Hur svårt ska det vara?

Barnmat ska inte bara behaga ­ungars outgrundliga smaklökar. Myndigheter och moralister måste också bli ­belåtna innan föräldern ­tillåts ­slappna av. Hungers reporter C­hristian Daun antog utmaningen med hjälp av sin son Stellan.

För inte så länge sedan var lycka att gå på rockkonsert, eller att dricka en kall öl på flygplatsen, på väg någonstans. Nuförtiden är lycka att Stellan, min sex månader gamla son, inte spottar ut den sked med puread rigatoni jag darrhänt sträcker fram mot honom. Sara har nyligen slutat amma honom, vilket innebär att ansvaret för hans närings­intag hastigt och olustigt trillat över även på mig. I köksskåpet tronar staplar med matburkar och skötväskan – den som hänger redo på barnvagnen – är laddad med riskakor och de droppåseliknande förpackningar fruktpuré som i småbarnsföräld­ra­kretsar går under beteckningen »klämmis«.

Jag ler och låtsas att skeden är ett flygplan som vill landa i hans mun. Vreeeeoooouuummmmmmm. Nej, han vill inte. Stellan föser argsint, och med förvånansvärd kraft, bort min arm så att den orange sörjan klatschar i golvet. Jag torkar upp och tömmer tallriken i slasken. Det får bli favoriten i dag igen, en pastagratäng från Semper. Puread till oigenkännlighet den också. Efter att Stellan ätit hälften och dessutom satt i sig några efterrättsskedar mango­yoghurt känns det som om vi har tagit oss igenom något som i alla fall liknar en måltid. Jag konstaterar lättat att endast kvällsvällingen återstår innan dagens utfodring är till ända.

 

Annons

Vad vill jag egentligen åstadkomma under de nio månader som väntar innan Stellan börjar på förskolan?

Jag vill bara att min son ska växa och må bra. Allt annat är att betrakta som bonus. Ett hyfsat bordsskick, middagen som avkopplande familjesamvaro … allt det där kan vänta. Precis som projektet att vässa hans smakpalett. Trots att jag jobbat på ett flertal restauranger, skriver om mat och är matnörd in absurdum hyser jag inga förhoppningar om att Stellan ska bli någon liten foodie. Tvärtom. Barn som hellre leker med ekologiska majrovor än med andra barn? Nej, tack!

Men vilka funktioner är det tänkt att hans käk ska fylla? En googling på »poängen med barnmat« ger oväntat resultat. Istället för en pedagogisk genomgång av olika överväganden serveras jag en länk till barnmatsjätten Nestlés system för bonuspoäng.

EXPERIMENT 1:

BURKMAT

Föda: 190 gram puread pastagratäng med skinka och ost. Semper.

Pris per portion: 12,90 kronor.

Tidsåtgång: 50 sekunder i mikrovågsugn.

Föräldrapoäng: 3/5. Ingen Underbara Clara-känsla när mikron går igång. Samtidigt borgar den hårt reglerade industribarnmaten för att Stellan får i sig den näring han behöver.

Stellans betyg: 3/5. Hans mun omsluter lydigt mina skedar, men han visar ingen större entusiasm.

Fram till mitten av 1800-talet fick världens småbarnsföräldrar reda sig själva. De hade helt enkelt inget val. De arma föräldrar (läs: mödrar) som inte ärvt kunskaper från sina föräldrar (läs: mödrar) kunde, med lite tur, hitta en kokbok i ämnet. Recept och instruktioner för tillredning av barnmat parades ofta ihop med mat ämnad för invalider; den behövde nämligen också vara lättsmält och ha högt näringsvärde.

Den fabrikstillverkade barnmaten såg dagens ljus under andra halvan av 1800-talet och vann terräng i 1920-talets USA, då den modernitetssugna allmänheten började uppfatta industri­tillverkad mat som vida överlägsen hemlagat. På 1930-talet vidgades begreppet barnmat, som inledningsvis varit synonymt med bröstmjölksersättning, till att inbegripa färdigrätter på konservburk. Nymodigheten salu­fördes med två huvud­argument: snabbt och enkelt.

Findus lanserade sin första barnmatsburk i Sverige 1948. Plåtförpackningarna kostade 50 öre styck och fanns i tre smaker: jordärtskocka, aprikos och morot. Burkmaten fick sitt genombrott på 1960-talet, och sedan dess har många av landets föräldrar med glädje delegerat ansvaret för småbarnens kosthållning till industrin. Det är inte så konstigt. Burkmaten är inte bara smidig, den är även stärkande och giftfri. Råvarukraven på industritillverkad barnmat är höga. De jordgubbar som säljs i handeln kan innehålla betydligt högre halter av bekämpningsmedel än de bär som tillåts bli barnmat. Dessutom innehåller ju den industritillverkade barnmaten vitamintillskott och hälsosamma mängder energirikt fett. Så med burkmaten borde man ha ryggen fri. Hade de pureade varianterna av spaghetti bolognese och moussaka varit skadliga hade tillverkarna ­drabbats av förödande badwill. Jag tänker som jag gör inför en flygresa: flygbolagen har inte råd att störta, alltså överlever jag. Dessutom är livet som småbarnsförälder ett pärlband av upp­offringar; kan man lämna bort något moment så gör man det med gott samvete. Det är väl ändå alla med på?

