Lögnen

När Mikael Persbrandt lämnade Dramaten 2007 hette det att han skulle spela in film i Tyskland. Filter gläntade på ridån av lögner – och fann missbruk, hämndbegär, trakasserier och två teaterscener fångade i en fåfäng kamp om publiken.

Det var ett gripande drama som fångade folks uppmärksamhet. Efter bara några föreställningar av Tjechovs Måsen försvann Dramatens största stjärna från ensemblen. Uppsättningen, som regisserades av den hyllade regissören Stefan Larsson med idel stora namn i rollistan, var slutsåld i flera månader framöver. Men nu sjukanmälde Mikael Persbrandt sig i en vecka. Via sin advokat lät han sedan meddela att han sagt upp sig – och åkt till Tyskland för att spela in en TV-film. Dagen efter avhoppet kraschade han sin Porsche på den tyska racingbanan Nürburgring.

Reaktionerna från de chockade medskådespelarna lät inte vänta på sig. En ursinnig Jan Malmsjö kommenterade: »Det var det sjaskigaste jag någonsin varit med om.« Marie Göranzon sade: »Mikael Persbrandt har trampat på mitt hjärta, och det gör jävligt ont.« Även Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm var besviken och förbannad, men accepterade uppsägningen.

Historien levde vidare i pressen i flera månader. Flera skådespelare spekulerade kring avhoppet. Kunde det ha varit att Persbrandt inte trivdes? Han var ju inte positiv till de öppna repetitionerna och bloggen som handlade om ensemblens arbete. Och säger man verkligen upp sig för att medverka i en tysk TV-film, kan det vara så lukrativt?

Persbrandt själv var tyst.

Känslorna hos Måsen-ensemblen svalnade inte. Efter en månad uppgav Marie Göranzon att hon inte ens orkade nämna Persbrandts namn längre: »Han ska bort. Ut ur leken helt och hållet. Det här kan få mig att sluta med teater.« När maken Jan Malmsjö i december 2007 intervjuades i SVT:s Eftersnack gjorde han korstecknet när Persbrandt kom på tal och vägrade att ta hans namn i mun: »Det är det svinaktigaste jag varit med om! […] Han har pissat på oss!«

Några veckor senare kallade Stockholms Stadsteater till en presskonferens. Där meddelades att Mikael Persbrandt skulle spela huvudrollen i regissören Thommy Berggrens uppsättning av Becketts I väntan på Godot under våren 2009. Tillsammans med teaterchefen Benny Fredriksson och Berggren svarade Persbrandt på frågor, men vägrade kommentera avhoppet från Dramaten. Det enda han sade var: »Naturligtvis finns det saker i det här som ni journalister inte känner till och som ni inte bör känna till heller.« Thommy Berggren sade dock glatt: »När man går förbi Dramaten ser man att de renoverar fasaden, men det är bara utsidan. Jag tycker att Dramaten ser ut som en ledsen teater i dag.«

Utåtifrån framstod förloppet som om nationalscenen led av en stelbent oförmåga att hantera nutidens krav. Och som ännu en triumf för Stadsteaterns dynamiske chef Benny Fredriksson, han hade gjort ytterligare en lyckad värvning av en Dramatenstjärna – en av många de senaste åren.

I själva verket var allt en charad.

Det verkliga händelseförloppet väcker ett antal frågor: om konkurrensen mellan Sveriges två största teaterscener, om den tystnadskultur som gör att publiken inte har en aning om det som verkligen sker bakom kulisserna – och kanske allra främst – om hur Teatersveriges manliga stjärnor tillåts bete sig så länge de säljer biljetter.

 

»Teatern är den enda arbetsplatsen där folk slåss, har sönder saker och har egon som treåringar – men man pratar inte om det. Det är egentligen jätteknasigt«, sade skådespelaren Michael Nyqvist i en Aftonbladetintervju under eftersvallet till Mikael Persbrandts avhopp.

Exemplen på gränslöst beteende är många och teaterbranschen är en värld full av anekdoter. Bara under de senaste tio åren har skådespelare hos de stora teaterhusen dömts för en imponerande bredd av kriminella handlingar: sjöfylla, rattfylleri, dopningsbrott, misshandel, olaga hot samt olika grader av narkotikabrott.

Ta en fika med en skådespelare och genast bubblar historierna fram, den ena mer spektakulär än den andra. Som den kände manlige teater- och filmskådespelaren som under sin tid vid en fri teatergrupp i Göteborg gick runt och ollade, alltså tryckte ollonet mot, den inredning och rekvisita som han kom åt. Eller den lynnige Dramatenstjärnan som, inför 800 personer på Stora scenen, hånade en yngre skådespelarkollega som tappade sin replik. Eller den stora teaterstjärnan som under ett gästspel på Göteborgs Stadsteater varje kväll kissade i vasken i rekvisitarummet, en klassiskt kvinnlig domän på teatern, där många tar en snabb kopp kaffe innan de ska gå på scen.

– Plötsligt satt det en lapp på skåpet ovanför bänken: »Det är förbjudet att kissa i diskhon!« berättar en kvinnlig skådespelare som arbetade på teatern vid tidpunkten.

