Foto: ZDF/Bernd Spauke

Från Sverige med kärlek

Bilden av Sverige som ett land i förfall sprids över världen, men en nation dyrkar fortfarande den blågula fanan: Tyskland. Vi åkte till en filminspelning i Norrköping för att förstå varför.

På First Camp Kolmården står ett tiotal vita släpvagnar på en gräsplätt intill en halvfull parkering. Här finns matvagn, garderob och loger för det femtiotal personer, majoriteten av dem tyskar, som jobbar med den sextonde säsongen av TV-produktionen Inga Lindström. Den senaste månadens temperaturer har varit de högsta sedan 1911, vilket märks tydligt på mängden kepsar och urdruckna vattenflaskor. Produktionsledaren Florian Nilson tar en kopp kaffe från matvagnen och stegar ut på gräsmattan.

– Jag hoppas verkligen att det kommer regn snart, säger han. Jag brukar inte säga så eftersom vi i princip alltid spelar in utomhus och är beroende av vädret. Det ska inte regna i Inga Lindström, solen skiner alltid. Men gräset kan inte vara brunt – det ger fel känsla.

Inga Lindström-produktionerna bygger på gränslös Sverigeromantik. Som i Arvet från Granlunda där ett kärlekspar råkar stöta ihop med varandra på en ödslig skogsväg vid en äng – hon på cykel, han på häst. Eller I kärlekens fotspår, där ett värdpar hälsar gästerna välkomna till sin rosa herrgård bärande på var sin killing medan ett tiotal barn dansar ringdans i bakgrunden.

Konceptet lanserades 2003 med filmen Sehnsucht nach Marielund (Längtan efter Marielund). Manusförfattaren Christiane Sadlo använde pseudonymen Inga Lindström – en referens till Anna i Bullerbyn, som heter Inga i den tyska översättningen. Namnet Lindström valde Sadlo eftersom det var »ett vanligt svenskt efternamn som även tyskar kan uttala«.


Tack för att du läser Filter

Skapa ett gratiskonto eller för att fortsätta läsa.

 

Sugen på en prenumeration? Teckna här!

Artikeln publicerades i Filter #63 (16 juli 2018) och är skriven av .