Kärlek med förhinder

Sommaren 1994 köpte antikhandlaren Karl-Eric Svärdskog en gammal ­fågelskrämma på chans för en tusenlapp. Det blev en investering för livet. Men inte på det vis han tänkt sig.

Mitt i visningssalen stod Jenny Lind. Snidad i trä av en ­mästare för över 150 år sedan. Hon blänkte som en måne i skenet från strålkastarna. Som galjons­figur hade hon prytt ett av Nord­amerikas mest berömda klipperfartyg, färdats över världshaven, betittats och beundrats – och sedan ­tappats bort och fallit i ­glömska. Men nu var hon tillbaka på ­amerikansk mark igen, och allt var Karl-Eric Svärdskogs förtjänst.

När han stod intill sin galjonsfigur på det anrika auktions­huset Sotheby’s, i ­hörnet av 72:a gatan och York Avenue i New York, kände han stoltheten växa i bröstet. Hans Jenny Lind prydde till och med omslaget till Sotheby’s katalog, där elva sidor ägnades åt att beskriva fyndets dignitet och Karl-Eric Svärdskogs enträgna arbete med att spåra denna artefakt från segel­sjöfartens storhets­tid.

Experter från branschen, nyfikna spekulanter och anställda på Sotheby’s hade kommit fram till honom under för­beredels­erna inför auktionen. Han hade fått ryggdunkningar och lyck­önskningar. »Det är en riktig skatt du har ­hittat«, sade de. Och: »Så vacker hon är. Jag ­önskar att jag hade råd att köpa henne.« Svärdskogs amerikanska ­kolleger hade nästan tävlat om att trissa upp priset på galjonsfiguren. Leslie Keno – en av USA:s främsta antikvitets­experter, känd från den amerikanska versionen av Antik­rundan – gissade att den skulle gå för fyra miljoner dollar.

Annons

Och nu skulle hon alltså säljas. Snart var det dags för auktionsutroparen att presentera Jenny. Karl-Eric Svärdskog borde känna tillförsikt, men istället hade han en klump i magen.

Sotheby’s hade satt utropspriset till 100 000 dollar, som ett lockpris för att stimulera bud­­­­­giv­ningen. Men var det inte ändå underligt lågt?

Och var det inte en ovanligt dämpad stämning i auktionshallen? Var befann sig alla förmögna samlare och deras handlare? Var fanns alla intresserade museirepresentanter?

 

För snart 20 år sedan tröttnade Karl-Eric Svärdskog på sitt vanliga jobb och öppnade en antikhandel på Nordhemsgatan i Göteborg tillsammans med några bekanta. Affären hette Le Village, och den drivande mannen var en erfaren, fransk antik­handlare. Karl-Eric, som oftast går under smeknamnet Carlos, var lärare. En tredje intressent var hjärt­läkare, den fjärde var en avhoppad finansman.

Karl-Eric var en intresserad novis när det kom till möbelrenovering, och började från grunden. När telefonen i butiken ringde den där sommardagen slipade han på en gammal pinnstol.

Av en händelse var Karl-Eric den som hann först fram till luren. Det var Günter, en österrikisk levnadskonstnär och skrothandlare som jagade antika fynd i Västsverige från en gammal brandbil. »Vill du köpa en fågelskrämma?« ­frågade han.

En fågelskrämma lät inte så attraktivt, men Günter förklarade att den var av trä och tycktes vara vackert snidad. Han hade skymtat den där den stack fram bland bråten på ett höloft i Alingsås­trakten.

»Säg att jag tar den för en tusenlapp«, ­svarade Karl-Eric.

Det var mycket pengar för en osedd fågelskrämma, men Karl-Eric tyckte att det kunde vara värt att chansa.

Günter och Karl-Eric hade gjort affärer förut, och hade utvecklat en speciell relation där det var högt i tak. Trots att de var kompisar tyckte Karl-Eric att Günter ibland försökte pracka på honom rena skräpet, som ett par veckor tidigare då Günter ägnat timmar åt att prata sig varm för en gammal skänk – som sedan visade sig vara mask­äten och fallfärdig. Då skällde Karl-Eric ut honom.

Några dagar efter telefonsamtalet åkte Karl-Eric Svärdskog ut till Günters gård för att inspektera sin fågelskrämma. Nu hade österrikaren uppenbarligen hittat på en ny taktik.

»Ta på dig de här«, sade han och räckte över ett par tunna bomullshandskar. När han öppnade porten till ladan där fågelskrämman skulle finnas möttes Karl-Eric av skenet från fladdrande stearinljus. Ur en gammal bandspelare strömmade Mozarts Requiem. På ett par sågbockar längre in såg han ett bylsigt gammalt hästtäcke. Något dolde sig där under.

De levande ljusen och den klassiska musiken skapade en suggestiv stämning. Karl-Eric lyfte sakta av täcket. Han såg det vackert skurna håret, en panna, sedan ögon, näsa och haka. Täcket föll till golvet och kvinnokroppens klänning med volanger trädde fram. I dunklet kände Karl-Eric hur skulpturens tomma träögon tittade uppfordrande på honom. Günter tände fler ljus, höjde musiken och Karl-Eric kände hur benen nästan vek sig under honom.

Han beskriver det som den starkaste känsla han någonsin upplevt – efter sina barns födelse.

Annons

Karl-Eric frågade sig själv: »Vem är du? Varifrån kommer du?«

Hon var en gåva, han hade blivit hänförd – och var plötsligt beredd att göra allt i sin makt för att besvara frågorna.

De båda männen bar ut henne på gårdsplanen och hämtade ljummet vatten och grönsåpa. Sakta började de rengöra den gamla dockan. Damm, spindelväv och smuts torkades bort och vid minsta beröring föll lager av färg mot marken. Enligt mannen på gården där hon hittades hade hon för länge sedan använts som fågelskrämma. Men tydligen hade hennes ljusa kropp blänkt så skräckinjagande i månskenet att hon från sin post på fältet skrämt människor snarare än fåglar. Så hon hade ställts undan på loftet, där hon väntat i säkert hundra år.

Snart kunde Karl-Eric och Günter se ­hennes blå ögon och röda läppar. Ena armen höll hon tryckt mot bröstet, den andra hängde längs sidan. Det var en välbehållen pjäs. En fingertopp saknades, lite av nästippen var borta, det fanns en spricka i ena armen och ett hål i magen. I övrigt verkade hon intakt. Klänningen slutade i en rundning, kvinnan hade inga fötter att stå på. Det var ganska tydligt att det rörde sig om en galjons­figur.

