Helgerånet

Polisen orkade inte utreda, Riksantikvarieämbetet misstänkte satanister och Säpo var upptagna av den mystiska terrorist­organisationen AKBR. Filter berättar hur Sverige ­kunde länsas på en av våra få världs­unika konstskatter.

När han låste upp den tunga, plåtklädda porten lade kyrkvaktmästare Leif Lindström märke till ett par leriga fotspår på golvet innanför. Han tänkte att de kom från någon av gårdagens besökare och fortsatte sin vanliga morgonrunda tillsammans med säsongsarbetaren Ingegerd Edholm.

När de rundade hörnet på den vit­kalkade stenbyggnaden upptäckte de att en av ytter­rutorna på det tillbyggda dop­kapellet var krossade. Sedan såg de att hela den inre fönsterbågen med blyinfattade rutor hade plockats bort, den stod inkilad ­mellan två stolar inne i kapellet. Innan Leif Lind­ström ringde polisen tänkte han att det verkade som att tjuven inte hade velat ställa till mer skada än nödvändigt.

Det var ju ändå ett kyrkorum.

Annons

Ullånger är ett sömnigt samhälle med drygt 500 invånare som ligger där E4:an på väg upp mot Örnsköldsvik söker sig ut mot Höga Kusten. Ortens närpolis Bernt ­Bölenius var på plats fem minuter efter att han fått larmet. Han tyckte att inbrottet såg oprofessionellt ut, utfört av en ny­börjare. En riktig tjuv tar sig in så fort det går.

När den bekymrade trion gick in i ­kyrkan sökte sig deras blickar omedelbart mot en nisch i dopkapellets stenvägg. Där, bakom ett centimetertjockt pansarglas fäst i en järnram i väggen, förvarades församlingens mest omhuldade klenod.

Nu gapade nischen tom. Skrinet var borta.

Inkräktarna hade inte lyckats slå ­sönder pansarglaset utan istället gett sig på hela ramen med spett och kofot. Till slut släppte de smidda järnkramporna från väggen samtidigt som säkerhetsglaset sprack.

Skrinet kallas Ullångersskrinet efter kyrkan. I »Förteckning över lösa föremål av historiskt eller konstnärligt värde« noterade man i oktober 1919: »Relikskrin, förgyllt och emaljerat. Har formen av ett hus med sadeltak. Vilar på fyra ­fötter. Ornerat med änglafigurer och smala romanska bladrankor, allt bildat av den förgyllda kopparn. Mellanrummen utfyllda av emalj i blått, vitt och grönt med detaljer i rött.«

Skrinet tillverkades med största sanno­likhet under 1200-talet i franska ­Limoges, som från och med romansk tid var cent­­rum för hantverkstekniken cloisonné, eller cell­emalj. Med hjälp av fastlödda trådar eller kanter skapades mönster­konturer som sedan fylldes i med emalj i olika färger.

Vems reliker som en gång legat i skrinet, och hur det hamnade i Ullånger, vet ingen säkert. I församlingen säger man att det var en tacksamhetsgåva till Gud för att man slapp undan digerdöden på 1300-talet. I Sverige finns bara två andra kända Limogesskrin – ett på Historiska museet i Stockholm och ett i Uppsala ­Domkyrkas skattkammare. Marknadsvärdet på Ullångers­skrinet bedöms till bortåt sju miljoner kronor.

När kyrkoherde Hans Malmehed fick reda på att skrinet var stulet, hoppades han att det åtminstone inte var förstört. Rimligtvis fanns det hos någon samlare, välbevarat. För kyrkoherden var skrinet först och främst en del av traktens historia, ett kulturarv – Ullångerborna hade till och med skrivit ett bygdespel om skrinet.

Bernt Bölenius tejpade skoavtrycken innanför porten och fotograferade skad­orna i kapellet och den tomma nischen i väggen. Hans misstankar gick i riktning mot ett tiotal missbrukare från Uppsalatrakten som tillfälligt befann sig i Ullånger. Efter att deras förehavanden kontrollerats kunde Bölenius bara konstatera att ­polisen helt saknade misstänkta. Att inbrottet skulle ingå i en systematisk plundring av norrländska kyrkor före­svävade honom inte överhuvudtaget.

Bernt Bölenius skickade en rapport om stölden av Ullångersskrinet till kriminalpolisen i Kramfors, som därmed tog över ansvaret för fallet. I samma ögonblick var utredningen i princip nedlagd.

 

I november 1999, drygt tre månader efter inbrottet i Ullångers kyrka, tog Riksantikvarieämbetet emot ett ofrankerat brev. Någon hade lagt kuvertet direkt i ämbetets brevinkast. Eftersom det inte var ställt till någon särskild person öppnades brevet av vakten i receptionsdisken.

Den maskinskrivna texten inleddes: »Vill ni få tillbaka era klenoder från Lidens Gamla kyrka 1994 till Norrbo kyrka för några veckor sedan  …« Brevskrivaren ­kallade sig Jessica, och i ­brevet ville hon få hjälp med att byta identitet. Hon ville också att regeringen skulle bevilja ­hennes utvisade fästman nåd. Annars skulle de stulna kyrkliga föremålen, som enligt ­Jessica användes i satanistiska ritualer, brännas upp. ­Jessica krävde svar via en annons i Inter­national Herald Tribune.

Vakten gav ­brevet till dåvarande Riks­antikvarien, Erik Wegréus, som omedelbart kontaktade polisen. Där upptäckte man till sin förvåning att det verkligen hade begåtts inbrott på alla de platser som nämndes i brevet, och att brevskrivaren kände till detaljer som aldrig gjorts kända för allmänheten. Hotet om »satanistiska ritualer« gjorde att även Säpo kopplades in. De bestämde att ­Jessicas identitet skulle hållas hemlig utanför kretsen som redan kommit i kontakt med ­brevet och att man skulle sätta in en annons i Inter­national Herald Tribune. Riksantikvarieämbetet betalade annonsen och polisen formulerade texten: »­Jessica, we are interested of the treasures. To be able to act we need more information and more contact with you. Please get in touch.«

Annonsen sattes in den 7 december och löpte sex dagar i följd. Ingen svarade.

Annons

På Riksantikvarieämbetet oroade man sig över att föremålen redan kunde ha förstörts. Man satte in ytterligare sex annonser med start den 17 december. Dagen före julafton kom svaret, i ett nytt brev avlämnat direkt i ämbetets brevinkast. Där upprepades hotet om att bränna de kyrkliga föremålen, och nu begärde ­Jessica dessutom pengar: 1,5 miljoner dollar. I ­brevet föreslogs några svenska ambassader i Europa där överlämningen kunde äga rum. Pengarna skulle göra det möjligt för Jessica och fästmannen att etablera sig i ett land utanför Sverige.

Polisen läste brevet och avrådde, utan vidare förklaring, Riksantikvarieämbetet från att ta förnyad kontakt med Jessica.

Sedan hände ingenting.

 

När det gäller antikviteter är Sverige, med några få undantag, ett land i periferin. Vi har 1900-talsmöbler och design av hög klass, vi har gustavianska möbler som länge har varit attraktiva på en internationell antik­marknad och vi har det utan jämförelse största antalet välbevarade medeltida religiösa träskulpturer i Europa. Från ­1100-talet finns runt tjugo bevarade bildverk med någotsånär intakt bemålning i hela Europa – hälften finns i Sverige.

Det som skiljer de medeltida skulpturerna och altarskåpen i Sverige från övriga Europa är dels spridningen över tid, från 1100-tal till 1500-tal, dels att originalförgyllningen och bemålningen i många fall är väl bevarade. Hans Peter Hedlund, under lång tid konservator på Riksantikvarieämbetet, menar att det beror på att den svenska reformationen på 1500-talet var relativt skonsam mot konstföremålen i kyrkorna, och att de därefter slapp bli ommålade eller på annat sätt moderniserade.

– De lämnades i stort sett i fred, eftersom de inte längre fick ingå i gudstjänster eller andra kyrkliga sammanhang, säger Hedlund.

På detta vis har konstskatterna överlevt sekel efter sekel. Men plötsligt bröts alltså lugnet och det mest omfattande kulturarvs­brott som någonsin inträffat i Sverige tog sin början. Under mer än ett decenniums tid länsades kyrkor och kapell på flera hundra oersättliga ceremoniella föremål och medeltida träskulpturer.

 

Inbrott i kyrkor är i sig inget nytt. Småtjuvar och missbrukare tar sig in och rafsar ihop vad de hittar av kyrksilver och kollekt­pengar. Ofta har de inte ens behövt bryta sig in – den svenska kyrkan vill bokstavligen hålla sina dörrar öppna för alla.

Om stölderna gått för långt har den enskilda kyrkan eller församlingen vidtagit åtgärder. Men ofta är kunskapen om vad som är värdefullt och inte låg. Man har låst in femtio år gamla silverljusstakar, men låtit femhundra år gamla – och många gånger helt unika – föremål stå framme helt oskyddade. Det var bara en tidsfråga innan någon skulle upptäcka möjligheten – och dessutom inse att de mest värde­fulla föremålen fanns i av­sides belägna och halvt bortglömda landsortskyrkor.

I juni 2001, två år efter ­stölden av Ullångers­skrinet, blev Ragunda gamla kyrka av med sex träskulpt­urer från 1600-talet. Någon hade tagit loss dem från altartavlan och dessutom stulit en paradvärja från 1700-talet samt skurit loss Carl Hofver­bergs 1700-tals­porträtt av prästfrun ­Wargentin ur dess ram. I  ­trappan till läktaren fann kyrkoherde Hans Taraldsson ett kort meddelande på en papperslapp: »Vi har tagit i beslag era saker. Hälsningar AKBR.«

Kyrkoherden ringde närpolisen i Hammar­strand, som förklarade att de inte hade tid att åka till brottsplatsen. Polisen föreslog att församlingen kunde göra sin egen brottsplatsundersökning: »Ta en kamera och gå in själv.« Förtvivlad ringde kyrkoherden till länsantikvarien i Östersund, Ola Hanneryd – som inte blev det minsta förvånad.

Hanneryd visste genom sina kontakter att en mängd kyrkstölder hade begåtts runt om i Västernorrland, och att prob­lemet var mycket större än polisen tycktes begripa. Före Ragunda hade Galtströms brukskapell, Lidens gamla kyrka, Forsa kyrka, Sidensjö kyrka, Enångers gamla kyrka, Alnö gamla kyrka, ­Ullångers  kyrka, Norrbo kyrka, Skeppshamns fiske­kapell, Tynderö kyrka, Galtströms kyrka, Mur­bergs­kyrkan i Härnösand och Haverö kyrka tömts på kandelabrar, ljusstakar, väggplåtar, dopfuntsskålar, oblataskar, relikskrin och skulpturer från 1200-talet och framåt. En irriterad Ola Hanneryd ringde till polisen i Hammarstrand, utan att få någon vettig förklaring, och där­efter till Östersundspolisen. När polisens utredare sent omsider kom iväg till Ragunda hade det gått flera dagar och brottsplatsen var helt förstörd ur utredningssynpunkt. Östersundspolisen tog med sig papperslappen från AKBR och den tomma tavel­ramen, skrev en rapport och lade sedan ner utredningen.

Ola Hanneryd insåg att han inte kunde förvänta sig något initiativ mot kyrk­stölderna från polisens sida. Han ringde istället tullen, eftersom han antog att det unika stöldgodset inte kunde säljas i ­Sverige – en tanke som inte hade slagit polisen – och såg sedan till att personal från polisen, tullen, länsmuseer, försäkringsbolag, länsstyrelser och Församlingsförbundet samlades i Ragunda på hösten 2001 för att diskutera den katastrofala handläggningen.

Annons

Fram växte ett allt tydligare mönster av systematiska stölder som pågått år efter år. Det framstod inte längre som möjligt att skylla på den tillfällige tjuven som gjorde ett isolerat inbrott i en kyrka. Ute i församlingar och polisdistrikt spekulerade man nu i alla möjliga gärningsmän; från svenska satanister till östeuropeiska stöldligor.

I november 2001 mottog Sundsvalls ­Tidning ett brev där organisationen AKBR på nytt kopplade ihop sig med kyrko­inbrott. AKBR – som enligt brevskrivaren skulle uttolkas Antifascistiska kommittén för barns rätt i samhället – tog på sig de flesta kyrko­inbrotten sedan 1994.

Samtidigt skickades ett brev till Regerings­­kansliet där AKBR krävde inrese­tillstånd eller amnesti för utvisade män med barn i Sverige. Hörde inte regeringen av sig inom en viss tid skulle en videofilm som visade hur man eldade upp samtliga stulna kyrkföremål skickas till Sundsvalls Tidning. Bålet skulle äga rum på nyårsafton.

Brevet registrerades utan åtgärd. Någon videofilm till Sundsvalls Tidning skickades aldrig.

Ett halvår senare mottog Mona Sahlin, då integrationsminister, ett personligt hot. Efter att ha upprepat amnestikraven skrev AKBR i brevet: »Vi kommer att göra allt för att tvinga er till detta. Vår organisation har tagit på sig ansvaret för många attentat här i landet. Vi har våra ögon (och öron) riktade på er, Mona Sahlin, och vi vet mer om er än ni tror.«

För att göra ministern riktigt rädd fortsatte brevet: »Om du minns, Mona, satt du ensam en dag och fikade på ett café på T-centralen i Stockholm. Du var där en kort stund, och vi hade ögonen på dig hela denna dag.«

Säpo och polisen var på fötterna men kom inte närmare gåtan AKBR. Låg de bakom stölderna eller utnyttjade de bara uppmärksamheten?

»Om inte regeringen gick med på kraven hotade aktions­gruppen med att inom en månad bränna ner tio kyrkor

Han kallade sig Peppe och jobbade på Tranviksrestaurangen när Ann-Christin Uddeback träffade honom första gången. Året efter gick Ann-Christins vikariat på ett dagis ut, och hon anställdes på restaurangen över sommaren. Den hösten, 2001, flyttade Peppe in hos Ann-Christin. Han hade blivit osams med en annan arbetskamrat som han hade bott hos, och hon hade ett rum över i sin trea. Kort därefter blev Ann-Christin och Peppe ett par.

– Alla gillade honom, berättar Ann-Christin. Han var genomtrevlig, snäll och hjälpsam. Ställde upp för alla. Han köpte presenter till mig, till och med en ­present till mamma. Ett pärlhalsband från Spanien.

2002 öppnade Peppe och Ann-Christin ett kafé tillsammans, Kaffestugan, på Storgatan i Sundsvall. Tanken var att de skulle satsa lika mycket, men Peppe hade inga pengar så Ann-Christin fick belåna sin bostadsrätt och stå för hans andel också.

Efter ett tag började Peppe visa nya sidor av sig själv. Han var pedantiskt noggrann och hade mycket bestämda vanor. Han var vegetarian, han rörde aldrig alkohol och använde aldrig ­medicin från apoteket. Han krävde strikt renlighet. Ann-Christin var tvungen att städa lägenheten två gånger om dagen, Peppes sängkläder måste vädras utomhus ett visst antal timmar och sängen skulle bäddas på ett visst sätt. När Ann-Christin tvättade förbjöd Peppe henne att blanda hans kläder med hennes. De måste tvättas separat.

– Jag chansade en gång med tvätten, men han gjorde en flygande besiktning så det gjorde man ju aldrig mer, säger Ann-Christin.

Snart stannade det inte vid utskällningar. Peppe började slå Ann-Christin med en mattpiska på ryggen och benen. När mattpiskan till slut blev så sliten att den gick av tog han ett herrparaply och fortsatte slå. Dagen efter köpte han en ny mattpiska.

Peppe var inte bara missnöjd med ordningen i hemmet – ett riskorn i vasken kunde göra honom ursinnig. Han ­klagade på hur hon skötte kaféet och gjorde henne till och med ansvarig för gäster som han ogillade. Han kunde ringa till kaféet och säga att det väntade en överraskning när hon kom hem. Överraskningen kunde bestå i att han hade slängt alla hennes blommor eller sålt hennes porslin.

Under 2003 gick kaférörelsen allt sämre och Ann-Christin tog ett andra jobb för att få ekonomin att gå ihop. Själv arbetade Peppe mycket sporadiskt med inredningssnickeri och diverse sysslor åt en lokal antikhandlare.

– Han hade aldrig ett öre. Han kom jämt med den där handen och ville ha pengar. Det var jag som köpte kaféet, det var jag som köpte bilen och det var jag som tank­ade bilen. Och jag har inte ens körkort.

Misshandeln blev allt grövre. Peppe slog och sparkade Ann-Christin tills han blev trött. Då kunde han gå ett par varv runt lägenheten innan han fortsatte. Ann-Christin flydde allt oftare till en väninna och granne. Väninnan försökte få Ann-Christin att anmäla misshandeln men Ann-Christin vågade inte. Peppe hade försäkrat att han skulle hitta henne vart hon än tog vägen. Han hotade med att kasta syra i ansiktet på henne eller rulla in henne i en matta och begrava henne levande.

2003 fick Peppe efterlängtad kontakt med sin son, som han inte hade träffat på mycket länge. Sonen befann sig på behandlingshem för drogproblem.

– Då blev det ju ännu värre. Då kom hatet mot Sverige. Det var ju samhället som hade förstört hans son. Det var alltid någon annans fel. Aldrig hans, säger Ann-Christin.

En tid senare skickade Peppe ett anonymt hotmejl till en socialsekreterare. Polisen spårade mejlet till Ann-Christins dator och kallade in henne till förhör. När hon förklarade att hon inte kunde något om dator­er och att bara hennes sambo använde den, fick hon veta att Peppe var någon helt annan än den han utgett sig för att vara.

I själva verket hette han Juan José ­Arteaga Hernandez. Han var spansk medborgare och utvisad från Sverige på livstid.

 

José Arteaga växte upp på Teneriffa hos sina morföräldrar – pappan träffade han aldrig och modern flyttade till Venezuela när han var mycket liten. I tonåren reste han till England för att slutföra sina gymnasiestudier, men när han inte kom in på någon högskola förlängdes inte uppehållstillståndet. Istället reste han till Sverige och hamnade så småningom i ­Linköping där han flyttade in hos en till­fällig flickvän.

Arteaga läste svenska men fick avslag på ansökan om uppehållstillstånd eftersom Invandrarverket ansåg att han saknade anknytning till landet. Han flyttade runt mellan tillfälliga bekanta och flickvänner, saknade arbete och började efter en tid begå småstölder. Den 10 april 1974 dömdes han till villkorligt fängelse och fem års förvisning ur landet för stöld och brott mot utlänningslagen. Samma år dömdes han igen, nu till en månads fängelse, för att han misshandlat sin dåvarande flickväns tvååriga dotter när han satt barnvakt. Brottsregistret byggdes på: rån, grov stöld och grovt bedrägeri.

1978 utvisades José Arteaga på livstid och återvände till Teneriffa. Under de kommande åren tog han sig ändå in i ­Sverige vid ett flertal tillfällen och vistades här i långa perioder. Ibland blev han upptäckt och förpassad ur riket på nytt.

1986 kom han i kontakt med en svensk kvinna via en brevklubb. Snart flyttade han till henne i Piteå, en tid bodde de hos ­hennes föräldrar i Arvidsjaur. Paret gjorde ett par inbrott tillsammans och Arteaga dömdes ännu en gång till fängelsestraff. Medan han avtjänade straffet födde ­kvinnan deras gemensamma son.

Far och son fick av förklarliga skäl väldigt lite tid tillsammans – enligt ett domstols­protokoll var den sammanlagda tiden nio timmar och tio minuter ­mellan åren 1990 och 1993. Trots detta, eller kanske just därför, fäste sig Arteaga mycket starkt vid sonen. Fängelsestraff på fängelse­straff varvades med nya för­visningar och resultat­lösa överklaganden.

Ann-Christin Uddeback blev chockad av det hon fick höra. Samtidigt gav det henne kraft att anmäla misshandeln hon blivit utsatt för. Men när Ann-Christin kom hem till lägenheten hade den notoriskt misstänksamme Arteaga packat och var redan på väg till Spanien.

 

februari 2004 tog AKBR på nytt kontakt med Sundsvalls Tidning. Ett kuvert som lämnats direkt i brevinkastet innehöll en tillplattad skål av vit metall, två broderade tygstycken och en träflisa med texten »Barsta kapell«. I kuvertet låg också en fotokopia på ett metallkärl och ett brev med nya krav på den svenska regeringen.

AKBR skrev att de erbjudit sig att lämna tillbaka alla beslagtagna kulturföremål men att de inte fått något gensvar. Därför hade aktionsgruppen förstört föremålen. I brevet riktades nya krav mot regeringen, som fick en vecka på sig att i media förklara hur de skulle hjälpa barnen att få träffa sina utvisade pappor. Om inte regeringen gick med på kraven hotade aktions­gruppen med att inom en månad bränna ner tio kyrkor.

Justitieminister Thomas Bodström lät hälsa att regeringen av princip inte kommenterade sådana hot eller krav, utan att de var en fråga för polisen. Sam­tidigt meddelade justitieministern att han, av helt andra skäl, hade för avsikt att stärka barnens intressen när utvisningsärenden avgjordes i domstol; social­tjänsten skulle på ett tidigt ­stadium få yttra sig om vilka konsekvenser en utvisning skulle få för den brottsmisstänktes barn.

