Fritt villebråd

Svenska tidningar har bäst ­förutsättningar i världen att skriva vad de vill om landets kändisar. Så varför är de inte ännu råare?

Lotta Welinder, 66, var inte redo att sluta arbeta, så när en vän erbjöd henne en tjänst som redigerare på tidningen Se & Hör tackade hon ja. Welinder hade prövat det mesta under sitt yrkesliv som journalist: restaurangkritiker, sportreporter, kulturskribent, utrikeskorrespondent och, fram till pensionen, 21 år som ekonomireporter på Svenska Dagbladet.

– Men skvaller hade jag aldrig jobbat med, säger hon. Som reporter tyckte jag att det var kul att testa. Det var ett vikariat på ett halvår, till att börja med.

Lotta Welinders jobb var att redigera och omarbeta de texter som skulle publiceras i tidningen samt översätta engelska artiklar om spektakulära brott. Att skriva egna texter försökte hon däremot undvika så långt det gick.

Annons

– Det fanns vissa kändisar som man var beroende av för olika »Hemma hos«-varianter. Det var ju inte direkt superkändisar, men där var tonen väldigt snäll. Sedan fanns det andra som det ansågs fritt fram att bete sig hur som helst mot. I allmänhet ringde man dem aldrig, för de skulle bara slänga luren i örat på en. Dessutom var det ju dumt att kolla en god story, för då riskerade den att falla.

– Men mest vände jag mig mot arbetsmetoden som gick ut på att man tittade på bilder på morgonen, och sedan hittade på. Reportern fick veta: »Det ska handla om det här.« Sedan var det bara att fylla i, vinkeln gick inte att frångå.

Under ett morgonmöte sommaren 2011 diskuterade redaktionen vad som skulle hamna på nästa nummers omslag. När de tittade på bilder från kronprinsessan Victorias födelsedagsfirande sade en redaktionsmedlem att Daniel Westling såg väldigt hängig ut, med trött blick och påsar under ögonen. Redaktionschefen gick igång, och eftersom de flesta reportrarna redan hade gått på semester fick Lotta Welinder i uppdrag att skriva om saken.

»Prins Daniel, däremot, anmälde via ombud Se & Hör till Allmänhetens pressombudsman.«

– Jag kunde ju naturligtvis ha rest mig upp och gått, säger hon. Men som journalist vill man vara en god soldat. Det är i alla fall min inställning: man gör sitt bästa, oavsett vad det är. Så jag accepterade. Men jag var tydlig med att jag tänkte skriva texten så att jag kunde stå för den.

Kort därefter lämnade hon in en artikel som till stora delar handlade om Daniel Westlings väl kända njurtransplantation, som innebär att han tvingas äta mediciner för att kroppen inte ska stöta bort det nya organet.

– Och det kan man ju bli trött av. Texten höll knappast Nobelpristagarklass, men den var korrekt. Jag sa: Det här kan jag stå för, men om ni ändrar ett enda kommatecken vill jag inte ha mitt namn under. Sedan gick jag på semester.

När Lotta Welinder såg Se & Hörs löpsedel någon vecka senare började hon svettas. Bredvid bilden på Daniel Westling kunde man läsa: »Vännerna oroliga«, »Var trött och hålögd på Victoria-dagen« och »HUR SJUK ÄR DANIEL«. Inne i tidningen citerades två anonyma »vänner« som sade att prins Daniel måste dra ner på tempot för att orka vara ett stöd för kronprinsessan. Trots att hon redan var gravid spekulerade artikeln också om hur pressande det var för prins Daniel att behöva producera en tronarvinge.

Vad gällde Lotta Welinders önskemål om att slippa en byline hade Se & Hör nöjt sig med något slags kompromiss: hennes namn stod under artikeln, men felstavat.

Hon blev så förbannad att hon ringde branschtidningen Journalisten och förklarade att hon inte stod bakom texten. Sedan gick hon vidare med sitt liv. Prins Daniel, däremot, anmälde via ombud Se & Hör till Allmänhetens pressombudsman. Dit kan den som känner sig felaktigt behandlad av den tryckta pressen vända sig för att få upprättelse. Om PO håller med skickas ärendet vidare till Pressens opinionsnämnd, som fäller det slutgiltiga avgörandet.

I det här fallet konstaterade nämnden att »publicering av uppgifter om prins Daniels hälsotillstånd måste vara väl underbyggda och relevanta i förhållande till prinsens ställning och uppdrag«, och klandrade tidningen för att ha åsidosatt god publicistisk sed. Bland de publikationer som är anslutna till det pressetiska systemet är det kutym att publicera nämndens utlåtande på väl synlig plats i tidningen. Se & Hörs dåvarande chefredaktör Carina Löfkvist valde istället att skriva en artikel där hon protesterade mot den »grundlösa fällningen«. Därmed återstod endast den handläggningsavgift på 30 000 kronor som varje klandrad publikation måste betala. Sedan var det bara att ta nya friska tag.

