Jag! Jag! Jag!

Det såg ut som en helt vanlig intervju i Malou von Sivers förmiddagsprogram Efter tio. Malou välkomnade gästen Fredrik Eklund och berättade för tittarna att hon var nyfiken på honom.

– Du har gjort en sådan resa fastän du är så ung, sade Malou samtidigt som en informativ text rullade i nedre bildkant: »Just nu: Han har spelat in porrfilm i Los Angeles – i dag är han stjärnmäklare i New York och säljer lägenheter för mångmiljonbelopp till megastjärnor, möt Fredrik Eklund.«

Kameran vändes mot stjärn­mäklaren som, plutande med munnen och ­plirande med ögonen, frågade om han verkligen var så ung. Han var ju ändå 33, sade han och sökte med blicken som om det fanns fler kameror än TV4:s i studion.

– Nu är det så att det är ett amerikanskt filmteam här och följer dig, förklarade Malou. Du kanske ska säga hej till de amerikanska tittarna?

Plötsligt gick intervjun från vanlig till ovanlig.

– Should we do the interview in English? föreslog Fredrik.

– I don’t think so, sade Malou. Det här är ett svenskt program.

Malou ställde en fråga om Fredriks resa. Hur han tagit sig från Stockholmsförorten Akalla till att spela in gayporr i Los Angeles till att bli ­Manhattans mest säljande mäklare med egna ­firman Eklund Stockholm New York.

– This part I can do in English, sade Fredrik och vände sig mot de amerikanska kamerorna som om han inte hört vad Malou just sagt.

Efter att Fredrik vikt ut sitt svar på engelska bröt Malou in:

– Nej, nu får jag nog säga stopp där, vi har svenska tittare som ser det här.

– Men kan inte svenskar engelska!? protesterade Fredrik.

– Nej, svenska här, det här är ett svenskt program, vet du, röt Malou.

– Jag tror svenskar förstår engelska, invände Fredrik igen. Nu har vi ju ändå TV-teamet här från USA.

Det spelade ingen roll hur många gånger Malou sade till Fredrik. Vare sig frågorna rörde hur han själv bodde eller vilka hans framtidsmål var, inledde han med att svara på engelska. Till och med när Malou i slutet av intervjun frågade om Fredrik ville hälsa till sin mamma, som var med i studion, blev det på ­engelska.

– Mom, where are you? Hi … She is my big supporter, my heart, my everything.

Vad var det här? Visst hade utlandssvenskar som Anita Ekberg, Victoria Silvstedt och Dolph Lundgren lagt in italienska eller engelska fraser här och där när de gästat Sverige för att ge intervjuer eller spela in sommarprogram. Men det här var något annat. Det här var en person så till synes självupptagen att han förstörde för Malou von Sivers tittare för att få glänsa än mer i Million Dollar Listing New York, dokusåpan om lyxfastighets­branschen på Manhattan, där han, Fredrik »The Shark« Eklund, har en av huvudrollerna.

– Det amerikanska teamet hade fått tillstånd av mig att filma Fredrik i reklampausen, minns Malou. Sedan var det en väldigt dominant regissör som började gestikulera under vår direktsändning för att Fredrik skulle tala direkt in i deras kamera på engelska. Det blev väldigt fånigt och komiskt. Mina tittare blev rasande och tyckte det var arrogant av honom som svensk att inte tala svenska i ett svenskt program.

 

När million dollar listing–avsnittet från Stockholm väl visades var besöket hos Malou bortklippt. Istället innehöll det en scen där Fredrik till sentimental stråkmusik först berättade för sin mamma Jannike hur mycket han älskade henne, för att sedan överlämna en present: en check på 100 000 ­dollar. Programmet innehöll även en lika senti­mental scen där Fredriks pappa Klas berättade för Fredrik hur mycket han älskade sin son. Allt uttryckt på ­engelska.

Far och son Eklunds möte i Observatorielunden i centrala Stockholm bjöd på en fascinerande mix av högt och lågt. Klas Eklund är student­revolutionären som på 1970-talet blev Olof Palmes ekonomiska rådgivare och tung social­demokrat, tills han 1994 bestämde sig för att gå Wallen­bergarnas ärenden som chefsekonom på S-E-­Banken. Dessutom har han med sina över 750 000 sålda exemplar av Vår ekonomi skrivit den mest sålda svenska kurs­litteraturboken efter Nils ­Holgerssons underbara resa genom ­Sverige. Och nu satt han här, presenterad av Fredrik som »Sveriges Alan ­Greenspan«, syftande på den amerikanska centralbankschefen, och smetade ut ömhetsbetygelser i en slasksåpa.

Vad var det här för fantastisk familj? Visste de inga gränser?

Och då avhandlades Fredriks storebror Sigge inte ens i programmet. I dag är han en av spindlarna i det svenska underhållningsnätet. Han regisserar shower och skapar TV-format med Filip och Fredrik och klipper kvällstidningschefredaktörernas Thomas Mattssons och Jan Helins podcast. Han var redaktör för Henrik Schyfferts och Johan ­Rheborgs SVT-produktion Alla är fotografer och recenserar varje fredag film och TV åt Gry Forssell och Anders Timell i Mix Megapols Äntligen Morgon-studio. Men framför allt har han själv en av Sveriges mest populära podcaster tillsammans med Aftonbladet­krönikören och författaren Alex ­Schulman. Sändningarna har över 300 000 lyssnare varje vecka.

Alex och Sigges podcast, som den heter, har redan lett till spin­offer som Alex Schulman-showen Älska mig och den nya Youtube-sketchserien Jaharå! – och i höst har duon premiär på Cirkus för sin första gemensamma show, som bär den storslagna arbetstiteln Meningen med livet. Mitt i allt ska Sigge även ge ut sin första bok på sju år, spännings­romanen In i labyrinten, som redan har sålts till tio länder.

I sin genombrottsroman, den självbiografiska Det är 1988 och har precis börjat snöa, ställde Sigge en diagnos på sin egen släkt. Den led, menade han, av en narcissistisk förbannelse som ärvts i generationer. Själv svor Sigge att bryta den narcissistiska kedjan. Arvet skulle inte föras vidare.

Man kan fråga sig hur det går med den saken.