Mnja. De senaste åren har inställningen till burkmat förändrats. Att laga egen barnmat från scratch har blivit den ultimata fjädern i hatten för föräldrar. Burkmatens tilltagande stigmatisering parodierades till och med i den folkkära komediserien Solsidan för några år sedan, då Josephine Bornebuschs karaktär »Mickan« drömde mardrömmar om att väninnorna skulle upptäcka de räfflade industrimorötterna i hennes »hemlagade« kalops.

Jag googlar ordet »barnmatshets«. Inga träffar. »Barnmatspress«, då? Träff, men inte av det slag jag hoppats på. Istället för en inkännande artikel som slår fast att burkmat duger möts jag av reklam för barnmats­pressen, ett stompliknande redskap alldeles uppenbarligen avsett att purea hemlagad barnmat med.

Annons

Min ängslan späs på när jag läser Ann Fernholms bok Det sötaste vi har från 2014. I kapitlet »Ge din bebis ett smakäventyr« skriver hon att barn måste drillas i bra mat redan vid fyra, fem månaders ålder. Precis som jag tog Fernholm för givet att burkmaten var det bästa man kunde ge sitt barn. Därför tvingade hon sig att stå ut med den kväljningsframkallande lukten. Hon började tugga tuggummi med stark mintsmak under matningen, för att uthärda.

Det största problemet med färdigrätterna är dock inte odören, utan att ingredienserna är ­blandade. Barnen får i sig nyttiga grönsaker men lär sig aldrig skilja på smakerna. När det senare blir dags att servera grönsakerna à part är risken stor att barnet avvisar dem. Har barnet inte lärt sig att uppskatta en viss smak vid två års ålder … ja, då är det mer eller mindre kört. Vid två års ålder blir barn nämligen neofobiska, alltså skeptiska mot nya saker, inklusive smaker och konsistenser.

Neofobi anses vara en evolutionär rest. Förr hindrade impulsen småttingarna att stoppa i sig de okända, och potentiellt dödsbringande, bär och svampar som växte i anslutning till grottan där de bodde. I dag är tillståndet enbart ett gissel. Neofobin kulminerar vanligen i treårsåldern och sitter i värsta fall i till sexårsåldern. Det är stressframkallande läsning. Om jag inte skärper mig riskerar jag att massakrera Stellans känsliga smakpalett för all framtid.

Jag rotar fram hushållsmixern. I med någon kokt grönsak, grädde, lite salt och peppar. Vroooooom. Stellan får smaka rotmos, majspuré, mosade ärtor. Samma utfall varje gång: han tar några nyfikna tuggor, sedan gör han ett utfall och sopar plasttallriken i golvet. Jaja. Jag tröstar mig  med att killen har skum smak. Han älskar Bamsetandkräm, och att gnaga av varningsdekalerna på undersidan av mina snusdosor. Och så gillar han den där gröna ­klämmisen från Ella’s Kitchen, en puré på broccoli, päron och ärtor vars doft får mig att ta några vacklande steg tillbaka. Den luktar kadaver som legat ute i solen i flera veckor.

Pastagratängen på burk är hans absoluta favorit. Till min stigande förtret. När han spiller – vilket jag skattar till hundra procent av gångerna – måste jag omedelbart spreja på Vanish och slänga in bodyn i tvättmaskinen, annars
går fläckarna inte bort.

EXPERIMENT 2:

HEMLAGADE PURÉER

Föda: Grönsakspuréer med grädde eller crème fraiche.

Pris per portion: 4–7 kronor.

Tidsåtgång: 10 minuter (koka och mixa).

Föräldrapoäng: 5/5. Känner mig odrägligt självbelåten. Ska jag starta Facebookgrupp? »Vi som tar oss tid att ge våra småttingar det bästa.«

Stellans betyg: 2/5. De första tuggorna framkallar muntra benviftningar, sedan avtar entusiasmen. Jag tvingas komplettera med riskakor och klämmisar.

Jag konsulterar en annan Ann Fernholm-bok, den nyutgivna Smakäventyret. Om barnet inte gillar något ska man inte ge upp, skriver hon. Forskning visar att trägen vinner. Man ska prova varje smak 8–15 gånger. Ann Fernholm har många användbara råd till en rådvill förstagångsförälder, ändå kan jag inte låta bli att irriteras över den präktiga tonen. Det är mycket prat om »skräpmat« och »sockerfällor«. Gillian Harris, en brittisk forskare som Fernholm s­tändigt återkommer till, anser att föräldrarna ska äta middag tillsammans med sina barn – under hela uppväxten. Annars är man tydligen egoistisk. Fernholm slår själv fast att barnens grönsaker ska ångkokas för att alla näringsämnen ska bevaras.

