I okända vatten

Varje vinter pågår en av världens mest extrema dykexpeditioner i Jämtland, där grottutforskare ger sig i kast med metertjocka istäcken, nollgradigt vatten och vindlande, trånga grottgångar djupt inne i berget. Varför?

Den som vill förstå varför geologer och grottutforskare i årtionden dragits till Bjurälvsdalen i nordligaste Jämtland behöver bara studera ett flygfoto. Sedd ovanifrån påminner den grönskande dalen, med en tunn kalkstensstrimma som löper i dess botten, om en schweizerost. Den är fylld av kratrar och håligheter, somliga är bara små vattenfyllda pölar, andra är steniga revor i grönskan. Där finns jordiga och sandiga trattar, som om någon pressat ner jättelika timglas genom berget. I botten av en sådan tratt ligger snö kvar året om eftersom solen aldrig når ända ner.

Alltihop har orsakats av älven som gett dalen dess namn. Bjurälven tar sin början på andra sidan den norska gränsen, slingrar sig mellan fjällen och forsar sedan ner i dalen. Där har den slipat och luckrat upp den kalkrika marken i hundratusentals år.

Älven själv erbjuder också ett mystiskt inslag i landskapsbilden. Den forsar fram tills den abrupt försvinner i ett slukhål i marken. Först efter en och en halv kilometer bubblar älven fram igen.

Annons

Därför var det inte så konstigt att Sveriges speleologförbund valde att förlägga sitt veckolånga årsmöte i Bjurälvsdalen 1979. Där finns flera kända grottor, som Svenonius grotta – döpt efter geologen som redan på 1880-talet undersökte området. Andra utrymmen och ingångar i terrängen var alltjämt helt outforskade.

En av sällskapets medlemmar var den då 33-årige Bo Lenander. Till vardags jobbade han med utveckling av laserteknik och metalldetektorer på ABB i sin hemstad Västerås, och hade tio år tidigare förälskat sig i grottor under en semester vid Björkliden i Lappland. Sedan dess hade han tagit dykarcertifikat för att kunna ägna sig åt utforskning av sjöar och hav.

Under en promenad i dalen fick Bo syn på en liten sjö med en sandbank intill vattnet.

– Den såg väldigt skum ut, minns Bo Lenander. Sandkornen var inte fina – de var millimeterstora eller mer än så, vilket sa mig att de måste ha blivit transporterade dit av en ordentlig fors som dumpat dem där.

Bo bestämde sig för att undersöka saken. Han hade redan våtdräkt på sig, och i ryggsäcken låg hans cyklop. Med en stor sten under armen hoppade Bo i vattnet och sjönk de fem, sex metrarna ner mot botten. Där fick han i gruset syn på en springa – någon decimeter hög och runt en meter bred.

– Jag förstod att det kunde vara en grottingång, så jag hämtade min undervattenskamera och knäppte en bild.

Utan bättre utrustning kunde Bo inte göra något annat än att återvända till ytan. Han berättade om sitt fynd för sina speleologkollegor, som kartlade sjön och noterade öppningen på botten.

Var det här Bjurälven hade ett av sina utlopp efter att ha vindlat fram under marken?

Målet med expeditionen är att knyta ihop så många av områdets grottor som möjligt med varandra. Knyts två grottor ihop får de namn efter den av dem som upptäcktes först.
Expeditionen får stor hjälp av lokalborna i Stora Blåsjön med transport och logistik runt baslägret. »De är erfarna skoterförare – inga stockholmare med körkort«, säger Micke Tilja. Foto: privat.

Grottor har skänkt människan skydd och trygghet sedan urminnes tider. I Wonderwerkgrottan i Sydafrika anser sig forskare ha hittat bevis på att vår släkting homo erectus gjorde upp eld och tillagade mat för en miljon år sedan. I grottan Lubang Jeriji Saléh på Borneo finns en grottmålning som beräknas vara 52 000 år gammal – i så fall den äldsta kända målningen av homo sapiens.

Vår moderna fascination för grottor är betydligt yngre än så. Fransmannen Édouard-Alfred Martel myntade själv uttrycket speleologi på 1880-talet och anses därmed vara grottforskningens fader. Hans hjälpmedel bestod, förutom en grupp starka assistenter, av en hopfällbar kanot, en stege och ett långt rep tillverkat av hampa, med vilket han firades ner i över hundra meter djupa schakt. För att kunna se i mörkret förlitade han sig på stearinljus.