Biskopen i Härnösand, Tony Guldbrandzén, var vid det här laget en prövad man – de flesta kyrkstölderna hade ägt rum i hans stift. I Sundsvalls Tidning kommenterade han: »Vi behöver hjälp av polisen att bedöma allvaret i det här hotet, men det vore fruktansvärt om tio kyrkor i vårt stift skulle brinna. Och det vore fruktansvärt om konstföremålen är förstörda.«

Samma månad ordnade Riksantikvarieämbetet en konferens om kyrkstölderna. Den hölls i Stockholm och var resultatet av nästan tre års envisa påtryckningar från länsantikvarien i Östersund, Ola ­Hanneryd, som vid det laget hade börjat tappa tron på svenska myndigheter. När Hanneryd 2004 bad att få tillbaka tavelramen som polisen hade beslagtagit vid inbrottet i Ragunda, bland annat för att ta mått som skulle underlätta registrering och efterspaning, dröjde svaret i två månader. Sedan fick han veta att polisen hade tappat bort ramen och en hel del annat bevismaterial, som meddelandet från AKBR.

Efter konferensen lyftes de omfattande kyrkstölderna för första gången till nationell nivå. De tilldelades en utredare från Rikskriminalpolisen: kommissarie Per Anders Fritshammar.

Till att börja med konstaterade Fritshammar att stölder eller förstörelse av kulturföremål inte hade någon egen brottskod. Därför fick han begära in uppgifter från landets polismyndigheter om samtliga brott som begåtts mot landets museer, hembygdsgårdar och kyrkor under den senaste tioårsperioden.

– Det vart en djävulsk hög med papper, säger han. Ett mammutjobb.

Per Anders Fritshammar var med­veten om kritiken mot polisens arbete så långt, och när han läste utredningarna kunde han bara hålla med. Samtidigt förstod han att han var den förste som såg stöldvågens fulla omfattning. De lokala poliserna hade oftast bara koll på det egna distriktet – polisens centrala anmälningsregister rationaliserades bort i samband med dator­iseringen under 90-talet.

– Särskilt aktivt kan man väl inte säga att polisarbetet hade varit, och man kanske inte ägnade ärendena den tid man borde ha gjort heller, säger Fritshammar. Men man ska också komma ihåg att de inte hade helhetsbilden. De hade ett fall och när sedan tjyven åkte över gränsen till nästa distrikt så såg de aldrig att problemet fortsatte.

Även om Säpo vid det här laget hade avskrivit satanisterna, valde Fritshammar att förutsättningslöst vända på varje sten och att följa också det spåret till vägs ände.

– De flesta var ju inte aktiva satanister någon längre tid och många försvann in i missbruk, men jag lärde mig i alla fall att det finns en hierarki i de där sällskapen. Det visade sig att bränna ner kyrkor inte gav högst rang. För det skulle man slå ihjäl en präst.

Samtidigt registrerades nya inbrott: Kuggörarnas träkapell, Barsta fiskekapell …

Ett drygt halvår in i utredningen mottog Fritshammar ny information från Säpo om Antifascistiska kommittén för barns rätt i samhället, AKBR. Första gången gruppen hade låtit höra tala om sig var vid inbrottet i Haverö kyrka, i april 2001. I två brev kvarlämnade på brottsplatsen stod det att föremålen tagits i beslag av AKBR i protest mot behandlingen av pappor och mammor som blivit utvisade utan hänsyn till det lidande det medförde för deras barn. Om inte politiken ändrades skulle attackerna mot statens kulturhistoriska arv fortsätta. 

– Det var väl där jag började koppla ihop saker, säger Fritshammar. Det ena var en satanistisk sekt och det andra var AKBR. Och där hade nog tjuven gjort ett misstag, för även om avsändarna låg 180 grader ifrån varandra politiskt, så var brotten och ­kraven desamma. Man ­började ju fundera på om det inte var en och samma figur bakom. Sannolikheten var i alla fall rätt stor.

Stölderna fortsatte: Barsvikens fiske­kapell, Skeppshamns fiskekapell … Fritshammar inventerade kyrkor, pratade med kyrkvaktmästare och bearbetade anmälningar.

Personen eller personerna bakom det systematiska plundringståget lämnade inga spår efter sig. Per Anders Fritshammar säger att varje brottsplats var så välstädad att teknikerna aldrig hittade någonting, utom i två fall – och då rörde det sig om planterade villospår.

– Det fanns aldrig något av värde för oss. Många gånger är det en buse som röjer runt och så tar han det han behöver. Den här killen var något helt annat. Om han tog ett par ljusstakar la han ljusen snyggt och prydligt vid sidan om.

 

Sundsvall flyttade Ann-Christin Uddeback till en tvåa tvärs över gatan, hon stod inte ut med att ­vistas i lägenheten där hon misshandlats. Ann-Christin gjorde sig också av med möbler som plågoanden hade tagit till lägenheten och hon tömde källarförrådet på hans saker. Hon fick hjälp av två män, Björn-Erik Lindh och Per Markström, som drivit en loppis­butik i Bergsåker där Peppe inte bara varit stamkund – trion hade också begått inbrott i sommarstugor och hembygds­gårdar tillsammans. Bland möbler, lampor, böcker och verktyg fanns en pappkartong som det stod »Till Spanien« på. Björn-Erik Lindh  körde det mesta till Erikshjälpen men kartongen tog han hem till sig. Den visade sig innehålla ett stort krucifix som Lindh förstod kom från en kyrka. Peppe hade tidigare frågat Lindh om han var intresserad av att följa med på några kyrko­inbrott men han hade nekat med motiv­eringen att där gick ­gränsen. Lindh ville inte heller ha något med kruci­fixet att göra och pratade med loppis­kumpanen Markström om att lämna in det till polisen – men denne lindade in krucifixet i en filt och tog med det hem till sig istället.

