Illusionisterna

Macchiarini-affären är bara en av många skandaler inom den internationella stamcellsforskningen. Trots det tycks inget kunna bromsa tron på nya medicinska mirakel.

Efter en 15 centimeter lång kapplöpning genom livmodern och äggledaren tränger den vinnande sädescellens huvud igenom äggcellens skal, och en kemisk mur reser sig. Svansen blir kvar på utsidan, tillsammans med ett par hundra miljoner förlorare. På insidan smälter den vinnande cellen ihop med äggcellen och bildar något som kallas zygot, eller urstamcell.

Här förenas de båda cellernas arvsmassa till vad som brukar beskrivas som en hårt snurrad stege där pinnarna består av parvisa molekyler. Varje pinne innehåller så mycket information att den översatt till vårt skriftspråk skulle motsvara sex miljoner sidor text. Varje stege innehåller på ett ungefär tre miljarder sådana molekylpar.

Detta är DNA, varje människas gigantiska instruktionsbok.

Biologiskt sett har ett liv nu uppstått, ett liv som tvekar i mer än ett dygn innan det påbörjar den celldelning som till stora delar är en snabbrepris på evolutionens resa från encelliga organismer till varelser med förmågan att reflektera över sig själva.

En cell blir två, blir fyra, åtta – ända tills embryot antagit en sfärisk form, en morula. Nästan en vecka har passerat när en hålighet uppstår i det här cellklotet, och i den samlas en cellmassa som kallas för embryonala stamceller.

Dessa har, ungefär som sagans Barbapapa, förmågan att förvandlas till vad som helst – eller åtminstone till någon av de 200 olika celltyper som skapar en människa. Vad varje enskild stamcell ska göra – hur de ska dela sig, i vilken takt, i vilken ordning, vid vilken tidpunkt – bestäms av DNA.

Vid det här laget har embryot vandrat genom äggledaren och dockat i livmodern. Där fortsätter delningen, styrd av instruktionsboken, och stamcellerna omvandlas till celler med mer specifika uppgifter. Vissa av dem, till exempel de så kallade mesenkymala stamcellerna i benmärgen, behåller förmågan att skapa flera celltyper – blodplättar samt röda och vita blodkroppar – men med specialiseringen försvinner möjligheten att bli vad som helst, och därmed även förmågan att reparera många av de skador och sjukdomar som kommer att drabba den fullt utvecklade kropp som nio månader senare lämnar livmodern.

Några av cellerna bildar efter tre veckor ett rörformat organ som snart veckar sig och förvandlas till ett hjärta, en av våra trognaste och mest uthålliga muskler. Utan att vi behöver tänka på det pumpar den varje minut ut fem liter blod till alla kroppens organ. På ett år slår hjärtat 30 miljoner gånger, under en livstid blir det cirka 2,5 miljarder slag.

Otacksamt nog ser många av oss till att misshandla hjärtat med rökning, ohälsosam kost och stress. Även om dödligheten i hjärtinfarkt har halverats under de senaste 30 åren, är det fortfarande den vanligaste dödsorsaken.

För den som överlever väntar ett annat, livshotande tillstånd på grund av den resulterande ärrvävnaden, vilken minskar hjärtats förmåga att pumpa ut blod. Hjärtsvikt kan även ha andra orsaker, som högt blodtryck, och plågar i dag cirka 250 000 svenskar. För de svåraste fallen krävs omfattande ingrepp som hjärttransplantation eller att operera in en pump som hjälper hjärtat att få ut blodet i kroppen.

 

När ST-läkaren Karl-Henrik Grinnemo kom till Huddinge sjukhus i början av 2000 var hjärtsvikt hans stora intresse.

– Det är patienter som lider väldigt mycket och som har sämre möjligheter än många cancerpatienter, säger han.

En av de nya kollegorna, Göran Dellgren, hade varit i Toronto där han samarbetat med en forskargrupp som injicerat stamceller i försöksdjur efter hjärtinfarkt. Tanken var att stamcellerna skulle luckra upp ärrvävnaden och stärka hjärtats muskler.

En sådan behandling skulle ju kunna ge hundratusentals svenskar ett bättre liv. På global nivå räknas patientunderlaget i miljoner. Det gällde bara att hitta rätt slags stamceller.

Förutsättningarna kunde inte ha varit bättre. Forskningsområdet som ramades in av orden »hjärta« och »stamceller« formligen exploderade, och enligt Karl-Henrik Grinnemo fick alla projekt som nämnde stamceller i ansökan pengar kastade efter sig.

– Vi kände oss som pionjärer, mycket av det som gjordes var man först eller en av de första i världen om att göra.