Jag ilsknar till. Självfallet tänker jag ta ansvar för Stellans överlevnad och tillväxt, men jag tänker fan inte bli något jagutplånat mjäk som förslösar mina dagar med att ångkoka grönsaker. En fundering infinner sig: Råder den här hetsen i alla kulturer eller är svenska föräldrar världsmästare i pjosk?

För att få svar besöker jag Italienfödda Alessia Cerulli, som lär svenska föräldrar att laga barnmat på italienskt vis. Den spensliga 44-åringen släpper in mig i lägenheten på Gjörwellsgatan i Stockholm. Ytterdörren är full av färgglada barnteckningar.

Annons

Alessia kom till Sverige för 15 år sedan och gladde sig omedelbart åt hur bra allt fungerade. När hon fick sitt första barn fyra år senare förstärktes känslan: trottoarer, skötbord, amningsrum … så barnvänligt det svenska samhället var! Men maten!? Alessia häpnade över den svenska burkmatskulturen.

– Mina barn har aldrig ätit burkmat eller välling, berättar hon. Aldrig! Man kan inte ens köpa välling eller burkmat i Italien.

– Skulle du själv äta svensk burkmat? frågar hon retoriskt. Det är som om vi vill uppfostra barnen till att bli beroende av färdigmat. Det är dåligt för alla.

– Men, försöker jag, låt säga att barnet tycker om burkmat, då?

– Bara för att barnen är glada betyder det inte att maten är bra. När man väl börjat med burkmat, det där färgglada som smakar så mycket, kan det vara svårt att gå tillbaka.

Jag skruvar på mig i stolen men ser till att humma medhållande. Förhoppningsvis misstar Alessia mig för en sådan där förälder som dyker upp på hennes kurser. Under lektionerna, som hålls här i köket, får de lära sig italiensk matfostran.

När barnet slutat amma får italienska föräldrar, enligt Alessia, introducera en buljong gjord på morötter (eller någon annan snällt smakande grönsak) och förkokt rismjöl.

– Det ska vara ris, majs, tapioka eller hirs.

Man slår buljongen i rismjölet och häller sedan i en dyr ekologisk olivolja. Och ja, poängterar Alessia, den måste vara dyr och ekologisk.

– Olja är italienarnas smör, det är ett sätt att få i sig protein. Den får inte innehålla polyfenol. Det smakar bra för vuxna men är för starkt, pepprigt, för små barn. Man vill ha en olja från fjolåret, gärna från Ligurien där oliverna inte är så starka. Det ska vara handplockade oliver, inte maskinellt skördade. Oljan ska ha pressats 12 till 24 timmar, inte längre. Barn gillar oljor med neutral smak, men den får gärna ha päron- eller mandeltoner.

Kort därefter introduceras nästa råvara: parmigiano reggiano. Parmesanost, alltså. Och inte vilken som helst. Osten måste vara lagrad i 24 månader. Då hinner laktossockret brytas ner, vilket innebär att även laktosintoleranta barn kan äta osten.

– Det är som om jag skulle ha tuggat osten åt dem, förklarar Alessia. Enzymen har brutit ner proteinerna till aminosyra som går direkt till barnets muskler.

Mina fördomar smulas sönder. Medan en fortfarande ansenlig del svenska föräldrar bunkrar pureade versioner av köttbullar och lingon knatar italienarna till apoteket för att köpa små burkar med homogeniserat ekologiskt kött på burk.

På krogen blir de kulturella skillnaderna ännu tydligare. Alessia minns med fasa barnmenyn på sagolekhuset Junibackens restaurang.

– Köttbullarna luktade kattmat och pulver­moset var blekt. Lingonsylten var det godaste på hela tallriken.

Hon skakar på huvudet.

– Sveriges restaurangvärld är så segregerad. Det finns ju familje- och barnanpassade restauranger, men alla barnlösa restauranggäster skyr de ställena som pesten. I Italien är det inte samma Bamseklubbstänk. Där är barnen välkomna på alla restauranger, de behandlas till och med som vip-gäster. Där kommer kocken ut och säger: »Ah, ni har barn med er! Vilken tur, jag fick precis in en riktigt fin bit kött.«

Så vilket resultat har Alessias omsorger gett? Vad har det blivit för matmänniskor av hennes egna barn, elvaåriga Olivia och nioåringen Joel?

– Mina barn äter allt. Det händer att de säger: »Det där tyckte jag inte om.« Men de smakar.

Hon gör en paus, tänker efter:

– Samtidigt är de otroligt kräsna och klagar över skolmaten varje dag. Min son var tvungen att äta sig mätt på knäckebröd förra veckan. Den där gelatinklumpen som de kallade pasta, med sås ovanpå, kunde han inte få i sig.

Efter besöket hos Alessia Cerulli är jag mer frustrerad än någonsin. Ska barnmat behöva bli min hobby, är det så det är tänkt? Ska jag behöva forsla parmesanost till Stellans förskola? Jag bestämmer mig för att tvaga mig med transfetter. Nästa dag äter far och son lunch på McDonald’s. Jag sitter nästan och hoppas att någon förorättad människa ska komma fram och ifrågasätta mig, så att jag ska få chansen att spy min galla.