 

Narcissismen ­hämtar sitt namn från ­Narcis­sus i den grekiska myto­login. Som ung var Narcissus så vacker att han uppvaktades av såväl ­pojkar som flickor, men själv visade han inte intresse för någon. När kärlekens gudinna Afrodite fick reda på att Narcissus stött bort ännu en nymf blev hon ursinnig. När han stannade till vid nästa vattendrag i skogen för att dricka lät hon honom bli förälskad i sin egen spegelbild. Narcissus hade aldrig sett något så vackert. Så han stannade där, trånande efter sig själv, timme efter timme, dag efter dag, tills han sakta tynade bort.

Inom psykologin har man länge varit oense om när människans normala bekräftelsebehov slår över i en narcissistisk personlighetsstörning. Enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, den internationella handboken för psykiska sjukdomar, är kriterierna följande:

1. Har en grandios självbild (till exempel över­driver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).

2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet eller perfekt kärlek.

3. Tror att han eller hon är »speciell« och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella personer eller högstatuspersoner (eller -institutioner).

4. Kräver stor beundran.

5. Har orimliga förväntningar på speciella förmåner eller att de egna förväntningarna ska uppfyllas ­automatiskt.

6. Utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.

7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.

8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på en själv.

9. Uppvisar arrogans och hotfulla beteenden eller attityder.

I samma handbok står det dessutom: »En person med narcissistisk personlighetsstörning söker sällan hjälp för sin störning, känner inget behov av att förändras och anser oftast att det är omgivningen som bör förändra sitt bemötande.«

Idet är 1988 och har ­precis börjat snöa beskriver Sigge Eklund hur han som vuxen ­hittar en skokartong full med kassettband som hans farmor, teaterskådespelaren Fylgia Zadig, spelade in varje gång familjen Eklund besökte henne i Skåne eller hon dem i Akalla utanför Stockholm. Det var ­hennes sätt att dokumentera släktsamman­komster. Kassettbanden blir Sigges motsvarighet till Prousts madeleinekaka. När han hör rösterna på banden kastas han tillbaka till barndomen – uppväxtåren i Stockholmsförorten, skid­semestrarna i fjällen och somrarna i den skånska badorten ­Vejbystrand – då han hela tiden idoliserade sin pappa.

Sigge satt som förtrollad och mimade med när Klas Eklund höll tal på arbetar­partiets valupptakter. Han förfördes av samma manliga musiker som ­pappan spelade i bilen – Ulf ­Lundell, Fred ­Åkerström, Bob Dylan, Van Morrison. Men 1988 bröts förtrollningen, när pappa Klas och mamma ­Jannike skilde sig. ­Sigges kärlek gick över i hat. Klart och tydligt såg han nu hur självupptagen pappan hade varit. När Sigge, för att ta ett exempel ur romanen, som tonårig utbytes­student befann sig i Wisconsin, skickade Klas Eklund inte främst personliga brev där han undrade hur sonen hade det. Istället var breven fyllda med urklippta artiklar om ekonomens senaste karriär­framgångar hemma i Sverige.

Våren 2005, samma vecka som Sigge gav ut Det är 1988 och har precis börjat snöa, gav även lillebror Fredrik ut en bok. Bananflugornas herre är en självupplevd bergochdalbanefärd i Los ­Angeles gayporrvärld där han spelar in filmer som The Hole och American Porn Star Road to ­Hollywood under namnet Tag Eriksson. När medierna fick nys om brödernas böcker kom Fredriks bok mest att nämnas för att förstärka Sigges attack på pappa Klas. För det var så Sigges roman målades upp: som ett fadersmord.

– Det var en kapplöpning mellan tidningarna om vem som skulle få den första intervjun, minns Sigge. Alla slog sedan upp anklagelse­akten stort och satte rubriker som »Han gör upp med sin pappa« eller »Här avslöjar han saker om sin pappa«.

När recensions­dagen sedan kom märkte Sigge av en viss besvikelse hos recensenterna över att hans bok inte var den snaskiga hatskildring man hoppats på.

– Boken var ju mer komplex. Där fanns ingen otäck scen där pappa fysiskt eller psykiskt misshandlade oss. Det fanns inget konkret brott egentligen, utan det var mer en allmän känsla som barn av att inte bli sedd för att föräldern var så uppe i sin egen karriär.

I sin recension i Svenska Dagbladet ­kallade Stefan Spjut Sigge Eklund för »bortskämd karriär­ist, som koketterar med ett marterat själsliv och vars svåraste barndomsminne består av en skid­semester, då det var för kallt i backen och pjäxorna klämde«. Expressen valde illvilligt att sam­recensera den med Flyga Drake, Khaled ­Hosseinis bok om sin uppväxt i Afghanistan.

– I det ljuset blir det ju perverst att jag klagar över att min pappa inte lärde oss att åka slalom snabbt nog. Jämfört med Flyga Drake framstod min bok som otroligt fånig. Allt såg ut som lyxproblem. Men när jag skrev boken hade jag tänkt tvärtom. Det vill säga att det i den här enorma floden av uppgörelser med alkoholiserade och frånvarande föräldrar inte fanns någon bok om den subtila uppgörelsen med en självupp­tagen person.

Klas Eklund fick många förfrågningar om att kommentera boken, och avböjde samtliga.

– Jag kunde inte gå i svaromål, det kan en förälder aldrig göra, säger han när vi ses i ett mötesrum på SEB vid Kungsträdgården i Stockholm. Det var en sak mellan Sigge och mig. Varför skulle jag ta den ­diskussionen till media? Barnen måste ha rätt till sina ­minnen.

Du var aldrig rädd för att uppståndelsen skulle leda till en ny syn på dig i den svenska näringslivstoppen?

– Nej. Jag har ­aldrig, tror jag, fått en kommentar som varit negativ.

Klas säger sig ha struntat i det mesta som skrevs, och upp­fattar det inte heller som att det stormade kring familjen, men erkänner att det var omskakande när han före utgivningen fick sönernas manus mejl­ade till sig.

– Det blev lite väl mycket att ta in. Tjong! Ett tjockt manus om yngste sonens porrfilms­karriär i Los Angeles. Suck. Sedan – boom! – så kom ­Sigges manus. Jag fick flera intryck samtidigt. Först: Fan vad bra han skriver! Ett annat intryck var att jag kunde känna igen mig i pappan, och jag kunde se min mamma – Sigges farmor – där. Ett tredje intryck var: Var det så här det var? Boken utger sig inte för att vara dokumentär, men var det verkligen så där? Var jag så där? Upplevde han det så där? Det fick mig verkligen att förstå att samma liv kan skildras på så många sätt.

Det som Klas har irriterat sig mest på efter att sönerna blev kända är istället hur de ofta påstås ha vuxit upp »med silversked i mun«.

– Det är ju rent trams. När Sigge föddes var jag en fattig student. Vi hade inga inkomster alls. Först bodde vi i hyresreglerad lägenhet i innerstan som inte kostade någonting. Sedan, när ­Fredrik föddes, bodde vi i miljonprojektets Akalla. Min fru Jannike, deras mamma, som aldrig har velat synas i media, jobbade på dagis i Akalla. Det var ju flera år senare som jag började tjäna pengar. I Kanslihuset hade jag makt, visst, men det var först långt senare, efter skilsmässan, som jag fick höga inkomster.

 

När jag ber Klas berätta om sin egen uppväxt och hur den har smittat av sig på honom, och senare hans söner, är det som en festscen ur filmen Monica Z:

– Det var alltid, eller i alla fall ofta, spännande människor hemma hos oss. Skådespelare och artister. Mina föräldrar rörde sig i kretsar där man träffade kända och mindre kända män­niskor. Ibland hände det att man vaknade av ljud från vardagsrummet, och då satt Alice Babs där och sjöng. Lars Forssell skaldade, Pär Rådström pokulerade. Annars bodde ju pappa på krogen större delen av tiden, främst på Teater­grillen och Sturehof, med de andra skådisarna. Om jag var med där  kunde Evert Taube spela upp en chevaleresk scen för min lillasyster och sådär.

Klas Eklunds mamma Fylgia Zadig hade roller på Sveriges större teater­scener, medan pappa Bengt Eklund var Dramaten­stjärna och tillhörde ­Ingmar ­Bergmans tidiga ensemble av skådespelare, såväl på scen som i regissörens filmer. Han hade ­mindre roller i Törst och Sommaren med Monika och huvudrollen i Hamnstad. Höjdpunkten kom 1960 när Dramaten efter en renovering åter­invigdes med Hamlet och Bengt fick rollen som kung Claudius. Sedan skar det sig med Bergman.

– När Bergman blev ny Dramatenchef 1963 så skulle han rensa på något vis. Jag har inga egna minnesbilder av honom, men han ska ju ha varit demonisk, han delade in människor runt omkring sig i om de var följsamma mot honom eller inte. En del av de gamla slängde han ut. Min pappa blev ­Bergmans fiende, och han hade redan, som så många andra skådespelare, haft problem med sprit och piller. Då tilltog det. Han kunde dricka hur många öl som helst. Jag minns en roll han hade i ­Uppsala där han skulle häva öl på scenen. Han drog i sig sejdel efter sejdel och publiken jublade. Alla trodde att det var fusk och att det bara var Buttericks­glas, men det var det inte. Han hävde riktiga öl. När man väl kommer in i det där blir man lätt beroende.

– När jag var liten tyckte jag som så många andra små pojkar att min pappa var störst och starkast i världen. Han stod på scen, var hjälte på film. Men viktigare än det var att han var stor och stark på hemmaplan. Han byggde om gården, han lade golv och murade väggar, och då var han fruktansvärt stark. Men sedan gick han gick ner sig och misskötte sig och familjen. Söp upp pengarna, lades in på avgiftning ibland, och så blev det skilsmässa och hela skiten. Jag var elva–tolv vid skilsmässan. Jag hade en period då jag hade svårt för honom när han satt och drack sin sprit, knaprade sina piller och snackade skit om Bergman. Det var ju inte det jag behövde i den fasen av mitt liv. För han blev som besatt av Ingmar Bergman. Det gick inte att träffa honom utan att han talade skit om Bergman och hur han förstört hans liv.

Till sina sista dagar, då Bengt satt som en gammal isbjörn i sin lilla lägenhet högt uppe bland takåsarna i Gamla stan och kedjerökte cigarrer, ältade han: »Det är ju fan att man ska bli ihågkommen som Tjorvens pappa när man varit huvudaktör på ­Dramaten.«

Då Klas var liten tyckte han att det var magiskt att följa med sin pappa till logen bakom scenen när han inför en roll lade sin mask. Ibland staterade Klas själv på Dramaten, och sökte sedan även riktiga roller, som den som Bombi Bitt i TV-serien Bombi Bitt och jag (rollen gick till en 17-årig Stellan Skarsgård).

Snart gick det ändå upp för honom att han inte ville gå i sina föräldrars fotspår.

– Jag fick till slut en överdos av teatern och sökte mig bort från det. Jag visste inte vad jag ville göra, mer än att jag ville bort från det där artistiska, självförbrännande livet.

Att det sedan blev ekonomi för honom handlade om ett politiskt uppvaknande. Efter ett utlandsår i Wisconsin under gymnasiet, mitt under det brinnande Vietnamkriget, kom han tillbaka till Sverige som radikal marxist.

– Som marxist är det, om jag ska vulgarisera lite, ekonomin som bestämmer, den är ­grunden. Politiska strukturer och ideologier är sedan byggda ovanpå den. Så om man då vill rasera kapitalismen som jag ville vid den här tiden, måste man ju förstå sig på hur kapitalismen fungerar. Det var därför jag började läsa ekonomi.

Klas sökte in till Handels och insåg att ekono­mer som Paul Samuelson och John Maynard ­Keynes var vassare än Marx. Han blev kvar till vänster på den politiska skalan och startade en socialdemokratisk ekonomförening.

21 år ung blev han pappa till Sigge.

– Det är svårt att vara revolutionär när man inte bara har sig själv utan också en familj med en liten son att ta hand om. Det är ju så det går för de flesta vänsterungdomar. När man skaffar familj och får ansvar blir tryggheten viktigare än abstrakta aktioner.

Klas Eklund var ändå tillräckligt polemisk för att vid sidan om ekonomistudierna skriva debattartiklar som »Trepartiregeringens ekonomiska fiasko« och »Totalhavererad ekonomi facit av trepartiregeringen« i Dagens Nyheter respektive Dagens Industri tiden efter att det borgerliga blocket vunnit valet 1979. Han blev nu ett namn i politikerkretsar. När Socialdemokraterna återtog makten 1982 ville partiet åt hans expertis.