Martels arvtagare Pierre Chevalier vittnar i en bok om att det var lite si och så med säkerhetstänkandet. Under en klättring går sällskapets förråd av likören Chartreuse i kras mot en grottvägg och senare beskriver Chevalier hur en av hans kollegor träffas illa i huvudet av en fallande sten, eftersom hans enda skydd var »en vanlig basker«.

Den primitiva utrustningen begränsade utforskningsmöjligheterna. Nådde grottforskarna vattenfyllda partier kunde de, som i Martels fall, välja att försöka färdas på vattnet med kanot, eller möjligen dyka fritt kortare sträckor – med risk för att snabbt kylas ner i de kalla vattnen. Några tunga dykardräkter kunde man näppeligen transportera med sig ner i grottornas djup. Ofta betydde vatten helt enkelt att utforskarna nått vägs ände.

På 1930-talet blev britterna världsledande inom grottdykning efter bildandet av Cave Diving Group, som utbildade dykare och tog fram lämplig utrustning. Med hjälp av en hemmagjord torrdräkt med lufttillförsel från en ombyggd cykelpump lyckades exempelvis dykaren Jack Sheppard ta sig genom kortare vattenfyllda passager i de engelska grottorna Mendip Hills.

Andra världskriget skyndade på den tekniska utvecklingen inom dykningen. Snart var grottdykare utrustade med gummidräkter, lufttuber, lampor, batterier, kompass, anteckningsböcker och säkerhetslinor att lägga ut under expeditionens gång.

Annons

På 70-talet ökade intresset för grottdykning i USA, och fler än hundra nyfikna dykare dog under bara ett decennium.

En av USA:s allra mest inbitna grottdykare, Sheck Exley, började kartlägga några av landets största undervattensgrottsystem. 1974 blev han ordförande för den nybildade grottdykningssektionen av landets speleologisällskap. Fem år senare gav han ut Basic Cave Diving – A Blueprint for Survival, där han analyserade olika dödsolyckor. Somliga berodde på att oerfarna dykare struntat i säkerhetslinan tillbaka till ingången, andra orsakades av för dåliga ljuskällor då dykare förvillat sig i komplicerade grottsystem. Åter andra hade dykt för djupt och förlorat medvetandet på grund av syrebrist eller så kallad nitrogenberusning. Många av dödsolyckorna drabbade personer som helt saknade relevant utbildning, varför de begick flera av misstagen samtidigt.

Exley sammanfattade vad varje dykare behövde ha på plats i en minnesramsa: »The Good Divers Always Live.« Varje versal stod för en viktig komponent: träning, guidning, djup, luft, ljus.

Exley blev grottdykningens främsta galjonsfigur med sitt världsrekord på över 4 000 grottdyk, samt först i världen att dyka på över 240 meters djup. Han konstaterade dock att även den mest tränade person utsatte sig för stor fara: »Erfarna grottdykare är möjligtvis ännu mer sårbara än nybörjare i det långa loppet, eftersom de dyker oftare och totalt sett utsätter sig för större risker.« Han fastslog: »Vem som helst kan dö när som helst i vilken grotta som helst.«

I slutändan fick han rätt. 1994 hittades han död på 276 meters djup.

För att hålla värmen i det nollgradiga vattnet har dykarna på sig eluppvärmda underställ. »De stänger vi sedan av när vi klättrar i de torra delarna och producerar mer egen energi«, säger Stina Gabrielsson.
»Vi får såga oss genom en–två meter is för att komma ner i Dolinsjön«, säger Bo Lenander. »Över natten kan det ha bildats en decimeter is igen, och ibland en tunn hinna när man dykt i bara några timmar.«

När Micke Tilja flyttade från Dala-Järna till Stockholm 1997 bestämde han sig för att ta dykarcertifikat. Han klarade av de första stegen av dykarutbildningen, att dyka ner till 18 respektive 30 meters djup på öppet vatten. Vill en dykare ner djupare än så behövs ytterligare en kurs för att lära sig hantera det som kallas dekompression. Den gas dykaren andas in under vatten lagras till viss del i kroppen. Ju djupare och längre man dyker, desto mer gas stannar i kroppen. Går dykaren upp för snabbt hinner hen inte andas ut gasen och bubblor bildas i kroppens vävnader. Effekten liknar det som sker när man öppnar en champagneflaska. Dykarsjuka, som det kallas i folkmun, kan resultera i allt från illamående till att man dör.

Micke Tilja klarade även av den utbildningen, och började sedan undersöka de många vrak som ligger utspridda på Östersjöns botten.