EXPERIMENT 3:

LUNCH PÅ MCDONALD’S

Föda: Liten hamburgare.

Pris: 10 kronor.

Tidsåtgång: 30 sekunders väntetid vid kassan.

Föräldrapoäng: 2/5. En näringsfattig lunch på Donken gör mig knappast till årets pappa, men vi har faktiskt en trevlig lunch tillsammans.

Stellans betyg: 4/5. Den inlagda gurkan ratas, annars är hamburgaren, hans första någonsin, en dundersuccé. Jag bryter upp det ketchupkladdiga brödet och köttet i små bitar som Stellan får sätta i sig själv.

Några dagar senare infaller domedagen. Ettårskontroll på barnavårdscentralen i Hammarby Sjöstad. »Om barnet är piggt och nöjt och följer sin vikt- och längdkurva behöver man inte oroa sig«, skriver Vårdguiden. Orden ekar i huvudet på vägen dit. Och om barnet inte följer sin kurva, då? Tänk om han är undernärd. Tänk om han visar sig ha puread pastagratäng i blodomloppet. Tänk om min rädsla för att bli en predikande, präktig förälder faktiskt har gått ut över honom?

Lyckligtvis blir kontrollen en triumf. Vikt, längd, skallomfång … allt är i linje med normalkurvorna. Jag får dessutom beröm för att Stellan verkar så glad och trygg. Sköterskans icke-dömande framtoning gör att mina hämningar släpper. Jag babblar av mig min oro och osäkerhet. Innan vi ska gå frågar jag om det är okej att ge Stellan fruktyoghurt ibland, »när det är svårt att få i honom något annat, alltså«. Hon nickar lugnande. Jag berättar om kompisar som aldrig skulle drömma om att ge sitt barn något som innehåller socker.

»Äh«, säger vår sköterska. »Folk borde slappna av lite mer.«

Matningen är, som så mycket annat i föräldraskapet, en fråga om form och självförtroende. Efter framgången på BVC är det lugnt. När jag hänger på Stellan haklappen vet jag att det ska gå bra. Och så gör det det. Han äter ärt-, morots- och bönpuré med något protein till: en bit korv, några bitar kyckling. Mitt potatismos går också ner fint, speciellt när det är fluffigt och poröst. En annan trevlig sak: Stellan har börjat säga tack för maten. När något faller honom i smaken snörper han ihop läpparna till en liten pussmun och säger »Mmmmmmmm« samtidigt som han sprattlar med benen. Måltiderna börjar bli någonting mysigt, något jag kommer på mig själv med att se fram emot. Efter maten gömmer jag ett hallon eller blåbär i näven. När Stellan vecklar upp mina fingrar och upptäcker sin efterrätt ler han med hela ansiktet. »Var det inte svårare än så här?« tänker jag.

Minfält. Som förälder kan man göra hur många fel som helst. ­Hemlagat räcker inte; lådan där resterna förvaras m­åste också vara giftfri.
Köpvånda. Vill man vara säker på att handla enligt de senaste barnmatsråden gäller det att vara uppdaterad – sedan slutet av september avråder Livsmedelsverket helt från att ge riskakor till barn under sex år.

Dippen kommer utan förvarning. Runt ettårsdagen vägrar Stellan plötsligt skeden och när jag lägger små bitar framför honom, så att han ska kunna ta själv, vispar han omedelbart maten i golvet. När matningen går trögt brukar jag vanligtvis låta honom leka med vattenflaskan tills han glömmer bort sin illvilja. Är han helt oregerlig tar jag fram surfplattan och spelar någon låt med de tecknade figurerna Babblarna. Väl försatt i den trancen brukar han kunna svälja vad som helst. Men nu fungerar inget.

En dag skickar Stellan ner en bombmatta snabbmakaroner över golvet, samtidigt som han ser på mig med nollställd blick. Han har snurrat haklappen bakochfram så att den hänger längs ryggen, som en slängkappa. Han har förvandlats till en superhjälteskurk med matvägran som främsta kraft. Kul. Jag köper burkmat för första gången på flera månader. Inte ens det går. »Men du gillar ju denna, Stellan. Mmmmmmm … Pastagratäng med skinka.«

Vi regredierar och vi gör det inför öppen ridå. Under sommarens semester på Gotland, då matstrejken är som värst, har vi besök av två kompisar som har en dotter i Stellans ålder. Det täta umgänget – vi tillbringar en vecka tillsammans – blixtbelyser vår olika syn på barnuppfostran, och maten driver allt till sin spets. Det händer att vi måste avbryta utflykter för att de vill åka hem och laga mat åt dottern. »Kan vi inte bara stanna och ge dem en korv«, försöker jag. Nej, det går inte för sig.