Karl-Eric Svärdskog spillde ingen tid. Han ville ta reda på vem hon var och han åkte direkt till biblioteket i Alingsås, där han läste allt de hade om galjonsfigurer. Sedan kontaktade han Röhsska museet i Göteborg för att be dem datera kvinnans klädsel och frisyr. Han började häcka på Universitetsbiblioteket och Stadsbiblioteket. Dessutom skickade han bilder på figuren till Marinmuseum i Karlskrona.

 

Efterforskningarna gav resultat. Enligt Röhsska var klänningen högsta mode på 1850-talet. Marinmuseum meddelade att hon av allt att döma suttit på ett civilt fartyg, och att hålet i magen var från en bult som hållit henne på plats mot stäven. Karl-Eric Svärdskog läste sig till att galjonsfigurer ofta hörde samman med båtens namn. När han fördjupade sig i litteraturen stack ett namn ut som extra populärt som fartygs­utsmyckning vid den här tiden: Jenny Lind.

Karl-Eric hade ingen aning om hur Jenny Lind såg ut. Så han gick till biblioteket igen, för att beställa böcker om henne. Han läste om »the  Swedish nightingale«, den svenska sopranen som var musikvärldens största stjärna i mitten av 1800-talet.

Böckerna gjorde honom exalterad. Bild efter bild påminde om hans skulptur, och sedan hittade han en bild till, som tycktes vara en exakt kopia. Det var en gravyr efter en målning av en scen ur operan Robert le Diable. Jenny Linds blick, frisyr, näsa, haka, mun … allt var precis som på galjonsfiguren.

Det var så likt att det låg nära till hands att tro att träsnidaren haft just den bilden som förlaga. Karl-Eric kände att han lyckats med sitt uppsåt: han hade identifierat kvinnan. Därmed föreföll hans efterforskningar klara.

Men den nya informationen gjorde bara Karl-Eric ännu mer nyfiken. På Sjöfartsmuseet i Göteborg fanns ett kartotek med handskrivna registerkort på nästan alla fartyg som seglat i skandinaviska vatten. Där hittade Karl-Eric sex fartyg med namn som kunde kopplas till Jenny Lind. Av de sex fartygen var bara tre tillräckligt stora för att prydas av en hundrakilospjäs som Karl-Erics skulptur. Jenny Lind från Åbo hade dock sjunkit utanför Dover 1873 och klipperskeppet The Nightingale hade övergivits utanför Newfoundland tjugo år senare. Det enda skeppet som inte hade gått under var barken Jenny Lind från Väster­vik. Men den hade ­aldrig någon galjonsfigur.

I sina kontakter med museer och fackfolk ­möttes Karl-Eric av ömsom stöd, ömsom ­skepsis. Historikern K B Bjering från Halmstad var entusiastisk och hälsade på hos Karl-Eric för att studera galjonsfiguren. En dansk forskare skrev i ett brev hösten 1994: »Ifall du inte har bevis på att Jenny Lind är förebilden vill jag säga att den kan föreställa vem som helst. Bilden är mycket vacker, men det torde vara en omöjlighet att hitta fartyget den har suttit på om det inte finns bevarade upplysningar.«

Danskens resonemang var förvisso rimligt, men Karl-Eric var övertygad om att galjons­figuren var Jenny Lind. Helt säker blev han när han visade den för Karin Mörck-Hamilton, en formgivare som var i färd med att komponera Sveriges nya femtiolapp – som skulle prydas av Jenny Linds porträtt. Mörck-Hamilton hade studerat fler ­bilder av sopranen än någon annan, och sade utan betänke­tid: »Det är klart att det är Jenny Lind. Det kan inte vara någon annan.«

Så vad skulle ske med figuren?

Vid samma tid höll den nya Göteborgsoperan på att färdigställas. Två månader före invigningen stämde Karl-Eric Svärdskog möte med en av byggnadens arkitekter. Han förklarade entusiastiskt att han hittat ett unikt konstverk, en porträttlik galjonsfigur av Sveriges första inter­nationella operastjärna, som han gärna ville sälja till operan. Han såg framför sig hur Jenny Lind skulle hitta tillbaka till sin rätta miljö, att hon borde stå i operans foajé och välkomna gästerna. Han förväntade sig att bli mottagen med öppna armar och förberedde sig på att kanske bli bjuden på ett glas champagne hos chefen.

Annons

»Vi har inte plats«, sade arkitekten, som ändå tog emot ett par bilder på trä-Jenny och lovade återkomma.

Det gjorde hon inte. Några veckor senare skickade Karl-Eric istället sitt material till Operans utsmyckningsråd, som var en samling av politiker, arkitekter och personer från operans ledning. Svaret kom sex månader efter operans invigning. »Den konstnärliga gruppen har inspirerats till många nya infallsvinklar. Vi  vill tacka för Ditt intresse och önska dig lycka till i din framtida yrkesgärning.«

 

Jaha, men vilken yrkesgärning då? Karl-Eric visste själv inte riktigt vart han var på väg. Han hade tröttnat på läraryrket eftersom han inte längre ville ge eleverna gamla, slitna läroböcker. Han hade börjat i antiksvängen, men var inte säker på att den skulle kunna bli hans huvudsakliga levebröd.

Så Karl-Eric Svärdskog fortsatte på den inslagna vägen. Han läste böcker om Jenny Lind och lärde sig hennes historia. Hur hon föddes i Stockholm 1820 och upptäcktes när hon som liten flicka sjöng för öppet fönster i lägen­heten på Mäster Samuelsgatan. Hur hon som nioåring fick anställning som »aktriselev« på Kungliga Teatern. Hur hon fick sin första roll som tio­åring och opera­debuterade som 17-åring. Under 1840-talet lade hon sedan ­Sverige, Finland, D­anmark, Öster­rike, Tyskland och ­England för sina fötter. Hennes enastående röst i kombination med hennes oförställdhet och dramatiska talang skapade Jenny Lind-feber, och 1850 blev hon den första europeiska artist som turnerade i USA; när hon anlände den 1 september möttes hon på kajen av 30 000 New York-bor. Blommande triumf­bågar hälsade henne: »Welcome Jenny Lind«, »Welcome to America«.

Under knappt två år turnerade hon för utsålda hus i Staterna, med PR-geniet P T Barnum som manager. Det blev en enastående framgång och det faktum att hon donerade stora summor till välgörande ändamål gjorde henne än mer populär. Hennes namn sattes på hattar, kläder, cigarrer, korvar – och fartyg.

När Karl-Eric Svärdskog fördjupade sig i sjöfartshistorien under mitten av 1800-talet stod det klart att det fartyg som omnämndes med störst respekt under de snabba klipperfartygens era var The Nightingale, fartyget som hade gått under utanför Newfoundland. Det var uppkallat efter Jenny Lind, the Swedish nightingale, och hade enligt litteraturen en galjons­figur som var en porträtt­lik avbildning av sångerskan.

