen sa att det inte fungerade. De sa att det var väldigt modernt, men blev rädda.

Tyskland känns som ett progressivt land – varför skulle det inte fungera?

– Jag tror att det handlar mycket om publiken. Våra tittare är ganska konservativa. Men jag tror att det skulle kunna fungera, de kanske behöver mer tid. Kanalen gör andra saker som är progressiva, men just Inga Lindström ska vara på ett visst sätt.

Har ni fått kritik för att serien är verklighetsfrånvänd?

– Om man frågar en person i Tyskland som är insatt i kultur vad de tycker om Inga Lindström så kommer de att säga att det är skräp. Vi gör inte finkultur, det är inte vad vi försöker åstadkomma. Vi vill bara ge folk en värld där allting är bra. Något fint.

Även om det är en falsk bild?

– Ja. Det kan ju inte bara vara brott och dåligheter.