De första cellerna som testades var mesenkymala stamceller. Försöken utfördes på råttor som hade fått en av hjärtats nedstigande artärer avsnörd för att framkalla hjärtinfarkt med påföljande hjärtsvikt. Stamcellerna injicerades i råttorna, vars hjärtan inte blev bättre. Först trodde forskarna att de hade gjort fel och upprepade experimenten. Men resultatet blev detsamma.

Karl-Henrik Grinnemo och hans kollegor bestämde sig för att testa embryonala stamceller istället. Det gick något bättre, åtminstone i laboratoriemiljö där de lyckades återskapa viss hjärtmuskulatur. Men så fort cellerna injicerades i möss och råttor slutade de att fungera.

Trots att de egentligen stod och stampade gav sig Karl-Henrik Grinnemo och hans kollegor nu på en mycket svårare uppgift: att med hjälp av stamceller återskapa ett helt organ. Forskningsområdet hade nyligen rönt mycket stora framgångar. I Madrid hade kirurgen Paolo Macchiarini lyckats ersätta en bit av en kvinnas luftrör med ett donerat organ som rensats på egna celler för att därefter prepareras med stamceller. En artikel i Lancet beskrev metoden som framgångsrik och italienaren hyllades av en imponerad omvärld.

Karl-Henrik Grinnemos arbetsgivare, Karolinska Institutet samt Karolinska Universitetssjukhuset, bestämde sig för att anställa stjärnkirurgen. Tanken var att Macchiarini skulle få tillgång till det laboratorium där Grinnemo bedrev sin forskning, för att på så sätt skapa synergieffekter mellan de två områdena hjärta och luftrör.

Rekryteringen av Macchiarini pågick under större delen av hösten 2010. Flera som arbetat med honom i andra länder beskrev en »särpräglad personlighet« som hade svårt att acceptera motgångar, handskades ovarsamt med sanningen, brast i hänsyn mot patienter och anhöriga och saknade respekt för faktiska och moraliska regler. Dessutom ifrågasattes hans CV. Å andra sidan var alla överens om att han var en bländande kirurg som ägde en mycket eftertraktad egenskap: mod. Detta framhölls i ett mejl från Karolinskas prefekt till rektorn i september 2010: »Det är sällsynt med kirurger som inte tvekar inför att skära bort sjuka luftrör på folk och ersätta dessa med decellulariserade nekrograft som hottats upp med stamceller och tillväxtfaktorer. Men det är banbrytande och platsar i Lancet och kan på sikt leda till nya behandlingsparadigm.«

Rekryteringsutskottet fick aldrig ta del av förhandskritiken mot Macchiarini. Inte heller togs den upp när prorektorn skrev under det formella anställningsbeslutet.

Det var med andra ord en till synes oförvitlig kirurg som sattes att leda Karolinskas nya centrum för regenerativ medicin, Actrem. Vid lucia höll nyförvärvet en föreläsning om sitt arbete. Karl-Henrik Grinnemo blev djupt imponerad. På skärmen visades en animerad operation av en luftstrupe samt bilder på den så kallade bioreaktorn där den donerade och rensade strupen roterade i sitt stamcellsbad. Även om Macchiarini pratade en del om konstgjorda luftstrupar som nästa steg, var det beskrivningen av Madridoperationen som Karl-Henrik Grinnemo bar med sig från föreläsningen. Samma teknik skulle ju möjligen gå att använda på hjärtklaffar.

– Det Paolo visualiserade var att vi kommit så långt att vi kunde skapa nya organ med hjälp av ett skelett av organet och stamceller, säger Karl-Henrik Grinnemo. Det satte igång nya tankebanor. Han var en performer som visade att ingenting var omöjligt.

Första gången ordet stamcell alls nämns i den vetenskapliga litteraturen är 1868, då den tyske biologen Ernst Haeckel beskrev den encelliga organism han antog att alla flercelliga organismer härstammade ifrån. Senare använde han även ordet för att beskriva det befruktade ägget. Femtio år senare, 1909, höll den ryske forskaren Alexander Maximow en föreläsning i Berlin där han presenterade teorin att alla blodceller härstammar från samma ursprungscell.

Forskningen tog fart på allvar efter andra världskriget, då det visade sig att många som överlevt USA:s atombombsfällningar över Hiroshima och Nagasaki senare blev sjuka och dog. Snart förstod läkarna att strålningen från explosionerna påverkade offrens produktion av blodceller. Det väckte en annan fråga: Hur produceras cellerna?

Kanadensarna James Till och Ernest McCulloch var två av de forskare som sökte efter svaret. Genom att utsätta möss för strålning och sedan behandla dem med blodtransfusioner, kunde de i början av 1960-talet publicera bevis för att stamceller faktiskt existerade. Några år senare behandlades de första leukemipatienterna med transfusioner av mesenkymala stamceller från donerad benmärg.

McCulloch och Till är stamcellsforskningens första och kanske största hjältar; enbart under det senaste året har två bronsstatyer rests till deras ära. Även Howard Green, nästa stamcellspionjär, hade kanadensiskt ursprung. Green forskade om hudens förmåga till självläkning och insåg att förklaringen måste vara en dittills okänd storhet: hudstamcellen. 1983 flögs bröderna Selby, fem och sju år gamla, till ett sjukhus i Boston med tredje gradens brännskador. Greens laboratorium vid Harvard omvandlades till en hudfabrik där hudstamceller från brödernas armhålor användes för att odla fram rektangulära hudbitar som lades på de brännskadade kropparna som ett lapptäcke som växte ihop. Pojkarna överlevde och nyheten om forskaren och metoden som räddat två döende pojkar spreds över världen.

Hittills hade forskarna sysselsatt sig med stamceller som hade specifika uppgifter. De här så kallade vuxna stamcellerna var visserligen användbara, men idealet vore ju att hitta celler som kunde bli vad som helst. Så var fanns de?

Samtidigt som Howard Green lärde sig att odla hudceller i Boston studerade den brittiske forskaren Martin Evans cancertumörer i möss. Evans insåg att tumören var skapad av en ursprungscell som genom delning genomgick en metamorfos. Han insåg också att liknande, så kallade pluripotenta, stamceller kunde hittas i embryon.

Martin Evans, som senare skulle belönas med Nobelpriset, lyckades odla fram embryonala stamceller från möss. När två amerikanska forskare 1998 upprepade bedriften med celler från mänskliga ägg öppnades portarna till en värld där människan förhoppningsvis kunde få stamcellerna att dela sig till alla typer av celler, och därmed reparera allt från tunna nervtrådar till organ som hjärtat.

Men etiken stod i vägen; inte alla var förtjusta i tanken att ta celler från mänskliga embryon. I USA förbjöd president Bush federal finansiering av forskning på de flesta stamcellslinjer, och många andra länder tog fram komplicerade regelverk. Dessutom fanns problemet med att matcha patienterna med rätt stamcellslinjer så att inte cellerna stöttes bort av immunsystemet.

I februari 2004 kunde den färgstarke sydkoreanske veterinären och stamcellsforskaren Woo-Suk Hwang berätta att han hade hittat en lösning. Hwang hade tidigare gjort sig känd för att ha klonat både grisar och kor, och hade nu lyckats extrahera stamceller ur ett klonat mänskligt embryo. Ett par månader senare hittade han en metod för att klona även stamcellerna.

Upptäckten gjorde det möjligt att använda patientens eget DNA för att skapa embryonala stamceller, något som även skulle åtgärda problemet med kroppens immunförsvar. Hwang utropades till nationens hjälte och tidskriften Scientific American utsåg honom till Årets forskningsledare.

Andra letade efter metoder att få vuxna celler att återvända till sitt ursprungliga, pluripotenta tillstånd. I Kyoto testade japanen Shinya Yamanaka och hans forskargrupp hundratusentals kombinationer av gener som de hade hittat i embryonala stamceller. I juni 2006 presenterade Yamanaka resultatet på en scen i Toronto: med hjälp av fyra gener hade de lyckats förvandla vanliga hudceller till vad som kom att kallas iPS, inducerade pluripotenta stamceller. Många i publiken, forskare som deltog i den årliga kongressen för International Society for Stem Cell Research, hade svårt att tro sina öron.

Yamanaka tilldelades Nobelpriset 2012. Två år senare var det dags för nästa japan att trollbinda vetenskapsvärlden. Haruko Obokata var en forskare som under sin tid på Harvard utvecklat en teknik kallad Stimulus-Triggered Acquisition of Pluripotency, förkortat STAP. Metoden var förförande enkel: blodceller från möss sänktes ner i ett syrabad som stressade cellerna tillbaka till sitt ursprungsläge.

Tillbaka i sitt hemland anställdes Haruko Obokata vid forskningsinstitutet Riken, där hon under ledning av den ansedde Yoshiki Sasai fortsatte att utveckla tekniken. Som ung kvinna stack hon ut från mängden. Istället för labbrock bar hon ett traditionellt förkläde hon ärvt av sin mormor. Dessutom hade hon målat laboratoriets väggar gula och rosa. När hon i januari 2014 presenterade sin upptäckt i två artiklar i Nature blev hon omedelbart en japansk nationalhjälte.

Urban Lendahl, professor i genetik på Karolinska Institutet i Solna, var en av många som fascinerades av metodens enkelhet. I ett inslag i Vetenskapsradion spådde han en ljus framtid för stamcellsforskningen: »Jag tycker det här är en fantastisk upptäckt. Det är en enkel metod för att backa celler och det här kommer säkert att användas i många laboratorier runtom i världen snart, det är jag helt övertygad om.«

BANKERNA

För tio år sedan öppnade Nationella navelsträngsblodbanken, dit nyblivna föräldrar kan donera blod från sina nyfödda. Det distribueras sedan till behövande inom sjukvården.

Tron på framtida behandlingar med stamceller har dock gett upphov till ett nytt fenomen: privata blodbanker. För två år sedan dök två upp i Sverige, en dansk och en svensk. Till skillnad från Navelsträngsblodbanken bygger de på idén att blodet ska användas för ännu ej påkomna behandlingar av det egna barnet eller någon familjemedlem. Att förvara blodet kostar drygt 20 000 kronor.

Företagen har fått kritik för att överdriva möjligheten till framtida terapier och har mött motstånd från sjukvården. Och intresset har varit ljumt, menar Mathias Svahn, grundare och VD på Cellaviva som hösten 2016 bytte såväl namn som inriktning.

– Eftersom vi har haft labbet fullt bemannat har vi haft möjlighet att bedriva forskning, och beslutade oss att satsa på att utveckla läkemedel.

Företaget heter numera NextCell Pharma. På sin hemsida skriver de att stamcellerna kommer att revolutionera sjukvården på samma sätt som IT har gjort för vårt sätt att kommunicera. Företagets första produkt är ProTrans, en påstådd behandling mot bland annat diabetes. I skrivande stund har NextCell precis fått godkänt att noteras på Aktietorget för att få in pengar till kliniska tester.

Paolo Macchiarini och hans högra hand, den tyske läkaren Philip Jungebluth, hann knappt installera sig på Karolinska innan de ansökte om pengar till ett projekt med potential att skapa ett paradigmskifte inom den regenerativa medicinen.

Efter att ha genomfört operationer med donerade luftstrupar, vilka de i sin ansökan beskrev som framgångsrika, ville de nu gå över till syntetiska strupar. Försök skulle dels genomföras på djur, dels på patienter med en obotlig sjukdom i luftstrupen.

Kort därefter remitterades eritreanen Andemariam Beyene till Karolinska. Beyene passade väl in i den beskrivning av lämpliga försökspersoner som fanns i ansökan; operationsbeslutet fattades utifrån att han var en patient vars liv kunde räddas med en ny, oprövad metod.

Operationen skulle genomföras i juni 2011. Om den lyckades skulle drömmen om att ersätta skadade kroppsdelar med »reservdelar« ta ett stort kliv framåt. Marknadsföringen började redan före operationen och Karolinska Sjukhuset gav BBC ensamrätt till filmmaterialet.

Karl-Henrik Grinnemo var en av de läkare, kirurger och forskare som tog chansen att vara med vid detta genombrott. Han hade två uppgifter: att använda sitt kodkort för att öppna dörren när plaststrupen transporterades till operationssalen och att stänga patienten när allt var klart.

– Det kändes som om vi hade skrivit historia, säger Karl-Henrik Grinnemo. Jag trodde att det här var det största som jag skulle få vara med om.

Utanför sjukhuset väckte ingreppet odelad beundran. Dagens Nyheters vetenskapsredaktör avslutade sin artikel med orden: »Science fiction för tio år sedan, revolutionerande spjutspetsforskning i dag och i morgon sannolikt verklighet på en klinik nära dig.«

Fem månader senare kunde Karl-Henrik Grinnemo se sitt namn som medförfattare till den artikel i Lancet där Macchiarini berättade om operationen.

Nästa patient blev Christopher Lyles, en 30-årig cancersjuk amerikan vars familj betalade drygt 200 000 dollar för behandlingen på Karolinska. Lyles återvände hem i januari 2012 och avled två månader senare. Familjen behöll ändå tron på stamcellernas förmåga att utföra mirakel, och skrev i ett uttalande att de hoppades att Christophers mod skulle bana väg för forskningen i USA.

Den våren framställde medier över hela världen Paolo Macchiarini som pionjär inom ett forskningsfält som var hetare än någonsin. En rubrik i Dagens Medicin från april 2012 sammanfattar bilden: »Organbyggaren som gör allt för patienterna.«

I svenska medier framhävdes att operationerna hade utförts just i Sverige, på det ansedda Karolinska Sjukhuset. I USA tryckte man på att det var ett företag från Massachusetts som tillverkat lådan där plaststrupen badats med stamceller. Och i branschorganet Plastics Today vädrade plastföretagarna morgonluft: »Konstgjorda organ kan bli enorm framtidsmarknad.«

Ännu en patient flög till Karolinska, den 25-åriga lärarstudenten Yesim Cetir från Turkiet. Ännu en plaststrupe opererades in.

 

Bortom rubrikerna började samarbetet inom forskargruppen Actrem att kärva.

De utlovade djurförsöken utfördes först efter att Beyene och Lyles redan var opererade. Dessutom framkom komplikationer i djurförsöken. Karl-Henrik Grinnemo säger att han inte vann något gehör när han påtalade saken; istället uteslöts han från laborationerna och stämningen blev allt mer infekterad.

När den turkiska kvinnan aldrig återhämtade sig fick Grinnemo ytterligare vatten på sin kvarn. Han och hans kollegor bestämde sig för att noggrant jämföra vad Paolo Macchiarini skrivit i sina vetenskapliga artiklar med data i form av biopsier, bronkoskopier och journaler.

Under tiden briserade ett antal stamcellsskandaler i andra delar av världen.

En rörde Karl-Henrik Grinnemos eget forskningsområde: stamcellsbehandling av hjärtsjukdomar. Våren 2014 interngranskade Harvarduniversitetet två artiklar av kända stamcellsforskare vid en filial till Harvard Medical School, och fann att de innehöll manipulerade data. En av artiklarna var publicerad i Lancet, samma välrenommerade tidskrift som publicerat Macchiarinis alster.

Samma vår blev den japanska nationalhjälten Haruko Obokata allt mer ifrågasatt. Forskare efter forskare som försökte upprepa hennes bedrift fann att syrabadet snarare förstörde blodcellerna. Den pluripotenta livsgnista hon tyckte sig ha framkallat var helt enkelt en dödsryckning.

I juni tvingades hon dra tillbaka sina artiklar och i augusti hittades professor Sasai, hennes mentor och medförfattare, hängande från ett rep i en av forskningsinstitutets trappuppgångar. I självmordsbrevet fanns en uppmaning till den unga adepten: »Se till att reproducera STAP-celler!«

Arbetsgivaren Riken följde den legendariska stamcellsforskarens sista vilja och lät Haruko Obokata försöka upprepa sin bedrift, den här gången under sträng TV-övervakning. Trots flera månader av hårt arbete i laboratoriet lyckades hon inte, och i slutet av året konstaterade Riken att artiklarna var resultatet av fusk.

Men det gick väl fortfarande att klona fram stamceller? Nej, också den metoden visade sig vara falsk. Woo-Suk Hwang, den sydkoreanske veterinären och stamcellsforskaren, avslöjades som fuskare och blev såväl avskedad som föremål för en rättsprocess.

På Karolinska försökte Karl-Henrik Grinnemo och hans kollegor förstå vad de själva varit med om. Ju mer de studerade Paolo Macchiarinis alster, desto större växte sig insikten om fuskets omfattning. Döda, bakterieklädda plastytor beskrevs som friska. Luftvägar som var så gott som igensatta av ärrvävnad framställdes som normalt fungerande. De fyra läkarna formulerade en 500 sidor lång anmälan som både visade att struparna inte fungerade och att verksamheten saknade etiktillstånd, samt begärde att Karolinska utfärdade en varning för operationerna. De var övertygade om att den skulle slå ner som en bomb.

Istället hände – ingenting.

Tre månader senare uppmärksammades deras anmälan av New York Times och den vetenskapliga visselblåsarsajten Retraction Watch. Först då tillsatte Karolinska Institutet en pliktskyldig utredning, och då enbart om djurförsöken. Den externa utredaren Bengt Gerdin lät sig inte hejdas utan granskade även strupoperationerna, och drog samma slutsats som de fyra läkarna: Paolo Macchiarini hade gjort sig skyldig till forskningsfusk. Karolinskas ledning, med rektor Anders Hamsten i spetsen, valde ändå att lita mer på Macchiarinis motförklaringar och friade honom.

Inte heller Lancet ville tro på de fakta som presenterats. Istället anklagade tidskriftens redaktör utredaren Bengt Gerdin för att ha förstört förtroendet för den här typen av forskning.

Karolinskas ledning var fast besluten att låta Macchiarini fortsätta. Fuskanklagelserna var visserligen besvärande men på det stora hela inte mer än ett tillfälligt hinder på vägen mot nya banbrytande upptäckter. Det fanns dock ett problem: Vetenskapsrådet drog in anslagen när det visade sig att strupoperationerna genomförts utan etiska tillstånd. Rektorn gjorde ett försök att få tillbaka pengarna, men Vetenskapsrådet stod på sig.

Då drog Macchiarini fram ett ess ur rockärmen: en mystisk, anonym filantrop var villig att skänka 80 miljoner kronor till hans forskning. Karolinska tar dock inte emot donationer från personer de inte har träffat, och ledningen försökte få till stånd ett möte med den än så länge namnlösa kvinnan. Försöken pågick fortfarande när Sveriges Television våren 2016 sände det första avsnittet i den tre timmar långa dokumentären Experimenten.

Rektorn Anders Hamsten såg de två första programmen efter att ha kommit hem från en längre resa i Kina. I ett brev till professorskollegiet skrev han att han hade blivit illa berörd.

I en nyckelscen pratar Macchiarini i telefon på en strand, och av samtalet framgår att han är medveten om att plaststruparna inte fungerar. Trots det opererade han en ung rysk kvinna, Julia Tuulik, som till skillnad från de andra patienterna levde ett fullgott liv, om än med trakeostomi.

I en annan scen sitter Julia på en sjuksäng. Hon är orolig. Kan det här verkligen fungera? David Green, VD på företaget Hart som tillverkar plaststruparna, försäkrar att metoden är helt säker och beskriver hur blodkärlen kommer att växa in i plasten. Efter operationen ser läkarna att plaststrupen har vikt sig. Julia frågar om någonting är fel, men får svaret att allt är som det ska.

I en tredje scen berättar Julias mamma hur den nya strupen ruttnade i dotterns hals, och hur hon tynade bort och dog under svåra plågor.

Först nu, när världen hade fått se scener som förde tankarna till doktor Mengele, tog Karolinska avstånd från stjärnkirurgen. Flera tjänstemän, däribland rektorn, lämnade sina poster.

Karl-Henrik Grinnemo åsåg det hela med blandade känslor. Experimenten hade knappast kunnat genomföras utan en stark tro på människans förmåga att kontrollera stamcellerna. Karl-Henrik Grinnemo liknar själv hela upplägget vid en trollkonstnärs, med bioreaktorn som en magisk låda där det döda objektet påstås få liv – men ingen får titta i lådan.

För honom innebar händelserna ett slags upprättelse efter en lång period av anklagelser och mer eller mindre förtäckta hot. Men skandalen, som den nu kallades, hade inte bara mänskliga offer.

– Det är det som är det tragiska. Jag förstod att det skulle bli döden för stamcellsforskningen för flera år framåt.

FÖRSÖKSKANINERNA

För att ta reda på om en behandling fungerar krävs kliniska försök på människor. I ett första steg ges medicinen i små doser för att kontrollera att den inte är skadlig. Nästa steg går ut på att testa läkemedlets effekt. Då krävs ett stort antal försökspersoner.

Den amerikanska sajten Clinicaltrials listar de försök som pågår runt om i världen. En sökning på orden »stem cell« och »recruiting« ger cirka 1 100 träffar. De flesta, drygt 600, genomförs i USA.

Att ställa upp  som försöksperson kan vara riskabelt, något tre kvinnor med åldersrelaterade förändringar i gula fläcken nyligen fick erfara. Efter att de anmält sig som försökspersoner sög forskarna ut fett från deras magar, separerade stamceller från fettcellerna och injicerade dem i ögonen. Kvinnorna är nu helt blinda, med små utsikter att få synen tillbaka.

Två av kvinnorna hade hittat studien på Clinicaltrials, som drivs av en amerikansk myndighet – något som inte garanterar studiernas seriositet. Varningstecknen var flera. Dels var kvinnorna tvungna att betala för att vara med. Dels nöjde sig forskarna inte med att injicera stamcellerna i ett öga, vilket är normalt, utan utsatte båda ögonen för den oprövade behandlingen.

Robin Lovell-Badge, känd stamcellsforskare, sade så här till tidningen The Independent:

»Alla patienter som överväger att låta sig behandlas med stamceller måste först ta reda på om det finns undersökningar som visar att behandlingen har någon effekt och att den är säker.«

I snart 30 år har forskare, vetenskapliga tidskrifter och journalister i en bedräglig symbios lyft upp stamceller som framtidens medicin mot sjukdomar som i dag betraktas som obotliga. Det är ett för alla parter lönsamt samarbete: de publicerade forskarna får lättare att söka forskningsmedel, tidskrifterna kan bygga sina varumärken och locka läsare med spännande rubriker, gärna kryddade med ordet genombrott: »Genombrott i forskning om stamceller.« »Genombrott för skräddarsydda stamceller.« »Genombrott för stamceller kan bli historiskt.« »Ännu ett genombrott med stamceller.«

I några fall har det verkligen handlat om genombrott, som när Shinya Yamanaka lyckades omprogrammera vanliga hudceller till pluripotenta celler. Men att ta fram celler som – i teorin – har möjlighet att bli vilka celler som helst är bara ett första steg. Sedan ska man, med något slags signal, få dem att dela sig på önskvärt sätt samtidigt som man förhindrar att de utvecklas till tumörer. Detta utan att ha tillgång till den gigantiska instruktionsbok, DNA, som talar om för de embryonala stamcellerna vad de ska bli.