Vilket Se & Hör också gjorde. Bara två veckor senare pryddes tidningens omslag av texten: »Det hårda turnélivet har satt sina spår – Charlotte Perrelli talar ut om spriten.« Inne i tidningen framgick dock att sångerskan, som Se & Hör inte hade pratat med, i princip aldrig rörde alkohol. Hon anmälde tidningen till PO, som den här gången klandrade Se & Hör för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed. 30 000 kronor bytte händer, och sedan var det åter en ny dag.

 

Kändispressens uppgift är att väcka sensation. Eftersom sensationella händelser är relativt sällsynta tvingas tidningsmakarna ibland vrida på verkligheten tills den lever upp till deras högt ställda krav. Huruvida de därmed ägnar sig åt att ljuga är en definitionsfråga. För några år sedan rasade Carolina Gynning exempelvis mot Se & Hör på grund av löpsedeln »Det hände i Thailand – Gynnings heta nätter med Martin Björk«. Detta efter att de två gamla vännerna tagit ett par drinkar på en restaurang i Thailand dit de oberoende av varandra råkat åka på semester.

Annons

Se & Hörs redaktionschef Rolf Qvale förklarade då lugnt att de heta nätterna syftade på att temperaturen i Thailand sällan understiger 40 grader och tyckte att Gynning borde »läsa texten mer noggrant«. När tidningen i början av 2000-talet publicerade bilder på kronprinsessan tillsammans med en grupp barn hade de enligt samma logik täckning för löpsedeln »Victoria med barn«. Det gäller även »Agneta Sjödin med barn« (ett fadderbarn), »Malin Baryards svåra skilsmässa« (från en häst), och »Malin Berghagens mardröm över – ex-mannen skulle kidnappa barnen« (enligt en spådam).

När Hänt Extra 2010 smällde upp citatet »Jag har blivit provrörsbefruktad!« över en bild på det nyblivna samboparet Jenny Östergren och Niklas Strömstedt ljög de egentligen inte heller. Östergren hade trots allt, sju år tidigare, skrivit en text i antologin Längta barn där hon beskrev hur hon lyckats bli gravid genom IVF. När Niklas Strömstedts dotter kom hem från skolan och undrade varför han inte berättat för henne att hon skulle få ett småsyskon valde han att anmäla tidningen till PO. »Cyniskt«, löd artistens motivering, vilket får sägas vara en ganska mild reaktion med tanke på att just Strömstedt en gång hällde en öl över Hänt Extras profil Hans Shimoda på grund av dennes skriverier om hans skilsmässa från Efva Attling.

Det är överlag svårt att hitta artister och underhållare som inte har rasat mot någon av kändistidningarna under 2000-talet. Pernilla Wahlgren har varit »riktigt förbannad«, Lasse Berghagen har blivit »utnyttjad på ett oerhört skamligt sätt«, Björn Borg har bestämt sig för att »slå tillbaka«, Mikael Persbrandt har jämfört en tidningsredaktion med en »grisfarm«, Elisabeth Andreassen har varit »väldigt, väldigt upprörd«, Laila Bagge har skrivit att hennes son inte »ska behöva läsa sån här skit gång på gång« och Carolina Gynning har beskrivit Se & Hör som en tidning som är »ute efter att förstöra människors liv«.

Den som därmed drar slutsatsen att svensk kändisjournalistik är ovanligt gränslös bör dock tänka om.

 

När det svenska hovet för drygt tio år sedan lät den tyske advokaten Matthias Prinz sammanställa allt som skrivits om våra kungligheter i tyska tidningar under ett kvartal återvände han med en tjock trave spektakulära historier. Bland dem: Silvia hade drabbats av hjärntumör och låg för döden, kungen och Silvia skulle skilja sig på grund av kungens ständiga otrohet, Victoria hade cancer och skulle aldrig kunna få barn, Daniel Westling var en horbock som hade sex med yppiga blondiner på sitt gym och Madeleines riktiga pappa var i själva verket Roger Moore. När Expressen åkte till Tyskland för att göra ett nedslag i »lögnfabriken« förklarade Matthias Prinz att det fanns ett 70-tal tidningar som gick runt på att helt enkelt fabricera historier om kända människor. »Vårt pressråd är ett skämt«, sade han.

