Hur svårt ska det vara?

Barnmat ska inte bara behaga ­ungars outgrundliga smaklökar. Myndigheter och moralister måste också bli ­belåtna innan föräldern ­tillåts ­slappna av. Hungers reporter C­hristian Daun antog utmaningen med hjälp av sin son Stellan.

För inte så länge sedan var lycka att gå på rockkonsert, eller att dricka en kall öl på flygplatsen, på väg någonstans. Nuförtiden är lycka att Stellan, min sex månader gamla son, inte spottar ut den sked med puread rigatoni jag darrhänt sträcker fram mot honom. Sara har nyligen slutat amma honom, vilket innebär att ansvaret för hans närings­intag hastigt och olustigt trillat över även på mig. I köksskåpet tronar staplar med matburkar och skötväskan – den som hänger redo på barnvagnen – är laddad med riskakor och de droppåseliknande förpackningar fruktpuré som i småbarnsföräld­ra­kretsar går under beteckningen »klämmis«.

Jag ler och låtsas att skeden är ett flygplan som vill landa i hans mun. Vreeeeoooouuummmmmmm. Nej, han vill inte. Stellan föser argsint, och med förvånansvärd kraft, bort min arm så att den orange sörjan klatschar i golvet. Jag torkar upp och tömmer tallriken i slasken. Det får bli favoriten i dag igen, en pastagratäng från Semper. Puread till oigenkännlighet den också. Efter att Stellan ätit hälften och dessutom satt i sig några efterrättsskedar mango­yoghurt känns det som om vi har tagit oss igenom något som i alla fall liknar en måltid. Jag konstaterar lättat att endast kvällsvällingen återstår innan dagens utfodring är till ända.

 


Prova Filter i två månader för 19 kronor!

Därefter 39 kronor/månad. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto