Joakim Gävert stod ofta och grävde i skivbackarna på Freak Scene på Sankt Eriksgatan i Stockholm. Han hade jobbat på ett underbolag till det enorma Virginimperiet, och bland annat gjort sig känd för att ha upptäckt bandet The Ark. Nu skulle Gävert starta ett eget bolag tillsammans med vännen Magnus Bohman, och det var därför han julen 2001 letade efter nyutkomna singlar att lyssna på. Kanske fanns det någon att lyfta upp till deras bolag?
En av skivorna han plockade upp var en liten sjutums vinylskiva från ett okänt indiebolag kallat Kakafoni, som sammantaget gett ut tre skivor. På omslaget fanns ett telefonnummer nedskrivet, och det stod att artisten hette José González. Det var enkla inspelningar, bara sång och gitarr, men Gävert fastnade direkt. Han tyckte att González röst talade till honom, att den »var universell och skar genom allt«. Det fanns en sådan nerv i både sången och gitarrspelet att han tänkte: »Det här borde fler få höra.« Gävert spelade singeln för Magnus Bohman så fort han kunde.
– Jag brukar skoja om att det tog några lyssningar för att polletten skulle trilla ner hos honom, men han gillade José jättemycket, säger Joakim Gävert. Vi kände att det var någon vi verkligen måste försöka arbeta med.
Gävert och Bohman tog kontakt med bolaget Kakafoni, som gav dem tillåtelse att prata med González. Han var en 23-årig student som läste doktorandutbildningen på Institutionen för biomedicin i Göteborg, där han »studerade herpesvirusets DNA-kopiering«. Gävert och Bohman stämde träff med honom, och mötte en blyg man som blivit väldigt överraskad av att någon hört av sig till honom för hans musik. Det var bara en singel han hade spelat in med en kassettporta och tryckt upp i 500 exemplar.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