Skeppet byggdes 1851 i Portsmouth, New Hampshire. Hon seglade med guldgrävare till Australien, hon seglade till Kina under tehandeln, hon fraktade slavar över Atlanten, användes under inbördeskriget och seglade för ett telegrafföretag i Berings sund. Därefter såldes hon till norska ägare. Hennes sista hemmahamn var Kragerö i södra Norge.

Det var visserligen i vår del av världen, men galjonsfiguren kunde knappast ha letat sig till en lada utanför Alingsås ändå, särskilt som skeppet gått i kvav i Nordatlanten.

 

Återigen stod Svärdskog vid slutet av en återvändsgränd, och vid en naturlig slutpunkt för sitt sökande. För att få veta mer om The Nightingales öde kontaktade han ändå en norsk journalist, som lyckades hitta ett tidningsklipp från 1884. The Nightingale hade gått på grund, skadat bogen allvarligt och blivit bogserad till ön Kirke­holmen. Journalisten fick höra från öns ägare att denne hört av sin farfar att både galjons­figuren och ett däckshus hade blivit borttagna i samband med reparationerna. Mycket riktigt stod däckshuset fortfarande kvar på ön, numera försett med snedtak. I ett annat hus tjänstgjorde en bit av relingen som ledstång vid en trappa. Loggboken från varvets arbeten med fartyget var bevarad, och i den kunde Karl-Eric Svärdskog hitta långa rader av svenska namn.

Han tänkte för sig själv: Om en svensk varvs­arbetare hittar en staty av Jenny Lind undan­stuvad i en vrå, är det då inte rimligt att han ser till att ta med henne hem till Sverige?

En kontroll med släkten på den svenska gården där Jenny hittades tycktes bekräfta händelse­förloppet. En av gamlingarna mindes att fågelskrämman visst kom från ett skepp som seglat över Atlanten, och att den transporterats från Norge.

Karl-Eric lät en konservator i Göteborg göra en studie av färgen på Jenny. Hon kunde konstatera att det fanns uppskattningsvis 25 lager färg på galjonsfiguren, de flesta i olika nyanser av gult och vitt.

Pusselbitarna började otroligt nog falla på plats. Däckshuset på Kirkeholmen, uppgifterna om att figuren tagits i land vid reparationen, den muntliga bekräftelsen på att fågelskrämman kommit från ett skepp i Norge. Kunde »Carlos« verkligen ha råkat inhandla galjonsfiguren från ett av klipper­erans mest berömda skepp?

Det fanns ett problem. När Karl-Eric letade efter bilder av fartyget, för att jämföra galjonsfiguren med den Jenny Lind som stod på övervåningen i hans radhus, hittade han istället ritningar. I en tidskrift från 1932 kunde man tydligt se att galjons­figurens armar var framåtsträckta. I en text beskrevs också galjonsfiguren med båda armarna utsträckta, och med en näktergal på sin högra hand.

Karl-Eric gick trappan upp till radhusets vind, där Jenny stod framför öppna spisen. Vinden var det rum som Karl-Eric, med tyst samtycke från sin fru, hade inrett med antik­viteter och loppisfynd. Det var ett lugnt rum med allmogekänsla och gammal­svensk hemtrevnad där det enda moderna inslaget var en nersutten, mjuk soffa. I den sjönk Carlos ner för att ännu en gång betrakta Jennys manande, hemlighetsfulla blick. Sedan tittade han på Jennys armar, den ena stelt hängande längs sidan, den andra tryckt till bröstet. Plötsligt lade han märke till saker han inte sett förut.

Rakt genom den högra handen gick en klumpig träplugg, för att hålla fast handen vid bröstet. Och vid armbågen, som vid en närmare titt böjde sig på ett onaturligt sätt, satt ytterligare en plugg och två koppar­spikar. Armen såg faktiskt ut att ha blivit avsågad och hop­monterad igen. Och vänster­armen då? Klänningens vänstra ärm hade tre volanger, högerarmens fyra. Och fingrarna på vänsterhanden var klumpiga, nästan dubbelt så tjocka som på den elegant skurna högerhanden. Det var uppenbart att vänster­armen inte var original. Troligen hade de utsträckta armarna med tiden justerats för att få en mindre utsatt position på båtens för.

 

Karl-Eric författade ett kort fax. Där berättade han att han hittat galjonsfiguren från The Nightingale, och att han nu eftersökte så mycket information som möjligt om skeppet och om vem som skulle kunna vara konstnären bakom verket. Faxet skickade han till sex amerikanska marinmuseer.

Efter en tid fick han två entusiastiska svar.

Revell Carr, ordförande för Mystic Seaport Museum i Connecticut, skrev att han var imponerad, att Karl-Erics slutsatser var mycket väl underbyggda och att det föreföll logiskt att Jenny tagits från Norge: »Din argumentation om att det här är galjonsfiguren från The Nightingale är ­väldigt övertygande.«

Ted Miles, curator på San Fransisco Maritime Museum, skrev: »Vad du har funnit är en riktig skatt. Det är ett ypperligt konstverk och alla maritimt intresserade ska vara tacksamma för att du har bevarat henne.«

Karl-Eric fortsatte sitt forskningsarbete och fick kontakt med allt fler kännare i Storbritannien och USA. Jenny blev en snackis i den smala kretsen av marinhistoriskt intresserade antikvitetshandlare och forskare, och allt fler hörde av sig.

I maj 1995 mottog Karl-Eric ett samtal från Terrance Geaghan, handlare och samlare i Maine. Geaghan förklarade att han under sin 25-åriga karriär sett ytterst få bevarade artefakter från klipperskepp. Han ville komma och se Jenny.

En vecka senare hämtade Karl-Eric amerikanen på Landvetter, och de åkte direkt till Svärdskogs hem. Geaghan sjönk ner i soffan på loftet och betraktade Jenny. Han sade: »Det är den bästa galjonsfigur jag har sett. Hon är en skönhet.«

Av en händelse hade Geaghan bara några veckor tidigare blivit erbjuden att köpa en tavla som föreställde just The Nightingale, gjord av den kände skeppsmålaren James Buttersworth. Målningen ägdes av en äldre dam som förvarade tavlan i ett bankfack i Boston. Geaghan hade studerat tavlan och sade till Karl-Eric att målningens galjonsfigur var »väldigt, väldigt lik din Jenny«.

Och inte nog med det. Geaghan gissade att det de båda betraktade var ett verk av mästersnidaren John Mason från Boston.