– Palme rekryterade mig för att han ville ha ekonomisk kompetens. Den ekonomiska politiken var så viktig, och han behövde mig lite som en mellanhand för att Finansdepartementet var så starkt. 70- och 80-talet var en dålig ekonomisk tid, svensk ekonomi var stel, det var ett ständigt sluttande plan där vi bara gled utför. Vi hade drivit den svenska modellen för långt. Vi hade använt för många gamla idéer som efter oljekrisen inte funkade längre. Det blev ju Rosornas krig av alltihop, mellan förnyare och traditionalister, och det har inte partiet hämtat sig från än i dag.

Klas var inte ens klar med sin doktorsexamen men befann sig plötsligt, storögd, mitt i den politiska hetluften.

– Palme var så otroligt dominant i svensk politik. Han hade varit i centrum av svensk politik i 30 år. Han hade gjort allt, sett allt, skrivit allt. Han var en fixare och trixare med skit under naglarna och samtidigt en gudabenådad talare, i särklass Sveriges främsta. Han var monumentet med stort M, och att jag fick komma dit vid 30 års ålder och skriva hans tal var häftigt.

Klas fick snart ett erbjudande om att bli statssekreterare i Finansdepartementet. Palme förbjöd honom.

– Han såg något stort i mig och ville att jag skulle göra politisk karriär. Vi hade kommit varandra nära. Det gör man när man jobbar så tajt som vi gjorde när det inte fanns några ordnade arbetstimmar. Jag jobbade nog för mycket, kan jag se så här i efterhand. I media blev jag porträtt­erad som den som kom först och gick sist. Jag fick ju till och med ta med mig Sigge till Harpsund när vi hade överläggningar, eller till kansliet där han satt under bordet med sina tuschpennor och målade av ministrarna.

I och med att Klas alltid var sist kvar  var han också den siste på kansliet som såg Olof Palme i livet. »Hej då, vi ses på måndag«, sa statsministern den där fredags­kvällen 1986. Några timmar senare väcktes Klas mitt i natten av beskedet att Palme var mördad.

– Jag satt kvar ett år hos Ingvar Carlsson, gick sedan tillbaka till finansen och satt ett tag som utredare på LO, för att skriva ett »90-talsprogram« för arbetarrörelsen. På väg in i krisen förvärrades Rosornas krig och jag blev förknippad med den hårda linjen, jag blev till och med kallad »högerspöke«. Jag hade ­kanske blivit skyddad av Palme om han hade varit kvar, men krisen hade kommit i vilket fall.

Klas tappade den politiska lågan och beskriver det som en hemsk period i sitt  liv.

– Det var kris på jobbet och så kom den där plågsamt utdragna skilsmässan, där jag och min fru höll på i två år och flyttade isär och ihop och till sist isär. Där har jag dåligt samvete. Barnen blev en del av spelet. De kom i kläm. Carl Bildt ­kallade sarkastiskt 90-talsprogrammet för »Klas Eklunds 40-årskris«. Med tanke på den skilsmässo- och jobbkris jag gick igenom var det ju ganska träffande, kan jag tycka nu.

 

När Sigge gick i trean på gymnasiet sökte han till ­Handels. Men han ville inte bli en teoretisk ekonom som pappa Klas. IT-boomen ­väntade runt hörnet och det blåste nylibe­rala vindar som påminde om det sena 1980-talets yuppieera.

– Jag sökte till Handels för att jag ville bli börshaj och tjäna en massa pengar, säger Sigge. Jag och min bror hade sett dem som använde pappas kunskap till att tjäna pengar, medan han bara hade använt sina kunskaper för att jobba med Socialdemokraterna och vara lärare på Handels. Jag och min bror tyckte att pappa slarvade bort allt. Vi ville att han skulle bli Gordon Gekko istället. Vi tänkte att vi kanske hade någon talang och att vi skulle kunna bli mångmiljonärer på det.

Alldeles före terminsstarten kom annat i vägen. Dels kände Sigge att han ville skriva klart sin debutroman Syn­antrop: en kärlekshistoria. Men framför allt hade hans mamma Jannike stött på en gammal förskolekollega, Thorsten Flincks tvilling­bror Richard Flinck. Han behövde en praktikant till den reklambyrå där han nu jobbade.

Flinck och Sigge startade snart företaget Hyperlog ihop. 1994 – alldeles före internets genombrott – programmerade de multimedie­kiosker som stod på parfym­avdelningarna inne på svenska varuhus. I dem fick man besvara frågor som: »Om du vore ett djur, skulle du då vara hund eller katt?« och »Om du fastnade i en hiss, skulle du helst vilja vara där med Lill-Babs eller Lisa Ekdahl?« Sedan skrev kiosken ut en analys av ens personlighet som gav 30 procents rabatt om man köpte den Oscar de la Renta-parfym som rekommenderades till de egna dragen.

Även lillebror Fredrik sökte till ­Handels. Han stannade där tills arbetet med Humany, ett företag han och Maria Lindström startade mitt i IT-bubblan, tog över. Idén var att ge hemsidor en mänsklig touch så att kunden vågade ge ut sin kreditkortsinformation när hen e-shoppade. I Humanys styrelse satt, utöver pappa Klas, stora namn som Raoul Grünthal, i dag VD för ­Schibsted Sverige, Fredrik von Baumgarten, tidigare delägare i Vinge, en av Sveriges mest prestigefyllda advokatbyråer, Ulf Dahlsten, som var statssekreterare när Klas var hos Palme, och Carl Bildt, som Fredrik sedan dess är »Calle« med.

– Även om man kanske inte kan tro det så fixade jag allt det här själv, säger ­Fredrik. Jag mejlade Calle och frågade om han ville vara med. Var självförtroendet kom ifrån? Jag tror att man måste skilja på företagande och person. Jag har alltid känt mig osäker och nervös i vardagliga situationer, där jag lätt kan känna mig dum. Men jag har alltid varit besatt av att bli framgångsrik, och jag tror definitivt att det kan ha kommit från pappa.