– Det säger något om hur män behandlas. Bara tanken på att en kvinna, en tant i hans ålder, hade dragit ner nylonstrumpbyxorna och satt sig däruppe och kissat? Då hade vi sagt att hon måste ha medicin. Nu sattes det upp en lapp. Ingen vågar säga till, för då kanske han får ett utbrott och vi måste ställa in föreställningen.

Vurmen för det självförbrännande, manliga konstnärsgeniet är djup och utbredd inom kulturvärlden. Den finns inom såväl musiken och litteraturen som filmen och teatern. Konstnärsmyten hålls levande både av samhället, som älskar sina bad boys, och av teaterns interna strukturer.

Under 2000-talet har teatern nagelfarits i flera olika jämställdhetsundersökningar, med häpnadsväckande resultat. Den statliga utredningen Plats på scen från 2006 gav bilden av en traditionsbunden, patriarkal värld med starka hierarkier. 2007 skrev genusvetaren Vanja Hermele boken I väntan på vadå? på uppdrag av Teaterförbundet. Genom en mängd intervjuer med aktiva skådespelare och regissörer granskade Hermele hur jämställdheten ser ut på chefsnivå, vem som spelar vilka roller och hur könsmaktsstrukturerna ser ut.

– Den allmänna uppfattningen är att konsten står över allt och inte ska begränsas av något så banalt som jämställdhet eller skydd mot sexuella trakasserier, säger hon. Det är bra att det finns tolerans för människor i teatern, men det är dåligt när det leder till att en massa skit också tolereras. Och så ser ju toleransen rätt olika ut för kvinnor och män.

Teaterbranschen präglas av att det är en arbetsplats som kan vara ett undantag, men det undantaget gäller inte alla.

– Visst gäller andra regler för hur man har rätt att bete sig i den professionella situationen, och vad som till och med meriterar en i den professionella situationen. Det kan vara en fördel att vara självförbrännande, säger Carolina Frände, chef för Stadsteaterns ungdomsscen i Skärholmen och en av initiativtagarna till Att gestalta kön, ett tvåårigt projekt på teaterhögskolorna där elever och lärare utforskat normer och maktrelationer.

– Men det är inte bara fördelar. Människor stryker med för att man låter det gå alldeles för långt.

Det mest flagranta exemplet är Thorsten Flincks uppsättning av Sotarpojken på Stadsteatern 2000. Flinck var sedan länge känd som grov missbrukare och hade två år tidigare nästan avlidit av en överdos. Repetitionsperioden var kaosartad. Flinck kom ofta för sent, skrek och skällde på ensemblen, skrev om manuset konstant och uppträdde våldsamt. Flera skådespelare hoppade av. För att rädda situationen anställdes en assistent för att hjälpa Flinck att komma upp på morgnarna och fixa andra praktiska bestyr – som enligt en insatt källa även inbegrep att införskaffa droger. En morgon hängde en kalkon över scenen, en hälsning från teknikerna på scenen intill om vad de tyckte om ensemblens arbete.

Fyra dagar före premiären fick Flinck till slut sparken, en annan regissör tog över och premiären fick skjutas upp. I  en debattartikel i Expressen fördömde Suzanne Osten teaterledningen som inte tagit tag i regissören och stoppat produktionen.

Thorsten Flinck återgick till Dramaten, för att regissera Påklädaren – och fick snart sparken även därifrån, efter en konflikt om hans missbruk med den dåvarande chefen.

 

När jag har sökt skådespelare och andra personer i teatervärlden inför den här artikeln har reaktionerna varit skrämmande lika: »Åh, vad bra att ni skriver om det här!« Och sedan: »Men du får inte citera mig.«

Många har sedan avstått helt från att uttala sig. Andra har talat enbart under löfte om absolut anonymitet.

Rädslan för att stöta sig med andra i branschen är enorm. En undersökning som gjordes under Mångkulturåret 2006 kom fram till att tre fjärdedelar av alla jobb inom kultursektorn rekryteras genom informella nätverk. Då lämnas inte mycket utrymme för kritik och motstånd. Teatervärlden är alldeles för liten för att man ska våga göra sig obekväm.

– Det finns så många andra skådespelare som vill in och då accepterar man att spela mot kända humörstyrda män som Börje Ahlstedt eller regisseras av Thommy Berggren och bli nedtryckt i skorna. Det gäller både män och kvinnor, säger en källa.

Tystnadskulturen har präglat branschen på många sätt. Eftersom skådespelaryrket är ett konkurrensyrke som hela tiden bygger på att man antingen väljs eller inte väljs till olika uppdrag bildas naturliga hierarkier i teaterhusen. De äldre skådespelarna och de mest framgångsrika har makten. De kan svänga sig med divalater, kräva allas uppmärksamhet och få vredesutbrott om något inte passar. Eftersom ingen säger ifrån lever strukturerna vidare.

Julia Dufvenius är skådespelare vid Dramaten sedan 2000 och hon berättar att hierarkierna inte alltid behöver vara uttalade för att påverka.