Detta hindrar inte mindre seriösa kliniker från att sälja stamcellsinjektioner som botemedel mot allt från autism till erektionsproblem. Försäljningsargumenten liknar dem som används inom alternativmedicin. Så här uttrycker sig det Floridabaserade företaget NSI Stem Cell på sin hemsida: »Om du känner smärta eller lider av något besvär, och har fått höra att du bara måste leva med det och ditt enda alternativ är att ›hantera‹ besväret med läkemedel … då kan NSI Stem Cells terapi vara lösningen för dig.« Företaget räknar upp 26 sjukdomstillstånd som påstås kunna botas med stamceller.

Klinikerna hoppar över det besvärliga steget att försöka styra cellerna – istället injicerar man dem och ser vad som händer. I vissa fall har patienter blivit blinda eller drabbats av tumörer.

Enligt en kartläggning publicerad i höstas finns det enbart i USA 570 stamcellskliniker som säljer mirakelmedlet för upp till flera hundratusen kronor per injektion. En stamcellsforskare kallar det här för ett gigantiskt mänskligt experiment, och i ett forskarupprop har man uppmanat FDA, den myndighet som reglerar läkemedelsmarknaden, att göra någonting åt stamcellsklinikerna. Andra har invänt att eventuella motåtgärder skulle inverka negativt på det genombrott för stamcellsforskningen som snart är på väg. Ett genombrott det med andra ord är värt att riskera ett okänt antal människors liv för.

I ett försök att dämpa hajpen uppdaterade International Society for Stem Cell Research sina riktlinjer så att de från och med maj 2016 poängterar vikten av återhållsamhet när forskningsresultat presenteras i artiklar eller intervjuer. ISSCR skriver bland annat att forskare bör vara försiktiga med att berätta om sina resultat innan de är publicerade i en referentgranskad vetenskaplig tidskrift.

Problemet är förstås att även dessa tidskrifter har visat sig vara bedrägliga garanter för sanningen.

På uppdrag av sajten Retraction Watch analyserade Ferric Fang, professor i medicin och mikrobiologi vid University of Washington, statistiken för tillbakadragna vetenskapliga artiklar åren 1989–2015. Av totalurvalet – 14 761 843 artiklar – hade häpnadsväckande få ertappats med att bygga på fusk eller misstag: 0,02 procent. Men för artiklar som handlade om just stamceller var siffran mer än dubbelt så hög: 0,05 procent.

 

Karl-Henrik Grinnemos farhågor besannades. Skandalen vid Karolinska drabbade hela forskningsfältet.

– Bland de anslag som delades ut förra året gick nästan ingenting till stamcellsforskning, säger han. Det ströps rakt av.

Karl-Henrik Grinnemo bedriver numera en del av sin forskning i Fort Lauderdale, där den finansieras av delstaten Florida. Försöken att skapa nya aortaklaffar fortgår alltjämt, men med en viktig skillnad: stamceller ingår inte längre i ekvationen.

Grundprincipen är annars densamma som Paolo Macchiarini använde i sina operationer med donerade luftstrupar: organet rensas på egna celler och sätts in i patienten. Problemet var, enligt Grinnemo, att den så kallade decellularisering Macchiarini utförde inte bara tog bort cellerna utan även de proteiner som förhindrar att strupen bryts ner. Det här hade man upptäckt om man hade gjort längre djurförsök.

– De hade förutsättningarna för att kunna lyckas om de bara hade väntat lite längre, säger Karl-Henrik Grinnemo. De har förstört forskningsfältet genom att gå för fort fram.

Nu letar Karl-Henrik Grinnemo efter de proteiner som kan få klaffarna att hålla. Väl inopererad ska kroppens egna celler fastna och förhoppningsvis börja dela sig. Stamcellerna har reducerats till försökskaniner.

– Man lägger in dem innan klaffen opereras in, som modellceller för kroppens egna celler. De blir testmarkörer för att se om det fungerar.

Denna begränsade användning ligger i linje med de få terapier som faktiskt konstaterats verka, som då man med hjälp av blod- eller hudstamceller imiterar kroppens eget sätt att fungera. Men tron på mer storslagna användningsområden har inte försvunnit. Trots att sökandet pågått i mer än 15 år har Grinnemo inte gett upp hoppet om att även hitta de stamceller som kan reparera skadade hjärtan.

Du har aldrig tänkt att det här med stamceller kanske inte fungerar?

– Nej, sådan är inte jag. Det ska fungera.

Varför då?

– Det ligger lite grann i sakens natur att det inte ska vara enkelt. Då hade naturen själv löst det. Det här med hjärtinfarkt och ärrbildning är ett tecken på att hjärtat evolutionärt inte har utvecklat ett system för att reparera skador på ett effektivt sätt. Då måste man hjälpa naturen på traven. Det finns stamceller i hjärtat, men de är för få och det läker istället med ärrvävnad. Kan man bara luckra upp den där ärrvävnaden skulle man få en bättre hjärtfunktion. Kan man uppnå det med stamceller så har man uppnått väldigt mycket.