Att Fredrik skulle hamna där han hamnat känns logiskt när man blickar tillbaka. Som han sa i en intervju i Svenska Dag­bladet runt utgivningen av Bananflugornas herre: »Jag var aldrig så intresserad av Olof Palme, följde aldrig med pappa när han demonstrerade på första maj. Där­emot har jag alltid älskat Gröna Lund.« Som barn var Fredrik besatt av att spela Monopol. På väggarna i pojkrummet hängde affischer från Maldiv­erna och när han satt och ritade blev det oftast palmer.

– Jag tyckte att den svenska skogen med de här tallarna var så trist. Men pappa öppnade en dörr på glänt mot något annat redan när vi, om det var 1983, -84 eller -85, fick följa med honom till New York när han skulle hålla föredrag i bankvärlden. Det gjorde avtryck. Jag har hela tiden känt det här från honom att man aldrig ska nöja sig. Sedan … det kanske låter fånigt … men efter skilsmässan tittade jag, mamma och Sigge alltid på Sex and the City. Och efter det började jag själv resa dit.

Efter att ha jobbat på banker i ­London och Tokyo – och så de där veckorna när han spelade in porr­filmerna i Los Angeles – siktade Fredrik in sig på mäklarmarknaden i New York. Manhattan stod inför en byggboom. Gamla hus, parkeringsgarage och industrilokaler hade rivits för att ge plats åt exklusiva bostadsbyggen, ofta i glas, med fantasi­full arkitektur och ibland med swimming­pool på taket. Det var till det här nya lyxsegmentet han ville. Fredriks tävlingsinstinkt ledde till att han tog en mäklarlicens, som bara tar två veckor att fixa i New York. Sedan fick han jobb hos J C De Niro, skåde­spelaren Robert De Niros farbror, där han första året sålde fastigheter för 50 miljoner ­dollar. Precis som Klas hos Olof Palme kom ­Fredrik först till kontoret och gick sist.

– Fredrik är den borne säljaren, säger Klas. Han är extremt utåtriktad och pangpangpang! Till skillnad från Sigge tävlar han hela tiden. När Fredrik hade slagit igenom stort i New York minns jag en intervju med honom i Dagens Industri där det i faktarutan efter »Tjänar« stod: »Mer än pappa, haha!« Så har vi det i vår familj, på gott och ont.

Jag frågar Klas var han tror att familjens självförtroende kommer ifrån.

– Det är ju svårt att säga, men när Sigge och Fredrik var riktigt små var ju inte jag någon, och deras mamma har alltid hållit extremt låg profil. Men de växte upp i ett intellektuellt hem där jag var forskare, och alla väggar har alltid varit täckta med böcker. Vi lyssnade på Ekot och vi talade om vad som hände i världen och så vidare. Det finns hur mycket studier som helst som visar att det som är det mest avgörande för om ett barn ska nå framgångar i skolan – att kunna skriva och räkna och vara verbal – är föräldrarnas bokläsande och tillgången till böcker. Det kan ju ändras med nätet, det får den närmaste framtiden utvisa, men så här var det.

Efter en tid som chef på Prudential Douglas Elliman, östkustens största fastighetsmäklare, startade Fredrik den egna mäklarfirman och blev tillfrågad om att vara med i Million Dollar Listing New York på TV-kanalen Bravo. Anledningen till att han tar med ett kamerateam bakom kulisserna i det fula spel som är Manhattans mäklarvärld, eller när han gifter sig med sin man Derek på en ö utanför Florida, är att han har ett tydligt mål: företaget ska bli ännu mäktigare.

– Ju fler rika som ser mig och mina objekt, desto mer trafik får jag till min hemsida, säger Fredrik. Det gynnar mina säljare och jag får ut högre priser. Man kan se TV-serien som en global annons där människor över hela världen ser mig under en timme varje onsdag.

Vid sidan av lillebrodern och pappan kände Sigge Eklund att han inte hade blommat ut. Detta trots att han hade gett ut fyra böcker, skapat förlaget Vulkan.se där man kan trycka sina egna böcker samt skapat bloggsamlingssidan Bloggportalen.se, som han sedan sålde till Aftonbladet Nya Medier.

Det handlade inte om att få bada i pengar, som när han med börshajsdrömmar sökte in på Handels. Istället – efter en uppväxt där han var den ende som stod ut med farfar Bengt när han snackade skit om Bergman, sin farmor Fylgia när hon i sin tur snackade skit om farfar Bengt, och sin pappa när han talade om sig själv – handlade det om en vilja att bli sedd. Det var därför han startade den välbesökta Sigges Blogg och det var därför han i tidningen Bon skrev djuplodande texter inifrån den stockholmska mediearistokratin – som ett uppmärksammat rundabordssamtal om sex, eller det stora personporträtt där Alex Schulman berättade hur han som chefredaktör för tidningen Stureplan elakt bloggade sig till en aldrig tidigare skådad uppmärksamhet och sedan kunde välja och vraka bland anbuden på den svenska mediemarknaden. Det var även därför som Sigge under Bokmässan, under åren efter millennieskiftet när han bodde i Göteborg, ordnade egna branschfester som blev sådana snackisar att de ledde till elaka krönikor i Stockholms mediebranschpress. Kjell Häglund menade i Dagens Media att »Blogge Eklund«, som han envisades med att kalla Sigge i texten, hade dukat upp ett barnbord vid sidan om Bokmässan, i en lägenhet han fått av sin pappa.

– Nu var ju det en hyreslägenhet, menar Sigge. Och jag hade inte fått den av pappa. Men visst, jag ville nå ut. Jag ville bli läst. Åren 1994 till 2010 jobbade jag med internet eller skrev böcker, trots att mitt stora intresse hela tiden låg i underhållningen. Om du vänder dig om och tittar i min bokhylla så ser du att det mesta är facklitteratur om underhållningsindustrin. Biografier om regissörer och komiker, och väldigt lite om litteratur.

Vändningen kom när Filip Hammar och Fredrik Wikingsson hörde av sig till honom. Fredrik hade »golvats« av Sigges bok Varulvsvalsen och mejlade på vinst och förlust till Sigge, som då jobbade på Bonniers marknadsavdelning, för att höra om han ville läsa och redigera Tårtgeneralen, en bok duon skrivit om en man som ville sätta Köping på kartan genom att baka världens längsta smörgåstårta. Sigge läste och gjorde sina anteckningar, och kort därefter frågade duon om han ville bli inslags­producent för ett dejtingprogram de skulle spela in i Värmland under namnet Lite sällskap.

