Foto: Jens Karlsson, © Erna och Victor Hasselblads Stiftelse

Månen tur och retur

Så kom det sig att en av rymdkapplöpningens mest udda artefakter hamnade i en glasmonter vid Götaplatsen i Göteborg.

Efter att i drygt 130 år ha huserat vid Lilla Bommen i hjärtat av Göteborg flyttade Hasselblad våren 2003 till ett glaskomplex på andra sidan älven. När de gamla lokalerna utrymdes upptäcktes drösvis med osorterad kvarlåtenskap, och det som inte skickades till Göteborgs stadsmuseum eller klassades som skräp stuvades ner i kartonger som kördes till Hasselbladstiftelsen uppe vid Götaplatsen. Där kammades de igenom av Elsa Modin, stiftelsens bibliotekarie och arkivarie.

Lite varstans fann Modin hågkomster från kameratillverkarens långvariga samarbete med Nasa. Prototyper och skisser till de »rymdkameror« företaget tillverkat åt Apolloprojektet, förstås, liksom filmmagasin som varit uppe i rymden och vänt. I ett av hundratals gula kuvert med framkallade fotografier upptäckte hon bilder där astronauten Edwin »Buzz« Aldrin och hans familj plockade svamp med direktör Victor Hasselblads fru Erna i Halland. Ett bevarat brev från en annan astronaut berättade om en månlandning 1971 och hänvisade till ett smycke som han burit med sig under rymdfärden, och översänt till Victor.

En dag sade en kollega till Elsa Modin att hon skulle få »månarmbandet«. Exakt vad det var förstod hon inte, men efter Erna Hasselblads död hade tingesten hursomhelst placerats i ett kassaskåp på kamerafabriken. Kort därefter överlämnades den till Hasselbladstiftelsen: ett solitt guldarmband med elva berlocker.

Annons

Fem identifierades snabbt som så kallade Robbins-medaljonger, silversmycken som Nasa lät tillverka i samband med varje bemannad rymdfärd från Apollo 7 och framåt. Namnet på respektive flight samt datumen för dess uppskjutning och återkomst stod ingraverade på baksidan; eftersom medaljongerna färdats i rymden och enbart tillverkats för astronauter var de extremt åtråvärda på samlarmarknaden. Sex berlocker var ännu mer udda: var och en föreställde en Hasselbladskamera i en eller annan tappning, och på fyra stod datumen för ytterligare rymdfärder. Alla var även märkta med det göteborgska guldsmedsföretaget Cesons sigill.

»I lost my EVA Hasselblad inadvertently, I’m sorry to say.«

Cesons hade sedan länge upphört som firma, men en släkting till grundaren var fortfarande verksam i Mölndal. Genom honom fick Elsa Modin tag på den pensionerade guldsmeden P O Bergfeldt, som kunde berätta om det märkliga projektet. En anställd på Hasselblad hade personligen levererat hemligstämplade fotografier av den specialframtagna rymdkameran, och sedermera även en fullskalig modell. Nattetid förvarades dessa förlagor i ett kassaskåp, och Bergfeldt fick lova att inte yppa ett ord om saken till någon utomstående, »för annars kanske det inte hade varit möjligt att smuggla med föremålen för astronauterna«.

Guldberlockerna tillverkades sedan av Bergfeldt och två andra guldsmeder, som även graverade in texten på smyckena när de väl återvände från sina respektive månfärder. Bergfeldt berättade att värdet på enbart den diamant som är infattad i objektivet på den lilla guldmånkamera som färdades med Apollo 14 är 100 000 kronor i dag.

Som Bergfeldt förstod det var alltihop initierat av Victor Hasselblad, som ville överraska sin fru Erna med en fin present.

Astronautfamilj på svamputflykt med Erna Hasselblad, i gula byxor. Släkten Aldrin har sina rötter i Värmland. Foto: Victor Hasselblad, © Erna och Victor Hasselblads Stiftelse

Att affärsverksamheten flöt samman med privata passioner var på sätt och vis signifikant för Victor Hasselblad. Född i en förmögen handelsmannafamilj hamnade han under ungdomen på kant med sin far, patriarken Karl Erik Hasselblad. Victor föredrog att skåda och fotografera fågel – samt samla på fågelägg – framför att skolas in i familjeföretaget. Kort efter att han gift sig med Erna sade fadern upp kontakten. Makarna startade då en fotobutik, och konkurrerade därmed med den enda av Karl Eriks verksamheter som Victor var särskilt intresserad av.

Paret intog en självpåtaget stor roll i Göteborgssocieteten, trots att de då inte var särskilt förmögna. På så vis fick de goda personliga kontakter med kundkretsen.

– På den tiden var fotografi förbehållet de mest bemedlade, konstaterar Elsa Modin. Erna uppskattade storslagna bjudningar men insåg framför allt att dessa middagar var viktig marknadsföring. Hon var förmodligen viktig för företagets framgång.