Under ett av våra samtal ansluter sig Oscar Simonsson, en av de tre kollegor som medförfattade anmälan mot Macchiarini. Inte heller han har förlorat sin tro på stamcellernas förmåga att reparera den mänskliga kroppen.

Kommer det att gå att skapa hela organ?

– Absolut, säger Karl-Henrik Grinnemo.

– Det händer ju i fostret, så det är klart att det går, säger Oscar Simonsson. Men det är en komplex process och det kommer att ta lång tid att nå så långt.

BORTOM HAJPEN

60 år efter den första stamcellsbehandlingen är metoden fortfarande endast vedertagen inom två områden: blodsjukdomar och brännskador.

BLODSJUKDOMAR

Varje år injiceras 26 000 patienter i Europa med stamceller för att behandla olika blodrelaterade sjukdomar, till exempel leukemi. Cellerna hämtas från patientens benmärg eller blod, eller en donator med samma vävnadstyp. Före transplantationen får patienten cellgifter i olika kombinationer för att ta bort sjuka celler. På grund av cytostatikan är immunförsvaret så nedsatt att patienten hålls isolerad i två till tre veckor. Sedan får patienten även antibiotika och medel mot bältros för att förebygga infektioner.

BRÄNNSKADOR

Stamceller har använts för att behandla brännskador sedan 1980-talet, men behandlingen utförs endast på ett fåtal kliniker i världen. Den hud som odlas fram kan visserligen rädda livet på patienter med tredje gradens brännskador. Men den saknar såväl hårsäckar som svettkörtlar och många år av forskning återstår innan man kan få fram mer normal hud.

BUBBLARE: ÖGONSJUKDOMAR

För två år sedan fick den första kommersiella stamcellsterapin ett villkorat godkännande inom EU, efter 25 års forskning. Metoden kallas Holoclar och används för att bota blindhet orsakad av brännskador. Hos en frisk person förnyas hornhinnan med hjälp av stamceller från den tunna randen mellan hornhinnan och ögonvitan. För att operationen ska fungera krävs att en bit av detta område är oskadat. Stamcellerna sugs upp och odlas på ett slags hornhinneprotes som sedan placeras på ögat. Efter ett år ska en ny, frisk hornhinna vara på plats.

Vad har det då blivit av de forna stamcellshjältarna, forskarna som avslöjades som fuskare?

Woo-Suk Hwang, koreanen som påstod sig ha klonat embryonala stamceller, har återupptagit sin forskning och samarbetar med det kinesiska företaget Boyalife. De säger sig vilja klona en miljon kreatursembryon per år och planerar att klona människor. De sponsrar även ett pris till lovande unga stamcellsforskare, vilket administreras av Science – samma tidskrift som publicerade Hwangs numera tillbakadragna artikel.

När Paolo Macchiarini fick sparken från Karolinska flyttade han sin forskning till Kazan. I  april i år fick även ryssarna nog av italienaren och stängde hans forskningsprogram.

Hart, det företag som hjälpte Macchiarini att ta fram den magiska lådan och som tillverkade flera av plaststruparna, har döpt om sig till Biostage. Företaget nämner inte längre italienarens namn men skulle knappast ha existerat om det inte vore för hans »mod« och den uppmärksamhet han gav deras produkter när han fortfarande uppbar stjärnstatus. Biostage har dock finansiella problem, aktien har sjunkit från nära tio dollar under Macchiarinis storhetstid till dagens kurs på runt 30 cent. Företaget räknar med att de pengar som finns i kassan bara kommer att räcka fram till hösten.

Biostage säger sig samtidigt ha utvecklat tekniken och har tillverkat syntetiska matstrupar som har placerats i en bioreaktor, badats med stamceller och opererats in i 40 Yucatangrisar. I  pressmeddelanden och på konferenser beskrivs djurförsöken som mycket framgångsrika, men någon vetenskaplig artikel är inte publicerad. I slutet av maj, på en konferens i Washington, påstod företagets VD Jim McGorry: »Biologin är på riktigt. Det här händer!«

Om Biostage lyckas få finansiärerna att tro på metoden planerar de att operera in sina syntetiska matstrupar i patienter redan i slutet av året.

Haruko Obokata, japanskan som slog världen med häpnad, gav förra året sin första intervju. Där sade hon att hon hade fått erbjudanden om jobb från såväl Tyskland som USA, men att hon inte orkar återvända till stamcellsforskningen. Hon beskrev även vad den hade betytt för henne: »Föremålet för min kärlek var så stort, så vackert. Men min kärlek släppte aldrig in mig. Den slöt sig framför mina ögon. Ja, jag förlorade min kärlek.«