– Jag har till exempel inte vågat ta tillräckligt mycket plats för att leva ut min fulla potential. Man behöver vara stark i ett hus som Dramaten, med så oerhört starka människor och så mycket kreativitet och till viss del galenskap, i positiv och negativ bemärkelse. Det är fritt flöde hos många och det är mitt ansvar att skaffa mitt egna fria flöde och inte bli rädd för människors aggressioner eller åsikter.

Morgan Alling, frilansskådespelare och regissör som var knuten till Dramaten under många år, säger:

– Problemet är när några få människor beter sig som svin, är elaka och cyniska, och får göra det utan konsekvenser. När chefer inte agerar – för att de gillar löpsedlarna,  inte vet hur de ska handskas med problemet eller för att de är rädda – får det konsekvenser både för de drabbade och för hela vår bransch. Unga begåvningar som kanske lägger av, konstnärer som tappar lusten att jobba och medier som skapar en bild som inte stämmer med hela verkligheten. För självklart finns det många fantastiska, stora skådespelare som inte beter sig illa.

I arbetet med att få reda på sanningen om Mikael Persbrandts avhopp – och den omkringliggande förklaringen till det som skedde – har Filter talat med ett tjugotal personer på Dramaten och Stadsteatern samt inom branschen i övrigt. Huvudpersonen själv – som sökts vid flera tillfällen – har via sin agent avböjt att medverka.

 

 

Från början är Mikael Persbrandt utbildad balettdansör. I början av 90-talet varvade han uppmärksammade pjäser på den fria teatergruppen Galeasen i Stockholm med en roll som brottsling i TV-långköraren Rederiet. Hans stora genombrott som teaterskådespelare kom 1996 på Dramaten, när han spelade huvudrollen i Thorsten Flincks uppsättning av Puntila. Rollen som den hårdhudade kommissarien Gunvald Larsson i den första Beckfilmen 1997 påbörjade sedan hans resa mot dagens position som Sveriges – på hemmaplan – i särklass största teater- och filmstjärna.

Under samma tidsperiod började kvällstidningarna bevaka teaterns rumlande skådespelare med ökande intensitet. Dåligt ölsinne och kvinnotycke är en magisk mix och Persbrandt dök upp allt oftare som »Dramatenstjärnan« på löpsedlarna, i sällskap med bland andra Thorsten Flinck och Örjan Ramberg. Han slogs på krogar, körde rattfull, greps för sjöfylla och omgärdades av romansrykten med andra skådespelare. Inom branschen var han omtalad som något av ett sexuellt minfält, som spred öppna inviter till statister och andra scenarbetare, så länge de var unga och av kvinnligt kön.

Under 2005 kulminerade mediebevakningen i och med Thommy Berggrens uppsättning av Fröken Julie på Dramaten. Persbrandts stormiga förhållande med skådespelerskan Maria Bonnevie hade varit omskrivet länge. Nu skulle det omsusade paret spela huvudrollerna i Strindbergs pjäs, som handlar om en erotisk maktkamp mellan en överklasskvinna och hennes betjänt. Biljetterna sålde slut direkt.

Repetitionsarbetet var plågsamt. En vecka före premiären bad ensemblen Staffan Valdemar Holm att sparka Thommy Berggren eftersom de, enligt Holm, hade »förlorat tilliten« till regissören. Teaterchefen fick själv gå in och överse den sista veckans repetitioner.

Persbrandt varvade sedan inspelningar av Beckfilmer på dagarna med teaterföreställningar inför utsålda hus på kvällarna. Han blev allt mer utarbetad. Han gick ut på krogen, dök upp på bilder med andra kvinnor och till slut slog bomben ner: Han väntade barn med Sanna Lundell. Maria Bonnevie fick reda på graviditeten via en löpsedel.

Den efterföljande mediebevakningen var så intensiv att skådespelarna tvingades ta olika utgångar efter föreställningarna. Mikael Persbrandt gömde sig under filtar i bilbaksäten för att undvika fotografer.

I slutet av november 2005 festade Persbrandt på restaurang Kvarnen på Södermalm. Han kysste olika kvinnor, kom i bråk, härjade och gapade, och skrek enligt Aftonbladet bland annat: »Jag är den störste snortaren i världen!« Kvällen avslutades på Dramaten, dit han tagit med sig ett »ungdomsgäng« genom en bakdörr, mitt i natten.

Dagen därpå berättade Persbrandt i en kort kommentar till samma tidning att han missbrukade alkohol och att han sedan två och ett halvt år hade antabus inopererat i kroppen. Under rubriken »Nu ska jag söka hjälp« sade han: »Jag har haft ett jävla behov av att bekräfta mig, att nå framgång, bli sedd, älskad. Jag har kört på för fullt. Det går att göra i 15 år. Sedan tar det ut sin rätt. Nu ska jag lyssna på kroppen och själen.« Några dagar senare sjukskrevs han för utbrändhet och ställde in sin medverkan i både en Beckinspelning och årets resterande föreställningar av Fröken Julie.