Tre veckor efter besöket fick Karl-Eric ett brev från Geaghan. Han betonade än en gång hur förtjust han var i galjonsfiguren. Han skrev också att han tillsammans med en välbärgad klient var mycket intresserad av att köpa Jenny, för att ställa ut henne på det ansedda Maine Maritime Museum.

Karl-Eric valde att inte sälja.

 

Under åren som följde fortsatte Karl-Eric Svärdskog att sprida historien om galjonsfiguren och dess fascinerande öde. 1996 firades på olika sätt att 150 år passerat sedan den svenska emigrantvågen till Nordamerika inleddes. Kulturevenemanget Svenskt festspel, som ägde rum på Nationalmuseum, hade Jenny Lind-tema. Årets två Jenny Lind-­stipendiater skulle framträda, och kungen skulle inviga festspelen. Svärdskog blev ombedd att låna ut sin galjons­figur och hon fraktades till Stockholm.

Samtidigt höll Karl-Eric kontakten med ­Terrance Geaghan. Denne hade vid det här laget sålt Buttersworths målning till en mycket rik samlare, men skickade ett fotonegativ av verket. Från negativet gjordes en förstoring av tavlan, som blev ett elegant bakgrundsmotiv till galjonsfiguren där hon smyckade scenen på Nationalmuseum. Det var ett stort ögonblick för Karl-Eric Svärdskog när kungen gick upp på scenen för att avtäcka hans klenod.

Jenny Lind-figuren blev en celebritet. Hon förekom i en kort TV-dokumentär och stod på scenen på Stockholms konserthus. Svärdskog började skriva en bok om sin upptäckt för att ge ut på både amerikanskt och svenskt förlag.

150-årsminnet av migrationen högtidlighölls också på andra sidan Atlanten. Med visst bistånd från svenska ambassaden reste Karl-Eric Svärdskog med Jenny till USA, där de deltog i flera festligheter. Han besökte National Geographics redaktion, som gjorde en artikel om galjons­figuren, och tog även chansen att besöka flera av de museer och personer han tidigare bara brevväxlat med.

Det var en triumfresa på många sätt.

Ted Miles, curator på San Fransisco Maritime Museum, skrev senare: »Jag är mycket imponerad av arbetet du har gjort med galjonsfiguren du har hittat. Det är ett nöje att få arbeta med någon som har gjort så mycket efterforskningar.«

Den brittiske experten ­Richard Hunter: »Under de 20 år som jag har forskat om internationella galjonsfigurer, kan jag bara komma på ett fåtal som har fått sin historia dokumenterad med sådan auktoritet och hängivenhet. Ingen galjonsfigur i historien kan ha haft en så sann vän och förkämpe.«

Väl hemma igen fick Karl-Eric ännu ett brev från en nyfiken branschperson. Ryan Cooper, en antikvitetshandlare i New England, berättade att han följt Karl-Erics historia via sina vänner i branschen.

Cooper var dock fundersam. Han hade hört att en träanalys genomförts av Jenny och att den visat att materialet skulle vara en sorts lärk. I så fall kunde det knappast vara fråga om ett ­original. Favorit­träslaget bland snidarna i ­nordöstra ­Nordamerika var eastern white pine.

Saken var bara att ingen träanalys hade gjorts. Gissningen om lärk var bara en bekants lösa påstående som uppenbarligen hade fått vingar och flugit över Atlanten. Svärdskog kontaktade Västsvenska konservatorsateljén och bad dem göra en ordentlig analys av träet. Vintern 1999 kom svaret: eastern white pine. Karl-Eric gladdes. Det var ytterligare ett bevis på att han var rätt ute.

Ändå dröjde det bara ett par månader innan Svärdskog kontaktades av sin amerikanske för­läggare: »Det finns personer som ifrågasätter dina slutsatser. Både Ryan Cooper och Terrance ­Geaghan säger till mig att de tror att galjons­figuren har europeiskt ursprung.«

Karl-Eric Svärdskog kunde inte förstå att de sågade hans forskning utan att komma med några motbevis. Träanalysen talade sitt tydliga språk. Och Geaghan hade ju själv sett galjonsfiguren på nära håll, hävdat att den måste ha varit snidad av John Mason – och velat köpa den. Och varför hade han skickat ett negativ av Buttersworths tavla till Stockholm om han inte själv trodde att figuren var äkta? Det hela var mycket märkligt.

När förläggaren läst Svärdskogs dokumentation en gång till var han övertygad. Boken gavs ut.

»Om ett gäng handlare, som tycktes agera med en gemensam agenda, fortsatte att prata skit om Karl-Erics galjons­figur hotade det försäljningen på allvar.«

Ett par år senare reste Karl-Eric ännu en gång till USA med Jenny. Den här gången blev hon kvar. Mellan 2002 och 2005 var hon utställd på Mystic Seaport Museum söder om Boston, och 2006 på South Street Seaport Museum i New York.

För att ytterligare visa upp Jenny för världen så som hon var tänkt, lät Svärdskog laserskanna originalet. Sedan svarvades en fullskalig kopia, med den skillnaden att armarna var i det som Karl-Eric bedömde var originalläget: den ena handen utsträckt, den andra framför bröstkorgen med en näktergal sittande på pekfingret, redo att flyga i väg och sjunga för världen. Via SKF i Göteborg fick han också hjälp med att konstruera en långsamt roterande plattform till statyn, så att Jenny kunde beskådas från alla vinklar.

I sitt arbete med att stärka bevisningen kring Jennys identitet hittade Karl-Eric tecknade utkast på andra galjonsfigurer av snidarmästaren John Mason – den konstnär Terrance Geaghan ­gissat på när han besökte Karl-Erics hem i ­Göteborg. Några bevarade verk av Mason fanns inte, men skisserna av andra kvinnoansikten bar en distinkt likhet med dragen hos Jenny. Svärdskog stärktes ännu mer i sin tes: Hans Jenny var Jenny från The ­Night­ingale, och hon var snidad av John Mason. Och därmed den enda bevarade av hans figurer.

Karl-Eric bestämde sig för att det var dags att  sälja.

Jenny var svårvärderad, men hennes historia – både den om hur hon hittades och hur hon seglat runt världen på ett mytomspunnet klipperfartyg – borde göra henne attraktiv för rätt köpare. När branschkolleger hade ombetts värdera galjons­figuren landade summorna på mellan 200 000 dollar och flera miljoner. Karl-Erics dröm var dels att tjäna pengar, dels att hans Jenny skulle köpas av en institution som kunde visa upp henne och berätta hennes historia: ett museum eller kanske Metropolitanoperan.

Han vände sig till Sotheby’s i New York.

 

Första gången Karl-Eric träffade Sotheby’s representant Nancy Druckman var i maj 2006. De gick för att titta på Jenny där hon stod på South Street Seaport Museum, precis vid Brooklynbron ett par kilometer från auktions­firmans säte på Manhattan. Druckman var imponerad av galjonsfiguren och Svärdskogs dokumentation. När han nämnde att det fanns de som ifrågasatte hans slutsatser, ryckte hon bara på axlarna: »Äsch, det finns alltid skeptiker.«

I januari varje år har Sotheby’s sin auktion av det som kallas Important Americana. Då säljs inhemska antikviteter i form av möbler, mattor, porslin och konsthantverk. Här samlas rika samlare och deras rådgivare, inflytelserika handlare och andra spekulanter. I undantagsfall ger Sotheby’s även en förhandstitt på objekt som ska säljas på nästföljande års auktion, för att ge intressenter ett helt år på sig att förbereda sig eller äska pengar. Som en sådan »kommande höjdpunkt« ville Nancy Druckman visa upp galjons­figuren från The ­Nightingale i januari 2007. Druckman och Svärdskog planerade försäljningen och visningen ingående, men utan att enas om utropspriset.

Under inför-utställningen i januari 2007 kom Nancy Druckman fram till Karl-Eric i utställningssalen. »Jag vill att vi begär 100 000 dollar för Jenny«, sade hon. »Och 25 000 för kopian.«

Karl-Eric blev överraskad. Han stammade något på bruten engelska om att det var alldeles för lågt. Han begrep inte. Andra galjonsfigurer, med betydligt mindre intressant historia, hade sålts för avsevärt högre belopp.

Druckman förklarade att hon ville hålla ner utgångspriset för att locka kunder och få till en budgivning.

Karl-Eric tvekade, men Nancy Druckman hade 30 års erfarenhet av branschen. Om hon trodde att detta var det bästa sättet att sälja hans galjons­figur hade hon sannolikt rätt.

Dessutom berättade hon att hon visat Jenny för en av de viktigaste antikhandlarna i USA, Alan Granby. Han hade tittat på Jenny och kallat henne för »varje samlares dröm«.

Karl-Eric Svärdskog skrev på kontraktet.

Karl-Eric »Carlos« Svärdskog

Född: 1948

Bor: Örgryte, Göteborg

Yrke: Lärare, antikhandlare,

Övrigt: Författare till böckerna Jenny Lind and the Clipper Nightingale Figurehead (The Portsmouth Marine Society, 2001) och Jenny Lind – från näktergal till fågelskrämma (eget förlag, 2004).

Sotheby’s bad en historiker vid namn Ralph Sessions att skriva katalogpresentationen. Det dröjde någon månad, sedan återkom Sessions till Sotheby’s med synpunkter.

Visst, svenskens beskrivning av historien var intressant och kunde vara korrekt, men amerikanen tyckte att bevisföringen var anekdotisk. Att galjons­figuren plockats av fartyget i Norge var inte styrkt med skriftlig dokumentation, och bara lösa muntliga källor påstod att den fraktats till Sverige. Mellan raderna framgick dessutom att Sessions misstrodde värdet av träanalysen.  Och även om det skulle vara eastern white pine var det ett faktum att träslaget exporterades till Storbritannien, varifrån det möjligen kunde ha sålts till Skandinavien. Figuren kunde vara originalet från The Nightingale, men den kunde också vara en ersättning för originalet, eller komma från någon annan båt.  Och att snidar­mästaren Mason skulle vara upphovsman, det var ju bara en gissning, eller ett rent önske­tänkande. »Förhoppningsvis kan vi hitta mer bevis för att lösa mysteriet«, sade ­Sessions till Druckman.

Karl-Eric hade svårt att acceptera Sessions skepsis. Den eastern white pine som skickades till Europa var hela träd som användes som ­master på brittiska örlogsfartyg under 1700-talet. En spillra av en mast skulle alltså ha flutit i land i Skandinavien, varpå någon hade ­huggit ut en galjonsfigur ur den? Det var inte rimligt. Och mer bevis? Räckte inte det material han presenterade på 300 sidor i sin bok?

Svärdskog kollade upp ­Sessions och hittade en bok denne skrivit om galjonsfigurer, utgiven 2005. I förordet till boken hittade han ett tack till Ryan Cooper, handlaren som försökt stoppa publiceringen av svenskens bok.

Karl-Eric satte sig med penna och papper och började koppla ihop folk i branschen i ett slags flödesschema.

Terrance Geaghan hade hälsat på i Göteborg och velat köpa Jenny för en rik samlares räkning. Han hade sedan svängt och tillsammans med Ryan Cooper försökt stoppa utgivningen av Karl-Erics bok på den amerikanska marknaden. Och Ryan Cooper fungerade uppenbarligen som ­mentor för Ralph Sessions.

Galjonsfiguren hade stått utställd på amerikanska museer i fem år. Alla tre hade haft gott om tid att inspektera den ingående. Om Geaghans rika samlare fortfarande vill köpa Jenny fanns det inget bättre sätt att hålla ner priset än att ifrågasätta äktheten.

Om Sessions verkligen ville ha svar på sina frågor kunde han väl ta initiativ till ännu en trä­analys? Eller varför inte be Terrance Geaghan om en förstoring av den berömda målningen? Då kunde man ju med egna ögon se om Karl-Erics figur var den som var avbildad på tavlan.

Svärdskog anade en konspiration, och gick med sina anteckningar till Nancy Druckman. Följden blev att Sessions entledigades från uppdraget att skriva om Jenny i auktionskatalogen. Uppdraget gick istället till Revell Carr, chefen för museet i Mystic där Jenny stod utställd i fyra år.

Carr gjorde just de efterforskningar Svärdskog efterlyste. En ny analys bekräftade återigen att galjonsfiguren var snidad i eastern white pine.

 

Därmed var allt frid och fröjd. Karl-Eric Svärdskogs delvis anekdotiska historieskrivning hade fått ännu en vetenskaplig bult att hängas upp på. Carlos skålade in nyåret hemma i Göteborg och förberedde sig för att resa till New York. På årets tredje dag fanns till och med en artikel om Jenny Lind-figuren i New York Times, ett tecken på att hon verkligen var auktionens mest intressanta objekt.

Karl-Eric läste. Artikeln beskrev hans arbete och fascinerande fynd, och allt var trevlig läsning fram till två tredjedelar in i texten.

Där citerade artikelförfattaren ett »objektivt« omdöme om Jenny, avgett av – Ryan Cooper. »Min åsikt är att det inte är galjonsfiguren från The Nightingale. Om det är det, och enligt mig är det väldigt långsökt, så måste det vara en ersättning för originalet. Den liknar inte amerikanska galjonsfigurer. Stilen är typiskt skandinavisk.«

Man kan tycka att artikeln inte borde ha spelat någon roll. Svärdskogs story berättades på ett fint sätt, Nancy Druckman fick kommentera ­Coopers påståenden och slå fast att Sotheby’s var trygga med äktheten, och de redovisade alla bevis i programmets elvasidiga presentation. Varför skulle en insatt köpare bry sig om vad en enskild ­handlare sa?