I USA har tidningar som The National Enquirer, The Star och The Globe sedan flera decennier tillbaka bedrivit undersökande journalistik med udden riktad mot kändisar istället för politiker och storföretag. Sedan 2006 har de dessutom fått sällskap av det kolossalt inflytelserika mediebolaget TMZ, vars digitala journalistik har förändrat synen på kändisar i grunden. Genom att mäta vilka artiklar som besökarna klickade på insåg redaktionsledningen att deras läsare föredrog en aggressiv ton, och redan från början utmärkte sig sajten genom vad den inte skrev om: inga bröllop, inga röda mattan-mingel, ingenting som var arrangerat för att kändisar skulle få möjlighet att visa sig från sin bästa sida. TMZ satsar istället på att punktera kändisars dubbelmoral och visa upp deras fel och brister för sajtens ständigt växande publik. Tack vare en armé av paparazzi, tipsare och reportrar med 14 timmar långa arbetsdagar har de bland annat lyckats förstöra Mel Gibsons och Tiger Woods karriärer och publicera nyheten om Michael Jacksons bortgång sex minuter innan han dödförklarades av en läkare.

»Under hans tid på tidningen publicerades bland annat en påhittad löpsedel som påstod att en känd komiker ätit en smörgås med sin flickväns levande hamster som pålägg.«

Och sedan har vi naturligtvis England, det svartaste fåret av dem alla. I sin bok Hack Attack spårar The Guardian-journalisten Nick Davies den i många fall brutala tonen i landets kvällstidningar till en enda person: Kelvin MacKenzie, chefredaktör för The Sun mellan 1981 och 1994. Hans publicistiska idé löd: »Om det låter rätt är det antagligen rätt och därför ska vi trycka det.«

Under hans tid på tidningen publicerades bland annat en påhittad intervju med änkan till en brittisk soldat som dött på Falklandsöarna, en påhittad löpsedel som påstod att en känd komiker ätit en smörgås med sin flickväns levande hamster som pålägg samt det uppdiktade påståendet att Elton John betalat för sex med en minderårig prostituerad. När Diana gifte in sig i det engelska kungahuset krävde MacKenzie att tidningens hovreporter ordnade en färsk löpsedel varje måndag. Enligt boken Stick It Up Your Punter!, skriven av två före detta journalister på The Sun, löd MacKenzies instruktioner: »Bry dig inte om ifall det är sant eller inte, bara det inte blir för mycket bråk efteråt.«

Chefredaktörens framgångsrika metoder spred sig bland de engelska tabloiderna och ledde fram till det Hack Attack egentligen handlar om – avslöjandet att tidningen News of the World systematiskt avlyssnat offentliga personers privata telefonsvarare, hackat deras mejl, letat igenom deras sopor och mutat poliser eller anställda på telefonbolag för att ta reda på exakt var kändisarna befann sig. Många av arbetsmetoderna var allmänt accepterade även på andra tabloider, men det var News of the World som åkte dit. De flesta av tidningens chefer och reportrar teg sig igenom den rättegång som följde, men veteranen Paul MacMullan valde motsatt väg. Han ansåg sig tala för stora delar av den engelska presskåren när han hävdade att arbetsmetoderna inte bara var försvarliga, utan rentav nödvändiga. »Man måste ge läsarna vad de vill ha, och detta är vad England vill ha. Jag ser bara till att de får det.« Efter att ha ägnat 21 år av sitt liv åt att tränga in i människors innersta sfär hade MacMullan dessutom dragit följande slutsats: »Privacy is for paedophiles.«

 

På sätt och vis var det samma inställning som rådde i Sverige för drygt hundra år sedan. Juristen, ambassadören och akademiledamoten Sture Petrén har i en uppsats beskrivit hur det långt in på 1800-talet uppfattades som »ett samhällsintresse att sanningen om människors egenskaper och gärningar skulle komma till allmän kännedom«. Detta gällde alla människor, oavsett om de var kända för en bredare allmänhet eller inte. »Ingen borde få åtnjuta mer ära än han förtjänade. Tvärtom borde en mindervärdig person åsättas en lämplig benämning, som klargjorde vem man hade att göra med.«

I en notis från mitten av 1800-talet beskriver Göteborgs-Posten till exempel den syn som mötte två poliskonstaplar som tagit sig in i ett hus på Köpmansgatan efter att ha hört ett pistolskott: »Vid närmare undersökning befanns ifrågavarande person i lifstiden hafva varit förre nattväktaren Otto Stoltz, och att han troligen aflossat skottet i munnen, alldenstund hufvudsvålen var helt och hållet sprängd och hjernan hade kastats upp på en hylla vid väggen. Mannen efterlämnar hustru och tre barn.«

Annons

Att namnge en vanlig person som tagit livet av sig, och dessutom beskriva dådet så närgånget och detaljerat, var inte kontroversiellt. Åtminstone inte ur integritetssynpunkt.

När en liberal publicist under en debatt anordnad av Publicistklubben år 1900 föreslog att den här sortens brottsrelaterade notiser borde »skrifvas av insiktsfullt folk« och inte som i dagsläget »af förste, bäste slusk«, handlade det inte om att skydda de människor som begått omoraliska handlingar. Det handlade om att skydda tidningarna.

Svenska journalister åtnjöt nämligen en världsunik, grundlagsskyddad rätt att ta del av de dokument som producerades på landets myndigheter och domstolar. Lagen förbjöd även tjänstemän och myndigheter att på förhand lägga sig i vad som publicerades, och pressen hade växt sig så mäktig att den fått epitetet »tredje statsmakten«. De övriga statsmakterna var inte överförtjusta: Kung Oscar I hade försökt skriva om grundlagen för att minska pressens inflytande, och riksdagsmän hade fört fram liknande idéer.

När tidningarna anklagades för sensationslystnad var de därför snabba att visa sig villiga att lösa frågan internt. Publicistklubben formulerade en skrivelse som uppmanade tidningarna att låta bli att publicera namn på minderåriga brottslingar. Det må låta som ett litet steg, men som medieforskarna Lennart Weibull och Britt Börjesson skriver i standardverket Publicistiska seder utgjorde det »startpunkten på den utveckling som ledde till att svenska medier, närmare nittio år senare, var de enda i världen som inte nämnde namnet på ›41-åringen‹ då denne var aktuell i samband med Palmemordet«.

Vad de menar är att den svenska pressen under 1900-talet skickligt fortsatte att parera varje kritik med självpåtagna regler och påfund. För att motverka »moraliskt otillåtna metoder« som »förgiftade det offentliga livet« grundades Pressens opinionsnämnd 1916. När den personcentrerade kvällspressen gjorde sitt intåg efter andra världskriget infördes en pressetisk regel om människors rätt till integritet. Den är i stort sett oförändrad sedan dess, och lyder: »Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.«

En vanlig person som begår ett brott ska alltså inte behöva se sitt namn i tidningen, medan en offentlig person som gör sig skyldig till samma sak kan hamna på löpsedeln då medborgarna i ett öppet och demokratiskt samhälle har rätt att ta del av den informationen. Avvägningen mellan hänsyn och allmänintresse gäller dock inte bara kriminaljournalistik. En vanlig människa som väljer att plastikoperera sig hamnar knappast i tidningen med namn och bild, medan andra inte kan räkna med samma hänsyn. Eller som Svensk Damtidnings chefredaktör Karin Lennmor beskriver saken:

– Drottning Silvia är en av Sveriges mest offentliga personer. Och vad är mest offentligt på drottningen? Hennes ansikte. Om vi ser att hon har gjort något med det, då är det värt att skriva om.

»När jag var PO och åkte runt i världen och försökte beskriva vårt system för andra så bara skakade de på huvudet.«

Mot slutet av 1960-talet ansågs pressen ändå så mäktig och gränslös att regeringen förde fram en rad förslag på lagändringar. Mediernas internlösning: Allmänhetens pressombudsman. Dennes uppgift är att se till att reglerna efterföljs, och på eget initiativ eller efter anmälan »påtala avvikelser från god publicistisk sed«. En fälld tidning får betala en expeditionsavgift, men för anmälaren är processen gratis. Under sitt första år mottog PO ungefär 300 anmälningar. Ungefär på den nivån låg det fram till 2011, då nuvarande PO Ola Sigvardsson införde ett underlättande formulär på nämndens hemsida. Sedan dess anmäler 600 personer varje år.

När Laila Bagge efter en sådan anmälan nyligen skrev på Instagram att det skulle bli »intressant att se vad lagen säger när tidningar skriver direkta lögner om en person om och om igen« hade hon dock missförstått systemet. PO är ingen juridisk instans. Att en artikel »fälls« betyder inte att tidningens ansvariga utgivare har brutit mot lagen – det betyder bara att utgivaren har brutit mot de etiska regler som tidningen frivilligt har gått med på att följa.

– Utöver Norge finns det inte, tror jag, något annat land som liknar vårt, med ett pressetiskt system med så långtgående självcensur. Och det finns nog inget annat land där ledande massmedier är så återhållsamma med namnpubliceringar.

Det säger Hans-Gunnar Axberger, jurist, författare, professor i medierätt och konstitutionell rätt samt före detta justitieombudsman. Dessutom var han PO mellan 1990 och 1992.

– När jag var PO och åkte runt i världen och försökte beskriva vårt system för andra så bara skakade de på huvudet. Jag säger inte det som någon kritik mot hur det fungerar i Sverige, men jag tycker att man ska vara medveten om hur unikt det är.

Den som inte nöjer sig med det systemet, utan som verkligen vill veta vad lagen säger om att en tidning skriver direkta lögner om en gång på gång, måste istället anmäla tidningen för förtal.

 

En sådan process är inget advokaten Peter Danowsky rekommenderar.

– Den som känner sig förtalad och vänder sig till en advokat får veta att tröskeln är hög och att skadeståndet är relativt lågt, säger han. De får också veta att det inte blir någon riktig upprättelse ens om de vinner.