Två veckor senare rapporterade Expressen att Persbrandt tagits in på ett behandlingshem i Uppsala för akut alkoholförgiftning och förlorat rätten att köra sin bil. Persbrandt svarade med att stämma Expressen för förtal – han befann sig nämligen inte på det angivna behandlingshemmet. I en debattartikel i DN kritiserade han kvällstidningarnas yrkesetik hårt.

I slutet av året fälldes Expressens chefredaktör Otto Sjöberg och dömdes till dagsböter samt till att betala skadestånd till Mikael Persbrandt på 75  000 kronor.

 

Mikael Persbrandts frånvaro gjorde att Dramaten stod utan sitt mest publikdragande namn. Sådant hade inträffat förr – men den här gången var nationalscenen i en ovanligt utsatt position.

Den statsfinansierade Kungliga Dramatiska Teatern och kommunala Stockholms Stadsteater har historiskt sett verkat sida vid sida. Dramaten, med sina drygt 200 år på nacken och sin status som Sveriges nationalscen, har alltid varit den finare teatern, med guldprydd fasad, pampiga salonger och tungt kulturarv. Stadsteatern växte fram ur arbetarrörelsen och huserar i Kulturhuset, en 60-talskoloss vid Sergels Torg, och dess uppdrag är att göra bred teater för Stockholms invånare.

Under 2000-talet växte en tydlig konkurrenssituation fram mellan de båda teatrarna. 2002 tillträdde två nya teaterchefer med radikalt olika konstnärliga inriktningar. Dramatens Staffan Valdemar Holm var en internationellt hyllad regissör med lång erfarenhet, som tidigare varit teaterchef vid Malmö Dramatiska Teater. Stadsteaterns Benny Fredriksson, även han med bakgrund som skådespelare och regissör, kom från ett chefsjobb på folkliga Parkteatern.

Fredriksson agerade snabbt. Han ökade produktionen, drog ner på utgifterna och började sköta Stadsteatern som ett modernt bolag i näringslivet. Där Dramaten bygger på en stor fast ensemble, skalade Stadsteatern ner antalet fastanställda och inledde en utveckling mot att främst arbeta med korttidskontrakt. Fredriksson satsade på tydlig marknadsföring och tillförde mer kommersiella pjäser och musikaler till repertoaren.

Staffan Valdemar Holms konstnärliga inriktning var smalare. Hans förkärlek för den tyska teatertraditionen uppmärksammades internationellt, men gick inte alltid hem hos publiken. I vissa fall inte heller hos ensemblen.

I början av 2000-talet hade teatrarna samma beläggningsprocent men nu började Stadsteatern dra ifrån rejält.

Benny Fredriksson började snart locka över stjärnor från Dramaten med löften om roliga huvudroller och bra löner. Skådespelare som Johan Rabaeus, Reine Brynolfsson, Jakob Eklund, Krister Henriksson och Jonas Karlsson tillhör dem som gjort gästspel på Stadsteatern. Ett visst utbyte har alltid pågått mellan teatrarna men tidigare har det inte uppfattats som lika tydliga värvningar.

– Det är väldigt urlakande för självförtroendet att inte ha någon publik, säger Julia Dufvenius. Det knäcker en hårt. Sedan måste jag säga att Staffan gav mig bra roller, men det var en tung period.

Staffan Valdemar Holm satsade flera gånger på osäkra kort, både i val av pjäser och regissörer. Själv regisserade han för sitt eget teaterhus men tog också ett stort regiuppdrag på Kungliga Operan. Skådespelarna saknade tydliga besked och många säger att stämningen inom huset var låg.

Tanja Lorentzon, skådespelare på Dramaten och ordförande i artistklubben, säger att hon håller med om mycket i Staffan Valdemar Holms kvalitetstänk. Men det fanns ett stort problem.

– Publiken sade ifrån, de gjorde ett statement. Det är rätt häftigt faktiskt. Trots att det gick jättebra pjäser på Stora scen i våras, Kasimir och Karoline till exempel, som fick lysande kritik.

Teaterchefernas personligheter kom också att påverka teatrarna. Från start var Staffan Valdemar Holm trubbig mot medierna. Han uttalade sitt förakt mot kommersiell teater och avfärdade kritiken mot Dramatens repertoar. 2004 kallade han Dagens Nyheters kritiker Leif Zern för idiot i ett mejl, upprörd över recensionen av Tre knivar från Wei, som Holm själv regisserat. Meddelandet avslutades med orden: »Jag föraktar och avskyr dig i djupet av mitt hjärta.«

Benny Fredriksson var å andra sidan den perfekte chefen utåt. Han talade om hur bakgrunden i arbetarklassförorten givit honom drivkraften att göra kultur inbjudande och satte upp publiksuccéer som Cabaret och De tre musketörerna. Samtidigt har han kritiserats för att satsa för kommersiellt och för att driva sin ensemble för hårt.

– Hela gardet, de som inte är kända, får jobba häcken av sig, säger en källa.

En regissör på Stadsteatern vill poängtera att Benny Fredriksson är en mycket skicklig chef, men att det finns uppenbara faror i hur han sköter teatern.

– Det är ett otroligt publiktänk på Stadsteatern, man kan varje dag se siffror på hur ens föreställning säljer. På ett sätt är det rätt, man måste nå ut, men jag tror att det är jättefarligt när mängden blir allenarådade. Värdet i det vi gör kan inte kvantifieras.

 

Dramatens största stjärna var alltså efterlängtad när han återkom till Dramaten i slutet av våren 2007, efter en lång tids tjänstledighet. Mikael Persbrandt skulle spela en av huvudrollerna i Tjechovs Måsen, regisserad av hans gamle vän från Galeasentiden, Stefan Larsson.

Larsson ville försöka nå en ny publik. Han beslutade om öppna repetitioner och startade en blogg. I ett reportage från den första öppna repetitionen var Persbrandt skeptisk till arbetsmetoden och kommenterade: »För mig är det ingen repetition, för mig är det slöseri med tid. I dag gjorde JAG entré och inte Trigorin.« Han var också den enda skådespelaren i ensemblen som vägrade att skriva på bloggen.

Enligt flera källor med insyn i produktionen skötte han sig bra under repetitionsperioden. Han spelade premiärkvällen och en veckas föreställningar innan han plötsligt sjukanmäldes torsdagen den 4 oktober 2007. Anledningen uppgavs vara magsjuka.

I själva verket satt Persbrandt kvällen innan »märkbart berusad« på restaurang East i Stockholm, och reagerade våldsamt när en ung, homosexuell man sade att han var söt. När mannen skulle gå på toaletten skrek Persbrandt »No fucking gays in here!« och visade honom mot damtoaletten. Mannen polisanmälde för ofredande och förolämpning, men fallet avskrevs.

Veckans resterande föreställningar ställdes också in, med hänvisning till sjukdom. Under helgen kallades ensemblen till ett krismöte. Där berättade regissören Stefan Larsson att Mikael Persbrandt inte mådde bra och att han själv skulle hoppa in i rollen som Trigorin. Ensemblen började genast repa in honom som ersättare. Trots att Larsson spelade fjärde akten med manus i hand möttes föreställningen av stående ovationer.

Samtidigt hade flera av de inblandade kontakt med Mikael Persbrandt per telefon.

– Han gick ut och festade på onsdagskvällen och sedan stannade han ute till söndagen, säger en källa i produktionen.

Staffan Valdemar Holm erbjöd Mikael Persbrandt hjälp i form av avgiftning. Det var inte första gången Persbrandts missbruk gick ut över jobbet, och inte heller första gången han erbjudits hjälp av Dramaten. Skådespelaren förklarade att han inte var intresserad. Därmed var positionerna låsta.

På lördagen, tio dagar efter den första inställda föreställningen, skickade Persbrandts advokat Sargon de Basso ut ett pressmeddelande till TT om att Persbrandt sagt upp sig från Dramaten  med omedelbar verkan för att satsa på en internationell filmkarriär. Istället för att spela klart Måsen hade han rest till Tyskland för att spela rysk maffiaboss i TV-filmen Die Patin för den tyska statstelevisionen.

Så vad rasade då Jan Malmsjö och Marie Göranzon om? Var deras ilska också bara en charad?

Ingen av dem vill prata med Filter men en källa inom ensemblen menar att det omtalade »sveket« var lika upprörande oavsett orsak. Inom skådespelaryrket ska det väldigt mycket till innan man ställer in en föreställning – folk ställer sig på scenen febersjuka eller kort efter en personlig tragedi, allt för att inte svika publiken och medspelarna. Ur det perspektivet spelar det ingen roll om skälet är en partyorgie eller en tysk TV-film.

En källa i produktionen berättar att det aldrig var aktuellt att gå ut med den egentliga anledningen till avhoppet.

– Micke ville inte att någon skulle veta att han supit igen. Skammen var så stor att han i panik gick till Stadsteatern. Om jag vore Benny skulle jag inte ha tagit in honom i det läget. Han var i för dåligt skick. Och så hölls den där konstiga presskonferensen.

Sent i december 2007 framkom uppgiften att Mikael Persbrandt skulle spela i Thommy Berggrens uppsättning av Samuel Becketts I väntan på Godot. Stadsteatern kallade till en snabb presskonferens för att bekräfta ryktet, trots att premiären inte var planerad förrän till våren 2009. Där sade Persbrandt som bekant inte särskilt mycket, men Thommy Berggren försatte inte tillfället att insinuera saker om sin gamla arbetsplats: »Det är en teaterlednings förbannade plikt att stimulera sina skådespelare. Att man är med i ett sammanhang som verkligen känns viktigt. Avhoppet var ju inte förknippat med någon slags nonchalans. Han var ju förtvivlad, Micke.«

Benny Fredriksson talade i sin tur om vikten av att få arbeta ifred och verkade hänvisa till Måsen-projektets öppna repetitioner och blogginsyn. »Jag har till exempel infört bloggförbud på Stadsteatern. Skådespelarna måste få göra det de är där för att göra, spela teater, och inget annat. Teatrarnas ridåer finns till av en anledning.«

 

Staffan Valdemar Holm avgick som Dramatenchef för ett år sedan. Jag når honom i Belgrad där han är mitt uppe i repetitionsarbetet för en gästuppsättning av Euripides Backanterna på Nationalteatern. Han minns att han såg klipp från presskonferensen på TV och berättar att han blev chockad och förbannad när han fick veta att Persbrandt gått till Stadsteatern.

– Det är klart att Micke måste tjäna sitt uppehälle. Vad jag tyckte var fullkomligt oanständigt var att uttala det här som ett problem hos Dramaten. Då fick jag naturligtvis lust att torka bort flinet på alla tre herrarna. Där har du Benny Fredriksson som vet hur det här hängde ihop, och Micke Persbrandt och inte minst Thommy Berggren som ju är en osedvanligt oanständig person, säger Staffan Valdemar Holm irriterat.

– De tre vet att den andra teatern har uppträtt korrekt genom hela historien och det finns ingen anledning att sitta på en presskonferens och på något sätt postulera att nu har vi tagit hand om Micke Persbrandt och han har kommit till någon sorts teatralt paradis. Det provocerade mig, inte minst eftersom jag vid det tillfället var belagd med absolut munkavle. Och det visste de naturligtvis om.

Konflikten med Thommy Berggren löper tillbaka till arbetet med Fröken Julie:

– Om det är någonting som jag skäms över under min Dramatenperiod så är det Fröken Julie. Det finns en gräns där man inte skrattar hela vägen till banken. Det finns en gräns där man får en mobbpublik som sitter där lika mycket för skriverierna i skvallerpressen som för konsten. Jag ogillar det skarpt.

Ändå lät du det gå igenom?

– Jag designade inte det projektet. Det önskemålet kom från Thommy Berggren och i viss mån från Micke och Maria och senare Ingela [Olsson, Filters anmärkning]. Jag trodde inte helt på att det skulle hålla, så jag sade att jag säger inte ja om inte alla fyra kommer till mitt rum och säger att ni vill genomföra det här. Sedan fick jag gå in och slutföra det enligt Berggrens intentioner, en tolkning som jag inte alls gillade, som jag tyckte var sexistisk och obehaglig på många sätt. Men shit happens.

Staffan Valdemar Holm berättar att han, precis som ensemblen, blev väldigt besviken på Mikael Persbrandts agerande. Han vill inte kommentera detaljerna, istället redogör han för reglerna i alla sådana situationer:

– Om du är i en situation och krisar så har du två val som arbetstagare: antingen erkänner du att du är sjuk och då är det arbetsgivarens uppgift att erbjuda dig hjälp med vård eller terapi. Om du inte erkänner dig som sjuk, då är den här typen av uppförande skäl till uppsägning och då bortfaller arbetsgivarens ansvar. Så det är väldigt mycket upp till den enskilde. Är du sjuk så tar vi hand om dig, är du frisk så har du svikit. Det är den enkla matematiken i detta.

 

Det som hölls hemligt utåt, att Persbrandt slutade på grund av sitt missbruk, var samtidigt en given snackis i Stockholms teatervärld. På Stadsteatern skvallrades det i korridorerna. Benny Fredriksson är känd för sin stränga alkoholpolicy. Hur skulle det här gå? En namnkunnig kvinnlig skådespelare på Stadsteatern säger:

– Det är business. Mikael Persbrandt har ett väldigt starkt namn, han är en väldigt duktig skådespelare och har helt klart ett större svängrum. Precis som jag också har ett större svängrum och skulle kunna ta mig större friheter. Men där tycker jag att det är mitt eget ansvar att se till att jag inte gör det.

Hon tillägger att hennes svängrum trots allt är betydligt mindre än de manliga kollegernas:

– Geniet är fortfarande en man. Jag vet ingen kvinnlig skådespelare som motsvarar Mikael Persbrandt, och är kvar i branschen. De finns inte. Eller en kvinnlig Thorsten Flinck … nej, hon hade över huvud taget inte varit kvar i branschen. Vi har lägre tolerans gentemot kvinnor.

Samtidigt som Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus har stått på Stadsteaterns scen inför utsålda hus har tre av de mest rutinerade och uppskattade kvinnorna tillfälligt lämnat teatern för engagemang i Göteborg. I vår gästspelar Ann Petrén på Göteborgs Stadsteater, i pjäsen Familjen. Hon drog igång satsningen Modärna kvinnor på Stadsteatern för ett par år sedan, för att sätta ljus på äldre pjäser skrivna av kvinnliga dramatiker. Hon upplever att statusskillnaden mellan män och kvinnor inom teatern är stor.

– Vilka är det man marknadsför? Det är de manliga skådespelarna. Det är Johan Rabaeus, det är Ingvar Hirdwall, det är Fares Fares och Micke Persbrandt. Är Johan, Ingvar och Micke större stjärnor? Jag ser det inte så. För mig finns det lika många kvinnor som är stjärnor. Och det finns en ensemble som är fantastisk. Det gör att man som skådespelare känner att man har en prislapp, och att den ser väldigt olika ut beroende på vem man är.

 

Manskulten har även betydligt mörkare sidor, som också möjliggörs av tystnadskulturen i branschen. Inom Carolina Frändes projekt Att gestalta kön utfördes en undersökning där 20 procent av de kvinnliga eleverna svarade att de upplevt någon form av trakasserier på grund av sitt kön under sin praktik på teatrar runt om i Sverige. Det kan vara allt från att kallas »lilla gumman« och få höra »fan vad du är sexig, det är nästan svårt att jobba« från kolleger, till regelrätta övergrepp.

En kvinnlig elev berättar att hon repeterade en känslig scen med en kvinnlig regissör och en manlig motspelare. Kostymen visade mycket hud och kvinnan kände sig obekväm och blottad. När det blev paus tryckte den manliga motspelaren upp kvinnan mot väggen och sade att hon var så himla sexig att han inte kunde hålla sig. När hon efter arbetsdagens slut påpekade att hon tyckte att han hade gått för långt, svarade han att hon »inte skulle vara så känslig«.

– Man vet vilka personer det är, vilka som klämmer och säger sexistiska saker. Alla känner till vilka de är. Samtidigt som man blir förbannad över hur det ligger till, så förstår jag att man inte vill vara den som anmäler, säger en kvinna i branschen.

Men det finns andra metoder att ta till. I höstas blev det rubriker när ett par kvinnor från ensemblen i musikalen Cats på Cirkus i Stockholm tröttnat på en av de manliga skådespelarnas närmanden. Istället för att ta upp problemen med arbetsledaren lade de enligt Expressen bajs i mannens scenskor och en lapp med texten: »Sluta trakassera oss!«

Flera skådespelare som Filter talat med vittnar om andra incidenter genom åren – som den manlige skådespelaren och regissören på Stockholms Stadsteater som hade för vana att känna lite under kjolarna på kvinnorna strax före föreställningen. En dag råkade han stoppa handen i en slemklump med nålar i, som en av skådespelerskorna placerat under kjolen.

 

Många av de omtalade bråkstakarna inom teatern börjar bli till åren. Med sina 46 år är Mikael Persbrandt bland de yngre och återväxten tycks vara klen. Teaterbranschen är hårt pressad ekonomiskt och få vågar riskera sina uppdrag genom att bete sig illa. Men även om folk inte slåss och begår brott finns alkoholromantiken kvar.

På Dramaten går man ner till Frippes på husets baksida. På Stadsteatern kallas baren Barcelona på Kulturhusets kant för Repsal 4. Branschens höga tolerans för alkoholmissbruk har flera förklaringar. Man arbetar på kvällarna, är uppspeedad efter en föreställning och går ut och tar ett glas istället för att gå hem. På krogen finns också de informella nätverken. Drickandet blir ett sätt att hålla sig á jour och vara en del av gemenskapen.

– Men var går gränsen för hur hög tolerans man ska ha? säger en röst. Det är just den inställningen som gör att folk får hålla på. Ingen vet var de ska dra gränserna.

Örjan Ramberg är en av Dramatens omskrivna rumlare. Han har varit inblandad i flera krogslagsmål och många källor anger att han är ökänd för att vara hotfull och bråkig att arbeta med.

– Man ska hålla i minnet att teatern är en bransch där man inte gullar med folk, säger han. Det är många gånger en aggressiv ton som förstärks ju närmare premiären man kommer. Det är ju en utslagstävling, från Scenskolan och framåt. Det finns väldigt många som tror att det är en dans på rosor, det här yrket. De uppträder som de gjort när de varit och jobbat med någon dramapedagog på någon arbetsförmedlingskurs och tror att det är samma goda stämning – men det är det inte.

Örjan Ramberg kan förstå att folk blir rädda för honom, att han kan vara för hård i arbetssituationen.

– Jag kräver väldigt mycket av mig själv och det kan vara si och så med vissa människor jag jobbar med. Det kan vara för slarvigt, för odisciplinerat. En viss sjåpighet som lägger sig i vägen för uttrycket som vi ska nå. Men det är möjligt att jag är för kärv.

Han känner inte igen bilden av »Dramaten-mansgrisarna« och säger att det finns gott om starka kvinnor som tar stor plats i huset. Han påpekar att han lagt sig vinn om att hjälpa unga kvinnliga skådespelare med stöd och råd, och att ryktet som bråkstake är endimensionellt.

– Under alla dessa år som jag omskrivits har ingen frågat varför jag har slagits. Det är ingen journalist intresserad av. De är bara intresserade av att få ytterligare en löpsedel med ordet »Dramatenstjärna«. Jag frånsvär mig inte någon skuld, men mina misstag har inget med min arbetsplats att göra och det är synd att Dramatens namn ska solkas ner varje gång någon som jobbat här har klantat sig.

Måsen-regissören Stefan Larsson, i dag teaterchef på Århus Teater i Danmark, menar att kraven på dagens skådespelare är så höga att det inte finns utrymme till något annat än hård disciplin:

– Det är tacksamt att skriva om våra fylltrattar och detta gör mig så jävla förbannad ska jag tala om för dig. Jag ser män och kvinnor som är hemskt ledsna, som gör stora roller på TV och film, och stapplar omkring på gatan för att de inte klarar trycket. De mår jättedåligt och kan inte hantera sina liv. Detta framställs i kvällstidningar och på kultursidor som att män får bära sig åt hur de vill – det får de inte! Och om de har gjort det på krogen så kan vi inte göra något åt det.