– Jag fastnade snabbt för berättelserna kring fartygsvraken, säger Tilja. Det blev så mycket mer än bara ett dyk då. Man började tänka på besättningen: Vilka var de? Vad var orsaken till förlisningen? En helt ny värld öppnade sig.

Snart började Micke även dyka i sina hemtrakter i Dalarna, där han och hans vänner utforskade Tuna-Hästbergs gruva. Kompisgänget klättrade ner genom schaktet och övernattade på golvet bredvid ett litet elverk som drev belysningen i djupet. Fast besluten att upptäcka mer av gruvornas hemligheter letade Micke efter rätt utbildning i Sverige, men fick istället bege sig till Florida där man utfärdade grottdykarcertifikat.

– Där fanns ytterligare en värld att utforska!

Hemkommen från Florida fick han höra att hans vänner planerade en expedition till Jämtland. I Bjurälvsdalen fanns flera kända grottor, och mest eggande av allt: en grottingång under vattnet som Bo Lenander i Sveriges speleologförbund funnit nästan 30 år tidigare. På 90-talet hade ett TV-team med stor möda försökt utforska ingången. Nere i den så kallade Dolinsjön hade de funnit grottglipan där i gruset, men strömmen hade varit så stark att dykarna spolats bort.

Micke och hans vänner kom fram till att det bara fanns en lösning: att ta sig in i grottan under vintern. Visserligen mätte termometern ofta ända ner till 30 minusgrader och temperaturen i vattnet låg runt nollan, men just under vintermånaderna var strömmen i Bjurälven som svagast.

I mars 2007 tog Mickes vänner sig upp mot Stora Blåsjön, samhället närmast naturreservatet, där de kamperade i en före detta skola. Snön låg tjock, vilket passade deras syften: att köra utrustningen därifrån till Dolinsjön på snöskotrar utan att skada naturreservatets ömtåliga mark. Men gruppen var helt oförberedd på vilka prövningar det subarktiska klimatet innebar och misslyckades med att ta sig in i Dolinsjögrottan.

Året därpå var de tillbaka igen.

– Det var en otrolig läroperiod till en början, säger Micke. Bara att lasta skotrarna med ett halvt ton utrustning – de välte när vi försökte köra ut på fjället. Vi insåg att vi behövde preparera alla de fem kilometrarna fram till där vi skulle göra upp vårt basläger.

Annons

Väl komna så långt drabbades de av nästa problem. Efter att ha sågat upp en vak i den metertjocka isen på Dolinsjön dök de ner i det iskalla vattnet. Då frös regulatorpaketet, som sänker gastrycket mellan dykflaskan och inandningsmunstycket, eftersom fuktigheten i inandningsluften var för hög.

– Regulatorn började spruta ut luft okontrollerat. Det gick inte att andas normalt. Det var otroligt obehagligt när man befann sig i vattnet. Då var det bara att ta sig upp så fort man kunde.

Men Micke och hans vänner nådde till slut också framgångar. De skyfflade bort gruset som täckte grottöppningen på botten. Efter att ha pressat sig genom passagen och känt berget skrapa mot både rygg och mage spelade deras lampor över metervis med blanka, vågmönstrade väggar.

– Under de veckorna lyckades vi utforska 150 meter av grottan, säger Micke Tilja. Men vi förstod att där fanns så mycket mer. Det var bara början.

Dykarna lämnar efter varje expedition kvar en huvudlina att kunna följa nästa år. »Vi upptäckte att vanliga grottlinor inte tål de extrema miljöerna, så vi fick byta till en tåligare sort«, säger Micke Tilja.

Få människor i Sverige har grottdykarcertifikat, och ännu färre utforskar grottor aktivt. Sålunda spreds snart ryktet om expeditionerna i Bjurälven i de snäva dykarkretsarna. Micke Tilja och hans vänner bjöd in de allra mest kunniga att delta.

Dmitri Gorski är född i Sankt Petersburg och uppvuxen i Stockholm. Utöver att vara teknisk chef för ett litet oljeföretag i Trondheim i Norge är han utbildad i grottdykning och hade dykt hundratals gånger i trånga grottor runt om i världen.

– Utforskningen i Bjurälven är bland det mest extrema man kan göra vad gäller grottdykning, säger Dmitri. Dels beror det på kylan – det finns ingen annanstans där man utforskar under de förhållandena. Därtill är den så trång att man måste dyka med luftflaskorna på sidan av kroppen istället för på ryggen. Annars får man inte plats. Kombinationen av de båda sakerna gör att det handlar om väldigt avancerad dykning.