Peter Danowsky, om någon, borde veta. Han är landets mest namnkunniga tryckfrihetsadvokat och har sedan tidigt 80-tal varit inblandad i flera omskrivna rättegångar där kända personer har stämt tidningar för förtal. I samtliga fall har han stått på pressens sida – den advokatbyrå han sedan 23 år är delägare i tar sig av principiella skäl inte an fall av motsatt karaktär. Danowsky har bland annat försvarat Värmlands Folkblad, tidningen Arbetet och tidningen Dagen, men mest känd är han för att ha företrätt Expressen i en rad uppmärksammade fall.

Genom åren har han bara förlorat några få: mot Björn Borg, som 1990 stämde tidningen Z för att de publicerade påståendet att han hade tagit kokain; mot tidigare LO-ordföranden Stig Malm, som stämde Expressen för en artikel om att han slagit sin efterträdare; samt mot Mikael Persbrandt, som med justitiekanslerns hjälp stämde Expressen sedan de hävdat att han lagts in på avgiftning.

– Förtalsmål är sällsynta, säger Peter Danowsky. Senast jag räknade var de omkring tio, tolv per år, och många av dem som stämmer är kriminella som tycker att det har funnits fel i rapporteringen om dem. Väldigt få kända personer har stämt.

Förtal innebär att »utpeka någon som brottslig, klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämna uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning«. Medierna är ständigt fyllda med den sortens kränkande uppgifter om namngivna kändisar, politiker och brottslingar. Men: brottet är straffritt om uppgiften är »försvarlig« att lämna – det vill säga av allmänintresse.

Det innebär att många stämningar aldrig leder fram till rättegång. Ibland för att parterna gör upp utanför rätten och ibland för att anmälaren inser att hen inte kommer att vinna. 2003 stämde till exempel Marie Fredriksson Expressen för grovt förtal för att de publicerat uppgifter om att hon på nytt drabbats av cancer. Enligt den officiella förklaringen drog hon tillbaka sin stämning en tid senare för att hon hellre ville lägga sin energi på familjen. Enligt Peter Danowsky, som företrädde Expressen, byggde hela stämningen på »dålig juridisk rådgivning«.

– Enligt min mening var det alldeles klart att med den lagstiftning vi har så kunde det inte bli förtal. Det är inte ärekränkande att säga att någon har cancer.

Samma år publicerade Se & Hör en löpsedel med texten »Efter år av kärlek – jag vill skiljas« med stora bokstäver över en bild av Lasse Berghagen och hans fru. I själva verket handlade texten om programledarens uppbrott från Allsång på Skansen. Berghagen lämnade in en stämningsansökan mot tidningen, men någon rättegång ägde aldrig rum. Att skriva att någon har skilt sig är trots allt inte nödvändigtvis en ärekränkning.

Det finns även andra skäl än rent juridiska att dra tillbaka en stämning.

Bland dem: fenomenet Barbra Streisand-effekten, döpt efter en konflikt mellan Barbra Streisand och en fotograf som tagit flygfotografier över Kalifornien i syfte att dokumentera erosionen längs kustlinjen. Eftersom Streisands hus syntes på ett av fotografierna stämde hon upphovsmannen för att ha gjort intrång i hennes privatliv. När Streisand lämnade in sin stämningsansökan hade fotot av hennes hus laddats ner sex gånger, varav två av hennes egna advokater. På grund av den mediala uppmärksamheten för fallet – som Streisand förlorade – tittade 420 000 människor på fotot på en månad.

2004 spred Se & Hör ryktet att Richard Herrey hade sextrakasserat Charlotte Perrelli. Enligt tidningen hade det lett till att makarna Herreys förhållande hade rasat samman och att frun hade flyttat ut. Detta stämde inte, och i ett intyg till rätten friade Charlotte Perrelli Richard Herrey från alla misstankar. Ändå valde han i slutändan att låta saken bero. »Jag ville inte exponera mitt privatliv i en rättssal«, förklarade han i Dagens Nyheter. »Då hade ju tidningarna kunnat skriva igen.«

– Man brukar säga att inga hederliga människor stämmer i ärekränkningsmål, säger Hans-Gunnar Axberger. För man blir så baktalad under processen. Om man verkligen är förtalad ska man inte behöva höra anklagelserna igen i en domstol. Men de förhoppningarna infrias sällan.

 

Fråga Lotta Engberg. En tid efter att hon flyttade till ett hus i Alingsås i slutet av 90-talet gav hon en intervju i ett kortlivat TV-magasin med Siewert Öholm, där hon pratade om sina nya grannar i uppskattande ordalag. En journalist använde programmet som utgångspunkt för att skriva en artikel och skrev att Engberg »lite naivt trodde att hon skulle slippa nyfikna grannar«, men att »grannkärringarna här i skogen är de värsta jag upplevt«. Det senare hade Lotta Engberg aldrig sagt, och trots att Hänt Extra införde en stor ursäkt i tidningen valde hon att stämma utgivaren för förtal.

Under rättegången beskrev Lotta Engberg hur hon fick sådan ångest att hon började gråta när hon såg tidningen i den lokala närbutiken. Hon övervägde att sätta upp lappar i området, men cyklade istället runt till de närmaste grannarna för att be om ursäkt och berätta att det som stod i tidningen inte var sant.

Hänt Extras advokat Leif Silbersky medgav att artikeln aldrig borde ha skrivits, men förklarade samtidigt att den inte utgjorde något lagbrott. I en paus berättade han för en reporter som bevakade rättegången att Engberg aldrig borde ha utsatt sig för att vara med under rättegången. När han förhörde henne strax därefter framgick det vad han menade: »Trots att du var arg, ledsen och förtvivlad över artikeln har du mage att sälja ditt bröllop några veckor senare. Till Hänt Extras systertidning, som ingår i samma koncern.« För detta ville Engberg ha 50 000 kronor. »Och nu kräver du dubbelt så mycket för den här artikeln.« Den avslutande retoriska frågan: »Handlar allt om pengar för dig?«

Tryckfrihetsmål är unika på så sätt att de kan avgöras av en jury bestående av vanliga människor. Om juryn friar är målet avgjort. Om juryn däremot fäller kan en eller flera juristdomare välja att ändå fria den anklagade. Så blev det i det här fallet, eftersom det trots allt inte är särskilt klandervärt att påstås gnälla på sina grannar.

Facit blev alltså att Lotta Engberg inte fick någon upprättelse samt att hon utmålades som en hycklare under rättegången och i de många tidningar som skrev om den. Eftersom den förlorande parten i civilrättsliga mål står för rättegångskostnaderna – inklusive motståndarsidans advokater – blev hon dessutom av med mer pengar än hon någonsin kunnat räkna med att inkassera från Hänt Extra. När samma tidning fälldes för ett påstående om att drottning Silvias brorson Patrick Sommerlath hade blivit dömd för narkotikabrott fick de betala 30 000. Björn Borg, som ursprungligen krävde tidningen Z på fyra miljoner, fick 75 000. Persbrandt ville ha en halv miljon men fick lika mycket som Borg. Gudrun Schyman fick 50 000 när Expressen insinuerade att hon skulle medverka i en porrfilm. Vid två tillfällen har domstolen dömt ut 100 000 kronor i ideellt skadestånd för förtal. Ett sådant fall är »33-åringen« som pekades ut för mordet på Olof Palme.

– Det handlar om ideell skada, säger Peter Danowsky. Det vill säga en ersättning man får för att ens anseende har lidit skada. Tillspetsat kan man säga att anseendet och integriteten värderas ganska lågt i svensk rättspraxis. Är man ute efter pengar är en förtalsrättegång ingen bra investering, så att säga. I den anglosaxiska traditionen värderas anseendet mycket högre.

 

I början av 1980-talet insinuerade National Enquirer att komikern Carol Burnett varit full på en restaurang. Burnett, vars båda föräldrar var alkoholister, hade ägnat mycket tid åt att kampanja mot alkohol och menade att uppgiften var falsk. Hon stämde tidningen, vägrade att göra upp utanför rätten och fick ett skadestånd på 1,6 miljoner dollar. Även om det i slutändan sänktes av högre instanser ledde fallet till en explosion av förtalsanmälningar mot amerikanska tidningar. Clint Eastwood fick till exempel 800 000 dollar efter att National Enquirer lurats att publicera en falsk intervju med honom, och tidningen The Globe fick betala 1,2 miljoner dollar när de pekade ut en pakistansk frilansjournalist som Robert Kennedys mördare.

Samma mönster syns i England. Elton John fick en miljon pund av The Sun för historien om att han skulle ha köpt sex samt en artikel om att han skulle ha opererat bort stämbanden på sina vakthundar för att han inte orkade höra dem skälla på nätterna. För några år sedan lyckades Victoria Beckham få ett »betydande« skadestånd från Star Magazine efter att de hade skrivit att människor som arbetade med hennes TV-program tyckte att hon var »självupptagen och inte särskilt snäll«.

Tyskland, då? Det svenska hovets advokat Matthias Prinz drev förtalsmålet mot tidningsförlaget Klampf ända till den tyska motsvarigheten till Högsta domstolen, där prinsessan Madeleine, som varit hårdast ansatt, tilldömdes ett skadestånd på 400 000 euro.

Gemensamt för exemplen ovan är just att pengarna har betalats ut efter att tidningar har skrivit saker som inte varit sanna. Eller rättare sagt, de har inte kunnat bevisa att de är sanna. Komikern Carol Burnett kallade ett antal vittnen från sin restaurangkväll som kunde styrka att hon inte druckit en droppe, Elton John hade aldrig haft sex med en prostituerad, och när The Suns chefredaktör Kelvin MacKenzie skickade en reporter till artistens bostad vittnade denne snart om att vakthundarna i allra högsta grad hade sina stämband kvar. Victoria Beckham vann sitt mål genom att påtala att inspelningen av hennes TV-program inte ens hade inletts när Star Magazine publicerade sin artikel, och argumentet att prinsessan Madeleine och Roger Moores dotter var »lika som bär« höll inte heller i rätten.