– Det som lockade oss med Sigge var hans förvånansvärt ovanliga personlighetsmix av stark pretention och obekymrad förtjusning i sladdrigare underhållning, minns Fredrik Wikingsson. Han har sett alla avsnitt av alla säsonger av The Bachelor, och det vet jag inte vad jag ska säga om. Mycket av den finstämda tonalitet som jag tycker att vi hittade i Lite sällskap var Sigges förtjänst, och kom från hans genuina förtjusning i människorna vi porträtterade. Det var ju bara en liten serie på Kanal  5, det var hektiskt och mycket att hinna med, men varje kväll vid elvatiden, i huset vi hyrde i Grums, korkade Sigge upp whisky­flaskan och så satt vi och vände ut och in på våra huvudkaraktärer för att mejsla fram människorna i dem. Den passionen är märkligt svår att hitta i TV-branschen.

Precis som pappa Klas och lillebror Fredrik kom Sigge nu först till arbetsplatsen, och lämnade den sist.

– Om man tittar på de första inspelningsdagarna med Lite sällskap såg jag nog hög ut, minns Sigge. Det var ett euforiskt tillstånd bara att berätta var kamerorna skulle stå. Det var 20 års längtan efter att befinna sig på en inspelningsplats. Det var en av de lyckligaste perioderna i mitt liv. Just att äntligen få vara där jag alltid drömt om att vara. Nu var det ju inte bara inspelningsplatsen i sig. Jag hade fått förfrågningar från TV tidigare, och jag hade inte tackat ja om det handlade om att göra, säg, ett holländskt TV-format med Lotta Engberg som programledare. Det var allt det här med att jag fick vara med på idéstadiet, regissera och verk­ligen skapa ett nytt format där i Säffle och Grums.

 

Efter inspelningarna av Lite sällskap fortsatte samarbetet med Filip och Fredrik. Sigge, som drömt om att bo i USA ända sedan han i gymnasiet gjorde ett utbyte på samma skola i Wisconsin som sin pappa, flyttade till Los Angeles med sin familj. Tillsammans med Filip, som redan bodde där, skulle han nu försöka skapa och sälja in programidéer till den amerikanska TV-branschen.

Allt som oftast hade de bara fem minuter på sig inne på en TV-höjdares kontor innan de var ute på gatan igen. Det närmaste de kom att sälja in en idé var när Oprah Winfrey och hennes människor intresserade sig för ett slags amerikansk version av I en annan del av Köping, och spelade in ett pilotavsnitt.

I Los Angeles var Sigge ändå med om att ta fram formatet Nittileaks om det bästa med 1990-talet, producera Filip och Fredriks sändning från Oscarsgalan och medförfatta deras turnerande show Jakten på den försvunna staden. Men framför allt var han med när programledarparet, inspirerade av den internetradioboom som då svepte över USA, startade Filip och Fredriks podcast. Som i ett personligt populärkulturradioprogram talade duon under en timme i veckan om vad de gjort de senaste dagarna, varvat med anek­doter från egna TV-inspelningar, analyser av den amerikanska underhållningsindustrin och skvaller och åsikter om svenska ­kändisar.

 

När Sigge var tillbaka i Stockholm igen efter året i Los Angeles hörde han av sig till Alex Schulman, som efter intervjun i Bon hade blivit hans vän. Sigge tyckte att han och Alex skulle starta en egen podcast. När den lanserades i juni 2012 slog den igenom över en natt. Och det med ett premiär­avsnitt där de mest talade om sig själva, sina fruar och barn och hur härligt det var att lägga sig i ett varmt bad och läsa om kvällarna.

Alex och Sigge var personligare än Filip och Fredrik, ännu mer utlämnande. Kittlingen ligger i den gränslösa oförutsägbarheten. Vid sidan om att tala om sig själva, vilket de brukar göra under ungefär halva programtiden, sprider Sigge teser om kulturföreteelser från Paradise Hotel till Lars Norén. Alex skvallrar lika elakt om kändisar som i sin beryktade Aftonbladetblogg, och plötsligt kan de flumma ut i långa tramsigheter som hur det känns att hålla i en annan mans kuk. Men hur mycket de än når ut – och trots att de sedan starten finansierats av stora företag som Pampers, McDonald’s och If – så beter de sig fortfarande som om de vore underdogs och inte de privilegierade mediemän de är.

I ett avsnitt i januari sade Alex Schulman till exempel att han kände att han »saknade en plattform«. Då har han ändå en veckokrönika i Aftonbladet och ett förlagsavtal med Piratförlaget, och hade just avslutat en Sverigeturné med sin show Älska mig. Dessutom måste han ha glömt att 300 000 svenskar hörde honom yttra orden.

– Jag kan förstå honom, säger Sigge. Det är lätt att glömma bort alla lyssnare när man inte ser dem. Om vi hade sänt från Gärdet med en Woodstockpublik framför oss hade det varit lättare att ta in.

Å andra sidan, fortsätter Sigge, finns det nästan ingen bättre sak att slå igenom med.

– Det finns något bisarrt i att man ägnar tre år, tusentals timmar, åt att skriva en bok. Det blir bra recensioner, men tre dagar senare är det ändå tyst om boken och den säljer i 800 exemplar. Så sätter man sig framför en mikrofon i en timme och 300 000 personer lyssnar och tycker att det är jättebra och det blir ens genombrott. Och man slår igenom med sin personlighet. Podcasten är ju ens person, om man nu väljer att vara ärlig, vill säga. Och det är vi. Alex är en person som känner sig kränkt och som tänker på döden och sin pappa. Och jag har mina teorier. Därför är jag också glad att podcasten uppfattats som rolig även om kanske bara 25 procent av den är humoristisk. För jag har varit intresserad av humor sedan jag var 14, 15. Sett allt. Gått på allt. Jag ville förstå vad som var bra humor. Det har varit en pojkdröm att få folk att skratta.

Du har aldrig haft tankar på att bli ståupp­komiker?

– Jo, under de senaste tio åren har jag kanske 25 gånger satt mig ner och försökt skriva ståuppmaterial och sedan gett upp för att återkomma till det igen. Jag har laborerat med olika idéer för att lära mig ståupp men har aldrig kommit till skott. Jag har tänkt göra en Schyffert där man helt enkelt går i skola. Men jag har inte sett en tillräckligt lockande utbildning. Bara för att jag fått folk att skratta åt min imitation av Hitler på en middag, så har jag inte vetat om det håller för offentligheten. Det hade ju varit ett narcissistiskt beteende att tro att man skulle kunna bli komiker bara för att man får folk att skratta på en middag. 