Att framkalla bilder och sälja fotoutrustning i all ära; innerst inne drömde Victor Hasselblad om att tillverka en egen kamera. Ett första steg var att kombinera en befintlig småbildskamera med ett stativ som gjorde att den kunde säljas som arkivkamera. Därmed var han kameratillverkare, om än mest till namnet.

Så startade andra världskriget och Försvarsmakten behövde raskt få tag på flygspaningsutrustning. Ur ett kraschat stridsplan bärgades en tysk spaningskamera, och flygvapnet sökte efter någon som kunde kopiera den; Victor Hasselblad utlovade prompt att till och med överträffa originalet. Det var en vild chansning, men han skaffade större lokaler och värvade kunniga finmekaniker som lyckades förverkliga hans idéer. Snart behövde även armén spaningskameror och man totade ihop en ny variant.

Innan kriget var slut dog pappan, och med ärvda aktier och ett stort banklån tog Victor Hasselblad över fadershuset H W Hasselblad & Co. Vid krigsslutet ägde han både de erfarenheter och de resurser som krävdes för att förverkliga den idé han vässat under alla år som fågelskådare: en kamera som med sitt stora filmformat låg nära professionella storbildskameror, men ändå var kompakt, lättanvänd och uppbyggd i moduler så att man smidigt kunde byta objektiv och film.

1948 lanserades den på en storslagen presskonferens i New York. I Göteborg var produktionen ännu i uppbyggnadsfasen och det exemplar Victor Hasselblad visade upp var behäftat med flera fel, men 20 av USA:s främsta fotojournalister var inbjudna och lät sig imponeras av honom, miljön och demonstrationsfotona. Orderna strömmade in och det hela tog fart.

Hasselbladskameran blev en självuppfyllande framgångssaga, delvis tack vare Victors och Ernas känsla för att knyta till sig dåtidens influerare. Fotografiska giganter som Ansel Adams och Irving Penn fick tidiga exemplar och unik personlig service, och blev i gengäld livslånga ambassadörer för produkten. I Sverige vårdades kontakterna med profiler som Lennart Bernadotte, reportagefotografen Lennart Nilsson och världsresenären Sten Bergman.

Apollo 11 är det svarta streck som anas över den vita pricken på himlen på höger sida. Victor Hasselblad passade även på att fotografera Floridas rika fågelliv när makarna besökte Cape Canaveral. Foto: Axel & Ruth Ljungdahl, © Erna och Victor Hasselblads Stiftelse

När så rymdkapplöpningen inleddes mellan USA och Sovjetunionen hade Nasa inga tankar på hur äventyret skulle dokumenteras. Först inför den femte bemannade Mercuryflygningen, 1962, skissade Nasas tekniker på en egen kamera – men när astronauten som skulle bruka den såg ritningarna konstaterade han att de påminde om hans egen »bladare«. Sagt och gjort: två Hasselblad 500C med normalobjektiv inhandlades i en vanlig fotobutik, och efter vissa justeringar blev det en sådan som åkte med upp i rymden.

När Nasa började sprida bilder från rymdprogrammet publicerades de av tidningar över hela jordklotet. PR-värdet var minst lika stort för Hasselblad, som blev känd som »rymdkameran«. När astronauten Michael Collins under en rymdpromenad tappade sin kamera och såg den sväva iväg i omloppsbana svor han: »I lost my EVA Hasselblad inadvertently, I’m sorry to say.« Jorden fick sin första Sverigetillverkade satellit och Hasselblad ännu en omgång global gratisreklam.

Annons

I Göteborg arbetade ett särskilt ingenjörsteam med att tillgodose Nasas önskemål. Makarna Hasselblad gjorde sitt genom att bjuda dignitärer som den legendariska astronauten John Glenn på storslagna mottagningar i sitt residens på Råö söder om Kungsbacka. När det väl var dags för uppskjutningen av Apollo 11 i juli 1969 visste de sedan länge vad som var på gång och var inbjudna som hedersgäster. I deras privata fotoalbum från uppskjutningen lyder texten till bilden av raketen som stiger mot skyn: »Vickes Kamera på väg mot månen!«

Men hur gick det egentligen till när de olika rymdsmyckena följde med på raketerna? Nasa var notoriskt noggranna och utrustningen nagelfors ner till minsta detalj i jakten på onödiga gram.

På den frågan lyckades Elsa Modin inte finna något vettigt svar, varken hos guldsmederna eller bland Victors efterlämnade papper. Erna själv lät bränna alla brev, dagböcker och personliga anteckningar innan hon gick bort. Även många av astronauterna var döda.

Edwin »Buzz« Aldrin var dock vid liv, och via hans privatsekreterare ställde Modin frågan. Svaret: Aldrin hade ingen aning men lät hälsa att han själv »mycket gärna hade haft ett likadant armband«.

Frustrerande, naturligtvis, men Elsa Modin är ändå påfallande förtjust i hela berättelsen:

– Den visar hur man mitt i allt det här allvarliga – vetenskapen, affärsverksamheten – ändå unnade sig att leka. Så är det inte i dag. Det tror jag är synd.