Den amerikanska, engelska och tyska ärekränkningslagstiftningen är formulerad så att sanningen är central. Själva definitionen av brottet är att sprida en skadlig eller nedsättande uppgift som är osann. Sverige har valt en annan väg. Rent tekniskt är det straffritt att sprida en ärekränkande uppgift om den är sann, men hänsynen för en persons privatliv väger, åtminstone formellt, tyngre.

– Den är väldigt moralisk, den där lagstiftningen, säger Hans-Gunnar Axberger. I första hand är den till för att skydda den enskildes plats i gruppgemenskapen. Man ska inte behöva bli utsatt för uppgifter som kan leda till att man blir utesluten ur den här gemenskapen, oavsett om de är sanna eller inte.

Osanna uppgifter är alltså inte brottsliga att publicera, så länge de inte utmålar någon som kriminell eller klandervärd. Å andra sidan innebär lagstiftningen även att det kan vara brottsligt att publicera en sann uppgift.

»Jämfört med tysk, fransk, amerikansk och inte minst engelsk press så är ju vi kusinerna från landet.«

Under rättegången mellan tidningen Z och Björn Borg ville Peter Danowsky kalla Jannike Björling som vittne, för att låta henne berätta om sin exmans drogvanor.

– Men rätten gjorde en prövning om att alldeles oavsett hur det förhöll sig med den här saken så skulle det inte vara försvarligt att publicera, eftersom den uppgiften var för privat, säger han. Och det upprörde oss starkt, eftersom Björn Borg var en förebild, Sveriges främsta idrottsman genom tiderna, och dessutom hade ett offentligt uppdrag som turistambassadör för Sverige.

Sanningen är helt enkelt inte, som Peter Danowsky beskriver rättsläget i USA, något »absolute defense«. Den tidigare nämnda amerikanska kändissajten TMZ publicerar till exempel nästan dagligen djupt kränkande uppgifter om offentliga personer, men dess grundare – en före detta jurist – har aldrig förlorat ett förtalsmål. Ett av skälen är att sajten främst ägnar sig åt bilder och videoklipp. Därmed har de alltid täckning för sina påståenden. Eller, för att citera ett stort reportage om sajten i en amerikansk tidning: »Till syvende och sist kan det aldrig vara förtal om det är sant.«

– Våra massmedier skyddar privatlivet väldigt mycket, säger Hans-Gunnar Axberger, men vår lagstiftning gör det inte. Andra länder har nästan en spegelvänd version av vårt system: privatlivet skyddas medan medierna inte alls är lika restriktiva. Det är något av en paradox.

 

Vilket leder tillbaka till den ursprungliga frågan: Varför är den svenska kändispressen så snäll, trots att tryckfrihetsförordningen nästintill ger den möjlighet att härja fritt?

– När jag var pressombudsman intresserade jag mig för varför de svenska skvallertidningarna var så mycket snällare än de utländska, säger Hans-Gunnar Axberger. Den förklaring jag fick var att det var en kommersiell avvägning. Den svenska publiken efterfrågar inte elak kändisjournalistik. Tvärtom blir folk arga om man skriver att kungen har varit full.

Tidningen Se & Hör fungerar som talande exempel. Under chefredaktören Tua Lundström fick tidningen en aggressiv framtoning i slutet av 90-talet: man publicerade smygtagna nakenbilder på Efva Attling och Eva Dahlgren, klistrade in kronprinsessans huvud på en bikinimodells kropp och samlade på sig en diger lunta PO-anmälningar och stämningshot. Metoderna ledde till en början till fler läsare, men under 2000-talet sjönk upplagan och tidningens många övertramp innebar att allt färre kändisar ställde upp på intervjuer. 2014 lade Aller media ner Se & Hör och återupplivade den som Hänt i veckan, enligt den nya chefredaktören Bo Liljeberg för att Se & Hör haft för dåligt rykte.

Den tidigare Hänt Extra-profilen Hans Shimoda, som jobbat med kändispress i 25 år, är inne på samma spår som Hans-Gunnar Axberger:

– Jämfört med tysk, fransk, amerikansk och inte minst engelsk press så är ju vi kusinerna från landet. Vi installerar inte kameror för att ta smygbilder på kungligheter när de går och tränar, eller klär ut oss till shejker för att sätta dit kändisar. Det skulle inte gå i Sverige. Ingen skulle ta vårt parti om vi gjorde någonting så fult. De skulle bara tycka att vi var svin.