Men auktionsmarknaden är en rykteskänslig bransch. Nojig, rentav. Om en antikvitet ska säljas till ett högt pris är det säkrast att dokumentationen är i sin ordning. Om någon, med viss auktoritet, ifrågasätter en pjäs, då börjar alla snegla ängsligt på varandra. Ingen vill riskera att slösa dyra pengar på något som inte är äkta.

Om ett gäng handlare, som tycktes agera med en gemensam agenda, fortsatte att prata skit om Karl-Erics galjonsfigur hotade det försäljningen på allvar. Tillsammans med det låga utgångs­priset tyckte Karl-Eric också att det signalerade att Jenny Lind trots allt inte var så värdefull.

Han diskuterade saken med Sotheby’s. Kunde de göra något?

Nancy Druckmans taktik var att ligga lågt, att inte kommentera ytterligare. Förhoppningen var att det trots allt skulle finnas budgivare. Druckman talade med ett äkta par som var kända samlare av konsthantverk – för ett år sedan hade de ropat in en vindflöjel i koppar i form av en indian för nästan sex miljoner dollar.

Karl-Eric talade själv med Alan Granby, USA:s mest framstående handlare av marina antikviteter. Han var rådgivare åt William Koch, en av USA:s rikaste personer och en närmast vildsint samlare av exklusiva marinföremål. Granby sade: »Jag tjatar på Koch att han ska köpa Jenny. Hon är helt enkelt den bästa!«

 

På auktionsdagen kände Karl-Eric att tonen hos folk som var framme och kikade på Jenny hade förändrats. Fram till nyligen var det ett positivt surrande med människor som beundrade henne och lyck­önskade honom. Nu hörde han andra frågor i luften: »Är hon verkligen amerikansk?« »Bara 100 000? Då skulle ju jag ha råd att köpa den.« Chef­redaktören för USA:s största antikvitetstidskrift kom fram till Karl-Eric och beklagade artikeln i New York Times. »Det var väldigt illa, Cooper skulle aldrig ha sagt så där.«

När Jennys tur på auktionen närmade sig var lokalen obehagligt lugn. Karl-Eric kände att något var på väg att gå fel. Han sökte upp Nancy Druckman och sade att han ville ställa in auktionen. »Det går inte«, svarade hon. Det skulle vara en dödsstöt för trovärdigheten, och Jenny skulle kanske aldrig kunna ställas ut för försäljning igen.

När Karl-Erics galjonsfigur ropades ut fanns inga av de förmodat intresserade i lokalen. Ingen Geaghan, ingen Granby, inget samlande äkta par. Karl-Eric kände igen en enda handlare, som stod längst bak i hörnet med händerna i fickorna. Inga budspadar syntes till.

Jenny såldes för utropspriset till en anställd på Sotheby’s som bjöd för en okänd privat köpare. Ingen bjöd på kopian. Karl-Eric lämnade salen, närmast i chock. På vägen ut tog han emot några tröstande kramar av kolleger som kände till hans historia. Ännu en gång hade Karl-Eric kommit till något som kunnat bli slutpunkten för hans för­hållande med Jenny.

Karl-Eric vilade upp sig på sitt hotell i ett dygn, sedan satte han igång att dokumentera vad som hade hänt. Han skrev ner namn, repliker, citat, ritade skisser på folks förhållande till varandra, precis som när han konstaterade hur Geaghan, Cooper och Sessions hängde ihop. Utanför hotellfönstret hörde han ljuden från Manhattans nattliv, men det lockade inte. Han fortsatte skriva sin lista med namn.

När det blev måndag gick han tillbaka till Sotheby’s. Nancy Druckman förstod hans besvikelse. »Men sånt händer på auktioner, det är en risk man får ta.« Karl-Eric lämnade över pappren med sina tankar om den – i hans ögon – havererade försäljningen, och gick därifrån.

När han kom tillbaka en timme senare hade Druckman läst. Hon sade: »Vi ska göra något mycket ovanligt. Vi ska be köparen lämna tillbaka Jenny.«

Hon ville inte säga vem köparen var, bara att det rörde sig om en extremt förmögen samlare.

Några veckor senare stod det klart att Sotheby’s inte tänkte ställa frågan. De hade diskuterat saken, och kommit fram till att just den här ­kunden ändå aldrig skulle gå med på att häva köpet.

Karl-Eric kände att han var klar med galjons­figuren, trött på alla vedermödor och forskningen om hennes historia. Men han kände inte att han var färdig med de människor som han ansåg hade lurat honom.

Det störde Svärdskog att Sotheby’s inte verkade intresserade av att agera efter försäljningen. Antingen var Jenny äkta och då såldes hon alldeles för billigt. Eller så var hon bara en okänd galjonsfigur, gjord av en okänd konstnär, och då var 100 000 dollar ett saftigt överpris.

Han mejlade sina vänner och kolleger i ­branschen och fick många svar. De flesta höll med honom. Det var osannolikt att ett så speciellt fynd som bogutsmyckningen från The Nightingale inte väckte mer intresse på en så högprofilerad ­auktion.

Peter Neill, som ställt ut Jenny på sitt museum i New York före auktionen, skrev: »Det är häpnads­väckande. Jag känner de flesta inblandade och jag trodde att de stod över den här typen av manipulation. Men jag hade fel.«

Auktionsringar och riggade budgivningar är ett gissel i auktionsvärlden. När de förekommer ­följer de ofta ett visst mönster, där ett antal handlare går samman. Ett vanligt sätt att börja är att kasta tvivel över exempel­vis en tavlas äkthet, kanske via medierna, för att få ner priset och intresset från andra budgivare. Handlarna i ringen låter sedan bli att trissa varandra i en budgivning, och utser istället en representant som lägger ett lågt bud. När objektet är in­ropat skriver alla ner vad de egentligen varit villiga att betala. Högstbjudande får objektet och betalar till de andra handlarna en del av mellanskillnaden ­mellan sitt högstabud och vad tavlan gick för i den ursprungliga auktionen. Handlarna tjänar på det. Säljaren förlorar.

Eller så är auktionshuset också inblandat och ropar in en pjäs till utropspris, för att sedan låta en grupp handlare köpa pjäsen bakom kulisserna. Dessa kan sedan sälja vidare till någon förmögen samlare, som är beredd att betala så länge en »pålitlig« handlare rekommenderar ett köp. Pengarna från samlaren fördelas ­mellan handlare och auktionshus.