Ett annat tillskott till teamet: Bo Lenander, i dag 72 år gammal.

– De tjatade på mig i flera år, säger Bo. »Du som upptäckte den, ska inte du med och titta?« Men det var alldeles för tufft för mig, tänkte jag.

Efter att ha tillbringat sin första expedition 2011 på torra land följde han åter med 2013.

– Jag hade inte med mig en enda dykpryl. Efter fem minuter hade de ordnat fram utrustning till mig. Då hade det gått nitton år sedan jag dök i en grotta senast, men när jag kom i vattnet kändes det som i går.

Dolinsjögrottan kartläggs enligt så kallad volymkartering, vilket innebär att dykarna manuellt – med hjälp av kompass, måttband och en skrivplatta – mäter och noterar grottans riktning, höjd, djup och bredd från den ledlina som lagts ut som navigeringshjälp. Utifrån dessa data skapas en 3D-modell. Eftersom Bo Lenander är expert på radiokommunikation och pejling har han lyckats utveckla en utrustning för att lokalisera var en viss position i grottan ligger i förhållande till markytan, varför man även vet precis hur alla de 2 432 metrarna av upptäckta grottgångar slingrar sig under marken.

Numera består gruppen av cirka 25 personer. Tilja och hans vänner har gått från att försöka locka dykare till expeditionen till att behöva tacka nej till många som vill delta. De är ett väl sammansvetsat lag med en rad olika kompetenser: vissa är erfarna grottdykare som kan hålla ut i fem, sex timmar i grottan, andra är kunniga klättrare som utforskar närliggande torrgrottor i jakt på länkar mellan systemen. Men viktigast av allt är enligt Micke Tilja att man är ödmjuk.

– Vi har tackat nej till jätteduktiga dykare, som vi vet inte har rätt inställning. Vi vill inte ha den typen av personligheter som vi vet kan äventyra sin och andras säkerhet.

Efter cirka 450 meters dykning från ingången når dykarna den första torra passagen i grottan. Här utforskar Ane Mengshoel och Dmitri Gorski från Trondheim en plats de döpt till Marmorgången. I passagen finns också den så kallade Regnsalen – en grotta med sju meter i takhöjd, där vattnet regnar ner.

Sedan Sheck Exleys dagar har grottdykningen utvecklats enormt, men olyckor fortsätter att ske ändå. En svensk grottdykare omkom i Frankrike 2013. Året därpå förolyckades två finska dykare på över hundra meters djup i den norska Pluragrottan. I fjol dog en finsk dykare under ett dyk i Tuna-Hästbergs gruva och i Florida har tre dykare mist livet de senaste åren.

– Olyckorna är färre i dag, konstaterar Dmitri. Sannolikheten att något ska inträffa är långt mycket högre i andra sporter, säg fotboll och ishockey. Men konsekvenserna inom dykning – speciellt grottdykning – är så mycket större. Gör du fel så dör du.

Dmitri berättar att just de orden – sannolikhet och konsekvens – numera ständigt tragglas inför varje expedition.

– Det har vi hämtat från industrin, där vi gör riskutvärderingar hela tiden. Man bryter ner alla sina aktiviteter och tittar på sannolikheten för att något inträffar, och vilken konsekvens det skulle få. Stor sannolikhet men mindre konsekvens ger liten risk, stor konsekvens men mindre sannolikhet flaggas som högre.

I Bjurälven anses de torra passagerna i grottan rymma de mest riskfyllda momenten. Där måste dykarna klättra med sina 30–40 kilo tunga utrustningar. Stina Gabrielsson, läkare som till vardags bland annat arbetar med dykmedicin i Göteborg:

– I de vattenfyllda delarna ska man ha otur för att skada sig ordentligt fysiskt, men i en torr grotta kan man trampa fel, bryta benet eller utlösa ett ras. Samtidigt är en vattenfylld gång din enda väg ut. I en grotta där lufttemperaturen är 6–7 grader kan du inte stanna hur länge som helst.

Andra komplikationer är mer sannolika: då och då går det hål på några av dykarnas dräkter eller handskar så att iskallt vatten läcker in.

– Dykaren kyls ner väldigt snabbt och kan tappa motoriken eller, ännu värre, omdömet på grund av nedsatt hjärnkapacitet, säger Stina Gabrielsson. Vi hade en dykare som fick simma ut på rekordtid efter att ha fått hål på en handske och blivit rejält kall.