I dag är Shimoda huvudredaktör på Hänt i veckan. Han påpekar att kändispressen trots allt bara står för en bråkdel av alla anmälningar. När Pressombudsmannens verksamhet sedan starten summerades häromåret hade Se & Hör och Hänt Extra fällts 18 gånger var. Aftonbladet, som låg i topp, hade fällts 253 gånger.

– Den vanligaste frågan jag får är om vi i kändispressen skriver allt vi vet. Svaret är självklart nej. Herregud, vi har fått filmer där människor både blir avsugna och sitter och håller på med kokain. Men vi kan inte publicera det.

TMZ hade knappast tvekat att publicera något sådant, och på frågan hur Shimoda kan veta att det inte skulle vara framgångsrikt även i Sverige nämner han ett exempel från 2014. Då publicerade Expressen, som en del av en artikelserie om narkotika, ett smygtaget filmklipp som visade hur Mikael Persbrandt tog kokain med yrkeskriminella. PO klandrade publiceringen, och läsarna var inte heller särskilt imponerade.

– Thomas Mattson [Expressens chefredaktör] fick ju försvara den publiceringen in absurdum, säger Shimoda. Sanna Lundell gick ut och rasade om att det var för jävligt att hänga ut en person med missbruksproblem. De fick enormt mycket skit.

Kändispressen har det helt enkelt jobbigt nog som det är. Många av den gamla tidens folkliga affischnamn som Lill-Babs, Carola, Charlotte Perrelli och Pernilla Wahlgren har förlorat sin säljkraft, utan att det har dykt upp några nya som kan fylla deras skor. Mycket av den snabba bevakningen har flyttat ut på nätet där det är svårare för tidningarna att tjäna pengar, och de sociala mediernas intåg är ett tveeggat svärd. Å ena sidan underlättar kändisarnas Instagramflöden och Twitterkonton jakten på nyheter. Å andra sidan leder kändisarnas egna plattformar till att de inte längre är lika beroende av att synas i tidningen.

Hans Shimoda berättar till exempel att han nyligen fick reda på att rockmusikern Dregens flickvän Pernilla Andersson väntade barn. Någon timme efter att han hade ringt henne för att få saken bekräftad offentliggjorde hon sin graviditet på Facebook, med hänvisning till att den ändå hade nått skvallerpressen. Därefter hade Shimoda inte längre någon egen nyhet.

Den största förändringen för kändisjournalistiken är dock att veckopressen sedan många år tillbaka konkurrerar med nöjesredaktionerna på landets kvällstidningar. Att allt fler slåss om samma kaka syns tydligt i upplagestatistiken. Aftonbladets nöjesbilaga Klick! har gått från en räckvidd på 588 000 exemplar år 2006 till en räckvidd på 171 000 i fjol. Under samma period tappade Hänt Extra över 100 000 läsare och Hänt Bild ungefär 50 000.

Egentligen finns det bara en vinnare: Svensk Damtidning. I ett segment som tappat ungefär tio procent av sin upplaga om året har Svensk Damtidning legat på stadigt höga nivåer i snart två decennier. Karin Lennmor, chefredaktör sedan 23 år, har en enkel förklaring:

– Vi har blivit så jävla mycket snällare.

När Karin Lennmor tog över Svensk Damtidning ärvde hon även en pärm med ordet »Tråkigheter« skrivet över framsidan. Pärmen innehöll PO-anmälningar, stämningshot och korrespondens med människor som tidningen hade sårat. Efter ett par år på tidningen bestämde sig Lennmor för att pärmen inte skulle bli tjockare. Strax därefter bytte tidningen linje och satsade i princip uteslutande på att skriva om kungligheter. Eftersom sådana inte finns i överflöd kräver bevakningen en viss fingertoppskänsla. Eller som Lennmor brukar säga till sina reportrar: »Man ska inte såga av den gren man sitter på.«

– För den sakens skull tycker jag inte att vi smörar, säger hon. Däremot håller vi en anständig ton.

I dag är Svensk Damtidning i princip antitesen till TMZ. Den är analog snarare än digital, riktar sig till äldre kvinnor snarare än yngre män och satsar på att innehållet ska kännas »som en varm kram«.

Svensk Damtidnings policy är bra för Karin Lennmors nattsömn, men hon är tydlig med att det viktigaste med den anständiga tonen är att den säljer:

– Låt säga att vi skulle vara så elaka mot en kändis att jag ångrade mig efteråt, men att det samtidigt ledde till en belöning i form av en väldigt hög upplaga, då hade det känts mer okej. Så krass måste jag nog vara. Men jag tror inte riktigt att det funkar så. Det finns maximalt 200 personer vi kan använda i tidningen, den mänskliga hjärnan orkar inte hålla reda på fler än så. Och då måste man vara på god fot med dem. Så jag tror att snällheten mest handlar om vårt lands litenhet.