Han påpekar att de missbrukare som finns är försvinnande få och att man aldrig ser alkohol och droger i teaterlokalerna längre. Ingen går runt och luktar sprit.

– Men så är det någon som laddar ur, för att trycket är så jävla hårt. Det ska också få hända för det är inget normalt yrke. Att vara skådespelare är bland det finaste och svåraste man kan vara. Vi arbetar med känslor, vi arbetar med oss själva, vi är konstnärer. Man betalar ett oerhört högt pris.

Men är det då inte märkligt att ge dessa män chans på chans?

– Det kan upplevas så utifrån. Men det har varit många samtal och behandlingar genom åren. Det kan man inte tala med tidningarna om. Du anar inte hur många gånger jag suttit hemma hos skådespelare på morgonen och väckt dem i spyor, eller så har de haft ångest och inte velat gå till jobbet. Man får med dem till teatern och när man vänder ryggen till så springer de iväg igen. Så är det med människor som är ledsna.

Staffan Valdemar Holm:

– Förbannelsen är att några av dem är bra, en annan förbannelse är att några tror att det är på grund av detta beteende som de är bra. Och så är det absolut inte.

 

Stadsteaterns chef Benny Fredriksson bjuder på en kopp kaffe och pepparkakor i sitt hörnkontor på Stockholms Stadsteater. Han blir märkbart irriterad när jag frågar honom om omständigheterna kring Persbrandts övergång.

– Jag visste inte alls varför han slutade på Dramaten och det vet ingen. Jag tror att du har information som bygger på allmän ryktesspridning. Jag känner Mikael sedan gammalt och jag tycker att han är en fantastisk skådespelare. Professionell, bra på alla tänkbara sätt som ensemblemedlem, yrkesmässigt och personligt. Den frågan förstår jag inte, den bygger på en så kallad kvällstidningsingång och den fanan tänker jag inte ta.

På frågor om den allmänna kulturen hänvisar han till en enkätundersökning som nyligen gjorts av Stockholms Stad som visade att Stadsteaterns skådespelare inte upplever sig särskilt diskriminerade eller kränkta. När det gäller alkohol säger han att han är benhård:

– För mig gäller nolltolerans för allt vad droger heter, eftersom jag har en stor erfarenhet av missbruk från min barndom. Det har lett till att vi i dag i princip inte har alkoholproblem på det sättet som fanns innan. Vi har erbjudit personer med problem vård och alla utom en under de här åren har accepterat detta.

Varför insinuerade du på presskonferensen att Mikael Persbrandt inte trivdes på Dramaten?

– Om han vantrivts har jag ingen aning om, men om det uppfattades på det sättet kan jag bara säga att för mig var det viktigt att poängtera att Stadsteatern garanterade arbetsro – eftersom det var en sådan hausse kring Micke under en så pass lång period.

Benny Fredriksson säger att han frågade Persbrandt om ett samarbete redan 1996, när han arbetade på Riksteatern, och att de haft kontakt sedan dess. Först inför I väntan på Godot klaffade allt.

– Möjligen är det en trygghet att han och andra skådespelare vet att det är nolltolerans här. Att det inte går att deala en millimeter med det. Vi har avslutat produktioner med erkända så kallade konstnärer på grund av droger.

 

En kylig vinterdag i slutet av december är den stora salongen på Stockholms Stadsteater fullsatt. Publiken är i medelåldern och det tisslas och tasslas i stolarna. I väntan på Godot – hyllad av en enhällig kritikerkår – har spelat för fulla hus sedan första dagen. Bakom mig sitter en man i 45-årsåldern som är på teater med sin gamla mamma. Hon tackar honom flera gånger för att han kom i tid och kom ihåg att köpa biljetterna, och säger att »det ska bli så roligt att se om Mikael Persbrandt finns på riktigt«.

Landets mest kände skådespelare har enligt alla vi talat med skött sig exemplariskt under sin tid på Stadsteatern. Sammanbrottet hösten 2007 tycks ha varit en vändpunkt.

På TV snurrar reklamfilmer där Persbrandts släpiga basstämma uppmanar oss att skänka pengar till Unicef. På samma kanal sponsras program av Frigo by Persbrandt, »den manliga kalsongen«. I den placerar mannen pung och penis i en speciell liten säck för att framkalla en push up-effekt. På så sätt lyckas Mikael Persbrandt med konststycket att lyfta fram en nyvunnen helylleimage som familjefadern som bryr sig om de svältande barnen, samtidigt som han bibehåller sin bad boy-framtoning genom att sätta sitt ansikte på förpackningen till en kalsong för mannen som vill känna sig som en riktig man.

Till Aftonbladet säger Marie Göranzon att både hon och Jan Malmsjö har förlåtit Persbrandt, och att de saknar honom på Dramaten. »Det var ett olycksfall. Han var sjuk och det blev som det blev. Det var jättejobbigt och både mänskligt och konstnärligt ett hårt slag.«

Slutet gott, allting gott – som vanligt för den manliga stjärnan.