Lagningstejp, värmefiltar, smärtlindrande medel och extra handskar finns utplacerade på strategiska platser i grottan. Likaså extra luftflaskor, om alla de tre luftsystem varje dykare bär med sig mot förmodan skulle fallera. I baslägret på ytan värms tälten upp av dieselvärmare, där enklare sjukvårdsutrustning finns. Men de rent geografiska begränsningarna går inte att komma runt.

– Vi är i kontakt med räddningstjänsten, men vi har ingen mobiltäckning så långt ute i naturreservatet, säger Stina. Närmsta större sjukhus är i Östersund, fyra timmars bilfärd bort. Skulle vi behöva möta en ambulans tar det 30 minuter med skoter att ta sig till närmsta väg. Vi har också en speciell plats där en helikopter kan landa i nödfall, men mellan oss och sjukhuset ligger ett stort fjällområde – så vi kan inte räkna med att få omedelbar hjälp.

Dolinsjögrottan är med sina många vindlande gångar och olika sidopassager Sveriges längsta undervattensgrotta. Landets längsta grotta, Korallgrottan, ligger bara några kilometer längre bort.

Det 25 man starka teamet är, som Dmitri uttrycker det, »utforskare – inte forskare«. De har sponsorer som hjälper till med utrustning och förnödenheter men får inga anslag eller bidrag. 2018 låg budgeten för expeditionen på en kvarts miljon, pengar som medlemmarna till stor del betalar ur egen ficka.

– Det är mindre kostnad per person än för en utlandssemester, konstaterar Dmitri.

När jag påpekar att utlandssemestrar i regel inte innefattar nollgradigt vatten, snöstormar och dykning i klaustrofobiska miljöer där man riskerar att dö, svarar han torrt:

– Alla har sina egna intressen. Det här är vår hobby.

Bo Lenander ger ett likartat svar:

– Vi är olika funtade. Det finns folk till allt. En del tycker om att klättra på berg, vi klättrar i dem. En del tycker om att simma på ytan, vi simmar under den.

Under de tolv expeditionsåren har man lyckats kartlägga ungefär halva undervattensälvens väg mellan Bjurälvsgrottan och Dolinsjögrottan. Målet är att en dag kunna knyta ihop de båda, men samtliga vet att det är osäkert om den dagen någonsin kommer: grottgångarna i marken kan vara blockerade eller omöjliga för dykare att ta sig igenom. Många år av arbete återstår, men ingen verkar ha några tankar på att ge upp. När jag undrar vad som får dem att återvända, år efter år, ger expeditionsmedlemmarna återigen liknande svar:

– Jag kan tycka att det är helt fantastiskt att dyka i en känd grotta i Florida eller Mexiko, där det finns flera mil av grottsystem som har formats under miljontals år, säger Micke Tilja. Men i Bjurälven har vi möjligheten att upptäcka saker som ingen annan tidigare har sett. Du simmar runt en krök eller trycker dig igenom en springa och … ingen annan har varit där. Den tanken är hisnande.

Bo Lenander, ett uppslagsverk av goda historier, börjar berätta en historia om några »killar som skulle kika på en känd stockbåt i Mälaren« men också fann en stor kista med Rörstrandsporslin. Kontentan:

– Simmar man bara 25 meter bort i någon riktning där ingen annan har varit, kan man hitta fantastiska saker.

För Stina Gabrielsson, som erkänner att hon alltid ogillat att dyka i kallt vatten, handlar det lika mycket om att »upptäcka nya sidor« hos sig själv.

– Jag har börjat känna den där sporren: jag vill också vara längst in i grottan, jag vill också hitta de nya sakerna. Men den personliga utmaningen, att varje dyk simma lite längre eller göra något lite svårare, är helt fantastisk.

Dmitri Gorski:

– Det händer inte längre så ofta att man får upptäcka nya saker på jorden, för vi har utforskat så mycket. Åker du till månen har tio personer varit där före dig. Som dykare har du möjligheten att vara först någonstans – det är ganska unikt.

Efter att ha funderat en kort stund tillägger han:

– Men viktigast är kanske gemenskapen. Expeditionen är som vilken annan lagsport som helst. Under en vecka är vi 25 personer där. Vi kan ha saker att kämpa med privat eller på jobbet, men i Bjurälven spelar det ingen roll. Från första dyket är man helt bortkopplad från omvärlden. Då är det helt tyst och man hör bara bubblorna.