Givetvis envisas de med att laga mat även till vårt barn. »Det finns frittata till Stellan också«, kvittrar de. Vilket jag givetvis tolkar som » … för den stackaren får väl aldrig hemlagad mat annars«. Stellan tar några tuggor av den gyllenbruna frittatan, sedan spottar han ut. Jag provar att ge honom några brödbitar med räkost. Nej. En bit brie, då? Inte det heller. Det får bli mangoyoghurt. Igen. Det räcker med att Stellan ser förpackningen för att truten ska glida upp på vid gavel. »Mmmmmmm.« Han stöter ut sin vällust efter varje sked. Våra vänner ser på mig som om jag just serverat honom fimp.

 

I två veckor överlever Stellan på en diet av mangoyoghurt, banan, klämmisar och kranvatten. Jag införskaffar ny självhjälpslitteratur, När ditt barn inte äter av logopeden Kajsa Lamm Laurin. De hurtiga tipsen om veckoscheman och fasta rutiner bläddrar jag snabbt förbi. Ge mig en quick fix istället!

Jag är just på väg att ge upp när Lamm Laurin berättar om en vän som under en lunch lutade sig fram mot sitt barn och sade: »Om du inte äter så stryper jag dig!« Detta för genren högst ovanliga bevis på mänsklig svaghet får mig att läsa vidare.

Jag belönas med ytterligare igenkänning. Matvägran, konstaterar Lamm Laurin, är snarare ett socialt problem än ett näringsmässigt. Så följer en rad handfasta tips på hur man kan tackla situationen. Jag lär mig bland annat att man ska få i sitt barn mycket dryck tidigt på dagen. Får man inte det så blir de törstiga under kvällen och då kan hungern trängas undan. Och barnet ska sitta tajt i stolen. En omsluten position dämpar impulsen att vilja lämna matbordet. För barn som vill röra sig under måltiden kan en tennisboll under fötterna hjälpa. Där ser man. Lamm Laurin upplyser också om att små barn har ett kort intresse­fönster: det gäller alltså att inleda måltiden på en gång. Får de vänta för länge i stolen finns risken att de tappar matlusten.

Jag vet inte om det beror på våra åtgärder, men plötsligt vänder det. Och det vänder rejält. Hux flux äter Stellan mycket, och urskillningslöst. Lamm Laurin tipsar om att låta barnen smaka spännande saker, själv gav hon sin ettåring serranoskinka, så jag tar med Stellan till Matholmen, en matmarknad på Långholmen i Stockholm, där han får smaka kimchiburgare, samosa och ­kreolsk räkgumbo.

Han äter med glupande aptit och sköljer belevat ner anrättningarna med mango lassi. Det är förstås kul att han äter igen; samtidigt väcks en annan oro till liv. Kommer Stellan att bli ett sådant där lillgammalt barn som hellre gör hemlagad sushi än flyger drake?

EXPERIMENT 4:

HEMLAGAD FRITTATA

Föda: Frittata med zucchini, från Ella’s kitchen: Kokboken.

Pris per portion: Ungefär 5 kronor.

Tidsåtgång: 0 minuter för min del, 20 för kocken.

Föräldrapoäng: 1/5. Näringsrik, hemlagad mat borde ge en femma. Tyvärr är det inte jag som lagar maten.

Stellans betyg: 2/5. Smakar några tuggor, sedan spottar han ut. Dock svårbedömt. Stellan äter dåligt under den här perioden. Ingen skugga ska egentligen falla över frittatan.

Medierna svämmar över av lillvuxna gourmeter. I P1:s Morbror Mathias mat brassar världsmästarkocken Mathias Dahlgren käk tillsammans med sin åttaåriga systerdotter, i TV 4 tävlar småbarn om att bli »Sveriges yngsta mästerkock«, och stjärnkrögaren Niklas Ekstedt, som tidigare hjälpt barn att laga mat åt sina föräldrar i SVT-serien Överraskningen, spelar just nu in ett nytt program där barn öppnar dessertrestaurang.

Att matintresset har krupit långt ner i åldrarna märks överallt. På Lidingö arrangeras »Småkockarna«, en matlagningskurs för de allra minsta i SEB:s gamla bankvalv, som har gjorts om till ett toppmodernt provkök. Barnen, som bär vita förkläden och kockmössor, står på ramper för att nå upp till bänkarna. Redskapen är anpassade för juniorkockar. Knivarna, ett svenskt patent, är designade så att barnen inte ska kunna slinta.

Initiativtagaren Madeleine Morne instruerar kursdeltagarna att skära kycklingen i fyrkanter. Allan lägger två filéer intill varandra och skär båda på samma gång.

– Fantastiskt, vad duktig du är, säger Madeleine.

Barnen fördelar pressad vitlök på kycklingkuberna och ringlar över soja, sedan slår de på olivolja och blandar runt med händerna. Koncentrationen gör att det är alldeles tyst i lokalen. När det blir dags att hälla bulgur i kastrullerna blir Allan, som delar bänk med Emil, exalterad.

– Titta, dina bulgur flyter och mina är i botten, då vet vi vems som är vems!

Initiativtagaren Madeleine Morne fick idén till kursen när hennes dotter Mollie matstrejkade. När dottern fick hjälpa till vid grytorna vände allt. Morne, med ett förflutet i fastighetsbranschen, bestämde sig för att dra igång en matlagningskurs. TV4 fick snart nys om saken och skickade ut talangscouter; två av barnen rekryterades till tittarsuccén Sveriges yngsta mästerkock.

Madeleine Mornes assistent Tina Folkebo berättar att en del barn blir besvikna över att lektionerna inte är mer som på TV.

– De vill gärna att det ska vara lite så här Junior Masterchef, säger hon och härmar ett av barnen: »Gud, Tina, jag trodde du skulle stå och skrika och räkna ner sekunderna!«

– Vad är det för barn som kommer hit, då? undrar jag.

– Folk kommer från Sollentuna, Täby, Danderyd, Bromma … Det är en väldig blandning.

Madeleine Morne inflikar att en stor del av barnen har »problem« som asperger eller ADHD.

– Det är en bra grej för de barnen, för de går verkligen all-in. En kille hade epilepsi. Han gick ut och hade lite anfall på toaletten. Sedan kom han tillbaka och fortsatte.

Madeleine Morne säger att om barnen själva fått välja så hade de lagat pizza, tacos, fajitas, pannkakor, våfflor och desserter – sådant samhället lärt dem att de tycker om.

– Men de rätterna kan de göra hemma. Vi är här för att lära dem göra bra mat.

Än en gång kommer mina fördomar på skam. Småkockarna på ramperna verkar ha barnasinnet i behåll; dessutom känns ambitionen att göra upp med »sanningarna« om barns favoriträtter vettig. Den som haft anledning att studera en barnmeny vet hur det ser ut: Köttbullar och potatismos. Korv och pommes. Hamburgare. Pannkakor med sylt. Spaghetti med köttfärssås. Standardiseringen på landets restauranger är häpnadsväckande, särskilt som barn inte föds med några preferenser. Svenska barns vurm för köttbullar och pulvermos är en självuppfyllande profetia, upprätthållen av landet krögare genom någon underförstådd överenskommelse.

I USA skryter kändiskocken Anthony Bourdain, författaren till Kitchen Confidential, med att hans spädbarn glufsar i sig nässelrisotto med pecorino. Även i Sverige försöker allt fler matmänniskor kullkasta begreppet »barnvänligt«. Boknings­sajten Bookatable har startat »Kulinariska knattar«, ett samarbete med ett knippe restauranger som serverar något så ovanligt som ny­tänkande barnmat. Jag ögnar igenom barnmenyn på en av restaurangerna, Kornhamnstorg No. 53, Marco Baudones nyöppnade ställe i Gamla stan i Stockholm. Minutmald råbiff på kalv, vinkokta blåmusslor, havskatt … Först tror jag att jag läst fel: Står det bar- eller barnmeny?

 

Tidigt på kvälllen en solig söndag åker jag och Stellan dit. På restaurangens uteservering, med utsikt över Slussen, sitter barnfria vuxna och läppjar vin med fötterna vilande på dynförsedda pallar. Eftersom vi har en sömnmässig skitnatt bakom oss väljer jag ett bord inomhus: de murriga mattorna på golvet ser ut att kunna dämpa eventuella Stellanvrål. Dessutom är vi de enda gästerna där.

Jag frågar hovmästaren om det finns någon undre åldersgräns för barnmaten, särskilt den minutmalda råbiffen på kalv. Enligt Vårdguiden ska barn mellan ett och sex år inte smaka rå köttfärs, men hovmästaren försäkrar, utan att förklara varför, att »det är lugnt«.

En kvart senare får Stellan in två väl tilltagna tallrikar. Vi börjar med de vinkokta blåmusslorna. Jag sörplar i mig en och säger »mmmmmm«, sedan skär jag upp några musslor och radar upp bitarna framför Stellan. Han är ointresserad, molluskerna förblir orörda.

Härnäst: råbiffen, som har sällskap av parmesan (hej Alessia!), friterad kapris och tryffelmajonnäs. Stellan mular utan att tveka in det blektrådiga köttet. Sedan ser han lite fundersam ut, innan han utstöter sitt patenterade »mmmmm«. Stellan verkligen glufsar i sig av det nymalda kalvköttet och varvar med små baguettebitar doppade i tryffelmajonnäs.

Personalen är framme och berömmer honom. »Va, tycker du om råbiff ?« Jag erfar en märklig blandkänsla: faderlig stolthet, men mest skam. Skam över att jag riskerar att uppfattas som en sådan där förälder som låtsasskäms för sitt barns avancerade smak. Jag är säkert överkänslig, men har man en gång hört en förälder säga »Arvid får kalamatas till lördagsgodis« är man märkt för livet.

EXPERIMENT 5:

FINE DINING

Föda: Vinkokta blåmusslor samt minutmald råbiff på kalv med friterad kapris och tryffelmajonnäs. Middag på restaurang Kornhamnstorg No. 53 i Stockholm.

Pris: 155 kronor (90 kronor för råbiffen, 65 kronor för musslorna).