»När jag och Alex får kommentarer om vår podcast som är i stil med ›fan vad de är själv­upptagna‹, så berör det mig inte alls.«

Efter det är 1988 och har precis börjat snöa ställde Sigge in sig på att han hade skrivit sin sista bok. Vad skulle kunna mäta sig med en upp­görelse med ens egen barndom? Och att skriva en bok om sig själv igen, om något han varit med om, kändes kväljande.

Det enda som skulle kunna hända som vore starkare, kände han, var om han fick en hjärt­attack, om hans fru Malin fick cancer eller om något av deras barn försvann.

Just då försvann den treåriga flickan Madeleine McCann i Praia da Luz på Portugals Algarvekust. På en av semesterns sista dagar hade föräldrarna bokat bord på restaurangen på hotellområdet tillsammans med sina vänner, och lämnat sina tre sovande barn på rummet. Föräldrarna berättade efteråt att de turades om att se till barnen, varje halvtimme eller oftare. Men när Madeleines mamma skulle titta till barnen runt klockan tio på kvällen gjorde hon den fasansfulla upptäckten att Madeleine hade blivit bortrövad, troligtvis av någon som hoppat in genom ett fönster på bak­sidan av hotellet.

– Jag blev galen av att man inte fick veta var hon var, minns Sigge. Den reaktionen i mig och andra tyckte jag var intressant. Jag fascinerades också av alla dem som verkade älska tanken på att föräldrarna hade gjort det. De facebookade om det och gladdes över det. Det var som om det stillade deras tankar. De ville inte leva i ovisshet.

Sigge började googla på uncertainty, ovisshet, och märkte snart hur vissa var rädda för oviss­heten medan andra drogs till densamma. Det här blev starten för boken som heter In i labyrinten.

När Sigges agent Anna Frankl, vars agentur Nordin Agency också representerar Camilla Läckberg, säljer in In i labyrinten utomlands trycker hon på att det är en Madeleine McCann-inspirerad spänningsroman som utspelar sig i den välmående Stockholmsförorten Bromma. I boken försvinner elvaåriga Magda en kväll från Bromma­villan när föräldrarna Martin och Åsa är på en restaurang alldeles i närheten. Vi får sedan följa vad som hände före och efter försvinnandet ur fyra personers perspektiv – Magdas pappa Martin som är förläggare, mamman Åsa som är psykolog, internetgeniet Tom som startat den populära sajten Svaret.se samt hans flickvän, skolsköterskan och författaren Katja. Även om boken kommer att marknadsföras som Sigges första helt fiktiva bok så anas hans person i internetexperten Tom och i Bonnierlokalerna hos Martin. Dessutom känns själva huvudtemat – självupptagenheten hos föräldrarna som lämnar sitt barn ensamt medan de själva går och roar sig – som en fortsättning på de narcissistiska dragen hos de manliga släktingarna i Det är 1988 och har precis börjat snöa.

– Jo, det finns en del av mig där, även om jag inte vet exakt vad, säger Sigge. Jag ville att de alla skulle vara experter. Jag tänkte att det skulle vara intressant i en värld där alla svar finns en googling bort. Då är det intressant att utsätta omgivningen för att en flicka försvinner. Vi är inte vana vid att ett mysterium slår ner som en bomb i vår vardag.

Jag frågar Sigge om han under tiden på ­Bonniers marknadsavdelning analyserade branschen för att hitta en kommersiell lucka som skulle kunna fyllas av In i labyrinten.

– Nej, för då skulle jag väl ha skrivit en deckare istället. Det har alla tjatat på mig att skriva sedan jag vet inte när. Men det går inte att skriva om något som man inte är hundra procent engagerad i. Under tiden på Bonniers har jag sett hur bra böcker sjunkit som stenar till botten medan skitböcker hyllas och säljs. Det är omöjligt att veta. Jag skrev den som sagt mest för att jag var så trött på att skriva om mig själv.

Det är lite som att Sigge har fått mer än han bett om, och överdoserat självbekräftelse.

– Det är det enda problemet med podcasten, det här att vi en gång i veckan måste fylla den där timmen och att jag måste prata mer om mig själv än vad jag skulle vilja. Det har lett till att det genomgående temat i allt jag gjort på sistone handlar om jagets upplösning. Jag återkommer till det hela tiden i podcasten, där jag driver tesen att jaget bara är en illusion. Att vi alla bara är en del av ett sammanhang där varje individ inte är så betydelsefull som vi tror. Så när jag och Alex får kommentarer om vår podcast som är i stil med »fan vad de är självupptagna«, så berör det mig inte alls. Jag försöker undvika att stanna i ett yrke, jag vill vara i rörelse, så att jag aldrig ska kunna förväxla en yrkesroll med vem jag är. Därför försöker jag också undvika författarträffar, paneldiskussioner om podcastmediet och allt sådant som skulle kunna verka frestande för egot. Jag har aldrig varit orolig för att jag skulle vara som min pappa och min farfar. Jag är inte smittad av släktförbannelsen.

Ser du inte heller några narcissistiska drag hos dina barn?

– Nej, de har inte det här hålet i bröstet som måste fyllas. När jag var tio år var jag mycket i mitt rum och skrev och ritade och höll på med projekt. Förberedde mig på att bli en offentlig person. Alla blev ju det i min släkt. Mina söner verkar vara mera sociala. Så att … eller vad vet jag?

Diagnosmanualen för psykiska sjukdomar revideras med jämna mellanrum. Inför framtagandet av den femte upplagan, som kom ut i maj förra året, funderade man på att helt ta bort narcis­sistisk personlighetsstörning som specifik dia­gnos. Det berodde dels på att det alltid har varit svårt för forskare att hitta fallstudier – det ligger helt enkelt i narcissistens natur att förneka att de nio punkterna stämmer in på en själv. Sedan den fjärde upplagan av handboken kom ut 1994 hade diagnosen dessutom blivit så populär att amerikanska forskare applicerade den på allt från botox- och Facebookberoende till fotbollsturneringar där alla barn som är med får pris. Narcissismen hade med andra ord tappat i betydelse sedan Sigge Eklund 2005 publicerade Det är 1988 och har precis börjat snöa.