När Per Markström haft kruci­fixet liggande under sängen i ett par månader bestämde han sig för att sälja det. Han tog en bild och satte in en annons på Tradera. Markström trodde att krucifixet var från 1700-talet och värt ­kanske 3  000 kronor.

Åke Stenkula, en antikhandlare från Ängelholm, köpte krucifixet för 2  875 kronor och fick det levererat med bussgods från Timrå till Ängelholm. När Stenkula fick se krucifixet misstänkte han att det var äldre, kanske från 1600-talet, och i augusti 2005 ställde han ut det på Antikmässan i Helsingborg. En mässbesökare placerade krucifixet ytter­ligare ett par hundra år bakåt i tiden och Stenkula hängde på en skylt som sade att det var sålt. När han kom hem från ­mässan mejl­ade han en bild på krucifixet till Historiska museet i Lund och bad om en datering.

Hampus Cinthio, antikvarie och ­museets expert på medeltida föremål, såg att kruci­fixet var från sen medeltid och ­fattade omedelbart misstankar. Det var inte ett objekt som skulle finnas ute i handeln. Cinthio skickade bilden till antikvarier och konservatorer runt hela Skandinavien.

I Östersund bedömde länsantikvarie Ola Hanneryd – som tagit initiativet till den första kraftsamlingen mot kyrk­stölderna fyra år tidigare – att krucifixet var norrländskt, och vidarebefordrade ­mejlet till sina kontakter. Rickard Isaksson, då ny­anställd länsantikvarie i Härnösand:

– Det var juli och alla hade semester utom jag när bilderna på krucifixet kom. Jag visste att det fanns ett liknande i Holms kyrka och tänkte att det här kanske också hörde hemma i trakten.

Han tog kontakt med närliggande församlingar som drabbats av kyrktjuvens härjningar. Ordföranden i Skeppsföreningen i Skeppshamn identifierade genast det krucifix som stulits ur kapellet den 10 juli 2004. I själva verket var det från 1400-talet och värt uppåt en halv miljon.

Rickard Isaksson ringde polisen.

 

Per Anders Fritshammar och hans kollegor hade äntligen fått ett konkret spår att följa. Genom att nysta baklänges identifierade de Per Markström som den som hade satt in annonsen på Tradera. Till slut nådde de fram till Juan José Arteaga Hernandez, som åkt in och ut ur fängelser sedan ­mitten av 1970-talet och som i eget namn och upprepade gånger hade skrivit till regeringen för att få sin utvisningsdom hävd. Arteaga fanns dessutom redan noterad som inblandad i en konstkupp mot Umeå Hovrätt 1991 – spanjoren hade sett till att nästan alla konstverken kom tillbaka till Hov­rätten mot löfte att polisen skulle skriva ett rekommendationsbrev till regeringen som gjorde det lättare för Arteaga att träffa sin son. Något rekommendationsbrev skrevs aldrig. Istället åtalades Arteaga för grov stöld alternativt grovt häleri, men friades i brist på bevis.

Pusselbit lades till pusselbit och Fritshammar förstod nu att spanjoren måste vara involverad på någon nivå. Men han visste inte hur och i vilken omfattning.

Polisen lyckades inte hitta Arteaga någonstans och antog därför att han befann sig i Spanien. Via en källa fick man fram numret till hans mobiltelefon. Telia beordrades att meddela polisen så fort någon ringde från numret i Sverige. Snart spårades telefonen till Helsingborg: ­Arteaga ringde en kvinna i Sollefteå som han hade fått kontakt med på internet. Kort därefter dök han upp i Sollefteå där han bodde ett par nätter innan han försvann på nytt. Polisen höll honom under uppsikt men missade ändå att han bröt sig in i Delsbo forngård och i en lokal i Hassela där antikhandlare Nordensson, som ­Arteaga tidigare arbetat hos, hade sitt lager.

Nästa gång polisen fick kontakt med Arteaga var när han tog in på ett hotell i Hudiksvall. Per Anders Fritshammar:

– Det här var sista veckan i september och vi ville ha lite spaning på honom för att få in honom i en återvändsgränd, men så fick vi veta att han tänkte sticka till ­Spanien veckan därpå.

Efter beslut av kammaråklagare ­Katarina Eriksson greps den 53-årige Juan José Arteaga Hernandez av Hudiksvalls­polisen klockan 08.30 den 3  oktober 2005.

– Då hade vi inget annat än krucifixet på honom, säger Fritshammar. Men så kröp det fram från en antikhandlare, som inte var särskilt samarbetsvillig, att Arteaga hade tagit över hans gamla lager vid Enångers gamla kyrka. När vi kom till förrådet fanns där först ett hänglås på en bom – och då var det lite puls, ska jag erkänna – och när jag satte i nyckeln passade den. Och sen var det ett lås på dörren, det funkade också, och när vi kom in där fanns alla prylar som var stulna från lagret i Hassela. Jag har för mig att det var 350 poster i beslagsprotokollet. Och då satt han ju rätt bra.

Fyndet gjorde att Arteaga kunde omhäktas. Med hjälp av spansk polis genomfördes sedan en husrannsakan i Arteagas lägenhet på Teneriffa med kriminal­inspektör ­Gunnar Wärnberg som observatör. Med sig hade Wärnberg foton på ett stort antal av de upp emot 250 föremål som stulits från norrländska kyrkor, kapell och hembygdsgårdar de senaste åren.