Tidsåtgång: 20 minuters väntetid.

Föräldrapoäng: 1/5. Endast det bästa är gott nog åt min lille foodieprins …, förväntas jag känna. Istället skäms jag.

Stellans betyg: 3/5. De vinkokta musslorna rör han inte, trots envetet trugande från min sida. Råbiffen glufsar han i sig i förvånansvärda mängder. Samma sak med tryffel­majonnäsen.

Bismaken är kvar nästa dag. Den där råbiffen gjordes inte för Stellans skull; den var tänkt att behaga mig, den förment »medvetna förälder« som Kulinariska knattar riktar sig till.

Jag läser pressmeddelandet som släpptes i samband med lanseringen: »Fler och fler svenska föräldrar väljer att frångå barnmatsburkarna på hyllorna och lagar istället barnens mat från grunden eller köper enkom från det stora ekologiska utbudet.« Målet är att »hjälpa barn ur pannkaks­träsket«.

Kontentan: barn vet inte sitt eget bästa och behöver räddas från sig själva. Jutta Balldin, barndomsforskare på Malmö högskola, håller inte med om det.

– Barn ses som något ociviliserat som måste styras upp, säger hon när jag ringer upp henne. Som om de alltid skulle vilja äta för lite eller för mycket, för fett eller för sött. I själva verket är barn kapabla till egenomsorg.

Jutta Balldin har tidigare ägnat sig åt forskning rörande »Barn och mat: en komplicerad historia«, och skriver för närvarande en antologitext om hur föräldrars omsorg yttrar sig i samband med barnens måltider.

– Måltider är väldigt styrda av normer och ideal, och det blir inte bättre när barn är med. De ska sitta rätt, äta tillräckligt mycket och gärna få i sig en viss mängd grönsaker. Det finns väldigt lite utrymme för barnet att utveckla ett eget förhållande till mat.

Hon skrattar till:

– Jag kommer på mig själv med att kommentera hur mina barn sitter när de äter, istället för att prata om vad de äter.

Jag känner igen mig. Hur många gånger har jag inte torkat Stellan runt munnen, bara för att det sitter inpräntat i mig att så där grisigt får det inte se ut?

– Men jag vill ta oss föräldrar i försvar också, det har aldrig varit så svårt att vara förälder som i dag. Hetsen med barnmaten inleds så fort vi greppar att de där BVC-kurvorna är kopplade till maten vi ger våra barn. Sedan stegras det.

Balldin berättar att hon har studerat massor av handböcker för föräldrar, bland annat den danske psykologen Jesper Juuls storsäljare Nu ska vi äta.

– Hans uppmaningar om att låta barnen vara med och odla maten, eller åtminstone vara med på Ica när man handlar ekologiskt, är elitistiska och stressar människor väldigt mycket. Ska vi hinna med det också? Vi har gjort det svårt för oss själva. På 1960-talet när förskolan expanderade lämnade vi med gott samvete över våra barn i andras händer. I dag förväntas man ha karriär och hämta före klockan fyra på eftermiddagen. A­nnars anses man vara en dålig förälder.

Balldin beskriver barnmatslitteraturen som dubbeltydig. Å ena sidan ska barnen fostras och styras upp, parallellt argumenteras det för att ge dem ökat inflytande över sina måltider.

Denna dubbelhet återfinns också i verkligheten.

– I Livsmedelsverkets rekommendationer till svenska förskolor finns indextabeller som visar hur mycket varje barn bör äta, berättar hon. Styrningen är hård. Samtidigt håller det på att luckras upp. Jag vet förskolor som slutat servera »mellis« på fasta tider. Personalen dukar fram maten bara, så får barnen komma och äta när de blir sugna.

Barnmat? Den minut­malda k­alvråbiffen på restaurang Kornhamnstorg no. 53 kommer med parmesan, tryffelmajonnäs, citron och friterad kapris. Hamburgaren för 98 kronor innehåller Comté-ost, sidfläsk och dijonnaise.

Kanske är lösningen att lämpa över ansvaret för maten på barnen själva? Det finns flera exempel på att en sådan utveckling är på väg. 2010 drog föreningen Barntillåtet igång »Barnens bästa bord«, ett certifieringssystem för barnvänliga restauranger. För att erhålla märkningen måste krogarna klara ett antal kriterier: barnvänlig personal, varje barn ska få en egen meny, man måste bli mätt (det ska till exempel framgå hur många köttbullar som serveras). När restaurangen implementerat de nödvändiga förändringarna väntar elddopet: ett besök av en barnpatrull, ett slags juniora Michelininspektörer.

Det alltmer populära baby-led weaning visar att även småbarnen kan få kommandot över vad de äter. Metoden innebär i korthet att man slopar puréstadiet och istället går direkt på fast föda. Viktigast av allt: barnet får mata sig själv. Gill Rapley, som är något av en guru inom baby-led weaning, rekommenderar att man skyfflar upp maten i små högar på bordet. En bit lättuggat kött där, en kokt grönsak där …

Verkar smart. Risken att barnet använder tallriken som frisbee elimineras, dessutom visar forskning att barnen mår bra av att äta på det viset. En engelsk studie på 9000 bebisar indikerar att en tidig introduktion av fast föda gör barn mindre kräsna längre fram. Studien visar dessutom att baby-led weaning minskar den press som annars kan prägla måltiderna, för både barn och föräldrar.