– När jag ser på dagens facebookande, twittrande, instagrammande och bloggande generation, med alla dessa selfies och bilder på den egna middagen och otaliga inlägg om privata och inte särskilt upphetsande ting, så känns det som om min självupptagenhet, om vi nu ska kalla den för det, var av tämligen lindrig art, menar Klas Eklund. När jag kom hem från jobbet hade jag varit med om så många spännande saker som jag ville berätta om. Och på kvällen var jag med i TV. Jag hamnade hela tiden i centrum.

Hur mycket av din självupptagenhet tror du var ett arv från din pappa Bengt, och hur mycket kom från miljön i Finansdepartementet och Statsrådsberedningen, där jag antar att det var standard att gå upp i sin karriär?

– Svårt att svara på. Jag gick i och för sig upp i mitt arbete, men det gör många. När jag var hemma med barnen var jag väldigt närvarande. Att jag sparade på recensioner av mina böcker och intervjuer med mig kan helt klart ha sitt ursprung i att jag är uppfödd i en skådespelarfamilj där båda föräldrarna hade välfyllda klippböcker med recensioner om sina respektive föreställningar på scen och i radio och TV – recensioner som för dem var oerhört viktiga. Men också här tror jag att många som publicerar sig och uttalar sig sparar på recensionerna. Det är nog mer regel än undantag.

Narcissistisk personlighetsstörning fick till sist stå kvar i manualen. För även om vissa menar att vår tid är mer narcissistisk än någon annan och andra att den inte sticker ut nämnvärt, fanns vissa grundläggande saker som forskarna fortfarande var överens om. Det här om att narcissism går i arv, till exempel.

Dr Jean Twenge, psykolog och författare till de storsäljande böckerna Generation Me och The Narcissism Epidemic, förklarar hur det går till:

– När du växer upp är ditt hem och dina föräldrar normen. Om någon av dina föräldrar lider av narcissistisk personlighetsstörning kommer du inte att märka det förrän du vuxit upp och förstått att det du trodde var norm är onormalt. Om du då under hela din uppväxt upplevt att du inte blivit sedd bär du på ett sår som gör att du kan få ett omättligt bekräftelsebehov i vuxen ålder.     

Det är lätt att tro att det är det här bekräftelse­behovet, den här skriande viljan att en dag bli sedd, som driver en till att bli framgångsrik. Twenge menar att det snarare är tvärtom.

– Du behöver inte vara narcissistisk för att lyckas. Snarare är det så att narcissism, i det långa loppet, leder till misslyckande. Med sin orealistiska syn på den egna förmågan tar narcissistiska människor så många risker – och stöter bort så många människor längs vägen – att det leder till deras fall.

 

Mitt på östermalm, i ett mötesrum i ett av de flådiga hus på Birger Jarlsgatan som får Stockholm att påminna om Paris, ska Sigge och Alex Schulman spela in en sketch till sin Youtube-serie Jaharå! Duon har snackat upp den i sin podcast, där de båda säger sig vara stolta över vad de skapat och där Alex hyllar Sigges skådespelartalang.

Men allt känns framstressat. Manus har skrivits på nolltid och de repeterar inte scenerna mer än minuterna innan de spelas in. Det är som ZTV var på den tiden när kanalen startade och det sades att vartenda programförslag gick igenom.

– Vi kunde helt enkelt inte tacka nej när United Screens hörde av sig, säger Sigge medan en sminkös pudrar hans ansikte inför den andra av dagens tre sketcher.

United Screens är det nya medieföretag som startats av bland andra Google Sveriges före detta VD Stina Honkamaa Bergfors och som har »Vi hjälper dig att erövra Youtube« som motto. Deras mål med att finansiera Alex och Sigges humorsatsning är att den ska dra blickar till företagets Youtube-kanal.

Inspelningsteamet gör sig redo. I scenen ska Alex Schulman spela en reklamare som fått i uppdrag att ta fram en logga och en slogan till ett yoghurtföretags nya fikonsmak. När kameran går välkomnas Schulman och hans kvinnliga assistent av två representanter för det fiktiva yoghurt­företaget. Han slår sig ner vid bordet, tar ordet och berättar sedan smått stakande att han tänkt på hur märkligt det är att så många kommunicerar ut det här med bakteriekulturen i sina yoghurt­reklamer.

– Det är ju något som associeras med sjukdomar. Vi vill istället ta fasta på det levande och att fikonet är en frisk frukt. Vi har därför tagit fram sloganen: »En levande dryck för ett levande folk.«

Han tar upp en skylt där han har skrivit ut meningen bredvid en bild på ett fikon i genomskärning. En av yoghurtföretagets representanter säger »wow!« och ser imponerad ut, men vänder sig ändå till sin kollega. Denne har en mörk sidbena och minimustasch, och bär brun officershatt, kavaj och ridbyxor. Och han är inte lika entusiastisk över presentationen. Den excentriska kollegan tycker att sloganen är för lång – »less is more är mer effektivt« – och att Schulman ska stryka så att det blir: »En levande dryck för ETT folk.« Dessutom säger han svepande att fikonet i genomskärning ser ut som »en sprängd mullvad«.

Sigge Eklund klättrar upp på bordet för att gå till attack mot Schulmans slogan med en spritpenna, samtidigt som han får ett raseriutbrott på tyska där han målar upp sig själv som världens största kampanjskapare, innan han till sist halar ner Nazitysklands flagga från taket. Hakkorset, menar han, är ett exempel på en bra logotyp.

Det syns att han njuter av att ha alla blickar mot sig, nu när hans Hitlerimitation till sist ska nå ut från de slutna middagarna till Youtube. Så mycket att han själv, och de andra aktörerna, har svårt att hålla sig för skratt.

Inspelningsteamet måste göra omtagning på omtagning på omtagning. Vid varje nytt försök är det någon som tappar det när Sigge med spastiska rörelser går från fikonyoghurt till Tredje riket.

– Kom igen nu, säger en kille i teamet till slut. Nu måste ni sluta skratta. Vi har redan dragit över tiden och ligger efter. Om vi ska kunna spela in tre sketcher om dagen för att sedan få ut två på Youtube i veckan måste vi få till det nu. Så kul är väl inte Sigge?