Men hade det hänt här? Och hur skulle Karl-Eric kunna bevisa det? Och vilken var Sotheby’s roll?

Karl-Eric visste att även de stora auktions­husen ibland drogs in i oegentligheter. 2000 blev det stor skandal när FBI och det amerikanska justitiedepartementet avslöjade att Sotheby’s och Christie’s hade agerat i maskopi när det gällde prissättning. En jurist på justitie­departementet, Patricia Jannaco, drev fallet. En anställd på Christie’s erkände och samarbetade med FBI, medan Sotheby’s dåvarande VD Diana Brooks slapp fängelse mot att hon angav Sotheby’s störste ägare Alfred Taubman. Taubman dömdes att betala 7,5 miljoner kronor i böter och avtjänade 2002 ett tio månader långt fängelsestraff.

 

Karl-Eric reste hem. Livet gick vidare, irritationen fanns kvar. Han fortsatte skicka brev till de bekanta i branschen han kände att han kunde lita på. Många stöttade honom, och påpekade att fler än han drabbats av konstigheter när de hade försökt handla i nord­östra USA.

Han fortsatte att rita på sitt flödesschema. Han läste ännu fler böcker, mejlade ännu fler kolleger, läste på om amerikanska auktionslagar och försökte få tag på en amerikansk advokat som var villig att åta sig hans fall.

Karl-Erics tanke var att processa mot Sotheby’s för att de inte skyddat hans intresse som kund – han ansåg att de borde gjort en högre värdering av Jenny, att de skulle agerat när de kritiska uttalandena publicerades i tidningen eller att de skulle ha stoppat auktionen när han ville det.

I Karl-Erics önskan att processa mot Sotheby’s fanns dock ett stort problem. Han hade ju skrivit på kontraktet. De hade enats om 100 000 dollar som utropspris, han hade fått 100 000 dollar.

Detta konstaterade också Svärdskogs kolleger i sin brevväxling med svensken. Och även om många höll med Karl-Eric om att mycket talade för att han på ett eller annat vis hade blivit lurad, förändrades deras tonfall i takt med att åren gick. »Karl, det var lågkonjunktur i branschen. Du fick 100 000 dollar. Ta dem, gå vidare och hitta en ny antikvitet«, skrev en vän. »Du kommer aldrig att kunna bevisa något. Advokaterna kommer att äta upp dig.«

»Gå vidare«, skrev en annan. En tredje skrev: »Du kan inte hindra Cooper från att uttala sig i pressen. Du kan aldrig vinna en tryckfrihetsrättegång.«

Karl-Erics skiss växte för varje månad. En ledtråd i ett mejl här, en faktabit i en artikel där. Katten på råttan, råttan på repet …

2011 summerade han för sig själv: Den ­engelske historikern Richard Hunter fick höra om Svärdskogs upptäckt 1995. Han meddelade sin amerikanske kollega Ryan Cooper. Samma år försökte Coopers kollega Terrance ­Geaghan köpa Jenny för en spottstyver i Göteborg för »en ­klients« räkning. 1996 sålde Geaghan ­Buttersworths målning av The Nightingale till en »extremt förmögen« samlare. Några år senare försökte Cooper och Geaghan stoppa Svärdskogs bok. 2006 ifrågasatte Coopers vän Ralph ­Sessions ­Jennys äkthet.

2007 berättade Richard Hunter att han läst en bok om William Kochs stora samling av galjons­figurer, en bok skriven av Kochs rådgivare och handlare Alan Granby. Samme Granby som inför auktionen 2008 sade till Karl-Eric att han »­tjatade på« Koch att han borde köpa Jenny … och som är specialist på Buttersworths skepps­målningar …

Senare det året skrev Richard Hunter att han hjälpte en samlare att värdera sina »36 galjonsfigurer«. Och ännu senare, i ett helt annat mejl: »Jag har sett Jenny, hon finns i en privat samling.« Men han kunde inte säga vilken – samlaren hade krävt att han skrev på ett avtal om tystnadsplikt.

När Karl-Erics skiss var fullbordad pekade alla indicier i flödesschemat mot mång­miljardären och före detta America’s Cup-vinnaren ­William Koch. Han hade intresset, pengarna och ­kontakterna.

Karl-Eric tog reda på var han bodde, och studsade till när han upptäckte att Kochs andrahem låg i Osterville på Cape Cod, en fashionabel halvö som sticker ut i Atlanten mellan Boston och New York. Han tog fram en karta. Orten låg alldeles bredvid Alan Granbys hemstad Hyannis Port. Karl-Eric fick en ingivelse, kollade upp ännu en adress, och vem visade sig bo i grannstaden ­Yarmoth – om inte Ryan Cooper.

De tre herrarna bodde mer eller mindre på cykelavstånd från varandra.

Från det ögonblicket misstänkte inte Karl-Eric Svärdskog längre att han blivit lurad. Han var övertygad. Och det verkade inte finnas någonting han kunde göra åt det.

»Ja, det har varit värt det. Vi har haft fantastiska upplevelser tillsammans, Jenny och jag. Jag har fått se platser jag aldrig skulle ha sett annars.«

Idag är platsen framför spisen på Karl-Eric Svärdskogs vind tom. Han har kvar kopian, ingen ville ju ha den, men den är placerad i ett rum i källaren.

Ändå är galjonsfiguren ständigt närvarande. På väggen i trappan på väg upp till loftet sitter ett uppförstorat omslag till hans bok om galjonsfiguren – Jenny Lind: från näktergal till fågelskrämma. Omslaget är så stort att det nästan fungerar som väggens tapet. I en hylla tronar kataloger, tidningsklipp och all dokumentation.

Karl-Eric Svärdskog fyller snart 65. Runt millennie­skiftet sade han upp sig från en fast tjänst som speciallärare i Kungsbacka kommun, bland annat för att få tid att jobba mer med Jenny Lind-projektet. Åren efter auktionen har han hoppat in på lärarvikariat ibland och gått på A-kassa ibland. Nu har han tid att spela tennis och dansa zumba.

Det blev aldrig någon process mot Sotheby’s.

– Jag letade hur länge som helst efter en advokat som skulle vara villig att ta sig an ett sådant fall på provisionsbasis, säger Karl-Eric. Men då hade jag behövt en utomstående expert som kunde värdera Jenny till ett mycket högre belopp än vad Sotheby’s gjorde. Och det gick inte. Jag har pratat med alla kännare jag kan komma på. Men ingen vågar. Antingen känner de de inblandade personerna, eller så vågar de inte stöta sig med Sotheby’s. Det är en liten bransch. Om du ska verka i den har du inte råd att bråka med dina potentiellt största kunder.