Det mest sympatiska är att metoden, till skillnad från så mycket annat i barnmatsvärlden, utgår från vad barnen trivs med. Förbluffande ofta handlar barnmat om föräldrarna. Pop up-restaurangen som företaget Ella’s kitchen hade i London förra året, Stellans minutmalda råbiff … Kanske bör vi föräldrar ta några kliv tillbaka? Givetvis vet vi mer och bättre än våra avkommor, men det händer att våra omsorger blir missriktade.

Ta ketchup, till exempel, allroundsåsen som är ett rött skynke för många föräldrar eftersom de vill skydda sina barn mot socker. I New Yorker-artikeln »The Ketchup Conundrum«, vilket ungefär betyder »ketchupgåtan«, påminner Malcolm Gladwell om att ketchupflaskan faktiskt är en middagsbordets frizon. Föräldrarna bestämmer vad och hur mycket som slevas upp, men ketchupen, den får barnen själva portionera ut. Ketchup innehåller det ack så förhatliga sockret, samtidigt kan det alltså vara ett sätt att ge barnen manöverutrymme.

Ketchup innebär, precis som barnmat generellt, en komplex avvägning. I ena vågskålen: de strikt näringsmässiga aspekterna (socker bör undvikas). I den andra: det sociala (ketchup kanske kan hjälpa mitt barn att utveckla ett mer avspänt förhållande till mat). Kanske borde vi, för att tala med Jutta Balldin, sluta betrakta våra barn »som något ociviliserat som måste styras upp«?

EXPERIMENT 6:

LUNCH PÅ KOMMUNALA FÖRSKOLAN

Föda: Kalops med potatis och rödbetor, sallad med majs.

Pris: 12–15 kronor. (Livsmedelskostnaden för frukost, lunch och mellanmål på en svensk förskola beräknas uppgå till 20,48 kronor per barn och dag. Källa: Livs­medelsverket.)

Tidsåtgång: Ingen.

Föräldrapoäng: 5/5. De räfflade rödbetorna är knappast ekologiska, vilket i sammanhanget känns helt egalt. Köttet är mört och atmosfären förstklassig. Stellan äter glupskt och ser överlycklig ut.

Stellans betyg: 5/5. Viftar på benen och fullkomligen ljuder av vällust. Att få äta själv framför de andra barnen gör honom stolt som en tupp.

När hösten kommer blir det dags att skola in Stellan på förskolan. De nya leksakerna, men framför allt de andra barnen, gör snabbt min närvaro överflödig. Efter två intensiva lektimmar serveras lunch. Vid mitt och Stellans bord sitter Alice och hennes pappa, Edith och hennes mamma, och förskolepedagogen Annelie. Maten lagas på grannförskolan och serveras i sådana där plåtbyttor jag inte sett sedan skolbespisningen. I dag vankas det kalops med potatis och rödbetor (industriräfflade). Tillbehör: grönsallad med majs. Jag delar de mörtrådiga köttbitarna i mindre bitar, spetsar på gaffeln och sträcker till Stellan. Det känns som om alla kollar på oss när han nyper fast en bit och för den till sin mun. »Mmmmmmm«, lyder recensionen. Sedan några veckor tillbaka praktiserar jag baby-led weaning. Möjligen något sent påkommet, men det har visat sig vara ett vinnande koncept. Stellan tycker att det är enormt mycket roligare att äta när han får ta själv.

»Han är bra på att äta, du«, säger Alices pappa. Själv får han bara i sin dotter några morotsslantar. »Hon älskar pizza och grädde av någon anledning«, suckar han. »Allt annat … det är en kamp.« Jag försäkrar honom att jag förstår vad han menar. Efter nio månaders prövningar känns det inte helt fel att lämpa över en del av kost­ansvaret på den kommunala förskolan.

Nästa dag, efter att Stellan svullat i sig fiskgratäng och potatismos, föreslår Annelie att jag håller mig borta under mellanmålet. Stellan behöver vänja sig vid att äta utan att ha mig där. När det blir dags för mellis stannar jag i lekrummet bland legoklossar, sovdynor och miniatyrjärnvägar av trä. Jag sätter mig så att Stellan inte kan se mig, men jag honom. Via spegeln på väggen ser jag hur hans ansikte panorerar likt en filmkamera över de andra barnen. Jag ser hur han kastar huvudet bakåt för att få i sig mjölken i pipflaskan. När Annelie räcker honom en bit polarmacka med ost på gungar hans lilla kropp uppspelt. Jag hör ingenting, dörren till köket är stängd, men plutmunnen och de sprattlande benen förvissar mig om att min son har det alldeles utmärkt.

Denna text publicerades i Hunger #5 (2015).