Lägenhetsdörren på Calle ­Azorin nummer nio i Santa Cruz var försedd med dubbla järn­galler och Gunnar Wärnberg förstod redan i hallen att han kommit rätt. Bland ett trettio­tal skulpturer återfanns Haken Gullesons Ärkeängeln Mikael, Nådastolen och Heliga ­Birgitta från tidigt 1500-tal och Stolpstols­madonnan från Lidens gamla kyrka, en träskulptur från 1200-talet som är värderad till miljon­belopp. Lägen­heten var fylld av antikviteter från golv till tak.

Wärnberg ringde Per Anders Frits­hammar, som var ledig den dagen. ­Fritshammar lyfte luren och hörde bara ett ord som skreks rakt ut på en raspig linje: »Bingo!«

Foto: Ur spanska polisens arkiv

José Arteaga dömdes till sex års fängelse för grov stöld, grov varusmuggling, häleri, vapenbrott, brott mot utlännings­lagen, grov kvinno­fridskränkning och olaga hot. Dessutom återigen till livstids utvisning efter ­straffets avtjänande.

Arteaga, som inte erkände något utom brott mot utlänningslagen under för­hören, var iskall under rättegångens ­början. Han sa ingenting utom när han blev tilltalad. När han beskrev hur polisen hade konspirerat för att sätta dit honom var han lugn och samlad.  Men när det under en av de sista dagarna i rätten stod klart för honom att ingen tog hans konspirationsteorier på allvar, reste han sig upp och började skrikande förbanna rätten. Han bad sitt eget ombud och de närvarande poliserna fara åt helvete. Han eldade på sitt ursinne mot Sverige tills han var lilaröd i ansiktet.

Till domen räknas kyrkstöld­erna från och med inbrottet i Galtströms kyrka 1994. Men redan 1991 köpte antikhandlaren Ricardo Miranda Perez på Teneriffa antikviteter av José Arteaga, och under rätte­gången berättade en före detta flickvän till Arteaga att han så tidigt som på 1970-talet skröt om att han var specialist på kyrkoinbrott.

Det sammanlagda beslaget på Teneriffa uppgick till ett femtiotal objekt. Tvåhundra kyrkoskatter är med andra ord fortfarande på drift.

 

Ett halvår innan Arteaga greps i Hudiksvall presenterade auktionsfirman Duran Sala de Arte i Madrid en katalog där ett av objekten presenterades som: »Arqueta de esmalte Limoges, S. XIII.« Utrop nummer 278, ett relikskrin från Limoges, 1200-tal. Utropspriset var satt till 60 000 euro.

Antingen hade Arteaga lämnat in Ullångersskrinet via mellanhänder, eller så hade den person Arteaga sålt skrinet till lämnat in det till auktionsfirman.

Bo Knutsson, konsthandlare och expert på SVT:s Antikrundan:

– Ett objekt av den digniteten ser man kanske vart fjärde eller femte år på marknaden, det är med andra ord ytterst ovanligt. Att ett auktionshus tar emot det utan någon som helst proveniens måste betyda att säljaren är känd. Jag är inte förvånad över att det händer i Spanien. I England eller Italien, där kontrollen är mycket bättre, hade inget auktionshus vågat ta emot det.

Omständigheterna förklarade förmodligen det låga priset. ­Spanska staten köpte in Ullångers­skrinet för 106 000 euro, eller motsvarande cirka en miljon kronor, för Museo de Artes Decorativas räkning.

– Beloppet borde ha legat någonstans mellan fem och sju miljoner kronor, säger Knutsson. Det är tydligt att inga handlare har bjudit emot. Vågat, kanske man ska säga. Hade en handlare köpt skrinet hade han förmodligen haft polisen och en häleri­misstanke på sig direkt.

EU:s nedmonterade gränskontroller har gjort det lättare för både tjuvarna och deras stöldgods att färdas mellan länderna. Svenska polisen känner till antikhandlare runt hela Europa som säljer rariteter med oklart ursprung och oklara ägarförhållanden.

Direktiv 93/7/EEC från 1993 reglerar återlämnandet av europeiska kultur­före­mål av nationellt intresse som illegalt förts ut från sitt ursprungsterritorium. När Riksantikvarieämbetet hösten 2006 fick klart för sig att Ullångersskrinet var inköpt av spanska staten skrev man ett brev till det spanska kulturministeriet och uppmärksammade dem på att skrinet var svenskt. Brevet är fortfarande inte besvarat.

Rikskriminalpolisen begärde sedan att få skrinet till Sverige som bevismaterial i rättegången mot Arteaga. Begäran avslogs av en spansk domstol.

När Spaniens största dagstidning, El País, i januari 2007 ifrågasatte det lämpliga i att spanska staten köpt och införlivat stöldgods i sina samlingar, reagerade museet med att ta bort skrinet från montern, och istället placera det på lagret.

Samma vår förberedde sig en svensk delegation för att åka till Madrid och förhandla med spanska staten om skrinet. Två veckor före avresan meddelade Riksantikvarieämbetet att man backade ur och att Härnösands länsantikvarie Rickard Isaksson, biskopen Tony Guldbrandzén och Ullångers kyrkoherde Anna Elletoft Wiberg fick sköta uppdraget själva. På plats i ­Madrid fanns ambassadör Anders Rönquist, som skulle föra samtalet med representanterna för det spanska kulturministeriet.

Det första Härnösandstrion gjorde när de landat var att besöka Museo de Artes Decorativas.

Rickard Isaksson:

– Förhandlingslinjen var att i försiktiga ordalag berätta att skrinet är från Sverige, att det är från medeltiden, att det är vårt och att vi vill ha tillbaka det. Vi gick till museet med en bild på skrinet – taget när det stod på plats i Ullångers kyrka – och förklarade vilka vi var och att vi ville se skrinet.