Och skulle Karl-Erics misstankar stämma är William Koch ingen man vill bråka med heller. Han har gjort sig känd som en mycket excentrisk och hänsynslös affärsman som inte gillar att bli blåst. Han processade mot sin egen bror för att få kontroll över familjeförmögenheten och har lagt ner enorma pengar på rättsprocesser mot Christie’s, som han ansåg lurade på honom falska antika vinflaskor. Han har processat mot ­turkiska staten, som anser att Koch olovligen fört ut antika silverpengar ur landet. Och på senhösten 2012 anklagades han för att ha kidnappat och spärrat in en mellanchef i en av sina egna ­verksamheter.

– Jag är ganska säker på att Koch har både Jenny och Buttersworths målning, säger Svärdskog. Tillsammans är de värda mycket mer än var för sig.

Det är som en kärlekshistoria. Karl-Eric blev förälskad inne i den där stearinljusupplysta ladan för 18 år sedan. Jenny var vacker, romantisk, mystisk och onåbar. En gång var hon hans, och någon tog henne ifrån honom.

Sådant är svårt att förklara för utomstående. Då kan man komma till den nybyggda Göteborgs­operan med världens mest fantastiska foajé­utsmyckning, men mötas av en stressad arkitekt som bara ser en fågelskrämma. Eller så kan man komma till en auktion, utan att hitta en köpare som begriper.

Eller en som begriper alltför väl … och som har drabbats av samma passion.

– Jag vill ha upprättelse, säger Karl-Eric. Jag inser att jag inte kommer att få mer pengar eller få se Jenny igen. Men jag är upprörd över att Ryan Cooper tilläts skjuta min forskning i sank i New York Times utan att komma med någon alternativ förklaring. På något fartyg måste hon ju ha suttit. Jag hade också önskat att det fanns papper och dokument i Norge som styrkte vilka reparationer som gjordes, eller att träsnidarna signerade sina verk. Men mina slutledningar är logiska. Två olika analyser visar att virket kommer från nordöstra USA. Däckshuset från The Nightingale, det enda kvarvarande från ett klipperskepp, står på ­Kragerö. Varför åker ingen dit och undersöker det?

 

Under ett par veckor söker jag flera av de inblandade personerna via mejl och telefon. Nancy Druckman på Sotheby’s förstås, och hennes kollega Leslie Keno, liksom Ryan Cooper, Alan Granby och Terrance ­Geaghan. Ingen svarar.

Den ende som vill prata med Filter om den här historien är Peter Neill, tidigare chef på South Street Seaport Museum där han ställde ut Jenny året innan hon auktionerades ut. Han har gett Karl-Eric sitt helhjärtade stöd genom alla år. Nu skriver han i ett mejl till mig: »Det var intressant att höra att Karls saga fortfarande pågår. Jag antar att jag hoppades att den var slut, om inte annat för att befria honom från den ilska och besvikelse som har präglat hela den här affären.«

Han säger att han håller med Karl-Eric om att auktionen var märklig, men att man kanske måste gå vidare trots allt.

– Gå vidare … ja, det är lätt för dem att säga som inte är mitt i det hela, säger Karl-Eric. Jag tycker att det är viktigt att kämpa. Jag tycker att det amerikanska folket ska få veta hur deras kulturarv hanteras.

Han ser yngre ut än 65 och han rör sig med lätta steg. Men hans ögon är trötta, särskilt när han ännu en gång ögnar igenom sina dokument i jakt på en detalj eller ett faktafel som han vill visa. Jag undrar om det har varit värt allt slit.

– Värt det? Ja, det har det. Vi har haft fantastiska upplevelser tillsammans, Jenny och jag. Jag har fått se platser jag aldrig skulle ha sett annars. Till och med auktionen på Sotheby’s var en fascinerande upplevelse. Att det kan gå till så! Och vad skulle jag annars ha gjort? Renoverat pinnstolar?

Karl-Eric har också fått kontakt med en rad fascinerande och intressanta människor runtom i världen. Han har pratat med framstående forskare på båda sidor Atlanten. Han har mött träsnidaren John Masons sonsons son, en gammal man som darrade av Alzheimers och som rördes till tårar när han fick se galjonsfiguren, fullständigt över­tygad om att Karl-Erics Jenny är den äkta. Och han har träffat en tysk man vars farfarsfar var befälhavare på båten som räddade The Nightingales besättning ur vågorna på Nordatlanten.

Karl-Eric har sin historia, och en vacker kopia av hur galjonsfiguren kan ha sett ut i original.

Dessutom kan han fortfarande föreläsa om Jenny. Till hösten finns planer på att ställa ut kopian på H C Andersen-museet i Odense.

– Det är ett väldigt fint museum och en fantastisk sal som hon ska stå i. Det kommer att bli väldigt vackert. Jenny Lind var H C Andersens stora kärlek i livet. Han var närmast besatt av henne. De träffades ofta, men hans kärlek blev aldrig besvarad.

Det är lätt att förstå att Karl -Eric känner igen sig i Andersen.

 

Han berättar att han faktiskt lydde sina vänners råd till slut. Han försökte strunta i Jenny och kampen för upp­rättelse.

I höstas slösurfade han ändå på nätet. Han hamnade på amerikanska justitiedepartementets hemsida och hittade en länk uppe i högra hörnet: »Report antitrust violations.« Han klickade och möttes av en ny sida med mängder av olika formulär som skulle fyllas i. Det orkade han inte, men han skickade ett mejl och frågade om det var okej att han postade sin redogörelse.

Han rotade bland dokumenten i Jenny-hyllan, de där pappren som han faktiskt inte hade rört på säkert ett halvår. Han hittade sitt kompendium med en redogörelse över försäljningen och ­skissen över hur de olika antikhandlarna hängde ihop. Sedan plockade han fram ett exemplar av sin bok, och stoppade ner allt i ett vadderat kuvert.

Han hade inga förhoppningar när han lade det på lådan, det var mest ett sätt att döva det egna samvetet. Att se till att verkligen ha gjort allt.

– Och kolla här vad jag fick tillbaka! säger han.

Han visar ett mejl:

»Dear Mr Svardskog,

We received your report and book. They arrived in good condition.

Thank you,

Patricia L Jannaco

Trial Attorney, Antitrust Division

U.S. Department of Justice«

Karl-Eric säger:

– Patricia Jannaco! Det var hon som satte dit Sotheby’s 2001. Det här är hennes special­område, det är sånt här hon är intresserad av! Om FBI någonsin vill knäcka en auktionsring, då kan de inte få bättre indicier än de jag har här. De får allt på silverbricka. Du vet, ett sånt här fall har ingen preskriptionstid, de kan utreda hur länge som helst.