En intendent förklarade att det tyvärr inte var möjligt. Samma sak framförde den spanske chefen för kulturarvets säkerhet, Luis Lafuente Batanero, vid en middag med den svenska delegationen. Lafuente Batanero menade att svenskarna inte sagt till i tillräckligt god tid.

Spanjorerna hävdade att skrinet var köpt i god tro eftersom svensk polis inte hade publicerat stölden på Interpols hemsida. De sade dessutom att spanska museer enligt lag är förbjudna att avyttra föremål ur sina samlingar. Som dessert serverade spanjorerna en fantasifull teori om att Limoges-skrinet inte var tillverkat i Frankrike utan i Spanien.

Utan att ha fört Ullångersskrinet en milli­meter närmare Ullånger återvände Guldbrandzén, Isaksson och Elletoft Wiberg till Härnösand. Efter Madrid­besöket har församlingen skrivit två brev och biskop Guldbrandzén ett, alla tre överlämnade till den spanske kulturarvschefen Batanero av ambassadör Rönquist. Inget av dem har besvarats.

Den svenske ambassadören konstaterar att saken försvåras av att förhandlingarna inte förs enligt protokollet.

– Det finns en konvention som reglerar den här typen av ärenden. Den säger att det ska vara myndigheter som representerar varje lands respektive stat, i det här fallet Riksantikvarieämbetet. Härnösands stift kan inte förhandla med spanska kultur­ministeriet och då måste jag representera Sverige. Riksantikvarieämbetet hade kunnat förhandla med spanska staten direkt.

Den saken har Anna-Gretha Eriksson, försteantikvarie på Riksantikvarieämbetet, ingen lust att diskutera.

– Det är Ullångers församling som har blivit av med skrinet, inte Riks­antikvarie­ämbetet.

I Ullånger kyrkas dopkapell gapar väggnischen tom. Församlingen har allt som allt fått ut 119 000 kronor i ersättning från försäkringsbolaget. Varenda krona har gått till larm och lås. Även om Spaniens kulturdepartement någon gång skulle kunna tänka sig att låna ut skrinet, så kommer Ullångers församling aldrig att kunna svara upp mot säkerhetskraven för ett så sällsynt och värdefullt föremål. Ullångers­skrinet kommer helt enkelt aldrig tillbaka till den kyrka där det stod i över 600 år.

Hur man än ser på spanjorernas ager­ande, så vittnar det i alla fall om ett betydande intresse för medeltida konstföremål. Svenska myndigheter har tvärtom uppvisat ett totalt ointresse – från närpolisens handfallna sjabblande ända upp till Riksantikvarieämbetets obegripliga passivitet.

 

Efter åtta års förtvivlad kamp för sitt kulturarv JO-anmälde Östersunds läns­antikvarie Ola ­Hanneryd i maj i år polisen för deras agerande i samband med kyrkstölderna. Den första delen i anmälan gäller Östersundspolisens handläggning av inbrottet i Ragunda, del två riktar in sig på strukturella problem inom statliga myndigheter när det gäller kulturarvsinriktad brottslighet.

JO konstaterade snart att anmälan vad ­gäller Östersundspolisens inkompetens kom in för sent – man prövar inte ärenden äldre än två år. Sedan försåg man anmälans andra del med samma bäst före-datum, trots att strukturproblema­tiken inte på något sätt var knuten till just Ragundainbrottet.

Medan svenska myndigheter fort­sätter att demonstrera sitt ointresse för denna typ av brottslighet tar museer, kyrkor och bibliotek tag i problemet på egen hand genom att satsa på lås, larm och lagring i säkra lokaler. Konstkuppen på Nationalmuseum – där tavlor av Rembrandt och Renoir stals – och »KB-mannen« – som stal ovärderliga handskrifter från Kungliga Biblioteket – har tillsammans med José Arteaga aktivt bidragit till att svenskarnas gemensamma kulturarv blir allt mindre tillgängligt för allmänheten.

Den 23 oktober har José Arteaga suttit av två tredjedelar av strafftiden och kommer att friges från fångvårdsanstalten Hall för att omedelbart förpassas ur riket. Han lämnar ett stort antal obesvarade ­frågor efter sig.

Om han har kvar några av de klenoder som ännu inte har återfunnits: Var finns de gömda? Några har bevisligen sålts: Vem hjälpte honom, vilka var köparna, var är föremålen nu och hur kommer det sig i så fall att Arteaga till synes har levt utan egna tillgångar? Och lite vid sidan av: Trodde Arteaga verkligen på allvar att han kunde tvinga regeringen att ändra lagen så att han skulle få träffa sin son?

När jag skriver till José Arteaga i fängelset svarar han på samma sätt som under rättegången: Polisen har förfalskat indicier och uppmanat vittnen att ljuga i rätten. Han skriver vidare att åklagaren piskade upp en hatstämning, och lovar att dessa »skitstövlar«, med hänsyftning på rättens tjänstemän, en dag kommer att få se konsekvenserna av domarna mot honom – ordet »konsekvenserna« understruket. Han avslutar brevet: »­Sverige är en polisstat.«

Kriminalinspektör Per Anders Fritshammar är övertygad om att vi inte har hört det sista av Arteaga:

– Han kommer tillbaka som ett brev på posten, det vågar jag påstå. Vi har ju snott hela hans pensionsförsäkring. Hur hatisk ska han inte vara mot det svenska ­sam­hället nu? Jag hyser stor oro när det gäller kyrkorna.